STJÄRNTAGEN - Att döda sin leksak (fortsättning)

Här fortsätter STJÄRNTAGEN...men det kanske du redan har fattat. Början hittar du här.

Bison brummade. Han brukade göra så i lägen då intrycken var många. Inte hade han förstått att hans unge kollega hade varit så välbeställd. Men den här lägenheten på Henrikdals­toppen talade för sig själv.

Trots att Markus och Bison hade jobbat så nära varandra under flera års tid hade de bara berört respektive privatliv på ytan. Markus hade dolt sitt ursprung mycket väl. Nästan som en psykopat som lever sig in i en roll av att vara någon annan en den som hen är. Oerhört skickligt ta mig fan, tänkte Bison och brummade på nytt. Han hade vankat fram och tillbaka i lägenheten med händerna på ryggen.

Han hade stått vid panoramafönstret en lång stund och bara beundrat utsikten.

Efter att ha spenderat eftermiddagen på stan stod Markus åter i dörröppningen. När han hade upptäckt att videon var inspelad nyligen så ville han inte vara kvar i lägenheten. Markus hade rest sig, gått snabbt med bestämda steg över golvet mot hallen, tagit sin jacka, låst lägenhet och försvunnit ut. 

I lägenheten fanns nu förutom Bison två kriminaltekniker. När Markus hade ringt till Bison och berättat vad han hade upplevt hade Bison först blivit förvånad och lite därtill faktiskt lite upprymd. Men det dröjde inte länge innan hans sinne mörknat. Läget hade förändrats till det sämre. Och det på ett dramatiskt sätt. Det faktiskt så att hans vän hade blivit överfallen två gånger på relativt kort tid. Ja, ett överfall och en våldgästning om man ska vara noga. Det var därför pådraget blev större än vad det annars skulle vara. Det här var ju en upprepad attack på det svenska rättssamhället. Det skulle nog kunna motivera insatsen.

Men den egentliga anledningen var att Bison var orolig för Markus. I normala fall brukade man sällan ödsla av polisens resurser på ett inbrott i en lägenhet men det här var ett specialfall.

Han hade en dålig känsla i magen av hela saken. All hans yrkesmässiga erfarenhet sa att han att det var något som var väldigt fel. Alla varningslampor blinkade rött över hela situationen. Han ville inte oroa Markus mer än vad han redan var så han bestämde sig för att inte diskutera sin oro med honom. Åtgärder skulle kunna tas diskret utan att få Markus att må ännu sämre. Dessutom var Bison säker på att Markus redan hade analyserat situationen och den senaste tidens händelser fram och tillbaka redan och var väl medveten om vad som stod på spel.

Bison låste blicken vid Gröna Lunds Fritt Fall. Kamerorna blixtrade till i toppen av tornet och de åkande for skrikande ner till marken.

Bison började se ett mönster. Det var inte säkert att händelserna i torpet och det som nyss utspelat sig i lägenheten hade något samband. Men Bison kände starkt att de var knutna till varandra på något sätt. Varningslamporna signalerade detta. Det skulle i så fall betyda att det fanns en person någonstans där ute som var skoningslöst aggressiv och saknade den vanliga människans spärrar och förmåga att förstå vad som var rätt och fel. Många brottslingar kunde passa in på den beskrivningen men Bison kände ändå att det här var annorlunda. Han hade inte haft en sådan här känsla någonsin tidigare. Det var som att han var ute på okänd mark. Den här okända personen ville något med hans utredare. Vad handlade det hela om?

Trots all erfarenhet som han bar med sig så kände han sig osäker. Bison drog sig över skägget och gick och mötte Markus.

– Vi kommer att behöva låna din telefon en stund, sa Bison barskt.

– Så de kan dra kopia på de fingeravtryck som finns på den alltså.

Här var det inte tal om att trösta eller krama om. Inte när det fanns frågor som måste besvaras.

– Ja det går bra, ta vad ni vill, svarade Markus. Har ni hittat några fingeravtryck? Handavtryck? Skor? Hår?

– Ja, teknikerna har hittat lite smått och gott men det återstår att se om det är något att ha. Men de har ju jobbat här sedan du ringde. De flesta fingeravtryck här lär ju vara dina.  

Markus tittade sig om i lägenheten.

– Störst chans är det att hitta något på telefonen. Eller vattenglaset. Eller kranen i köket.

– Ja vi får se, svarade Bison snabbt. Vi låter teknikerna göra sitt. Du vet hur de blir om vi lägger oss i.

Bison kände inte för att spekulera.

– Fin lägenhet du har. Nu var det Bison som tittade sig om kring. För att sedan titta mot Markus som bara mötte blicken kort.

Markus tittade bort, först över lägenheten och sedan ner i golvet.

– Ja den får väl duga. Jag trivs. Jag har alltid velat ha en utsikt. De tittade menande på varandra och nämnde inte saken igen.

– Nu förstår jag fågeln i min dröm, sa Markus. Det var en varning till mig just när jag blev filmad.

– Ehh vad?

Bisons ansikte påminde om en fågelholk. En lite äldre modell som det växt lav på.

– Äh det var inget.

Markus viftade bort det hela. Bison skulle inte förstå. Och Markus förstod inte heller fullt ut. Varför hade skatorna pratat?

Nu kom det ut en tekniker ur sovrummet med en liten plastpåse. I plastpåsen låg två kolsvarta hårstrån.

– Är det dina, frågade teknikern Markus

Var hittade du dem, frågade Markus?

– Under sängen.

Markus fick en plötslig obehagskänsla. Lägenheten hade städats mycket noggrant sedan sist han hade en person med mörkt hår i sovrummet. Senaste städningen var utförd alldeles nyss. Så några svarta hårstrån skulle inte kunna finnas under sängen. Och det rummet var förresten inte på något sätt välbesökt av någon annan än Markus. Som ju hade brunt hår.

– Du har en skada under sängen där det står ut en träflisa. De här håren hade kilat fast sig där. Det verkar som någon gömt sig under sängen.

Markus vände sig till Bison.

– Var lägenheten låst när ni kom hit?

– Nej det var den inte, svarade Bison.

– Den jäveln, utbrast Markus rakt ut.

Markus hade undersökt hela lägenheten här han vaknat. Utom på ett enda ställe. Under sängen. Hur kunde ett hårstrå annars kila fast sig under en säng. Där ska inte vara några hårstrån!

När Markus hade känt sig löjlig och resonerat med sig själv om troll under sängen så hade ju inkräktaren legat där och tryckt. Bara någon meter från hans fötter.

benjamin.pockmann@benjaminpockmann.com

Inkräktaren hade märkt att Markus vaknat och hade inte hunnit ut. Att dörren varit olåst var det ultimata beviset. Markus hade varit väldigt kall när han gick ut ur lägenheten. Han hade låst dörren just för att få reda på om det var någon kvar där inne. Annars skulle han undra över det i hela sitt liv. JA, så tänkte han redan i situationen. Så var dörren olåst när Bison kom. Det betydde ju att någon som inte hade egen nyckel att låsa dörren med hade smitit ut.

Markus berättade om sina tankar för Bison. Vad hade hänt om han i nyfikenhet hade tittat efter troll under sängen? Han hade kanske inte levt nu.

Bison som höll med. Markus hade förmodligen blivit mördad i sitt eget hem. Det var andra gången på kort tid som Markus nästan blivit mördad.

Markus konstaterade också att det verkar som om personen inte heller fick med sig några saker i brådskan. Inget såg ut att saknas i lägenheten.  

Det där sista uttalandet oroade Bison. Trodde verkligen Markus att det här var frågan om ett vanligt inbrott? Trodde Markus att någon var ute efter hans saker? Hade inte Markus förstått att det kunde finnas ett samband mellan det som hände i Tjusedal och det här? Det var ganska osannolikt att någon blir attackerad två gånger på kort tid på det här sättet. Och förresten hade det funnits gått om tid för inkräktaren att sno med sig både det ena och det andra. Men det hade den personen inte gjort. Det var mycket misstänkt, tyckte Bison. Den inspelade filmen var ett mycket tydligt tecken på att det här inte var ett vanligt inbrott. Vad filmen hade för mening var oklart för Bison. Men den i sig var beviset på att något mycket obehagligt pågick runt Markus.

Kanske var Markus så stressad över den senaste tidens händelser så att hans tanke har fördimmats.

Bison höll fortfarande sin egen oro för sin vän och kollega för sig själv. De skildes och bestämde tid för att träffas dagen därpå med en uppföljning av dagens händelser och hur statusen var för mordet i Tjusedal.

Bison misstänkte att Markus inte kunde ha jobbat särskilt mycket med det fallet. Men det spelade inte någon roll. På det kommande mötet skulle han försöka få Markus att känna sig trygg och bekväm. Han skulle inte pressa Markus så hårt med Tjusedalsutredningen. Det fick ta den tid det tog helt enkelt. Och polisens egna team skulle kunna sköta mer under hans ledning. Vad Markus behövde var lugn och ro och så att han kunde fundera på - och förstå - vad det var som pågick. Det var hög tid för Markus att fatta sambanden här. Det skulle vara det viktigaste.

Markus bävade för det kommande samtalet med Bison. Han hade ju inte kommit någonstans med Tjusedalsmordet. Faktum var att det fallet bara dykt upp i hans tankevärld då och då. Mest i form av utflytande likvätskor och i samband med måltid. Teamet på polisen jobbade förvisso med att sammanställa bevisläget men han skulle ju vara med när allt det där gjordes. Han hade istället legat på sjukhus, varit full och haft inbrott. Så…nej, han hade inte varit så en så bra utredare den sista tiden. För att uttrycka det milt.

Det blev snabbt kväll och Markus hade inte så mycket planerat för kvällen. Han tyckte om att vara ensam och vara mysa för sig själv. Han inbillade sig det i alla fall. Markus brukade väldigt ofta drömma sig tillbaka till vad han brukade känna i sitt förhållande med Patrik. Till den trygghet och värme som han hade känt då. Förhållandet hade bara varat i ett och ett halvt år, men Markus brukade alltid avrunda det till två så att det skulle kännas längre.

Livet var fattigare på pengar då, de levde bara på det studiebidraget och studielånet men Markus hade aldrig känt sig rikare. Markus levde än genom den känslan. Den känslan var fortfarande ganska lätt att framkalla eftersom den låg långt fram i minnet. Det var på detta sätt som han kunde klara av alla de ensamma kvällarna. Han blev varm av att tänka på den kärlek som de hade haft tillsammans.

Han hade inte träffat Patrik sedan de båda pluggade. När Markus satt i sitt fönster och tittade ut över Stockholmsnatten brukade han ofta fundera på vad Patrik gjorde just nu. Om Patrik någon gång tänkte på honom och så. Men han kom aldrig fram till något i de ensamma tankarna.  

Första delen av denna kväll skulle dock inte bli ensam. Markus hade, då han var ute på stan i väntan på att Bison skulle komma till lägenheten, beställt ett komplett säkerhetssystem till sin lägenhet på Henrikstoppen. Inbrottslarm för dörrar och fönster och därtill total kameraövervakning i alla rum. Leverantören hade undrat om det var nödvändigt med larm för fönstret med tanke på att lägenheten låg på över hundra meters höjd över markytan. Det måste till en väldig viljestyrka hos den tjuven som vill klättra femtiosex våningar för att stjäla. Säkerligen fanns det enklare objekt att bryta sig in i.

Men Markus hade förklarat att detta ändå var nödvändigt och insisterade att installationen skulle göras på det sätt som han tänkt från början. Dessutom skulle takkameror med inspiration från Las Vegas installeras i varje rum. Allt skulle dessutom spelas in på ett säkert sätt. Inte så att det raderades efter fem dagar. Allt skulle spelas in och allt skulle sparas för alltid.

Markus hade även beställt ett liknande system till Manningsholm för installation senare under veckan.

När installatörerna för säkerhetssystemet hade anlänt tog Markus in på ett hotell för natten. Dels visste han inte hur lång tid installationen skulle ta och dels så kändes det väldigt otryggt i lägenheten.

Alla som någon gång varit med om ett inbrott vet vilken känsla som sakta smyger sig på. Bara vetskapen att någon obehörig varit inne i det heligaste, ens hem, och i värsta fall rotat runt bland sakerna, kan räcka för att skapa ett stort obehag. Och den frid som normalt ska vara lyst över ett hem var mycket viktigt för Markus.

Morgonen därpå var Markus uppe mycket tidigt. Han hade sovit förvånansvärt gott. Han hade inte drömt om några skator, varken kraxande eller talföra. Däremot hade han drömt att han var inne i en stor pyramid. Det måste väl ha varit i Egypten? Längst inne i pyramiden ekade det när han gick. Det hade varit kallt och mörkt där inne. Han hade sett något som glimrade där inne. Ett stort tecken var utsirat i väggen. Det förgyllt av det renaste guld.

 

Hotellet i centrala Stockholm hade en mycket fin utsikt över Saltsjön och Stockholms inlopp och hade en trevlig takterrass där man kunde dricka sitt morgonkaffe. Det var betydligt kyligare än dagen innan. Han såg båtarna till Djurgården. Han såg den smäckra smaragdgröna hängbron som utgjorde den synliga delen av österlänken mellan Nacka och Lidingö. Bron hade blivit ett av Stockholms signum.

Vid Katarinaparken hade en flock gäss slagit sig till ro. Hela staden hade ro. Det låg ett lugn över den när den höll på att vakna.

Markus stod och blundade med solen i ansiktet och njöt i fulla drag av morgonen. Det var varmt både av den direkta solstrålningen och av strålningen som reflekterats av vattenspegeln.

Plötsligt försvann solen. Det blev genast kallare. När han öppnade ögonen så upptäckte han att det var spiran på hans egen bostadstorn på Henriksdals­berget som kommit i vägen för solskivan.

Markus såg detta som ett tecken på att bege sig ditupp för att de hur installationerna fortlöpt och om han möjligtvis mot förmodan kunde lära sig att styra tekniken.

I taxin till lägenheten kom han att tänka på Tjusedalsmordet. Det var hög tid att ägna lite tankekraft åt det ärendet. Anledningen till det var bland annat att han senare samma dag skulle han ha möte med Bison på polisstationen om det. Han måste komma upp med något innan Bison blir otålig. Hela situationen var stressande. Det hade i och för sig inte gått någon längre tid men Bison var van att få kontinuerliga leveranser. Det här skulle kunna bli första gången som Markus kom helt tomhänt till ett möte. Om han skyndade sig på Henrikdalstoppen och hade tur skulle han hinna förbi de övriga i teamet för att se om de hade hittat något som han kunde dra nytta av. Det kanske fanns någon liten detalj som han kunde göra en stor grej av. Men risken var såklart att Bison skulle genomskåda honom om han inte gjorde det tillräckligt smart. Tiden var knapp.  

Det hade även bildats någon konstig praxis att polisen numera piskade på de civila utredarna något alldeles oerhört för att utredningarna skulle gå snabbare. Vad detta berodde på var svårt att säga, men många inom polisen var ju motståndare till reformen med civila utredare och det här var väl ett försök att försöka göra livet surt för dessa.

Bison var inte en av dessa men även Bison hade ju en chef att rapportera till. Det var långtifrån säkert att den skäggiga skåningen skulle ha någon förståelse för att de senaste händelserna hade påverkat hans kapacitet för utredningen.

Det rimliga hade ju varit att han hade frånsagt sig uppdraget och lämnat det åter om han inte kunde hantera det. Men det borde han ha gjort med en gång i så fall. I det här läget var det redan för sent.

Markus började tvångsmässigt tänka på mordet. Sådant brukade sällan ge önskat resultat. Han var i en ovan situation. Han brukade annars helt frivilligt ville tänka på hur olika mordscener hade utspelat sig. Att försöka nysta upp trådarna och bringa ordning i något som var i oreda.

Tanken färdades tillbaka till den groteska scenen i torpet. Kättingen, halsjärnet. Sönderbökade ben och en skalle. De tomma ögonhålorna. Han hade inte fått se några ben eller andra delar men det behövdes knappast heller för utredningen. Han visste hur ett skelett såg ut. Det hade han sett ett redan som barn. Att DNA-analysen skulle dröja var naturligtvis en väg ut för att förklara den bristfälliga leveransen. Ett mordärende var ju lättare att utreda när man visste vem personen som dött var. Då hade man ju en tråd att nysta i. Speciellt när de gäller ett sådant här mord där liket och gärningen inte var pinfärskt. Eller sönderbökat. Bisons besvikelse över de uteblivna resultaten i utredningen skulle kanske kunna gå att rikta om till laboratoriet i Linköping. Kanske skulle det inte ens bli någon träff vad gäller DNA och då skulle man få titta på tandkorten och detta skulle ta ännu längre tid.

Vad visste man mer? Förövaren hade förmodligen inte själv bott i torpet, det var ingenting som tydde på det. Det fanns inte några personliga ägodelar alls kvarlämnade. Bara någon som rökt och lämnat cigarettfimpar. Tänk att någon kan vara så dum att göra detta i dagens läge, tänkte Markus. Det måste väl vara känt vid det här laget att det är lätt att utvinna riktigt bra DNA ur saliv. Men det kunde ju samtidigt vara så som Bison sagt vid Tjusedal - att någon lagt dit falska spår för att förvirra polisen. Men folk som mördar är ofta dummare än de borde för sitt eget bästa. Det är därför de åker fast. Hade mördaren t.ex. bott i tält utanför huset? När det hela hade utspelat sig på tidig vår hade det varit för kallt och ingen skulle frivilligt campa på det sättet och hade man gjort det så hade man lämnat mer spår.

Men personen verkade ha vistats där en hel del med sin fånge. Fången måste ju fått näring med jämna mellanrum för att hållas vid liv. Mördaren hade verkat vilja dra ut på fångenskapen. Att njuta av situationen med fången som troligtvis hade hållits varm med filtar. Om de nu var så att fången varit där en längre tid. Mycket talade väl för det. Annars hade man ju inte installerat så avancerade system med kättingar över hela rummet.

Dessutom verkade det ju som om mördaren låtit kroppen ligga ett tag innan den flyttades. Annars hade inte olika vätskor börjat flöda. Varför? Allt det här betydde ju att mördaren förmodligen hade bott i närheten i bekvämligheten av sitt eget hem medan fången led dag och natt fjättrad i ödetorpet i mörker och kyla. Kanske triggades mördaren av de stora orättvisorna?   

Här var taxin framme uppe på Henriksdalsberget och resonemanget om mordet avbröts tillfälligt. Uppe lägenheten var det full fart på installationerna och den välordnade lägenheten såg ut som ett bombnedslag. Massor av utrustning hade anlänt och åtta olika personer var på plats från säkerhetsfirman för att montera upp larm, detektorer, kablar och kameror.

Markus stannade upp i hallen och frågade vem som var förman. ”Förman”, fanns det inte någon, den termen hade inte använts på många år, men det fanns en arbetsledare som för tillfället fanns i matsalen. Markus gick dit.

– Hur går arbetet, är ni klara under dagens lopp, frågade Markus arbetsledaren.

Denne skakade på huvudet och meddelade att det skulle ta ytterligare två hela dagar. Det här var ett avancerat system som skulle kopplas in. Efter detta skulle samma installatörer åka ner till Småland för att sköta installationerna på Manningsholm.

Det lät ju bra då är de är väl inövade för uppdraget och nyligen påminda om vad som gällde. Det var nog illa som det var med massor med främmande människor i hemmets vrå utan att det för den skull behövdes ytterligare en omgång personer för installationen söderut. Dessutom fanns det massa värdefulla saker där nere som säkerligen kunde locka någon som inte kunde hålla sina giriga fingrar i styr.  

Så var det så dags för att åka till polisstationen för att träffa Bison. Domens tid var därmed inne och det skulle avgöras om Markus kunde komma undan med sitt undermåliga arbete i ärendet Tjusedalsmordet. Stressen över detta hade hunnit byggas upp ännu mer. Han kände hur det hade börjat pulsera i bulan i pannan igen. Bulan hade försvunnit men nu blev han påmind om det onda. Alla vill ju göra ett bra jobb. Annars var ju risken överhängande att det inte skulle bli några fler jobb. Då skulle hans dröm att få jobba med sitt intresse gå i kras. Han kände sig inte alls tillfredsställd med att komma helt tomhänt när han förväntades leverera.

Markus bestämde sig för att ta bilen in till stan för att sedan ha friheten att åka ner till Manningsholm direkt efter mötet med Bison. Han var tvungen att vara där att för möta larminstallatörerna. Markus tyckte om att köra bil trots den tråkiga vägen ner till Småland och han älskade sin Saab. Den var en fröjd att köra och var dessutom väldigt ovanlig på vägarna. Stolarna var supersköna och reglagen var riktade mot föraren. Tänk att ingen annan biltillverkare tänkt på det. Det är det värsta som fanns var ju att någon passagerare skulle lägga sig i eller ändra på någon inställning. Det störde körningen. Det fanns till och med biltillverkare som förminskat förarens roll så till den grad att de placerat instrumenten i mitten av bilen. Markus tyckte att det var idiotiskt. Har alla passagerare en rättighet att se förarens instrument? I vilket syfte? Nej, någon sådan rättighet fanns knappast. Så skulle aldrig Saab göra. Markus bil hade var nästintill unik faktiskt. Han hade tur som fick tag på ett sådant exemplar som dessutom hade den ovanliga röda färgen.

