STJÄRNTAGEN - Att döda sin leksak

Stjärntagen - Att döda sin leksak

© Benjamin Pockmann 2017

Torpet andades panik.

Det var sedan länge ödelagt och låg alldeles ensamt i slutet av stigen. En stig som omslöts av trädens täta lövverk som en grön klorofylltunnel. Det var i slutet av denna tunnel, långt ute i skogen, som torpet var beläget. Precis vid kanten av ett högt berg. Fönstren var trasiga. Den röda färgen hade blekts bort redan för många somrar sedan.

Vid huset tog en sluttning vid som övergick till en ovårdad äng med högt gräs och sly. Ängen var fylld med gamla äppleträd i full blom. En gång en alldeles sagolik liten äppleträdgård.

Från torpet och ängen kunde man känna närheten till havet. Havet låg förvisso alldeles inpå men mycket otillgängligt nedanför de branta bergsklipporna och en mur av höga granar däremellan. Man kunde inte se havet. Men man kunde höra dess brus och känna den salta doften av ett stort vatten, torkad tång och sjögräs. Så nära men på något sätt ändå så långt borta.

Ovanför torpet, bortom berget, fanns små söta åkrar med djupa diken runt om. Här fanns även en skog av syrenbuskar i full blom som spred sina lila kronblad för vinden. En gammal stenmur vittnade om de stora mängder sten som fått brytas för att kunna odla dessa små åkerlappar. Nu växte björk och al på de små åkrarna.

Tjusedal var öde men levde mer än någonsin. Naturen hade tagit över som herre.

Ändå hade mörkret hittat till Tjusedal. Granarna hade blivit högre och hade kommit närmare och kastade allt längre skuggor. Skuggor som sakta vandrade över torpet och trädgården efter så väl solens som fullmånens gång. Äppleträden hade åldrats snabbt och blev glesare och hade fått mer grovhuggna linjer. De knotiga, mörka grenarna sträckte sig aggressivt mot himlen.

Tjockt gräs och långa revor av svarthallon snärjde och kvävde allt som ville växa. Under gräset låg den stentyngda jorden mörk och sur. De omgivande branta bergskammarna tycktes högre, mörkare och dystrare en tidigare. Luften var nästan fientlig att andas. Ensamheten var tryckande.

Torpets bar tungt på sin hemlighet.  

Den småländska skärgården verkade lida av svår schizofreni. Om nu någon skulle få för sig att ställa en diagnos på en skärgård. Men hur kan något försöka sig på att vara både så brutalt storslaget och överdrivet minimalistiskt på en och samma gång? Öarna är små men otroligt många medan havet breder ut sig som en enda monumental enhet som vill dominera allt i sin närhet. Men de är ändå två delar av samma intryck.

Om man sluter ögonen och i tanken låter sig göra en liten utflykt. Att man sakta glidflyger - som med ett sträck vildgäss - med början långt inifrån land med riktning ut mot skär­gården. Det är en varm sommarmorgon.

Först ser man inlandets storskogar breda ut sig under sig. Mörka milsvida, gröna fält av tall och gran. I luften ovanför dessa skogar samlas dofter av barr och kåda.

Man passerar runda och svarta, till synes bottenlösa, tjärnar. Tätt omgivna av skog. Några utkastade byar här och där intill forsar och åar.

Längre ut mot havet börjar ett slättlandskap med stora bördiga åkrar uppodlade på det som en gång var havsbotten.  

Stora slätter insprängda mellan höga lodräta bergsklippor. Bergsklippor och förkastningar med mäktiga gravkummel. Jorden här har brukats länge.

När man lyfter blicken syns, ännu på avstånd, det stora havets vatten blänka. Det blänker så intensivt att man inte kan se rakt in i ljuset.

När man nalkas havet går havsfjärdarna in och skär sönder landet i öar och halvöar, i uddar och näs.

Havet är så påträngande så det enda som förmår hålla sig uppe är kullar och bergsklackar. Skärgården tycktes inte heller kunna bestämma sig för om det vill vara land eller hav.

Längre ut blir det glesare mellan öarna som både blir lägre och kalare men samtidigt med mer enastående blomsterprakt i skrevor och kar. Gult, lila och frodigt grönt.

Många grynnor lurar under vattenytan och framträder bara som ljusgröna partier som en kontrast mot den mörka vattenytan. När havet har tagit över helt och lagt allt land under sig glittrar det som miljarder prismor i betraktarens ögon. Här börjar den stora blåa oändligheten.

Vinden ute vid havet är frisk och full av syre. Den är kallare här, men tidvis uppblandad med varmare partier som värmts av solen. Man anar havets tång och salt i luften.

Vi vänder och seglar åter mot land. Segelbåtarna har satt sina segel och är på väg ut mot havs denna sommarmorgon. Vissa med färgglada spinnackers. De bildar ett regnbågsband ut mot den yttre farleden.

Andra åker motorbåt för att njuta av en dag på sjön och känna havsluften pressas genom håret. Känna den frihet som havet erbjuder.  

Vi ser också båtar ligger stilla för att fiske eller bad.  

Precis under oss ligger just en sådan stilla båt. Helt omfamnad av de underliggande stenarnas smaragdgröna skimmer.  Allt dränkt av sommarsolens värmande strålar.

Gäsp. Markus slog ihop boken med en hård smäll. En demonstrativt hård smäll. Ännu en i mängden av svenska kriminalromaner med sommarmys som inte levererade vad som utlovades. Tyvärr var det inte fysiskt möjligt att gäspa och skratta på en och samma gång åt den imbecilla storyn.

En sömning miljö ute i idyllen. Någon ort som ingen har hört talas om. Vackra landskap och rofylld omgivning. Sommar såklart. Där någonstans lurar mördaren och glider in i handlingen på ett förutsägbart runt sidan sextioett. Vem tror förlagen att de ska lura? Nej, betyget kan inte bli annat än en överkryssad arsenikbrygd.

 I nästa tanke kom Markus på att han faktiskt hade köpt boken till fullpris. Han hade själv sponsrat den medelmåttiga författaren och det giriga förlaget. Därmed lade han både den tanken och boken åt sidan.

Båten guppade till av ett svall från en avlägsen farkost som sedan länge försvunnit bakom öarna.

Nej, han hade fått tillräckligt mycket sol idag. Det är inte lätt för en person med hudtyp A att sola. Det vita skinnet brukade bli rött redan efter några minuter. För att sedan återgå till vitt.

Men havets solspegel brukade göra gott för humöret. Han hade haft semester i en hel vecka och hade varit ute med båten nästan varje dag.

Denna dag hade han först fiskat med wobbler men sedan, när han konstaterat att det inte finns någon fisk, bytt till en mer passiv fiskeform. Mete. Mete kunde dessutom kombineras med bokläsning.

Att läsa bok i solspegeln medan flötet guppade på vattenytan var bland det mest avkopplande Markus kunde tänka sig. Men eftersom boken sög och förmiddagssolen stekte på ett alldeles för omilt sätt var det var det dags att åka tillbaka till fastlandet. Kanske inta en andra frukost och leta fram en ny bok.  

Med ett kraftfullt, nästintill maskulint, ryck i den lilla utombordsmotorns dragsnöre förväntade sig Markus att motorn skulle spinna igång. Som när man klappar en katt. Det gjorde den alltid.  

Men nej. Denna dag hade ödet annat i beredskap. En hel del annat faktiskt.

Markus kände irritationen stiga mot huvudet där det började byggas upp ett tryck. Efter att ha uttalat några väl valda svordomar ryckte igen i dragsnöret. Och igen. Inget hände.

Markus lutade sig tillbaka med ryggen mot relingen. Han tittade upp mot himlen och vilade för en stund ögonen på ett streck vildgäss som passerade precis ovanför honom. Han behövde en paus från den galenskap som nu pågick här nere.

Det såg irriterande rofyllt ut där de gled fram. De vilda djuren var säkert nöjda med att bara finnas till och trygga med sina nästan programmerade instinkter och rutiner. Nöjda att vara på väg någonstans.

Till skillnad från hur förhållandena var här nere vid vattenytan. Här var ingen på väg någonstans.

Han försökte på nytt få igång den motstridiga utombordsmotorn. Men det var han den ende som ville. Motorn var fortfarande inte alls med på noterna. Den frustade på sin höjd för att visa att den levde. Att den var retsamt nära att gå igång men helt enkelt inte hade någon lust att starta helt.

Fjärden sträckte ut sig ut ända till havet. Ibland krusade den sig i små områden åt gången. Vinden liksom lekte med vattenytan. Den grep tag i den och drog i den för att sedan släppa tillbaka den som den var. 

Båten var gammal. En liten styrpulpetbåt. Motorn var av samma ålder. Motorn var drevs av bensin och var högst omodern men driftsäker. Oftast. Markus var på en teknisk nivå att han skulle kunna peka ut propellern men inte en tändhatt. Var det något mekaniskt fel tro? Det verkade inte så eftersom det i vart fall var lätt att dra runt snurran med dragsnöret. Det inte var något som satt fast inne i motorn. Inget mekaniskt fel såldes. Då återstod att utreda om det var något elektroniskt fel. Kanske fel på någon form av elektronisk box? På fördelarlådan? Elspännings­matningen? En sladd som hoppat ur? Ett relä som gått ut i strejk?

Markus förbannade sig själv. Varför hade han inte köpt en ny båt istället för att namedroppa elektriska termer som han bara hört andra prata om. Om det var fel på ett satans relä…vad skulle han göra åt det där han satt fast ute på fjärden? Var ett relä förresten runt som biljardboll eller hade det åtta kanter? Han visste inte. Men sådana kunskaper kunde väl knappast tillhöra allmänbildningen.

Det frasade det till i vattnet bakom båten. Markus fick ställa sig upp i båten för att se varifrån ljudet kom. Det var en fiskmås som hade landat i vattnet på ett klumpigt sätt. De båda världsmedborgarna tittade nyfiket på varandra. Markus såg in i måsens gula ögon.

Plötslig genomskars denna idylliska och sömniga sommarscen av en vass ringsignal från en telefon. Fiskmåsen lyfte till havs. Som om den gjort sitt.  Rösten på andra sidan var tydligt andfådd orsakat av någon form av ansträngning.

– Det är Bison, jag behöver din hjälp här. Ett mord.

– Ett mord, frågade Markus.

– Ja i Småland, vid Lofta Utkik. Är du inte där nere vid kusten någonstans redan? Du skulle åka båt sa du?

Markus och hans strejkande båt befann sig bara några ynka mil från Lofta Utkik. Det var mycket sällsynt med mord på hemmaplan så detta var ju ett nästintill unikt tillfälle som inte kunde missas. 

Trots att Markus bara hade haft semester i en vecka blev han genast upphetsad. Vad kunde det vara för slags mord tro? Lofta Utkik var ett område med få bofasta med väldigt många välbärgade sommargäster. Men det var ju just bakom de välputsade villafasaderna som det doldes mycket spännande som kunde leda till mord. Kanske hade någon fått för sig att knu…

– Jo, jag eh... är i Småland, svarade Markus när han insåg att han redan börjat spekulerat och att detta nog hade dragit ut på tiden.

– Okay bra, för…för jag tror att du behövs i det här mordet…det är…lite speciellt, sa Bison mystiskt.

– Men du har ju semester, lirkade han.

– Min semester tog precis slut, svarade Markus. Skicka adressen. Jag åker dit.  

– Adressen kommer strax, sa Bison. Det är inte så mycket av en adress förresten. Men än position. Du ser var du kan parkera. Därefter får du gå en bit. Jag är redan här. Vi ses.

Bison var alltid kort i tonen när han ringde. Det här samtalet var inte något undantag. Markus visste att han inte kunde frigöra så mycket ytterligare information av honom per telefon. Bara det att Bison hade uttalat att något med brottet var ”speciellt” var ovanligt mycket information. Resten fick man ta på plats.

Hur Bison fått sitt namn var oklart. Men det kunde såklart ha en koppling till att han hade en så kraftig benstomme. Att springa något maraton skulle inte komma på fråga för Bisons del om man säger så. Kanske var det hans spretiga skäggväxt eller den buffliga och breda skånskan som också hade bidragit till smeknamnet. Eller så kan det varit att han var en oxe till sättet. Inte en sådan oxe som de vanliga tröttsamma poliskaraktärerna man kan se på teve som alltid är för tuffa för sitt eget bästa. Bison var istället smart och analyserande. Han såg till att få resultat. Det var därför också därför som blivit en central figur och samordnade en hel del utredningar rörande grova brott. Han var dessutom inte alkoholiserad alls.

Markus kände sig stressad. Det fanns ingen tid att förlora. En roddstrapats skulle nog ta minst en timme tillbaka till Manningsholm. Hans hem. Men alternativen på fjärden var få. Det gick ju som att se det som att det var lite nyttig och gratis träning för kroppen. Rodd borde vara bra för armmusklerna och det var ju verkligen något som behövdes.

Han ville inte heller låta Bison vänta i onödan. Då kunde humöret snabbt försämras.

Markus bökade fram årorna som låg effektivt instoppade under båtshake och slingrande rep. Denna morgon kunde inte bli värre!

Markus hade tagit båten tidigt på morgonen för att ta sig ut på en fisketur. Då låg fortfarande ett vitt dis tätt mot vattnet. Morgonens luft hade varit kallare än havet. Vattnet blänkte som mörkt kvicksilver och låg alldeles stilla.

Han hade tagit sig ut till Visels stenar. Favoritplatsen där han trodde sig veta att det fanns mycket fisk, och mycket lugn och ro. Stenarna som tornade upp sig från botten hade en inneboende mystik över sig som Markus gillade. Platsen låg omgiven av förhållandevis djupt vatten och man kunde bara med ögat ana de grönaktiga stora stenblocken under båten på en till tre meters djup. Stora flyttblock som samlats ihop av inlandsisens krafter och sedan blivit liggande på samma plats sedan dess. Det var en seglivad legend i bygden att många skepp försvunnit spårlöst under den tidiga historien. Visels stenar absolut en kandidat till orsaken bakom dessa historier. Det var troligt att något skepp gått på grund här eftersom stenarna låg mitt i en sträcka där man kunde tänka sig att ett och annat skepp tagit ut sin kurs i äldre tider.

Något sådant olycksaligt skepp hade dock aldrig hittats. Det enda som tydde på att det fanns något där nere i djupet var att fiskare ibland fick upp skelettdelar i sina nät. Det faktum att man inte hittat något skepp hindrade det inte myten från att frodas. Ingen hade väl letat heller i och för sig. Myter av denna typ frodas mer på landsbygd där inte mycket annan dramatik utspelar sig. Kanske hade skeppet glidit ner i djupet för att för evigt gäcka efterföljande generationer.

Men Markus hade fått se solen gå upp över det öppna havet.

Solens första strålar hade först börjat skimra i de tunna dislagren över vattnet. Färgen hade varit rosa. Allt var stilla. Allt var tyst. Han såg solskivan lyfta sig ur havet. Han slogs, som alltid, av hur stor solen verkade. Rosa förvandlades till orange. När solen först hade träffat Markus ansikte så hade den råa känslan förbytts mot värme. Orange blev ljusblått.

Ingen levande varelse hade setts till förutom några fåglar. De hade legat och guppat vid båten i väntan på att de skulle få dela fångsten.

De hade dock väntat förgäves. Östersjön var väl utfiskad eller förgiftad. Förmodligen både och. Därtill övergödd.

Fötterna gled mot durken. Den person som utformat den här båten borde avrättas utan dröjsmål, tänkte Markus. Någon rättegång var inte nödvändig. Sakernas tillstånd framgick tillräckligt tydligt som de var. När man ska ro så borde det väl ändå vara en självklarhet för alla att man måste ha stöd för fötterna för att kunna överföra kraften från benen, ryggen, armarna till årorna och ut i vattnet. Men så icke i denna båt. Att det ens fanns fästen för åror på en båt som ändå inte gick att ro var svårt att förstå. Det var med all sannolikhet en stark motström under båten vilket bidrog till den långsamma färden.

Markus tog paus ibland för att pröva några extra kast med wobblern. Men det var alldeles för djupt vatten. Wobblern flöt på ytan, på behörigt avstånd från all fisk. Pausen hade mest som funktion att det var ett tillfälle att pusta ut. Oj, vad han var svag. Nu fick han plikta för sin lathet under den senaste tiden. Visst, när man bara är dryga trettio år så ska man väl klara av detta. Men det värkte i armarna och man kunde ana förekomsten av blåsor i händerna.

Dags att fortsätta ro. Förbi nästa udde skulle han nog kunna se Manningsholms mäktiga gräddvita fasad.

Det var varmt. Svetten rann nedför ryggen. Under nacken var svetten varm men vid ryggslutet var den kall. Obekvämt. Det var inte en skön känsla. Varför hade han inte tagit med sig en flaska vatten? Det är inte gott att släcka törsten med fesljummet kaffe.

Den från början fridfulla morgonen med soluppgången, dimslöjorna och skärgårdens uppvaknande hade förvandlats till en mardrömsliknande irrfärd i helvetets urhålor. En stor sejdel väl kyld tysk lager skulle det bli vid framkomsten utan hänsyn till tiden på dygnet. Skumkronan skulle få vila långt uppe på läppen. Efter ett bad från bryggan. Troligtvis både före och efter.

Upptagen av de trygga drömmarna om den ädla tyska drycken anade inte Markus att en reva i tiden och rummet precis skiftade hans framtid.

Markus var helt urpumpad när han äntligen anlände till Manningsholms stora ångbåtsbrygga. Bryggan var så hög så han var tvungen att klättra upp. Men han orkade inte ro en enda meter till. Inte ens till bryggan i nästa vik. Alla krafter var till ända. Det värkte i triceps. Eller om det möjligen var biceps. Vaderna gjorde i vart fall ont. Och händerna. Och axlarna. Även ryggen.

Här vid ångbåtsbryggan lade tidens passagerarbåtar till. Vackra båtar med öppna däck runt om och bolmande skorstenar. Men det var sedan länge en svunnen tid. Då var det liv och rörelse på Manningsholm. Kvinnor med vita hattar. Frasande lika vita kjolar. Små paraplyer som skydd för sommarsolen. Fina gäster och massor med tjänstefolk.

Men allt detta kunde bara förnimmas genom historiens vingslag. Det var länge sedan bryggan hade använts för passagerartrafik.

Vid gården hade det varit ett myller av människor och djur som alla hade fullt upp med sina sysslor inom lantbruket. Nu var gården var effektiviserad och krävde bara ett fåtal anställda. Markus bodde själv i den jättelika huvudbyggnaden.

På vägen upp från sjön drog han av sig tröjan för att svalka sig. Det hjälpte inte eftersom luften dallrade. Och solen stekte ännu värre än tidigare mot den vita, oskyddade ytan. Det fanns inte finnas någon tid för att ta någon långdusch eller ens ett enkelt bad i böljan den blå. Inte heller skulle kunna en öl med mäktig skumkrona komma på fråga. Men den skulle allt komma senare. Den stunden såg han mycket fram mot.

Markus hoppade in i sin bil och körde ut genom allén. Han hade en rätt gammal Saab av första modellen sedan märket återuppstod. Den var röd. Rubinröd faktiskt. Med klassiska ekerfälgar som glänste i solen.

Bison hade skickat koordinater som han (i strid med säkerhets­bestämmelserna) matade in i GPS-navigatorn under färd.

Manningsholm låg mycket vackert vid den småländska Östersjökusten. På en av tusenåriga ekar omgärdad udde mot havet. Med allt som ett riktigt gods ska ha. Nere vid sjön låg en liten paviljong, ett magasin och ångbåtsbryggan.

Två flyglar, en på vardera sidan om den stora huvudbyggnaden. Dessa hyrdes av personalen som jobbade på gården. Förnärvarande två familjer. Samtliga byggnader var målade i en gräddvit färg.

En lång spikrak ekallé inneslöt grusvägen som ledde fram emellan flyglarna till huvudbyggnaden där det fanns en cirkulär gårdsplan täckt av grus med ett litet busk- och blomarrangemang i mitten. Vid sidan av ekallén skymtade stora ekonomibyggnader. Det var bara ett orangeri som fattades. Men detta brann ner redan på tjugotalet.

Det hela var verkligen byggt enligt manual A i herrgårdsarkitekternas instruktionsbok. Huvud­byggnadens var byggd i total symmetri med tjugofem rum fördelade på tre våningsplan plus källare. I källaren hade fadern samlat vin i en ganska imponerande vinkällare som Markus hade ännu inte hunnit druckit ur. Men han hade i vart fall försökt.

De äldsta delarna av Manningsholm var från 1300-talet då egendomen ägdes av det förmögna riksrådet Bo Jonson Grip. Om herr Grip någon gång hade varit på gården var väl tveksamt.  Sedan dess hade många förändringar skett på gården och från den tiden återstod bara källaren och de stora grovhuggna stenblocken som utgjorde grunden till huvudbyggnaden. Efter Grip hade gården under nästan fem hundra år varit i den familjen Wamps ägo och utgjorde centrum för deras makt när de tävlade med den närbelägna gården Björkösund om att vara den största och mest inflytelserikaste gården i området.

Familjen Wamp dog ut, Björkösund vann tävlingen och Markus familj kom över den stora men nedgångna gården på 1880-talet.

När gården kom i Markus familjs ägo hade den varit grunden till den förmögenhet som byggts upp.

Man hade sedan byggt och rustat byggnaderna till någon form för tiden modern empirstil så att den kom att utgöra ett exempel på tidens nya estetiska ideal.

Först levde familjen av jord och skogsbruk, sedan köptes närliggande smågårdar och en och annan storgård.

På andra sidan huvudbyggnaden, mot havet, sluttade egendomen ner och förvann i vattnet. På denna sida fanns många äppleträd som hade ett ypperligt läge i vattenspegeln och mognade därför snabbt. Astrakan och Ingrid-Marie.

I bilen var det inte svalt. Tvärt om var den stekhet inuti. Roddturen hade inte direkt gjort det hela svalare.

Bilen susade fram genom det småländska landskapet. Rapsen stod i blom och bildade gula vajande kvadrater i det böljande slättlandskapet. Nyfikenheten började byggas upp om vad det var han skulle få se på destinationen.

Markus hade fötts som ensamt barn och enda arvingen in i en mycket förmögen familj där gamla pengar förvaltats. Han var efterlängtad. Markus far ville ha en son som kunde ta över familjens verksamheter och Markus mamma ville ha ett litet barn att rå om och ge kärlek till.

Han växte upp i en trygg miljö. Kanske för trygg. För han var ett väldigt ensamt barn. När han var liten var han väldigt blyg. Han hade väldigt svårt att få kontakt med andra barn. Det kom aldrig några kompisar till Manningsholm för att leka. Manningsholm låg avsides och Markus tyckte att det var pinsamt att ta dit någon eftersom det var så annorlunda allt annat. De andra barnen bodde i lägenhet. Några bodde i hus. Men ingen bodde i ett sådant hus som Markus bodde i. Markus ville inte vara annorlunda. Faktum var att han bara hade med sig klasskompis till Manningsholm en enda gång. Han hette också Markus. De hade fiskat på isen utanför Manningsholm och det hade varit en av Markus bästa dagar någonsin. De hade lovat varandra att göra det igen snart. Men det blev aldrig av. Varför visste han inte. Men det var det närmaste Markus hade kommit till att ha en bästa vän som barn.

Det gick bra i skolan förutom att han hade lite svårt att räkna. Men det gick desto bättre att skriva. Markus använde redan som barn ett avancerat språk när han pratade. Eller rättare sagt: när han talade. Lärarna var oroliga för honom att han skulle bli utstött och mobbad eftersom han vara så annorlunda. Men det hade han aldrig blivit. Han var bara osynlig för de andra barnen. Därför förblev han ensam.

Markus familjs pengar hade blivit äldre i takt med att de lämnades över till nästkommande generation tills dess Markus far började förvandla dessa till nya pengar. Och Markus far hade i sanning förvaltat familjeförmögenheten väl. Värdeutvecklingen för faderns verksamheter hade varit enorm och han hade lyckats överglänsa alla tidigare generationer i detta hänseende. Familjen hade naturligtvis varit förmögna i och med att de ägt den stora gården. Men skillnaden blev att Markus far blev väldigt förmögen.

För att minska risken hade familjeförmögen lagts i fyra olika fonder som alla förvaltades individuellt. Gjorde en fond en felinvestering så fanns värdet i tre fonder kvar med oförminskat värde. Fonderna hade fått de kanske inte så fantasifulla namnen ManCapital I, II, III och IV. Allt detta var dock samlat under ManCapital AB som styrdes som vilket investmentbolag som helst. Uppdraget var att öka värdet så mycket som möjligt men med låg risk.

Alla fonder ägde fastigheter men även en hel del andra verksamheter såsom intressen i omistlig fast infrastruktur såsom kraftdistribution, telekom­system, byggnation och drift av motorvägar, hamnar och snabbspårsjärnvägar. En fastighet som var belägen söder om Lübeck, varpå man byggt ett stort lager, ett höghus och en galleria, såldes av fadern till en tysk storbank för drygt fyra miljarder kronor. Det blev faderns sista stora affär.

Sedan en tid tillbaka fanns även en liten transport­firma – ManCargo. Till den ska vi återkomma.

Markus far var bestämd med att Markus skulle gå i samma fotspår som han själv med en gedigen ekonomisk utbildning. Fadern hade sjösatt sin plan redan tidigt så Markus redan som väldigt liten fick Markus lära sig om de ekonomiska principer som bygger ett stabilt familjeföretag. Han fostrades i metoderna noga. Man skulle satsa i saker som hade en sådan stark idé att till och med en idiot skulle kunna driva företaget utan att misslyckas. Att hellre ta långsamma trygga vinster än snabba och spekulativa.

Det hade varit studiebesök och sommarjobb. Han hade involverat Markus som springpojke vid möten och ordnat samtal med olika ledare. Något kunde väl pojken snappa upp? Att tända gistan som skulle vara försäkringen för familjeföretagens fortsatta överlevnad. Men trots faderns ansträngningar för att få upp Markus intresse för familjeföretagen men hade han inte lyckats så lysande. Han började gradvis att misströsta.

När Markus var tretton år tog så fadern (nästintill i desperation) ett nytt, djärvt oprövat och vågat grepp. Han hade fått tipset från en gammal affärsbekant som hade samma ”problem” med sin arvinge. Han hade märkt att Markus tänkte kreativt och att han inte lätt gav upp en uppgift. Det var egenskaper som fadern tyckte var mycket lovande. Egenskaperna måste ha kommit från honom själv.

Markus fick ta initiativ till att starta ett eget bolag inom koncernen. Vilken bransch som helst. Genom detta skulle sonen få lära sig av sina misstag och få utlopp för sin kreativitet och genom den vägen förstå hur ett företag drivs. Fadern utsåg några lämpliga senior advisors som skulle agera stöd i bakgrunden. Sagt och gjort.

Markus förstod uppgiften till fullo. Han började läsa på. Det var roligare att skapa något från grunden än att lära sig om saker som redan fanns.

När Markus höll på att göra research så fick han se en artikel om en lastbilstillverkares nya lastbilar. ”Lastbilar”, tänkte Markus. Han hade alltid gillat lastbilar. Ju större desto bättre. Och behovet av att transportera saker hade ju alltid funnits och skulle inte försvinna. Denna idé lanserades.

Senior advisors slet sina redan gråa hår. Det var inte någon lätt bransch som hade valts ut. Låga marginaler och hård konkurrens. Men en närmare titt på marknaden visade att det fanns en öppning för en logistikverksamhet för transporter av frysta livsmedelsprodukter. Tio lastbilar köptes in och dessutom ett litet logistikcentrum med fryshall utmed motorvägen i Södertälje. ManCargo var fött. 

Markus hade bestämt att lastbilarna skulle målas i någon iögonfallande färg. Han hade föreslagit neonrosa eller neongrön. Detta för att lastbilarna skulle vara väl synliga på vägarna. Texten skulle vara blå. Det skulle inte vara något tvivel om vilken lastbil man mött och detta skulle vara gratis reklam. Senior advisors var skeptiska. De intresserade sig mindre av vilken färg det var på bokstäverna. Siffrorna i kalkylbladen var av större vikt.

Vidare, proklamerade Markus, skulle varje lastbil ha motivlack med fantasifulla motiv på förarhytten. Varje förare skulle få välja sin egen motivlack så de kände ett band till sin lastbil och en lojalitet mot företaget. Det här skulle bli ett personligt och engagerat företag. Senior advisors avrådde. Chaufförer kunde man alltid hitta.

Då fick Markus nog och förklarade att han kände sig motarbetad och bestämde att allt skulle göras på det sätt han sagt. Inga undantag fick förekomma.

Fadern var förtjust över engagemanget men inte nödvändigtvis över temperamentet eller den auktoritära ledarstilen. Men uppenbarligen så hade han lyckats tända någon form av gnista till slut. Fadern kunde nöjt konstatera att hans plan hade lyckats. Uppenbarligen var Markus styrka att vara kreativ och inne i verksamheten. Men det var gott nog såhär långt. Att se helheten skulle nog komma senare med tilltagande ålder och erfarenhet.

ManCargo lämnades över till professionell drift inom koncernen men Markus skulle vara med och se och lära parallellt med skolgången.

Tiden gick, ManCargo utvecklades utan att ha någon strålande lönsamhet. Men det förblev alltjämt lönsamt år efter år. Främst tack vare att man utvidgat verksamheten till att transportera livsmedelsprodukter fisk och alger från norr.

Men hade fadern fått sin vilja fullt ut? Nej, så lätt skulle det inte gå. Besvikelserna skulle komma stötvis de kommande åren. Markus utvecklade ett speciellt intresse för väldigt ond och väldigt bråd död.

Markus hade redan i unga år dammsugit internet på alla tänkbara dokumentärer rörande lösta och olösta mordgåtor. Varje förälder skulle nog lyfta på något ögonbryn när ens barn börjar prata om Jeremey Dahmer, Mansonfamiljen, Sixstorff eller andra berömda mördare.

Markus hade även blivit mer och mer besatt i olösta mordgåtor. Till dokumentärerna på internet så hade Markus även läst all svensk och engelsk litteratur som han kunde få tag i när det gällde mordgåtor och han hade med åren skaffat sig en mycket stor teoretisk kunskap. Mord och mörker kom att bli hans främsta intresse. Inte skogen, inte Manningsholm. Inte pengarna.

Vägarna blev mindre och mindre. Från europaväg till landsväg och sedan till grusväg. Han passerade ett område med sommarstugor och en upplåst vägbom. GPS-navigatorn gjorde plötsligt halt. Dags att svänga vänster in på en liten skogsväg som gick rakt över en liten åker. Men skogsvägen var mera av en stig som inte gick att köra på. Markus såg en del bilar som var parkerade på en mötesficka lite längre bort på vägen. Han kände igen Bisons bil. Markus memorerade vad som stod på GPS-displayen. Han skulle bara följa stigen över åkern och sedan vidare en bit så skulle han komma fram till rätt plats.

Åkern på båda sidor stigen brukades fortfarande. Var det vete som vajade för vinden? Det borde han väl veta som hade hundratals hektar åkermark. Tänk att någon skulle kunna få baka bröd på säd från den här avlägsna åkern. Det kändes lite exotiskt.

Markus fortsatte gå till andra sidan åkern. Där förbyttes stigen till stora grova hjulspår. Här hade en tung skogsmaskin kört. Men inte nyligen.

Direkt på andra sidan åkern låg en gammal husgrund. Det var det ljust, varmt och hemtrevligt. Det var lätt att förstå att någon ville bo här. Han fortsatte in i skogen. Förbi en gammal källare som rasat in. Den var överväxt med mossa. Här hade det tydligen levt en hel del folk i gamla tider.

Men vart var han på väg? Ingen människa syntes till och det kändes som han gick i en evighet. Trädens grenar hängde över hans väg och skuggade honom. Det var skönt. Till en början. Han kunde äntligen svalna av. Skogen blev allt tätare och mörkare. Så tät att det nästan kändes kyligt i luften. Skulle han bli förkyld istället? Det var just snyggt. Mossan på marken verkade fuktig trots det varma vädret.

Efter en stund uppenbarade det sig en byggnad i slutet av stigen. Det var någon form av redskapsbod. Han var framme. På vänster hand låg ett gammalt slitet ödetorp. I en röd färg som blekts för många somrar sedan.

Markus mamma dog när han var sjutton år. Det var inte någon dramatiskt död. Det var istället kusligt långsam. Som lungcancer han vara. Döden hade legat på lur länge och närmade henne sakta men säkert. Den snälla kvinnan som ville alla så väl och som givit Markus så mycket kärlek hade först blivit av med sitt hjärtligt klingande skratt. Sådant skratt som man inte kan undvika att bli berörd av och skratta med. Humöret blev sakta sämre och hon hade blivit dystrare.

Ett mörker hade omfamnat henne. Ett mörker som inte skulle släppa taget. Hennes hy hade blivit grå och hon hade åldrats snabbt.

Markus hade varit väldigt nära sin mamma. Det var för henne som han först hade berättat att han gillade killar.

Det finns ett tillfälle som alla killgillande killar kommer ihåg som om det var igår. Att komma ut för sina föräldrar.  Alla minns den stunden exakt. Alla som någon gång gjort det kan i detalj berätta om vad som gjordes och vad som sas under just det tillfället.

Markus ville att hon skulle veta innan hon dog. Han visste att han skulle ångra sig djupt om han inte förmådde sig göra det och han hade stålsatt sig länge inför den stunden.

Mamma låg och vilade på en soffa på Manningsholm. Bredvid henne fanns en stor bukett snittblommor i blått och vitt. Det var som om hon redan var död och låg på lit de parade.

Fönstret ovanför Markus mammas huvud var öppet och spetsgardinen vid fönstret fladdrade till och lyftes av vinden in i rummet för att sedan sakta sänka sig. Rummet hade fyllts på med friskt syre. Den ljumma men ändå friska vinden kylde av Markus ansikte. Markus hade mött sin mammas frågande ögon och genast berättat. Hon lyfte sin hand mot hans kind och sa att

– Allt är okay, Markus. Du är okay.

