STJÄRNTAGEN - DEL 3 - DREAMTEAM

Läs Tidigare avsnitt här.

Stjärntagen – tredje delen

Dreamteam

I det avlägsna torpet i Småland hade en person torterats till döds under utdragna och brutala former. Markus assisterar polisen med att utreda ärendet men det dröjer inte länge innan han känner sig förföljd. Ovetande om alla detaljer känner Markus att han själv måste ha dragit till sig mördarens uppmärksamhet på något sätt.

När Markus påbörjar en road trip till Norrland i syfte att leta upp mördaren visar det sig snart att han haft helt rätt i aningar. Den unge mördaren, Lukas, kidnappar Markus och tar kontrollen över honom. Efter några minst sagt dramatiska turer innehållande ingredienser som svek, ondska, tvivel, djupaste kärlek och ett vackert stjärnfall slutade sagan i ett slott på den småländska landsbygden.

Det är även här som historien om Markus och Lukas fortsätter. 

Benjamin Pockmann

Markus tittade fortfarande in i Lukas ögon. Tiden stod helt stilla som om hela universum frusit i ögonblicket och höll andan inför det som nu skulle ske. Avvaktande och iakttagande. Förväntansfullt.

Samma sekund som Markus hade fått snaran lagd kring sin hals och först mött Lukas ögon hade han givit upp. Markus visste att Lukas hade skaffat sig alla möjligheter att göra vad han ville med honom. Och hade haft gott om tid att tänka ut en plan för detta. En plan som formats under en gränslös vrede. En plan som skulle passa Lukas själv perfekt och ge maximal egoistisk njutning. Utan att tänka en sekund på sitt offers välbefinnande. Varje litet tillfälle till njutning skulle tas tillvara oavsett vilka konsekvenser det skulle få för offret.

För Markus var det helt självklart att han skulle dö för sitt misstag att fly från Lukas där uppe i Fjällviken. Lukas skulle inte ge honom någon ny chans. Han var dömd.  

Medan Markus ögon blev uppgivna, trötta, gamla, matta och tömdes på hopp blev Lukas ögon allt mörkare. De fylldes med liv tills att de var helt svarta. Lukas såg ner på Markus där han stod på sina knän och tittade upp på honom. Makten över Markus var total. Lukas styrde egenmäktigt över liv och död. Spelreglerna hade blivit helt annorlunda än alldeles nyss. Han hade vunnit.

Lukas såg att Markus anade vad som skulle komma. Markus hade mycket väl förstått vad Lukas var kapabel till. Markus var ju inte dum. Han fattade ju att det skulle bli mycket värre för honom än vad som det som han hade läst sig till i pappren om Tjusedalsmordet. Men han kunde nog inte förstå eller fantisera ihop vidden av det som han skulle råka ut för. Markus skulle få känna allt som Lukas tänkte göra honom. Han skulle få känna det väldigt starkt. Och väldigt, väldigt länge.

Markus såg Lukas vackra vita leende. Leendet hade funnits där från allra första början sedan Markus fångades. Åh, vad Markus hade älskat det där leendet för några dagar sedan. Nu fanns det oemotståndliga där igen. Men Den här gången fanns inte leendet där av kärlek. Det fanns där för att Lukas såg så mycket fram mot att plåga och till sist döda honom.

Det var detta som skrämde Markus mest med Lukas. Hur kunde någon le sådär vackert samtidigt som han tänkte på hur det skulle kännas att plåga en annan människa till döds. Vad skulle hända nu, tro? Markus fuktade läpparna för att säga något.

– Vad händer nu, frågade Markus.

Rösten stockade sig till en början.

Lukas sa inget. Han var tyst. Allt var tyst. Som i ett vakuum där Markus bara kunde höra sina egna andetag.

Lukas lutade sig fram och drog åt snaran kring Markus hals. Markus hade fått sitt svar. Lukas släppte inte honom med blicken. Inte en endaste millisekund. Lukas vände sig sakta mot dörren och drog till hårt i repet till snaran. Det var dags att lämna källaren. Markus reste sig och följde efter.  Smärtan gjorde sig påmind igen. Det gjorde ont i fötterna av allt glas som trängt in i fotsulan. Den hårda stentrappan som vindlade upp till entrévåningen gjorde inte det hela bättre.