Markus beställde upp hissen. Det gjordes genom att trycka in vilken våning man skulle till. Någon dator räknade ut vilken hiss den skulle skicka för att det skulle bli optimalt. Inne i hissen fanns inga knappar. Så man kunde inte ångra sitt val.

Hissen var snabbt nere i källaren. Därifrån gick en gångtunnel till parkeringsgaraget. Detta på grund av att berget sedan länge var urholkat av spårväg och reningsanläggning och inte tålde att det även sprängdes in ett parkeringsgarage direkt under det höga huset. Därtill hade försvaret haft invändningar mot bygget. Grannarna hade först protesterat men dessa protester hade snabbt avklingat när de blev varse om hur värdet på deras bostadsrätter skulle påverkas.

Där stod den, den röda faran, ganska avsides parkerad i det gigantiska halvtomma parkerings­garaget. Markus körde upp för rampen som ledde upp från parkeringsgaraget och upp i solljuset.

Vad var det nu han skulle säga till Bison? Jo, just det, “vart är identitetsanalyserna?” “Labbet är tröga och segar ner vår utredning!”, ”Dörrknackningen gav ingenting, men vad ska man göra?” Något i den stilen.

Och vad var det andra nu. Jo, just det, att kidnapparen och mördaren hade bott i närheten för att regelbundet kunna hälsa på sitt offer och njuta av scenen. Det var ju inte nytt för Bison men det måste sägas högt och diskuteras. Kanske kan han komma på någon vinkel under diskussionen som kunde lanseras under eget varumärke. Förutom detta kände sig Markus helt tom. Hade de senaste händelserna påverkat honom mer än han vågade erkänna?

Mördaren måste nog ha besökt fången en gång om dagen. Inte minst för att få sin egen tillfredställelse.  

Det är ju väldigt konstigt att ingen granne har sett något underligt. Det var ju en kidnappning och fångenskap som hade hållit hus i området så någon liten avvikelse borde ju snappats upp av någon av de boende. En okänd bil som kör fram och tillbaka som inte hör hemma i området.  Någon som plötsligt börjar bete sig annorlunda. För att ta två exempel.

Markus kom att tänka på den gamla damen Teodora. haha, han skrattade högt för sig själv. Vilken underbar dam. Så parant. Och bar sina kläder i en så god stil. Vältalig och välartikulerad som få. Och vilken karriär sedan. Tänk att ha varit konsul i Doha. Det kan ju inte vara lätt med den kvinnosynen som finns där. Och tänkt att…

Markus ställde dig plötsligt på bromsen. Alla lösa saker i bilen for framåt av retardationskraften. Från bromsarna kom ett rökmoln av friktionsvärmen. Som tur var fanns inte någon bil bakom där på Stadsgårdsleden men väl en buss längre bort som nu fick köra runt Markus bil. Busschauffören hängde på hornet men Markus hörde det inte.

Varför i hela friden skulle det finnas en konsul i Doha? Doha är ju huvudstaden i Qatar. I huvudstäder finns det ambassader. Inte konsulat. Det är aldrig både ett konsulat och en ambassad i samma stad. Det var osannolikt att Teodora sagt konsulat men menat ambassad. Man gör inte sådana fel om man är insatt. Hon hade helt enkelt inte någon koll. Hon hade aldrig varit där.  

– Jävla kärring, utbrast Markus eftertänksamt för sig själv i sin stillastående bil. Det här var en sådan situation där pusselbitarna ordnades från det fullständiga kaoset till att falla på plats precis där de hörde hemma så en betraktare att kunna skönja i vart fall en del av hela bilden. En bild som exempelvis skulle kunna visa att en person så snabbt kunde gå från en ”underbar dam” till ”jävla kärring” om det ville sig riktigt illa.

Markus famlade fram sin telefon. Mycket riktigt. I Doha har Sverige haft en ambassad sedan 1977. Och den första kvinna som tillträdde med titeln ambassadör gjorde detta så sent som 2014. Och hon hette inte Teodora Kröger. 

Med denna information stod det alltså klart att Teodora hade ljugit Markus och Miriam rakt upp i ansiktet! Hon hade blåst Markus helt och hållet. Vad kunde förklaringen tänkas vara till detta psykopat­beteende? Psykopater kunde ju ljuga så att de nästan tror sig själva och det här var minsann precis just så. I vart fall inte långt ifrån. Vad mer var det i Teodoras story som inte stämde? Hur detta hade med Tjusedalsmordet att göra kunde lämnas där hän för tillfället. Det här var en irregularitet i utredningen som han visste att Bison skulle gilla. När någon blir påkommen att ljuga i en utredning så ses det alltid som positivt.

Markus kom då att tänka på att vittnen sett “någon ungdom med konstig frisyr” vid tiden för mordet i Tjusedal. Det var flera olika utsagor om detta vid dörrknackningen. Det är märkligt, tyckte Markus efterklokt, att man på ett ställe där det finns ett trettiotal hus och där alla känner alla plötsligt visar sig en person som de inte känner igen. Vart kommer denna person ifrån tro? Detta kunde inte vara en slump.

Med inledande däckskrik, motorvrål och gummirök fortsatte färden nu på Stadsgårdsleden via Gamla Stan in mot Kungsholmen och polishuset. Nu hade Markus äntligen något att komma med när han träffade Bison. ”Saved by the bell” som det heter.  

Färden till Kungsholmen gick snabbt och bilen var snart parkerad utanför polishuset. Civila utredare hade inte tillgång till polishusets eget garage så man fick uppsöka sin egen parkering bäst man ville vilket denna gång tursamt återfanns på gatan precis utanför. Däremot hade de civila utredarna skrivbord inom huset. Inte egna så först till kvarn fick avgöra. Markus hade ett favoritskrivbord vid kaffeautomaterna där han hade nära till allt och alla.

Väl på rätt våningsplan möttes han av en inte helt ovanlig syn. Bison vid kaffemaskinen hållandes i en kaffekopp. Nyfylld med hett ångande innehåll.

Därefter följde en betydligt mer ovanlig scen. Bison sken upp när han fick se Markus! Det brukade han aldrig göra annars. Bison var för det första inte de stora uttryckens man. För det andra hade de båda hade alltid haft en ömsesidig respekt för varandra men den hade aldrig varit så kärvänlig så att den förtjänade sådana här breda leenden. Bara professionell. Kollegor emellan. Och förhållandevis strikt. Aldrig hade de exempelvis snuddat tanken att ta en öl tillsammans efter jobbet, bara de två, eller någon gång haft ett djupare samtal om privata saker. Förutom när Markus i berusat tillstånd talat frispråkigt om saker som normalt ska hållas tyst om.

Men det var väl en kombination av Markus snedsteg när han låtit sin tunga löpa amok till sedan inom polishuset nästintill bevingade citat och graden av intresse och snabbhet för ärendena som gjorde att Bison gillade att jobba med Markus. Markus var en profil, helt klart. Det ska vara underhållande att jobba. Inte tråkigt. Men man kunde ha ett underhållande jobb utan att det var tramsigt och flamsigt.

Bison hade flera gånger kunnat presentera resultat till din chef som fick honom själv att se bra ut. Markus stod för många av de resultaten.

Men denna strikta professionalism till trots sken Bison som en sol där bakom det gråa skägget.

Bison kom mot Markus som förvånat kände en klapp på ryggen. Markus var till och med tvungen att vrida huvudet för att titta på den klappande armen för att förstå vad som hände. Markus föstes förbi sitt favoritskrivbord och in i ett ledigt mötesrum. De båda slog sig ner på var sin stol. Markus vid kortsidan av ett konferensbord. Bison satte sig på långsidan, men väldigt nära Markus kortsida. Bison hällde upp ett glas vatten ur en tillbringare och ställde detta glas framför Markus. Markus stirrade förvånat på glaset.

– Hur är det med dig, frågade Bison och lutade sig fram mot Markus.

Ansiktet, som hade kommit väldigt nära Markus, var fortfarande lika strålande och gav nästintill ett fånigt intryck. Skägget stod rakt ut.

Markus förde vattenglaset till munnen och tog en långsam klunk samtidigt som han betraktade figuren som var lutad mot honom. Här gällde det att köa sig tid. Han lutade sig tillbaka medan han drack för att öka avståndet till behaglig längd.

Markus hade blivit misstänksam redan vid första ryggdunket. Vad hade han gjort för att förtjäna en alla dessa omhuldande gester? Skulle han få sparken från uppdraget? Skulle hans kontrakt rivas? Var det någon annan olycka som var nära att inträffa när detta försök att invagga i falsk trygghet var över. Vad var det för bomb som strax skulle brisera? Här var det snarare frågan om att försöka minimera skadorna.

Markus ställde tillbaka vattenglaset på bordet. Han visste ju att han trots allt hade bra kort på handen efter att plockat upp upptäckterna med Teodora. Markus visste att Bison skulle tända på alla cylindrar när han fick höra om detta.

– Jo, det är bra. Det har var varit lite hektiskt det senaste dygnet.

– Ja, de kan jag förstå, sa Bison.

– Men du har väl vilat och tagit det lugnt nu, inte tänkt på jobbet och så, fortsatte han?

Nu blev Markus helt säker på att Bison gillrat en fälla för honom. Locka honom att säga att han inte har jobbat med sitt uppdrag. Det hade han förvisso inte heller gjort, förutom några minuters tanke­verksamhet alldeles nyss. Men den tanke verksamheten hade i och för sig givit en extraordinär utdelning. Men den som gillrar en fälla kan själv snabbt själv gå däri. Och den lärdomen skulle någon i rummet snart bli varse.  

– Nja, jag jobbade lite idag på förmiddagen, svarade Markus

Han ljög inte. Kanske skulle ordet ”lite” betonats mer.

– Men det hade du inte behövt göra med tanke vad du har varit med om.

Det var uppenbart att Bison ville spela detta lömska spel lite längre. Nåväl.

– Nej, det är ingen fara alls, det har gått bra, svarade Markus.

– Gått bra?

– Ja, väldigt bra faktiskt.

Bison lutade sig tillbaka i sin stol och verkade väldigt säker på sin sak. Det var väl nu som det var tänkt att fällan skulle slå igen och fånga honom. Levande.

Istället kom ett mycket oväntat byte av samtal.

– Vi har skickat in spåren från din lägenhet till analys, sa Bison.

– Håren och fingeravtrycken har gått till Linköping.

– Jasså, jag har ett eget labb för sådant, svarade Markus.

– Ja, men då hade vi förlorat tid, nu gick proverna iväg idag, så jag tog det den här vägen, sa Bison.

Markus hade inget mot detta. Använde man NFC i Linköping så fick Polismyndigheten betala. För att inte tala om att de skulle vara tvungna att hantera administrationen och eventuellt krångel som beställningen kunde medföra med debitering, ordernummer och så vidare.

– Vem tror du att du hade på besök då?

Bison misstänkte starkt att det var personen från Tjusedal som hade varit på ”besök”. Men frågan var en kontroll för att se om Markus fått samma insikter som han själv.

– Jag vet inte vem det är, svarade Markus. Men jag kan vara se att det inte var något som var stulet från min lägenhet.  Så det var inte frågan om någon stöld eller liknande. Ganska sjuk person som ger sig på en sovande person på det där sättet.

Responsen från Markus var åter nedslående. Hade han inte förstått sambanden? Bison övervägde för sig själv, medan han tog en mun av det varma kaffet, om han skulle delge sina misstankar. Eller om han helt enkelt skulle hålla käft igen för att inte oroa.  Det fick bli det senare. Något som kunde beskrivas med “helt enkelt” bör sällan motstås. Grabben är ju fortfarande förhållandevis färsk inom det här. Och trots att han visat fantastiska färdigheter inom sitt område så är det här kanske ett sådant tillfälle där intuition genom erfarenhet trots allt spelar en viss roll.  Det är vid just ett sådant här tillfälle som agnarna sållas från vetet. Att yppa sina misstankar till Markus var inte görbart. Risken fanns ju dessutom att han då skulle kräva att få personskydd och det kunde man inte få på så lösa grunder som bara en gnagande känsla hos en gammal polisstöt. Faktum var att det inte fanns några bevis åt något håll. Inte än i vart fall.

Markus hade visst sina aningar om vad som kan ha hänt.

Han led ju av paranoia så det vore väl konstigt om han inte hade tänkt på saken. Men det han kommit fram till kunde han inte grunda det på några fakta. Givetvis hade han funderat över hur det kunde komma sig att han blivit överfallen två gånger på kort tid men aldrig tidigare i sitt liv. Han utsatte sig absolut inte för större risker nu än vad han gjort tidigare. Det kunde inte varit en slump.

Han var helt klart tvungen att vara på sin vakt framgent men han tänkte inte säga ett dyft till Bison om hur han tänkte eftersom han då riskerade att bli fråntagen sina arbetsuppgifter. Eller än värre - att det placeras en poliskonstapel i dörren vid hans bostad som skulle notera vem som kommer in och ut ur hemmets vrå. Detta skulle inskränka den personliga integriteten. Nej, detta skulle han klara av själv och han kunde skaffa sig sitt eget personskydd den dagen detta, gud förbjude, skulle komma att behövas.  Men då skulle han skaffa sig några som höll sig på avstånd och respekterade integriteten fullt ut. Och som signerade någon form av sekretessavtal.

Bison höll med om att det var en sjuk person som de hade med att göra.

– Men jag vill ge dig status på Tjusedalsmordet! Markus förde över fokus på något annat innan Bison skaffade sig några idéer.

– Du kanske har läst protokollen från dörr­knackningarna, frågade Markus.

– Ja, det har jag gjort, svarade Bison

– Inget särskilt där som du reagerar över, förhörde Markus.

Tystnad. Bison bläddrade igenom dokumenten i sitt minne. Det var ju inte svårt att förstå varför Markus frågade så. Han hade hittat något med relevans i protokollen och det kunde bli en penibel situation av det hela om han missat något. Precis efter att han kallat sig den erfarne i sin interna tankegång.

– Jag menar att jag håller på att titta igenom protokollen, ljög Bison. Vad är det du har hittat?

Markus berättade om att han funnit en mytoman i skepnaden av en gammal dam.

Bison grymtade. Men på ett gillande sätt. Det var alltid tillfredställande att upptäcka att någon ljög, konstaterade Bison. Anledningen de har för att ljuga kunde många gånger vara intressant för utredningen. Han kunde även notera att uttalandet från Teodora inte fanns med i protokollen eftersom hennes utläggning inte var ett svar på en fråga ställd av polismakten. Han hade således inte missat något.

– Är det inte vidare sannolikt, fortsatte Markus, att den person som hade en fånge i Tjusedal bott i närheten av platsen där fången fanns? Den enda bebyggda plats i närheten var just det bostadsområde som vi knackade dörr i. Tre kilometer från Tjusedal.

– Jo, det är väldigt sannolikt, svarade han själv på sin egen fråga.

Markus reste dig nu upp och gick runt i rummet som en amerikansk advokat i sin slutplädering. En modern Perry Mason. I rummet var det förresten Bison som var mest lik Perry Mason.

Markus var inne i ett stim och det var bara för Bison att ta till sig av det som sas. Många gånger kunde man komma undan med att visa ett gott självförtroende då materialet i övrigt är tunt.  

– Man måste i det här läget fråga sig några saker, fortsatte han. Nu hade också gester tillkommit. Markus pekade upp i luften. Det var den universella gesten för när man måste fråga sig saker.

– Har det hänt något i detta bostadsområde under denna tid? Har det varit någon anomalitet? Exempel på en sådan sak kan vara att det plötsligen dykt upp någon utomsocknes person vid tiden för mordet. En person som därefter inte synts till. Om man kan hitta en sådan person så har vi nog kommit en bra bit på väg.

Markus spände ögonen i Bison men han behövde inte någon respons från honom just nu. Han såg att Bison var med på noterna. Utläggningen kunde fortsätta på inslagen väg. Markus kände vinden i seglen och han skulle nog komma undan med den här bristfälliga utredningen. I vart fall denna gång.

– Och om vi då för ett ögonblick, fortsatte han, ägnar oss åt protokollen. Är det inte just en sådan utomsocknes person som figurerar däri?

– Ungdomen med håret, triumferade Markus. Som flera sett men som ingen känner till vem det är! Det är ju märkligt att ingen gör det eftersom alla uppges känna alla i området.

Han bad Bison även notera att det låg nära till hands att misstänka att denna främmande ungdom, det vill säga ”ungdom med konstig frisyr”, måste ha bott i något av dessa hus inom sagda isolerade område eftersom denne visat sig ett antal gånger.

– Vilket hus ligger då allra närmast Tjusedal? Från vilket hus kan man gå praktiskt taget osedd till för att hälsa på sin fånge i torpet? Jo, Teodoras hus! Det kanske inte behöver betyda att Teodora eller huset har något med saken att göra, men jag vill ändå konstatera dessa fakta.

”Konstatera fakta och ”etablera fakta” var två av Markus favorituttryck.  

– Kan det också vara så, frågade Markus, att det inte fullt ut är en slump att Teodora ljuger för polisen och uppger sig inte ha sett något som helt avvikande i området trots att damen måste väl vara utomhus i området utanför sitt hus. Och hon har ju ögon att se med.

– Är det så att hon i själva verket faktiskt sett något? Vet hon något som inte vi vet?

Markus visste att resonemanget hade sina brister. Stora brister. Hur denne ungdom skulle kopplas till Teodora var långtifrån klart. Bara för att hon ljugit för polisen och föreföll vara mytoman gjorde ju inte att hon hade något som helst med händelserna i Tjusedal att göra, några kilometer från hennes hus. Och ungdomen kunde ju mycket väl varit en avlägsen kusin någon boende i området. En kusin som åkt tillbaka till stadens sus och dus efter att ha andats lite havsluft.

Men Markus kände på sig att det fanns något i berättelsen. Något som var värt att nysta i. Det var något med hela den här historien som kändes olustig. Något gjorde att han kände sig obekväm. Markus kunde inte fixera exakt vad det kunde vara men det skulle säkerligen visa sig när den har oredan lösts upp. Givetvis skulle Markus redan kollat det hela mer, ringt upp vittnena och frågat ut den om den där ungdomen. Vad det var för konstigt med frisyren exakt? Vem var ungdomen? Kanske kunde denne person avföras. Men det hade ju inte funnits tid för detta.

Bison var tyst. Det behövde man inte tolka på annat sätt att han tänkte intensivt. Plötsligt försvann han ut ur rummet och kom tillbaka med en bärbar dator.

– Vad hette damen sa du, frågade han?

– Teodora Kröger, svarade Markus. Det var i vart fall vad hon påstod.

Pekfingret valsade över tangentbordet. Ack så sakta men ändå taktfast.

– Det finns också en annan person skriven på hennes adress. Han heter Lukas Kröger.

Direkt efter mötet med Bison hade Markus åkt ner till Manningsholm. Hur mycket han än gillade Stockholm så kändes det alltid väldigt bra att köra den långa allén fram till huvudbyggnaden. Det var där som han kände sig trygg. Varje gång han körde genom den långa allén på väg fram till huvudbyggnaden så kände han att han kom hem.

Bison skulle fara efter söderut dagen därpå så att de båda kunde hälsa på den gamla damen Teodora. De skulle även hälsa på de vittnena som sagt att de sett en ungdom med konstig frisyr. Men framför allt skulle Teodora känns på pulsen. Kunde hon förklara sin märkliga historia? Markus såg fram mot att pressa henne på sanningen.

Besöket hos Teodora var inte bokat. Hon skulle överrumplas och överraskas för bästa effekt. Denna gång skulle inte Markus låta sig imponeras av några skrönor från den fina diplomatiska världen. Tanten ljög ju inte ens bra. Ville hon bara spela polisen ett spratt för att se hur dumma dom var? Markus förbannade sig själv att han satt där i öronlappsfåtöljen med tindrande ögon och sugit i sig informationen som en lättlurad, lallande dåre.  Men vem kunde å andra sidan föreställa sig att den paranta damen skulle vara en så djävulsk lögnerska. Eller var det möjligen så att allt var ett missförstånd. Hade hon, i ett tillstånd av stress av att ha Polismakten på besök, sagt Qatar men menat något annat. Markus hoppades lite att det var så men allt tydde på att den gamla damen visste precis vad hon gjorde. Men varför honom ljugit så uppenbart återstod att se. Teodora Lögnerska verkade ju vara långt smartare än så.

Det var underbart skönt att vakna upp på Mannings­holm. Det här var hemma för Markus och det finns inte någon skönare känsla än att vakna upp hemma. I sin egna bekväma säng. Han var precis som vanligt helt ensam i den mäktiga huvudbyggnaden.

De två flyglarna var uthyrda till två familjer som jobbade med jord- och skogsbruket på ägorna.

Markus hade sitt sovrum längst upp i huvudbyggnaden mot den norra gaveln och hade blivit väckt av en ivrig hackspett som försökte sig på att penetrera en av ekarna utanför Markus fönster. Hackspetten verkade aldrig ge upp. Hade han tänkt att borra hål genom hela eken? Det var ju knappa två meter i diameter så det skulle i så fall vara ett stort projekt. Men han verkade verkligen försöka.

”rrrrrrrrrrrr”

Men åhhh…gick han på extacy eller??