Tillfället han hade stålsatt sig för så länge var över på ett par sekunder. Tårarna ville inte sluta strömma nerför hans kinder. Hans mor grät också.

Hans mamma dog knappt ett år senare och under detta år hade mor och son hunnit komma väldigt nära varandra. Det här skapade en sorg som Markus alltid skulle bära med sig. Markus fick en ännu djupare personlighet.

Beskedet om att den unga sonen bekände sig som homosexuell hade inte tagits emot lika väl hos alla. Detta var naturligtvis illa och ett problem som man inte kunde ta lätt på, ansåg Markus far. Hur skulle nu Manningsholm gå i arv? Skulle den månghundra­åriga traditionen ta slut just här? Det här var ju en svårlöst problematik hade fadern förklarat och underströk “problematik”. Och Sverige hade ju nedrustat militären också så det skulle nog inte heller bli tal om någon karaktärsdanande utbildning inom det militära. Men det kanske var lika bra. Vem vet vilka frestelser som kan uppstå inom det militära med massor med unga grabbar på ett och samma ställe.

Men pojken var ju bara sexton och oddsen för att det där beslutet om läggningen skulle rivas upp såg fadern som mycket goda. Det gällde bara att rätt tjej kom i den unge sonens väg

Bison gick över gårdsplanen. Han tittade upp mot det gamla ödetorpet. Trots att han varit med länge så kände han alltid ett visst obehag när han besökte en brottsplats. Han var ju människa. Ingen robot.

Han lät blicken lyfta från torpets skorsten upp mot den fria himlen. Inte ett enda moln så långt ögat kunde se. Och det var verkligen en varm dag. Luften stod still.

Men det var ändå som om sommarvärmen inte kunde nå in i hans kropp denna dag. Det han hade sett under dagen verkade hindra värmen. Allt han kände var kyla.

Bison tittade på klockan. Det var nu och en timme och femtiotre minuter sedan han hade ringt till Markus. Vart var han någonstans? Han behövde dela den här upplevelsen och sina tankar med någon. Någon vettig.

Blicken sänktes igen. Runt honom var det liv och rörelse. Tekniker och poliser. Även hundar. Men Bison behövde någon som tänkte som han själv. Vad i helskotta har föregått här?

Bison hade jobbat länge inom polisen och hade hört talas om Markus första gången efter de så kallade Kalvträskfallet.

Kalvträskfallet var Markus första egna uppdrag för polisen.

I en väldigt avsides liten stuga bodde Lars-Martin. Han var gammal och ensam. Man hade hittat så mycket blod på stugans golv så man visste att Lars-Martin inte längre levde. Problemet var att offret inte fanns kvar i huset. Han var försvunnen.  Markus hade blivit mycket upprörd när han hört om den fattiga gamle mannens öde och sagt något i stil att brottet minsann skulle lösas till varje pris.

Han hade utsetts till utredningsassistent och styrde kosan till Västernorrland och en liten by vid sjön Grubbträsket för att ansluta till den lokala polisens team. Vad som sedan hände var svårt att förklara. Markus stannat till på brottsplatsen. Han hade han stannat i flera timmar innan han slutligen promenerade rakt ut på en sjö. Ja, det var ju vinter och sjön var frusen. ”allt var så gnistrande vitt så jag kunde knappt se” stod det i rapporten. Isen låg över hela sjön. Så när som på en vak på ett ställe. Det var dit Markus hade gått. Under isen låg Lars-Martins livlösa kropp. Och i kroppen ett mordvapen som ledde till mördaren.  

Det var väl ändå märkligt att en utredningsassistent kunde hitta både offer och mordvapen och därmed lösa fallet bara med hjälp av ett besök på platsen. Efter detta hade han sett till att Markus om till hans grupp för att bilda sig sin egen uppfattning om den blyga utredaren. På vägen hade Bison kringgått ett anställningsstopp genom att hyra in Markus som privat civil utredare. Men det var det värt. Bison var fast bestämd att ta reda på vad det var för en gök.

Men Markus och Bison hade till en början varit antagonister. De hade inte kunnat enas om någonting och antagit diametralt olika infallsvinklar. De hade diskuterat om allt. Inte förstått hur i hela friden den andra kunde ha en sådan åsikt. Bison hade börjat misstänka att han gjort ett misstag som tagit Markus till gruppen. Var han en bråkstake som bara sa emot allt som sades. Eller vad handlade det hela om? Hur i hela friden vågade Markus sätta sig upp mot honom på det där sättet? Speciellt med tanke på att han var inhyrd och kunde få sparken när som helst.

Men i diskussionerna hade de till slut hittat ett samförstånd. De hade lärt sig varandra. Markus stod på sig mot Bison och Bison började gillad det. Deras skillnader medförde en dynamik till de ärenden de jobbade med. En dynamik som gjorde att de snabbare och enklare kunde täcka alla ärendet aspekter. De hade med tiden hittat en samarbetsform där de resonerade fram och bröt ner varje trolig detalj i fallen. De hade också funnit en vänskap. Detta trots att de var så olika. Bison hade upptäckt att Markus hade ett minst lika stort intresse av brott som han själv. Och bara det var ju som att hitta en guldklimp liggande fritt på marken.

Bison hade tidigt tagit Markus under sina vingar när han var ny och visat honom både metoder och vissa betydelsefulla personer på de olika avdelningarna. Detta var extra viktigt om man var civil utredare och inte polis (som innebar högre status). Privat civil utredare hade ännu lägre status.

Bisons inverkan på Markus liv kunde inte överskattas. Kontakten med Bison och glädjen med sitt nya jobb hade varit en viktig vändning för honom. En vändning som han sannerligen behövde vid tiden. Det hade varit jobbigt att revoltera mot fadern och läsa kriminologi istället för ekonomi så som förväntades. Dessutom var Markus innerst inne ganska osäker på om han verkligen kunde bidra med något. Och hur skulle det fungera att jobba med andra.  

Men sakta började han fatta att han faktiskt blev en del av något. Han hade fått lära känna människor som brann för samma sak som han. De var ute på fältet. De besökte platser tillsammans. De fikade och drack kaffe och hade väldigt roligt tillsammans. De åt till och med en och annan munk tillsammans.

Markus hade själv, på helt egna meriter, skaffat sig ett namn inom Polismyndigheten. Delvis av andra orsaker än de rent professionella…

Markus var, trots en vilja att vara diskret på alla sätt och vis, ganska känd inom polisen. Dels genom sitt arbete såklart. Och dels genom en annan förmåga, man ska kalla det så.

Den diskreta sidan hade liksom en tendens att gå ur så fort det kom några munnar alkohol i kroppen. Plötsligt kunde han ta plats, vara utåtriktad, excentrisk och låta tungan löpa fritt.

På en tillställning hade Bison för ett ögonblick lämnat bordet för att gå på toaletten. När han lämnade bordet var Markus lugn och nickade instämmande till ett samtal utan att själv delta på något sätt.

När Bison kom tillbaka från sitt ärende kunde han varken tro sina ögon eller sina öron. Den annars så diskrete Markus håller då hov inför alla hans kollegor om hur han brukade ha som strategi att med framgång alltid lyckas undvika att svälja sperma genom att påstå sig vara vegetarian.

Det hade blivit tyst kring bordet och Bison hade begravt sitt ansikte i sina stora, grova händer. Därefter hade ett stort öronbedövande och befriande gapskratt brutit ut vid bordet. Markus var från denna dag en legend.

Liknande scener hade senare förekommit med varierande tema. Men däremellan var det stor diskretion som gällde. 

Markus förstod inte alls att han var så populär. Men det var han. Inte bara på grund av vad som uträttades yrkesmässigt eller de yviga uttalandena då men även för att han var sig själv.

Markus fanns kretsar där maskulinitet var härskande och där minoriteter oftast inte hade anledning att göra sig besvär. Men Markus dolde inte att han var homosexuell. Han gjorde inte heller någon stor sak av det. I vart fall inte i nyktert tillstånd. Han utstrålade en inre värme och trygghet. Som om han var född med ett stort självförtroende. Ingen kunde rubba honom. Ingen kunde nå honom. För detta vann han mer och mer respekt för varje dag som gick.

Markus ansåg sig bara haft tur i Kalvträskfallet. Det hade varit vinter. Det snöat rikligt och det var riktigt kallt. En sådan kyla som kunde leta sig in till innersta benet. Markus pulsade ner till sjön Grubbträsket och satte sig vid strandkanten. På andra sidan av den helt släta, vita sjön fanns ett gigantiskt kalhygge.

Det var en solig dag. Allt var så otroligt vackert. Allt var så väldigt vitt. Han fick ont i sina ögon att titta på den gnistrande snön. Det var helt vindstilla. En och annan frötall på kalhygget stod upp som stolta obelisker ur marken. De rörde sig inte. Inget rörde sig. Markus lyssnade. Han blev helt tagen av den norrländska stillheten. Han hörde – ingenting. Ingenting alls!

Det var just i denna stund som hans kärleksaffär med Norrland inleddes.

Men det var något som inte stämde i fallet. Han kunde bara inte begripa vad. Var fanns offret? Var höll mördaren hus?

Man trodde att mordet ägt rum två veckor innan man upptäckte vad som hänt i stugan. Sedan dessa hade det blåst och snöat ymnigt. Ett väder som effektivt dolt alla spår av offer och mördare.

Markus reste sig och började gå över sjön. Det fanns fasta skoterspår att gå på. På sjön fanns borrade hål som varslade om att det, trots kylan, hade varit någon på sjön och ägnat sig åt pimpelfiske.

Markus tittade ner i de borrade hålen. De hade nyss frusit igen. Han petade försiktigt i hålen.  Det var bara som en tunn isyta på dem som sprack när han petade. Markus lockades av att titta ner i vattnet för att se om det fanns någon synlig botten. Han ställde sig på alla fyra och stirrade han ner i vattnet. Tur att ingen såg honom, tänkte han. I hålet var det var bara svart. Isen och snön blockerade nog ljuset för att nå botten. Kanske var sjön djup.

Markus drogs till bottens mysterier, något som man inte kan se men som ändå finns där. Precis på samma sätt brukade han stirra på de stora gröna flyttblocken under ytan vid Visels stenar. 

Markus lyfte blicken från det svarta hålet. Mitt på sjön fanns ett större cirkulärt hål i isen. Några grankvistar istuckna i snön vid sidan om hålet markerade en vak.

Var gömmer man ett lik som man vill bli av med?

Han gick tillbaka till stugan och sin bil. Han hade fått med sig en kamera som han skulle dokumentera brottsplatsen med. Den var stötsäker. Men det bästa med den var att den även var vattentät!

Hjärtat började slå snabbare, när han genade över sjön mot vaken. Det fanns ingen tid att följa de snirklade skoterspåren.

Tillbaka vid vaken upptäckte han att det även här fanns en lövtunn isskorpa på vattenytan.

Markus högg bort isen och sänkte ner kameran så långt ner som han nådde med kameran och avfyrade bilder med blixt under isen. Vattnet var så kallt att fingrarna domnade. Men Markus brydde sig inte.

På bilderna såg Markus såg varför det var en vak just här. Det var inte mer en halvmeter djupt trots att det var på mitten av sjön. Ett stort stenblock låg under isen och vatten pressades förmodligen upp till ytan just här. Först kunde han inte se något spännande på bilderna. Det var mörkt. Och blixten förmådde inte lysa upp så stort område under isen.  Isen var blå undertill. Stenblocket var brunt. Snett nedanför stenen lyste något vitt på botten. Vad var det för något? Markus fotograferade mer. Det som sakta framträdde på bilderna fick honom att rysa.

Tur som sagt. Lars-Martin kunde ju funnits vart som helst.

Kort därefter hade Bison ringt och sökt hans tjänster. Markus startade ManSecurity och hyrde ut sig själv till polisen.

Markus såg Bison direkt. Han stod i skuggan vid ena kortsidan av torpet. Där sågs han trampa otåligt fram och tillbaka. För att inte säga vanka. Markus hade ingen klocka. Men solen hade inte kommit långt på sin bana så han kunde inte vara sådär jättesen. Bisons vankande tolkade han istället som om det skulle bli ett intressant fall. Markus kände hur lite av adrenalinet började pumpa igen. Precis som vid telefonsamtalet på sjön tidigare. Så var det alltid när man körde igång ett nytt fall. Först se helheten - en överblick - för att sedan sätta sig in i detaljerna tills mönster och skeenden utkristalliserade sig. Mord. Ödetorp. Hemmaplan. Det kunde inte bli bättre!

Bison fick genast syn på Markus och styrde vaggande sin lekamen i Markus riktning för ett inledande snack.

– Det gick snabbt för dig att ta dig hit idag, berömde Bison.

Markus funderade på om det kunde vara sarkasm. Det var det nog.

– Ja, det var ju inte så långt, svarade Markus utan att avslöja hur nära han egentligen varit.

Till Bison hade han bara sagt att han skulle vara i ”sommarstugan vid Smålandskusten”.

– Men här är ganska otillgängligt, lade han till.

– Det är nyttigt för dig att vara ute i skog och mark, förmanade Bison. Känn den friska luften!

Bison andades in djupt som om han ville demonstrera hur den friska luften skulle andas.

– Vad gör vi här förresten? Sköter inte den lokala polisen detta, frågade Markus.

– Nja, de lämnade över det. De hade ju ett mord här en gång som de utredde i över ett års tid innan de kom på att det var en älg som hade tagit personen av daga. Så det här är nog också lite vatten över huvudet så att säga.

– Men du har väl något sommarhus här nere någonstans, fiskade Bison?

– Ja, det var därifrån jag kom. Jag var ute och fiskade när du ringde. Det var därför det tog lite tid att komma hit.

Markus hade inte berättat om sitt ursprung för Bison. Det hade han inte gjort till någon annan kollega heller. Men han hade inte heller ljugit. Att inte berätta var inte detsamma som att ljuga. Det var ju inte relevant för utförandet av jobbet hade han tyckt.

– Vad har hänt här då, frågade Markus och tittade på ödehuset.

Bytet av samtalsämne var hård men förhoppningen var att det inte skulle märkas. En dimridå hade redan lagts ut om det där med fisket. Den naturliga frågan var ju huruvida det blivit någon fisk. Men med Bison visste man aldrig. Han lät blicken svepte reflexmässigt över omgivningarna för att låta Bison förstå att han var nyfiken och ivrig att komma igång.

Ja, vad kan ha hänt här, tänkte han för sig själv. Markus kunde ibland få en känsla av vad som hänt. Ibland var det var nästan som om en viss energi dröjt sig kvar på platsen. Nu stod han invid ett på ytan idylliskt ödetorp i en avlägsen landsända i en djup och ogästvänlig skog.

Det låg något kusligt över torpet. En klibbig känsla av att fasa och äckel härskat här. En känsla av att den lilla platsen med torpet dominerats av en exempellös grymhet. Kanske hade någon torterats och…

– Hallå! Hoho? Är du där?

Det var Bison som hade uppmärksammat tankeflykten.

– Vi går in ska du få se.

De steg in över en murken rödmålad tröskel in i det lilla torpet. Det var smutsigt inne i torpet och det luktade mögel. Markus noterade cigarettpaket på det mintgröna bordet i köket och nickade till Bison. Som nickade tillbaka. Cigarettpaketen var redan i bevispåsar. Cigarettpaket signalerade att det säkerligen kunde finnas cigarettfimpar vilket kunde betyda DNA. Och DNA var ju självklart en positiv sak i varje utredning oavsett vad som hade hänt. Det här började onekligen bra. Bison ledde vägen till övervåningen där det fanns något att se.

Ett ensamt trasigt litet fönster spred endast med begränsad framgång sommarens ljus i rummet. Teknikerna hade fått ställa upp två stora halogenlampor.

Markus möttes av en syn som fick hans blod att isa sig i hans kropp. På golvet framför honom framträdde en stor, oregelbunden mörk fläck. Till höger precis innanför dörren blottades murstocken. Vid murstocken, i träet, fanns en metallring ingängad. En sådan som brukar placeras på bryggor för förtöjning av båtar. På andra sidan rummet vid golvet snett under det lilla fönstret fanns en lika dan ring. Och två till på motsvarade sida av rummet. Allt som saknades var några kättingar från ringarna så hade det hela sett ut att vara från en medeltida tortyrkammare.

Markus fick se att den mörka fläcken sträckte sig mot ringarna. Som ett stort X. Någon hade legat fastspänd i rummet och legat länge och lämnat avtrycket. Inte riktigt vad man förväntar sig i små söta ödetorp med pittoresk omgivning, doftande syrenbuskar och så vidare. Men i det vackra döljer sig ofta det onda.

Markus kände ett starkt obehag i rummet. Det var en sådan kontrast. Utanför fanns sommaren. Värme, ekorrar, dofter, havsbris, äppleträd i blom, flitiga bin och sjungande fåglar. Här inne var det kvavt och mörkt. Här fanns bara ondska och död. Ondska och död som var så stark så den hade dröjts sig kvar.  

Det hade varit tyst en stund. Markus bröt tystnaden.

– Det här var rätt obehaglig, konstaterade han.

– Det tycker jag också, sa Bison. Men vänta då tills vi kommer ut så. Det finns mer.

– Vänta! Någon har legat här, fortsatte Markus något trevande.

Det var uppenbart att någon gjort det men det fanns ju inte så mycket att gå på.

– Du har rätt i det också, berömde Bison.

– Hur länge då, frågade Markus.

– Var inte så otålig, vi får vänta på analysen. Vi vet ju inte hur länge än. Men visst är väl avtrycket fantastiskt?

– Ja, men brukar det verkligen bli såhär?

– Nej, absolut inte. Det är första gången jag ser det.

– Av gamla lik så brukar vätskor bara flyta omkring men det är ju i moderna lägenheter med täta golv, föreläste Bison.

– Här är det torrt trä och sprickor som tagit in vätskorna allteftersom de sipprat ur kroppen så det är därför man kan se vart kroppen legat så bra.

Pratet om lik med dess vätskor och de bilder som detta framkallade spädde på den obehagskänsla som redan fanns närvarande.

– Men var är kroppen då? Vad har ni hittat mer? Markus bytte ämne och tog sig för halsen. Surnande likvätskor som impregnerat trägolvet fick någon annan ägna sig åt.  Och uttalanden om att dessa likvätskor ”sipprar ut” gjorde inte saken bättre.

– Det finns några fästen här. Och här.

Bison pekade på fyra ställen med hela handen. Så fången måste ha varit fastspänd här på golvet.

– Har man hittat kroppen, upprepade Markus.

– Ja, det har man gjort. Det var några barn som hittade den faktiskt. Ja, i vart fall någon del. Kom med här ska du få se.

Markus visste ju att det var många som gillade den här delen med arbetet. Att få se den mördade. En dragning mot det morbida. Men Markus tyckte inte alls att det var spännande. Det var snarare något nödvändigt ont för att inte missa något i utredningen. För att få en förståelse vad det hela handlade om.

De gick ut igen och ner för slänten men stannade vid en gräskant. På ängen gick en man med en hund och efter honom en kvinna med en rulle plastpåsar.

– Kroppen låg utspridd över hela den här ängen, sa Bison och pekade förstrött över ängen. Det har dragits runt av djur och det kommer vara omöjligt att hitta alla delar.

– Hur går det, ropade Bison till de båda ute på ängen.

– Bra, vi är klara nu, svarade kvinnan med plastpåsarna. Det finns inte mer!

Det här var också en kontrast. På hela ängen fanns gamla äppleträd i blom. Det var på slutet av blomningen och många av kronbladen täckte ängen så att den skimrade i vitt och rosa. En idyll fullt i klass med Körsbärsdalen i Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta.

Men skenet bedrog alltså. Här låg ett lik utstrött. Benpiporna stack väl upp lite varstans. Markus kunde inte minnas att så var fallet i Körsbärsdalen.

Bison och Markus betraktade scenen under en stunds tystnad.

– Och det är kroppen som har legat i huset, frågade Markus.

– Det kan man inte säga än, det får DNA-analysen ge svar på. Men det är väl troligt. Så många lik kan ju inte finnas här.

– Så någon har alltså mördats där uppe i huset. Legat och lämnat avtryck. Efter ett tag har mördaren kommit tillbaka och flyttat på kroppen, sammanfattade Markus.

– Eller mördarna, rättade Bison.

Bison och Markus brukade munhuggas. De var två utpräglade besserwissrar som båda ville överglänsa den andra i slutledningsförmåga om vad som hänt på olika brottsplatser. Eller utanför en brottsplats. Eller något som inte hade något med något brott att göra. Exempelvis hur en kaffemaskin fungerade. Eller en elvisp.

– Och vem hittade liket sa du, frågade Markus.

– Det var några barn. En förfärlig historia faktiskt. De hade bestämt att åka hit på äventyr. De hade bara hört talas om det här stället, ödetorp är ju kul för barn, förstår du.

Markus nickade. Han förstod. Han hade själv lekt i ödetorp när han var liten. Men han hade blivit hämtad av en gårdskarl efter bara en liten stund.  

– Det måste varit otäckt, sa Markus torrt. Finns det några fler fynd?

– Ja, det finns det. Vi går upp till huset igen så vi inte stör här.

På ett bord utanför torpet fanns ett antal föremål uppradade, prydligt upplagda och inplastade.

Markus såg den genast. I en plastpåse fanns en grov järnring. Den var tvådelad och kunde sättas samman med hjälp av skruv och mutter fram och bak. Den såg ut att vara tung och gammal. Det var ett halsjärn.  Från den ringlade en tjock kätting. Rummet på ovanvåningen hade verkligen liknat en medeltida tortyrkammare.

– Var hittade man den där, frågade Markus och pekade mot föremålet.

– Jag visste väl att den där skulle fånga ditt intresse, skrockade Bison. Den låg här ute på ängen under äppleträden.

– Jag antar att fången hade varit fastlåst med denna. Eller?

– Så är det nog. Man hittade ett hål i golvsockeln där man nog hade satt fast kättingen på något sätt. Men halsjärnet hittades en bra bit från huvudet. Men som sagt, djuren hade ju hunnit böka runt en hel del här. Det sägs att det finns en hel del vildsvin här i markerna.

– Men då är det ju fången som ligger under äppleträden då.

– Det är nog riktigt. Man vet inte hur längde personen varit fånge. Det skulle vara intressant att veta.

Det kunde nog varit hur länge som helst, tänkte Markus. Det här var ju en plats som låg långt från allfartsvägarna. Perfekt för en långdragen utpressningssituation eller liknande. En utpress­nings­­situation som gått fasansfullt fel. Om detta vittnade föremålen under äppleträden med all önskvärd tydlighet.

Andra saker som hade funnits var en blå morakniv. En matskål för kattmat. Ett stort antal fimpar förpackade i provrör. En röd och vit gammaldags kökshandduk med broderi “EA”. Den var rätt maläten.

– Dessa föremål har vi hittat runtomkring, säger Bison. Inte så mycket att säga om något nu förrän vi fått analys rörande DNA och så.

Markus tittade sakerna. Det var något som inte stämde.

– Konstigt, alla fimpar är av olika fabrikat, sa han. Det borde tala för fler gärningsmän.

– Eller så är de bara hitlagda för att lura oss.

Markus nickade. Om det var så som Bison sa skulle det här inte bli lätt, tänkte Markus. Då hade man med någon att göra som var smartare än genomsnittet och hade förstått vad DNA-tekniken kunde göra. Den kunde hjälpa utredningen. Men en skicklig förbrytare skulle även med enkelhet skicka utredningen på helt fel spår genom att använda DNA till sin fördel.

  

Markus vände sig om och lät blicken sakta följa trädtopparna för att landa på taknocken och ner på fönstret innanför vilket man gjort denna fasansfulla upptäckt. Upp mot taket igen, över mot uthuset, och tillbaka till trädtopparna och ut i skogen. Fascinerande, trots att det var ljusan dag och mitt i sommaren så var skogen ändå mörk.

När Markus var i sin egen värld var det svårt att bryta. Tankarna svindlade ofta. De tog honom med på gratis resor och äventyr. Vad hade hänt på detta fridfulla torp? Här hade folk levt i hundratals år i frid innan det slutligen blev öde. Säkerligen hade människorna här fått kämpa för sin överlevnad. Blicken stannade vid en stenmur. Intet ont anande arbetade, levde och dog människorna här utan att känna till att deras torp skulle komma att användas till ett tillhåll för kidnappare och mördare.

– Finns det någon rapport framme om försvunna människor i trakten, frågade Markus.

– Ja, men det finns bara en enda försvunnen person rapporterad i kommunen på senare år. En Elsa Nykvist, 89, försvann för fyra år sedan. Dement och Alzheimers. Elsa gick nog till skogs för att plocka blåbär. Eller lingon. Innan Elsa är det en lång lucka i tiden till nästa försvinnande. Då försvann det några kvinnor.

– Demens är ett samlingsbegrepp, Alzheimers är en av sjukdomarna som leder till demens, rättade Markus.

– Jasså, jaja tack för informationen, svarade Bison avmätt. Men det är inte Elsa. Vårt offer är en man. Det kunde man se på kraniet. Och det är inte någon av de andra försvunna heller. Vårt lik är inte så gammalt.

”Vårt lik”, tänkte Markus. Ytterligare en förnedring att ägas av polisen efter sin våldsamma död.

– Vi kan väl inte göra så mycket mer här, sa Bison och föreslog en sen lunch på ett gult café han råkat se på vägen till torpet.

– Vi kan behöva en bit mat för att kunna samla intrycken av detta, lade han till.

Bison tänkte nästan jämt på mat. Helst fet dansk mat. Hårt stekt fläsk med lök- och äpplefräs. Smörrebröd med varm leverpastej med röra av inkokta rödbetor ovanpå. Andra former av fläsk, såsom fläsksida med knaperstekt perfekt saltad svål. Bison brukade ondgöra sig för över att det var svårt att finna restauranger som serverar svålen rätt. Markus tyckte att det lät osmakligt. Han hade ätit detta en gång men gillade inte tanken på alla safter som utsöndrades i hans mun när svålen tuggades. Ibland kunde man se tillstymmelse till hårsäckar i svålen. Nej, det kunde man vara utan.

De båda följdes åt genom skogen och körde iväg, Bison tog ledningen och Markus följde efter i sin bil.

När de kom fram till caféet visade sig att de endast hade sallader på menyn! Sallader! Men Bison räddades ändå av att det vid en närmare titt även erbjöds portionsbitar av smörgåstårta med rostbiff och fyllning av leverpastej och ättiksgurka. Några syltlökar utgjorde garnityr.

Markus beställde in en räksallad.

– Vad fick du för intryck, frågade Bison och tog en stor bit av smörgåstårtan. Den tuggades häftigt.

– Svårt att säga. Offret hade förmodligen blivit strypt eller ihjälslagen och sedan lämnad åt sitt öde. Efter en tid så har mördaren åkt tillbaka och släpat ut kroppen för att bevisen ska bli färre. Rätt kallt gjort. Mördaren kunde ju dumpat kroppen i havet.  

– Kanske, fortsatte Markus, kan vara någon form av uppgörelse om droger där man velat ha antingen hämnd eller att man vill få ut några hemliga uppgifter. Om personen har varit fånge där så är har det nog varit någon form av tortyr inblandad.

– Fånge? Varför säger du att han var fånge?

Bison hade stannat mitt i en tugga och talade med mat i munnen. Markus såg en syltlök där inne.  

Detta och tidigare prat om liksafter gjorde att Marks endast petade i sin räksallad men försökte i vart fall få i sig de påstått handskadade räkorna för att dessa inte skulle gå till spillo. Djuren hade ju givit sina liv för att hamna i hans sallad.

– Ja, det vore konstigt att låsa fast en redan död person i halsjärn och kättingar över golvet, började Markus. Så någon tid har man hållit personen fånge. Av det lilla jag kunde se så hade man gjort ganska stora ansträngningar med kättingsystem och dylikt så jag skulle inte bli förvånad om offret hållits i fångenskap en längre tid.

– Vad menar du med ”en längre tid”?

– Någon månad kanske.

– Stackars sate, inflikade Bison och hade börjat tugga på nytt.

Syltlöken försvann ner.  

– Ja, men analyserna får visa tidslinjen, fortsatte Markus och spetsade en rödlistad räka på sin gaffel.

– Sedan gick det hela snett på något sätt. De kom i hop sig och offret slogs ihjäl. Det är bara att hoppas att det finns DNA på offret från förövaren, men det har jag svårt att tro. Men chansen är större att det finns det på övre våningen på torpet. Om det är knarkrelaterat och om vi hittar något DNA så kommer vi få träffar i DNA-registret.  

– Men det kan vara en utlänning. Då kommer vi inte att få träff i registret, tillrättavisade Bison.

– Jag tror inte att det är en utlänning, svarade Markus.

– Vad baserar du det på?

– Bara en känsla. Det här är ju en avlägsen plats. Det är inte någon plats som man bara kör förbi. Det märkte du väl själv som du fick gå genom skogen? Det måste vara någon som känner till platsen från början. För alla andra är platsen fullständigt okänd.

– Känns rätt vagt.

Bison såg skeptisk ut. Men det var i och för sig inte något ovanligt.

Såhär kunde samtalen pågå i timmar. De resonerade sig fram. Den ena ifrågasatte den andres tankegångar. Slog sönder argumenten. Sökte luckor i indiciekedjorna. Händelserna och omständig­heterna koktes ner tills dessa att endast det mest sannolika scenario återstod. Den som fått med mest av sina teorier efter kokningen hade vunnit. Någon segrare proklamerades aldrig utan Markus tyckte alltid att det var han som vunnit med listiga tankegångar medan Bison ansåg sig vara vinnaren med sina slagkraftiga argument som fått förbli oemotsagda.  

Bison lastade in ännu bit till av smörgåstårtan i sin mun och tog samtidigt en tidning som låg på grannbordet. På förstasidan fanns en bild på en stor asteroid med ett antal streck bakom. En illustration som syftade till att få läsaren att tro att stenblocket for genom rymden i svindlande hastigheter. Det var mitt i sommaren och det var säkerligen inte de bästa förmågorna som var satta att göra illustrationerna. Det hela såg snarast ut att vara en ruta tagen ur Stålmannen. Just innan denna stålman på sina bara armar kastar det hotande stenblocket tillbaka ut i evigheten.

– Jävligt otäckt detta, reflekterade Bison djup­sinnigt.

– Vad?

Markus hade under den senaste veckan inte läst en enda nyhet utan varit helt isolerad på Manningsholm med sitt fiske och sina böcker. Man hade hittat honom antingen i båten eller i bersån under björken läsande någon klassiker. I år hade det varit Soldatens Svejks äventyr som stått på agendan och efter det var det Tolstojs Anna Karenina.

– Rymdstenen. Har du suttit inne eller?

– Nej, jag har haft semester. Eller i vart fall försökt ha semester. Tills nu. Vissa kan ju ta det utan att titta på sin telefon var femte minut och knarka nyheter.

Markus hade inte haft något mot att Bison ringt. Faktum var att samtalet kommit i grevens tid. Han hade fiskat allt han kunde. Det hade visat sig snabbt att havet var fullständigt dött. Och Anna Karenina var sååå tråkig. Det hade varit ensamt på Manningsholm. Att det skulle komma ett mord på hemmaplan var ju en skänk från ovan. Ett bevis på att Gud existerar om man så vill.

– Jag vill bara hålla mig uppdaterad, sa Bison och såg förnärmad ut.

Han hade precis blivit kallad nyhetsknarkare.

– Berätta då, vad är det som är så otäckt? En rymdsten på väg mot jorden? Jorden kommer att gå under och så vidare. Det känns som att man hört förut.  

– Ja, men den här gången är det allvar, menade Bison. De har ju räknat ut att den ska passera oss.

– Passera? Vad då oss? Sverige?

– Den ska slå ner på jorden och passera Sverige men man vet inte den exakta banan än, det pratas om att den kommer att slå ner någonstans på det norra halvklotet.

– Men man vet inte var?

– Nej, som jag sa. Det vet man inte.

Samtalet började gå i stå,

– NASA, fortsatte Bison, och tja, det finns väl också någon europeisk motsvarighet också, försöker beräkna det hela men det är tydligen svårt.

– Ja, den europeiska varianten heter ESA - European Space Agency, förkunnade Markus med illa dold stolthet.

– Dessutom tycker jag mer att det låter som någon form av komet och inte en asteroid. Om den kommer farande från ingenstans menar jag. Hur stor är den då? Kan det bli några större skador?

– Men du ser väl att det är huvudnyhet?

Bison pekade med baksidan av handen över tidningen.

– Men jag ska berätta för dig.

Nytt bränsle hade tydligen kastats på samtalet.

– Den är trettiofyra meter i diameter och den kan orsaka stora skador om den ramlar ner i ett tätbefolkat område. Det ligger stora städer på denna linje med nedslagsplatsen. Det var innan din tid men du har väl läst om den ryska stenen som slog ner vid Tjeljabinsk 2013? Den var vara sjutton meter i bred. Tryckvågen från den slog ut hundratusentals fönster. De bara blåstes ut och folk kastades in i rummen. Tolv hundra personer skadades. Vilka skador tro du inte att den här kan ge upphov till när den här är mycket större, mässade Bison vidare med oförminskad styrka.

Markus lät sig dock inte påverkas. En dryga trettio meter stor sten kunde knappast hota jordens existens. Den som slog ut dinosaurierna var tio kilometer i diameter. Det är en stor stenbumling.  Han hade inte något till övers för domedagsprofetior baserade på teorier om småsten.

– Hur många gånger har man inte hört detta? Att jorden går under. Var det inte senast år 2000? Och sedan 2012 när man påstod att Mayakalenden tog slut. Innan man kom på att den började om.

Han föreställde luttrad.

Markus drog åt sig tidningen och ögnade vad som stod däri. ”843 Cocos” hade man döpt den till. Cocos…fanns det inte ens något namngivnings­system för sådana där rymdstenar? Han läste vidare. Lagrangpunkter. Trojanska asteroider. Tvåkropps­system. Deep Ecliptic Survey. Absolut magnitud. Ju mer han läste desto mer intresserad blev han av ämnet. Men det räckte ju inte att läsa något i en kvällstidning. Det var alldeles för ytliga fakta. Vad var det som verkligen stod i begrepp att hända. Det krävdes andra faktakällor. Kanske NASAs egen hemsida. Men han lyckades ändå göra en samlad bedömning.