När de var uppe i hallen vände sig Lukas om och tittade på Markus. Han hade hört hur Markus åbäkat sig av smärtan i händer och fötter. Lukas drog till en gång till i repet. Denna gång rakt nedåt. Markus böjde sig ner.

                                         

– Ner på alla fyra, sa Lukas bestämt.

Markus lydde.

Lukas böjde sig ner och tittade djupt i Markus ögon.

– Det här är vad som händer när du sviker mig, sa han.

– Men jag…började Markus.

– Tyst med dig. Det är ingen idé att du säger något. Du kan inte lura mig fler gånger.

Markus tänkte att det var nog lika bra att han fick rådet att hålla tyst. Han hade ju inte haft tid att tänka ut något smart att och allt han sa kunde ju sluta i en snabb katastrof snarare än i en långsam. Bättre att hålla tyst och vara absolut medgörlig. Lukas kunde ju gärna inte döda honom för att han lydde.

Lukas tog ett kliv över Markus och satte sig ner på hans rygg. Tyngden gjorde att glaset trängde in i Markus händer. Det gjorde väldigt ont. Markus höll på att sjunka ihop av smärtan och tyngden.

– Upp med dig, kommenderade Lukas.

Han drog i repet till snaran.

Markus använde sina sista krafter åt att försöka hålla sig uppe.

Lukas reste sig upp och tog ett steg fram och satte sig istället över Markus axlar. Det skulle bli mer tyngd och på Markus händer och det skulle göra skönt ont på honom. Det gjorde det. Markus började skaka.

Markus orkade inte längre utan sjönk ihop på golvet. Armarna låg rakt ut. Lukas satt fortfarande över Markus skulderblad med benen framåt. Han höll ett fast tag om Markus huvud för att hålla balansen. Markus andades tungt och snyftade under Lukas.

Explosionen hade kommit som en signal om att det Lukas planerat göra var rätt. På den upplysta himmelen såg han vad som hade hänt. Hur stor skulle sannolikheten vara att en sådan sak skulle hända just samma kväll när han hade tänkt ta Markus? Larmet som tydligen var installerat i det gamla huset hade slagits ut. Markus skadad och omtöcknad när Lukas fick se honom. Allt var signal att det var inte bara rätt utan att det var något som måste göras.

Det var nästan lite sött att se hur han föll på knä. Och tittade så undergivet på honom. Just i den stunden kände Lukas den skönaste känslan som han någonsin känt.  När Markus kollapsa under honom några minuter senare var det nästan lika skönt.

Lukas verkligen längtade till att få komma fram till Teodoras stuga med Markus så han kunde börja slå honom på allvar. Det fanns ett väldigt stort uppdämt behov av att slå Markus så risken fanns ju att det skulle bli för mycket redan första dagen. Men det skulle inte få ske. Nej, han måste lugna sig. För att kunna slå världsrekord i lidande så måste det vara mer utdraget. Han vill leka med Markus. Få honom att säcka ihop under sig många gånger. Slå honom tusen eller tvåtusen gånger minst. Kanske femtusen gånger om han hann det innan Markus dog. Ge honom att äta och dricka. Ge honom straff för att han ljög, smet och svek. Trampa på honom. Stampa på honom. Slå honom. Tortera honom. Förnedra honom. Äga honom. Utnyttja honom på alla tänkbara sätt. Tvinga honom. Beordra honom. Straffa honom maximalt. Krossa honom. Ha honom under sig. Få honom att inse att han inte var värld någonting. Det skulle bli så episkt. Ingen skulle någonsin ha varit så ägd.