Markus la kudden över huvudet och funderade en kort stund på om han skulle hämta farfars gamla älgstudsare, den så kallade ”muskedundermadame” och ge hackspetten en läxa som den sent skulle glömma. Han hade ju licens men det var oklart om detta ändå var i enlighet med lagens bokstav. Men en muskedundermadame var nog inte det optimala vapnet för hackspettar. Men en hagelsvärm skulle ha gjort underverk.

Ljudet av hackspetten hade ju längre morgonen lidit drunknat i ett annat ljud. Det hade nämligen börjat blåsa så det gamla husets fönster börjat skallra. Detta överröstade till slut Hacke Hackspett.

Manningsholm låg vid en havsvik där vinden kunde få ordentlig fart innan den slog mot herrgårdens saltstänkta stenväggar. Markus halvöppna sovrumsfönster hade blåst igen med en smäll så Markus hade hoppat högt av överraskning. Han hade tagit det som en signal att gå upp. Han brukade ha sitt fönster halvöppet för att kunna höra naturens ljud där ute i natten. Men med Hacke och blåsten hade det blivit för mycket av den varan.

Markus gick ner för trappan och in i köket där han hade laddat kaffebryggaren och anslutit en timer så att kaffet skulle vara klart just i denna stund. Och det var det.

Allt var i sin ordning denna morgon. Inga smygande eller gömda inkräktare. Kaffet redo. Markus hällde upp en stor kopp nybryggt kaffe och tog därefter en djup klunk och svalde.

Markus hostade till. En del av det svalda kaffet vände i strupen. Kaffet smakade gift! Någon form av mögel!

Markus fick genast spotta ut det som var kvar i munnen i panik och skölja med rent vatten. Men munnen kändes fortfarande kontaminerad. Smaken dröjde sig kvar. Vid den påföljande kontrollen av bäst-före-datumet uppvisade att detta passerats redan i april för två år sedan. Han måste fått tag på ett paket som stått längst in och gömt sig. Som kanske hade haft ett hål i förpackningen så fukt hade kunnat krypa in.

Markus vandrade ut på trappan. Fortfarande i sin röda morgonrock. Morgonrocken hade han döpt Hefner eftersom han sett på tv att den legendariska Playboymiljardären alltid hade något liknande på sig en gång i tiden. Rocken tillsammans med miljarderna utgjorde likheterna, men där slutade de. Markus var inte någon Playboy på något sätt.

Solen hade börjat värma men den kraftiga vinden var kylig. Markus fick använda all kraft för att inte den tunga ekporten till Manningsholms huvudbyggnad skulle flyga upp i den kraftiga vinden. Han gick med snabba steg till den ena flygeln för att se om där fanns något kaffe att få låna. Där var inte någon hemma. Hela den högra flygeln var nedsläckt och såg ut att vara öde. Markus tittade in genom fönstret genom att skugga ansiktet med händerna mot fönsterrutan. Fullständigt öde.

I den andra flygeln öppnade en man. En ganska alldaglig, medellång man med tunt grått hår. Bengt James hade varit föreståndare på gården så länge Markus kunde minnas. Det var han som skötte den dagliga driften av ägorna. Det var Bengt som såg till att djuren sköttes, att skogen avverkades som den skulle. Det var han som bytte trasiga lampor och lagade strejkande båtmotorer. Eller han omhändertog i alla fall problemet även om han inte gjorde allt själv. Denna dag var tanken att han skulle hjälpa till med ett mycket ömmande problem.

Markus förklarade sitt ärende att han gärna skulle behöva låna lite kaffe. Bengt hämtade ett helt paket kaffe som han lämnade över till Markus.

– Vart är familjen Kewchiangwang någonstans, frågade Markus.

Familjen Kewchiangwang (Kew) bodde i den ödelagda flygeln.

– Är de ute och reser?

– Ja, svarade Bengt. De är och hälsar på släkten i Thailand. De reste igår och ska vara borta en månad.

– En månad, utbrast Markus.

Han hade inte ens varit i Asien.

– Det passar rätt bra, det är lite lugnare just nu. Och jag har tillräcklig hjälp med djuren ändå. Vi lånar lite folk från Björkösund om med behövs.

De diskuterade några ärenden på gården innan Markus fick ursäkta sig och trava tillbaka till huset igen på grund av tilltagande nedkylning och kaffetörst. Det hade blåst kyligt kring benen och under hela samtalet. Den kyliga luften hade även virvlat upp under Hefner.  

Jaha tänkte Markus, här har man i alla år haft fler heltidsanställda än vad som tydligen behövdes. Men så kom han på sig själv att vara för snål. Det är alltid bra med någon extra hand på gården och det kanske underlättade för djuren. Och klart att de skulle få hälsa på sin familj.

Bengt var verkligen en klippa. Men han var 63 år och skulle snart gå i pension. Hur skulle han kunna hitta en lika trofast förvaltare till gården? Detta problem skulle nog växa sig större, förutspådde Markus. Själv kunde han bara teorin bakom gårdsskötsel. Men det hjälpte inte långt. Djuren skulle inte bli mätta på teori.  

Väl tillbaka uppe i köket upptäcker Markus att det var gammaldags kokkaffe han fått.

Markus fick vackert springa ut igen till husets gavel där Markus farmor, och generationer före henne, inrett ett gårdsmuseum med gamla saker från förr. Det var inte något stort museum utan bakom den grova dörren som låstes upp med en stor rostbrun nyckel fanns ett enda rum med främst köksföremål.

Och där på en hylla stod en illröd kaffekanna från Kockums. Markus tog ned den från sin hylla, dammade av den, låste utrymmet och återvände för tredje gången till köket. Med hjälp av internet sammanställdes informationen om hur det gick till att koka kaffe på detta uråldriga sätt.

Så. Till slut var kaffet kokat, för säkerhets skull även silat, sedan upphällt. Med dagens tidning och denna kopp slog han sig så ner i köket för att avnjuta denna heliga stund.

I tidningen stod det inte så mycket nytt. Den annalkande rymdstenen hade förutom svarta, feta domedagsrubriker fått en mer noggrann beräknad bana och faran hade tonats ner. Nu menade man att den förmodligen skulle passera eller möjligtvis brytas upp i mindre delar. Om den passerade skulle den inte återkomma på sjuttio åtta tusen år. Faktum var att den aldrig hade varit i solsystemet tidigare utan kom utifrån någonstans men den skulle den få en omloppsbana med hjälp av närkontakten med jordens och dessförinnan Jupiters gravitation som tvingade den ändra bana.

Men om stenen bröts sönder så var det på förhand omöjligt att beräkna vad som kunde ske.

I Finland låg ett nybyggt kärnkraftverk i linje med stenens färdväg och man diskuterade nu vad ett eventuellt nedslag skulle innebära. De flesta experter uttryckte sig finländskt försiktigt att det nog inte skulle vara så bra om kärnkraftverket träffades. Inte ens om kraftverkets hade stängts ner i förväg. Det skulle bli frågan om stora mängder radioaktivt stoft som skulle spridas i atmosfären, Ett stort område skulle be obeboeligt för några tusen år framöver. Även grannländerna skulle drabbas.

Tidningen verkade älska att vända och vrida på alla delar av detta möjliga strålande scenario. Det lät onekligen dramatiskt. Ett sådant scenario var dock ytterst osannolikt. Men även en tryckvåg skapad av en endast förbipasserande rymdsten skulle potentiellt kunna orsaka direkta skador på verket så som diverse elektroniska fel. Det hade man ju sett tidigare. Kärnkraftverkets ägare försäkrade att man hade reservkraft. Men tidningen konstaterade att det trodde man sig ha i Fukushima också. Ända till det att reservsystemen översvämmades.

Som om det inte var nog med rymdstenen så hotades även södra Sverige få besök av stormen Sigrid under dagen. Sigrid skulle komma in så smått under den tidiga morgonen för att visa sin fulla kraft redan under eftermiddagen med sina trettio sex sekundmeter i byarna. Det var nog Sigrid som introducerat sig genom att skallra i hans sovrumsfönster och tysta Hacke. 

I övrigt var det inte något speciellt som hade hänt. Någon fylltratt som tydligen var kändis talade ut. En annan hade problem med sitt hår.

Markus skulle möta upp Bison vid semesterhus­området vid Tjusedal. Den avtalade tiden närmade sig.

Han ville absolut inte att Bison skulle se Manningsholm eftersom han då skulle få en felaktig bild. Att Markus hade undanhållit information. Att en sådan bild dock var den korrekta men den lilla detaljen valde Markus att bortse ifrån. Men han förstod att Bison var honom på spåren. Bison hade ju olyckligtvis fått se Markus lägenhet. Och det var inte en lägenhet som vem som helst skulle kunna köpa.

Han hade kommit ut som homosexuell. Det fick räcka som information. Det var värre att komma ut som snuskigt rik.

Bilen stod redan framme på sidan av huvudbyggnaden och han for iväg. Det var bara en dryg timmes bilfärd på mycket roliga, snirkliga, vägar så tiden gick snabbt. Den hårda vinden tog då och då tag i bilden som om den ville tvinga den av vägen. Men Saaben parerade lätt. Den var vindstyv.

Väl förbi det lilla söta rosa huset så började en lång backe som grusvägen vindlade upp för.

Där upptäckte Markus Bisons bil med varnings­blinkers på. Ena passagerardörren var öppen. Vad hade hänt? Ingen Bison sågs till.

Så såg Markus vad som hade hänt. Framför bilen låg en lång tall och blockerade vägen. Kunde detta möjligen varit Sigrids första offer? Tallen hade stått grunt i en sumpmark och hade inte lyckats få tillräckligt grepp för att stå emot de allt kraftigare vindarna.

– Den har nog blåst ner precis nyligen.

Bison hade kommit upp precis bakom honom. Det var enkelt att smyga när stormen susade i öronen. Han hade varit ute i skogen och tagit en teknisk paus. Pissat i skogen alltså.

– Vi får parkera här då, konstaterade Markus. Det är inte långt att gå.

Bison såg inte nöjd ut att behöva gå.

De parkerade bilarna vid vägkanten och klev runt tallen och började trava.

– Här är din telefon, sa han och drog fram en plastpåse ur jackan. Vi har lyft alla fingeravtryck så vi får se vad det ger.

– Den är fulladdad, sa han och blinkade.

Markus hoppades att de inte gjort en allt för grundlig undersökning av den telefonens innehåll.

Bison hade identifierat de tre hus som de skulle besöka genom att ringa in den på en karta. Det var i dessa hus som man pratat om den där ”ungdomen”. Penna och block var redo.

Familjen Bengtsson bodde på en liten tvärgata från huvudvägen och ägde ett fasansfullt fult panelbeklätt slarvigt placerat inne på en ovårdad tomt. Mannen i huset, Birger, hälsade välkommen och de sig ner på den inglasade uteplatsen. Markus fåtölj var tillverkad av grovhuggna trästycken men den var bekväm tack vare den tjocka grönvitrandiga dynan. Frun i huset, Vera, kom med kaffet i små, mycket gamla, kärringkoppar. Vera var späd, tystlåten och timid. Kopparna var omöjliga att dricka ur på ett värdigt sätt.

Bengtssons hade redan träffat Bison förra gången så Markus fick presentera sig ytterligare och besvara de sedvanliga frågorna om han var privatdeckare.

Markus brukade svara vänligt att det var han inte, även om det naturligtvis fanns inslag av det yrket i detta men att de arbetade med moderna metoder som var fullt sanktionerade av det allmänna vilka även betalade för tjänsterna enligt särskild föreskriven ordning. Frasen var väl inövad vid det här laget. Någon glamour eller dramatik som i filmens värld om privatdeckare var det inte frågan om.

Bison frågade lite inledningsvis om de har gjort några iakttagelser sedan sist. Men det hade de inte gjort. Området hade ju sitt stillsamma liv. Det var ju högsäsong och stugorna var bebodda. Så de enda irritationsmomenten var en och annan lövbrasa och långvarigt surr från gräsklippare.

Lövbrasa, såhär års, tänkte Markus. Det lät konstigt. Personen som eldat hade nog bara eldat diverse skräp. Markus kunde inte förstå varför man i hela friden eldade löv. De var väl bara att samla ihop antingen i en kompost eller lägga på en enslig del av trädgården med lite ris över. Vips skulle ju löven vara borta till året därpå. Så var ju naturens gång. Maskar och mikrober kunde lösa detta helt utan bolmande och illaluktande lövbrasor.

Men då missar man givetvis det primitiva behovet av att göra upp och vakta en eld. Markus konstaterade att människor har, trots evolutionens gång, förvånansvärt många primitiva behov kvar som de måste få utlopp för.

– När ni fick besök från polisen förra gången så nämnde ni något som var udda här… nu hade Markus tagit över. Han ville få detta överstökat för att kunna hälsa på Teodora som även hade berövat honom delar av hans nattsömn. Teodora och Hacke hade jobbat i skift för det syftet. Sedan hade Sigrid tagit vid.

– Det var riktigt otäckt faktiskt, började Vera och tittade på sin man som om hon sökte tröst i en svår stund.

– Berätta, uppmanade Markus.

– Jag var i skogen och plockade kottar när han kom.

Nu var det Bison och Markus som kollade på varandra.

– ”han kom…”, frågade Bison

– ”kottar”, frågade Markus

De hade frågat samtidigt och i mun på varandra. Men det var uppenbart att frågorna kommit från två olika utgångspunkter.

– Jag brukar plocka kottar att elda med, förklarade Vera.

Markus var nöjd med att hans fråga besvarats först även om Bisons fråga möjligtvis varit mer arbetsrelaterad. Men det var ändå svårt att förstå att någon kunde vara så snål så att samlade brännbart i skog och mark.

– ”han kom..”?, upprepade Bison.

– Jag hörde bara att det rasslade till bakom mig.

Vera sa inte att det rasslade till. Hon sa att det ”wassle te” Det var en märklig dialekt de hade i trakterna.

– Sedan, Vera sänkte rösten något för dramaturgins skull, kom han över skogen med full fart mot mig. Jag blev jätterädd.

– Men du gömde sig bakom ett träd, fyllde Birger i.

Birger log.

– Ja, han hade ju svårt att komma nära mig då. Han var ju ganska stor och klumpig.

– Vad hände sedan?

Markus hade återgått till det arbetsrelaterade. 

– Vi stod bara och tittade på varann ett tag. Sedan vinglade han iväg.

– Men hur såg han ut? Vinglade? Markus hade börjat ana oråd. Det var något som inte stämde här. 

– Ja, han var stor.

– Hur stor?

– Jättestor och full och klövarna…

– Klövarna?

Bison såg mycket skeptisk ut. Där bakom skägget.

Det var bara en millisekund ifrån att Markus hade frågat ”full?” Men han hejade sig när han plötsligt förstod vad det handlade om.  

– Vera pratar om en full älg, bröt Markus in. Visst gör du det, Vera?

– Ja, bekräftade Vera. Sedan hörde jag honom lite senare och…

– Stopp, det räcker.

Bison hade fått nog.

– Har ni sett något mer konstigt i området, frågade Bison. Något annorlunda.

– Ja, det var ju en kille som jag inte sett här förut, berättade Birger. Men det kan ju vara någon grabb som bor här så klart. Vi funderade på vem det kunde vara med en så konstig frisyr.

– Frisyr? Markus var otålig.  

Det här var annat än fylleälgar. Nu började det brännas.

En mörk och illavarslande blick från Bison fick honom att varva ner. Och om det var så att den här personen hade något med mordet att göra så var det ju av viss vikt att få ett bra signalement. Sådant kunde inte kunna stressas fram.

– Håret stod liksom rakt upp. Nu var det Vera som pratade igen och visade med händerna ovanför huvudet format som ett upp och nedvänt V. 

– Jaha, en mohawk, sa Markus och noterade i sitt block.

Han mötte därefter Bisons blick igen som denna gång lyste ögonen förvåning istället för ett varnande mörker.

Förmodligen över Markus plötsliga och oväntade kunskaper i ämnet dagens frisyrer. Att det fanns fler typer av hawk-frisyrer såsom deathhawk, crosshawk och trihawk fick läggas därhän för tillfället. Dessa detaljer fick man återkomma till om det behövdes.

Som tur var skulle Bison aldrig få veta vad som var källan till kunskaperna. Markus hade nämligen fått den från vad som kan närmast kan beskrivas som en kärleksfilm av det lite grövre slaget. Där anus hade prioriterats framför manus.

Inte heller titeln hade givits någon större konstnärligt handlag. ”The Mohawk Revenge” var en vid det här laget en rätt gammal film som handlade om två punkkillar. En av dessa hade just en sådan frisyr och hade tagit hand om en annan kille på ett sätt som han enligt uppgift förtjänade väldigt mycket. De hade ”kramats hårt” om någon nu mot förmodan skulle komma på tanken att göra en fin omskrivning av det hela.  Och sedan dess hade Markus haft en viss dragning till just personer med en sådan frisyr.  Han tyckte helt enkelt att det var väldigt sexigt även om det inte gick att förklara varför. Sin dragning hade han inte så mycket för eftersom det var synnerligen sällsynt att någon hade en sådan frisyr i dessa moderna tidevarv.

Men med denna detalj till utredningen tilltog plötsligt Markus intresse för intervjun.  Något som han skämdes för, men det var ju inget att göra åt.

– Ni är säkra på att det var en grabb?

Bison var känd för att sköta förhör och intervjuer mycket metodiskt med öppna frågor och frågor som uteslöt varje annat alternativ. Så som denna.

– Ja, absolut, han hade ärmlös tröja på sig och hade nog varit mycket på ett sånt där ... gym., svarade Birger med nästan en avsmak för ordet “gym”.

Som om han svalt en bittermandel. Gym var tydligen inte Birgers melodi. Muskler skulle väl framträda med hjälp av hederligt kroppsarbete.

– Håret var rosa i toppen, inflikat Vera. Och ljust nertill. Blont.

– Rosa? Blont?

Markus utbrast detta häpet och dessvärre även med illa dold förtjusning. Obygderna vid Lofta Utkik överraskade!

– Var såg ni personen, frågade han?

Vad var det där för kille tro, tänkte han.

– Nere på vägen ve bommen, svarade Birger som nu verkade ha spottat ut i Bittermandeln och sköljt ur och rensat käften så att det var möjligt att prata utan att få en min av avsmak.

– Åt vilket håll?

– Från Utkika.

Markus visste att Utkika var ett smeknamn på Lofta Utkik. Han visste också att den väg Birger pekat ut var den vägen som gick till Tjusedal. Bommen låg vid den lilla vägen som gick ner till Teodoras hus. Var detta möjligen ytterligare en pusselbit som föll plats? Markus tyckte att det fortfarande var för tidigt att säga.

Samtalet på pågick ytterligare en stund och signalement gav ledtrådar om kläder längd, gångstil med mera.

Men Markus visste att dessa uppgifter inte skulle vara så mycket värt eftersom folk glömmer bort sådana detaljer snabbt. Möjligtvis kunde hårfärgen stämma eftersom Vera redan vid tiden reagerat på färgen. Men det var först senare hon fick anledning att tänka på färger på kläderna eller längden på killen gjorde att de uppgifterna var osäkrare. Paret uppskattade åldern till 15–30 år. Det var ju ett mycket stor spann men de hade bara sett personen på långt avstånd.

Några femtonåriga mördare skulle knappast gå lösa här i trakterna, dessa var lätträknade i den svenska kriminalhistorien, men däremot en bit över tjugo så ökar frekvensen av mördare, tänkte Markus.

De fortsatte till de andra två husen och de gav samstämmiga uppgifter på ett övergripande plan även om vittnesmålen skilde sig något åt från varandra i detaljerna. Bison kunde snäva in åldersspannet till mellan 20 och 30. Och håret hade definitivt haft inslag i rosa nyanser av mohawkmodell. Först kanske man kan tycka att det är vansinne att man, om man håller någon fånge och därigenom kommer att vara på flykt från lagen, färgar håret på ett sådant uppseendeväckande sätt.

Men efter intervjuerna föreföll det snarare som ett genidrag. Ingen kunde ge en enda detalj på hur ansiktet såg ut. De hade bara sett ett konstigt hår.  

Markus tyckte att det här spåret givetvis måste undersökas mycket ingående och noggrant.

Var fanns Mohawk nu och vem var han exakt? Detta måste tas reda på. Skälen till det var naturligtvis flera än ett.

Så var tiden inne för Teodora. Eller tiden var ute, som Markus hellre ville formulera det. 

Det var dags att se vad som stod på i det stora huset vid vägens slut. Varför hade Teodora ljugit? Och varför hade hon ljugit så klantigt för Markus och Miriam. Damen verkade ju smart i övrigt. Talade helt utan fel och uppförde sig belevat. Det var en gåta som skulle få sin definitiva lösning.

Markus och Bison gick på den större vägen ner mot vägbommen som Birger pekat ut. Det var förlängningen av den grusväg som blockerats av tallen längre ner. De fick tala med ganska höga röster för att höra varandra i blåsten trots att gick precis bredvid varandra. En mindre gren av en tall blåste av och lade sig på vägen framför dem.

Strax innan bommen, som nu var låst med ett kombinationshänglås, fanns Teodoras avtagsväg ner till huset och vattnet.

Markus kände hur spänningen ökade för varje steg. Snart skulle de skymta det stora vackra gula huset. Markus såg framför sig hur en spetsgardin diskret skulle dras undan av en knotig, skinntorr, vit kärringhand för att upptäcka de mycket ovälkomna gästerna.