– Den där stenbumlingen kommer inte påverka någon av våra liv det minsta, konstaterade han. Den brinner upp i atmosfären.

Markus var redan mycket intresserad, för att inte säga besatt, av astronomi men desto mindre så när det gällde domedagsprofetior presenterade genom feta rubriker i kvällstidningarna.

– Äh den gör nog inte det duuu, replikerade Bison snabbt. Den är för stor för det. Som jag sa, den som small över Ryssland var bara sjutton meter. Och den nådde jorden.

– Vad ska vi göra nu då?

Markus blev otålig och ville genast byta samtalsämne till något mer relevant. Förslagsvis till ond, bråd död.

– Du får göra vad du vill, jag måste till kontoret eftersom jag måste jobba med annat. Vi har roterat en del cold case som jag måste titta på. Bland annat ett som jag vet att du skulle gilla. Du kanske blir inblandad i något sedan, vi får se. Det finns inte mycket mer att göra i det här fallet nu förrän vi fått mer information från rättsläkaren eller från NFC.

– Va? Ska vi inte knacka dörr, frågade Markus i rädsla för att gå miste om något moment.

– Nej, det får vi ta senare. Så fort det går. En jag måste tillbaka. Förresten så är brottet förmodligen redan flera veckor gammalt så det gör inget om dörrknackningen dröjer någon dag.  

– Då åker jag tillbaka till torpet, meddelade Markus. Jag kanske kan komma på något-.

– Ja, prova någon gudomlig försyn.

Bison var ironisk men visste Markus kapacitet. Bison insåg att det faktiskt inte var helt omöjligt alls att han skulle komma på något. Precis som han hade gjort i Grubbträsket. Tidigare hade även Bison löst fall på det sättet men i takt med att de administrativa sysslorna ökat så hade han blivit sämre på detta. Det var därför som han gillade att jobba med Markus. Markus fick honom att känna sig delaktig i fallet, inte bara som en administratör. De sa “hej då” till varandra. Markus påminde Bison vad han sagt om de där cold casen.

Markus satt sig i sin Saab och körde försiktigt iväg. Det där med cold case lät ju lovande. Markus älskade cold cases. Börja läsa akten, se vad som möjligtvis hade missats. Han hade inte varit inblandad i något sådant fall än. Det fanns tillräckligt med färska, men någon gång ska väl vara den första.

Tankarna var några kilometer framför honom. De var redan tillbaka på torpet. Vad hade egentligen utspelat sig där? Visste någon ur lokalbefolkningen mer om vad som hade hänt?

Lofta Utkik låg förtrollande vackert längst ute vid Östersjön. En alldeles klotrund vik skyddade byn från havet. Byn låg nästan som på terrasser upp i en sluttning. Det var utsikt nästan överallt från byn ut mot en fri horisont bestående av inget annat än himmel och hav.

Den klotrunda viken hade skapats långt innan senaste istiden av precis en sådan rymdsten som Bison pratat om. Det var ett märkligt sammanträffade. Markus hade tidigare läst om att man funnit så kallad chockad kvarts i berggrunden på platsen vilket var ett tydligt tecken på att berget utsatts för extraordinärt tryck och värme. Chockad kvarts var ett bra bevis för att man hade att göra med ett meteoritnedslag. Markus undrade hur stor den här meteoriten hade varit som skapat den här viken. Viken var väl en och en halv kilometer bred ungefär. Nog måste väl den stenen varit långt större än trettio meter? Å andra sidan är det en väldig kraft när stenen slår ner i hög hastighet. Det här var ju annat än domedagsrubrikerna. Varför ägna sig åt fiktion när man har verkligenheten mitt framför sina ögon?

Markus stannade för ett barnvagnsekipage vid ett av byns få övergångsställen.

Han lät blicken glida ner mot vattnet igen och den klotrunda viken. På sluttningen låg massor med villor. Markus undrade hur det skulle vara att bo i en sådan villa. Han och Patrik hade ju funderat på hus men…

Markus blev genast nedstämd när han tänkte på Patrik….men det var så dubbelt på något sätt. Han blev alltid väldigt glad när han tänkte på honom.  

Markus hade skickats till Grenna för att gå gymnasiet och hade därefter jobbat ett år inom faderns företag. Under detta år började Markus fundera på vad han ville göra med sitt liv. Var det verkligen så att hans liv var utstakat redan när han föddes. Tvivlet började gro. Eller kunde han utbilda sig och jobba med det som han trivdes med istället. Ett liv pågår ju faktiskt under en mycket lång tid. Skulle det verkligen vara en katastrof för familjeföretaget om han inte ledde det på en daglig basis? Var hans medverkan verkligen skillnaden mellan succé och fiasko. De hade han svårt att se. Och det skulle säkert vem som helst annan också att ha. Till och med hans far som trots allt var en resonabel person. Det skulle ju vara bättre att låta företagen fortsätta att ledas av en professionell styrelse och VD som vet vad de gör. Och som har intresse av affärer. 

Han flyttade till Stockholm och började läsa kriminologi på universitetet. Med den utbildningen kunde man bli civil utredare inom polisen. Fadern var inte glad. Men även dessa galenskaper skulle väl gå över i sinom tid. Det kan ta tid innan en investering ger avkastning. Och fadern var en tålmodig man i sådana sammanhang.

Att flytta till Stockholm hade varit en stor sak. Han mindes tydligt hur han för första gången passerade de gigantiska grå bostadsområdena som tornade upp sig över motorvägen vid Nybohovs­backen. I den stunden frågade han sig om han verkligen tagit rätt beslut. Var det steget för stort? Skulle han verkligen passa in i storstadens sus och dus? Han var ju en lantis och hade inte något särskilt att komma med jämfört med de trendiga stockholmarna. Han älskade naturen, inte betongen. Han uppskattade det enkla framför det komplicerade. Det diskreta framför det som framhävdes.  

Men med tiden hade han anpassat sig. De flesta var som bodde i Stockholm var trots allt inte att beteckna som stockholmare och alla dessa inflyttade lärde man sig alla att hantera, och ha överseende med, de egenheter som uppstod i huvudstaden. Men alla hade de en sak gemensam. De älskade sin förtrollande vackra stad. Omgiven av det glittrande vattnet låg hon. Drottningen av alla huvudstäder. Stram och stolt i sin bleka skrud på vintern. Inbjudande, överdriven och magiskt förförande på sommaren.

Under tiden på universitetet hade han råkat på några killar men inte någon romans. Förutom en. En stor helt galet underbar romans.

Det fanns en väldig speciell kille. Patrik. Markus hade träffat honom redan på första året på utbildningen. Men han hade lagt märke till honom redan från den allra första dagen. Mörkhårig men blåögd med håret halvkort i page. Lång, stilig, tränad och med väääldigt sexiga tatueringar på precis de rätta ställena.  

Precis en sådan kille som Markus alltid drömt om. Liksom lite manlig, med manliga intressen men ändå ömsint och gullig när det behövdes. Markus hade inte några förhoppningar om att kunna få honom. De där killarna är alltid straighta. Och var de inte de så ville de i vart fall inte ha en sådan tråkmåns som han själv. 

Markus hade helt misstagit sig. Detta skulle visa sig på en fest med studiekamraterna i en lägenhet på Lidingö. Här inleddes en väldigt fin kärlekshistoria.

Patrik var onykter och kommit över till Markus för att diskutera politik. Något som man inte bör göra i berusat tillstånd. Markus hade väl svarat “ja det är ju förskräckligt” “justitieministern verkar inte veta vad han gör” osv.

Men där, någonstans i detta väldigt osexiga samtalsämne, ville Patrik röka. Markus följde med ut även om han inte rökte själv.

Man var tvungen att gå ner till porten. På gatan var det helt tyst förutom sorlet och musiken från lägenheten ovanför.

Markus var helt chockad när Patrik lutade sig över honom och kysste honom. Markus trodde först att Patrik snavat på fyllan och att det hela var en olyckshändelse. Markus kände först att det blev pinsamt. Men marken var plan, det fanns inte något att snava på och det fanns ingen isfläck som hade fått honom att tappa balansen. Men det var ju å andra sidan bara höst och ingen isfläck fanns i sikte. 

Långt senare kom det fram att det även var en chock för Patrik. Han hade inte tänkt göra på det viset. Men det blev om det blev.

Det fanns redan från början någon magi mellan dem. Något som inte gick att ta på men det slog alltid liksom gnistor om dem närhelst de möttes. Från den dagen kunde de inte vara ifrån varandra. Markus packade en väska och flyttade in till Patriks lägenhet på Crafoords väg i Vasastan. De hade varit till IKEA och köpt inredningssaker. Gardiner. Ljuslyktor och krimskrams.

De hade fått ett väldigt mysigt hem som de spenderade all sin lediga tid i. De gick sällan ut på restaurang eller barer och åkte aldrig på långväga resor. De spenderade så mycket som möjligt i varandras sällskap. Utanför hemmet passade de på att i smyg och kyssa varandra på olika platser inom universitetets område. Markus älskade Patriks klumpiga humor, hans manlighet och hans oräddhet. Vad Patrik såg hos honom kunde han inte förstå alls.

De sov alltid i varandras armar och Markus kunde ofta ligga och lyssna till Patriks andetag när de sov. Patrik brukade kolla på fotboll i sovrummet och Markus brukade somna på hans bröst med fotbollskrålet i bakgrunden. Vad som hände på skärmen hade han inte något större intresse av. Han gillade istället att känna Patriks värme när han somnade. De hade sex varje dag. Inte hårt porrigt läderbögsex utan mer känslofullt, intimt, gulligt bögar-med- mjuk-och-mysig-stickad-tröja-sex.

Men det tyngde Markus att han inte förmått sig att vara helt ärlig mot Patrik. Han hade berättat var han var uppväxt men lyckades att undvika att berätta att han hade varit ensam framtida arvtagare till en mycket stor förmögenhet. Markus var helt enkelt rädd att det perfekta de hade tillsammans skulle förändras. Han ville inte att något skulle förändras alls.

Kanske skulle Patrik se annorlunda på honom om han visste. Markus ville att Patrik skulle fortsätta se på honom precis på det sätt som han gjorde. Med gnistrande ögon och med pupiller som vidgade sig när deras ögon möttes.

Det hela slutade inte lyckligt. Faktum var att de båda killarna hade fått sina hjärtan ordentligt krossade. De hela avslutades på ett märkligt sätt när de gemensamt gått på en fest. Där hade frågan väckts hur det skulle vara om de båda varit ett par. Det var ju inte så att studiekamraterna varit idioter. De såg ju vad som pågick. Det var så som snacket hade gått.

Lösningen hade varit så fruktansvärt enkel. De kunde också ha sagt ”ja de är vi”. Men pressen från omgivningen blev för stor och viljan att förneka likaså. Förhållandet var inte alls redo att bli offentligt och under hårda ord och allt för hög promillehalt hade förhållandet avslutats snabbt och smärtfyllt just den kvällen. Det hela var över på mindre än tjugo minuter. 

När utbildningen var avklarad så kom nästa tunga besked. Markus far diagnostiserades med Alzheimers sjukdom. Markus hade förstått att något var fel men han visste inte vad. Han hade sett sin far bli oförmögen att tänka klart. Markus hade hittat honom i rum i det väldiga Manningsholm som han inte visste vad han hade för ärende i. Fadern hade lätt att bli irriterad, frustrerad, besviken och hjälplös.

Det var väldigt jobbigt att se fadern bli sjukare och sjukare. Denna starka man som alltid visste bäst och var familjens självklara överhuvud blev plötsligt liten och svag.

Ur ögonen lyste rädsla.

Markus far hade en dag kallat in honom till sitt kontor. Där satt två personer. Dåvarande VD för ManCapital AB och en dyr och fin advokat.

– Markus, jag kommer snart att bli för sjuk att göra det här, började fadern. Men tiden är inne för dig att ta vid.

Sedan höll han ett klart och precist tal om hur ManCapital skulle drivas och hur han hade tillsatt en grupp som han litade på och handplockat själv till att hjälpa Markus på vägen. Sedan fördes alla tillgångar över till Markus med hjälp av en signatur på ett papper.

Markus gick ut från rummet som landets förmögnaste tjugofemåring.

Fadern blev efter det snabbt sjukare. Han fick plats på ett hem. Villa Sjögården. Ett hem med specialistpersonal för äldre med minnessvårigheter. Sjukdomsförloppet planade därefter ut. Han reagerade inte längre på tilltal när Markus var på besök. En gång hade Markus experimenterat och sagt att han skulle sälja Manningsholm och alla företag. Då hade fadern tittat upp och slagit näven hårt i bordet. Men det var allt. Han återgick därefter till att stirra rakt fram. Det är i sanning en oförlåtande sjukdom.

Allt hade varit svart efter det som hände med Patrik och beskedet om fadern. Visst fadern hade varit ganska sträng. Men han ville ju Markus väl och hade aldrig lagt in något veto mot de oortodoxa planerna. Efter uppbrottet hade Patrik hoppat av och sökt in till polishögskolan istället. Markus tappade sugen på nästan allt. Han hade många gånger innan han skulle sova legat i sin säng, tittat upp mot stjärnorna och knäppt sina händer och bett upp mot den svarta natthimlen att Patrik skulle komma tillbaka till honom. Vem Markus hade bett till var oklart även för honom själv men han hoppades av någon form av kraft skulle höra honom och ställa saker till rätta. En kraft som kunde göra att allt skulle bli bra igen. Han somnade ofta med knäppta händer. När han vaknade var händerna fortfarande knäppta. Men platsen vid sidan av honom i sängen hade alltid förblivit tom.

Vändningen kom som sagt när Markus fick jobb som utredningsassist hos polisen i Stockholm. Äntligen skulle han få jobba med sitt stora intresse. Grov brottslighet. Och dessutom få betalt! Han hade nogsamt undersökt så att det inte var just där som Patrik jobbade.

Markus körde på grusvägen tillbaka till torpet. Fantastiskt nog fanns ingen kvar vid torpet. Men de hade väl jobbat där flera timmar innan Markus kom till platsen. Kanske var de iväg och åt lunch. Smörgåstårta kanske. Men det var lika bra det. Det var en fördel att vara själv på brottsplatsen så att inget störde intrycket. Fanns det något som han missat? Till synes oviktiga detaljer kunde ha en förmåga att bli viktiga i ett senare skede och då var det alltid bra att ha noterat dessa.

En björktrast hade tillfälligt parkerat på taknocken till torpet och sjöng högt och klart. Stämman var så stolt, som om den ville förkunna att faran var över.

Det var verkligen en härlig dag och Markus tog någon minut för att bara insupa atmosfären. Vilket härligt ställe detta måste ha varit en gång i tiden. Utan sly. Utan högt gräs. Utan bestialiska mord.  

Det var en trädgårdsmästare Dalström, som hade varit verksam på närliggande storgården Björköholm, som varit den förste som bodde på platsen och han reste stugan runt år 1800. Möjligtvis runt 1850. Man visste inte säkert. Efter detta så hade huset bebotts kontinuerligt ända till omkring för sextio år sedan.

I över två hundra år hade alltså människor levt, fötts, lekt och dött i Tjusedal. Med lite fantasi kunde man faktiskt se att det var en trädgårdsmästare som valt platsen. Nedanför stugan fanns en sluttning som planade ut i vacker äng där stod en stor mängd gamla äppleträd. Sluttningen bytte därefter håll. Äppelträdgården i sin tur lutade därför ner mot havet. Havet var numera effektivt blockerat av stora, vildvuxna granar. På trädgårdsmästarens tid var ängen slagen eller möjligtvis betad på och var fri från sly. Granarna fanns inte då och på sommardagarna var hela trädgården täckt av en solspegel från havet. Perfekt placering för äppleträd som då skulle kunna dra nytta av värmen och ljuset av det glittrande vattnet. Här hade många goda äpplen mognat. Markus hade själv planterat sina äppleträd så på Manningsholm.

Det var inte lika varmt som när han först kom till platsen. Men då hade han i och för sig haft kvar en viss överhettning från den mycket ofrivilliga roddturen. Luften kändes friskare och klarare. Som om lovet så sakta vågade återkomma till torpet och dess omgivningar. Det var en känsla av att ondskan hade börjat lämna Tjusedal. Det tunga täcke som belägrat torpet var på väg at lyftas. Den lilla björktrasten på taknocken som sjöng med en sådan glädje och inlevelse var ett bevis på detta. Naturen hade tagit på sig uppgiften att återställa friden på torpet.  

Ändå fick Markus en obehaglig, gnagande känsla av att allt ändå inte riktigt stod rätt till. Ondskan hade förvisso fått fördrivits från torpet men något mystiskt och oförklarligt låg ändå kvar. Han kunde inte ta på vad det kunde vara men han kände ändå dess närvaro.  

All världens söta, trallande björktrastar kunde inte få den känslan att försvinna.

Markus tog en lov runt huset. Gräset hade växt högt intill husgrunden. Det var torrt och varmt intill husets södersida. Gräset var gulaktigt och hade torkat. Han ställde sig på tå och tittade in genom en tom fönsterkarm. Glaset i fönstret var borta sedan länge. Trots att det var ljust ute så var det bara ett dämpat ljus inne i huset. Vad var meningen med att kidnappa någon och offret till ett sådant här hus? För att sedan mörda personen. Och sedan komma tillbaka och flytta den döda kroppen. Vem hade gjort sig besväret med detta, tro? Markus kände att han fortfarande var långt från sanningen och den person som ställt till allt detta.  

Känslan av att något var fel tilltog. Det var helt vindstilla på den här sidan huset. Björktrasten sjöng med ökad styrka från taknocken. Än mer intensivt än innan. Kanske för att fågeln var precis ovanför hans huvud. Märkligt att fåglar aldrig sjunger falskt, tänkte Markus. Det gör ju människor hela tiden.

Han gick runt till ingången och den lilla farstun. Markus drog bort den blåvita tejpen som signalerade att platsen var avspärrad och gick in. Doften var fortfarande unken. De breda, grå golvplankorna knarrade i den lilla hallen. Gamla torra löv låg inblåsta i hörnen. Köket låg till vänster och vardagsrummet till höger. Som alla gamla hus var även detta hus byggt runt murstocken och man kunde passera genom rummen runt murstocken tills man kom tillbaka till en plats där man nyss var. Markus tog vägen direkt in i vardagsrummet.

Eftermiddagssolen flödade in genom det ännu intakta vardagsrumsfönstret på gaveln men förmådde inte lysa upp hela rummet. Markus ställde sig vid det trasiga fönstret på långsidan där han nyss hade stått och tittat in. Han vände sig om och tittade åter in i rummet. Det var inte i detta rum som något som hade med fången hade utspelat sig. Ljuset var intensivt gyllengult och i ljuset dansade dammpartiklarna. Rummet gav ett sömnigt intryck.

Efter en liten stund i vardagsrummet tog han trappan upp till övervåningen. Det var ett intressantare utrymme. Markus tittade försiktigt upp i rummet. Det var en dunkel stämning där uppe eftersom rummet låg på skuggsidan med ett fönster bara åt ett håll. Teknikernas lampor var borta. Någon hade varit fastkedjad i rummet. Någon som hade tvingats in i en stor och tung halskedja. På golvet kunde man se en mörk silhuett av någon som hade varit på god väg att bli ett med trägolvet. Vad är det som har hänt i det här rummet, frågade han sig själv. Vilken skräck hade den personen upplevt som varit fånge här? Vilka händelser hade lett till allt detta?

Solen gick i moln. Rummet blev ännu dunklare. Markus lät blicken fara genom rummet. Och lät den landa på träden utanför.

Nej, det var verkligen något som inte stod rätt till här. Varför hade dammpartiklar cirkulerat i solljuset i rummet nedanför? Huset var ju tomt och öde och inget däri kunde virvla upp damm. Det blåste inte heller. Markus stod stilla i rummet och lyssnade.

Utan att Markus märkt det hade det blivit helt tyst. Det var helt otroligt tyst. Björktrasten var borta. Något hade gjort att den hade avbrutit sin glädjefyllda sång. Markus vände sig om mot trappan ner mot undervåningen.

Han måste ut från huset! Nu!

Då såg han honom. Markus såg stjärnor och kände ett hårt slag i huvudet. Därefter blev allt svart.

Lukas hade känt hatet öka för varje mil. Han hade hittat sin mamma på badrumsgolvet. Liselott var helt utslagen och hade kräkts upp tabletterna hon svalt för att kunna avsluta sitt liv. Hon hade försökt att leva i många år nu men det hade inte gått. Hon hade helt enkelt givit upp och ville förvinna.

Lukas hade lyft upp hennes huvud och lagt det i sitt knä. Hennes hår var smutsigt och stripig. Tårarna rann ner för hans kinder. Han älskade verkligen sin mamma och det gjorde så ont i hjärtat att hon ville lämna honom ensam.

Det var där, sittandes i spyorna med sin mamma hulkande i knät, som han bestämde vad som behövde ske.

Det var arton år sedan som Lukas mammas liv tagit en dramatisk vändning. Hennes arbetsgivare hade bjudit alla anställda på till en konferensanläggning i södra Sverige. Det hade varit olika föredrag på förmiddagen och det hade visats otaliga over head-bilder om företagets strategi för det kommande året.

På kvällen var det middag. Toast Skagen till förrätt och stekt kyckling till huvudrätt. Till efterrätt serverades päronkaka med vaniljsås. Till alla rätter hade det serverats vin.

Före och efter middagen hade Melker Karlsson och några andra karlar stärkt sig med en eller åtskilliga stänkare eldvatten från de med höglänta delarna av det Förenade Kungariket. Sedan hade det blivit dans. Melker hade sett Liselott nästintill omedelbart vid dansen. Liselott hade en vackert skuren vit klänning på sig med rosa och svarta detaljer. Och såg nästan lite flickaktig ut. Det hade Melker gillat.

De hade börjat samtala på terrassen. Larmet inifrån hördes bara dovt bakom glasrutorna. Liselott var ute för att ta en nypa luft efter all god mat.  Hon hade haft det väldigt trevligt vid sitt bord tillsammans med sina arbetskamrater. Det var alltför sällan de umgicks privat. Så det här hade verkligen varit trevligt och förlösande att lära känna alla lite mer. Den friska luften gjorde att hon tänkte klarare än där inne i den kvalmiga atmosfären. Det var då Liselott insåg att hon var för onykter. Hon brukade sällan dricka alkohol så det goda rödvinet hade påverkat henne snabbt.

Melker hade iakttagit detta och erbjudit, på gammaldags gentlemannamässigt sätt, eskort till stugan där Liselott bodde.

Men Melker var inte någon gentleman. På vägen mot stugan satte han sin hand för Liselotts mun och drog ut henne i skogen. Han slog hennes huvud mot en sten för att sedan våldta henne brutalt när hon låg avsvimmad. Melker njöt mycket medan han våldtog och slog.

När han hade tömt sig drog han upp sina byxor och gick därifrån. Under tiden som han knäppte sin gylf så studerade Melker Liselott där hon låg i den fuktiga mossan. Medvetslös. Hon såg nästan lite oskuldsfull ut. Men det var hon ju inte. Långt därifrån.

– Hora, muttrade Melker.

Det spelade ingen roll om slynan levde eller dog nu när hon gjort sitt jobb.

Liselott överlevde. Melker hade fått erkänna faderskapet till Lukas och avtjäna ett fängelsestraff om två år. Liselott fick även ett skadestånd om 5000 kronor för sveda och värk. Liselott hade klätt sig utmanande för Melker och hade själv varit onykter. Så onykter så hon mycket väl kunde ha vilselett Melker att tro att han fick ha sex med henne. Hon kunde ha lockat honom på något sätt utan att ens själv veta om det. Att det skulle kunna gått till så sätt kunde i vart fall inte uteslutas. Det kunde inte komma på fråga att döma till längre straff eftersom detta skulle anses vara oskäligt. Hellre fria än fälla är ju en grundprincip i rättssamhället med anor redan från den romerska rätten. Melker dömdes för misshandel av normalgraden men gick fri från våldtäktsåtalet. Det kom att dröja nästan två decennier innan domstolen började resonera annorlunda i dessa frågor.

Liselotts straff blev emellertid på livstid. Hon tänkte på händelsen varje dag. Tiden läker alla sår sägs det. Det brukar sägas av dem som saknar djupa sår. Vissa sår kan aldrig läkas fullt ut. Hennes liv hade tagit en dramatisk vändning efter den där natten. Det blev prat på bygden när Liselott plötsligt kom med stor mage. Vem var fadern?

Men hon hade aldrig för en sekund övervägt att inte föda sitt barn. Hon hade den största respekt för kvinnor som blivit våldtagna som tänker på ett annat sätt men hon tänkte inte så. Hon ville föda barnet och på något sätt var de båda var ett resultat av den hemska kvällen.

Lukas föddes en varm sommarkväll i början av juli. Kvällen höll på att övergå till natt när Lukas kom till världen.

Han hade de blåaste och ärligaste ögon som Liselott någonsin sett. Redan vid första anblicken av de ögonen så visste hon att hon älskade sin son över allt annat. Det var som om det låg ett lugnt ljus runt hans huvud.  Lukas var ljuset i hennes liv, sin älskade son som hon gav namnet Lukas med betydelsen “den starke”.

Liselott fick lära sig snabbt att vara mamma. Något hon inte var beredd alls var på. Den första tiden var jobbig eftersom Lukas varit så behövande. Så fort natten kom så hade han börjat skrika och gråta. Hela natten. Han var otröstlig.

Liselott hade dessutom väldigt jobbiga mardrömmar från den otäcka kvällen då hon blev våldtagen. För att klara situationen hade hon börjat dricka. Det lugnade hennes sinnen. Det stod alltid en öppen box vin på diskbänken. Det gick åt ett antal glas vin varje dag. Ibland en halv box. Hon visste att det inte var bra. Inte för henne och inte för Lukas. Inte heller för att kunna klara hennes jobb. Men mardrömmarna blev färre.

Så snart Lukas blev tillräckligt gammal för att vara medveten om sin omgivning fick han istället ta hand om sin mamma. Lukas fick bädda ner henne när hon var onykter och trösta henne när hon vaknade upp i natten och hade sina mardrömmar. Den lilla glada, trygga och präktiga tjejen dog den där natten på konferensanläggningen. Den hon en gång var mördades av Melker.  Allt det här gav Lukas en svår uppväxt utan att han var medveten om det själv. Han visste ju inte om något annat.

Så kom en kväll som Lukas aldrig någonsin skulle kunna glömma. Han var bara tio år när hans mamma började berätta hur han blev till. Det var så grymt.

Lukas mamma var så full den där kvällen. Fullare än vanligt. Hon hade varit på dåligt humör hela dagen och det hade gått åt mycket vin i snabb takt. Lukas hade stått med ett öra mot badrumsdörren och hade hört hur hans mamma hulkat och kräkts där inne. Lukas hade sedan hjälpt henne till sängen och stoppat om henne. Han hade stått vid sin mammas säng med sina små händer tryckta mot täcket. Iklädd fina, rosa mysbyxor och sin nya blåa Spindelmannen­­­­­tröja.

Först hade han inte hört eller förstått vad hon pratade om. Det var halvfärdiga meningar och orden var svåra att tyda.

– Vad är det du försöker säga, mamma, hade han frågat och torkat av hennes panna med mudden på sin högra tröjärm. 

Hon dröjde med att svara, som om hon var tvungen att samla sig några sekunder. Hon vänt sig på sidan och tittade på Lukas. Hon tog tag i Lukas hand och därefter hade hennes mörka berättelse fortsatt.

Berättelsen var tydligare denna gång. Hon berättade med en brutal detaljrikedom hur det gick till och hur hon kände det under tiden som hon våldtogs. Hur Melker hade dunkat hennes huvud i stenen och hur han hade kallat henne för ”hora”. Ja, hon hade hört honom säga det.  

Under berättelsens gång hade Lukas hand glidit ur hennes. Skräckslagen hade han backat ifrån henne genom rummet och kollapsat ett hörn av sovrummet. Tårarna strilade från hans kinder. Han förde sina händer mot öronen och höll för dem. Han ville inte höra mer. Fastän Lukas bara var ett litet barn så ville han dö.

Han visste ju att det var konstigt att han inte hade en pappa när alla andra hade det. Men verkligheten och inblicken i den oförlåtande vuxenvärlden var för mycket att ta in för lille Lukas.

Sedan hade det förblivit tyst om saken. Dödstyst. Lukas hade tänkt jättemycket på det som hans mamma sagt. Om allt hade gått rätt till så skulle inte han finnas till. Det var fel att han levde. Hans pappa var en våldtäktsman och en väldigt ond person.

Men Lukas mamma visade ju för honom att hon älskade honom. Inget av det här var ju hans fel. Sakta bearbetade han sina känslor tills de inte gjorde så ont längre.

Lukas älskade sin mor. Visst, hon hade sina brister. Hon var oberäknelig när hon var full. Talade otydligt och sa saker till honom som han visste att hon skulle be om ursäkt för senare. Men hon hade varit med om en otäck sak. Han visste att hon älskade honom. Annars skulle han inte ha funnits. Samtidigt hade han lärt sig att själv bli hård och att hata svaghet. Han skämdes för att han förknippade sin mamma med just en sådan svaghet som han lärt sig att förakta. Han var medveten om att han med sin egen närvaro påminde henne om tillfället då hans mamma blev våldtagen varje dag. Medan andra barn är resultatet av det som kallas kärlek var han själv resultatet av en stor ondska.

Sommaren var bäst under Lukas uppväxt. I många år hade Lukas och hans mamma en tradition att redan första dagen på sommarlovet ta bilen, köpa var sin glass, veva ner rutorna, lyssna på hög musik och åka till Lukas mormor. Hon bodde väldigt vackert vid havet och där man kunde bada, fiska, flyga drake, bygga kojor, vara i skogen och träffa massa roliga djur. Lukas mormor hade stöttat sin dotter redan från början och hade visat ett stort intresse för Lukas som var hennes enda barnbarn. Hon var då och då barnvakt i radhuset i Gamlevik då hon var i Sverige. Hennes man hade tragiskt avlidit samma år som Liselott föddes så hon visste mycket väl hur det var att ta hand om ett barn själv. Man behöver allt hjälp som man kan få.

Lukas mormor älskade att läsa sagor för Lukas. Sagor som ofta handlade om skillnaden mellan rätt och fel.  

Men Liselott hade också tidigt förstått att Lukas var annorlunda. Samspelet med andra barn var inte naturligt. Lukas ville ofta vara för sig själv och sökte inte kontakt med någon annan. Han satt ofta själv medan en lek med andra barn pågick precis bredvid. Han tilltalade inga barn såvida han inte blev tilltalad först. Allt detta gjorde Liselott orolig till en början. Men sedan hade hon glömt sin oro. Lukas var ju ett snällt barn. Han kunde sitta i timmar med ett papper och kritor och rita utan att säga ett ord. Möjligtvis nynna lite på en sång. Ensamt men snällt. Han hade inte alls ärvt något av sin pappas våldsamma anlag.  

En annan sak som var annorlunda med Lukas var hans samspel med djur. Hon hade sett hur Lukas i olika situationer kunde locka till sig fåglar, möss, hundar, igelkottar med mera. Det spelade inte någon roll om djuren normalt var vilda eller tama. De blev tama med Lukas. Många gånger hade hon sett Lukas sitta på gården utanför huset och lekt. Då hade det kommit fram djur till honom. Det var som om de sökte upp honom.  

På Kolmården hade det varit en incident vid en klassresa i första klass. Läraren hade berättat med stor inlevelse.

Plötsligt hade Lukas varit borta från gruppen. Man letade överallt och fann honom efter någon timme inne hos tapirerna. De fyra tapirerna hade stått i en cirkel runt honom. Nästan som vid en ritual av något slag. De var nog nyfikna på honom förklarade läraren. Först hade läraren blivit rädd att tapirerna skulle göra Lukas illa. Men sedan förundrades hon över synen. Det var något väldigt vackert med den.

Liselott hade ringt upp Kolmårdens djurpark för att förhöra sig om parkens säkerhet. Hur kan ett litet barn kunna komma in till stora livsfarliga djur? Då hade hon fått höra att tapirer är enstöringar och beter sig inte alls på det viset. De vill vara för sig själva. De skulle aldrig närma sig ett barn. I normala fall. Inte förrän denna gång. Något liknande hade inte hänt varken före eller efter. 

Kor blev lugna i hans närhet. Hundar ville alltid vara hos honom och lydde honom alltid. Han hade haft många djur bland annat en tam kråka när han var liten som alltid kom till honom när han ropade. Men inget av det här hade någonsin varit konstigt för Lukas. Det hade alltid varit naturligt och det var ju helt normalt för honom ända sedan han föddes. Men för en utomstående betraktare så kunde detta uppfattas som allt annat än normalt. 

Liselott hade alltid visat ett minst svalt intresse för varje nytt djur som kommit hem. Men hon såg att djur gjorde Lukas glad och då blev även hon glad.

Det fanns bara ett djurslag som inte gillade Lukas. Katter. Katter kom aldrig fram till honom och om han någonsin tog upp en katt så ville den genast ner. Katter brukade titta på honom från bakom ett hörn eller under en möbel. Därifrån, under möbelns skydd och mörker brukade de stirra på honom. Iaktta och bevaka honom. Registrera alla hans rörelser. Katter litade inte alls på Lukas De fick Lukas att respektera katter ännu mer än något annat djur. De hade nämligen helt rätt!

Men kärleken till katter förblev helt obesvarad. 

I tidiga tonåren förändrades Lukas snabbt. Han växte och blev lång. Han fick muskler. Hans klarblåa ögon framhävdes av kontrasten till de blonda lockarna. Tänderna var vita som sockerbitar. Huden var ljus men blev snabbt fint solbränd. Han blev en väldigt vacker kille. Och populär. Då kom också vännerna. Liselotts oro för Lukas mildrades allteftersom.