Markus skulle få vara med och sätta flera rekord med honom. Han skulle få bli utsatt för den värsta tortyren en annan människa någonsin blivit utsatt för. Markus skulle hjälpa honom till att bli den grymmaste personen i historien. Och så det bästa: Markus skulle göras till den mest underlägsna fången. Markus skulle förstå vem som var bäst. Och vem som var sämst. Det skulle handla om mer än att vara låta leva och dö. Mycket mer än så. Markus skulle sakta få utveckla hans dominanta sidor tills att han var totalt överlägsen sin fånge. Ingenstans skulle det någon gång varit en så stor skillnad mellan den undergivna och den dominanta. Testet med Nimuel hade ju varit lyckat på i vart fall ett sätt – att Lukas redan hade sett till att bli bra på att göra någon undergiven honom. Men nu skulle det hela trappas upp till absolut högsta nivån. Allt skulle vara maximalt och totalt. Det skulle inte finnas några mellanting.

Lukas drog i snaran runt Markus hals så att knuten hamnade mot honom och inte framåt. Lukas drog åt snaran ytterligare. Markus fick svårt att andas.

– Jag äger dig, sa Lukas.

Markus hade säckat ihop under Lukas. Markus var sargad och hade ont. Ja, han var ägd.

Lukas tryckte ner Markus huvud i golvet. Sedan vred han det så han kunde luta sig ram och nästan viska i det.

– Jag kommer att misshandla dig. Jag kommer njuta av dig. Jag kommer att få dig att förstå hur illa du gjort mig.  Jag äger dig. Fattar du?

Markus hörde men sa inget. Vad skulle han säga? Han kunde inte röra sig. Det här var bara början på en lång fångenskap. För Markus spelade det inte någon roll vad som hände härnäst. Han hade inte någon kontroll över situationen. Han kunde inte påverka.

Men inget hände ju heller. Markus funderade på vad Lukas höll på med ovanpå honom. Kanske ville han bara insupa situationen och den ljuva sötman av seger. Markus kände hur Lukas smekte hans hår långsamt. Det kändes nästan kärleksfullt. Men Markus visste att det var allt annat än så.

– Ska vi gå, frågade Lukas efter en stund.

Det var inte menat som en fråga. 

– Vart ska vi gå?

– Till bilen. Vi ska ut och åka.

– Vart?

– Det får du se. Vart har du dina bilnycklar? Vi ska ta din bil en bit och sedan byta till min.

– I min jacka, svarade Markus.

Lukas reste sig från sin plats på Markus rygg och ryckte i repet runt Markus hals som en signal om att följa efter. Markus reste sig.

De gick mot ytterdörren och Lukas hängde av Markus jacka från kroken. Därefter ut på vändplanen framför huset. Den kalla luften slog emot Markus ansikte. Han började må dåligt. Av situation. Av smärtan i fötterna.

Ute på vändplanen gjorde det ännu ondare att gå. De små stenarna skapade en ojämn yta som tryckte in glassplittret ännu längre i Markus fötter.

När de närmade sig bilen hörde de ett ljud som rubbade kvällens ödesmättade lugn. Lukas och Markus hörde ljudet samtidigt och båda stannade upp för att lyssna. Det var ett stort ljud, en ljudmatta som låg över nejden. Markus kom först på vad det var.

– Det kommer från ladugården, sa Markus. Det är djuren som blev oroliga av ljudbangen.

Markus blev orolig för djuren. De hade ju inte någon aning om att det inte var någon fara.

– Lukas, kan vi inte gå dit och titta till dem lite? De är nog rädda nu.

Markus vädjade till Lukas mjukare sidor. Han visste ju att de fanns där inne. Markus hade ju själv sett de sidorna hos Lukas. Han hade haft så mycket kärlek inom sig som bara ville ut. Men Markus hade istället effektivt förvandlat de känslorna till hat.

Lukas tittade bort mot den stora ladugården. Hans ansikte hade förändrats. Leendet var borta. Han såg oroad ut. Lukas drog i repet till halssnaran och de hastade båda fram till gaveln till den flygel där han hållit sig gömd. Ur snåren letade Lukas fram en gömd flaska. Han sträcker fram den till Markus.

– Här! Drick, beordrade han.

– Vad är det i, frågade Markus och såg skeptiskt omväxlande på flaskan och på Lukas.

– Sömnmedel såklart, sa Lukas utan att blinka.

– Men…jag följer ju med dig överallt, protesterade Markus.

– Du är jobbig och du klagar, svarade Lukas.