Skulle tanten blåneka? Skulle hon vägra att öppna? Snart skulle han veta.

Så skymtade det kraftigt lutandet grönfärgade ärgade taket på huset och snart uppenbarade huset sig i sin helhet fram för Markus och Bison. Vilket kråkslott, tänkte Markus.

Men det var det finaste, fräschaste, och mest spännande och fantastiska kråkslott han någonsin sett. Markus kastade ett öga på Bison och han kunde se att även Bison beundrade huset. Och inte en kråka någonstans. Möjligtvis en skata gömd därinne. En talande sådan dessutom.

Markus och Bison såg genast att huset var mörklagt. Fönstren var täckta av ljusa rullgardiner.

Helvete, tänkte Markus. Det finns ju ingen här! Teodora hade flytt fältet.

Han som hade sett fram mot att pressa Teodora med sina frågor och skapa en olustig situation för henne och se om den skinntorra tanten hade förmåga att svettas.

Den gamla eken vid huset susade ödesmättat i vindbyarna. Varje liten kvist vek sig följsamt för vinden. Men så hade den gjort genom flera sekel. De här byarna var inte något nytt för eken.

Markus och Bison tog var sitt håll runt huset. Markus till höger och Bison till vänster. När Markus fick runt husknuten möttes han av en vindby som fick honom att stanna i steget

Han såg havsviken. Det var en väldigt stor havsvik som skar in flera mil in i landskapet, mycket större än den vid Manningsholm, och vinden fick bra fart över fjärden. Här var det en bra bit ut till det öppna havet eftersom en hel skärgård låg emellan. På avstånd såg han även Björkösundsbron.

Över gräsmattan ilade en liten ekorre.

På gaveln fanns ett fönster som inte riktigt var täckt av rullgardinen. Fönstret satt högt och han fick stå på tå för att nå upp för att kika in.  Markus kupade sina händer framför ögonen och tittade in i husets innanmäte.

Det var förhållandevis ljust där inne då de ljusa rullgardinerna inte hade förmått att mörklägga husets innanmäte. Mitt i rummet fanns ett runt bord. På bordet stod en vas med nedvissnade snittblommor. Vasen och blommorna var täckta av en glaskupa. Hade huset utrymts i en sådan hast så man inte hunnit ta ut blommorna och kompostera dessa? Å andra sidan hade ju någon tagit sig tid att dra ner gardinerna. Det hela var motsägelsefullt.

Markus tyckte sig plötsligt se en skugga röra sig längre in i huset inne i ett intilliggande rum. Var det någon där inne som lurade i mörkret? Han fokuserade noga på den punkt till höger inne i ett inre rum där han trodde sig sett skuggan. Nej, det var nog inbillning.

Huset var ju otvetydigt tomt. Eller?

Det var jobbigt att stå på tå så han fortsatte sin promenad runt huset. Fortfarande med blicken mot fönstret och skuggan så snubblade han på ett rör som stod upp ur marken.  Det såg nästan ut som ett periskop.  Periskopet var rostfärgat och tillverkat i tjockt järn och stod upp någon meter över markytan.  Förmodligen någon ventil. Han kände på utloppet. Därifrån strömmade en iskall luft ut.

Markus fortsatte förbi en till bredden fylld blå regntunna som stod under en stupränna. Kanterna på den blåa tunnan hade fått en grönaktig färg av alger som tonade bort i djupet. Vattnet i tunnan var kolsvart och han kunde inte se någon botten i tunnans mörka djup Vad doldes i botten av den här tunnan?

Hans ögon justerade plötsligt fokus. Istället för mörkt vatten såg sig själv med en blå himmel i bakgrunden. Markus betraktade sitt ansikte i vattnet. Han började se gammal ut. Men han hade hållit sig fräsch länge. Orättvist länge faktiskt. Men den tiden började vara förbi. Inga krämer i välden skulle snart hjälpa mot förfallet. En vindby krusade vattenytan i tunnan och bilden av hans ansikte löstes upp.  

Markus var framme på framsidan mot vattnet. En stor kortklippt slät gräsplan sluttade ner i vattnet framför huset. Där fanns även en brygga med ett litet, litet gult hus på. Säkert en bastu. Han kunde föreställa sig att huset, en vacker dag, låg mitt i av en helt fantastisk glittrande solspegel när det var väder för detta. Han fick använda en ganska mycket fantasi för att framkalla den bilden. För denna stund var vattnet hotfullt svart och Sigrid rev aggressivt upp gäss på vågorna. Snart skulle hon nog börja slita av toppen på gässen och havet skulle börja skumma.

Vilket otroligt läge på ett hus, tänkte Markus. Och avskilt dessutom. Det var här på framsidan, inne i verandan, som Teodora Lögnerska suttit och vävt sin väv av osanningar. Men hon hade vävt färdigt.

Här var gardinerna neddragna helt och det var omöjligt att se in. Tänk att han hade gått på allt som hon sagt. Han hade varit så uppe i Teodoras historier så att han till och med tagit på sig fel skor i tamburen.

Hon hade säkert skrattat gott åt de dumma poliserna sedan när hon blev lämnad ensam igen.  

Men vart var Bison? Han syntes inte till trots att detta var halvvägs. De borde mötts.

Markus gick ner lite mot vattnet för att få ett perspektiv på huset som han blev mer och mer förtjust i. Han gick ner ett tjugotal meter på den välansade grässlänten. Perspektivet var inte tillräckligt bra. Han fortsatte ner till vattnet och ut på bryggan och ställde sig i skydd bakom det lilla huset. Det var nästan att han hade blåst av bryggan på vägen ut. Vatten hade stänkt upp på bryggan så det var hal dessutom.

Från bryggan kunde han se huset i sin helhet framifrån. Här såg han något som han inte sett från baksidan. Hela huset var byggt liksom på en upphöjning. Några meter utanför husgrunden höjde sig marken och sluttade upp för att sedan bli en platå där huset var placerat i mitten.

Varför hade man byggt så, undrade Markus som hade obefintliga byggnadstekniska kunskaper. Men det hela såg onekligen lite underligt ut. Som om huset byggts på en gammal, större, grund.

Markus tittade mot andra gaveln där han inte varit än. Bison syntes fortfarande inte till. Han kanske hade fastnat nyfiket vid något fönster där han sett något av intresse, eller bytt håll för att leta efter honom.

Markus gick sakta tillbaka till huset med blicken fastlåst på huset. Som om han väntade sig att något skulle hända. Var det möjligen i denna stund som en gardin plötsligt skulle dras åt sidan? Skuggor? Något annat som tyder på någon form av liv inne eller omkring huset?

Men vänta nu! Markus stannade upp i steget. Vad var det egentligen som hade hänt i tamburen vid förra besöket? Han hade tagit på sig fel skor. Visst hade han gjort det. Men det var ju inte precis några damskor som han fått på sig av misstag. Han hade ju fått på sig några likande skor som han själv hade på sig när han kom till huset! Samma färg fast ett annat märke. Det hade inte varit Teodoras skor. Den saken var klar.

Markus hade hela tiden känt på sig att han missat något i utredningen. Var det detta som hade spökat i hans undermedvetna? Skorna hade ju passat honom. Storlek 43. Skorna stod framme. Någon mer hade varit på besök i huset när han och Miriam var där!

Markus letade i sitt minne. Skorna var ju av en modern modell, typ kängor, som bärs yngre. Var det möjligen den där Lukas skor? Var Mohawk och Lukas samma person?

Denne Lukas som skriver sig hos Teodora innan händelserna i Tjusedal tros ha ägt rum. Ja, de var förvisso släkt på något sätt eftersom de båda hette Kröger men hur vanligt är det att man skriver sig hos äldre släktingar? Är alla de här omständigheterna bara en ett uttryck för slumpen? Markus kunde inte tro det.

Han hade fått en stark oförklarlig känsla så fort Bison hade läst upp namnet Lukas Kröger inne på kontoret. Markus hade blivit kall och sedan hade han blivit varm vilket sedan övergick i ett illamående. Vattnet som Bison hade försett honom med hade han behövt svepa.

Bison hade uppmärksammat att Markus tappade all färg i ansiktet och till slut frågat honom om han mådde bra och om han sett ett spöke. Reaktionen gick inte att förklara.

Det började bli uppenbart att det låg något mer dolt i de där omständigheterna. Markus letade djupare i sitt minne. Vinden skvätte upp vatten på hans skor där han stod på bryggan.

Var det därför Teodora hade ljugit så uppenbart? Var hon under hot av någon som var i hennes hem och ville sända en signal till polisen om detta? Var det därför hon inte hade inte nämnt sin i skuggorna gömda gäst med ett enda ord? Det stod mer och mer klart för Markus hur de låg till. Mohawk och Lukas måste varit samma person. Lukas hade varit vid Teodoras hus vid tiden för mordet i Tjusedal.

Var fanns Teodora? Markus tittade på den blå vattentunnan i vars vatten han nyss hade speglat sig i. Och den ännu mer akuta frågan - vart fanns Lukas?

Lukas kunde vara vart som helst. Det isade till i Markus kropp. Lukas kunde mycket väl vara på plats vid huset. Vart var Bison? Det var något som var fasansfullt fel här.   

Markus fortsatte gå runt huset för att komma till gaveln. Det var på motsvarande gavel på andra sidan huset som han nyss stått och kikat in i. Även här var det en liten glipa vid gardinen och Markus kikade in på nytt ställd på tå.

Han kände genast igen sig. Rummet innanför fönstret hade han varit i. Markus hade passerat genom det på väg ut från tamburen till verandan med dess öronlappsfåtöljer, testund och väv av lögner. Mitt emot fanns en mycket stor spegel i gammal stil med delat spegelglas och förgylld ram med lite krimskrams runt om. Han kunde se sig själv i spegeln nyfiket tittandes in genom fönstret.

Men inga livstecken. Inget som stack ut på något sätt. En chiffonjé till höger var belamrad med fotografier och prydnadsföremål. Ovanför chiffonjén hängde en pendelklocka. Pendelklockan hade han noterat när han var inne i huset sist. Det fanns nämligen en nästan lika dan på Manningsholm. Vid förra besöket hade klockan varit igång och slagit sina slag med fin resonans.  

Nu var den avstannad och visarna pekade på fem över halv sju.  En sådan klocka klarar max ett par dagar utan att dras upp.

Markus tog ett steg från fönstret. Det var då han upptäckte att han hade något kladdigt på sina fingrar.  Det tog bara en millisekund att se vad det var. Det var blod!

Markus tog reflexmässigt ytterligare ett steg bakåt från fönsterbrädan.

En mycket obehaglig känsla började röra sig i hans kropp. Varför var det blod på fönsterbrädan? Markus gick efter en kort stund fram till fönsterbrädan igen och såg flera stora droppar blod på den. Vissa var utsmetade men detta kunde Markus själv ha åstadkommit när han hade tittat in genom fönstret. Han tittade på sina egna händer. Nej, det var inte han själv som blödde.

Blodet hade börjat stelna på ytterkanterna av dropparna men var klarrött och flytande i mitten. Det betydde att de bara hade varit där några minuter. Obehagskänslan i kroppen förstärktes och Markus frös till.

Vad i helvete har hänt här? Han tänkte genast på Bison. Lukas kunde ha sett Markus och Bison gå runt från hus till hus och konstaterat att de utgjorde ett hot som var tvunget att elimineras.

Det hade varit en enkel sak att skugga dem och sedan ha lurat någonstans på tomten vid huset för att sedan ta dem. En efter en.

De hade hjälpt Lukas genom att splittra upp sig och han hade haft möjlighet att välja vilken han skulle döda först. Han hade börjat med den stora och otympliga som hade svårt att försvara sig från ett ungt vilddjur.

Markus tittade sig omkring. Vart som helst lurade döden. På tomten? I huset? Han hade ju sett en skugga röra sig där inne i huset. Tankarna gick i spinn. Han kunde inte ens komma sig för att ropa efter Bison.

Han sprang runt till det ställe där han och Bison delade på sig. Ingen Bison någonstans. Markus tog fram sin telefon och började leta på senaste samtal. Där fanns Bisons nummer.  Samtalet kopplades upp men telefonsvararen gick på direkt. Telefonen stängts av. Eller slagits sönder.

Markus tittade sig omkring. Han stod nu helt tyst och lyssnade. Vinden greppade tag i de omgivande träden och det var en känsla av att det blåste ännu mer än när de kom till platsen. Vid det här laget så skummade sig nog havet på andra sidan huset. Vinden hade ju tilltagit ju närmare de kom Teodoras hus. Som om naturens makter med alla medel ville förhindra deras besök. Det var helt klart stormstyrka i vindbyarna. Men det var en konstig vind. Vid huset var det ibland påfallande svag vind för att i nästa sekund friska i med full kraft så det var svårt att hålla balansen ens på plan mark. Sigrid var lynnig. Grantopparna vek sig som smekta av en osynlig handflata. De var fulla med kottar som krampaktigt klängde sig kvar mot sina grenar.

Markus hörde inget annat än vindens sus i träden.  Markus tog av sig sin keps och lade håret förbi öronen så att det inte skulle störa hörselintrycken. Han lyssnade igen och tittade upp mot vägen.

Barhuvad stod han då där. Helt oskyddad. Redo att bli attackerad och bli nästa offer.  Vinden blåste genom Markus bruna hår. Det drog tag i lockarna. Letade sig in mellan dem. Ner i hårbotten. Trasslade sig ur håret igen och iväg vidare till evigheten.

Så hörde Markus en dov duns på avstånd. Ljudet kom från en plats någonstans bakom honom. Det kom inifrån huset!

Var det skuggan som han hade sett som hade börjat röra på sig därinne igen. Medan Markus stod på framsidan och beundrade huset så hade ju en smart mördare tagit Bison av daga eller i vart fall slagit honom medvetslös och sedan gömt honom i huset för att sedan flytta sin hunger att mörda till nästa offer. Eller han kunde hotat Bison med vapenhot att följa med. Markus stod på tur.

Han gick fram till dörren. På den cementerade farstubron stod ett par svarta blekta foppatofflor och en gammal röd lerkruka med en växt i. Markus tryckte ner dörrens handtag. Dörren var olåst! Känslan av att Bison kunde vara inne i huset förstärktes. Varför hade huset lämnats helt olåst?

Markus gick in i hallen och tog av sig sina skor för att kunna smyga tystare i strumplästen.

Markus brukade bli irriterad när han såg filmer där poliser åker iväg ensamma på uppdrag utan att vänta på förstärkning. Man ska aldrig vara ensam på uppdrag. Aldrig någonsin. Givetvis hade det gått illa för den ensamme nästintill varje gång och räddningen hade ofta kommit några minuter för sent. Så gjorde han själv samma misstag. En gömd mördare i huset hade naturligtvis ett stort övertag eftersom denne redan har hunnit bekanta sig med huset och hade i och med det full kontroll över Markus och hans rörelser i huset.  

Men kanske hade mördaren inte trott att Markus skulle gå in och följa efter. Kanske höll mördaren på att mörda Bison. Markus skulle inte kunna leva med sig själv om han inte ändå försökte hjälpa. Men punkten för när fullt rationellt tänkande var möjligt hade redan passerats.

De skor som Markus misstagit som sina vid sitt förra besök i huset var borta från skostället i tamburen. Någon hade tagit på sig dem och försvunnit iväg. Lukas?

Markus upptäckte snart att strumplästen inte hade gjort någon skillnad. Golvet i det gamla huset knarrade för varje steg. De gamla plankorna trycktes ner av tyngden och protesterade ljudligt mot den ovälkomna gästens hantering. Det gjorde uppdraget ännu farligare.

Det låg som ett dis över husets innanmäte.  Det var ett kompakt dunkel där inne. Som om huset i sig sög åt sig allt ljus utifrån och lät det försvinna ner i sprickor och skrymslen.

Huset kämpade ståndaktigt emot varje försök från vinden att ta tag och dominera ner det till underkastelse. Det gamla trähuset vred sig i takt med vindbyarna som det hade gjort så många gånger förut och tänkte inte ge upp denna gång heller. 

Markus hade passerat hallen och var inne i rummet med pendelklockan.  På chiffonjén till vänster fanns en hel del bilder. Markus hade inte tid att studera dessa noggrant om nu Bison var i fara. Men han såg Teodora på flera av bilderna. På en bild var hon tillsammans med en liten pojke. De satt i en stor korgstol under eken på framsidan av huset. Pojken satt i Teodoras knä. Var det Lukas på bilden? Var detta första gången han såg ansiktet på den mördare han jagade?

Tanken avbröts av att vinden tog tag i huset på nytt. Denna gång ännu hårdare än tidigare. Denna gång angreps fönstren som skallrade som om de protesterade mot tilltaget. För varje steg fick Markus ett nytt perspektiv av huset. En vägg skymde inte längre, en ny vy uppdagade sig och han kunde se längre in i de innersta rummen samtidigt som utrymmen bakom honom återgick till dunkel.

I verandan hade Markus suttit och njutit av te och historier. Här hade Teodora ljugit. Hade hon ljugit för att få Markus uppmärksamhet? Den hade hon fått. Men var det försent?

Så var han åter tillbaka i samma veranda. Markus svepte med blicken över rummet. Mattorna låg i sin ordning och inget var obstruerat i rummet. Mördaren hade inte tagit med Bison hit.

Markus gick vidare ut från verandan och in i rummet som han först tittade in igenom fönstret. Snittblommorna bestod av röda rosor som hade torkat på bordet. De stod i en gammaldags glasvas och blommorna skyddades av en glaskupa. Det hela var som en scen ur Skönheten och Odjuret.  Kronbladen hade fallit ner på den vita bordsduken innanför kupan. Hade Lukas varit gömd i det här rummet sist och lyssnat på samtalet som försiggick i verandan? Hade mördaren tryckt bara meter ifrån honom den gången? Var det lika dant denna gång? Var mördaren möjligen endast meter ifrån honom?

Nästa rum var mörkare. Markus tog det försiktigare än mer försiktigt. Han såg inte så bra i det dunka rummet. Han hade ju dåligt mörkerseende redan från början.

Det var i detta rum han hade sett skuggan. En stor tavla med ett porträtt på en gammal dam med uppsatt hår hängde på väggen. Damen tycktes långsamt följa honom med blicken. Här gick trappan upp till övervåningen. I hörnet direkt till vänster stod en bäddad smal säng. Rummet var kyligt och ogästvänligt och beläget på husets skuggsida.

Så plötsligt, en dov duns igen! Ljudet kom uppifrån övre våningen. Markus tog instinktivt ett första steg i trappan som knarrade nästintill öronbedövande högt. Han hade avgivit en tydlig signal att han var på väg upp. Mördaren kunde göra sig redo för honom.

Markus vände om. Han måste ju ha ett vapen. Han gick tillbaka till rummet med rosorna, lyfte på kupan och la de frasiga blommorna på bordsduken. Vasen hade en smal hals men en klotformad del nedantill vilket skulle passa utmärkt för att slå mördaren med. Han återvände till trappan på nytt som återigen knarrade när han satte foten på första trappsteget.

Mördaren hade fått god tid på sig att tänka över situationen. Mördaren som även hade fördelen av att kunna attackera uppifrån.

Trappan var mörk, lång och var målad i brun bets. Väggarna på båda sidor var täckta med träpanel i samma färg. En ledstång följde väggen, mörk brunt och snidat av trä så att den såg vriden ut i en lång spiral. Som om en jätte tagit ett fast grepp om den och vridit den med all sin kraft som en husmor vrider ur disktrasa.  Väggen ovanför träpanelen var ljusmålad. Där satt en lång rad lampor med små, söta röda lampskärmar med jämna mellanrum. Från taket hängde en stor kristallkrona. De resterande trappstegen upp mot övervåningen knarrade inte lika högt som det första hade gjort och Markus var strax uppe vid toppen av trappan. Det var vid toppen som han kunde förvänta sig en attack uppifrån.

Han tog ett krampaktigt tag kring sitt vapen och stannade upp en liten stund för att lyssna.  Fanns det något som tydde på att någon var här uppe? Bisons andetag? Mördaren höll säkert också andan i denna stund. Förmodligen var de nu bara någon meter från varandra. Redo med var sitt vapen.

Sakta. Mycket sakta tittade Markus upp från trappan. Från den här positionen fick han bra överblick över golvet i det första rummet ovanför honom. Han såg möbelben och mattor samt ett golv som var täckt med ett fint tunt täcke damm. Men ingen medvetslös Bison. Inte några fötter av någon mördare. Han stod böjd och reste sig sakta för att få en större överblick i rummet. Han tittade sig omkring. Det här var ett nästan identiskt rum som grosshandlarverandan rakt under. Det var inte konstigt eftersom detta rum utgjorde en vertikal förlängning av den.

Var fanns Bison? Varför skulle mördaren släpat den tunga Bison uppför trappan. Nu började ett tvivel gro inom Markus. Det hade varit mycket enklare att släpa honom nedåt. Det här var inte rätt. Huset hade uppenbarligen en mycket stor källare. Det hade han sett från sin position på bryggan. Eller var det trots allt så att Bison blivit slagen utomhus och bara blivit förd åt sidan till det höga gräset vid tomtgränsen? I så fall skulle Markus kunna se honom med hjälp av utsikten från tornet.