De båda hade det tufft ekonomisk. De var fattiga. Liselott var arbetslös långa perioder på grund av att hon drack. Ibland fick Liselott låna pengar av sin mor när det blev kris och hon inte kunde köpa kläder till Lukas eller när han behövde något till skolan. Själv unnade hon sig inget. De fem tusen kronor hon hade fått i skadestånd av Melker hade hon stoppat undan en aktiefond. Hon ville inte befatta sig med de pengarna. De skulle Lukas få på sin artonårsdag.

Det var just den dagen som Lukas hittade sin mamma livlös på toalettgolvet. På köksbordet stod en halvfärdig tårta. Liselott hade försökt att baka trots att hon inte kunde. Han torkade av hennes ansikte och duschade bort spyorna i hennes hår och bar sin mamma till sängen för att vila sig. Där fick hon ligga. Sliten. Våt. Trött.

Han hällde upp vatten i ett glas och ställde en tillbringare med mer vatten vid på nattduksbordet. Sedan tog han sin mammas bil och körde mot Skåne.

Det skulle inte komma en lämpligare dag att bryta alla band med Melker. En mäktig symbolik och ett tillfälle som inte kunde missas. Lukas styrde nu mot Oxievägen i Eslöv. Det var där Melker hade bott redan innan han våldtog Lukas mamma. Det var där han levt sitt liv. Ända tills denna dag. Lukas var framme på Oxievägen på småtimmarna.

Det fridfulla villaområdet retade Lukas ytterligare. Här levde man alltså ett stilla familjeliv när man har förstört någons liv. Här gick man ut till postlådan för att hämta din post precis som inget har hänt. Här hälsar man på grannarna och försöker se god ut. Och man har fina gammaldags värderingar. Den typen av skenhelighet var helt oacceptabel för Lukas. Om någon var ett svin är det väl bättre att man visar det och inte försökte framstå som en god människa. Lukas sov i bilen utanför villan. Med ett öga öppet.

Redan klockan halv fem på morgonen backade en gammal Volvo ut från villans garage. Fy fan vilken ful bil, tänkte Lukas. Passande för ett svin att åka svinbil. När den fula bilen körde jämsides med Lukas så fick de båda förarna en snabb ögonkontakt. Lukas visste genast att det var rätt person som körde bilen. Det fanns inga gränser för det hat som Lukas kände mot föraren i bilen. Hans far.

Volvon satte fart ut från Eslöv och in på vägen mot Stehag. En väldigt smal väg. Volvon körde snabbt precis som om föraren anade att han var förföljd.

Precis innan byn Kärrstorp får Lukas se ett antal höga björkar torna upp sig vid vägkanten där vägen svängde kraftigt.

Lukas trampade på gaspedalen och körde på Volvon bakifrån med stor kraft. Lukas pappa hann inte reagera. Volvon fortsätter rakt fram trots att vägen svängt. Rakt in i den andra av fyra björkar. Lukas stannade sin bil utmed vägkanten och hoppade fort ur.

Vad gör jag nu, tänkte han. Planen var illa uttänkt. Det var inte menat att han skulle köra på Melkers bil och att han skulle köra i diket sådär. Men han hade kokat över av ilska och gjort det i rent hat.

Men situationen var som den var och det gällde att handla därefter. Lukas tittade i bagageutrymmet om det fanns något vapen där. Lukas fick en bild av sin mamma framför sina ögon. Vad gjorde hon just nu? Var hon i färd att göra ett andra försök att ta sitt liv utan att han var på plats och kunde stoppa henne?

Det var Melker som skulle dö. Svin som han är inte värda att leva.  Vid reservhjulet fanns ett fälgkors. Lukas tog det och gick sakta mot Volvon. Inget rörde sig däri.

När han kom närmare fick han se att hans far låg utanför bilen. Han hade på något sätt öppnat sidodörren och låg på marken. Avsvimmad. Den dåren hade inte ens säkerhetsbälte på sig. Vilket arrogant svin som såg sig helt oövervinnerlig. Mer värd än omvärlden. Lukas fick en känsla i kroppen. Lukas skulle visa honom vem som var mer värd. Vem det var som var oövervinnelig. Vem som var överlägsen. Melker blödde om huvudet. Lukas hade svårt att se blod efter en händelse tidigare livet och grinade illa.

Lukas släpade sin far och lade hans huvud mot en sten. Precis som svinet gjort med hans mamma. Sedan lade han fälgkorset mot sin pappas hals och tryckte till hårt.

Lukas kände så småningom hur kotorna sakta började röra på sig och ge med sig. Hans blod pumpade snabbare. Pirret som kom smygande i hans kropp hade han upplevt tidigare. Han kände även den underliga, magiska kraften som kom från ingenstans. Lukas lade nu sin hela tyngd på fälgkorset och stötte till hårt allt vad han kunde. Inte en chans att gubbjäveln lever en enda minut till. Kotorna gav med sig och faderns hals knäcktes.

Melker kom aldrig fram till Stehag. Kanske hade han förstått vad som höll på att hända när han låg där. Kanske inte. Det spelade ingen roll eftersom han inte var värd att veta. Lukas gick tillbaka till sin bil. Stoppade tillbaka fälgkorset i bilen och åkte hem. Rättvisa var skipad.

Markus hörde dova röster. Han kunde först inte urskilja vad som sades eller vem det var som sade orden.

– Markus? Är du vaken?

Ett intensivt ljussken i pupillen.

– Hohooo?

– Han ser blek ut, stackarn. Han behöver nog vila mer, pågen.

Rösten kändes långt borta men kom förmodligen från Bison. Ingen annan han kände brukar kalla honom för påg.  

Markus försökte signalera att han förstod vad som sas i rummet. Men kommandot från hjärnan att röra någon kroppsdel gick inte fram mer än till ett litet ryck i fingrarna. Det var förmodligen något som ingen skulle se.

– Han fick ju en rejäl smäll men nu har han legat i en hel dag. Bison igen.

– Vissa tar längre tid på sig än andra. En kvinnlig röst. Samma som nyss ropade “hohooo”.

– Ja, han är lite vek.

Bisons röst förflyttade sig genom rummet från höger till vänster. Han var tydligt otålig.

– Du är väl polis och inte läkare, replikerade den kvinnliga rösten.

– Patienten får ta den tid på sig som den behöver. Det går inte att skynda på sådant här.

– Du ser väl själv när någon är gjord för kontorsändamål, sa Bison.

– Inte för farliga uppdrag på fältet, la han till.

– Ja, det är möjligt, men vad är du själv byggd för ändamål?

Kvinnorösten var vassare i tonen. Nästan näbbig.

– Kanske borde du vänta utanför, fortsatte näbbiga rösten.

Markus ville ”heja på” näbben men kunde inte förmå sig göra det. Han befarade att diskussionen kunde fortsätta i samma stil. Vad det än var som hade hänt så var diskussioner om hans veka person det sista han behövde. Lämpligtvis tas sådana spekulationer utanför rummet precis som näbben föreslagit.

Sakta började oskarpa bilder framträda i rummet. Han började urskilja färger. Ögonen var torra. Markus hade uppfattat att han låg på någon form av vårdinrättning. Det var mycket ljust runtomkring.

Minnena hade flimrade förbi från ödetorpet. Minnena var klarare än intrycken av nutiden. Hur han mist medvetandet. Han hade inte några minnesluckor som han kunde komma ihåg - vilket han kom på var ett mycket märkligt cirkelresonemang. Ja, hjärnan fungerade trots allt något sånär. Men hans hjärna var ju byggd för att hitta luckor i resonemang.

Markus försökte få ur sig en rossling innan diskussionen fortsatte. Det lyckades och de båda personerna i rummet fokuserade på att patienten visat tecken på ett uppvaknande.

Med stöd av Bison och den nyss så underbart näbbiga sjuksköterskan Lena kunde Markus så småningom vakna upp, dricka ett glas vatten och sätta sig upp i sängen och förstå att han befann sig på det stora sjukhuset i Västerby.

Först efter andra glaset vatten var han redo att fråga vad som hade hänt. Bison hade oavbrutet vankat fram och tillbaka i rummet medan Lena undersökte honom noggrant. Pupillerna reagerade som de skulle på ljus, och han hade känsel i fingrar och tår.

– Vad hände, frågade Markus och vände huvudet mot Bison.

Rösten var nu klar och stabil. Han hade återhämtat sig snabbt. Trots kontorsändamålet.

– Jag tänkte fråga dig samma sak, svarade Bison. Du hittades medvetslös i ödetorpet. Någon ringde 112 och sa att det du låg där. Du har legat här i ett dygn ungefär. De har varit tvungen att ha dig sövd av säkerhetsskäl för att låta eventuella svullnader läka ut i skallen.

– Du har en stor bula i skallen om du känner där.

– Markus kände på sitt huvud. Det var omlindat med bandage och det var mycket ömt på en punkt under det. Precis vid hårfästet över pannan.

– Det har det hänt något märkligt med dina händer också. De är fulla med blåsor som du kan se.

Markus tittade på händerna.

– Det har nog inte med det som hände i torpet att göra. Jag var ute på sjön och rodde tidigare idag.

Bison tittade menande på Lena. Kontorsändamålet bevisat. Killen klarade inte av att ro.

– Du menar ”igår”, rättade Bison.  

– Vem var det som ringde 112, frågade Markus.

– Det vet vi inte. Men det var från din egen telefon. Vi har en inspelning från samtalet och det var en man som ringde. Men han verkar ha förställt rösten så vi kan inte identifiera honom.

– Det måste varit den som anföll mig som ringde?!

– Kan vi inte börja från början, menade Bison. Vi måste ta det här stegvis. Du blev anfallen sa du?

– Ja, jag såg någon innan det blev svart.

– Hur såg personen ut då?

Bison fattade en penna och ett anteckningsblock som låg på fönsterbrädan. Redo att anteckna Markus vittnesmål.

– Nå, hur såg personen ut som anföll dig?

– Jag vet inte hur personen såg ut. Jag såg bara en överkropp, svarade Markus. Typ.

Bison sänkte sitt anteckningsblock och tittade upp samtidigt som ena ögonbrynet höjdes.

– En överkropp, säger du?  Mer?

– Ja, en överkropp. Det var allt som jag såg. Jag kunde inte se mer eftersom ljuset bakom bländade mig. Han stod ju i ljuset från nedervåningen. Jag såg bara en silhuett liksom.

– En överkropp! En siluett! Jo, det var just snyggt!

Bison började vanka av och an i rummet.

– Men det var en man i alla fall? ”Han” sa du. Eller?

– Ja, jag fick det intrycket ja.

– Hade han några kläder på sig som du minns?

– Nej, jag minns ingenting.  

– Det var just snyggt, upprepade han. Inget ansikte, stor eller liten näsa? Några utstående öron? Färg på ögonen?

– Jag såg inte hans ansikte. Jag blev ju nedslagen direkt. Som du kanske förstått.

Markus pekade mot sitt huvud och den ömmande bulan där inne under bandaget. Men det fanns i denna stund inte någon större mängd sympati att hämta. När Bison väl kommit gång så var han svår att hejda. Ungefär som ett stort skånskt ånglok i brant nedförsbacke.

– Ja, men det var den del jag kunde se i motljuset, upprepade Markus men insåg hur det hela uppfattades och vart samtalet var på väg.

– Färg på huden? Bison suckade.

Det här gav inte mycket.

– Ljust skulle jag tro. Jag är osäker på huden, möjligtvis mer solbränd hud. Men det kan jag ju ha hittat på i efterhand. Jag han bara se en millisekund. Hade jag sett mer hade jag väl delat öde med den med de spridda benen i äppleträdgården!

– Okay då, suckade Bison. Något mer?

– Nej, jag vet inte något mer.

Bison visste ju att ett vittne i allmänhet ofta hade många fel i sitt vittnesmål. Vittnet säger att det är en blond person, när han är mörkhårig. Säger vittnet att personen är kort kan man ge sig fan på att förövaren är över två meter lång. Om vittnet beskriver förövarens kläder som mörka så kunde de lika gärna vara neonröda. Så vittnesmål kunde man ofta ta med en nypa salt. Och det kunde man göra speciellt med det här vittnesmålet. Det var ju inte vatten värt.

Lena kom in i rummet.

– Tänk på att han har fått hjärnskakning, då minns man inte de sista sekunderna, inflikade hon.

– Men något borde han väl minnas, invände Bison.

– Det är i stort sätt omöjligt, slog Lena fast i bestämd ton.

Hon släppte inte Bison med blicken.

Min räddande ängel, tänkte Markus.

– Då så, utbrast Bison slog ihop sin antecknings­bok och sträckte sig mot en blå hängmapp på fönsterbrädan.

Han gav upp. Anteckningsboken åkte ner i mappen.

Det fanns inte mycket mer att hämta i Markus minne för tillfället.

– Vi kommer nog inte så mycket längre i det här, kanske det klarnar ytterligare när allt smärtstillande gått ur dig och dimmorna skingras. Du är väl fortfarande under påverkan av Lenas droger. Du är ju fortfarande svag och vek.

Bison log när han uttalade detta, han gillade att reta Markus. Men Markus gillade att reta tillbaka. Ofta brukade det handla om kraftig skäggväxt, ålder och fetma. I brist på andra idéer.  

En skugga flimrade nu förbi i rummet. En stor vit fågel hade landat på avsatsen utanför fönstret. Den spatserade sakta fram och tillbaka på avsatsen och den gyllengula näbben blänkte i solskenet. Den var så nära att Markus kunde se den röda fläcken längst fram på näbben.

Fläcken såg ut precis som en droppe blod, tänkte Markus. Och en smal röd linje kring ögat dessutom. Det var precis som om den sökte igenom rummet för att få kontakt med någon där inne.

Så fann den till slut vad den letade efter. Det ljusgula klara ögat stirrade plötsligt rakt in på Markus. Näbben slog en gång mot rutan. Och sedan ytterligare en gång. Fågeln lyfte därefter mot himlen.

De båda kollegorna hade bevittnat märkliga scenen under tystnad.

– Det där var en varning, sa Markus. Jag kommer att råka ut för något mer. Jag känner det på mig.

– Fåntratt, utbrast Bison. Det där var bara en dum mås som kom mot rutan för att han hade för lång näbb.

– Det var havstrut, rättade Markus.

– Du börjar tydligen tillfriskna, skrattade Bison. Det gläder mig mycket, min gode vän.

– Har du sett många havstrutar agera på det där viset, frågade Markus.

Frågan var ledande.

– Nej, det har jag inte, erkände Bison.

Det hade ju varit en märklig scen.

– Nej, just det. Och det beror ju på att de inte beter sig sådär. Och det är ju lite märkligt att det sker för första gången just nu.

– Det vore i så fall ännu märkligare om denna mås, förlåt havstrut, genom någon gudomlig synsk inlevelse, fått reda på att du skulle råka ut för något någon gång i livet och fick för sig att genast söka upp ditt rum här på sjukhuset och varna dig genom att hacka på rutan.

Markus och Bison tittade på varandra. Det var återigen tyst i rummet.

Det var uppenbart att Bison inte förstod sig på sådant här.

– Har vi fått fram något mer om fången, frågade Markus och bröt därmed tystnaden. Bison var inte rätt person att prata med ockulta ting om. Han pratade ju som han hade förstånd till.

– Ja, man har fått fram en del, svarade Bison och tog fram mappen igen.

Han läste innantill på ett papper.

– Den slutgiltiga rapporten från rättsläkaren kommer senare. Det var en man, tjugo till trettio år, man kör DNA i olika register nu för att se om man kan få en ledtråd till vem det var där. Det har inte anmälts någon försvunnen person som motsvarar denne man. Man har kommit fram till att personen var av asiatiskt ursprung. Ganska mycket skador på huvud och kropp. Huvudet var deformerat på ett konstigt sätt. Men man vet inte i detalj vilka skadorna är än eller vad dödsorsaken kan vara. Kroppen var ju i ganska dåligt skick om man säger så. Man har inte hittat mer än knappt sjuttio procent av benen.

Bison slog till pappren med baksidan av sin hand. Det var ett sätt för honom att understryka något som stod i ett dokument.  

– Jaha fortsätt.

– Vidare verkade personen väldigt undernärd och uttorkad när han dog.

– Hur kunde man se det? Det var ju bara ben kvar?

– Fråga inte mig, man kanske har gjort någon kemisk analys?

– Hur länge hade han varit död då, frågade Markus.

– Det vet man inte. Två, tre veckor kanske. En månad? Två månader? Det kommer framgå av den slutgiltiga rapporten.

– Två veckor till två månader, utbrast Markus. Det var aningen oprecist.

– Ja men det är semestertider och de satt någon junior på att titta på detta och göra en preliminär bedömning. Du får ge honom en chans. Vi kommer ju få svaret inom kort.

– Och mer, frågade Markus otåligt.

Bison var ohyggligt långsam på att läsa. Varför hade han inte bara lämnat rapporten hos Markus, det hade gått mycket snabbare att läsa själv.

– Inte så mycket mer nu. Vi får avvakta helt enkelt.

– Men kan det ha varit mördaren som anföll mig, frågade Markus.

Det var här han behövde Bisons långa erfarenhet av brott. Det här handlade om hans egen säkerhet.

– Ja, det är inte uteslutet att det kunde ha varit det. Vem annars skulle ta sig in på ett avspärrat område och dessutom slå ner någon? Varför ringa sos anonymt? Det är ju inte mycket folk som passerar ödetorpet precis.

– Men…, började Markus…varför lever jag?

Det blev tyst i rummet. Det var en berättigad fråga. Om det var den person som hållit en fånge i ödetorpet som plötsligt återvänt så borde inte Markus leva. Han borde ha mördats. Istället hade personen överraskande låtit honom leva. Och inte bara det. Angriparen hade också ringt ett nödsamtal för att säkerställa att Markus fick vård. Beteendet från våldsmannen gick emot all logik.

– Jag kan inte svara på det, sa Bison. Du borde ju…ja..

– ….varit död?

– hm…ja.  

– Men tror du att jag är i fara nu då?

– Nej, det tror jag inte. Han hade chansen att döda dig men gjorde aldrig det. Han vet ju inte vem du är och vart du bor dessutom.

Med denna grova missbedömning avslutades samtalet. Bison önskade Markus en god hälsa och stegade ut ur rummet med sin blåa mapp. Men så fort han lämnat så stack han in huvudet igen.

– Det…det är…skönt att du klarade dig, sa han.

Det märkes att han verkligen menade orden.

Markus var trött, trots att han uppenbarligen hade legat till sängs ett dygn. Han behövde fundera igenom allt en gång till. Från början. Det var alldeles för många lösa trådar.  Markus lade sig till rätta i sången och slöt ögonen. Det var varmt och skönt i sängen. Och tyst. Bilder av det övre rummet i Tjusedal framträdde tydligt i hans inre syn. Träplankorna i golvet. Taket. Hans tanke blev segare. Fåglar. Björktrastens sång. Stjärnor. Måsar. Måsar som flyger runt, runt. runt. Markus gled in i drömmen och sov strax. Men det var en mycket orolig sömn. Det var något som inte alls stod rätt till. Hade han missat något?

Nästa dag skrevs Markus ut från sjukhuset. Bilen hade blivit bärgad Från Tjusedal till sjukhusparkeringen. Det hade varit ledsamt att se hans fina Saab vid bärgningsbilen. Men han hade ju själv haft nycklarna på sig och det var lika bra att den kom på plats så att han kunde åka direkt. Destinationen var Stockholm.

Markus hade länge tittat på det tråkiga Henriksdalsberget och tyckt att just denna plats kunde varit perfekt för ett högt hus. Helst flera. Han hade alltid varit besatt av utsikter och detta berg kunde erbjuda oanade möjligheter för utsikt av hög kvalité då det svävade högt över Stockholm.

Detta kom att bli hans andra alldeles egna initiativ efter ManCargo. Ovanpå Henriksdalsberget fanns redan ett bostadsområde, Henriksdals­ringen, med cirka 800 lägenheter som byggdes i början av sjuttiotalet byggt i brun färg som en ring runt en innergård där det finns förskola och tvättstuga. Trots att husen var låga hade alla lägenheter en fantastisk utsikt. Området var fint men hade ett skamfilat rykte och priserna på bostadsrätterna var låga i förhållande till omgivningen. Själva berget bestod av en ungefär en kilometer lång avsats som höjde sig över det omgivande landskapet. På berget hade det funnit boplatser i över tusen år.

Markus kom på att om man byggde ett högt hus på den stora innergården mellan de befintliga åttavåningshusen skulle man få en underbar utsikt in mot Stockholm, ut mot Lidingö med kryssningsfartygen däremellan. Mot öster skulle man kunna se skärgården och havet. Markus skred till verket. Han först hade skrivit till dem med sin idé. Markus gav inte upp utan gav tre världskända arkitekter i uppdrag att skissa och ta fram förslag på det torn som han ville bygga. En tysk arkitekt ritade en glasskrapa som glittrade i olika färger beroende på hur solen bröts in i glaset. Precis som en jättelik diamant. En spansk arkitekt hade som förslag att basen på huset skulle se ut att vara ganska smal men bredare upptill nästan som Turing Torso i Malmö. Ett tredje förslag från en amerikansk arkitektfirma ville täcka delar av tornet med LED-slingor som kunde förändra tornets karaktär beroende på väder, vind och omgivningar.

Markus skickade brevet igen och lade till förslagen och en uträkning från en konsultfirma som hade räknat ut att Nacka skulle få hundra miljoner extra i skatteinkomster per år om detta blev verklighet med tanke på att ytterligare ungefär 800 personer skulle kunna bo i kommunen. Dessutom fanns det med i planerna en byggnation av en ny förskola och en stor lekplats på innergården. Och ett parkeringsgarage. Allt denna service skulle höja värdet på redan befintliga lägenheter. De ytterligare bostäderna skulle även skapa underlag för bättre kommunikationer.

Med de extra hundra miljonerna som hävstång gick det lättare att få upp politikernas ögon för projektet och förstod att Markus inte var vilken fåntratt som helst. Detaljplan, markanvisning och bygglov klubbades och tornet på 56 våningar kunde börja byggas i enlighet med det tyska förslaget. Halva byggnaden var bostadsrätter och halva var hyresrätter. Markus hade lyckats lägga beslag på den tredje översta våningen själv och fick därmed en borg och fristad även i huvudstaden.

Men så snart projektet höll på att färdigställas så kom Markus att tänka i nya banor. Bokstavligen. Henriksdalsberget passade utmärkt för station för en kollektiv linbana. Linbanor hade visat sig vara ett mycket effektivt kollektivt färdmedel bland annat i London och Göteborg. Visserligen kunde en gondol bara ta runt 25 passagerare men dessa kunde gå mycket ofta, en var varannan minut vilket innebar att kapaciteten ändå blev rätt bra. En linbana från Slussen som skulle gå lågt över redan befintliga spår för Saltsjöbanan till Henriksdals station för att sedan vika upp på Henriksdalsberget vidare mot Kvarnholmen och sedan upp mot Jarlaberg.

Ett annat projekt som han ville genomföra i Stockholm var att försköna det oerhört fula Hammarbyverket. Det stora värmeverket var en malplacerad storindustri mitt i ett nybyggt bostadsområde. Där låg det, som ett monument över en felaktig och kortsiktig stadsplanering. Verket skulle inte gå att flytta eftersom det behövdes för att förse Stockholms centrala delar med fjärrvärme så Markus hade istället föreslagit att man skulle göra det som man ändå kunde göra det bästa av situationen. Med inspiration av Centre Pompidou i Paris, ett av världens mest besökta konstmuseum, hade han föreslagit att man skulle måla rören i olika färger och med ljus och ljud se till att området förvandlades till en internationell attraktion. Men ingen hade ännu svarat på hans förslag. Men ingen hade svarat på hans mejl om Henriksdalsberget heller. Och det tornet var ju färdigbyggt.

Så satt Markus där i fönstret i sin lägenhet och tittade ut över stockholmskvällen. Det var en bed fönsterkarm som gjorde att man kunde sitta i fönstret och titta ut. Det hade redan blivit mörkt och lamporna från Gröna Lund och Kaknästornet lyse upp vattnet mellan Djurgården och Henriksdalsberget. När vinden låg på åt rätt håll kunde man höra skriken från Gröna Lunds attraktioner. Lägenheten hade ett stort kök med köks-ö och en stor bred fönsterbräda där man kunde sitta och titta ut och sträcka ut sig från karm till karm. Lägenheten var jättestor men flera rum var tillbommade och ännu omöblerade. Markus intresse för heminredning och design var minimalt så alla de där planerna hade skjutits på framtiden gång på gång.

Markus satt och funderade. Han hade aldrig varit så nära döden förut som vid händelsen i Tjusedal. Han hade ju levt ett väldigt skyddat liv. Han visste att mannen han hade träffat den dagen i torpet var livsfarlig. Men på något sätt hade han blivit skonad från att dö samma fruktansvärda död som fången i torpet. Mannen i torpet hade tagit en stor risk att låta honom leva. Den personen kunde ju inte veta att Markus inte fått ut något bra signalement. Var det någon mening med detta? Varför hade han fått leva?

På något sätt var det ju faktiskt något ologiskt med att han fortfarande var i livet.

I bakgrunden var tv:n igång. På nyheterna talade man om den hotande rymdstenen. Cocos. Det var inget nytt som hade framkommit. Men dramaturgin sålde nog bra. Men man kunde inte säga var den skulle slå ner om en bit ändå nådde jordens yta. Och det var ju just den uppgiften som alla var intresserade av. Markus återgick att titta på sina papper.

Han hade fått nödsamtalet skickat till sig som fil. Han tryckte på play.

Först var det bara ett skrap, sedan en röst.

”ja, hej jag behöver en ambulans till Tjusedal utanför Lofta Utkik. Det ligger en kille här som blivit slagen i huvudet”.

Efter detta kortfattade meddelande avslutades samtalet. Det var uppenbart att det var den person som hade anfallit Markus som hade ringt samtalet. Varför hade han annars sagt att Markus blivit slagen. Det kunde ju ingen annan veta.

Det var något mystiskt med rösten. Den lät ung. Och med någon konstig förställd dialekt. Vem tillhörde rösten? Den frågan dröjde sig kvar när Markus spelade meddelandet igen och igen samtidigt som han tittade ut över Stockholms skyline.

Morgonhumöret kunde vara minst sagt svajigt. I vart fall innan intag av första koppen morgonkaffe. Denna morgon var Bison på sitt allra sämsta humör. Det var tidig morgon i Västerby. Stadshotellet där Bison befann sig var först inbäddat i en ogästvänlig, spöklik dimma som plötsligt rullat in från havet. Sedan hade det börjat blåsa så det ven mellan stadens kullerstensförsedda gränder.

Morgonkaffet hade ännu inte runnit nedför strupen och Västerby fick inga höga betyg. Det var kallt dessutom. En hel dag med dörrknackningar väntade. Det mesta var skit. Bison hasade ner till frukostmatsalen. Frukostmatsalen var full och det fanns inget enskilt bord för Bison och hans kaffekopp. Det började inte bra.

Bison hade kallat ner Markus för att vara med på dörrknackningarna. Och han tänkte själv vara med eftersom det här fallet var delvis obruten mark för honom. Han var helt enkelt nyfiken på vad som försegott i Tjusedal och vem mördaren kunde tänkas vara. Vad var det som hade gått så fasansfullt fel uppe på torpets ovanvåning?

Bison sträckte sig efter en Västerbytidning från bordet bredvid. Den innehöll ett stort reportage om den så kallade Gamlevikstragiken då tre pojkar blev påkörda av tåget. Det var på dagen tio år sedan olyckan. Bison kom ihåg olyckan som hade blivit mycket omskriven även på riksplanet. Barnen som var i yngre tonåren hade lekt vid spåret på något sätt. Förmodligen hade de testat varandra om vem som kunde ligga längst på spåret utan att bli rädd. Men så hade det hela gått snett. Det hade kommit ett tåg som de inte hade räknat med. Pojkarna hade inte hunnit undan. Det lilla samhället Gamlevik förlamades i chock för lång tid framöver.

Bison slog ihop tidningen. Bison gick efter äggröran. Den var ingen succé eftersom den var tillverkad av färdig äggblandning som kommer på flaska. Det kan mycket väl fungera att man gör på det sättet men då ska äggsmeten kryddas med salt och peppar och varför inte lite persilja. Bison gillade gräddig lös äggröra som var tillverkad med kärlek och brukade till och med välja hotell efter äggrörans standard. Detta hotell skulle inte få besök på nytt.

Denna dag hade han kallat alla i teamet för att hjälpa till att knacka dörr i närområdet kring torpet. Det fanns dock inte så många dörrar att knacka på eftersom torpet låg två-tre kilometer bort från närmsta hus. Husen i området bestod av enklare sommarstugor, de flesta inte bonade för att vistas i under vinter och vår. Och detta drama hade ju fått sitt slut just under våren. Men det är ju inte omöjligt att någon hört eller sett något. I små samhällen kunde nyfikenheten vara stor och folk vet mer än vad man tror, resonerade Bison. Folk i småbyar har en tendens att skaffa sig trattöron.

Bison var sällan själva ute på fältet och gjorde dörrknackningar. De administrativa uppgifterna tyngde honom för mycket. Men denna gång hade han lyckat manövrera dörrknackningen till en dag så att han kunde vara med.

Utåt sett kunde hans närvaro motiveras av att det inte var särskilt många trådar att jobba med i fallet. En avgörande detalj kunde släppas förbi såvida det inte var någon mer erfaren där för att snappa upp just den detaljen i fråga. Dessutom hade en av hans utredare blivit nedslagen av den förmodade mördaren så att denne utredare fick spendera två nätter på sjukhus. Det lyfte just detta brott till en högre prioritet.  

Bison satte sig i sin bil och körde de drygt fem milen till den överenskomna mötesplatsen. Där mötte han Markus och två yngre poliser.

Ovanför den lilla församlingen ven vinden i de höga tallarnas kronor. Det var en blåsig dag ute vid kusten.

Bison samlade alla deltagarna runt sig. På sin bils varma motorhuv försökte han breda ut en karta men den lyftes av vinden gång på gång så man fick istället vika ut kartan på marken och hålla den på plats med stenar.  

– Det är de här tjugosex kåkarna vi ska knacka, inledde Bison och pekade på kartan med en pinne.

Eftersom det är lördag idag så tror jag att en hel del är hemma, fortsatte han. De flesta som bor här är sommarboende från Linköping. Han hade väntat några dagar med dörrknackningen just för att det skulle bli helg och kunna nå så många som möjligt. Ja, det var i vart fall ett av skälen. Dessutom ville han ha Markus med sig och han behövde nog någon extra dag för att ta hand om sin bula. Det var ju ändå inte några färska minnen som de skulle försöka få fram uppgifter kring.

– Du, Miriam och du Markus tar de där husen här närmast, domderade Bison.

– Jag och Jakob tar de andra upp på andra sidan så ses vi här sedan för att gå igenom vad vi fått fram. Okay? Gör iakttagelser!

Bison hade först svept med armen mot de hus som låg närmast. Mirams och Markus hus. Sedan hade han pekat lite slarvigt efter vägen. Där skulle hans och Jakobs hus ligga. Man kunde bara skymta dem bakom en ovårdad skog.

– Vi ringer varandra om det är något. Okay?

Markus och Miriam gick till vänster och Bison gick till höger.

De flesta husen var byggda i klassisk sjuttiotalsstil där man efter bästa förmåga tycks ha byggt verandor och uteplatser runt något som närmast liknade en barack. Väldigt fula således för att uttrycka det milt. Men vad värre var, husen visade sig inte heller vara av så bra kvalité. Dessa baracker blev ofta dragiga krävde ett ständigt underhåll och dränerade på så sätt effektivt sina ägares plånböcker. Men förvånansvärt nog verkade ägarna trivas i sina hus. I denna världens avkrok fick de vara i fred, påta i rabatten, grilla, träffa vänner och nyttja havet. Långtifrån stadens stress.

Markus och Miriam blev väl omhändertagen när de knackade på dörrarna även om ledtrådarna förblev få.

– Nu orkar jag inte med en enda kopp kaffe till, beklagade sig Markus efter det tolfte huset och sjunde koppen kaffe.

Miriam drack inte kaffe så detta berörde inte henne. Hon hade inte blivit bjuden på te på något av ställena. Hon gillade te men helst inte det svenska mesiga teet. Starkt kurdiskt te skulle det vara. Med mycket socker i. Men något sådan hade det inte blivit i dessa svenssontrakter.

Det bara ett hus kvar på Miriam och Markus lott.

Det sista huset var helt olikt de andra. Det var så långt ifrån en dragig barack som man kunde komma. Huset låg i änden på en slingrande, väldigt smal liten väg som hade påbörjats alldeles vid innan vägbommen på den lite större vägen som gick i riktningen mot torpet Tjusedal. Där, som i en glänta, lågt det stora, höga, gula huset. Taket var av koppar och hade ärgat sig till en nästintill turkos färg.  Trädgården var omgiven av björkar på samtliga sidor. En stor och kraftig gammal ek skuggade huset vid dess ena hörn på framsidan mot havet. Den välklippta och väldigt gröna gräsmattan sluttade ner mot havet. Ur huset, mot havssidan med eken, var ett torn utsprunget som höjde sig någon våning över taknocken.

Det var en förbryllande känsla som infann sig hos Markus att se huset som såg både idylliskt och förmöget ut. Dessutom fullkomligen badade huset i solkatter från havsviken.

Miriam knackade på och det tog inte en lång stund innan en äldre dam kom till dörren. Miriam förklarade hastigt ärendet och de bjöds in. Inte för att detta var absolut nödvändigt. Men det kunde vara en fördel att slå sig ner några minuter än att snabbt fråga lite på trappan. Det var inte sällan som personer började minnas saker vid en liten längre pratstund. Det var väl investerad tid.   

Huset välkomnade sina gäster med en stor hall. En trappa till höger ledde upp till övervåningen. Den äldre damen ledde gästerna genom ett rum till en stor glasad veranda i gammaldags grosshandlarstil med utsikt över havet. Där fanns ett ovalt bord med röda öronlappsfåtöljer runt om. Det var mycket ljust i verandan. På väggarna trängdes gamla tavlor med mer moderna familjebilder.