Markus övervägde snabbt för och nackdelar. Nackdelarna var uppenbara. Han tappade helt kontrollen. Vart skulle han vakna? Hade Lukas hittat ett nytt ödetorp? Skulle han någonsin vakna igen? Vad skulle Lukas göra med honom medan han sov?

Men det fanns också fördelar. Den olidliga smärtan skulle försvinna. Och han skulle göra Lukas till viljes. Han hade ändå inte någon chans att fly från Lukas ändå i det här tillståndet.

– Om jag lovar att vara tyst då?

– Det kan du ju inte.

– Okay, men om jag bara dricker lite så att jag blir dåsig då. Då kommer jag inte att klaga. Och så slipper du släpa på mig.

– Ja gör det då, sa Lukas.

Argumenten hade tydligen tagit fäste.

– Men då vill jag inte höra ett enda klag. För då får du dricka upp hela flaskan.

– Tack, Lukas.

– Bra att du lärt dig tacka.

– Hur mycket ska man dricka då? Så det blir lagom?

– Jag vet faktiskt inte. Det blir olika mix varje gång.

Svaret var ju oroande. När man håller på med kemiska preparat så borde man ju kunna ha koll på mikrogrammet när hur mycket som ska blandas i. Men Lukas hade väl inte haft något större incitament till att blanda brygdens i en labbmiljö för hälsans väl och ve. Syftet var ju istället att tysta sin största fiende.

– Jag tar två klunkar nu, proklamerade Markus.

Lukas tittade inte ens på honom. Hans uppmärk­samhet var riktad mot ladugården.

Lukas kunde höra djuren råma. Markus hade rätt. Men var inte bara oroliga. De var i panik. I ljudmattan kunde Lukas urskilja de enskilda djurens råmande. En stor tjur. Många kalvar. Flera olika kor.

– Ja, gör det, svarade han till sist.

Markus drack försiktigt två klunkar. Vattnet var trots sin förpackning av kolsyrat vatten inte kolsyrat. Och det smakade beskt.

– Är du klar, frågade Lukas.

– Ja, jag har druckit nu. Du fick som du ville.

Markus underströk att han varit lydig. Det kunde väl inte vara fel under rådande omständigheter.

Lukas vände sig till Markus.

– Duktig pojke, sa han och rättade till snaran kring Markus hals.

Sedan drog han åt den lite till.

– Kom så går vi, sa han och ryckte till i repet.

Lukas gick med bestämda steg mot ladugården. Markus försökte gå så fort som han kunde. Det gjorde faktiskt inte lika ont att gå snabbt, men ibland ilade det till i en fot och han var tvungen att halta till och stödja på den andra foten.

– Men gå snabbare då!

– Förlåt.

– Du har blivit mer lydig sedan sist, sa Lukas och log. Du verkar ha fattat. Det kommer du ha nytta av.

Ljudet från ladugården ökade i styrka ju närmare de kom. Lukas öppnade dörren och ljudet inifrån var öronbedövande.

Det snurrade till i Markus huvud av ljudet. Sömnmedlet hade börjat göra sin verkan. Lukas såg på honom en kort stund. Markus stödde sig mot väggen vid sidan av dörren varigenom de kommit. Lukas lät repet glida ur hans händer. Det behövdes inte mer. Markus skulle inte kunna fly i det där tillståndet.

Tanken blev grumligare. Bilden som förmedlades genom ögonens linser blev suddigare. Han såg Lukas gå fram mot de närmaste djuren. Markus gled ner längs väggen och satte sig på golvet. Ljudet från de råmande, oroliga djuren började plötsligt klinga ut. Markus var först osäker på om det verkligen var så eller om sömnmedlet även slagit sig på öronen.

Han såg Lukas gå längs den långa gången. Vart efter han gick i raden så tystnade djuren. Markus tittade på scenen som om han var förstelnad. Det var han också på sätt och vis, han hade inte längre ork att flytta sig. Det var tydligen ett starkt sömnmedel, tänkte han. Tanken var trög.  

Till slut såg Markus bara Lukas som en suddig liten figur långt i andra änden av ladugården. Nu hade han haft sin chans att fly, men benen fungerande inte. Armarna fungerande inte.