Markus gick med snabba steg upp för trappan till höger upp till tornet. Tornet var möblerat med ett stort runt mörkt ekbord med tunga skinnfåtöljer runt om. Markus tittade ut genom alla fönster runt om men kunde inte se något ovanligt. Tornrummet hade en fantastisk utsikt över viken. Vattnet glittrade och speglade sig in i rummet och det gick höga vågor med vita gäss på viken. Mycket riktigt. Sigrid hade börjat slita sönder vågtopparna. Små vita frahattar av skum flög över viken.

Den gamla eken stod på litet avstånd ifrån tornrummet. De knotiga grenarna var så nära att de nästan kom intill och rispade huset som gamla, knotiga fingrar som i panik försöker få tag på något att gripa tag och hålla fast i. Markus inbillade sig att eken stod någon meter närmare huset nu än alldeles nyss när han tittade. Som taget ur en skräckfilm. Men till skillnad från i skräckfilmen var det i denna stund ljusan dag. Men fortfarande lika obehagligt.  

Han gick tillbaka ner från tornrummet, tillbaka till verandans övervåning och fann det till sin lättnad precis på samma sätt som han hade lämnat det. På båda sidor om trappan fanns två mörklagda rum.

Markus gick sakta in i det mörka rummet till vänster om trappan. Det känns alltid bäst att gå medsols.

Rummet verkade vara någon form av gästrum och verkade inte ha rörts på länge. På sängen, lutad mot väggen, satt en gammal sliten nalle och tittade rakt på honom. Markus fylldes alltid med obehag av nallar och dockor med sina tomma uttryckslösa ögon. Samma min och samma uttryck oavsett situation. Nallen i rummet var inget undantag. Markus släppte med viss svårighet nallen med blicken.

Rummet hade till skillnad från husets i övrigt något unkna doft en riktigt god, förförande, söt doft. På väggen ovanför sängen fanns en bild. Den föreställde en pojke. Kanske femton-sexton år. Det var samma pojke på som på bilden i undervåningen. Pojken stod och höll upp en mycket stor gädda. Glädjen och stoltheten gick inte att ta miste på.

På högra armen fanns en tatuering. Markus lutade sig fram mot bilden. Det gick inte att se vad det var för något som tatueringen föreställde men det var ett mönster som gick runt armen. En tribal.

Det måste vara Lukas igen, tänkte Markus. Det måste vara ovanligt att tatuera sig när man är så späd. Pojken på bilden såg så valpig och oskuldsfull ut. Och ur ögonen lyste av en sådan obeskrivlig lycka.

Vid fönstret fanns ett väldigt litet bord med en papperskorg under. På bordet stod en lampa. På skrivbordet fanns endast en enda Post-IT lapp fastklistrad. ”84” stod det på lappen. Inget mer. Markus dröjde sig kvar lite längre i det här rummet än i de andra rummen.  Varför visste han inte, kanske var det den goda doften. På väg ut ur rummet vänder han sig om. Nallen satt kvar och stirrade tomt ut genom rummet.

Nästa rum var ett större sovrum. En bred säng dominerade rummet. Den var prydligt bäddad och vid fotändan låg en hopvikt nattsärk. Det måste vara Teodoras sovrum. Vid ett litet bord på sidan fanns ett halvdrucket glas nattvatten. Vid sängen låg en bok om vandringsleder. Det kunde inte vara vanligt att 83-åriga tanter tar på sig vandringskängorna och ger sig upp till fjälls. Man de kunde ju alltid läsa om det. Uppenbarligen.

Sista rummet innan han var tillbaka till ovanvåningen till verandan var också mörkt och dystert och var ett gästrum även det. Ett långsmalt rum, mer som en korridor utan några fönster. Eget handfat i ett hörn. Härifrån ledde en enkel trätrappa brant upp till en lucka i taket. Det fanns tydligen även en vind ovanför. Längre in blev rummet ljusare eftersom det läckte in ljus från verandaovanvången. Rummet fyllt med flyttkartonger. En flyttkartong var öppen och Markus tittade ner i den. Julsaker. Ljusslingor.

Just då gjorde vinden ännu ett av sina försöka att komma åt huset. Då kom dunsen igen. Hårt, alldeles nära och rakt framifrån!

Markus stod stilla någon sekund innan han tog ett steg ut i ljuset. Tillbaka till verandaövervåningen.  

Ett fönster stod på glänt och slog mot sin karm. Det var ett fönster som man hade missat att stänga när huset lämnats. Fönstret hade farit igen av blåsten.

Markus andades ut lite. Det här var ju ett crescendo som han inte hade räknat med alls.

Men så dök det upp en ny tanke i hans medvetande. Kan det varit någon som medvetet hade öppnat fönstret för att locka upp honom just till denna plats. Han hade ju sett huset från framsidan och hade inte lagt märke till något öppet fönster då. I så fall hade mördaren fått honom precis dit han velat och han befann sig just nu i fara.

Men Bison var inte här. Han hade gått igenom alla rum på två våningar. Men kanske fanns det en källare till huset? Mycket tydde ju på det. Det är ju lättare, och går fortare, att släpa någon nedåt än uppåt.

Markus gick sakta ner för den knarrande trappen. Var fanns källaren? Först pendelklockrummet, verandan, rummet med rosorna. Kronbladen från de torra rosorna hade nu åkt ner på golvet men det var inte ovanligt med drag i ett gammalt hus som detta. Markus tänkte inte mer på detta.

Han tyckte att husets proportioner inte riktigt stämde. Det fattades liksom ett rum mitt i huset. Det fanns förvisso en murstock men ändå. Nu var han tillbaka vid foten av trappan och sängen i hörnet. Tillbaka ut i hallen med tambur.

Han tyckte att han hörde något utanför och stack ut huvudet ur dörren. Inget. Det var nog bara vinden som återigen spelade ett spratt. Samtidigt som han stängde dörren slog fönstret igen på ovanvåningen med en smäll på grund av det avbrutna korsdraget.

Det var här Markus paranoia började lirka sig in i hans medvetande. Förgifta sig ner i hans hjärna för att göra honom rädd. Han hade inte varit så väldigt rädd hittills även om han hade haft hög puls. Adrenalinet från känslan att rädda Bison hade tagit överhanden och tryckt bort andra onödiga känslor. Adrenalinet hade slutat pumpa eftersom han hade tappat spåret. Istället började rädslan komma krypande ner för väggarna i detta ogästvänliga hus. Snart var han omringad.

Det kändes som att han varit i huset i timmar. Tiden hade stått stilla. Med ytterdörren i ryggen kunde Markus se rakt in i pendelklockrummet med den stora spegeln och till höger fanns rummet med sängen. Och trappan till övervåningen. Snett till höger i hallen var en fristående vägg och bakom den, något till höger, ett utrymme för ytterkläder såsom rockar på båda sidor som en “walk in closet” som löpte hela vägen vid sidan av trappan till övervåningen.

Där kunde han se Teodoras kappor hänga. Markus gick fram till en och tittade på fodret. En kappa från Dior. Tanten var visst inte vem som helst. En sådan kappa kostade ett femsiffrigt belopp. Nu var den vintage. Från tiden. Äkta elegans. Och allt detta lämnar man vind för våg i ett olåst hus. Längre in i garderoben var det mörkt. Han kunde inte se längst in. Markus tog upp sin telefon och lyste med dess lampa. Vad skulle han in där att göra, undrade han för sig själv. Men han liksom drogs in förbi kapporna. Garderoben tog slut vid en plan vägg. Vad hade han förväntat sig? Granris?

Men direkt till höger var det något som inte riktigt stämde. Där var det plötsligt andra typer av kläder på galgarna. Här var det istället en kolsvart bomberjacka och två collagejackor som väckte uppmärksamhet. Och några tröjor. På en hylla låg kepsar av modernt snitt. På hyllan låg även ett par kängor. Det var ett par stora kängor. Markus såg deras grova mönster underifrån. Det var inte de skorna som han hade fått på sig av misstag när Teodora förvirrat honom med sina lögner. Men kängorna tillhörde inte Teodora, den saken var klar. 

Då hade han alltså haft rätt, tydligen fanns det andra än äldre damer i huset i ibland. Lukas hade verkligen bott här!

Men det var mer. Markus drog undan kläderna. Det var en liten spricka i väggen. Markus kände med handen över sprickan. Den var iskall. Där blåste kall och unken luft ut från ett utrymme bakom väggen. Hade han hittat det felande utrymmet som huset dolt för honom?

Han drog tag i stången som galgarna hängde på. Inget hände. Han drog igen och denna gång med större kraft. Då gled väggen upp och ett mörkt utrymme uppenbarande sig framför Markus.

Direkt framför honom stupade en trappa brant ner. Det var så mörkt där nere så han kunde inte se slutet på trappan. Den bara försvann rakt ner och förintades i ett ondskefullt mörker.

Väggarna och trappan var målat i svart. Var det denna väg Bison hade släpats? I så fall gällde det liv eller död. Om han verkligen fortfarande hade chansen att rädda Bison så måste han ta den chansen.

Markus lyssnade. Inte ett ljud hördes. Det slog honom igen att han verkligen var ute på en livsfarlig expedition. Han stod där paralyserad av rädsla. Vasen var förvisso fortfarande med. Den höll han krampaktigt om så att knogarna hade vitnat. Men vad skulle det hjälpa? Om Bison hade släpats ner här var det inte vem som helst som gjort det. Det var någon som kände huset väl och Markus var nu på dennes hemmaplan. Riskerna och insatserna hade ökat dramatiskt.

Han tog det första steget ner i trappan. Trappsteget avgav ett gällt, skrikande, gnisslande läte när den belastades med benets tyngd. Det omedelbara gälla gnisslandet övergick till ett dovare när hela tyngden belastade trappsteget. Markus lyste med sin telefonlampa. Han kunde se slutet av trappan. Där nere fanns ett litet rum. Allt var svartmålat här nere.

Längst ner fanns en stängd svart dörr till höger. Han hade köpt sig lite respit. Han kunde inte bli attackerad så länge han gick i trappan. Vad som väntade bakom dörren var en annan sak. Men möjligtvis kunde han överraska mördaren genom att rycka upp dörren. Det skulle ge honom en halv sekunds försprång. Den halva sekunden kunde vara helt avgörande. Trappan blev fastare, tystare och säkrare ju längre ner i den Markus kom och han var strax nere vid botten.

Det enda ljus som fanns var från Markus telefon och det lilla ljus som kom från klädkammaren ovanför. Markus la örat mot dörren och lyssnade. Inget. Gjorde mördaren möjligen detsamma på andra sidan dörren?

Dörren var kall och örat kändes avkylt efter närkontakten. Var de båda bara någon centimeter från varandra? Han bytte grepp om vasen.

Markus gjorde sig nu redo att rycka upp dörren. Mördaren skulle få telefonlampan i ansiktet. Det var tyst. Markus tog tag i handtaget. Nu skulle det ske. Handtaget var iskallt. Varför var det så kallt här?

När Markus var helt fokuserad på dörren hörde han ett högljutt gällt ljud av ett trappsteg som protesterade. Markus kände väl till ljudet. Det var det sista ljud i hela världen som han ville höra. Ljudet kom från samma trappsteg som han själv gått på för bara några sekunder sedan. När han varit i toppen av trappen. Han märkte att ljuset blivit sämre. Något, eller någon, blockerade ljuset uppe i hallen.

Han var fast. Det var en fälla. Markus vände sig mycket långsamt om. Ovanför honom såg han en svart siluett av någon som stod längst uppe i trappen.

Det var alldeles tyst i vad som verkade som en hel evighet. Den svarta siluetten tog först några långsamma steg ner på trappan.

Sedan rusade ner för den rakt mot Markus. Markus höjde telefonen för att blända angriparen och var redo med vasen. Men han visste ju att det var ute med honom.

Markus blev förvånad när han hörde Bisons röst.

”Vad håller du på med”, hade han frågat barskt.

Den gråskäggige skåningen kisade och grinade illa av ljuset från telefonen som nu var riktad mot hans ansikte.

– Vad gör du här? Var har du varit, frågade Markus.

Bison svarade inte på frågan utan ställde istället en motfråga.

– Vad gör du här? Vi får inte vara här inne. I varje fall inte jag. Vi har inte någon husrannsakan att gå in här. Sluta lys mig i ansiktet. Kan vi gå upp härifrån?

Markus kunde pusta ut. Bison var i livet och tydligen vid god vigör.

– Vi måste kolla vad som finns bakom den här dörren först, framhärdade Markus som om det var en universell sanning som han gjorde uttryck för.

– Nej, det ska vi inte. Så fan att vi ska. Nu gör vi detta enligt boken. Hon är inte här och jag vet inte vad du gör här inne.

Bison började gå upp för trappan.

Markus dröjde sig kvar. Han hade skaffat sig en egen agenda. Bison stannade upp och vände sig tillbaka för att se vad som dröjde.

Markus slet upp dörren panorerade med handen innanför och lät telefonkameran avfyra en serie bilder med blixt och slängde sedan igen dörren.

– Nu kan jag komma, sa han nöjt med ett brett leende.

Bison suckade och stegade upp för trappan.

Väl uppe i dagsljuset vände utbrast Markus:

– Var har du varit någonstans? Jag trodde att du blivit överfallen. Jag såg blodet.

– Kom med här så ska du få lära dig något.

De gick runt på gaveln där blodet hade funnits på fönsterbrädan.

– Ser du bloddropparna?

Markus tittade ner på dropparna som en tolvårig elev på klassexkursion.

– Ser du, de är helt cirkulära. Blir det så när någon har blivit överfallen och slagen, frågade Bison retoriskt.

Markus visste mycket väl svaret. Nej, de blir avlånga. Han förblev tyst. Han visste att den här föreläsningen förmodligen skulle hålla på ett tag.

– Och ser du här då?

Bison pekade på en spik. Titta noga här på den här spiken som står rakt upp från fönsterbrädan. Vad den här fyller för syfte vet inte jag men den är farlig och idiotisk.

Spiken var röd på toppen. Blod. På spiken fanns dessutom en liten tråd. Bison mässade på att det kunde man klart och tydligt se att det var samma färg som han hade på sina ärmmuddar på jackan.

Därefter visades det omplåstrade handleden upp för besiktning. Han hade varit till bilen och hämtat plåster medan Markus företog sin illegala husesyn.

De gick nu sakta från Teodoras hus och lämnade fastigheten. Markus vände sig om i steget och betraktade huset en sista gång. Han tittade in i de fördragna fönstren, lät blicken svepa över den gamla 1000-åriga ekens krona och ner mot vattnet. Därefter kom huset att döljas av förgrundens täta granar. Markus såg inte huset mer. Skulle han någonsin få återse huset, frågade han sig.

Vid bilarna höll en skogshuggare på att hugga upp tallen som blåst ner. Bison och Markus bytte några avslutande ord och åkte från platsen i var sin bil.

De överenskom att prata mer om de senaste händelserna under morgondagens eftermiddag då även Markus skulle sammanfatta var de låg till i utredningen. Markus gjorde en anteckning i minnet till sitt framtida jag att titta på bilderna från källaren. Man ska inte fingra på telefonen när man kör bil. Detta visste han genom erfarenhet.

Bison var inte helt nöjd med att Markus hade gått in i huset. Något stöd för detta fanns ju inte i Sveriges rikes lag. Och om det skulle komma fram så skulle han själv komma i dåligt dager. Som tur var skulle det inte komma fram. Men samtidigt var det ju bra att se att det fanns initiativförmåga när läget uppfattades som pressat.

Markus hade ju trott att det var ett nödläge så man kunde ju argumentera för att det var med någon form av nödvärnsrätt som han hade tagit sig in i huset.

En sak som oroade Bison mer än det olaga intrånget var dock att Markus helt bortsett från att det faktiskt var Markus själv som var under attack i det här ärendet - inte Bison. Bison hade inte blivit nedslagen. Bison hade inte fått sin hemfrid skändad. Allt pekade på att hotet snarare var riktad mot Markus. Så varför hade han ännu uppfattat faran som ruvade?

Här hade han gått rakt in i lejonets kula utan att tänka på sin egen säkerhet. Tänk om personen som attackerat honom varit här? Då hade förmodligen dagen utvecklats på ett betydligt mer dramatiskt och slutligen sorgligt sätt.

Bison insåg att han måste ge Markus ännu mer slack i utredningen. Se till att fler arbetsuppgifter utfördes av det övriga teamet. De hade ju fått fram intressanta spår trots att ärendet inte varit hos polisen särskilt länge. För tillfället kunde man ju ändå inte göra så mycket eftersom man inväntade svaren från rättsläkaren och laboratoriet.

Markus återvände till Manningsholm för att övervaka installationerna av säkerhets­systemet. Eftersom install­a­tionen alltjämt pågick i lägenheten i Stockholm var bara arbetsledaren densamma från Stockholm. Han hade tagit med sig ett nytt team som skulle jobba parallellt. Det var inte i linje av vad som hade avtalats och den typen av oförutsedda besked var aldrig välkomna. Men vad kunde göras? Det övergripande syftet fick inte hotas. Det vill säga att höja säkerheten så att nattliga besök kunde undvikas. I vart fall oinbjudna sådana.

I väntan på att säkerhetsteamet skulle anlända så hade Markus äntligen lite tid för sig för att göra lite research. Var hade Teodora tagit vägen? Hade hon farit tillbaka till staterna? Det kunde Bison se i sina register som inte Markus hade tillgång till.

Teodora Linsey Kröger. 83 år. Fyller 84 i maj nästa år. Ostraffad. Ett barn. Liselott Kröger. Teodora var änka sedan många år. Det var ungefär så långt man kunde se i registren.

Vem var då Lukas Kröger? Det var nästan intressantare att se. Markus knappade in namnet i son dator. L U K A S…

Tjugofyra år. Men tjugofem om bara några dagar. Tidigare ostraffad han också. Uppväxt Gamlevik med en ensamstående mor. Liselott Kröger.

– Aha!

Markus hade utbrustit detta ord högt för sig själv.

Så Teodora är alltså Lukas mormor!

Fadern till Lukas var Melker Karlsson men utifrån folkbokföringsregistret hade denne Melker bott i Skåne i hela sitt liv. I Hässleholm och i Eslöv. Oxievägen i Eslöv närmare bestämt. Det blev hans sista adress eftersom han avled för nästan exakt sju år sedan.

Det kanske var en het sommarförälskelse som resulterade i Lukas, spekulerade Markus. Kanske hade det varit logdans där nere i Skåne eller så.

Nu började en bild av Lukas liv målas upp. Liselott hade alltså ett enda barn. Lukas hade växt upp i Gamlevik där han även gått i högstadiet. Gymnasiet gick han i Västerby. Det var samma gymnasium som även hade varit aktuellt för Markus om han inte skickats till Grenna.

Lukas hade bott i Göteborg och korta stunder i en del småorter tills han skrevs på samma adress som Teodora för en tid sedan. Varför hade han gjort det?

Markus övergick nu till att kasta ett öga fastighetsregistret. Ägde Teodora det gula huset? Han skrev ut alla papper och samlade dessa i en svart mapp. Alla ärenden fick var sin svart mapp där de viktigaste pappren samlades så att dessa lätt kunde vara tillgängliga. Bison gjorde detsamma. Men hans mappar var blå. Allt annat samlas i pärmar. Man måste ha ordning här man håller på med mördarjakt.

Teodora ägde huset och tomten runt omkring, visade sig; Västerby Bogevik 2:16 om 2980 kvadratmeter.

Men vänta, det fanns en annan fastighet registrerad på Teodora. Hede Lossvålen 2:6. Markus visste att Hede låg i Härjedalen. Han hade studerat fjällens geografi mycket noga när han kommit hem från sitt norrlandsmord. Han hade tittat efter en stuga men kommit fram till att avvakta eftersom det kunde innebära för mycket jobb. Men fjällvärlden var ju mycket vacker även på sommaren. Var det därför Teodora läst om vandringsleder i fjällen?

Markus jämförde Lukas bostadsorter. Det verkar som om han hade bott nästan ett år i Teodoras stuga i fjällen. Hade han möjligtvis på nytt tagit sin tillflykt dit. Till obygdens trygghet?

Markus zoomade in en satellitbild som visade en suddig bild över vad som verkade vara en väldigt liten stuga mellan Funäsdalen och Hede strax söder om den ganska stora sjön Lossen.

Stugan låg enskilt på en plats som verkade vara mitt i en skog. En väg fick till stugan men fortsatte förbi stugan till en grusad vändplan cirka 200 meter längre bort.

Svårt att se på en satellitbild men det var väl möjligt att stugan låg på en sluttning med fin utsikt över omgivande berg och dalar. Utan lutningen och utsikten tyckte Markus mer att det såg ut som att närheten till sumpmarker verkade garantera ett paradis för stickinsekter och andra skadedjur.

Markus hade verkligen lärt sig att gilla Norrland efter sin vistelse i Kalvträsk. Faktum var att ”gilla” var en underdrift. I själva verket så älskade han fjällområdena. Ödsligheten gav honom ett annat perspektiv och han hade verkligen förundrats över den fantastiska naturen. Den orörda gnistrande snön som nästan bländade honom. De vindlande fjällforsarna med sina polerade isskulpturer. Lättillgängliga alldeles intill landsvägen. De majestätiska och lätt skrämmande gråa fjälltopparna långt i fjärran. Samerna med sin rika kultur och färger. För att inte tala om utsikterna.