Damen som bodde i huset, Teodora Kröger, förklarade att det bara var en slump att hon var hemma i Sverige. Hon bodde för det mesta i Florida, Big Pine Key. Hon och var bara hemma på en kort visit för att ordna med husvakt.

Det bjöds inte på kaffe i Teodoras hus. Det bjöds istället på te. Specialimporterat från The Tea Planters and Importers Company, England. Teet doftade starkt i rummet och smakade ljuvligt. Till och med Miriam verkade vara nöjd. Huset, tavlorna, tornet. Allt kändes som taget ur en film. För att inte tala om Teodora själv.

Teodora var 83 år visade sig, med långt silverfärgat hår varsamt, men stramt, uppsatt i en knut. Hon bar en lila löst stickad kofta, bege kjol och talade tydligt till Miriam och Markus med hög volym i rösten.

Teodora berättade att hon hade haft en lång karriär inom diplomatin på olika nivåer men slutade på toppen av sin karriär som konsul i Doha, Qatar.

Hon gav Miriam och Markus en lång blick för att informationen skulle sjunka in. En konstpaus kan många gånger vara effektivt, tänkte Markus. Det brukade han själv använda sig av.

Markus, som brukade gå väl med äldre damer, började bli aningen förtjust i denna paranta, vältaliga och spännande gamla dam. Hon hade alltså varit konsul. Inte fru till en konsul. Hon hade grace.  

Så mycket erfarenhet denna kvinna i det gula huset i obygden hade. Så många historier hon skulle kunna berätta. Och det gjorde Teodora gärna.

Samtalet tog avstamp i en jämförelse mellan de olika residensens utformning och inredning löpte vidare med dramatiska händelser på den afrikanska kontinenten där hon spenderat en hel del tid, hur det var att som kvinna vara Sveriges öga och öra dessa länder.

Markus verkligen sög i sig informationen som strömmade. Berättelserna från den stora värden. Den hade han själv inte varit ute i särskilt mycket. Samtalet var som ett självspelande piano. Det var så naturligt, det böljade liksom fram helt utan ansträngning mellan frågor och svar. Det var inte förrän samtalet kom in på den kenyanska ambassadens vaktmästares gåtfulla död som Markus mötte Miriams kolsvarta blick som sa att det var hög tid att komma in på ämnet för dagen. Miriam hade till och med gjort en gest mot handleden trots att där inte satt någon klocka.

Miriam delade Markus fascination för gamla damer och deras berättelser men kanske inte på ett sådant höggradigt sätt. Till sist hade hon fått nog.

– Jo, det finns faktiskt en anledning för vårt besök, började Markus trevande och ovilligt.

Det kändes inte bra att störa gamla klassiga damer med ett sådant ohyggligt ärende. Även om damen i fråga hade varit med om en hel del och var uppenbart hårdhudad var det tveksamt om någon oavsett kön eller ålder kunde känna något annat än obehag av att ett ohyggligt mord begåtts inpå stugknuten. Och mördaren var dessutom lös och kunde befinna sig vart som helst. En kilometer till två tusen mil bort. Ingen visste ju.

Markus kunde klart se i sin inre syn vad som skulle ske när han påbörjade sin berättelse. Hur Teodora skulle ta sig mot halsen i förskräckelse över det som skett och nästan svimfärdig lutade sig tillbaka i den djupröda plyshfotöljens (med guldmålande trä­detaljer runt om) inneslutande trygghet. Den gamla damen skulle efter detta kippa efter luft och man skulle vara tvungen att avbryta för att den gamla skulle få tid att få hälsan åter.

Markus fortsatte, lika trevande, berätta om sitt ärende. Tjusedal, grovt våldsbrott begånget, troligtvis någon månad sedan.

Markus iakttog noga Teodora under berättelsen. Tanten rörde inte en min. Munnen var som ett streck. Markus fortsatte därför med: mördaren fortfarande lös. Kunde vara vart som helst. Utspridda ben. Pågått under en längre tid.

Teodora var fortfarande samlad.

Det var nästan frestande att gå vidare med mer av de vidriga detaljerna i ärendet för att se vad som kunde rubba henne. Att i vart fall få se munnen snörpa lite. Men något sådant skulle i så fall skada utredningen eftersom man inte kunde ge ut mer information än som vad som var nödvändigt för uppfyllande av syftet.

– Så vi undrar nu om du möjligtvis har sett eller hört något som kan vara av intresse för fallet. Det var Miriam som hade ställt frågan.

– Ja, något som avviker bara det minsta från det som är normalt, lirkade Markus. Tänk noga efter.

Teodora satt stilla i sin stol och det syntes tydligt att hon funderade.

– Här händer inte så mycket började hon. Inget som avviker från det normala. Vad som nu är normalt. Här är ju normalt att man tillverkar sin egen sprit eller fångar kräftor i annans vatten.

– Jag är ute och flanerar i området flera gånger per dag och har inte sett något.  

En dam som använder ordet flanera istället för att säga att man är ”ute och går” måste det vara något speciellt med, tänkte Markus.

Samtalet återgick istället till tiden i Qatar och avrundades först när Miriam ånyo demonstrativt började titta på sin icke existerande klocka på handleden. Markus och Teodora pratade hela vägen ut i tamburen. Han var så inne i samtalet så att han till och med tog på sig fel skor innan han slutligen insåg sitt misstag. De tackade så mycket för samtalet och gick tillbaka för att möta upp de andra.

Dörrknackarna samlades vid bilarna. Dagen hade inte givit mycket. Ingen hade sett något speciellt mer än en och annan passerande bil, störande mopedljud, någon ungdom med konstig frisyr, någon som eldat löv i strid med områdesbestämmelserna, en båt som körde för fort på viken och därtill en på vinteräpplen berusad älg, Den senare hade förvisso uppträtt aggressivt men hade sedan förvunnit in i de djupa skogarna. Förmodligen för att sova ruset av sig. Och säkerligen dricka mycket friskt vatten i någon bäck för att kunna fortsätta brunsten. Och säkert... Här blev Markus avbruten i tankarna av att gruppen skingrades och han fick vackert ta bilen och åka därifrån.

Efter besöket i Lofta Utkik åkte Markus och hälsade på sin far. Det hade blivit glesare och glesare mellan besöken.  Det var ju för det mesta osäkert om fadern ens uppfattade hans besök. I takt med att besöken blivit glesare hade ångesten och det dåliga samvetet blivit värre. Vilket svin man var som inte hälsade på sin egen far. Men det var alltid jobbigt att åka dit själv.

Patrik och Markus hade hälsat på fadern tillsammans en gång när de var på road trip i Sverige. Det fanns ju ingen risk att fadern skulle försäga sig något om Markus förmögna bakgrund. Det hade varit mycket lättare att vara två vid besöket. Då kunde Markus och Patrik sitta och prata med varandra men ändå vara i faderns närvaro och besöket hade på det sättet blivit längre.

Fadern hade en gammaldags pendelklocka som tickade i rummet. Markus brukade sitta vid det runda bordet hos fadern. Han kände alltid att tickandet ökade i ljudvolym för varje sekund så att det till slut var öronbedövande högt alldeles inne i hans hjärna. Tiden hade en tendens att gå mycket långsamt vid dessa besök. Varje tickande gick långsammare, långsammare och långsammare.  

Vid de senaste besöken hade Markus dock börjat ta med sig en bok att läsa så att besökstiden kunde förlängas till en acceptabel längd.

Villa Sjögården låg vid en havsvik. Markus hade tillsammans med sin far valt det här stället som bostad. Som slutstation. De båda hade växt upp på Manningsholm och hade alltid haft havet nära sig. Fadern ville fortsätta se en obruten horisont så länge han kunde.

Markus hittade sin far på innergården. Långt från utsikten över den fria horisonten. Han satt där alldeles ensam. Väldigt mager. Det var nog så det var att ha Alzheimers, tänkte Markus. Alldeles ensamt. Det är inte någon som man kan dela sina tankar med. Kanske förstår man inte ens sina egna tankar. Ingen förstår hur man känner. Från att de första symtomen börjar visa sig att man glömmer saker och man blir arg och besviken på sig själv och andra. Till detta. Innesluten i en bubbla med endast sig själv inuti. En känsla inte ens anblicken av en fri horisont kunde trösta.

Men det där var såklart ren spekulation. Ingen visste ju hur fadern kände det. Det var därför det här mest ansågs vara en sjukdom som drabbade de anhöriga. Markus hade samtidigt försökt sett det positiva i det hela. Tänka på allt han fått från sina föräldrar. Han tänkte framför allt inte på pengarna utan på den fina uppfostran som syftade att göra honom till en bra människa. Markus hade ju ändå insett att när han fick ta över familjeimperiet så fanns det ju naturligtvis en risk att det hela skulle resultera i att han blev en skitstövel med makt, relativ ungdom och mer pengar än vad han någonsin skulle behöva. Men han hade inte blivit någon skitstövel. Han hade blivit en bra människa. Tack vara sina föräldrar. Detta var den största gåva de hade givit honom. För detta skulle Markus vara den evigt tacksam.

Faderns sjukdom hade påmint honom om livets skörhet och förgänglighet. Där satt han nu, den mäktiga, starka och förmögna fadern. Ensam, mager, sjuk och grå. Vad hade han nu för nytta av den enorma förmögenhet som han byggt upp? Markus hade fått ett annat perspektiv på pengars värde.

Fadern tittade upp när Markus närmade sig.

– Hej, far, utropade han även om han visste vad reaktionen skulle bli.

Fadern tittade på honom men svarade inte. Han tittade strax ner igen. Det här var inte en av de gånger han skulle känna igen sin son.

Markus satte sig bredvid sin far och läste i sin bok. Solen var varm. Det var också känslan av att göra sin far sällskap. Om än för en liten stund.

Lukas hade varit fruktansvärt uttråkad! Det hade varit så en tid och det hade byggts upp ett tryck inom honom. Han kände det i hela kroppen. Det var som om han var redo att explodera snart om inget hände. Jönköping sög verkligen. Åhh vad de sööööög!! De senaste åren hade han bott i Gamlevik och efter gymnasiet i Hede, Göteborg, Landskrona, Berlin och nu Jönköping.

I Jönköping hade han fått jobb som fiskeguide för de som ville fiska Vätterröding.

Friluftsliv hade alltid varit ett av Lukas stora intressen. Att vara nära djur och natur gav ett lugn i hans själ. Han behövde det verkligen. Han brukade redan som ung gå och fiska nere vid kajen i Gamlevik. Där stod en stor silo och i skuggan av den brukade det lura både gäddor och abborre nere i det mörka vattnet. Han uppskattade även ensamheten som det gav. Komma ifrån mammas ständiga tjat om all världens elände som hade drabbat just henne.  

Och Lukas hade alltid en längtan ut till det spegelblanka oändliga havet. Där ute var det maximal frihet. Lukas ville känna sig fri. Inte i behov av någon och absolut inte vara behövd av någon.

Räddningen från tristessen hade kommit från oväntat håll. En dag hade hans mormor ringt upp honom. Hon var i Sverige men tänkte resa så fort som möjligt. Eller ”asap” som hon hade uttryckt det. Det innebar att det behövdes någon för att se om huset.

Det var mycket folk i området på sommaren och hon hade ju värdefulla saker i huset som stod fritt att stjäla såvida inte någon var där. Hon hade alltid varit lite paranoid. Någon måste klippa gräset, måla och vakta. Man kunde gott börja redan på vårkanten. Desto snabbare kunde hon resa. Hon hade varit mycket bestämd om att det här var ett bra tillfälle för Lukas och han skulle få en slant varje månad så länge han bodde i huset.

Det var lockande att få lön för att bo och utföra några enkla, snabba sysslor. Lukas hade varit mycket hos sin mormor när han var mindre och visste att det var väldigt fint i Lofta Utkik på sommaren. Han älskade ju hennes stora hus. Kanske kunde han även vara fiskeguide där. Det skulle ju innebära två löner vilket ju var ett plus. Plus massor av frihet att göra vad man vill hela sommaren. Dessutom låg mormoderns hus vid havet vilket var en fördel jämfört med Vättern. Lukas sa upp sitt jobb och sin lägenhet i Jönköping.

Trots att Lukas mormor, Teodora Kröger, var urgammal så kunde de prata om många saker. En gammal människa sitter inne med mycket kunskaper. Av hennes historier från gamla tider kunde man lära sig om framtiden. Lukas brukade ofta be Teodora om råd i olika situationer. Det var smart att göra det. Han och hans mamma hade också spenderat många somrar hos Teodora. På något sätt hade de skaffat sig ett speciellt band som hade fortsätt även om sommartraditionen till slut dog ut är Lukas blev äldre. Det kändes som om de förstod varandra. Teodora hörde ofta av sig till Lukas för att höra hur det var med honom.

Senast hade Teodora låtit honom använda hennes adress som postadress efter att Lukas blivit stalkad av en tjej som blivit besatt av honom när han bodde i rövhålet Landskrona. Hon hade väntat utanför hans port. Ringt honom. Skickat brev. Ja, faktiskt skickat vanliga brev! En dag hade hon till och med kommit till Lukas jobb och presenterat sig som hans fru. Han hade inte någon fru! Speciellt inte henne.

Lukas högt älskade frihet hade kraftigt begränsats på ett sätt som var fullständigt oacceptabelt och något var tvunget att göras. Bara för att hon blev knullad en gång så behöver det inte betyda att de någonsin ska ses igen. Hon var inte ens skön.

Lukas funderade på att se till att hon försvann men det skulle bara göra att han blev av med ett problem, inte få någon njutning av det. Det var faktiskt Teodora som hade kommit på det där med adressbytet. Det skulle förvirra en stalker menade hon.

Lukas flyttade till Berlin. Det skulle nog gå runt i hennes vidriga lilla dumma huvud när hon inte kunde fatta vart han tagit vägen. I Berlin jobbade han på en bar. Han hade ju läst tyska i skolan men efter Berlinvistelsen så kunde han prata perfekt tyska. Stalkern hade inte hörts av så hon hade nog äntligen tröttnat.  

Teodoras samtal hade kommit i rätt tid. Dessutom hade en plan formerats om att skaffa sig en extra hobby. En hobby som passade bra i ödemarken.

Natten när Lukas hade blivit kontaktad av Nimuel var han på ett uselt humör. Han hade jobbat sista dagen som fiskeguide men inte fått någon dricks. Men gästerna hade inte heller fått någon fisk. Dessutom hade det regnat hela tiden. Riktigt ruskigt aprilväder. Han var kall och blöt när han kom hem. Han svepte två shots värmande Fireball och satte sig framför datorn och surfade. Några Fireball och timmar senare skrev Nimuel sitt ödesdigra meddelande.

Han hade haft en profil på datingsidan i nästan ett år bara för att kolla läget lite. Han gillade hur tjejer och killar försökte ställa sig för honom. Hur de försökte att manipulera honom till att få träffa honom. 

Lukas hade ingen bild på sin profil men han hade en kaxig text om hur han var som person och vad han gillade.

Han var ointresserad och intresset från den som tillskrev honom blev då genom någon naturlag ännu större. Många av de som skrev skulle kunna låta honom göra vad han ville med dem. Sa de i alla fall, men i verkligheten skulle de nog inte gå med på så mycket mer än något töntigt de sett i någon porrfilm och som de trodde var stenhårt. När det i själva verket var mesigt.  Men fanns det verkligen någon där ute som skulle göra allt för honom? Allt?

En idé hade börjat gro inom honom. En idé som fick honom att installera en programvara för att vara anonym. I förebyggande syfte bara.

Nimuel skrev till honom en natt vid halv tretiden när han låg i sängen och kollade på roliga filmer men var samtidigt inloggad på datingsidan.

Nimuel hade något visst över sig, han var så väldigt oskuldsfull. Han hade just kommit till Göteborg från Manilla på Filippinerna för att plugga och kände ingen i Sverige. Han kände sig ensam.

Lukas hade skickat en bild till Nimuel som var tre år gammal när han hade tuppkam med rosa toppar och Nimuel hade tyckt att han var så het och snygg. Det tyckte alla som han skickade bilden till. Att han var cool. Att han var sexig. Att han var snyggast och bäst. Även Nimuel lovade att ”göra allt” för Lukas när de sågs.

Men det var något speciellt över Nimuel. Han var så ensam. Och så verkade han vara god inne i det oskuldsfulla. Lukas var mycket sugen på att känna hur det ondas möte med det goda skulle kännas. Precis som i verkligheten skulle det onda vinna. Det var Lukas helt säker på. Kanske var Nimuel ”the one”.

De bestämde att de skulle träffas i Göteborg om två dagar då det var lördag.

När Lukas släckte lampan och lade sig för att sova den natten kom en speciell känsla till honom. Det var en känsla som han mycket väl kände igen. Han hade ju känt så här några gånger tidigare i sitt liv.

Han kände rent fysiskt hur en skugga plötsligt täckte honom. Han älskade känslan av att låta den mörka sidan väckas till liv där långt inne i honom. Först känna idén eller fantasin födas. Känna det första pirret i ryggraden när idén bearbetas och utvecklas. Känna detaljerna bli klara och allt falla på plats. Det mörka inne i honom hade legat i dvala länge. Men nu hade en uråldrig glöd väckts inom honom. Och det som skulle ske kunde inte stoppas.  

Ju mer idén utvecklas desto snabbare skulle hjärtat slå. Det kunde få hans blod att rusa genom alla delar av hans kropp som ett mörkrött vattenfall av flytande, kokande livselixir. Det mörka inom honom gjorde livet värt att leva. Så formades ramarna för en plan för Nimuel. Han skulle göra något som han aldrig gjort tidigare. Ta allt ett steg längre.

Lukas hade varit med så många tjejer så han inte ens kunde räkna dem. Men det här med tjejer hade varit en utförslöpa. Han kunde tänka på annat när han knullade dem. Ibland roade han sig med att titta på hur sina egna muskler spelade när han gjorde det. Han visste ju vad de ville ha och alla var likadana. I alla fall de som han träffat. Slynor som alla reagerar på samma sätt. Ingen variation. Nu hade han inte haft sex på länge av den anledningen att han helt enkelt inte hade haft lust.

Han hade istället fantiserat att göra något alldeles speciellt. Och det skulle göras med en kille. Det kanske skulle kunna bli en utmaning.

Någon kille hade han inte varit med men det var bara slumpen som hade gjort att det inte blivit av. Lukas såg inte någon skillnad på att vara med en tjej eller kille. Sex som sex och kärlek som kärlek. No big deal.

Han hade i flera månader byggt upp en längtan efter att utveckla sin dominanta sida. Att äga någon. Kanske ha honom som fånge. Se till att fången åtrådde honom. Vara tillgiven honom. Att den personen fattade att det var Lukas som ägde honom och kunde göra vad han ville med honom. Få fången att bli en del av honom.

Lukas hade provat att vara dominant med tjejer många gånger. Det hade först varit kul och de älskade att bli dominerade. Men det var ju det som var problemet. De tjejerna han varit med var ju undergivna av naturen. De hade sett det som helt rätt att en man bestämde över dem. Men att dominera en annan kille vore en mycket större utmaning.

Lukas ville kuva och trycka ner fången maximalt så som ingen har blivit nedtryckt tidigare i hela världens historia. Det var Lukas idé. Och till slut hade han hittat ett lämpligt offer.

Han hade en plan hur han skulle lyckas med att bryta ner Nimuel men det skulle ta minst en månad. I en månad skulle han få njuta av en ständig känsla att vara överlägsen. En månad lång njutning. Han skulle bli den första någonsin att få uppleva det. På ett sätt var det ju en ära för Nimuel att få vara med om det här så det skulle bli en spännande upplevelse för de båda. Det var en fantastisk resa som de skulle göra tillsammans.

Lukas var inte uttråkad länge, långt därifrån. Känslan som hade tagit över hos honom var bättre än allt sex och alla droger tillsammans. En ny dimension skulle läggas till. Det onda mot det goda. Lukas kunde inte sova den natten.

Denna oerhörda slump, att Nimuel skrev sitt meddelande till Lukas skulle han senare djupt ångra. Nimuel skulle utsättas för en grymhet utan motstycke i svensk kriminalhistoria.

Lukas skulle passa på att klippa sig och färga håret i Göteborg. Han ville se bra ut. Det var viktigt att Nimuel skulle tycka att han var snygg och het. Han bestämde sig att klippa sig och färga sig precis som på bilden han hade skickat till Nimuel. Nimuel hade ju älskat den bilden. Älskade Nimuel hans utseende skulle bli lättare då att få som han ville. Fula människor får sällan som de vill utan de måste hela tiden anpassa sig till andra.

Utseendet hade räddat många situationer och hade alltid varit en fördel för honom. Man har alltid en bättre chans att få som man vill om man är snygg trots allt skitsnack om att alla är lika mycket värda. Det är ju bara att se hur värden ser ut för att konstatera att det inte är sant.

Lukas hade med sina djupblåa ögon, fylliga läppar, naturligt vita tänder, långa ögonfransar, sitt halvlånga hår och sin mycket tränade kropp fått ett mycket bra självförtroende som medförde en självsäkerhet som han använde i alla situationer detta behövdes. Han hade alltid fått uppskattning för sitt utseende och hade alltid varit populär hos tjejer. Och killar såklart. I Göteborg hade han hade hittat en av de bättre och finare salongerna. Klippningen och färgningen skulle ganska mycket, men det var det värt.

Lukas och Nimuel hade bestämts att träffas på Kafé Vanilj på Kyrkogatan i Göteborg. Det var Lukas som hade valt stället eftersom man kunde sitta och prata relativt ostört. Träffen skulle ske mellan lunch och middag så det skulle inte vara fullt på kafét. Men Lukas planer innebar allt annat än vanilj för Nimuel.

Att åka från Jönköping till Göteborg kunde gå snabbt om man hade en Ford Mustang även om den inte råkar vara av nyaste årsmodell. Motorn morrade i den långa uppförsbacken från Jönköping. Bilen var Lukas ögonsten. Den hade han köpt nästan helt för egna pengar.

Klippning och färg på den fina salongen i centrala Göteborg tog två och en halv timme. Lukas hade visat upp ett tre år gammalt kort för frisören och sett hur hans gamla utseende växte fram undan för undan där i frisörstolen.

Men det hade hänt mycket på tre år. Då var han liten och inte särskilt lik sitt nuvarande jag. Han hade fått mer utpräglade linjer i ansiktet. Intensivare ögon. Ibland hade han färgade linser på sig för att få en vackrare kontrast mot hårfärgen. Plus mer att han hade blivit mer vältränad. Mycket mer vältränad. Men det är ju vad som händer när man är på gymmet varje dag. Det är jobb bakom. Men det är ju svårt för alla fetton att förstå med sina ständiga bantningskurer. Visst hade han rutor på magen redan för tre år sedan men nu var det stenhårda.

Med den här frisyren skulle Nimuel garanterat gilla honom och låta honom få som han ville.

Han kom fram till Kyrkogatan fem minuter innan klockan tre då han skulle träffa Nimuel. Han fick genast se Nimuel vänta utanför. Liten och mycket smal. Kort. Halvlångt mörkt hår.

Lukas gillade inte helt vad han såg. Killen var otroligt fjollig. Men han skulle ändå inte bli tillsammans med honom. Långt därifrån. Men det skulle ju varit lite mer utmanande med någon som inte var så fjollig och underlägsen. Men nu hade det här ändå gått så långt att det inte gick att stoppa. Nimuel kunde duga som första experiment. Ett provexemplar.

Lukas iakttog Nimuel en stund genom vindrutan. Lukas trodde sig veta ganska väl vad den typen som Nimuel ville ha. Han gjorde en sista check av sig själv i vindrutans backspegel. Håret låg rätt. Huden var slät och hade rätt färg. Läpparna var fylliga och fuktiga. Tänderna var vita och perfekta. Lukas gillade vad han såg, det skulle inte bli några problem att få med Nimuel på sin plan. Inga problem alls.

Lukas steg ur bilen precis rätt ögonblick så att Nimuel skulle se honom. Bilen, solglasögonen, frisyren. Lukas skulle fånga honom redan vid första sekunden.

Mycket riktigt, Nimuel sken upp när han fick syn på Lukas. Spelet var redan var förlorat för lilla Nimuel. De kramades snabbt som hälsning och gick in på cafét. Det skulle ju trots allt föreställa en dejt det här. Nimuel ville äta en äpplekaka med vaniljsås och Lukas tog bara en kopp svart kaffe. Lukas betalade. De satte sig ner vid ett avskilt bord på ute­serveringen på innergården.

– Har du varit här förut, frågade Lukas. Samtalet företogs på engelska. Nimuel kunde ju inte svenska än. Nu började den här delen som Likas föraktade. Men det förhatliga kallpratet skulle leda till det som han ville.

– Nä, svarade Nimuel, jag bor en bit härifrån.

– Jasså var?

– Mölndal. Vid Mölndals centrum ungefär.

Lukas visste ju var det var någonstans. Det var inte så jättelänge sedan han bodde i Göteborg. Han gillade staden. Speciellt den här årstiden. Göteborg var för honom en perfekt vår och sommarstad med allt vatten. Och trevlig atmosfär. Bra konserter. Och inte så mycket dryga skåningar.

– Där är trevligt. Bor du ensam?

– Ja, det är en studentlägenhet. En väldigt liten lägenhet.

– Bra, sa Lukas kort.

Han ville väcka Nimuels förhoppning om att de skulle åka dit och ha sex.

– Bor du själv, frågade Nimuel

– Ja jag bor i en lägenhet i Jönköping som jag hyr i andra hand, svarade Lukas.

– Lukas hällde i socker i sitt kaffe.

Nimuel tittade på honom med sina mörka ögon

– Du har mycket socker i kaffet, kommenterade han.

– Ja, jag gillar söta saker, svarade Lukas.

De båda killarna tittade på varandra och log. Fällan hade slagit igen.

Samtalet böljade lite fram och tillbaka mellan vad man skulle göra i sommar och till vad man ville ha för pojkvänner, hur det var i Filipinerna, varför man var här och pluggade och så vidare. Lukas kunde inte vara mer ointresserad av svaren på frågorna. Det hela skulle verka seriöst, det var därför han frågade. Till slut stod han inte ut längre.

– Kan vi inte åka hem till dig, frågade Lukas. Det var dags för nästa steg.

Nimuel tyckte att det var en bra idé. Han hade nog sett fram mot den här mysiga stunden.

Lukas varvade motorn i bilen och Nimuel lät sig imponeras.

Lägenheten i Mölndal låg på Hökegårdsgatan och var belägen i mitten av ett långt gult hus. Lägenheten var liten och hade ett rum med en säng vid sidan av ett fönster. Det fanns även ett litet kök i lägenheten. Kanske mer som en kokvrå. Sängen var bäddad, troligtvis eftersom man kanske förväntade sig detta besök.

Lukas frågade om han kunde få något att dricka. Nimuel trippade över till kylskåpet och kom tillbaka med två Smirnoff Breazer vattenmelon. Han hade tolkat det som om Lukas ville ha alkohol. Det ville han inte men drycken dög för syftet.

Lukas ställde sig mitt i rummet och bad Nimuel att komma till honom. Nimuel var ungefär tjugo centimeter kortare än honom. Han lyfte upp Nimuels haka och kysste honom.

– Jag måste gå på toa, sa Lukas. Jag kommer snart. På toa preparerade han sin Breazer med Zolpidem 10 mg. Tabletter som Lukas malt till ett pulver.  Nu är det snart bed time för lilla Nimuel. Men små pojkar ska ju sova tidigt.

När han kom ut från toa så satte han sig på sängen och kommenderade Nimuel att komma dit. Nimuel fick sitta gränsle över hans ben och de kysstes igen.

Det var inte bra kyssar. Alldeles för rakt på. Lukas gillade softare kyssar med känsla. Bakom Nimuels rygg bytte Lukas ut sin Breazer mot Nimuels och tog därefter initiativet till en skål. De skålade. Och drack. Nimuel drack ganska mycket. Vilket var bra. Alkoläsken smakade ganska äckligt redan från början men den smakade inte bättre med Zolpidem. Lukas tyckte att det var konstigt att Nimuel drack så mycket. Men han kanske var nervös.

– Flytta bort dig, sa Lukas.

Nimuel gled av Lukas ben och ställde sig framför Lukas. Lukas drog ner sina byxor. Kalsongerna fick bara kvar. Han såg hur det gnistrade i Nimuels ögon. Han visste väg vad som väntade. Det var väl det här som han har väntat på hela tiden, tänkte Lukas. Den lilla slynan.

– Skål, utbrast Lukas. Han vände flaskan upp och ner lät innehållet forsa ner för hans hals. Nimuel tittade och tog sedan några stora klunkar tills kolsyran kom upp genom näsan och han fick fnysa till.

– Sug av mig nu, sa Lukas och tog ett hårt tag om Nimuels handled och drog honom mot sig och neråt.

Nimuel ställde sig på knä mellan Lukas ben och började suga honom.

Inte bara att han kysser dåligt. Han suger också helt värdelöst, tänkte Lukas. Nimuel var helt värdelös på allt verkade det som. Lukas trodde att killar var bra på att suga. De borde ju veta vad de handlade om. Men den teorin kom genast på skam. Det skulle inte pågå så länge som tur var.

– Men sug hårdare då, sa Lukas.

Han hade inte lust att bli avsugen på ett dåligt sätt nu när han för en gångs skull lät sig bli det. Nimuel löd men det blev inte bättre. Nimuel var bara sämst. Lukas lade båda händerna på hans huvud. Nice att ha kontrollen, dock.

Efter en stund blev sugningen sämre igen. Nimuel började domna bort, Han sluddrade att han mådde dåligt.

– Kom så går vi, sa Lukas och sköt Nimuel ifrån sig och drog upp sina byxor.

Skönt sömnmedlet verkade så snabbt. Det är nervöst att bli avsugen av någon som inte vet vad den håller på med. Det kan komma tänder på ställen där det inte ska vara några.

Lukas tittade snabbt ut genom fönstret. Det fanns ingen människa utanför. Lukas hällde ut resterna av alkoläsken i toaletten och spolade. Flaskorna stoppade han på sig. Lukas tog Nimuels hand och ledde bestämt ut honom ur lägenheten. På vägen ut torkade han av allt han rört i lägenheten.

- Vänta, ropade Nimuel när de kom ut från huset. Han stannade upp men Lukas knuffade honom hårt mot bilen och tvingade in honom i den. Sedan körde han därifrån.

Det hela var över på bara några sekunder. Lukas var säker på att ingen hade sett det hela.

Nimuel somnade direkt i bilen. Det var bra. Lukas behövde lugn och ro för att fundera.  

Vid rastplatsen Rångedala utanför Borås började Nimuel röra på sig. Han öppnade inte ögonen men han sluddrade och ålade sig i sätet. Lukas var tvungen att stanna. I baksätet hade han en sportbag med lite saker som han hade köpt i omgångar för att kunna genomföra sin plan. Bland annat ett tunt snöre. Han tog Nimuels händer och band snöret runt dem. Hårt. Det ingen chans att Nimuel skulle bli fri från honom. Lukas tryckte ner en sömntablett till i Nimuels hals. Han skulle sova ända tills han kom till sitt nya hem. Lukas steg ur bilen för att sträcka på benen. Nu skulle ju den tråkiga vägen börja.

På vägen ringde han till Teodora. Hon var och handlade på affären i Lofta Utkik. Lukas undrade om han kunde påbörja sitt jobb redan dagen därpå. Teodora sa genast ja. De bestämde att Lukas skulle komma under morgondagen till lunch.

Under färden kunde Lukas planera ytterligare. Han hade en plan men detaljerna behöves justeras. Det var lite annorlunda att kidnappa någon i verkligheten än i fantasin.  

En idé hade väckts när Lukas hade läst om en kille som inrättat en egen tortyrkällare i ett ödehus. Dit såg han till att det kom kvinnor. Lukas hade gillat historien och han kom genast att tänka på ödehuset vid Lofta Utkik där han lekte när han var liten. Fördelen med det ödehuset var ju att det låg helt isolerat. Ingen, absolut ingen, skulle ha vägarna förbi där. Möjligtvis när det var älgjakt i november men annars inte. Och det var långt till november. Det ödehuset hade inte någon källare men väl en övervåning där en fånge kunde hållas. En tortyrvind funkar lika bra som en tortyrkällare ju.

Lukas hade redan för ett år sedan då och då börjat köpa in lite saker som skulle vara bra att ha. På en sterbhusauktion hade han hittat kätting och halsjärn och vid A6 köpcenter hade han köpt en verktygslåda med blandade verktyg. Skruvar, en syl, trassel och en stor ficklampa. Ikea fick bistå med filtar och tyg. Allt detta hade han sparat i sportbagen som han hade packat ner i bilen innan avfärd till Göteborg.

I Jönköping körde han in i carportlängan som tillhörde lägenheten han hyrde. Han kunde pusta ut tillfälligt. Han visste att han var hemma med själva kidnappningsdelen. Succé! Han närmade sig den roliga delen.

Han fällde sätet och försökte sova. Men det var omöjligt. Han var alldeles för upphetsad för att kunna få en endaste blund. Han var nära sitt mål nu, Lukas.

I bilen hörde han de djupa andetagen från den sovande Nimuel. Lukas kände att sin kraft över Nimuel ökade för varje sådant andetag. Och han längtade över att börja härska över honom på allvar.

Det gick inte ens att vila. Det var lika bra att bege sig vidare på färden. Lukas backade ut från carporten och fortsatte ut på väg 40. Lukas tyckte att det var en ljuvlig bilfärd. Inte en enda bilist ute på vägarna, Klockan var förvisso bara fyra på morgonen så det var inte så konstigt. Han höll laglig hastighet på vägen, han ville inte bli stoppad av någon polis eller bli fotograferad av någon alla de hastighetskameror som fanns placerade utmed vägen med jämna mellanrum. Det gäller att vara diskret om man ska vara en framgångsrik kidnappare. Flyga under radarn.