Till slut hade blivit helt tyst i tyst i ladugården. Hade Lukas tagit livet av vartenda djur? Var det därför som det blivit tyst.

Så fick Markus se något som kom emot honom. På ännu ostadiga ben kom den lilla kalven som han hade klappat häromdagen. Kalven ställde sig vid sidan om Markus och tittade på honom. Markus lyckades få igång en arm. Han klappade kalven och kliade honom ovanför nosen. De stora svarta ögonen tittade nyfiket på honom. Tydligen så hade Lukas låtit något djur leva. Kanske borde man ha några flamingos på gården. De är ju fina. Men vilken otäck näbb de har. Och tänk om de har klor som…Markus insåg att tanken började fara iväg där den kanske inte borde. Här var ju tid för koncentration. Den suddiga figuren hade åter blivit större. Den kom närmare. Markus vände sig till kalven.

– Skydda mig nu, sa Markus till kalven.

– Nejmen, vad händer här?

Det var Lukas röst.

Markus tittade sakta upp på honom. Han var suddig.

– Lukas förlåt, sluddrade han…det var inte meningen. Jag…du måste förstå att…allt blev fel…jag älskar…

Det var det sista Markus mindes innan allt blev svart.

När Markus vaknade upp var det mörkt. Det var verkligen otroligt mörkt. Det var sådant mörker att inte var någon skillnad om man tittade eller blundande. Små inbillade cirklar med en liten prick i virvlade runt framför Markus ögon. De liksom gled över ögongloben som en droppe olja på en vattenyta.

Han upptäckte att han befann sig i en välbekant situation. Han kände rep vid sina handleder och fotleder. Och vid halsen stramade en snara.

Lukas ville tydligen fortsätta där han slutade uppe i Fjällviken. Men den här gången skulle inte Lukas göra samma misstag.  Repen hårdare åtdragna. De stramade och skavde mot handleden. Att han fortfarande var i livet betydde att han hade rätt i sina aningar om vad som skulle komma härnäst. En mycket lång och plågsam process som endast kunde sluta på ett sätt. När Lukas tröttat ut sig på att slå och tortera honom så skulle han dödas. Säkerligen under ceremoniella former där Lukas skulle säga adjö till honom på något speciellt sätt. Lukas skulle se till att han skulle be om att få dö.

Det var inte ovanligt att Markus vaknade på nätterna och tyckte att allt var hopplöst. Den här natten var inte något undantag. Skillnaden denna gång var allt verkligen var hopplöst.

Det hela var en bottenlöst sorglig historia. I Fjällviken hade han sett allt på ett annat sätt. Där hade skeendet till en början utvecklat sig till en väldigt fin kärlekshistoria om omöjlig kärlek som helt plötsligt genom en rad lyckliga omständigheter plötsligt blivit möjlig. Han hade blivit kär i Lukas och Lukas hade blivit kär i honom tillbaka. Det hade märkts när Markus tittat i Lukas ögon. Lukas hade öppnat sig för honom och fått förtroende för honom. Det hade känts så skönt med Lukas. Allt hade varit så fritt. Det hade varit så underbart att vara kär.

Sedan kom det stora sveket. Markus hade flytt från Lukas. Lukas måste ju trott att han lurat honom hela tiden. Att inget av det som sagts eller visats varit äkta. Det var just detta som var det sorgligaste. Det hade ju varit äkta! Markus hade menat vartenda ord han sagt.  

De kommande dagarna och förmodligen veckorna skulle Markus hållas fången av den som han tyckt om allra mest. Känna smärtan från slagen från den som han älskat.

Kärleken skulle torteras ur honom och kommer istället att förvandlas till hat och fasansfull fruktan. Kanske till och med hat. Lukas skulle ju aldrig tro på honom om han försökte säga sanningen. Förmodligen skulle det bli ännu värre. Fler saker som kunde uppfattas som lögner som skulle bestraffas.

På Manningsholm, i sin korta tid i frihet, hade han bestämt sig för att kontakta Lukas för att diskutera med honom hur de skulle kunna rädda sin kärlek. Så hade planen sett ut. Om han ändå hade haft några bevis på den. Varför hade han inte skrivit ner några minnesanteckningar. De hade varit bra att ha som bevis. Men några sådana anteckningar existerade inte. Han hade inget. Det var tomt. Allt var tomt. Inget hopp.