För den som inte redan noterat det hade Markus, förutom brott och kriminalitet av varierande slag, ett stort intresse av utsikter. Nästan en besatthet. Utsikter från lägenheter. Utsikter från taket på höga hus. Utsikter från torn. Utsikt från kullar. Utsikter från berg. Utsikter från fjälltoppar. Bäst av allt var att slå sig ner på en fjälltopp och bara drömma sig bort. Och pusta ut efter den mödosamma promenaden upp till platsen. Detta hade han upptäckt att Norrland var fullt av och det hade bidragit till hans oväntade dragning dit.

Markus drog sig plötsligt till minnes en sak som han hade sett. Vad hade det stått på Post-IT lappen i Teodoras hus? Jo, ”84”. Det är namnet på vägen som man måste åka för att ta sig till Teodoras hus. Det var väl ändå en märkligt sammanträffande som inte bara kunde ignoreras.

Markus återgick från fastigheten i Hede till att granska Lukas. Denne Lukas var mycket mer intressant för Tjusedalsmordet än Teodora. Drygt åttiåriga damer mördar sällan. Inte i de formerna som var aktuella i torpet. Teodora hade inte nämnt något om någon Lukas vilket gjorde det hela misstänkt. Speciellt eftersom Lukas hade kläder hos henne. Hon var ute och flanerade, hon brukade göra si och så. Aldrig med någon annan person. Vad var det mer som hon hade dolt för honom? Att hon härbärgerade en tjugofyraårig mohawkmördare? Det kanske inte är något man nämner för polisens utredare i första taget.

Var fanns Teodora nu? Var hon fortfarande i livet? Att befinna sig i den innersta cirkeln runt en ung lustmördare kan ha sina risker. Markus tänkte på den stora blå vattentunnan vid Teodoras hus. Vad dolde det mörka vattnet?

Gick det att få fram någon bild på Lukas då? Nej, sociala medier var inte till någon hjälp. Markus gick in i körkortsregistret. Det hade han tillgång till. Han kanske hade ett körkort ändå den lilla lymmeln. Träff! Ja, det fanns ett körkort där minsann. Bilden laddade sakta. En rad i taget ungefär som på den tiden man var uppkopplad med modem. Det kändes i vart fall så.

När bilden framträdde reste sig nackhåren. Ett efter ett reste de sig i fullständig panik. Det första som framträdde var hår. Sedan ännu mera hår. Först därefter kom sedan ett ansikte. På den svartvita bilden fanns en ung och mycket vacker kille. Killen hade mycket kort hår, nästan rakad, på sidorna och med en hög frisyr med en annan färgnyans på topparna. Ansiktet var perfekt symmetriskt. Näsan lite oskuldsfullt och med en bullig näsa.  Ansiktet pryddes av ett fantastiskt helt naturligt och ärligt leende dekorerat med vita tänder. Bildens detaljer gav mer information än bilden i sin helhet.

De svarta ögonen tittade rakt på Markus inifrån skärmen. De tittade rakt in i hans själ. Markus förmådde sig inte röra sig på en lång stund. Han var som förtrollad. Som om bilden drog honom till sig. Markus blev mer och mer säker på att det inte fanns något oskuldsfullt hos Lukas. Han hade reagerat redan när han först hade hört Lukas namn uttalas på polisstationen. Nu kom andra vågen.  Undrar vad Bison kommer att säga när han ser den här bilden?

Slutligen klickade han ner bilden i hopp om att känslan av obehag skulle försvinna. Det gjorde den inte. Nackhåren vägrade att lägga sig till rätta på en lång stund.  

Så var säkerhetsfolket var på plats utanför. De hade med sig en husbil och en bil med husvagn att sova i. Installationen skulle ta flera dagar. Det hade Markus helt glömt bort och han hade inte anvisat uppställningsplats för dessa ekipage. De fick helt enkelt stå vid kortsidan av den norra flygeln. På gruset mellan själva flygeln och huvudbyggnaden.

Familjen Kewchiangwang var ju utrikes och behövde inte ha någon utsikt från sitt köksfönster som vette mot huvudbyggnaden. Där ställdes de två tillfälliga boendena. Ett eluttag fanns (tydligen) på utsidan av flygeln och husbilen och husvagn kunde anslutas med en skarvsladd som man hade haft med sig.

Markus gick runt och påvisade det som han bedömde erfordrade påvisning. Det fick inte finnas några döda vinklar någonstans samtidigt som det var viktigt att kamerorna placerades effektivt och att den mest moderna tekniken utnyttjades för att minska inverkan på huset.

Tydligen förevisades det hela på en aning för bestämt och snipigt sätt eftersom två installatörer mimade ordet ”demolera” bakom Markus rygg efter att Markus närmast föreläst om att han föredrog nyttjandet av trådlös teknik framför att ”demolera huset med grova, förfulande, kablar”. Arbetsledaren som hade sett det hela gav mimarna en sträng blick så att hånet upphörde.

Markus lämnade sedan herrarna ifred så de kunde gå runt och projektera anläggningen i fred. Det hela skulle sedan läggas fram till Markus och genomgå ett acceptansförfarande, sedan justeras och därefter slutligen godkännas. Markus hade kommit på sig själv att låta precis som sin far när han redogjorde för procedurerna. Det var ju trots allt ett kulturarv detta som man inte bör våldföra sig på bara för att man plötsligt blivit feg.

Väl tillbaka i arbetsrummet fortsatte Markus sin undersökning om Lukas och Teodora. Han satte sig med sin dator för att läsa igenom allt en gång till och skriva ut det material som han hade fått fram. Allt ska finnas i akten. Skrivaren krånglade nästan genast och tjostade om papperstrassel. Flera sidor kom inte ut. Det var droppen. Markus slog i hop sin laptop. Han var tvungen att ta en paus. En nypa frisk luft kunde nog göra gott, tänkte han.

Det hade redan börjat skymma över Manningsholm. Sigrid hade dragit vidare och Markus gick ut mellan flyglarna och besiktigade byggnaderna. Kanske hade Bengt missat någon skada orsakad av Sigrid. De var fullt upplyst i alla rum. Klockan, längst uppe vid taket ovanför ingången lyste mjukt gult inifrån urtavlan. Han fortsatte en bit ut i allén som ledde fram till Manningsholm och in på vägen som går till ladugården. Härifrån var det en fin vinkel att se hela den spikraka allén och husen. Bakom ladugården bredde ett stort slättlandskap ut sig.

Markus kände sig plötsligt deppig och nere. Han kände sig ensam. Det var inte någon ovan känsla för honom. Han hade varit ensam nästan i hela sitt liv. När han var liten så var det sällan några kompisar som kom till gården för att leka eftersom den låg så avsides. Sedan hade han flyttat till Grenna. Då hade han inte någon kontakt kvar med någon. Sedan gick flyttlasset till Stockholm. När han sedan flyttade tillbaka till Manningsholm så fanns ingen kvar. Inte ens hans pappa.

Markus brukade sakna Patriks kramar trots att det var flera år sedan han sista gången hade fått njuta hans kramar, närhet och värme. Känna hans varma kropp mot sin. Det hade ingenting med sex att göra, men varje människa behöver någon gång ha mänsklig kontakt. Markus hade alltid haft ett underskott av det. Han ville ju ha kroppskontakt. Han ville att någon skulle ta honom. Bara få känna närhet för några ynkas minuter. När han någon gång kom nära en kille så ryste han så fort en kille tog på honom. Ryste av längtan efter mer.  Han blev alltid orolig och nervös eftersom situationen alltid kändes ovan.

Han hade ofta funderat på hur det skulle bli när han var äldre. Han hade tidigt kommit på att den tjej han skulle gifta sig med redan fanns där ute någonstans. Men så kom homosexualiteten i vägen. Tjejen i fantasin byttes ut mot en kille.

Var höll han hus någonstans? Den man skulle gifta sig och leva resten av sitt liv med fanns ju redan där ute och det var ju slöseri med tid att de inte redan var tillsammans. Så mötte han ju Patrik och var helt säker på att det var just den kille han skulle bli gammal med. Det syntes så tydligt i Patriks ögon att han verkligen älskade honom. Tänk om de inte hade gått på den där festen. Markus förbannade att man gjorde det. Han mindes att han istället ville vara hemma och se på film. Då kanske deras kärlek kunde få mogna i lugn och ro tills den var redo att visas upp publikt.

Markus tittade upp mot den klara himlen och stjärnorna. Han kunde redan se Karlavagnen och Polstjärnan. Men inte sin egen stjärna.

När Markus var väldigt ung så hade han stått med sin far och tittat på stjärnorna. Fadern hade bett honom välja ut en stjärna till sin egen. Markus hade nästan genast sett en stjärna som blinkade till honom. Det var Seginus. Seginus kunde han därefter alltid hitta genom att fortsätta bågen på Karlavagnen skaklar. Nästa stjärna man passerade som befann sig något ovanför den tänkta bågen var Seginus. Eller Gamma Boötis som den också hette. Där var hans stjärna. Den var också lite ensam. Och syntes inte så mycket. Stjärnan var bara den 184 ljusstarkaste på himlavalvet. Att den blinkade berodde på att den var en variabel stjärna vars synliga och osynliga ljus pulserade ut i universum.

84 ljusår från stjärnan var det just denna kväll en väldigt ensam kille som spanade efter just dess ljus på himlavalvet.

84 var verkligen dagens nummer, tänkte Markus. Var det verkligen ett vägnummer på lappen hos Teodora? Varför hade man lämnat en sådan lapp om man var på flykt? Borde man inte bränna alla spår? Och varför skriva upp ett vägnummer som man rimligen borde känna om man bott vid sidan om den vägen i ett år. Nu kunde det ju förstås varit något annat som åsyftades med lappen. Vilken sida man befann sig på i en bok eller hur mycket pengar man hade kvar på lönekontot. Eller en minnesnotering över hur många år man fyller nästa gång.  

Det var fortfarande för ljust för att se Seginus. Det var tystnaden och stjärnorna som han saknade mest när han var i stan. Men i stan var det lättare att undvika att vara ensam.

Han fortsatte in i ladugården. Det var en gammal ladugård som hade byggt ut i omgångar så att den från ovan liknade ett stort T. Korna var inte fastfjättrade vid sina bås utan fick gå fritt i ladugården men hade till syntes ändå sina fasta platser och hierarkier. Detta var kornas naturliga beteende. När en ko kände att den ville bli mjölkad så ställde den sig bara i kö till en av mjölkrobotarna.

Det var åtta hundra kor i ladugården så det behövdes tio mjölkrobotar som var i drift dygnet runt. Och frigången i ladugården gjorde att det krävdes mer personal än om korna var fastlåsta.

När Markus steg in genom dörren blev han genast uppmärksammad. Kor är väldigt sociala och nyfikna varelser. Om man någon gång kliver in i en kohage så kommer man märka att det inte är sällan som korna kommer sättande mot besökaren. Det kan många gånger vara en skrämmande upplevelse att få en flock om vardera sex hundra kilo nötkreatur efter sig. Men de stannar alltid upp. Om man inte råkat få en tjur efter sig förstås. Då kan det vara lätt att hålla sig för skratt.

Markus gick vidare in och klappade några kor som låg på sin bädd av halm. Längre in i ladugården fanns kor med kalvar. En av kalvarna reste sig för att titta vem det var som kom på besök. Han var ullig i pälsen och hade rödlätta lockar på huvudet. Mulen var våt och smutsig. De stora vackra ögonen tittade nyfiket och frågande upp på Markus. Mamma ko idisslande och bevakade händelseutvecklingen i bakgrunden men gjorde inte något stor sak av det hela. Markus kom att tänka på Tjuren Ferdinand på julafton. Den här lilla kalven var, trots att den hade en helt annan färg och saknade hornstumpar, väldigt lik den tecknade varianten. Nästan så att Markus förväntade sig höra den pipiga rösten säga ”jag trivs bättre häär”.

Markus satte sig på huk och kramade den lilla kalven. Det fanns i vart fall någon som skulle få en kram idag.

Morgonen därpå vaknade Markus hårt av hammarslag och dunsar. Det var uppenbart att installationen av säkerhetssystemet hade börjat tidigt. Det var bra, så det gick inte att vara förargad. Desto snabbare skulle det hela vara klart. Men det vore väl bra om de inte rev hela kåken.

För att slippa åka till Stockholm enbart för att träffa Bison hade de överenskommit att istället ha ett videomöte.

På mötet skulle han be Bison att få tillstånd att spåra Lukas och Teodoras telefoner. Det skulle aldrig Bison gå med på. Men för det behövdes en misstanke om brott. Det som han hade samlat ihop hittills var mycket tunt. Det skulle ju inte på långa vägar räcka till att få till någon telefonspårning. Men en framställd förfrågan kunde visa på framåtanda.

Han skulle använda mötet i eftermiddag att kasta upp några frågeställningar som de kunde de båda kunde diskutera. Han visste ju att Bison mer än gärna deltog i diskussioner och Markus brukade ofta utmana genom att påstå något som han själv inte trodde på för att trigga det hela. Det var alltid kul att göra så. Men det var många gånger som nya idéer kunde födas ur allt detta samtidigt som teorier av olika slag som inte riktigt höll måttet kunde avföras. 

Markus vandrade ner till köket för att sätta igång ett kokkaffe. Denna gång utan morgonrock men med kläder eftersom han tänkte fråga installatörerna om de ville ha. De ville de gärna vilket innebar att den röda Kockumspannan fick jobba som den inte gjort på decennier. Kaffet intogs på stora trappan utanför huset. Det var vindstilla.

Markus frågade om man hade sovit bra i sina mobila sovplatser, om det inte hade varit för kallt och så. Eller för varmt? Ett sådant kallprat utmynnar alltid i att nattsömnen varit god och att inga problem funnits. Sedan brukar det vara bra med det.

Men den här gången var svaret var att de inte hade sovit så bra. Inte bra alls faktiskt. Men detta hade inte berott på varken överdriven kyla eller värme. Alla upplevde att de hade sovit oroligt och inte blivit utsövda alls.

De hade vaknat vid olika tillfällen och hört märkliga ljud. Det var som att det hade legat någon oro över gården. Markus var skeptisk, men behöll det för sig själv. Vad är det här för prat från stora starka karlar?

Peter hade hört knastrande ljud ute på gårdsplanen som om det var någon som smög runt ekipagen.  Jacob bodde i husvagnen som var ställd närmast flygeln och hade sett ljus genom fönstret långt därinne i den tomställda bostaden. Omar hade också sovit oroligt och hade vaknat av något först smällt till i taket på husbilen. Sedan hade det skrapat om taket. Han hade hoppat till av smällen och förblivit klarvaken tills han lyckades somna om någon timme på morgonen. Det kunde inte heller varit en gren från eken ovanför som orsakat ljudet. Det fanns inte någon gren att finna vid kontroll tidigt på morgonen.

De hade inte upplevt att någon annan hade varit vaken samtidigt i husvagnen respektive husbilen utan de hade alla vaknat i omgångar vid olika tider.

Markus förklarade att det oftast var frågan om naturliga orsaker. Kanske hade ett djur bökat i gruset nattetid. Här fanns ju gott om grävlingar, rådjur och dessvärre även vildsvin. Grenen hade väl studsat undan, ljuset i fönstret var troligtvis en reflektion från något annat ljus. Oklart vilket. Månen?

– Men, betonande Markus och fortsatte sin oavbrutna utläggning, det här var frågan om mycket gamla hus byggt på en plats där det ligger nära till hands att anta att människor bott långt innan just dessa hus uppfördes. Mäktiga gravkummel på de höga omgivande bergen ut mot havet tydde ju på det.

På femtiotalet hade man även funnit ett fint utsirat armband av guld som nu för tiden återfanns någonstans på Historiska Museet i Stockholm. Att en sådan plats kunde ha en länk till det okända var väl helt i sin ordning och det är bara att acceptera att vissa saker inte kan förklaras av enkla biologiska och fysikaliska principer.

Här på Manningsholm kunde både det ena och det andra ske - främst nattetid. Det är som det är och det är ingen mening att fundera vidare på saken.

Säkerhetsfolket blev inte mer lättade av det som hade sagts.

Men det som Markus sagt var alldeles sant. Markus hade från barnsben vant sig vid många olika märkliga händelser i och runt Manningsholm som inte gick att förklara. Han hade fått öppna sitt sinne tidigt för att så var fallet och hade många gånger varit med om saker som kan tillhöra det oförklarliga. Han var inte rädd för gamla hus. Det vanliga på Manningsholm hade alltid varit dörrar som öppnats och därefter stängts igen, fotsteg i korridorerna, skuggor i speglar och de otaliga gånger som saker flyttats från den plats där de lagts. Det sista kunde ju i och för sig vara slarv.

Ibland, nåja det var numera sällan, kunde man se en skugga i ett rum som man passerade. När man gick tillbaka var skuggan borta. Gro, som fenomenet alltid hade hetat, bodde på Manningsholm och fanns dokumenterad sedan gårdsböckernas början. Markus hade bara sett henne någon enstaka gång så det var inte något att bry sig om.  

Men det hände fler saker på Manningsholm. Markus hade flertalet gånger sett ett ljussken som på nattetid långt ute över åkern bortanför ladugården. Som om någon gick över åkern med en lykta. Markus farfar hade visat Markus fenomenet när Markus var i mycket unga år. Ljuset svävade över marken och några minuter innan det plötsligt försvann spårlöst. Lyktgubben gick outtröttligt över ägorna.

Men farfadern hade inte sagt hela sanningen för den unge sonsonen. Han hade noterat, och även hört från sin far, att fenomenet framträdde när det stod i begrepp hända någon olycka på gården. Lyktan var inte bara ett underligt, lite roligt fenomen. Lyktan var en varning.

  

Men farfadern hade bedömt att lille Markus ännu var för liten för att förstå. Lyktgubben hade visat sig innan ladugården brann ner till grunden, innan en dräng blivit galen och dränkt sig i badviken efter att försökt att mörda en Wamp, innan ångbåten till Stockholm for i bryggan med full kraft så att damerna föll i vattnet varav en drunknade.

I gårdsböckerna fanns den hemskaste händelsen antecknad. Sex medlemmar av familjen Wamp försvann spårlöst. De hade aldrig hittats och var början till den mäktiga familjens nedgång och fall. Lyktgubben hade visat sig natten innan. Gammelgubben, Edward Wamp, vars barn, barnbarn och svärson försvann den dagen skrev i gårdsböckerna där han satt ensam på sin kammare att han var övertygad att Manningsholm och hans släkt fått en ondska mot sig som inte gick att förklara.    

Lyktgubben hade också visat sig på natten innan Markus mamma dog. Markus hade inte lagt märke till sambandet. Sambandet stod förvisso svart på vitt i gårdsböckerna men dessa hade han inte läst på sådan detaljnivå.

Men Markus hade inte vid något tillfälle varit rädd för det okända. Markus hade lärt sig att leva tillsammans med det okända. Vad än det var som rumsterade på Manningsholm så fanns det inte någon ondska i det. I vart fall inte mot honom. Om det exempelvis var några släktningar som inte kommit över till ”andra sidan”, sett ljuset och allt det där som brukar sägas, varför skulle dessa släktingar i så fall vara ondsinta mot Markus? Någon sådan anledning kunde han inte se, han tog hand om gården och familjeföretaget efter bästa förmåga och handlade inte oetiskt på något sätt. Så att han hade anledning att få erfara döda släktingars missnöje. Tvärt om så försökte han att vara en god människa.

För den som kom inom Manningsholms domäner med ont uppsåt kunde det dock vara annorlunda. Det skulle komma att behövas.

En mycket ond kraft skulle snart vända sina blickar mot Manningsholm.

Markus tog en tur för att hälsa på sin far innan mötet med Bison. Fadern var sämre en vanligt. Detta fick han veta från sköterskorna i förväg. Fadern hade varit arg och kastat en kaffekopp mot en sköterska och gripit tag i möbler. Han hade även kastat sig på golvet. De fick intrycket att han ville säga något. Det var något som han hade på hjärtat men som han absolut inte kunde få fram orden till.

När Markus kom blev han lugnare. Markus rullade ut sin far på en liten promenad ner till vattnet. De satt där tillsammans en bra stund under de prasslande asparna vid strandkanten. Markus hann lästa femtio sidor i sin nya bok innan hans pappa kissade på sig och de var tvungna att gå tillbaka. Boken var bättre än den förra. Men inte bra.

Tillbaka på Manningsholm var Markus så redo för mötet med Bison. Han hade pappren samlat framför sig. Struktur, ordning och reda. Nu kunde även Bison se hur ordningsam han var. Mitt emot faderns gamla mörka ekskrivbord så rullade han fram en tv med videoutrustning. På detta sätt skulle man få en känsla att man satt vid samma bord som den på andra sidan. Så var det i vart fall tänkt i teorin men funkade sällan eftersom det oftast var olika typer av bord på de olika sidorna. Ett bord av massiv ek såg inte lika dant ut som ett konferensbord i vitt faner.

Exakt på klockslaget 15.00 ringde Bison upp. Det var en märklig man. Aldrig hade han varit sen till något. Inte någon gång under alla år. Inte heller för tidig. Man visste att han alltid skulle vara på plats inom minuten på överenskommen tid och plats. Det var ju långtifrån ett normalt beteende.