Ljuset från den uppstigande solen började visa sig på himlavalvet. Diset låg över tätt över de små ängarna. Han såg tranor, hare, rådjur och älg.

Vid Västerby svängde han norröver på E22 som var en betydligt snabbare väg. Därefter till höger ut mot kusten och Lofta Utkik.

Tanken var redan i ödehuset dit han skulle föra Nimuel. Det var där han skulle äga Nimuel. Han brukade gå dit själv när han var hos Teodora. Det var förmodligen där som han törst efter äventyr först hade visat sig. Han hade upptäckt nya saker i torpet varje gång. En gång hade han frågat Teodora om han fick övernatta i torpet. Men det hade han inte fått göra. ”Inte under några som helst omständigheter” hade Teodora sagt. De orden mindes han som om det var igår.

Det tog ungefär en timme att gå dit från Teodoras hus. Det var något mystiskt med det stället helt enkelt. Att tänka sig att folk hade bott där länge mitt ute i ingenstans. Varför hade man bestämt sig för att lämna platsen? Var den hemsökt?

Lukas mindes att han hade en favoritleksak, en liten tufsig nallebjörn som han kallade Toj. Han hade haft Toj i ödehuset när han var liten och leksaken hade alltid väntat på honom när han kom för att leka på ute vid huset. Varje gång satt Toj på en av bjälkarna på övre våningen på torpet som en trogen vän. Toj vaktade torpet åt honom. Ibland hade han fått vakta hela vintern innan Lukas kom på våren och hälsade på honom. Då brukade alltid den lilla nallen vara kall och fuktig så att Lukas fick ta med honom till Teodoras hus och värma upp honom. Det var många år sedan Lukas hade tänkt på Toj. Utan hatt han hade märkt det hade ett brett leende hade spridit sig i hans ansikte. Lukas undrade vart Toj blev av.

Innan Lofta Utkik svängde Lukas vänster där det var grusväg i sex kilometer innan man kom till Teodoras hos.

Nimuel hade börjat vakna igen och han hade sluddrat och frågade vart han var. Lukas blev genast irriterad och var tvungen att stanna en gång på grusvägen vid ett pyttelitet rosa hus för att ge honom en tablett till. Nimuel hade inte velat svälja så Lukas hade tvingat ner den. Han började bli bra på det. Bara att peta ner den längst ner i svalget och sedan hälla vatten i käften. Då hade Nimuel svalt.

Vid Teodoras hus fanns en stängd bom. Där skulle den jobbiga biten börja för då skulle Lukas få bära Nimuel och sin bag den sista biten ut i skogen till torpet. Men bommen var öppen! Gudarna är visst med på mitt spel, tänkte Lukas. Det innebar att han slapp bära så långt. Direkt efter bommen slutade all bebyggelse. Han körde ytterligare tre kilometer. Skog och åkrar tog vid. Han parkerade bilen utmed vägkanten när han var vid det närmaste stället i förhållande till torpet. Här var det ingen återvändo.

Den sista biten skulle han få bära Nimuel. Han hängde Nimuel över sin rygg med hans hopbundna händer runt hans hals. Tur att han var så liten och lätt annars hade det inte gått.

Han tog bagen och började gå med Nimuel på ryggen. Det var inte så lätt som han trott. Lukas fick stanna många gånger och hämta andan. Han hade svårt att andas på grund av att Nimuels armar var om hans hals. Måste Nimuel vara så klumpig? Halvvägs blev han så utmattad att han säckade ihop och la sig på rygg med Nimuel under sig. Han tittare upp mot trädtopparna. Det blåste. Lukas mindes att det ofta blåste när han besökte Teodora. Trädtopparna rörde sig. Alla vispade åt olika håll. Det var länge sedan han gått på stigen till ödetorpet. Men minnena återkom. Åkern, träden, bergsklackarna. Varje böj på stigen. Det var starka känslor att vara här igen efter så många års uppehåll. Men fanns torpet ens kvar?

Han kände Nimuel andas under honom. Det blev varmt bakom hans öra. De var dags att gå igen. Han ville inte bli upptäckt den sista biten. Han var så nära.

Bakom träden skymtade så snickarbon rakt fram. Till vänster vid berget fanns ödetorpet Tjusedal. Underbara Tjusedal fanns visst kvar precis som han mindes det. Den långa resan började gå mot sitt slut. Lukas tittade in i huset. Inget hade förändrats. Först en liten hall. Kök till vänster, sedan ett stort vardagsrum där det fanns en trappa upp till övervåningen. Det var här han skulle hålla Nimuel fången.

Lukas släppte sportbagen på golvet i vardagsrummet och använde sina sista krafter att bära Nimuel en våning upp. Men Lukas kände inte någon trötthet längre. Han kände tvärtom jättemycket energi. Utan att vila eller att ens hämta andan en endaste sekund rotade han i bagen fram det stora halsjärnet och låste fast Nimuels hals i det. Det passade precis lagom. Det var inte för hårt. Nimuel kunde fortfarande andas. Samtidigt var det helt omöjligt att ta sig ur ens om man hade händerna fria. Men det skulle ju inte Nimuel ha.  

Det var en väldigt skön känsla att låsa fast Nimuels hals. Han tog ett steg tillbaka och tittade ner på Nimuel. Han gillade vad han såg. Nimuel hade varit hans fånge i några timmar men det var först nu som han verkligen såg ut som hans fånge. Det hela var helt klart en succé trots att offret var ganska menlöst och värdelöst. En kätting gick från halsjärnet och skruvades fast i väggen. Lukas skar av snöret vid Nimuels händer och sträckte armarna åt var sitt håll. Han band händerna igen, den här gången med rep, och fäste repet i väggen med ingängade ringar. Samma sak med benen. När Nimuel skulle vakna så skulle han inte kunna banka och föra väsen för att bli funnen. Repen var för hårt spända för det.

Planen var att bryta ner Nimuel snabbt så att han fattade att det inte fanns någon återvändo. Lukas rev av remsor från ett tygstycke och band de hårt för Nimuels mun. Lukas tittade ner på Nimuel igen. Det såg bra ut. Nimuel såg verkligen ägd ut. Superhett.

En sak som inte var bra var ett utslaget fönster på gaveln. Han ville inte att Nimuel skulle se ljus. Ljus kunde ge honom hopp, att det fanns en värld där ute som väntade på honom. Men det fanns det ju inte! Lukas gick ner i undervåningen. I hörnet drog han loss en gammal kökslucka och satte för det lilla fönstret med skruv. Han vågade inte spika eftersom det skulle höras lång väg. Till slut sipprade bara lite dagsljus in från fönstret och det var även bättre ljudisolerat än tidigare.

Så kom Lukas på en sak! Lukas tände sin ficklampa och lyste upp i taket i det nu mörka rummet. Han sökte med ficklampans sken efter något.  

Där, längst uppe på en tvärgående takbjälke blänkte två kolsvarta ögon rakt emot honom. Där satt en väldigt ensam, kall och tufsig nalle. Toj hade sett allt.

Lukas tog ner Toj och höll honom framför sig. Toj hade väntat på honom i alla dessa år. Som den trognaste vännen som någonsin funnits. Det blev en så stark stund för Lukas att tårar började leta sig ner för Lukas kinder.

Han kramade Toj där han stod mitt i rummet med sin fånge vid sidan av sina fötter.

Så kände Lukas hur tröttheten sköljde över honom. Han kramade Toj en lång stund. Det hade varit en lång så dag och det var länge sedan han hade fått sova. Det hade tagit på psyket. Lukas drog med sin tumme över Tojs kinder precis som att torka bort tårar även från honom. Han ställde kärleksfullt tillbaka nallen och riktade nallens ansikte mot Nimuel.

Nimuel skulle vakna inom några timmar. Men då skulle han inte kunna göra något åt saken. Han var där han var. Han kunde bara hoppas på att bli hittad innan det var för sent.

Lukas satte sig gränsle över Nimuels mage.

– Du är min nu, sa han högt.

Han måttade ett slag med öppen handflata och slog Nimuel hårt i ansiktet. Nimuel ryckte till och kved till lite men öppnade inte ögonen. Lukas slog honom igen från andra hållet.

Lukas förstod varför han gjort det här. Därför att det var så fucking skönt att äga någon och att slå någon! Han kände sig levande. Fortfarande med tårar på kunderna tog han tag på båda sidor om Nimuels huvud och dunkade det i golvet några gånger. Bra sätt att avreagera sig och bli av med tårarna. Lukas älskade verkligen det här. Han älskade att slå Nimuel. Det här var början på någon väldigt bra.

På väg tillbaka på stigen som ledde fram till den större vägen och bilen så fick Lukas höra ett fasligt liv ute på en litet gärde. En liten åkerlapp. Det var fyra skator som hade hittat något att äta på. De hackade våldsamt på något. Lukas sneddade ut på gärdet för att se vad det var. Skatorna flög iväg. De hade hittat ett enkelt offer. En liten ekorrunge. Lukas satte sig på huk över den. Ekorrungen tittade upp på honom med stora svarta ögon. Han var så liten.

Den långa vackra svansen var inrullad mellan benen. Ekorrens svans var skadad och han hade ett stort sår på ena bakbenet. Lukas hjärta smälte.

Han som alltid hade alltid älskat djur. Mycket mer än han gillade människor. Människor gjorde allt för att sabba hela planeten med skräp, krig, skövlingar och gifter. Men inte djuren. De har ju inte gjort något. De är bara försvarslösa inför människan.

Men vad skulle han göra med Timmy? Ekorren hade redan fått ett namn. Ekorrar har, precis som katter, ett enastående läkkött. Det visste Lukas. Han måste rädda honom såklart. Att bara lämna den söta lilla ekorren med de kolsvarta ögonen var inte ett alternativ. Det rätta var ju att se till att han blev frisk och sedan låta honom försvinna ut till skogen tillbaka till friheten.

Teodora blev förvånad att Lukas kom så tidigt på dagen. Fastän hon var gammal så unnade hon sig en och annan sovmorgon. Denna morgon var teet knappt blötlagt. Att Lukas hade fått med sig ett djur förvånade dock inte det minsta. Varenda sommar hade det varit ett nytt djur. Flera djur. Den här ekorren var säkerligen full med alla skogens ohyror såsom loppor, kvalster och löss. Teodora gjorde äggröra och mer te till Lukas.

Lukas ursäktade sig direkt efter maten. Han hade rest långt och var trött och hade inte sovit gott natten innan. Teodora hade redan bäddat sängen i hans rum som låg granne med hennes eget. När Lukas var liten kunde de ligga och prata med varandra i mörkret.

Med Teodoras stök från köket på nedervåning i öronen somnade Lukas med ett leende på sina läppar. Det var alltid tryggt hos Teodora. Han var utmattad och somnade i sin bekväma säng.

I torpet vaknade Nimuel långsamt. Han tänkte så grumligt. Han kunde inte röra sig. Halsen var torr och han kunde inte skrika. Hans mun var täppt med något. Det var mörkt. Han hade ont i sitt huvud. Nimuel kom i fullständig panik.

Det tog lite mer än ett dygn innan Lukas kom tillbaka till torpet. Dessförinnan ville Teodora höra allt om hur han hade det och de hade ätit en väldigt god middag på kvällen. Teodora hade gjort en god stek med hasselbackspotatis. Gräddsås med gelé såklart. Lukas hade ätit mycket. Sedan hade han fått klippa gräset på den stora tomten. Det hade tagit en stund. Speciellt eftersom Teodora hade en gammal gräsklippare som fick dras fram med hjälp av handkraft. Varför köpte hon inte en robot som alla andra?

När Lukas återvände till torpet hade han med sig vatten och en smörgås. Det skulle vara mycket roligt att veta om Nimuel hade fattat vad som hänt. Lukas smög in i huset. Han ville överraska sin fånge. Men det är inte lätt att smyga i gamla hus.

När Lukas, ståendes i trappan, försökte kika upp på övervåningen stirrade Nimuels stora, svarta och rädda ögon direkt mot honom. Han hade tydligen fattat vad som hänt. Trots att det var mitt på dagen och ljust ute var det bara ytterst lite ljus som kunde leta sig in. Det mesta kom från undervåningen och lite från det tillstängda fönstret.

– Hur har du det, frågade Lukas. Medveten om att Nimuel inte kunde svara.

– Är du törstig?

Nimuel nickade.

Lukas satte sig gränsle över Nimuels mage och öppnade vattenflaskan och drack själv stora djupa klunkar av den. Han såg hur förvånad Nimuel blev. Lukas var ju inte ens törstig. Kanske trodde Nimuel att han också skulle få dricka, haha. Lukas drack upp allt vatten i flaskan. Sedan började han äta på smörgåsen hade med sig, trots att han var mätt efter frukosten. Smörgåsen var snabbt uppäten.  

– Är du mycket törstig? frågade han,

Nimuel nickade på nytt. Kanske trodde han att Lukas hade ytterligare en vattenflaska med sig. Eller att han snart skulle släppas fri och få dricka så mycket vatten han ville då?

Nej, så lätt skulle det absolut inte gå. Lukas hade räknat med att det här skulle pågå en månad ungefär. Lukas tog tag i kedjan som ledde fram till Nimuels halsjärn. Nimuels huvud trycktes mot golvet. Lukas ville se in i Nimuels ögon. Se skräcken i dom. Känna skräcken.

– Du ska få dricka, sa han. Jag kommer ta bort det du har i munnen så att du kan det. Men om du skriker så kommer jag att döda dig. Förstår du. Du dör då. Jag menar allvar.

Lukas väste fram det sista för att få Nimuel att förstå. Lukas ville ju inte att han skulle skrika så att han var tvungen att döda Nimuel alldeles för tidigt. Det roliga skulle ju få ett så snabbt slut och det vore tråkigt med tanke på allt jobb som det har varit med det här. Lukas tog fram en kniv, visade den för Nimuel och skar loss tyget som var bundet runt huvudet. Nimuels läppar var spruckna och munnen var röd.

– Vad gör jag här, frågade Nimuel.

– Tyst! Du får inte säga något.

– Öppna munnen nu. Du ska dricka, kommen­derade Lukas.

Nimuel löd.

Lukas drog ner sina jeans. Och kalsongerna.

Han flyttade sig framåt och lät sig glida ner i Nimuels mun och tog samtidigt stryptag med båda händerna om Nimuels hals. Med händerna kände han att Nimuel drack.

Efteråt band han åter munkavlen på Nimuel och när den var fast åtdragen så misshandlade han Nimuel med några slag mot ansiktet. Bara med händerna. Men det var hårda slag. Han hade fått bra träning i armarna från gräsklippningen. Lukas gillade även att dra i Nimuels hår. Nu började nedbrytningen. Det var inte någon idé att vänta.

Innan han lämnade torpet för den här stunden så vände han sig om i trappan och sa:

– Imorgon kommer du att inte bara va törstig. Du kommer att vara hungrig också.

Det skulle inte finnas någon människa kvar i Nimuel kropp när Lukas var klar med honom.

Nimuel magrade snabbt och blev svag och sjuk. De kommande veckorna använde Lukas all sin vakna tid att fundera ut nya sätt att misshandla och förnedra Nimuel. Lukas hade kommit på att han gillade särskilt att stampa på Nimuels huvud. Inte så att han blödde. Men det viktigaste var att Nimuel fick ont och det kunde man ju såklart ordna utan att det kom blod. Men väl så att han såg att det gjorde ont.

Bäst var att stampa på pannan där den var platt. Lukas vanliga Converse dög inte till detta så han hade köpt grova, svarta kängor med stålhätta i Lofta Utkik. Kontrasten med den stora kängan mot Nimuels huvud var så cool. Och det grova mönstret gjorde bättre avtryck i ansiktet.

Lukas avslutade alltid med att stå länge på pannan för att se om avtrycken var kvar nästa dag. Men det var de aldrig. Även kul att stå över Nimuel på hans båda händer så att han inte kunde göra annat än att titta upp på honom utan att kunna röra sig. Lukas hade också hittat en fyrkantig regel som han la över Nimuels bröst eller huvud och som Lukas ställde sig på. Det var mycket plattare och bekvämare än att stå direkt på Nimuel.

Misshandeln accelererade så småningom och Lukas spenderade allt mer tid på torpet. Till Teodora hade han sagt att han var på fisketur. Men spö och draglåda låg vid dörröppningen i torpet. Lukas hade hittat en mycket roligare hobby. Lukas hade också köpt en fotogenlykta som spred ett fint ljus i rummet. Lukas tyckte om att ta en kvällspromenad till torpet och misshandla Nimuel i lampans sken. Det var mysigt. Och så blev man trött lagom till att man skulle sova. Men ibland hade han varit tvungen att gå tillbaka mitt i natten och misshandla Nimuel igen. Lukas kunde helt enkelt inte få nog av att göra det.

Timmy läkte snabbt. Han älskade verkligen sina hasselnötter. Och han älskade Lukas. När Lukas skulle låta honom återgå till livet i skogen hade Timmy vägrat. Lukas hade schasat iväg honom. Men när Lukas var på väg in var Timmy före. Lukas blev glad. Han ville ju inte att Timmy skulle försvinna. De gick ofta tillsammans och hälsade på Nimuel.

I och med att Nimuel blev mer och mer avtrubbad mot våldet så krävdes mer och mer våld för att få den reaktionen hos Nimuel och i sig själv som Lukas var ute efter. För att i början bara slå honom fem, fem sex gånger så var det redan efter två veckor uppe i femtio slag och stamp per besök.

Han hade låtit Nimuel göra toalettbesök under övervakning. Mest eftersom det var avtändande om det inte var rent på platsen. Lukas borstade också tänderna på Nimuel och tvättade honom med en fuktig svamp. Det var rätt äckligt men var tvunget att göras. Nimuel hade brutits ner snabbare än Lukas hade räknat med. Ögonen hade blivit tomma och hoppet hade övergett Nimuel redan efter de första veckorna.

En kväll hade Lukas sagt till Nimuel att han skulle bli fri, tagit bort tyget från munnen och dragit sin hand genom hans hår. Lukas hade inte fått någon särskild reaktion på det. Därför hade Lukas fortsatt att tröstat och kramat Nimuel och lösgjort honom från halsjärnet. Tills han såg att hoppet återvände i Nimuels ögon. De gnistrade till liksom. Kanske tänkte han att han skulle få träffa sina vänner? Sin mamma? Eller kanske sina syskon? Om han hade några.

Då hade Lukas lagt sina händer runt han hals och medan han ströp Nimuel till medvetslöshet berättat att han aldrig, aldrig skulle bli fri. Det hade varit en väldigt skön känsla.

– Få aldrig något hopp igen, hade han viskat i Nimuels öra.

Innan Nimuel förlorade medvetandet hade Lukas misshandlat honom hårdare än någonsin tidigare. Han lämnade därefter sin fånge att läka.

När ytterligare två veckor gått på torpet, kände Lukas för första gången att han började tröttna på Nimuel. Nimuel hade nu varit fånge i en månad och det var ungefär den tiden som Lukas hade tänkt ha sin slav. Visst, han njöt fortfarande att slå Nimuel och att göra honom till en del av sig själv. Han blev upphetsad av det och hade ångest för att inte få känna den känslan mer. Men Nimuel hade inte någon livskraft kvar nu och det krävdes väldigt mycket våld för att få någon effekt och ibland fick inte Lukas något gensvar alls. Han hade kollat om Nimuel fortfarande levde men han andades alltid.

Det var vid den här tiden så började Lukas själv känna sig som en fånge. Lukas började längta ut på riktiga fisketurer. Han hade också lovat Teodora att måla huset. Men Nimuel tog för mycket tid för det. Han hade började därför planera för hur Nimuel skulle dö. Han hade bestämt sig för att det var dags att döda Nimuel.

Nästa dag Lukas besökte torpet så var det för att berätta den goda nyheten för sin fånge. Det var en fantastisk vårförmiddag. På vägen mot torpet, fanns flera gamla husgrunder där människor bott i generationer. Där växte syrenbuskar och påsk­liljorna blommade. Läkeväxter av olika slag tittade upp ur jorden. Lukas var på jättebra humör. Teodora hade stannat kvar i Sverige lite längre än vad det var tänkt för att umgås lite extra med Lukas. Liselott hade också varit och hälsat på och stannat över en natt. Lukas var så glad att hans mamma såg riktigt frisk ut. Hon hade till och med lite rosor på kinderna. De hade ätit en god middag inomhus under eken och skålat i vin. Lukas fick intrycket att livet nog inte var så dumt i alla fall.

Teodora hade pysslat om honom så väldigt bra den senaste tiden med massor med god mat. Och någon vanlig träning hade det inte blivit så Lukas hade gått upp i vikt.

Lukas fick sin träning av att slå Nimuel. Speciellt de dagar då han var tvungen att misshandla mycket hårt för att få någon respons. Lukas tyckte att hans armmuskler, speciellt triceps, faktiskt hade växt på grund av det så Nimuel skulle på ett sätt vara även en del av honom och inte bara tvärt om. De skulle för alltid vara sammanlänkade på det sättet. Magmusklerna var fortfarande bra definierade men de syntes lite mindre nu på grund av all mat. Teodoras gräddsåser var svåra att motstå. Men det skulle han träna bort så snart det här var klart.

Dessutom var det bra att han var tyngre just nu då skulle det bli värre för Nimuel som skulle få känna på hans tyngd.

Lukas hade ändrat sitt utseende redan några dagar efter att Nimuel kidnappats. Den rosa tuppkammen hade gjort sitt och ersatts med rakt ljust blont hår som gick ner nästan till axlarna. Färgen var så nära originalet som man kunde komma.

Lukas hade aldrig sett en enda människa på vägen till torpet. Det här var verkligen en mycket bra plats för att ha en fånge. Allt hade varit otrolig lyckat, tänkte Lukas. Han hade fått prova att vara för första gången vara riktigt evil mot någon som var god.

Ja, det var dödsskönt att slå Nimuel! Men det var inte perfekt. Det kändes lite som att det saknades något jämfört med vad han hade upplevt vid tidigare händelser i sitt liv. Det var en psykologisk dimension som fattades liksom. Idén med att slå en helt igenom god person kändes lite lame liksom. Det gav inte den där hundraprocentiga kicken. Nimuel var i och för sig värdelös men han hade givit Lukas denna fina erfarenhet. Han skulle inte göra om samma sak igen.

Nästa gång han skulle göra det så var det med någon annan typ av kille. Kanske höja ribban och hitta någon som var hans fiende. Det skulle bli skönare att misshandla en person som förtjänade det på något sätt. Evil mot evil liksom. Men då skulle det bli längre och mycket brutalare än Nimuel. Lukas såg redan nu fram mot det. Det skulle bli så otroligt tufft. Det skulle bli mer än så. Det skulle bli episkt.

Lukas passerade ett gärde på vänster sida. Det var samma gärde där han hade hittat Timmy Ekorre.

Det var när han stannade upp och såg ut över gärdet som känslan kom. En krypande känsla att vara iakttagen. De säger att människan bara har fem sinnen. Men man behöver inte tro på spöken för att konstatera att det finns fler än så. När Lukas exempelvis suttit på bussen och fått just den här känslan av att vara iakttagen och tittat sig runt så hade det alltid varit någon som tittat exakt i hans riktning. Eller att man tänker på någon - i samma stund som den personen ringer. Det fanns helt klart i vart fall ett sjätte sinne som inte kunde förklaras. Där han stod på kanten av gärdet var känslan av att vara iakttagen där och han kände den starkt.

Han tittade runt omkring. Inne i den mörka skogen. Inget. Lägre bort på vägen. Inget. Bakom honom. Inget. Han var ensam i skogen.

Lukas hade sina Nimuel-kängor på sig och det hade regnat kraftigt hela natten. Ända tills på morgonen. Han hade legat vaken och haft det riktigt mysigt i sin säng och lyssnat på regnet när det slog mot rutan. Han hade varit glad och verkligen sett fram mot att lämna beskedet som han var på väg till Nimuel med.

Han började gå igen. Framför honom hade en skogsmaskin kört upp vägen en gång i tiden och lämnat spår som utgjorde stora sår i den omgivande tätbevuxna skogen. Längre bort till vänster intill gärdeskanten fanns ett högt berg. Var det där uppifrån som någon tittade ner på honom? Lukas spanade upp mot berget. Han kunde inte se något annat än berg och låga tallar som klamrade fast sig på bergskanten. Han fortsatte att gå men känslan vägrade släppa taget. På ett ställe hade skogs­maskinen kört djupt ner i marken. Efter regnet hade allt vatten samlats en djup vattenpöl.

På sidan av vattenpölen fick Lukas syn på något. Det var ett avtryck från en hundtass. Och längre bort ännu ett avtryck.

Men vänta nu, tänkte Lukas. De var så stora. De var nästan lika stora som hans handflata. Och längst fram i avtrycket var tydliga märken av långa vassa klor.

Lukas tittade upp. Det var spår av varg! Han kände till historier om att det ibland kan leta sig ner en varg hit. Och de skulle säkert trivas här där det var kilometervis med skog och mycket vilt. Därtill en och annan människa. Att döda en människa är inte några problem alls för en vargflock. Det gör de enkelt. De är födda för att döda och arbetar smart och systematiskt tillsammans för att uppnå det målet. På några sekunder skulle det vara över.

Ironiskt om han själv blev dödad av en vargflock när han trodde sig vara den dominanta här i skogen. Lukas fylldes av ödmjukhet inför detta faktum.

Så kom han att tänka på Nimuel. Tänk om de varit och dödat Nimuel! Det vore verkligen en tragisk twist på den här historien efter allt arbete som Lukas lagt ner för att bygga upp spänningen inför just denna dag. Lukas ville absolut döda Nimuel själv.

Han skyndande sig till torpet. På gårdsplanen fanns inte några spår vad han kunde se men det var så högt gräs där så att det var svårt att avgöra. Lukas rusade upp till Nimuel.

Nimuel var kvar oskadd. I vart fall oskadd av varg.

Lukas började alltid sina besök på samma sätt. Med att känna på Nimuel och se honom i ögonen för att se om han fortfarande var med. Nimuel var med. Nu skulle det bli roligt att se reaktionen när han får beskedet om att han ska dö. Det minsta man kan begära är ju lite tacksamhet för det, tyckte Lukas.

Lukas tog tag i Nimuels hals precis ovanför halsjärnet. Samtidigt som han tittade honom i ögonen så sa han högt.

– Du ska dö imorgon.

Ingen reaktion. Lukas slog Nimuel över munnen med handflatan.

– Hörde du? Du ska dö imorron. Jag ska döda dig då.

Fortfarande inte någon reaktion. Lukas började bli ursinnig. Vad var detta? Han kunde väl i vart fall reagera på det som Lukas sa? Han var ju tvungen att åtminstone verka levande när han skulle dödas. Annars var det ju inte någon mening till det hela.

Lukas rese sig och stod över Nimuel. Lukas stampade några gånger på Nimuels ansikte.

– Hörde du var jag sa, upprepade han högt. Vill du dö?

Nimuel reagerade fortfarande inte.

– Hallå? Vill du dö? Gör ett tecken om du vill dö.

Lukas ställde sig på Nimuels händer och tittade ner på Nimuel.

– Nicka om du vill dö, sa Lukas.

Nu rörde Nimuel på sitt huvud. Han nickade. Han ville dö. Han ville verkligen dö.

– Bra!

Lukas fick det svar som han ville ha. Han skulle hinna före vargarna. Nu fortsatte han rutinen, Det här var ju näst sista gången han kunde få misshandla Nimuel och behövde ju inte vara mesig för det. Han fortsatte att slå Nimuel i ansiktet, stampa på hans bröstkorg och på hans händer. Han tog av sig barfota för att riktigt kunna känna träffarna mot Nimuels kropp. Han tvingade upp Nimuels mun. Lukas hade räknat ut på vilket sätt Nimuel skulle dö.

Planen för dödandet var mycket bra och Lukas blev upphetsad av att tänka på den. Han hade inte kunnat göra det som han hade planerat tidigare eftersom det fanns risk för att Nimuel skulle dö för tidigt då eller få skador så att det inte var någon mening med att ha honom kvar.

Nimuel var helt borta när Lukas lämnade torpet för dagen. Lukas tänkte på morgondagen, han skulle nog vara hård hela tiden ända tills det var dags. En sååå cool och häftig känsla. Han måste börja planera för att hitta någon ny efter Nimuel. Han skulle aldrig kunna leva utan den här upphetsningen när han väl fått smak för det goda den medförde. Varje cell i Lukas kropp älskade det här.

När Lukas kom hem var huset tomt. Teodora var förmodligen och handlade lite god mat som hon skulle laga till kvällen. Lukas satte sig i sitt rum och skrev ner på en lapp vad han skulle göra med Nimuel. Det var viktigt att det kom i rätt ordning så att Nimuel var vid liv så länge som möjligt. Misshandeln måste börja lugnt och sedan bli hårdare och hårdare tills att Nimuel helt säkert var död.

Så hörde han ytterdörren slå igen. Teodora var hemma från affären. Lukas gick ner för att hjälpa henne med kassarna.

Teodora hade inte några kassar. Hon hade stannat innanför dörren och hade på sig en grön regnrock. På fötterna gummistövlar med blöt jord på. Hon var blek i ansiktet trots att hon tydligen varit ute och gått i friska luften.

Det gick en kall kår genom Lukas kropp när han förstod vad som hade hänt. Det var inte en varg som hade iakttagit honom! Det var Teodora. Lukas var avslöjad! Vad skulle han göra nu?

Han tog ett steg mot Teodora. Teodora tog tag om handtaget till dörren och lyfte sin hand avvärjande mot Lukas.

– Stanna, sa hon lugnt.

Lukas stannade.

– Nu kommer det att gå till såhär, fortsatte Teodora lika lugnt. Du ska gå upp på ditt rum och stanna där. Jag kommer inte att kontakta någon. När jag säger till ska du komma ner. Och då ska vi prata. Förstår du?

Lukas gick skamset uppför trappan. Han var häpen. Han hade aldrig hört Teodora prata så till honom. Tanten var ju stenhård! Hade hon inte sett vad han var kapabel till? Om hon snokat på torpet så kunde hon ju inte tvivla på detta! Blev hon inte skrämd av hans ondska?

Så mindes han att han hört ett ljud när han väntat på att Nimuel skulle återhämta sig lite inför nästa pass. Visst var det något som hade skrapat på undervåningen?

Kanske hade Teodora till och med sett honom nyttja Nimuel. Det var verkligen inget för gamla tanters ögon.

Han hade inte kontroll på situationen. Och vad värre var - han skulle inte få döda Nimuel som han tänkt. Att gå miste om den njutningen skulle ju vara en katastrof efter allt jobb han lagt ner på förberedelserna. Som att köpa biljetter till SummerLive ett år i förväg men sedan inte kunna gå när det väl är dags.

En tanke slog Lukas. Skulle han se till att Teodora försvann så hon aldrig skulle kunna avslöja hans hemlighet? Han slog genast bort tanken och skämdes. Han skulle aldrig kunna döda Teodora. Det måste finnas något annat sätt att få henne att hålla tyst.

– Lukas, du kan komma ner nu!

Det var Teodoras röst.

Lukas vandrade sakta ner för trappen. Väldigt frågande om vad som väntade härnäst. Skeendet var inte i hans händer längre.

I verandan satt Teodora och tog lugnt en klunk ur en gammaldags kaffekopp. Hon drack aldrig kaffe. På bordet stod också en flaska rom. Hade hon blandat…

– Sitt, kommenderande hon.

Lukas kände sig som en skolpojke som kallats till rektorn. Och han var ju inte heller mer än en skolpojke i jämförelse till Teodora. Men han förstod varifrån hans extremt dominanta gen kommit.

– Här, ta ditt kaffe, hon gjorde en svepande gest mot en kaffekopp på bordet.

– Nu ska jag berätta en historia för dig, Lukas.

Lukas nickade.

– Som du vet har jag varit utomlands i många år. Jag har varit i många delar av världen. Bland annat har jag varit många år i länder där det har varit krig.

Lukas nickade och tog en mun kaffe. Han tittade på Teodora under luggen samtidigt som han drack.

– När jag var ung reste och ville rädda världen så tog jag mig till Algeriet. Där det var ett brutalt krig inte någon i västvärlden kommer ihåg lägre. Jag var där för att kvinnor hade en förhållandevis bra ställning. Även kvinnor fick träning i vapenteknik. I vart fall som de kunde använda i självförsvar.  Jag arbetade med dessa kvinnor för en lokal hjälporganisation. Jag fick många mycket goda vänner. Vi kvinnor blev som en stor familj faktiskt.  

Lukas drack sitt kaffe. Han kunde inte annat än att imponeras av Teodoras erfarenheter men var fortfarande osäker på vart denna utvikning genom historien skulle leda. Han började skämmas lite över vad han hade gjort. Det kanske hade blivit fel?

– Det var väldigt mycket död där. Jag har sett tusentals döda människor i min dag. Det var sådana otroliga övergrepp där. Halshuggningar. Våldtäkter. Hela familjer förintades. Även barn dödades. Lemlästades. Släpades på gatan. Folk brändes levande. Till slut reagerade jag inte på döden längre utan bara noterade den. Inget bekom mig längre, förstår du.

– Efter några månader blev jag uppvaktad av en hög militär. Jag såg inte ut som alla andra där med mitt svenska utseende. Detta trots att jag hade mörkt hår på den tiden. Jag svarade inte på uppvaktningen. Zahir som han hette, var betydligt äldre än mig och jag var inte i den fasen i livet så att jag ville ha en relation. Jag var ju där för att göra en humanitär insats som sagt. Inte att träffa en man. Men han gav sig inte. En dag när jag skulle sätta mig och äta kom han och satte sig jämte mig och tog handen på mitt lår.

Lukas grinade illa av avsmak. Han ville inte tänka sig att någon tog på Teodoras lår och vad det var tänkt att leda till. Kunde hon inte utesluta de allra vidrigaste berättelserna ur berättelsen?

– Jag tog vänligt men samtidigt mycket bestämt bort hans hand från min kropp.

– Då viskade han i mitt öra att han skulle ta mig. Att han kunde ta mig när han ville. Att jag bara var en europeisk hora. Att jag inte skulle underskatta hans position. Det var bara frågan om när han skulle ta mig. Han berättade hur han skulle ta mig. Han sa att…

Lukas lyfte upp sin hand i panik till en avvärjande gest.