Markus blinkade med ögonen. Men allt var fortfarande mörkt. Var han i en källarhåla?

Men det kanske var helt rätt det som skulle hända. Hans sinne för rätt och fel hade ju fördunklas av det faktum att han blivit förälskad i Lukas. Lukas var en förrymd mördare. En sådan förtjänade kanske inte någon kärlek? Han hade givit sig in en lek som det vara var att tåla.

Markus tänkte på de fasor som fången i Tjusedal förmodligen upplevt. Vad skulle den personen säga om han visste att den ansvariga utredaren som hade till uppgift att utreda mordet istället blev förälskad i mördaren? Det hela var oförsvarbart. Det var kanske inte mer än rätt att sagan skulle sluta på just det här viset. Markus som alltid såg sig så skarpsinnig. Men i sin ensamhet så hade kärleken smugit sig in och fördunklat han sinne. Plötsligt var allt så tydligt. Kanske var det han som fick vad han förtjänade. Kanske fanns det en universell rättvisa som skapade balans på detta sätt. Markus sinne blev mörkare än någonsin.

Men vart hade han blivit förd? Befann han sig i Lukas nya ödetorp? Markus kände efter med ryggen. Han låg på en madrass. Det hade inte fången i Tjusedal gjort. Den fången hade fått ligga direkt på trägolvet. Hur stort var rummet han befann sig i? Det var svårt att säga. Markus försökte i tanken gissa hur stort rummet kändes. Det var ganska kallt. Det tydde ju på ett stort rum. Men det drog inte. Rummet var tätt. Det tydde på ett litet rum.

Ljud då? Vad kunde han höra? Markus höll andan och lyssnade intensivt. Ett mycket svagt ljud av vind. Ljudet kom alldeles bakom hans nacke. Kunde det vara en ventil där? Eller kanske ett litet fönster? Markus tittade upp men såg ingenting. Kunde han egentligen se? En fruktansvärd tanke slog honom. Tänkt om Lukas gjort något med honom när han varit utslagen. Tänk om…om han gröpt ur hans ögon. Markus blev alldeles kall. Det skulle ju vara det ultimata sättet att snabbt göra honom till ett viljelöst offer att göra vad han ville med. Markus kunde inte använda sina händer för att känna om ögonen var kvar. Markus rullade med ögonen och blev genast lugnare. Det kändes att musklerna i ögat reagerade och att de verkligen flyttade på något i ögonhålan. Och han hade inte heller ont. Ögonen verkade var kvar. Båda två.

Markus koncentrerade sig istället på att se något i rummet igen. Lite snett till höger om honom tyckte han sig se en liten nyansskillnad i mörkret. När han återkom till samma punkt så var nyansskillnaden kvar. Det var något där som var lite ljusare än omgivningen just där. Vad kunde det vara för något? Ett föremål?

Markus började tänka på sin mamma. Snart kanske de skulle få ses. Det kom en värme över Markus. Han var inte det minsta religiös men i kristna Småland får man lära sig att man kommer till himmelen och får träffa sina nära och kära igen efter döden. Tänk vilken tröst det skulle vara om mamma skulle komma och möta honom vid ljuset. Värmen försvann när Markus istället kom att tänka på sin far. Nu skulle fadern bli alldeles ensam i världen. Det skulle inte komma någon och hälsa på. Fem år. Tio år kommer att passera. Fadern skulle få uppleva en avgrundsdjup ensamhet. Visst, fadern kanske inte var så närvarande vid besöken men det känns ändå fel att lämna någon kvar i jordelivet alldeles ensam. Varför hade han inte besökt fadern en liten stund innan de här händelserna? Ångesten blev värre av ångern.