Så satt han där. Markus kände igen rummet Bison satt i. Det var samma rum vari den märkliga scenen utspelade sig då Bison hade drabbats av schizofreni och tillfälligt bytt ut delar av sin grovhuggna personlighet mot Mys-Bison. Klappat honom på axeln och fyllt upp ett vattenglas. Frågat hur han mådde. Markus tyckte fortfarande att det var obehagligt och mindes genast detta när han såg rummet. Mys-Bison var en obehaglig figur som Markus gärna undvek att träffa igen.

– Hej, vart är du någonstans, inledde Bison.

– Jag är på landet, undvek Markus.

– Fin bokhylla i du har.

Markus vände sig om. Där var ManCapitals gamla bolagspärmar snyggt uppradade. De som inte längre behövdes i den dagliga verksamheten eller behövdes arkiveras på grund av lagregler.

Markus gjorde noterade att han måste låta montera upp en skärm att dra ner från taket som visar en mer generisk bild av en sedvanlig kontorsmiljö eller liknande.

– Tack.  Han visste att Bison var honom på spåren. Han hade ju sett lägenheten och det var inte vem som helst som hade en sådan lägenhet.

– Jag har lite saker som jag tycker att vi ska gå igenom, avledde Markus.

Bison skrockade. Han hade noterat samtalsbytet. Som alltid.

– Nåväl.

– Du fick fram ett namn på datorn vid vårt senaste möte. Tydligen var ju en Lukas Kröger skriven på samma adress som Teodora. Jag fick en känsla för att jag ville kolla upp honom lite mer. Så hör på detta.

Lukas är uppväxt i Gamlevik cirka tre mil söder om Tjusedal. Modern, Liselott, bor kvar i Gamlevik och fadern är död. Ja, Liselott är ju dotter till Teodora. Teodora var alltså Lukas mormor.

– Aha, ja fortsätt.

– Fadern och modern verkar aldrig ha bott tillsammans. Kanske är Lukas resultatet av en tillfällig kärleksaffär på något sätt. Det är inte ju inte på något sätt ovanligt, konstaterade Markus. Eller en privat spermadonation. Fadern har i vart fall betalat underhåll - men inte förlängt underhåll - ända tills Lukas artonårsdag. Lukas gick samhällsvetenskapligt program. Här är en bild på Lukas.

Markus delade en bild på skärmen.

– Bilden är dock några år gammal, förevisade Markus.

– Hur gammal, frågade Bison som visste att djävulen lurade i detaljerna.

– Bilden verkar vara tagen för fyra år sedan, svarade Markus.

Han visste ju att frågan kunde komma och det var dumt av honom att vara så vag. Bison föredrog exakta uppgifter. Frånvaron av sådant kunde ju tyda på att hela utredningen var vag.

Det vart tyst på linjen.

– Hallå? Ser du bilden?

Det blev så tyst att Markus var tvungen att se så att Bison fortfarande var med honom på tråden.

– Ja, ja jag är här, sa Bison eftertänksamt.

– Har du något att säga om bilden, lirkade Markus.

– Den är gammal, började Bison.

– Ja, den har ju några år på nacken.

– Mer än så kanske, sa underströk Bison. Du ser ju bara när körkortet är utfärdat, men bilden kan ju vara äldre.

– Finns det inte någon bild i färg?

– Nej, inte som jag har hittat. Så har du inte någon annan kommentar?

Markus nystade vidare. Hade verkligen inte Bison någon kommentar till killen på bilden med håret.

– Jo, jag vet vart du vill komma, började Bison. Du vill påstå att det här är den här Lukas som är den här personen som har strukit omkring vid sommarstugeområdet vid Tjusedal.

– Tror du det, utbrast Markus.

– Ja, det tror jag. Absolut. Men minns att bilden är fyra år gammal och som jag nyss sa. Kanske ännu äldre.

Bison gick på i ullstrumporna och hade uppenbarligen fått upp ångan.

– Visst är det en utmärkande frisyr han har på bilden men det är ju inte en sådan frisyr som vittnena sett.

– Mohawk, rättade Markus.

Bison hade rätt. Det var inte en mohawk-frisyr som Lukas hade på bilden. Hade Bison gjort lite egen frisyr-research på sin kammare?

– Ja, ja, Det är väl inte sannolikt att han ser exakt likadan ut nu som för fyra-fem år sedan? Speciellt med tanke på hur ungdomar byter stil. Hur gammal är han här? Nitton? Tjugo? Det händer ju en hel del med en människa i de där åren. Jag är inte ens säker på att vi skulle känna igen honom idag om vi såg honom ute på gatan och bara hade den här bilden som referens. Låt oss se, vad har du mer?

– Lukas är tidigare helt ostraffad, inte ens en fortkörningsbot. Mycket bra betyg i gymnasiet. Absolut inte någon dumskalle. Flyttade hemifrån efter gymnasiet och har sedan bott på några olika ställen i Sverige.

Markus kom på sig själv att vara för svävande igen, och tillade:

– Hede, Göteborg, Landskrona och så nu skriven på Teodoras adress. Om han har sin så kallade ”stadigvarande bostad” där vet vi inte. Inte något av det som jag såg i huset tydde på det. Han kanske har en sådan personlighetstyp som kan bo i en resväska och undviker att leva stort. Men han hade säkerligen varit där på besök någon längre period än bara ett besök.

– Varför tror du det, frågade Bison.

– Eftersom det verkade som att han hade kläder där. Jag hittade jackor i en garderob och man lämnar ju normalt inte jackor hos gamla släktingar som man bara besöker en kort stund någon gång om året. Där fanns även misstänkta skor.

Bison antecknade och lyssnade. Hade Markus hunnit gå igenom alla rum i huset på den där korta tiden? Bäst att inte fråga.

Ibland nickade Bison vilket var ett bra tecken. Hummande var sämre. Tystnad utan rörelse var inte alls bra. Det kunde vara förödande rent av. I det senare läget hade Markus lärt sig att krydda med detaljer som han visste gick hem så att samtalet fick luft under vingarna och flög igen och att nickandet därmed kom igång.

– Så det återstår alltså att ta rätt på var Teodora och Lukas befinner sig någonstans. Vi kunde se att de förmodligen avrest med viss hast, eftersom de bland annat lämnat olåst, vilket naturligtvis är ett märkligt agerande om det var så att man var helt oskyldig.

– Stopp. Bison hade avbrutit utläggningen. Menar du att Teodora, en över åttioåring gammal dam och denne Lukas är på någon form av mördarflykt? Är inte det att dra det hela något långt?

– Nja, jag skulle inte vilja säga så. Jag har mycket svårt att tro att Teodora har något med mordet att göra direkt. Det kan vi nog utesluta faktiskt. Men det är fullt möjligt att hon skyddar Lukas. Hennes beteende var minst sagt märkligt när vi träffade henne då hon tog tillfället i akt att ljuga för polisen. Varför hade hon gjort detta? Kanske vet hon mer än vad som kommit fram. Och om hon vet mer, varför sa hon inget. Varför har hon inte hört av sig till oss? Blod är tjockare än vatten. Lukas är blod och vi är vatten. I tider av kris har familjebanden en tendens att stärkas. Hon kanske mycket väl kan tänkas hålla Lukas med husrum. Eller kanske bara bidrar med ett rent finansiellt stöd? Det är medhjälp som du vet.

– Varför ringer du inte till någon av dem direkt och frågar var de är? Skulle inte det vara det enklaste?

Bisons fråga var naturligtvis berättigad. Men den var också en fälla. Det skulle bekräfta för de flyende att de är eftersökta vilket skulle göra det hela mycket svårare. Det rätta tillvägagångssättet var att låta den tekniska undersökningen ha sin gång och samla ihop bevis med hjälp av övervakning. Få dem att känna att de var ”of the hook” så de kunde göra alla de misstag i lugn och ro som man behövde för att styrka eventuellt åtal. Det går inte att kasta sig på telefonen och ringa upp de misstänkta man ringat in.

Markus var inte så sugen att agera adept till Bison men visste samtidigt vilka spelregler som gällde här och förklarade det olämpliga i att göra så

Markus gjorde en lång utläggning om detta. Att de skulle ”föra utredningen i cirklar” runt de misstänkta föra att till slut se till att de skyliga skulle kunna lagföras.

Bison satt stilla med tom blick. Hela utläggningen hade tydligen tagit för lång tid. Goda råd dyra i ett sådant läge.

– Men om vi inte får fram vart någon av dem befinner sig så får du ackreditera telefonspåning på dem, kastade Markus ur sig.

Den samtalsgranaten skulle nog ge effekt.

Bison hostade till. Han hade väckts ur sin dvala.

– Jag ska berätta varför, sa Markus som ville förekomma Bisons ”Nej det kan vi inte göra, vi har inte tillräckligt på fötterna för det just nu”.  Markus anade att han säkerligen skulle få det svaret till sist i alla fall men nu var i vart fall Bison med på noterna.

Mordet i Tjusedal äger rum någon gång på vårkanten eller möjligtvis på försommaren beroende på vad man menar med det. Av spåren vet vi också att han hållits fånge där en tid. Svårare att säga exakt hur länge personen varit där sammanlagt. Det är ett tidsspann mellan början eller möjligtvis mitten av april till maj. Under just precis denna tidsperiod ser vittnen plötsligt en ung kille i området. Tack vare att denna kille valt att ha en mycket iögonfallande frisyr - en Mohawkfrisyr betonade Markus och spände ögonen i Bison - så vet vi att det är samma kille de sett.   De har inte sett killen varken före eller efter. Det finns bara en enda person mellan 20–30 år som har sin adress till området. Lukas är skriven på Teodoras adress. Vittnen säger också att den kille de se sett mestadels setts i närheten av Teodoras hus. I ett fall uppger vittnen till och med att man sett killen på vägen som leder bort mot Teodoras hus och det ligger som bekant bara ett enda ensamt hus på den vägen. Det skulle tyda på att den personen som har setts är just Lukas.

Området bebos av en förkrossande majoritet av äldre personer som bor i Linköping. Eller möjligtvis Stockholm. Det finns även en del barnfamiljer med små barn som köpt sin första sommarstuga. Alla dessa vistas där på heltid under sommaren men endast sporadiskt under andra perioder.

Nu var Markus uppe i varv. Gester, konstpauser och röstlägesjusteringar och andra retoriska knep hade tillkommit.

– Det här inträffar, fortsatte han, över gränsen från en ”annan period” och en period där sommarfirarna faktiskt möjligen kan vara på plats. Men det är samtidigt alldeles för tidigt för att hela området ska vara befolkat samtidigt. Det är inte på något sätt högsäsong och få har semester vid denna tid och de som är pensionärer flyttar också ner senare.

Två underliga händelser sker under den intressanta tiden i området. Ett: En fångenskap med avslutas med döden för fången. Två: Området får besök av en person - just exakt under denna period - som inte normalt ska vara där och som verkligen sticker ut. De båda omständigheterna är något som man inte kan, eller heller ska, bortse ifrån.

Bison nickade. Samtalet flög igen. Även om det här i stort sett var en upprepning av vad han redan sagt i förra mötet. Men det här var ett ämne som Bison älskade. Att diskutera teorier om hur saker och ting kunde ligga till. För att senare få det klarlagt om man hade rätt eller inte. Nickningarna betydde dock inte att han höll med. De var bara en indikation att han var med.

– Och låt mig få lägga till den tredje och avgörande omständigheten. Bilden som vi nyss sett. Det är på en ung kille med en frisyr som väcker uppmärksamhet, ja nästan flamboyant,

– Eh, Bison hostade. Flam…vad?

–….en frisyr som väcker uppmärksamhet, upprepade Markus.

Men utan att upprepa sig fullt ut för att inte förflytta fokus nu när pläderingen närmade sig slutet.

– Det är inte någon mohawkfrisyr som Lukas hade på den bilden vi har sett men man kan ändå dra slutsatsen att han inte är främmande för att ha annorlunda frisyrer varken förre eller efter det att bilden togs.

  

Markus hade presenterat en fullt logiskt tankegång även om den var något svår att följa tidvis och hade sina brister. Markus visste också mycket väl att det hela var tunt. På gränsen till mycket tunt.

Men det var ju bara uppenbarelsen av Lukas som fått nackhåren och resa sig på Markus. Det var något med Lukas…vad gick inte att säga än. Men det vill mycket till för att nackhår ska ha fel. Men detta kunde han inte lägga fram för Bison. Så Markus hoppades nu att det han hade lagt fram skulle räcka för att gå vidare och titta mer på Teodora och Lukas. Men framför allt Lukas.

Bison invände just att det var lite tunt. Om killen som grannarna sett var Lukas så behövde det inte betyda att han för den skull var mördare. Han kunde ju vara där i ett helt legitimt ärende. För att hälsa på sin åldrande mormor exempelvis. Men det var helt klart intressanta omständigheter och man inte kunde bortse från.

– Vi behöver absolut veta vart de här gökarna håller hus nu. Vi inväntar ju teknisk bevisning och då är det bra att veta var de är.

Bisons recension fortsatte med att konstatera att en annan intressant omständighet är ju att Lukas aldrig har straffats tidigare. Kidnappar du en person på det här sättet så ligger det väldigt nära till hands att du haft någon form av våldsam bakgrund. Och en bakgrund av ett sådant slag brukade oftast visa sig i registren. Ofredande, misshandel, våldtäkt, djur­plågeri. På Lukas var det ett fullständigt blankt. Han hade inte ens så mycket som en fortkörningsbot. Killen var ju på gränsen till tråkig. Avsaknad av något registerstycke skulle med styrka tala för att det är fel person för det här fallet.

Så någon telefonspårning skulle inte bli aktuell även om man närmade sig den punkten. Om man kunde hitta personerna på annat sätt så vore det bra. Inte minst för att kunna avfärda dem helt när den tekniska bevisningen kom in.

– Det måste till att ha mer på fötterna när man beställer telefonspårning, förtydligade Bison genom en väntad fras.

– Jag förstår, sa Markus. Han hade ju inte väntat sig något annat.

Markus fortsatte.

– Teodora äger fastigheten där hon bor men även en annan fastighet i fjällen. Mellan Hede och Funäsdalen. Vid sjön Lossen. En intressant sak där är att Lukas verkar ha bott i stugan nästan ett år när han var arton-nitton. Så han skulle mycket väl känna sig trygg där och ha åkt dit för att gömma sig.

– Det vore konstigt om man är på rymmen och så åker mellan de två fastigheter man äger, svarade Bison.

– De förstår väl vart polisen letar först?

– De vet inte att de är eftersökta, replikerade Markus.

– Varför gav de sig i så fall av med en sådan hast, frågade Bison.

– Så du tycker att man ska lämna norrlandshuset helt okontrollerat, frågade Markus tillbaka. Tänk om de är där! Då kommer vi att få kritik direkt för att inte kontrollerat det mest uppenbara. ”De förstår väl vart polisen letar först”, tyckte jag att du sa?!

Attack var ibland bästa försvar, tänkte Markus. Han kände att han ville kolla upp den där stugan oavsett hur mycket mygg det var där såhär års. Det kunde dessutom vara en fin biltur dit. En betald road trip till underbart vackra Norrland kunde väl inte bli fel? Eller?

– Vad ska vi säga till journalisterna när de frågar varför…ska vi svara att…fortsatte Markus men blev avbruten.

– Nej det tycker jag naturligtvis inte, medgav Bison som fortfarande var på förra frågan.

– Det är klart det ska kontrolleras men det är osannolikt att de är där. Nej, kontrollera gärna det för all del, det borde väl ta max någon dag. Men räkna inte med att någon är där.

– Jag åker imorgon, beslutade Markus.

Det gällde att visa handlingskraft i brist på annat att presentera.

– Det var snabba ryck, men det var ju bra att du lyssnar på vad jag säger. Nu hade det ringt en journalist och frågat massa saker om varför det var så mycket poliser där ute i obygden för några dagar sedan.

De underliga detaljerna skulle naturligtvis bli enastående nyheter som skulle sälja bra om de framkom. Det var bara en tidsfråga innan det här skulle bli riktigt stor och dag för dag-bevakning i medierna. Så det var inte fel att det hela hanterades så skyndsamt som det gick. Man kunde väl ha frågat lokala polisen att titta till huset. Men det riskerade att ta längre tid.

– Imorgon, torsdag, har jag blivit lovad lite analysresultat, informerade Bison. Teamet får sammanställa det så får vi höras efter detta. Därefter var mötet slut.

Vad Bison samtidigt lät bli att informera om var att han även lyckats få med en analys av håren under Markus säng och fingeravtryck från Markus lägenhet och telefon samtidigt under förespegling att de tillhörde samma ärende. Han hade fått varit mycket övertygande om att så var fallet. Saker som ska till analys och tillhör samma ärende ska också lämnas in samtidigt hade han fått veta.

Det var i och för sig riktigt och han hade fått be om ursäkt för hanteringen och krälat ytterligare en stund i stoftet innan han fick som han ville. Men såhär gick det normalt inte alls till utan det var helt i strid med gällande procedurer.

Men med den känsla som han hade fått i kroppen att Markus kanske på något sätt var i fara kunde han inte bara låta det hela bero. Om det fanns en mörk kraft som var ute efter hans kollega så var han tvungen, han hade en skyldighet att agera. Han skulle aldrig kunna förlåta sig själv om det var så att han inte gjorde något nu. Han skulle till och med ta och göra några små efterforskningar vad gäller några detaljer i utredningen som inte riktigt kändes helt komfortabla.

Usch, han hade nästan fått rysningar av bilden på Lukas. Det var konstigt, det var bara en bild på en ung kille. Grabben såg proper och helt normal ut. Men något sa honom att det var mer till det hela än så. Kalla det gammal polismanna­intuition. Vissa mått och steg måste vidtas trots att brottsregistret såg ut som det gjorde. 

Teodora hade rest till Florida dagen efter det tafatta polisbesöket. Fruktansvärt dålig timing av Agatha att dö just nu när Teodora hade så mycket att hantera i Sverige. Men Teodora kände sig ändå trygg. Hon hade vidtagit vissa mått och steg så att situationen kunde hanteras under hennes frånvaro.

Hon hade sagt något om att hennes jobb var tillfälligt klart i Sverige. Hon skulle inte komma tillbaka mer denna sommar så det var upp till Lukas att sköta om trädgården, gräsmattan, bryggan och byggnaderna. Precis som avtalet hade varit innan allt det andra hade upptäckts. Saker och ting skulle återgå till det normala.

– Du kan väl bjuda in Liselott så kan ni bo där över sommaren, hade hon föreslagit.

Det skulle kanske kunna ge en ytterligare stabilitet till det hela så att Lukas inte hittade på något mera.

Lukas svarade undvikande. Han var sur. Det var tråkigt att Teodora skulle åka. Hon var den som visste mest om honom nu. Lukas hade funderat mycket på om han skulle berätta mer för henne. Men det kom aldrig något bra tillfälle för det. Därför kändes det som en antiklimax nu när hon sa att hon skulle åka.

Han skulle självklart ta hand om husen men han hade vissa andra planer. Som inte blev så lyckade som mammor var närvarande. Han skulle börja förberedelserna direkt när han kom hem. 

Lukas hade fått skjutsa henne till tågstationen i Gamlevik. Att vara tillbaka i Gamlevik, hålornas håla, gjorde inte humöret bättre och det var med blandade känslor han inväntade tåget. Tåget som bara några minuter innan det anlände till stationen hade passerat igenom en viss tunnel.

Han hade väntat tillsammans med Teodora på den ödsliga perrongen till tåget kom och hjälpte henne upp med väskan i tåget. Lukas tyckte att det var konstigt att hon bara hade tagit med sig en vanlig kabinväska med sig för resa ända till USA. Kanske skulle han få komma och hälsa på i Florida nån gång. Han hade ju inte rest utanför Europa ens.

– Jag lovar att ringa i god tid innan jag kommer hem, så att du vet. Det blir väl innan orkansäsongen någon gång, var det sista hon sa.

Teodoras gråa, uppsatta hår lyste i fönstret när tåget åkte iväg. Hon vinkade till honom och log.

Teodora var fantastiskt. Det hade hon visat. Hon hade hanterat situationen på ett helt otroligt sätt. En vanlig tant hade fått panik, ringt polisen och ställt till oreda. Ett sådant beteende hade ju varit farligt. Men Teodora hade varit precis tvärt om. Hon var lugn och trygg. Då hade han också blivit det. Teodora var cool. Hon hade seglat upp som Lukas största idol.

I Gamlevik passade Lukas på att hälsa på sin mamma. Hon satt i en solstol på baksidan av huset. Hon hade hörlurar i och hörde inte när Lukas kom. Lukas var förvånad att det inte stod en drink bredvid solstolen. Campari med juice brukade det vara på sommaren. Eller bara något billigt vin.

Liselott sken upp som en sol när hon fick se sin son. De hade ju inte setts på två månader då han var hemma som hastigast och bodde i sitt pojkrum. Hon kramade honom länge.

Lukas berättade att han skulle vakta Teodoras hus under sommaren. Liselott visste redan det. Teodora hade ringt och berättat. Han hoppades att Teodora inte framfört något om att hon skulle få komma till huset och bo. Men den förhoppningen hade kommit på skam. För det hade hon.

Liselott hade börjat sitt nya liv. Hon hade inte druckit något på länge och det kändes så bra. Lukas nickade stödjande. Hur många gånger han hade hört om det ”nya livet” kunde han inte säga. Men det var många gånger. Det nya livet brukade hålla i sig maximalt en månad för att sedan återgå till det gamla livet.