Teodoras förstod och fortsatte till berättelsens väsentligheter.  

– Efter den dagen blev han alldeles outhärdlig. Jag fick aldrig vara i fred för honom. Han var helt enkelt besatt av mig på ett sjukligt sätt. Jag berättade detta för mina kvinnor. De var först frågande till om det var sant, men med tiden förstod de att det var helt sant. Vi började tillsammans diskutera vad som kunde göras. Mina kvinnor var helt på min sida. Vi beslöt att detta inte kunde fortsätta.

– Låt mig säga såhär, Lukas. Officeren försvann och har inte hittats än. Jag har inte heller dåligt samvete för detta. Om det där hade fortsatt så hade han tagit mig förr eller senare och man vet inte om jag suttit här då. Det här sammansvetsade mig med mina kvinnor, en vänskap som lever kvar än idag eftersom några av dem fortfarande i livet. Men sedan dess har våldet alltid varit min följeslagare. Efter detta så var det en lång tid då jag alltid sökte mig till oroshärdar. Jag lovar dig, Lukas. Jag har sett allt som finns att se. Jag är inte guds bästa barn.

Så spände Teodora ögonen i Lukas.

– Men det är inte du heller. Jag vet vad som hänt. Jag märkte att du var borta länge. Och aldrig kom du hem med någon fisk. Så usel fiskare tror jag inte någon är som är iväg och fiskar flera timmar per dag. Även på natten. Jag var tvungen att se vad du höll på med. Vem är det i Tjusedal? Var det din stalker? Hittade hon dig här?

Nu blev Lukas förvånad. Den annars så skarpa kvinnan hade misstagit sig! Hon hade förmodligen inte tittat så noga på Nimuel. Det hade ju varit mörkt i rummet och gamla människor får ju grumlig syn med åren. Kanske hade hon haft svårt att gå upp för den branta trappan och bara nöjt sig med att titta upp. Hon hade dessutom sagt “var”. Hon trodde Nimuel var död. Oavsett vad så hade saker och ting helt plötsligt och oväntat vänts till hans fördel. Han var på god väg mot ännu en vinst. Lukas tog sig dessutom åt äran att beröva Nimuel ännu en sak. Hans könsidentitet. ”Han” fanns inte mer.

 – Ja, det var min stalker. Jag såg henne smyga här utanför en morgon. Hon gömde sig bakom buskarna i trädgården. Jag var tvungen att göra det, jag kände mig inte fri.

Lukas berättade en tårdrypande historia om hur trängd han hade känt sig. Hur ensam han varit i sina beslut. Hur oroad han hade känt sig på natten. Hur han inte kunnat sova. Hur rädd han var att stalkern skulle anfalla Teodora. Eller hans älskade mamma.

Lukas riktade de stora, blå, ärliga ögonen mot Teodora.

– Jag kunde antingen försöka bli av med henne eller ta livet av mig. Jag såg inte någon annan lösning.  

Så kom tårarna. Vältajmat.

Han fick inte någon kram. Eller tröst heller för den delen

– Det här är ett krisläge som du förstår, fortsatte Teodora strängt. Halsen stramade när hon talade så det märktes att hon var upprörd.

– Du måste reda upp den här situationen. Jag hade ju tänkt åka till Florida om ett par dagar men nu måste jag först se till den här situationen så att du inte försätter dig eller Liselott i några situationer som ni båda inte kan hantera.

– Ja, det ska jag göra, instämde Lukas. Här gällde det att tassa fram försiktigt.

– Bra. Åk inte fast, förmanade Teodora och tog en stärkande klunk av sin bryggd.  

Teodora hade förblivit sträng hela den kvällen och understrukit igen att hon förväntade sig saken löst, uppröjd och avklarad inom en mycket snar framtid och det skulle inte lämnas några spår som kunde leda till Lukas innan hon åkte. Och framför allt inte till henne. Hon hade till och med spelat ut kortet om att ”jag är ju en gammal kvinna och…”. Men offerkoftan försvann snabbt när hon i meningen därpå berättade att hon inte hade något till övers för stalkers och den som tänkte förfölja någon måste noga tänka över de risker som en sådan verksamhet innebär.

”Det är, och ska vara, riskfyllt att förfölja någon”, hade slagit fast med bestämdhet.  

Lukas fylldes av respekt och beundran för Teodora. Kanske kunde han berätta någon av andra sina hemligheter för henne vid något tillfälle. Hon hade verkligen tagit detta iskallt. Kanske lite för kallt. Hade hon verkligen berättat allt?

På natten låg Lukas i sin säng och funderade. Vad var det som hade hänt? Hade Teodora verkligen varit med om de där sakerna som hon berättade om? Historien verkade väldigt konstig. Att ett gäng kvinnor skulle ha konspirerat mot ett högre befäl. Och vad menade hon…hade de mördat honom?

Att hon skulle ha jobbat inom sjukvården var också nytt. Lukas mindes tillbaka en sommar då han brutit foten på gräsmattan nedanför huset. Då hade Teodoras sjukvård bestått av att tejpa fast ett Bamseplåster nere vid fotleden.

Men om det var så att hon hade hittat på alltihop så var hon ändå värd cred. Det var ju i så fall ett genidrag.

Hon hade ju i så fall blixtsnabbt förstått att Lukas var farlig. Till och med för henne själv.

Så vad gör tanten i det pressade läget? Hon hittar på en historia som skulle få honom att känna sig trygg i situationen. Att hon inte skulle skvallra till någon och att hon själv har ett och annat i bagaget. Visserligen från äldre tider men ändå. Det märktes ju att hon hade blivit lite skadad från det hon varit med om. En normal person hade ju sprungit till polisen direkt.

Lukas beundrade Teodora för hennes mod och hennes kyla. Om någon förtjänade att bli kallad Stålmormor så var det hon. Hon hade ju insett att det kunde vara farligt att agera nervöst och göra Lukas osäker och hon hade istället återställt en maktbalans i sitt hus i ett enda drag.

Lukas kunde inte sova så mycket den natten. Anspänningen var för stor. Dels över vad som hade hänt men inte minst över det som skulle hända. Eftersom Teodora trodde att Nimuel redan var död så skulle han kunna döda honom i lugn och ro. Han släkte lampan.

Några meter från Lukas, i grannrummet mot skogen, låg Teodora och tittade upp i taket i mörkret. Även här riskerade nattsömnen att bli orolig. Att denna dag skulle komma, det hade hon misstänkt. Men hon hade gjort allt i sin makt för att undvika det.

Teodora hade redan från att Lukas föddes haft ett noggrant vakande öga placerat på honom. Med den genuppsättningen som Lukas hade så fanns det all anledning till detta. En händelse tidigt i Lukas uppväxt hade gjort henne misstänksam.

En varm sommardag kom två små flickor på besök till Teodoras hus. Teodora hade hastat till dörren, som stod öppen på grund av värmen. Flickorna var tvillingar och bodde i ett av grannhusen. De hade håret vackert uppsatt i flätor och hade vita klänningar på sig med ett rött sidenband runt midjan. De var som två små änglar där de stod i dörröppningen. De hade med sig en stor vit, långhårig katt som den ena flickan bar i famnen. Katten tittade bedjande på Teodora och den spann när flickan klappade den över dess yviga päls. De undrade om att detta var Teodoras katt. De hade hittat den ute vid vägen. Teodora svarade att hon inte haft någon katt sedan…

Just när Teodora uttalat dessa ord flög katten upp som helt förvildad och galen. Den skrek till och fräste. Den krökte rygg och håret stod på ända. Det var som om den hade hamnat i panik. Katten rev den flickan som burit den i ansiktet och försvann ut i skogen. Blodet började sippra ut flickans ansikte och hon skrek gällt. Flickorna blev rädda och sprang hem.

Kvar stod Teodora i dörröppningen och såg flickorna försvinna bakom träden. Vad var det som hon just hade varit med om? Hon sina misstankar. När hon sakta vänder sig om för att få dem bekräftade stod Lukas i längre in i huset. Han syntes bara som en mörk siluett med sommarens strålar som liksom strilade in genom de stora verandafönstren bakom honom. I famnen hade han sin nya nalle som han kallade Toj. Lukas hade blivit nyfiken vilka som hade kommit på besök. Den sommaren fyllde Lukas fem år. Katten syntes aldrig till mer.

Teodora stod kvar en stund och reflekterade över vad hon precis upplevt. Helt oförmögen att röra sig. Hon var inte vidskeplig på något sätt - om hon hade varit det så hade hon inte kunnat sätta sin fot i det hus där hon bodde. Med tanke på allt som hänt där.

Men scenen som precis utspelades sig framför hennes ögon hade hon sett förut. Då hade en mäktig ondska funnits i hennes omedelbara närhet. Hon fick åter starka minnesbilder från en svunnen tid. Från en tid som hon hade gjort allt för att lägga bakom sig.

Lukas kom fram och kramade henne. Det värme hennes hjärta men hennes oro förstärktes från just den där stunden.

Sedan gick åren. Lukas utvecklade som vilken pojke som helst.  Man hade inte sett några som helst konstigheter eller tendenser till varken det ena eller det andra. Lukas hade inte några nära vänner. Han var blyg. Det hade lyft hennes somrar när Liselott och Lukas kommit och hälsat på henne. Att se den lilla pojken med de blå ögonen stråla ut energi och livsglädje trots att han och Liselott hade haft det tufft. Teodora blev med åren mer och mer säker på att hennes oro var obefogad. Mycket talade för att det helt enkelt utfärdats ett falskt alarm.

Men så hade något märkligt hänt. Och det hade kommit som en blixt från klar himmel. Den lilla pojken förvandlades nästan över en natt! Andra kläder. Nytt utseende. En tatuering hade tillkommit. Vem som hade gjort den vägrade han säga. Han hade inte ändrat att attityd mot henne men det märkes att något hade rubbat Lukas personlighet.

Den plötsliga omdaningen gjorde henne mycket orolig. Hon hade frågat Liselott vad det var som pågick men hon sa sig inte hade sett något speciellt.

– Det är nog bara en rebell-fas, hade Liselott sagt.

Men det trodde inte Teodora. Förmågan att snabbt anta en annan personlighet hade hon sett förut med personer som stod henne nära. Så upprepades historien. En andra upprepning kunde sägas vara ett mönster. Ett mönster som skrämde Teodora ända in till benet.

Teodora blev dock fast besluten att låta mönstret stanna där. Därför gjorde hon vad hon kunde för att få Lukas att känna sig trygg. Stödja honom ekonomiskt. Se till att vara där mer aktivt för hans mamma. Bevaka. Finnas där. Hjälpa. Bry sig.

Åtgärderna verkade fungera. Lukas ändrade stil då och då. Långt hår. Nitar. Någon form av punkar-stil. Men inget annat hände. Liselott hade nog rätt om att det var en fas.

Så låg Teodora där i mörkret. Oförmögen att sova. Fullt medveten om att hon hade haft fel. Fruktansvärt fel. Igen. Hon hade inlemmats i en falsk säkerhet ju längre tiden hade gått. Det gick upp för henne när hon tänkte igenom allt som hänt genom åren, alla somrar, att Lukas alltid hade haft ondskan i sig. Precis som hans morfar och raden av män före honom. Arvet från honom tillsammans med arvet från Lukas pappa, våldtäktsmannen, skapade en genetisk häxbrygd av sällan skådat slag. Det var detta Teodora insett tidigt.

Det gällde att hålla huvudet kallt. Liselott skulle inte kunna hantera detta om problemet dumpades i hennes knä. Det skulle vara slutet för henne och hon skulle inte låta sin dotter gå under. Hon hade haft det jobbigt ändå. Det var en mammas uppgift att skydda sin dotter och det skulle hon göra också. Det kanske var den sista stora presenten som Teodora kunde ge henne i livet. Men en hel information skulle följa med henne ner i gravens mull.

Åhh! Hon kände sig alldeles för gammal för det här! Men det hjälpte ju inte att ligga och ömka sig i sin säng. Här krävdes åtgärder av ovanligt slag. Och det var hon som måste ta tag i saken. Det var bara hon som hade erfarenhet hur det hela skulle tyglas. Hon hade gjort det förr.

Beviset på att det var hon som var rätt person för jobbet hade hon visat under dagen. Visst hade hon på stående fot fantiserat ihop en historia om kriget i Algeriet. Där hade hon aldrig varit. Men det hade neutraliserat en potentiell besvärlig situation. Ett sätt att neutralisera ondskan är att göra personen medveten om att det är fler som vet vad som försiggår. Det mildrar det roliga för dem. Får dem att känna sig osäkra på om de har kontroll. Få dem att förstå att de har andra att ta hänsyn till. Därefter måste man skapa ett förtroende och sedan styra i rätt riktning. Men det var bara ett tillfälligt botemedel. Nästa drag var tvunget att komma tätt inpå det förra. Viktigt att alltid ligga steget före. Viktigast av allt - att aldrig visa någon osäkerhet. Men Teodora konstaterade för sig själv att hon kunde alla regler i boken så i den delen kände hon sig helt trygg. Det skulle dock inte bli tal om någon avfärd till Floridas förrän allt det här var hanterat och utrett.

Teodoras tankar förflyttades därefter mycket ofrivilligt bakåt i tiden igen. Till Lukas morfar. Hon såg plötsligt Sterners ansikte framför sig och slogs av väldigt blandade känslor. Det var en stilig karl, absolut. Det var ju detta som hade varit det första intrycket. Det som hon hade fallit för.

Teodora vände på sig i sin bädd. Lukas sov nog redan. Teodora tittade ut. Det var inte helt mörkt ute och hon kunde se grantopparna röra sig sakta fram och tillbaka i brisen.

Den stiliga mannen bar på mörka hemligheter. Sterner vill inte vara ond men han brottades med olika mycket starka inneboende krafter som var så vilda till slut inte kunde tyglas.

– De stackars kvinnorna, viskade Teodora tyst för sig själv i mörkret.

Sterner var död och begraven sedan länge. Bara Teodora visste vad som hade pågått. Även dessa kunskaper var planerade att följa Teodora ner i gravens mörker.

Med Lukas morfar hade hon till slut misslyckats men hon hade ägnat mycket tankeverksamhet åt saken och dragit många lärdomar av det. Det skulle inte bli något nytt misslyckande.

Lukas gick som på moln på stigen. Vargspåren hade nu regnat bort och han kom på att han inte hade ägnat vargspåren den minsta tanke sedan sist. Lukas sprang sista biten. Han flög upp för trappen för att få börja slå Nimuel.

– Jag är här nu, sa han högt. Nimuel ryckte till. Det här skulle bli perfekt. Nimuel var redan med på noterna. Full av upphetsning och testosteron tog Lukas bort halsringen från Nimuel. Nimuel var alldeles för svag gör att kunna resa huvudet. Lukas band bort repen från fötterna och händerna. Nimuel var fri att försöka rymma. Men det kunde han inte. En månad hade tagit ur honom allt han hade. Munkaveln fick vara kvar, Lukas ville inte att den här stunden skulle störas av något ynkligt pipande eller liknande. Han hade nu full kontroll över Nimuel. Han tog sin fot och föste Nimuel till mitten av rummet.

– Du ska dö nu. Jag ska befria dig, sa Lukas. Bra va?

Nu skulle det börja som han hade väntat på så länge. Han tände fotogenlampan. I det gula ljuset syntes Lukas ansikte. Det halvlånga blonda håret glittrade som om av guld. Han kunde inte sluta le. Dags att döda.  

Lukas tog sats från trappan mot Nimuel och hoppade jämfota på hans huvud. Nimuel kved till. Lukas var nu bakom Nimuel och gjorde samma sak igen. Han hade längtat till att få försöka krossa Nimuels huvud med hjälp sin tyngd. Men han misstänkte att det inte skulle gå. Men det skulle i vart fall inte vara fel att försöka. Om huvudet verkligen krossades så skulle han kunna lägga filten över det så han kunde fortsätta att krossa det lite till utan att behöva se massa blod.

Lukas kände att han fylldes av energi. Upphetsningen tilltog mer och mer. Tänka att de flesta missar den här känslan i sina liv. Nu skulle han slå Nimuel som han aldrig gjort förut. Han skulle misshandla Nimuel så hårt så att ingen annan i världshistorien hade blivit misshandlad förut. Det spelade inte någon roll av vilket slag han dog. Han ställde sig på Nimuels kropp. Nimuel var nog avsvimmad nu. De skulle nog bli svårt att få kontakt igen. Lukas fortsatte att slå, trampa, stampa, krossa och mosa Nimuel under sig i ytterligare två timmar tills han nådde en punkt att där han mådde illa av upphetsning.

Nimuel var nog redan död, konstigt vore det annars, men Lukas var tvungen att se till att det verkligen var så. Toj hade haft mordredskapet i sitt knä hela tiden. En syl. Han siktade drog med sylen över Nimuels hjärta och tryckte sakta in den maximalt in i Nimuels kropp. Nimuel ryckte till. Han var tydligen inte död än.

Lukas höll för hans mun för att ta ifrån honom hans sista andetag. Det var viktigt att döden skulle bli så plågsam som möjligt.

Så var Nimuel var död. Lukas levde mer än någonsin.

Dagen till ära hade Markus klätt sig i en kostym. Det var en svart kostym och vit skjorta och han tyckte själv att han såg rätt stilig ut när han synade sig själv i hallspegeln. Som om han jobbade som på någon av de fina advokatbyråerna. Minus slips då förstås. Men en liten näsduk i en kontrastfärg var med.

Det var inte ofta Markus klädde upp sig på detta sätt. Han var av den åsikten att den hårda kragen på en skjorta ofta var väldig obekväm och skavde mot nacken, tyget andades sällan och manschetten låste fast händerna så att han endast i panik kunde få av sig plagget när man kom hem.

För att inte tala om slips, detta mycket otidsenliga plagg utan någon som helst praktisk funktion. Vem vill frivilligt ha på sig en strypsnara? När skulle kravatt bli populärt igen förresten? Det var ju snyggt och bekvämt. Till skillnad från strypsnaran.

Dagen var inne för att bege sig till den årliga årsstämman för ManCapital AB. Den var på faderns tid en mycket mer högtidlig tillställning än vad den var nu. Förr samlades en betydligt vidare krets för att se när de viktigaste besluten togs för att känna delaktighet inför det kommande året. Markus var den enda ägaren så det hela var ju bara formalia. Men i aktiebolagslagen fanns regler som man hade att följa. Vissa beslut måste tas på stämma.

Ändring av bolagsordningen, val av revisor och beslut om ansvarsfrihet för styrelsen samt utdelning till aktieägarna till exempel. Eller i det här fallet aktieägaren. 

Förra året hade det gått bra och styrelsen föreslagit en utdelning av tre kronor och sjuttiofem öre för varje av bolagets fyrtio miljoner aktier.

Bolagsstämman brukade gå till på samma sätt varje gång. Dokumenten återanvändes till stor del. En sak som alltid brukade dyka upp förr eller senare var att styrelsen ansåg att man skulle sälja ManCargo. Företaget var inte olönsamt, men det drog ner koncernens genomsnittliga marginal. Markus hade vägrat varje gång. Han hade inte några företagsekonomiska skäl till sin vägran. Det var helt och hållet baserat på irrationella nostalgiska känslor.

Denna dag skulle man ha bolagstämman vid Norrmalmstorg i en hyrd lokal. Markus hade själv sett till att hyra just den lokalen eftersom det var i just detta hus som Norrmalmstorgsdramat utspelade i en gång i tiden. Och därmed även tillkomsten av Stockholmssyndromet - det speciella förhållandet som upp­kommer mellan en gisslantagare och gisslan där gisslan till slut blir övertygad om att det är alla utanför lokalen som vill dem ont och inte gisslantagarna.

Att baka in lite kriminalhistoria i den annars väldigt tråkiga och formalistiska bolagstämman kunde inte vara fel. Nytta kunde faktiskt förenas med nöje.

Markus brukade ofta tänka på det telefonsamtal som en av gisslan företog direkt till statsministern från Kreditbankens kassavalv. Statsministern svarade sömndrucket. Han hade varit uppe hela natten och följt ärendet och hade just lagt sig bekvämt till rätta på en soffa för att ta en powernap. Gisslan krävde fri lejd för gisslantagarna och att de dessutom skulle beväpnas. När statsministern undrade vad de skulle ha vapnen till så blev gisslan än mer förgrymmad på statsministern. I sanning en märklig händelse. Men gisslan var ju under en enorm press och det var ju detta som framkallat en överlevnadsstrategi hos dem.

Taxin stannade utanför entrén, och där stod ManCapitals verkställande direktör, Jörgen Sandness och tog emot. En lång och stilig karl trots att han var norrman. Men även en riktig torrboll. Fastän han var norrman. Men han var seriös och ärlig. En perfekt personlighet för att förvalta ManCapital. Markus kände att han behövde någon han verkligen kunde lita på eftersom han inte klarade av allt det här själv.

Bolagstämman inletts i tid men hade tagit längre tid än beräknat. En evighet plus lite till, tyckte Markus. Han kände sig mosig i huvudet. Men det kunde vem som helst bli efter en överdos av bolagsformalia. Effektivare och billigare än narkos.

”…är det stämmans mening att…” och

”…som följer av artikel 43 i bolagsordningen så…” och

”…att stämman överlåter till styrelsen att…” och

”…nyligen införda bestämmelsen i aktiebolagslagen…”

 ”…styrelsen har därefter gjort följande överväganden…”

ZzzZz

När alla beslut var klubbade och stämman äntligen hade avslutats följde mer informella diskussioner. Dessa tog också tid.

Till slut kom diskussionen till liv om att sälja ManCargo. Det var tydligt att styrelsen konspirerat om att ta upp denna fråga på nytt. Helt enligt traditionen. Man hade försökt med logik. Men systematik. Med pedagogik. Man hade till och med försökt med ren och skär manipulation.

Men Markus vilja var benhård. Han lät sig inte manipuleras till att sälja ManCargo. Lite hade han väl ändå att säga till om som ägare av koncernen och även som ordförande i styrelsen.

ManCargo hade en speciell plats i hans hjärta. Det var första gången han lyckats med någon som gjort hans far stolt över honom. Mycket annat som han tagit sig för hade varit besvikelser. Men han hade sett sin far le åt att han lyckades i företags­ekonomiska sammanhang. Mot alla odds hade han faktiskt gjort det. Dagen kanske skulle komma när ManCargo skulle avyttras eller läggas ner men den dagen var absolut inte kommen ännu.

Det var Lennart Danielsson, fin advokat och ledamot i styrelsen, som hade fått ta på sig den otacksamma uppgiften att ta upp ärendet denna gång. Kanske hade de dragit stickor om vem som skulle inleda. Eller möjligtvis sten-sax-påse. Markus roades av tanken att styrelsen hade ägnat sig åt det senare.

– Och så har vi ju en verksamhet som vi måste diskutera, började han trevande.

Markus som genast förstod vad saken gällde svarade.

– Jaha, vad kan det vara som du har på hjärtat då?

– Nja, det är inte vara jag utan det är mera vi. Vi runt detta bord. Lennart förde handflatan i en svepande gest över bordet.

Tydligen var det viktigt för honom att sprida ansvaret.

– Och vad är det frågan om då. Vad är det ni har att säga?

– Ja, det handlar om transportsektorn. Den är ju tuff som du vet. Och marginalen är låg.

– Jag anade att det skulle komma dit, avbröt Markus.

– Ja, men det positiva är ju att det finns en riksvilja hos aktörer där ute. Det är ett gott klimat för transaktioner. Bra läge för den som vill konsolidera eller avyttra och…

– Jag är medveten om detta. Markus gjorde ett nytt försök att avbryta.

–Jag uppskattar att ni har koll på läget i transportsektorn. Det gör jag verkligen, försäkrade Markus. Men ManCargo ska inte säljas. Den verksamheten ska vara som den är eller möjligtvis utvecklas. Det går ju med vinst och det räcker för mig. Jag ser framför mig att behovet ökar framgent av järnvägstransporter eller andra special­transporter. Så det kanske man kan titta på?

Markus hade inte någon större lust att berätta vilka de egentliga skälen var bakom att han inte ville sälja ManCargo. Den typen av sentimentala skäl skulle inte öka hans respekt hos de personer han just hade framför sig. I det här sällskapet gällde att visa upp en hård linje och en vilja av stål för att inte bli överkörd. Markus såg sig tvungen att hålla upp en fasad av stål eftersom han tyckte sig själv vara en softis. Och förutom det så, tja, han hade helt enkelt inte just någon lust att berätta.

Lennart tittade runt bordet och sökte ögonkontakt med övriga deltagare i konspirationen. Ingen sa något eller gjorde något annat försök att komma till undsättning. De tittade i taket, i golvet och på bordet.

Lennart gav upp och ryckte därefter på axlarna och proklamerade istället att han hade passat på att boka ett bord på en restaurang som fanns i samma byggnad.

Markus såg det som en ren kidnappning och kokade inombords. Han hade haft det stressigt den senaste tiden med en avbruten semester och bula som fortfarande ömmade i skallen. Han hade svävat i livsfara, troligtvis i våldet av en livsfarlig mördare och ville bara hem. Bulan i pannan betydde att vila var ordinerad. Inte sena middagsbjudningar. Att koka inombords underlättade inte heller eftersom det hade börjat pulsera i bulan.

Markus hade i flera år planerat att se den legendariska tv-serien DVD-skivorna låg sedan länge på DVD-spelaren. Ja, det var DVD-skivor så det visar ju hur länge han hade haft dem liggande.

Men i denna kväll var det tänkt att ske.  Det fanns även ett paket Ben & Jerrys peanut butter cup i frysen för detta mycket speciella tillfälle. En våt och svalkande handduk skulle läggas på huvudet med dess bula och sedan skulle Sopranos börja rulla.

Men Lennart hade planerat annorlunda. Utan att ha en tanke på Tony Sopranos äventyrliga liv hade han satt en kniv i ryggen på Markus ensamma kvällsplaner. Markus hade förvisso fått en inbjudan till denna middag men den hade han inte svarat på i förhoppningen att det hela skulle glömmas bort eller på något magiskt sätt försvinna ut i universums mörker. Oönskade inbjudningar hade dock en tendens att ligga kvar och måste hanteras förr eller senare.

Men han visste att han inte kunde brisera i det här sällskapet, här gällde att visa god min och försöka njuta av maten, nicka och se glad ut men tugga så snabbt som möjligt för att sedan ursäkta sig och fara hem till Sopranos vid första möjliga tillfälle. En förtidig hemgång skulle vara en otrevlig gest så det skulle ju inte gå för sig. Han var ju trots allt beroende av de här personerna och det gällde att hålla god min.

Lennart tyckte om att smörja kråset på de finare restaurangerna i staden. Maten hade utan tvekan lagt sig kring buken och drycken på näsan. Med ett bullrigt skratt och högljutt dalmål hade han dock mer än en gång räddat koncernen ur diverse juridiska knipor genom att ömsom skrämma och ömsom charma motståndare.

I matsalen iakttog Markus sin rundlagde advokat som höll hov från andra sidan bordet. Lennart lastade in maten, sköljde ner med vinet likt en vikingahövding på något byatabberas. Fast då hade det förstås varit mjöd i glaset. Markus antog, som han alltid ansåg att han antog, en mycket tillbakadragen och diskret roll i större sällskap.

Middagen fortlöpte på sitt lilla småtrevliga sätt. Pilgrimsmussla till förrätt. Den var inte alls dum. Det var någon god sås nere i skalet och på toppen låg väldigt vackra kulor av forellrom. Huvudrätten bestod av grillad biff med potatisgratäng med tryffel. Tryffeln var nästan beroendeframkallande god.

Så skulle äntligen efterrätt beställas. Markus tänkte på sin underbara glass därhemma. Varför betala 180 kronor för en efterrätt när den perfekta efterrätten redan fanns i hans ägo?

Snart kunde denna TV-kväll inledas! Kanske börja med ett varmt bad i skum belysning, soft musik och tända doftljus. Själv. En taxi skulle beställas så att den stod framme och redo för expresstransporten till Henriksdal och hemmets trygga vrå.

Så vad på menyn var snabbast att äta? Osttallrik? Det brukar bara vara tre bitar, snabbt i med dessa i strupen och sedan ursäkta sig och gå. I det läget skulle det inte bli en för tidig exit. Alla skulle vara nöjda och allt har flutit på enligt protokollet.  

Ostbrickan visade sig dock vara väsentligt mer omfattande än vad som Markus hade hoppats på. Inte mindre än sex bitar svårsvalda ostar av varierande ursprung med tillhörande marmelader. Markus tog in några glas gott sött vitt vin till. Det hade smakat ljuvligt. Den salta osten i kontrast mot det söta vinet. Lennart propsade därefter på kaffe och avec. Markus tog en päroncognac. Och visst, en kaffe går ju alltid ner. Päronkonjaken blev två. Och tre.

Lukas kunde knappt tro sina ögon. Inte mindre än sex bilar i en karavan där det annars inte brukar åka några bilar alls. Men han visste ju vad saken gällde. De hade förstås hittat Nimuel. Tur att han hunnit gömma sig bakom ett träd innan någon fick syn på honom. Han hade väntat så länge på just denna dag. Och det kändes skönt att den äntligen var här. Lukas hade inte trott att det skulle ta så lång tid för någon att hitta Nimuel. Men för varje dag som gick så blev spåren till honom färre. Varje dag var en vinst.

Nimuel låg ensam kvar på torpet ett tag. Precis där han dog. Lukas äcklades av Nimuel. Inte kul att handskas med en döing och ju längre tiden gick desto äckligare blev det. Kunde han inte bara försvinna?

En morgon hade Lukas vaknat tidigt. Han ville ta en fisketur på morgonen. Solen var just på väg upp och skapade ett fantastiskt rosa skimmer i hans sovrum. När han hade tittat ut låg viken spegelblank. Säkert massor med gäddor. Han hade kommit ner till verandabordet, där morgonkaffet brukade intas och där hade det legat en tidning uppslagen. Det var det senaste numret av Allt om Vetenskap. Det hade slumpat sig så att det uppslag som var uppe handlade om hur man jobbade på Nationellt Forensiskt Center i Linköping och vad man helst ville få in från en brottsplats. Man hade också intervjuat kriminaltekniker om hur deras arbete gick till. Kriminalteknikerna, stod det, kommer till en brottsplats och lägger ut plast som de går på. De kollar av ytor där det kan finnas fotavtryck och fingeravtryck. Sedan kollar de fibrer, hår och annat som kunde lämna DNA, cigarettfimpar osv. Man dammsuger golvet och tittar i påsen vad som finns, berättades det.

Det gick genast upp för Lukas att han tagit en stor risk med att låta Nimuel ligga kvar. Det fanns ju säkert en hel del DNA från honom där. Att hans DNA fanns på och i Nimuel skulle vara svårt att förklara. Han måste röja undan. Fisketuren var inställd.

Lukas hörde långsamma men bestämda steg i trappan. Teodora hade vaknat. Hon föredrog ju sena morgnar snarare än tidiga.  Gumman dök som förväntat upp bakom ett hörn. Ögonen var pigga. Det gråa håret var utsläppt.

– Finns det te, frågade hon.

– Nej, jag har inte hunnit brygga det än.

– Jag gör det då.

– Ja, gör det, svarade Lukas.

Teodora noterade att Lukas var fullt upptagen i en tidning och fortsatte ut i köket.

Några minuter senare var hon tillbaka med två tekoppar.  

– Hittat något intressant, frågade hon där och kastade ett förstrött öga på tidningen.

– Jadå. Kul tidning, svarade Lukas.

– Ja, jag har prenumererat på den i flera år.

De drack kaffet och pratade om annat ett tag. Men Lukas var otålig. Han ville till torpet och röja, trots att det var äckligt.

– Jag ska åka till Lofta Utkik idag och handla och göra lite ärenden, sa Teodora.

– Okay, ja det går bra, svarade Lukas.

– Kan inte du städa hallen, frågade Teodora. Jag har ju lite ont i kroppen idag.

– Visst.

– Bra, där är sakerna som du ska använda. Teodora pekade ut i hallen.

Det hela var tydligen redan uttänkt och förberett, tänkte Lukas. Listig gumma.

– Ja. Du börjar med att dammsuga, sa Teodora.

– Jag ska nog klara av det, svarade Lukas trött.

– Sedan tömmer du dammsugaren och tar ut påsen, fortsatte hon.

Vad var det med henne denna morgon, frågade sig Lukas. Så tjatig. Påsen i dammsugaren slängs väl först när den är full?

– Du ska bränna påsen. Sedan har du soda i den gula hinken där, sa Teodora och pekade igen. Det tar bort mycket…skräp.

Lukas tittade upp. Han mötte genast Teodoras skarpa blick.

– Är du med, frågade hon och nickade mot Lukas

Lukas var med. Teodora pratade inte om att städa någon hall. Hon pratade om att röja undan bevis. Det var inte någon slump att tidningen låg uppslagen på det där sättet. Tanten var ju långt slugare än någon annan han kände.

– Jag är med, svarade Lukas sakta och eftertänksamt.  

– Bra, glöm inte hörnen.

– Nej det ska jag inte…

– Knäskura, då kommer man närmare smutsen och ser var det behöver tas.

– Okay.

– Vilken härlig morgon. Ser du färgerna? Teodora nickade ut mot fjärden.

Det var tydligt att samtalsämnet hade bytts ut.

Efter att Teodora farit iväg på sin cykel för att uträtta sina ärenden promenerade Lukas till Tjusedal.  Med sig hade han några sopsäckar. När han kom upp på torpets övervåning tog han några rejäla klunkar ur en flaska vodka som han hittat hos Teodora. Det var äkta svensk Absolut vodka så det var fina grejor. En klunk till. Han var nära och spy flera gånger när han la i Nimuel med huvudet först i den tredubbla säcken. Men han höll sig. Att spy skulle innebära att lämna spår. Även om golvet skulle knäskuras efteråt.