– Kan du inte komma hem på middag någon dag, Lukas, frågade Liselott.

– Jo, det kan jag göra, svarade Lukas.

– …för jag har någon som jag skulle vilja att du träffar, fortsatte Liselott.

Lukas anade vad det var. Hon hade väl träffat en karl igen. Det är en historia som också upprepades med jämna mellanrum. Karlarna brukade vara väldigt sunkiga med ett IQ långt under genomsnittet. Några undantag kunde han inte komma ihåg.

– Jasså vem?

– Leffe heter han, vi har träffats ett tag nu och…

”Leffe”, tänkte Lukas. Haha here we go…han hörde inte det sista som hans mamma sa.

De drack kaffe och fikade. Liselott hade bakat. Lukas kunde inte minnas att hon någonsin gjort det. Han hade något svagt minne av en misslyckad tårta. Så där var ändå en nyhet. Rätt gott dessutom. 

När Lukas kom tillbaka hem till Teodoras hus så kändes det väldigt tomt. Han gick runt lite i huset och kollade ut genom fönstren. När hans ansikte lystes upp av sommarsolen kom en ny positiv känsla över honom.

Det här var ju världsbäst! Naturen precis utanför med fiske och skog. Ett helt hus för sig själv. Bara löka för sig själv. Lukas planerade en ny hobby. För detta krävdes ett nytt hobbyrum och en ny leksak. Man hade redan sett ut vem det skulle bli. Med Markus skulle allt bli värre än med Nimuel. Markus var en fiende. Nimuel hade inte varit någonting. Markus ville honom ont. Fångenskapen skulle bli längre. Mycket längre. Misshandeln skulle bli bättre. Tortyren skulle bli mer varierad och därmed roligare. Skillnaderna skulle bli större mellan fånge och ägare. Nimuel hade varit oduglig men Lukas hade lärt sig massor. Det var viktigt att det blev maximala skillnader och så orättvist som det bara gick. Lukas älskade när det var orättvist. Markus skulle skrika. Ja, det skulle han såklart men ingen skulle kunna höra honom. Det var bara han och Lukas. Bara Lukas skulle få njuta av Markus och hans skrik.

Markus var lättad. Mötet på polisstationen hade ju gått bra. Han hade varit offensiv och det hade betalat sig. Bison levde i tron att utredningen var på rätt spår. Det var det viktigaste.

Labbresultaten skulle komma redan påföljande dag, det var mycket tidigare än vad han räknat med. Undrar vad som hade fått NFC att jobba så snabbt? Det skulle bli mycket intressant vad de skulle visa. Kunde man identifiera vem det var som var död? Hade man hittat några DNA-spår? I så fall från vem? Kanske skulle det komma någonting från rättsläkaren också? Bison hade varit lite otydlig på den punkten. Det skulle ju vara intressant att veta lite mer om hur offret dog. Hur länge han hade legat där exakt och så.

Markus hade avtalat med Bison att åka norröver nästa dag. Han kunde inte vara kvar och övervaka installatörerna på Manningsholm längre Bengt fick kolla dem istället. Men installatörerna borde klara sig själva när de hade fått guidning i huset och uppgifter så att de kunde bli självgående.  Bara inte de gör i byxorna om de skulle höra något ljud på natten. De hade varit rätt gulliga när de upphetsat talat i mun på varandra om nattens upplevelser. Haha, Markus skrockade för sig själv. Det krävs visst inte så mycket för att skrämma upp machokarlar trots allt.

Men för tillfället fanns problem av mer trivial art - det fanns inget hemma att äta till middag! Inte heller något att göra frukost av innan avfärd. Markus tog normalt inte mer än en kopp svart kaffe till frukost men när det var en långväga road trip förestående så behövdes mer än så. Kanske några goda smörgåsar med stekt ägg att mumsa på under resans gång. Och en termos kaffe.

I Saaben på väg till affären så gled tankarna över till vad han kunde förvänta sig i Norrland. Faktum var att han inte funderade så mycket vad han skulle hitta i fallet. Det var ju riktigt det som Bison hade sagt. Chansen att det skulle finnas någon i Teodoras stuga var låg. Lukas och Teodora var ju någon annanstans. De kunde vara på var sitt håll också. Teodora verkade vara tät, Markus hade fått det intrycket trots att han inte visste varifrån pengarna i så fall hade kommit, så det skulle inte fattas medel för att hålla sig undan en längre tid. Och dessa medel kunde ju distribueras mellan dem. Nej, att kolla av fjällfastigheten var bara något som skulle bockas av så att ingen skulle kunna kritisera i efterhand varför man inte gjort det.  

Markus såg mycket fram mot att komma upp till Norrland igen, se det fantastiska landskapet igen. De dramatiska fjälltopparna och de mörka sjöarna.  Denna kväll skulle han avnjuta en god middag med vin och sedan planera trippen. Kanske kunde man titta på kartan om fanns det någon lättåtkomlig utsikt att beskåda på vägen upp. Och inte glömma bort att boka boende. Det skulle inte gå att ta det hela i ett svep.

På Coop var det extrapris på svensk färsk oxfilé. Detta var Markus favorit bland köttdetaljerna trots att den var något mainstream sedan man börjat odla kött. Men något som är saftigt och har god smak får vara hur mainstream som det vill. Korgen fylldes även av färsk dragon och persilja, smör, fast potatis, paprika, champinjoner, ekologiska ägg, Hönökaka och citron.

Han träffade inte någon som han kände i affären. Han kände inte många i området. Någon djupare relation med klasskamraterna i småskolan hade det ju inte blivit. Dessutom var det så länge sedan så hade han tappat kontakten för länge sedan med dem. Förresten hade nästan alla flyttat från denna avfolkningsbygd för att söka lyckan i större städer där man kunde utbilda sig och få jobb. Efter småskolan hade han ju blivit isolerad på Grenna. Och att skaffa sig nya vänner var lättare sagt än gjort när man är blyg och tillbakadragen. Och trist.

Det hade börjat skymma när Markus var tillbaka på Manningsholm. Ett kompakt lager dis låg tätt över åkrarna. Markus bar in kassen men ställde inte in något i kylskåpet. Allt skulle ju tillagas inom kort och oxfilén skulle ändå tillagas från rumstemperatur. Aldrig tillagas kylskåpskall.

Markus humör hade befunnit sig på ett sluttande plan under hela dagen med en liten topp vid det lyckade samtalet med Bison. Men vid spisen blev det sakta men säkert ännu sämre. Diset över åkrarna och ensamheten hade inte gjort det hela bättre. Han hade blivit dystrare.

Så kom Markus på något som fick honom på bättre lite bättre humör. Sopranos! Han hade faktiskt tid att kolla på Sopranos denna kväll. Vilken perfekt uppladdning. Tänk vad grym lite maffia kunde göra för humöret. Han skulle kunna se några avsnitt in i natten för att riktigt komma in i serien eftersom det inte skulle bli en ansträngande dag dagen därpå. Då skulle han ju bara köra bil. Det var ju en perfekt kväll för det. Först lite god mat och sedan mys i soffan med Sopranos under ett täcke. Markus hade svårt att tro att en kväll kunde bli bättre. Kanske möjligtvis att mysa med någon i soffan i TV-apparatens sken. Markus hade inte fått med sig DVD-skivan från Stockholm i och med den hastiga avfärden därifrån men serien fanns ju att streama. Synd att han glömde köpa lösgodis.

Så till oxfilén. Rikligt med flingsalt runt om. Och så även en hel del peppar från kvarn.

”Stå på bordet peppar, salt - för det används ju till allt”.

Sedan skulle den ligga på skärbrädet ett tag för att få den rätta temperaturen innan den skulle gå i pannan för att stekas i en riklig mängd äkta smör runt om och sedan helstekas mycket sakta i ugn. Då skulle filén få samma färg inuti. Inte bara en röd kärna. Kanske skulle man haft en liten kvist av rosmarin i smöret för oxfilén att steka tillsammans med.

Och till detta en utsökt hemmalagad bearnaisesås med precis rätt konsistens. Som kronan på verket. Inte tjock och oljig som den man köper på burk. Inte heller rinnig som de som säljs i plastpåse. Bara perfekt.

Men när man lagar mat ska man ju ha ett glas matlagningsvin att njuta av. Köket låg på entréplan i Manningsholms huvudbyggnad och för att komma till vinkällaren fick man helt enkelt gå ut ur köket svänga höger till korridoren som ledde ut mot hallen och entrén med de två stora trapporna till övervåningen.

Halltrapporna började sin stigning mot övre plan på båda sidor om hallrummet för att mötas halvvägs vid en avsats och sedan skiljas åt på nytt åt var sitt håll och till sist ta var sitt fastgrepp om golvet på övre plan. Intill hallen fanns ett litet särskilt rum med en spiraltrappa i sten som ledde brant ner till källaren med bland annat vinkällaren. Just denna sträcka mellan kök och källare hade många uppassare sprungit efter mat och dryck till egendomens ägare. Trappan i sandsten var nött av just denna orsak. Det blev dock nya tider. En ensam ägare var nu herre över denna tomma och öde herrgård. Den siste av sitt slag.

Nere i vinkällaren var det svalt. En ensam glödlampa dinglade från taket i en tunn elsladd och gav ett vitt ogästvänligt sken över de dammiga flaskorna. Markus kom ihåg den ensamma glödlampan från när han var liten. Den spred obehagliga skuggor i rummet. Men det var inte någon idé att satsa på ljus i ett rum där det skulle vara mörkt. Markus hade alltid känt ett obehag just i detta rum. Trots alla skatter som fanns där nere. Han visste inte varför, kanske för att det var kallare där. Eller så var det skuggorna.

En hel del av faderns och farfaderns vinkällare hade gått åt vid ensamma kvällar av just det här slaget. Det var ju inte någon idé att köpa vin när det fanns i huset. Markus hade faktiskt aldrig köpt hem en enda vinflaska. Vinet i källaren var ju till för att drickas. Hellre förr än senare ansåg Markus. Och dessa hade redan sparats hur länge som helst så det var bara bra att det dracks av förrådet innan det förvandlades till vinäger. I ett vinställ var det många flaskor av samma slag som nog fadern hade köpt någon gång. Chateau Ausone, Saint-Emilion Grand Cru stod det på etiketten. Ett Bordeauxvin från 2003. Det måste väl ändå vara för gammalt. Han ställde tillbaka det och drog fram en annan flaska från samma producent. Denna gång bara dryga tjugo år gammalt. Markus ställde sig rakt under lampan och blåste bort dammet från flaskan och granskade etiketten. Dammet virvlade i rummet innan det sakta sjönk till golvet. Det var ett litet slott på etiketten. Som sig bör. Det fanns trettiosex flaskor till av samma slag så det var nog tänkt att vara ett bra bruksvin. Denna disiga och lite råa kväll tarvade helt klart ett smakrikt och mustigt vin med mörka röda bär och mycket fat.

I köket öppnades flaskan och hälldes i glas direkt utan varken luftning eller omsvep. Vinet var just ett sådant som Markus hade förväntat sig. Mustigt. Smakrikt. Mörkt. Gott!

Så bearbetades potatisen enligt recept från den gamle mästerkocken Jamie Oliver som alltid Markus haft ett gått öga till. Speciellt Jamies program från när han var yngre. ”Perfect roast potatoes” hette receptet och hur kunde man motstå potatis med ett sådant namn? Bearnaisesåsen färdigställdes och den fick en väldigt mild och fin smak av den färska dragonen. För en gångs skull hade han fått till den rätta smaken av vinäger i såsen. 

Markus tittade upp i taket. Där hade det monteras en rund, svart, glaskupa. Det måste vara en av de nya kamerorna. Bra, tänkte Markus. Placeringen var optimal och täckte hela köket. Ingen sladd gick från kameran heller. Installatörerna visste uppenbarligen vad de gjorde. Eller så hade de bara fått bra instruktioner.

Från köket kunde man gå direkt ut till en uteplats på som sträckte sig på hela huvudbyggnadens framsida mot havet. Det var en kungsbalkong där gästerna i gamla tider hade tagit sin tillflykt för att ta en nypa frisk luft när det var stora fester i huset. Festerna höll till i stora salen i andra sidan av huset. Men några stora fester hade det inte varit många på Manningsholm sedan Markus familj tog över. Möjligtvis när någon fyllde jämnt. Annat var det på Wamps tid.

Medan potatisen kokade en kvart, enligt Jamies order, tog Markus sitt glas och gick ut en stund. Nu låg det dimbankar över vattnet. Det var inte ens tillstymmelse till ens en krusning på vattenytan. Land, uddar och skär sågs bara som svarta siluetter i kvällningen. Det var förkrossande vackert.

Markus suckade. Tänk om han hade haft någon att dela det här tillfället med. Någon som han kunde mysa under täcket med och prata om allt. Någon att kolla på utsikter med. Fan, han saknade Patrik så mycket. Just i den här stunden gjorde han det av hela sitt hjärta. Markus tittade ut över vattnet, sedan mot ångbåtsbryggan och paviljongen på udden. På den udden fanns även familjen Wamps begravningsplats.

Vad var meningen med allt detta? Varför hade han fötts så priviligierad bara för att bli lämnad ensam? Hade högre, eller kanske troligen lägre, makter styrt över hans öde för att komma fram till det mest oförenliga och motstridiga resultat som möjligt? Var han verkligen en dålig person så att han inte förtjänande någon kärlek från någon. Eller ens en djupare vänskap. Eller var det här gudarnas sätt att plåga honom. De hade givit honom all den här rikedomen men tagit ifrån honom möjligheten att njuta av den fullt ut. Folk säger att man gråter hellre i en Porsche. Men de som säger så verkar inte förstå att det bästa är att inte gråta alls. Lyckan hade alltid varit nära men ändå så fruktansvärt långt borta.

Han kände sig patetisk. Hur länge kunde man egentligen sakna någon utan att glömma och gå vidare? När han dött i allt tysthet någon gång i framtiden kommer hans grav endast att besökas av de våta höstlöv som blåser förbi över den bortglömda graven. Precis som löven över Wamps ensamma gravar på udden. Hans släkt skulle dö ut precis som familjen Wamp och det var enbart hans fel. Vem skulle sedan ta över Manningsholm?

Markus tog en djup klunk av vinet. Men det gjorde nästan ont att svälja när man var ledsen. Det var ett väldigt gott vin. Tur att det fanns flera flaskor att hämta. Det skulle nog komma att behövas. Han kanske skulle spara den här tomflaskan för att se om det gick fylla på förrådet med samma sort eftersom det var ett så gott vin.

Han gick in för att stänga av spisplattan till potatisen. Potatisen fördelades på en stor plåt och plattades till. På med olja, smör och örter och sedan in i ugnen. Tur att det fanns två ugnar. Markus var straxt ute på kungsbalkongen igen med ett påfyllt vinglas i handen. Han gjorde sig redo att ta upp tråden där han lämnade. Hans ensamma grav var det ja. De våga löven som…

Så genombröts plötsligt de djupa tankarna och det tunga disets kväll av ett dovt skratt. Det var ett djupt och hjärtligt gapskratt av klassisk sort. Vad stod på? Markus lokaliserade skrattet att ha sitt ursprung från någonstans runt husknuten. Kanske från andra sidan huset.

Markus gick igenom huset och ut på trappan på andra sidan. Han möttes av en grillrök med en klar syrlig doft att förkryddat kött.

Det var säkerhetsinstallatörerna som stod och grillade invid husbilen. De hade ställt fram ett tältbord framför den och. På bordet stod det potatissallad och färdiglagad bearnaisesås. Och även en del burkar med lokal öl och dessutom en whiskey med innehåll av enklare slag.  

Markus uppmärksammades omedelbart och sorlet och de sporadiska skratten avklingade när de fick se den mörka skuggan med tillhörande vinglas ståendes ensam vid det stora huset.

– Är du ensam hemma, ropade arbetsledaren. Det var uppenbart att det inte var första ölen som hade intagits denna kväll.

– Ja, här är det för det mesta tomt, ropade Markus tillbaka.

Inget svar. Det såg ut som de inte hört.

Markus gick närmare för att upprepa vad han sagt. Men ville inte tränga sig på samkvämet som en oinbjuden gäst.

– Jo, här är för det mesta tomt, upprepade Markus. Förutom de här två husen förstås, fortsatte han och gjorde en svepande gest mot flyglarna.

– Är din fru borta då?

Det var Omar som frågade.  

Varje sådant här tillfälle var ju lite jobbigt. Att komma ut. Att visa sig vara avvikande i jämförelse med en förkrossande del av samhället. Att inte riktigt passa in. Att inte veta vad mottagaren av informationen tyckte om beskedet. Markus hade dock en uttänkt strategi - man intalade sig att man med all livserfarenhet man samlat på sig var man för gammal för att bry sig vad folk tyckte. Då gick det lättare. Men var för luttrad för att bry sig alltså. Den strategin hade an använt sedan tjugoårsåldern. Markus hade nu många frågande ögonpar riktade mot sig. Att bara svara ”nej” hade inte slagit honom.  

– Nej. Jag kommer aldrig att ha någon fru. Jag är homosexuell sedan många år.

Det där “sedan länge” eller “sedan många år” brukade Markus alltid lägga till även om det inte fyllde någon funktion. Han hade ju varit homosexuell hela livet. Men orden hade en inneboende auktoritet på något sätt. Att man är för gammal för att bry sig.

– haha, va skönt för dig skrattade, Omar. Då slipper du ha en fru som tjatar på dig hela tiden.

De andra skrattade och arbetsledaren tog en grönskimrande ölburk från bordet och sträckte ut den till Markus. Han var härmed inbjuden.

Visst hade inbjudan skett efter en manschauvinistisk fras. Men det spelade inte någon större roll. Att de roller som påstods tillhöra könet även gör sig gällande i homosexuella förhållanden och att “tjat” mycket väl kunde tänkas förekomma även i sådana fick lämnas därhän. Glädjen att få vara med i gemenskapen var viktigare.

 Markus hämtade sin mat och skar upp oxfilén i medaljonger. Jamie Olivers potatis färdigställdes och gjorde succé. Markus hämtade en flaska Champagne ur vinkällaren som var mycket uppskattad för att vara från 1955. Grillmeister Fredrik fixade oxfilén så att den blev perfekt med både grillyta och färg inuti.

Man upptäckte att det fattade vitlök till vitlökssmöret och då tog Markus med Fredrik till en byggnad borta vid ladugården där det låg fem ton vitlök som väntade på att sättas i jorden när det var dags.

Man åt, skålade, drack och pratade.

Markus kunde lägga sig lycklig för första gången på länge. Vilken oväntad kväll det hade blivit. Vilken oväntad vänskap.

Senare låg Markus låg i sin säng kunde inte låta bli att skratta för sig själv över minnena ifrån kvällen. Över Omars imitationer, över när grillmeister Fredrik skulle efterlikna hur hans hund brukade göra, och Petters hjärtliga och bulliga skratt. Det var detta skratt som lockade honom att ansluta gemenskapen.

Roligt var också att de hur storögda de blev när Markus på ett mycket teatralt sätt berättade historien om Lyktgubben. Han hade givetvis kryddat historien något för att få den att sjunka in ytterligare. Ett snällt litet ljus i fjärran skrämmer ju inte någon.

Klockan hann bli ett på natten innan Markus tackade för sig. Påföljande dag var det arbetsdag för samtliga. De andra skulle bara samla ihop skräpet och lägga sig att sova de också. Förhoppningsvis då utan att Markus gamla släktingar alternativt lyktgubbar skulle komma på besök.

Markus låg och tänkte lite på morgondagens roadtrip innan han somnade. Mest för att låta upphetsningen från kvällen svalna av.

Vad hade han att förvänta sig av de kommande dagarna? Fina vyer övar blånande fjällkedjor? Långa sugande raksträckor för Saaben att visa vad den går för? Öde fäbodar och vidsträckta myrmarker.  

Det var som om Markus verkade ha glömt bort att han skulle på mördarjakt. En jakt vars mål var att leda fram till en grym och hänsynslös mördare som torterat ihjäl sitt offer i ett ödetorp. Enbart för sin egen lust och njutning.

Men någon gång under den förestående road trippen riskerar ett brutalt uppvaknande komma. Någonstans där ute fanns planer för Markus framtid. Planer som innebar obeskrivliga mängder mörker och grymhet fjärran från de sockersöta, soldränkta vykorts­bilder som Markus målade upp i sin fantasi.

Markus gled sakta in i drömmarnas land.

I drömmen fick Markus besök av en viss tv-kock i upplaga från dennes tidiga karriär. Han hade ringt på Markus dörr och hade ett väldigt speciellt ärende på hjärtat. Ett ärende som inte hade ett dugg med matlagning att göra.

I nästa bok påbörjar Markus sin efterlängtade road trip till norra Sverige. Efter den tråkiga motorvägen höjer sig landskapet omkring honom. Långa fjällryggar tornar upp sig mot himlen över spegelblanka sjöar och dimhöljda myrmarker. Luften blir kallare och klarare. Nätterna blir ljusare dagarna längre. En fantasieggande miljö fylld med vackra utsikter och gyllenstekta fjällripor.

Men någonstans där ute i denna norrländska stillhet lurar en stor fara. Under sällan skådad dramatik utmanas Markus. Frågan ställs på sin spets – vem är det som jagar vem?   Du läser vidare här.

Benjamin Pockmann