Tur att han hade handskar så han slapp ta i kroppen. Han förbannade sig själv att han väntat så länge på att göra det här. Han måste fundera på förbättringar till nästa gång.

Han släpade ut Nimuel på andra sidan ängen med äppleträd. Nedåt havet. Där fanns ett ställe med ett gäng granar som var lite undanskymt där djuren kunde få festa på Nimuel. Vildsvin, räv, örn. Och inte minst - varg. Först efter att Lukas var klar med bytet kunde vargen äta. Det stod klart vem det var som var den största predatorn häromkring.

Det bästa var att lämna en kropp helt öppet trots att det innebar en kortsiktig risk för upptäckt. Men bara efter några dagar skulle Nimuel vara uppäten och benen spridda över ett stort område. Bevisen skulle utplånats i samma takt. Det hade han sett på tv. Han såg framför sig när vildsvinen var ute nattetid och bökade runt i Nimuel och tuggade sönder han ben för att komma åt märgen. Lukas tyckte att det var rätt åt Nimuel eftersom han lät honom gå igenom all den här skiten.

Men så hände det. Halvvägs gick sopsäckarna söder och Nimuels kropp rasade ur dem.

Som att slänga sopor, tänkte Lukas. Och Nimuel var ju en riktig jävla sopa dessutom. Han hade inte några fler sopsäckar så det blev som det blev. Nimuel fick ligga där på ängen vid äppleträden. Kanske kunde skogens djur göra sitt jobb bättre och snabbare om det låg lite mer öppet. Det var rätt högt gräs och man var tvungen att komma nära för att kunna se att det låg något där. Risken för att någon skulle upptäcka Nimuel innan djurens måltid var liten.

Lukas trampade på Nimuels huvud en sista gång innan han gav sig av. Det var sista gången han såg Nimuel.

Lukas hade efter detta varit i Tjusedal fyra gånger och dammsugit med Teodoras sladdlösa pensionärs­dammsugare, svabbat av golvet ordentligt med soda, rengöringsmedel och klorin.

Det mörka området som uppstått där Nimuel hade legat hade inte gått bort. Den hade bara blivit värre ju mer han försökt. Typiskt att den lilla idioten skulle förstöra så det inte blev perfekt.

Enklast hade väl varit att bränna ner huset till grunden. Men Lukas ville absolut undvika det. Det innehöll så mycket minnen. Speciellt efter det senaste som hänt där. Han ville besöka platsen igen och återuppliva minnen av det som hänt där. Dessutom skulle det vara mycket misstänkt hur det plötsligt kunde börja brinna i ett fuktigt ödetorp. Det skulle väcka misstankar i förtid.

Lukas hade planerat att köpa lite färg som han kunde smeta på för att ta bort det sista spåret efter sin fånge. Efter det skulle Nimuel vara helt utraderad. Efter sista svabbningen hade han strött ut hår som han hittat lite varstans och lämnat cigarettfimpar som han tagit från en askkopp utanför en pizzeria i Lofta Utkik. Det skulle nog förvirra poliserna. De skulle få svårt att hitta något DNA från honom där och även om de hittade något så kunde det förklaras med att han varit där och lekt där som liten.

När Lukas såg bilarna passera så störde det honom att han inte demonterat det fina halsjärnet från Nimuels hals. Det skulle ju kunna gå att återanvända eftersom det funkat så bra. Men då hade han varit tvungen att vara nära Nimuel för att skruva loss det. Det skulle bli för äckligt. Men Lukas kunde glädjas åt att han faktiskt hade köpt två av samma modell!

Poliserna hade jobbat där hela dagen. Lukas spanade på dem genom en kikare inifrån skogens mörker. Han hade sett hur de samlat olika föremål i påsar.

Till en början var det mest landsortspoliser där och sedan en hel del tekniker. Det hade varit någon på plats hela natten. Det var en konstig känsla att se starka ficklampor lysa inne torpet och svepa över ängen.   Dagen därpå var bara någon enstaka landsortspolis kvar, men då kom det istället andra personer. Först en skäggig man som pekade med hela handen och domderade. Han kunde höra rösten genom skogen. Skånska. Fy fan! Det såg ut som om han var någon typ av chef över de andra.  

Sedan kom en medelålders kille med brunt hår. Han kom gående ensam genom skogen. Killen betedde sig konstigt, han tittade upp på träden och himlen och verkade helt förvirrad. Han såg inte ut att vara polistypen. Mera som en nörd liksom. En väldigt annorlunda stil och uppsyn.

Vid ett tillfälle hade killen tittat rakt in i skogen mot Lukas. In i kikaren. Det var precis som om han hade sett honom. Lukas gled försiktigt in bakom en trädstam. Skägget och nörden hade varit försvunna i huset ett tag och gått lite fram och tillbaka på gårdsplanen. Sedan kom de gåendes tillsammans genom skogen mot bilarna.

När Lukas stod gömd i skogen och såg poliserna arbeta för en tanke genom hans huvud. Han hade glömt något! Han hade ju glömt Toj!

Han hade ju kramat Toj och hållit i honom. Den lilla luggslitna nallen hade massor av DNA från honom. Det skulle ju också gå att förklara att han var där som liten. Ingen leker med nallar i när man är tjugofyra år. Men tänk om det också fanns DNA från Nimuel på nallen? Då skulle det bli problem. Bäst var ju att inte ha något att förklara alls. Att vara helt osynlig för polisen. Han hade ju tänkt ta med sig Toj efter att han strött ut hår och fimpar. Men han hade helt glömt att göra det! Han hade dammsugit, svabbat och varit så noggrann och glömt det viktigaste.

Lukas fasade för tanken att han riskerade att bli förrådd av någon som hade varit hans bästa vän när han var ett litet barn.

Lukas gick hem och åt. Dillkött. Teodora kunde verkligen laga dillkött. Men det skulle det strax vara slut på den välgjorda gammelmaten. En av Teodoras blåhåriga bekanta hade dött så hon hade beställt biljett till Florida. Hon var tvungen att åka hade hon sagt.  

Lukas hjärna gick på högvarv sedan han fick se den första karavanen av bilar. Han hade inte känt såhär på länge. Borta var ångesten, tomrummet och tristessen som hade kommit smygande efter att Nimuel givit sitt liv till honom. Lukas kände att krafterna snabbt kom tillbaka till hans kropp.

Lukas hade berättat för Teodora att det hade vimlat av poliser. Hon hade inte rört en min.

Efter dillköttet var Lukas var åter ute i skogen och bevakade på avstånd. Poliserna hade givit sig av. Allt som vittnade om att de hade varit där var en blåvit polistejp för ingången till huset.

Tjusedal var åter öde. Han måste in för att se om de hittat Toj.

Lukas närmade sig gårdsplanen. Men det var fortfarande väldigt tyst omkring torpet. Bara en liten fågel på taket som kvittrade. Han tittade in genom ytterdörren och farstun. Det kändes faktiskt fel att någon varit där och inkräktat. Tjusedal tillhörde ju honom. Nu har det istället trampat runt massa äckliga poliser här.

Lukas gick in i köket. De hade tagit cigarettfimparna. Bra. Han fortsatte upp på upp till övervåningen och tittade runt i rummet. Poliserna hade tagit med sig det mesta som tidigare funnits i rummet. Hjärtat hoppade till. Han kunde inte se Toj. De hade tagit med sig honom!

Lukas ställde sig på tå och kände med handen ovanför bjälken som gick över rummet. Plötsligt kände han tyg! Nallen for ner på golvet. Toj hade lagt sig på rygg på bjälken så han förblivit osynlig för poliserna. De var som om han hade gömt sig för dem! Lukas pustade ut.

Det var då han hörde det. Det var något om frasade utanför huset. Det var någon som var på väg mot huset från stigen. Genom det höga gräset. Lukas tittade försiktigt ut.

Det var den förvirrade mörkhåriga nördkillen som hade kommit tillbaka! Lukas var som förstelnad. Vad skulle han göra nu? Vad gjorde killen här själv? Hade han glömt något? Det här hade Lukas inte hade räknat med. Poliserna hade ju tagit med sig allt som fanns av värde. De var ju klara! Så varför skulle någon komma tillbaka helt plötsligt?

Lukas tittade försiktigt ut genom fönstret igen.

Killen ställde sig på gårdsplanen och tittade sig runt omkring precis som han hade gjort förra gången han hade sett honom. Precis som han försökte fantisera ihop av vad det var som hänt här. Det såg lustigt ut. För det var helt omöjligt för någon att fantisera ihop, det visste Lukas. Kille hade jackan bunden vid midjan. Så gjorde man väl för flera decennier sedan.  

Lukas backade från fönstret och råkade snubbla på en kort tvåtumstvå-regel som låg diagonalt över golvet, Regeln avgav ett skrapande ljud när den gled över det grova golvet. Den hade han använt för att stå och balansera på Nimuels panna med men den hade polisen missat eftersom de inte tagit den med sig. Det fanns å andra sidan inget märke på den så inget talade ju för att regeln var inblandad på något sätt. Men det var den! Verkligen! De hade nog missat en hel del hehe.

Lukas tog med sig regeln och skyndade ner från övervåningen så fort han kunde utan att huset skulle föra mycket oväsen av hans framfart där inne. Kanske kunde han smita ut på något sätt.

Inifrån vardagsrummet såg Lukas genom köksfönstret att nördkillen var på väg runt huset. Lukas lade snabbt sig platt på golvet under ett inslaget fönster för att inte synas utifrån.

Lukas kunde verkligen känna hur inkräktaren tittade in i vardagsrummet genom fönsterkarmarna ovanför honom. Han kunde höra killens andetag.

Inkräktaren fortsatte runt huset och gjorde sig tydligen beredd på att gå in. Lukas gömde sig på andra sidan murstocken och följde noga inkräktarens rörelser. Lukas hörde hur det knarrade i trappan på väg upp till övervåningen. Inkräktare gick sakta upp till rummet där Nimuel hade hållits fången. Rummet där Nimuel dött.

Det isade plötsligt till i Lukas ryggrad. Han hade glömt att Toj låg kvar där uppe. Igen!! Han hade bara lagt den lilla nallen på fönsterbrädan.

Inkräktaren skulle genast se Toj och ta med sig honom för prover och analys. Lukas tänkte snabbt. Det fanns en lösning. Men det var den effektivaste lösningen av alla. Det fanns ingen annan utväg. Lukas följde efter sakta efter inkräktaren upp till övervåningen.

Där såg han inkräktarens siluett. Inkräktaren stod och tittade ut genom fönstret. Han hade redan upptäckt Toj. Inkräktaren började sakta vända sig om. Lukas slog till direkt. Han lyfte sin träregel med båda händerna och gav inkräktaren en ordentlig smäll i pannan.

Bytet var fällt inom några sekunder.

Lukas satte sig gränsle med sina knän på båda sidor om Markus hals. Nörden hade fått ett rejält slag precis vid hårfästet.

Haha rätt åt honom! Han hann nog inte ens upptäcka vad som hänt.

Han lutade sig tillbaka och kände i bytets jackficka. Där låg telefon och plånbok. Nörden hette tydligen Markus. Ett visitkort.

“Markus, utredare. ManSecurity.”

Lukas vände på kortet. Bara en vit baksida. Vilket konstigt visitkort med så lite information. Lukas studerade sitt offer. Vad skulle han göra med denne Markus?

Det enklaste var ju att döda honom.

Han kunde lätt göra det genom att bara vrida runt halsen på honom.

Lukas tog ett grepp runt Markus hals en hand på hakan och en på bakhuvudet. Ja, det skulle inte vara svårt att sakta vrida av honom huvudet. Vrida om det hundra åttio grader skulle nog räcka. Kanske lite till för att vara säker. Alltid lite extra.

Lukas la handen på Markus panna. Den var varm. En rejäl bula var på väg att växa fram. Han kände försiktigt med fingertopparna på bulan. Det pulserade långsamt i den. Lukas lutade sig fram och lyssnade om Markus andades. Han hade väl inte dött av det där slaget? Det var ju hårt men inte så hårt. Markus andades.  

Lukas satte sig på sitt offers bröst och betraktade honom lite mer från avstånd. Utan att släppa Markus ansikte med blicken rotade han mer i plånboken. I den låg några kvitton och två tusenlappar. Märkligt. Vem går omkring med den valören på sig nu för tiden? Inga andra sedlar och inga mynt alls.

Ett av kvittona var från en gaypub vid Mariatorget på Södermalm. Där hade Markus varit en kväll när han känt sig ensam. Han gick lika ensam därifrån eftersom han snabbt kom på att det var pinsamt att vara där själv och han hade varit alldeles för blyg för att prata med någon.

– Haha, gillar du killar Markus, utbrast Lukas och sken upp över sin upptäckt.

Vilken konstig figur det var han fångat. Det var ju helt klart en tönt och en nörd. Och en mes. Det kunde man ju se. Han var ju inte polis i vart fall. ”Utredare” stod det på visitkortet men det kunde ju betyda vad som helst. Kanske assistent till det skånska aset med skägg som domderade här förut.

Och bög var han dessutom.

En fågel började kvittra utanför fönstret. Lukas tittade upp. Toj låg på fönsterkarmen. Hans bruna päls var delvis täckt med sol. Polisen hade tagit bort skivan som hade hindrat Nimuel från att se solens strålar. De var verkligen varmt ute och ännu varmare inne i torpet. En humla surrade precis utanför fönstret. Den sökte efter någonstans att ha ett bo.

Lukas kände med händerna över Markus ansikte. Så len hy. Så fin mun. Det låg ett sådant lugn över ansiktet. Lukas drog med sina fingrar över Markus läppar. Han lät två fingrar glida in på Markus tunga in i munnen. Det var varmt där inne. Inte konstigt, han verkade ju fått feber eller nått efter slaget.

Skulle han verkligen kunna döda den här Markus? Var det verkligen rätt att göra det? Lukas blev förbryllad över hur han tänkte. Varifrån kom den här tveksamheten? Började han gilla den här värdelösa nörden? Det gick ju bara inte.

Lukas gav han Markus en hård örfil för att återställa ordningen. Han kunde inte tycka om en meningslös tönt. Ingen kunde göra det. Självklart var han tvungen att döda honom. Någon som är så värdelös har inte någon rätt att leva. Allt annat var ju idiotiskt och utsatte honom själv för en helt onödig risk.

Men så överraskades Lukas av hur superskönt det kändes att slå Markus. Han hade längtat efter att slå någon. Men det kändes mycket bättre än hur det hade känts att slå Nimuel! Han hade gjort ett misstag med Nimuel. Nimuel var ju oskyldig. Så oskyldig var ju inte Markus alls. Markus ville fånga honom och straffa honom. Sätta honom i fängelse för alltid.

Se vem som straffar vem, tänkte Lukas och slog igen med öppen handflata. Markus hud blev röd av slagen.

Lukas drog genom Markus hår. Det var så tjockt och fint hår som var härligt att lirka i. Lukas smekte Markus haka. Inte ett enda skäggstrå. Helt slät som en babyrumpa.

Lukas kände hur Markus hade fyllt honom med energi. Det var en märklig känsla. Han kände sig mäktig. Lukas betraktade Markus en stund. Han hade förvisso varit härskare över Nimuel men det här kändes mycket bättre. Det är bättre att vara härskare över något mer värdefullt. Och något som gör motstånd. Någon som är fiende.

Det var då tveksamheten om att döda smög sig på igen. Markus såg så lugn ut där han låg. Så rofylld och så trygg.

Fan, va nice det var att slå honom, tänkte Lukas. Men det var så blandat liksom. Nörden såg så snäll ut. Ganska fin.

Lukas böjde sig fram och kysste Markus hårt och slarvigt på munnen samtidigt som han smekte ner båda sina händer i Markus bruna, tjocka, halvlånga hår. Lukas blev förvånad av känslan att kyssa Markus. Det var en mycket bra känsla. Den var nästan lika bra som att slå honom fast på helt annat sätt.

Lukas klev upp och ställde sig på Markus bröst och tittade ut genom fönstret. Så hade han gjort med Nimuel många gånger. Men den här gången så Lukas kände sig förvirrad. Allt det här var väldigt konstigt. Varför hade han blivit så mesig plötsligt? Nörden under honom påverkade honom på något sätt. Markus hade givit Lukas starkare känslor än han hade haft på väldigt länge. Den härliga känslan av att slå. Den underbara känslan att kyssas. Förvirringen.

Lukas tyckte om att få starka känslor. Det var det som han hade försökt att få med Nimuel. Men det märktes ju hur misslyckat det var när den avsvimmade nörden kunde få honom att känna mer.

Ändå hade nörden bara känt hans första slag.

Lukas funderade på vad den lille nörden skulle kunna göra för honom om han var vaken. Säkert väldigt bra saker. Kyssa honom tillbaka till exempel. Och känna av kraften av slagen mer. Göra motstånd mot Lukas så Lukas var tvungen att använda mer våld för att trycka ner honom. Se Markus känna slagen.

Lukas tänkte att han kanske borde ringa på hjälp till den här Markus. Markus fick inte dö. Lukas visste att det skulle ta lång tid till ambulansen var på plats. Minst en timme till denna obyggd. Närmaste ambulansen fanns ju i Gamlevik.  

Han böjde sig ner, fortfarande stående på Markus bröst och tog Markus telefon och ringde 112. Han förställde rösten. Ambulansen var på väg.

– Jag sparar dej, Markus. Jag vill träffa dig igen, viskade Lukas in i Markus öra.

– Jag måste få slå dig igen.

Lukas steg av Markus och böjde sig över honom och kysste honom på pannan. Och sedan kysste han honom försiktigt på munnen ovanifrån. Nu med mer känsla. Det kändes ännu bättre.

Han kände för att göra det längre. Men det var för riskabelt. Det kunde ju när som helst komma någon mer polis. Den äckliga skåningen tillexempel. Lukas torkade av telefonen och plånboken som han stoppade tillbaka i Markus ficka och lämnade huset.

Lukas hade sett ambulansen komma. De hade naturligtvis kört fel. Dessutom var ambulansmännen tvungna att gå genom skogen eftersom det inte fanns någon körväg. Han sa inget till Teodora om vad som hade hänt. Han kände på sig att hon inte skulle kunna ta emot informationen särskilt väl.

  

Senare satt Lukas i sitt rum och sökte på internet efter Markus på sin telefon. Han hade tagit med sig några saker som han hittade i Markus plånbok.

Bland annat visitkortet. ManSecuritys hemsida beskrev lite vilka uppdrag som togs. Väldigt kortfattat. Inga bilder alls.

Måste vara en av världens sämsta hemsidor, tänkte Lukas. Verkar vara tillverkad någon gång då det knappt fanns internet. Och vem delar ut visitkort där det inte ens står några kontaktuppgifter. Ingen adress, inget telefonnummer. Inte ens efternamnet var utskrivet! Det går ju inte att söka på någon utan efternamn! Allt var tydligen väldigt hemligt med Markus och ManSecurity. 

Lukas blev frustrerad. Vem var det han hade slagit ner i Tjusedal. Vem var det han hade kysst? Och varför? Han hade ju aldrig kysst en kille förut.

Kanske kunde han få fram mer genom Markus jobb på ManSecurity? Enligt nätet så var företaget registrerat på en adress, Henrikdalstoppen i Nacka.

Lukas började få lite idéer för vad han ville ha Markus till. En ny Nimuel var såklart den uppenbara idén, men att ta det några steg längre. Det vill säga värre. Skulle det visa sig att Markus var på jakt efter honom och att han inte släppte taget så skulle Markus få ett öde som skulle likna Nimuel sista veckor att likna en paradisupplevelse i jämförelse.

Nåja, det får visa sig, suckade Lukas. Hur det än blev så var han vinnaren och skulle få sin njutning. Han gick ner till köket igen för att bre några smörgåsar. Leverpastej med ättiksgurka.

I köket började det formeras en plan för hur han ska få ut maximal njutning av Markus. Extrem njutning.

Redan innan smörgåsen var uppäten var planen nere på detaljnivå och innehöll saker som hur Lukas skulle kunna ta kontrollen över Markus. Ta total kontroll.  Han skulle få Markus att komma till honom. Till en plats där ingen skulle kunna höra eller se. Markus skulle lockas annat med hjälp av en enkel Post-IT lapp.

Markus ramlade in från bolagsstämman flera timmar senare än vad han tänkt. Uret hade hunnit bli halv tre. Han sneddade över hallen, snubblade på en mattkant och brottades med sig själv för att få av sig skjortan som hade klibbat fast. Han for in på toan och borstade tänderna en kort stund, gurglade med vätska man gurglar med och gick sedan med bestämda, nästan stampande, steg mot TV och DVD. In med Sopranos Disc 1.

Nu jävlar skulle här ses högkvalitativ och intelligent TV. Bara en jordbävning skulle kunna stoppa den här efterlängtade Sopranosstunden.

Redan innan menyn för språkval hade Markus somnat.

Det var en djup sömn. Länge var den mörk och innehållslös. Men längre in i sömnen drömde Markus om att man upptäckt att skator i allt tider förstått allt som människor sa och kunde även härma människors röster. Det hade fört med sig massor med problem.

Men någonstans i all denna problematik hade något annat rörts sig. Markus hade stått på en grusplan och tittat upp mot träden och skatornas bon. Men det fanns något mer där. Något stod vid sidan. Något med ont uppsåt. Något som hade varit svårt att definiera och ta på men som hade iakttagit honom i drömmen. Först från en viss distans. Men det okända hade sedan kommit närmare. Sedan ännu närmare för att till slut vara alldeles inpå honom. Helt tätt mot hans bara skinn. Markus hade blivit varm och kall på samma gång och hade börjat svettats.

Just i detta ögonblick hade det kommit en annan skugga. Blixtsnabbt, rakt uppifrån och direkt ur solen. Fågelns hela vingbredd uppenbarade sig, näbben var öppen och den skrek sitt gällaste skri. Markus vaknade med ett ryck.

Lägenheten var varm och ljus. Luften kändes tung och det tog mycket kraft bara för att andas. Det var kvalmigt. Huvudvärken var där. Definitivt. Tröttheten och de onda lemmarna lika så. Han led av en mäktig baksmälla. Tanken var trög. Sååååå tröööög.

Det var märkliga talande skator som han hade mött i drömmen. Det var nog inte någon större idé att ens försöka tyda den där drömmen. Speciellt inte i det tillståndet han befann sig. Han skrattade till. Men skrattet fastnade i halsen. Fågeln. Det hade varit samma havstrut som hade hälsat på honom på sjukhuset. Samma ljusgula ögon. Samma fjäderdräkt.

Markus svepte glaset med vatten som stod på soffbordet. Det underbart kalla vattnet var friskt och rann ner för strupen med all sin välgörande verkan. Vatten är livets dryck, helt klart.

Han kastade sig på rygg tillbaka i soffan och stirrade i taket. Det kändes som om jordens gravitationskraft var extra stark denna dag. Markus upplevde att han trycktes långt ner i soffan. Att gå upp skulle krävas mycket krafter och kunde inte komma på fråga på länge.

Han ångrade djupt gårdagen. Det är inte roligt att få en hel dag förstörd genom att vara bakfull. Att ”bära järnkepsen” var verkligen ett enastående bra uttryck som mer än väl beskrev situationen. Kanske var hans keps tillverkad av ett ännu tyngre material. Bly? Kanske till och med guld? Markus mindes hur han stormat in i lägenheten i gårkväll. Som ett hotellfyllo. Han mindes speciellt när han nästan föll platt i hallen på grund av att han snubblade på mattkanten.  Nej, något intag av alkohol skulle det inte bli igen.

Men på den positiva sidan hade ju varit att han faktiskt haft det trevligt. Och det hade inte heller varit fel att socialisera med styrelsen som ändå var satta att förvalta hans arv. Han behövde ju lära känna de människorna mer och vad var bättre än att göra det i just detta sammanhang. Det kunde nog trots allt vara en väl investerad tid en gång om året sådär.

Markus fortsatte med att fundera genom kvällen för att se om han kunde komma på något som han sagt och gjort som han inte skulle ha gjort vanligtvis.

Det hade ju förekommit några incidenter genom åren då han varit lite oförsiktigt med ordvalen. Han funderade. Förrätt. Skål. Varmrätt. Skål. Tacktal. Ostarna. Vinet. Mer vin. Kaffe. Päroncognac.

Men nej, när Markus hade tänkte igenom hela kvällen hade han komma fram till att han inte gjort bort sig denna gång. Skönt.  

Därmed kunde han med gott samvete tillåta sig att sluta ögonen och somna om. Kanske skulle drömmen om skatorna få sin fortsättning. Gärna med en förklaring till vad det var som pågick. Markus hade bara hittills upplevt talande skator i mänsklig form.

Skator... mumlade han, suckade djupt och gjorde sig redo för att lugnt och skönt glida in tillbaka i drömmen. Kudden var varm och han vände den kalla sidan upp. Den kalla sidan var alltid skönare.  

Sakta skulle sömnen återkomma. Det var så tyst, så lugnt och så skönt. Inget trafikbuller såhär högt. Härligt att ha en hel dag att göra vad man vill på. Bli ett med soffan. Varför fanns det inte kyla inbyggt i kuddar? Han tog ett djupt andetag och inväntade den mjuka övergången till sömn. Det blev mörkare och mörkare.  

Markus slog upp ögonen. Pupillerna var kolsvarta. En iskall kår gick plötsligt genom Markus ryggrad. Det var något var fel. Fasansfullt fel.

Varför hade det stått ett glas med kallt vatten på soffbordet? Markus hade inte något minne av att han varit ute i köket och hällt upp vatten dagen innan. Han hade ju borstat tänderna. Direkt efter det hade han ju lagt sig till rätta i soffan. Om han mot förmodan hade gjort det, och under påverkan av gårdagens fylleångor glömt bort det, det så borde vattnet vara rumstempererat vid det här laget. Det hade ju stått framme flera timmar i så fall.

Markus satte sig i soffan. Tankarna började snurra. Huvudet var fortfarande tungt. Han tittade sig om i rummet. Tv:n var avstängd. Men den stänger av sig själv efter en viss tids inaktivitet. Inget konstigt där.

Markus reste sig motvilligt ur soffan. Vardags­rummet som denna natt varit ett tillfälligt sovrum låg mitt i lägenheten i anslutning till hallen, sovrummet, badrummet och matsalen. Vardags­rummet var ett stort och ganska mörkt rum utan egna fönster med en fejkkamin. Lämpligt för mysiga stunder framför Tv:n. Badrummet och det sovrummet fanns innanför var sin dörr vid en korridor eller hall som ledde ut mot ytterdörren.

Markus gick sakta och med aningen släpande steg över golvet in i middags­matsalen med de stora panoramafönstren med utsikt mot Stockholms inlopp. Han vandrade vidare in i köket. Allt såg normalt ut. Diskbänken var ren. Diskmaskinen var tom. Här härskade ordning och reda. I skåpen staplade Markus alltid glasen tre och tre. I en stapel fattades ett glas. Det var bara två glas i en stapel medan det var tre i de andra. Ett glas stod på numera på soffbordet.

Lägenheten hade städats dagen innan och då skulle alla glas vara diskade och uppställda i sin ordning. Så löd städinstruktionen till städfirman. Markus kände med handen i diskhon. Här späddes misstankarna på om att något var fel. Diskhon var fuktig. Det var väl sex-sju timmar Markus kom hem. Det var i så fall då som vattenglaset borde ha hällts upp om han hade gjort det själv och sedan glömt bort det. Men då borde diskhon varit torr för länge sedan. Såvida inte kranen droppat. Markus undersökte kranen okulärt efter bästa (låga) förmåga. Den droppade inte.

– Någon har varit här, sa Markus högt till sig själv.

I samma ögonblick så kom tanken att denne person kanske fortfarande var kvar inne i lägenheten. Bara några meter från honom. Han frös till. Markus tog tag i en tom Champagneflaska som stod på fönsterbrädan. Detta tillhygge går lätt sönder på film men i verkligheten är det emellertid mottagarens skallben som spricker. Problemet nu var istället att flaskan inte var särskilt greppvänlig och dessutom för tung att manövrera snabbt i ett pressat läge. Det var inte ett perfekt vapen. I ett kök finns ofta långt effektivare vapen men den tanken slog honom aldrig.

Markus tittade försiktigt ut i matsalen och vidare in i vardagsrummet. Solens strålar strilade ner genom fönstren för att slå mot ekparketten och reflekteras vidare in i lägenheten.

Det var så tyst.

Markus gick vidare och passerade sakta matsalsbordet vidare in till vardagsrummet. Det tomma vattenglaset stod kvar som en påminnelse om vart misstankarna hade börjat. Avtrycken från Markus kropp syntes tydligt i soffan.

Dörren till sovrummet var halvöppen. Var det möjligen någon som gömde sig bakom dörren?

Dörrspringan mellan dörr och vägg var mörk. Utrymmet bakom dörren var tillräckligt stort för att någon kunde gömma sig där. Markus tog ett fastare grepp om Champagneflaskan.

Han lade försiktigt handflatan på dörrens innerkant och tryckte till. Hela tiden med ögonen fastlåsta på den mörka springan. Om det visade sig några ögonvitor i mörkret så skulle han vara beredd att slå till.  Dörren gick sakta upp och in mot väggen. Det fanns ingen bakom dörren.

Markus tittade runt i sovrummet. Det fanns ingenstans att gömma sig. Möjligtvis en plats. Under sängen. Markus blev genast trött på sig själv så fort han tänkt den tanken. Hur långt skulle det här infallet av paranoia få gå? Det här började snarast likna en vuxenversion av den rädsla som ett barn upplever när de fantiserar om troll och monster under sängen. Trollen hade i vuxen ålder istället blivit inkräktare. Inkräktare som häller upp kallt vatten till sina fiender för att dessa ska kunna dämpa bakfyllan. Nej, Markus tänkte inte nedlåta sig till att titta under sängen.

Han återvände ut till vardagsrummet och gick till vänster in i badrummet. Lamporna var tända trots att ljuset strilade in från det stora fönstret men detta vari inget ovanligt efter sena kvällar ute.

Badrummet var ganska stort men inte heller där fanns någon naturlig plats för en inkräktare att trycka.

Markus gick ut i hallen igen. Ytan var nu avsökt och faran kunde blåsas över. Resten av lägenheten kunde man nå genom en dörr i vardagsrummet men den dörren var låst eftersom det var omysigt att ha en så stor lägenhet som inte användes.

Markus kände på ytterdörren Den var öppen! Men Markus brukade glömma att låsa efter sig vid sina sena hemkomster. Fler än en gång hade han till och med lämnat nyckeln i låset så att någon vänlig granne fick ringa på och lämna den åter.

Han låste dörren och rotade fram sin telefon ur jackan som hängde på en rockhängare innanför dörren och gick därefter in i köket för att ta ett glas vatten till. Jakt på inkräktare tröttar ut och huvudvärken som tillfälligt pressats undan av adrenalinet hade nu återkommit med full kraft.

I köket kontrollerades mejl. Inget intressant.

Han gick tillbaka in till den mer för dagen passande skumma belysningen i vardagsrummet. Det var alldeles för ljust i köket när solen låg på. Dagen skulle nog flyta på med hjälp av soffan, välpuffade kuddar, vatten och TVserier. Dock inte Sopranos. En sådan aktad kvalitets-TV-serie skulle inte få slösas bort i efterdyningarna av ett fyllerus. En sådan intelligent serie måste ses med viss värdighet. Inte med trög tanke.

Men först skulle kameragalleriet i telefonen granskas. Här hade Markus många gånger hittat godbitar från kvällen före som glömts genom ett ha ett bekvämt och selektivt minne installerat. Och mycket riktigt. Där fanns gårdagskvällen rikligt dokumenterat. Varför var han alltid tvungen att gödsla med bilder på det här sättet? Lennarts näsa hade blivit större och rödare allt eftersom kvällen gått. Det hade tydligen varit högljutt vid bordet då man kunde se att övriga gäster då och då samordnat tittade mot bordet där Markus satt. Men de skrattade och det var tydligt att det var någon som vid Markus bord som varit aktiv i rummet. Säkert Lennart med näsan.

Sist i kameragalleriet låg en femtioåtta sekunder lång film. Markus klickade och videon började spela upp. Filmen var först mörk men sedan kunde Markus identifiera sin egen hall ur ett snett perspektiv. Han kände igen hallmattan. Den som stack upp där man skulle gå.  Markus kunde inte påminna sig att han spelat in någon sådan video men det är inte heller svårt att råka ta bilder och videor av misstag i telefonen.

Men vad som videon visade härnäst fick blodet att isa sig i hans kropp.

Alla muskler stelnade och håret började mycket långsamt att resa sig i nacken. Kameran rörde sig genom hallen i en långsam, beslutsam och stadig kameraåkning in i vardagsrummet.

Det var där Markus såg sig själv i filmen. Liggande på rygg djupt i soffan med huvudet nedsjunket i kuddarna. Markus tittade på sina kläder. Samma som i filmen. Kameran närmade sig Markus ytterligare till att stanna några centimeter från Markus huvud. Så nära så att kamerans autofokus hade problem att få en skarp bild. Här stannade kameran och rörde sig sakta över olika delar av Markus ansikte. Halsen, öronen, håret, kinderna, läpparna, näsan och sedan länge på de slutna ögonlocken. Markus satt förstenad i soffan. Han såg en hand sträckas ut för att rätta till ett hårstrå som stack ut över ansiktet för att sedan smeka ovanför hans ansikte utan att beröra huden.

Där tog videoklippet slut.

Markus lutade sig tillbaka i soffan. Han var helt tom. Skräcken började byggas upp inom honom. Någon hade varit här! Inne i hans egen lägenhet.

Han tittade på sin telefon igen och gick in på detaljerna för den filmen. Här gäller det att hålla huvudet kallt. Filmen var inspelad 10.40. Klockan var nu 10.52. Videon var inspelad för bara tolv minuter sedan! 

Hej!! Nu bryter jag (författaren) in här. Det gick inte att göra längre inlägg än så här. Men läs vidare via denna länk. 

Har du märkt att det är ganska otäckt vissa stunder? Jag kan inte lova att det blir bättre...Hur ska det gå för Markus och Lukas. Den som läser vidare får se hehe. Kram /BP