Markus låg vaken och funderade på sin situation. Men han fann den alltmer hopplös ju djupare tankarna gick. Hans förmåga att alltid se något positivt i varje situation var borta. Men Markus visste att det endast behövdes ett litet hopp för att få honom att komma på något som kunde ta honom ur situationen. Problemet i stunden var att det inte fanns något hopp. Lukas skulle inte göra några misstag den här gången. Någon Bea skulle inte komma till undsättning. En sådan lyckoträff får man bara uppleva en gång. I striden mellan ont och gott vinner alltid ondskan. Att det skulle fungera på något annat sätt vara bara sagor. Bevisen finns runt om kring hela jordklotet. Det är bara att titta efter så får man se.  

Så kunde Markus se det ljusare området till höger tydligare. Det verkade vara väldigt ljust i förhållande till omgivningen. Kanske vitt till och med. Hade objektet sakta kommit närmare honom och var det i så fall därför han kunde se det tydligare. Vad var det för ljus skugga som närmade sig honom så sakta och så bestämt? Vad är runt och vitt? Två något mörkare partier. En dödskalle? Markus frös till is. Hur många andra offer fanns det?

Fanns det verkligen inte någon utväg? Hans enda chans var ju att försöka övertyga Lukas om att han inte smitit med avsikt? Att han blivit rädd och därför smitit när det helt oväntat kommit ett tillfälle? Nej, det lät redan dumt. Om han var rädd för Lukas så skulle det ju bara bevisa att han ljugit när han sagt att han älskade honom. Nej, rädslan för Lukas hade försvunnit där uppe. Men han hade ändå flytt. Han kunde inte ens förklara sitt beteende för sig själv. Hur skulle han då kunna göra det för Lukas.

Det kompakta mörker som hade inneslutit Markus och hans ensamma tankar började sakta dra sig bort från rummet. Han började långsamt kunna urskilja detaljer i det rum där han befann sig. Snart kunde han se en dörr och ett dörrhandtag. Några tavelramar på väggarna. En brun fåtölj. Den vita punkten - dödskallen - var en smal vit- och svartmönstrad lampskärm som sträckte sig över fåtöljen. Redan när Markus först hade börjat se dörrkarmen visste han att det var något bekant med allt det här. Det var också en speciell doft. Den hade funnits där hela tiden men han hade inte lagt märke till den. Lite instängt och unket. Som fuktigt tyg som lämnats. Strax kunde han se vad en av tavlorna föreställde. Den föreställde hans egen farfar. Pipan satt i mungipan. I samma sekund visste Markus var han var. I familjens jaktstuga dit han promenerat dagen innan.

 I skogen hade gryningsljuset börjat svepa över mossan. Mossan var fortfarande fuktig av nattens dagg. Skogens fåglar hade så sakta börjat vakna. Först någon enstaka talgoxe men nu hade en hel ljudmatta lagt sig över skogen. Alla skogens varelser hälsade ljuset och dagen välkommen.

Myrorna började så sakta jobba i sin stack. Några med barr, några stretade mindre pinnar. Någon bar på ett ljusgrönt löv. Flera myror vaktade mynningarna in till drottningen. Sakta, men mycket säkert och metodiskt, samarbetade de för att komplettera de sin konstruktion. De var alla upptagna med sin roll i gemenskapen. Helt ovetna om vad som i övrigt pågick i skogen.

Plötsligt fick myrorna fart. En hand instoppad i en blå plasthandske greppade tag i något vitt som stack ut ur stacken. Ett ben.

Markus hjärta sjönk. Lukas hade dessvärre valt ett perfekt ställe att hålla honom fången. Ingen hade vägarna förbi den här stugan där den låg - kilometervis in i skogen.

Det var just i den här lilla stugan som han hade varit bara för några få timmar sedan och drömt om ett liv tillsammans med Lukas. Det var på den här platsen de i fantasin hade druckit morgonkaffe och tittat på rådjur. Och fasantuppar. Och de gulliga lekande rävungarna. Som tydligen levde sida vid sida med fasanerna.

Det var här Lukas och Markus hade känt solens varma strålar mot ansiktet och givit varandra långa kärleksfulla kyssar. Det var just i det här sovrummet där de skulle vakna till ljudet av fågelsång varje morgon. Precis det ljudet som Markus nu hörde utanför.

Men det var istället just på denna plats som han skulle bli torterad och dödad av den person som han älskade. Allt under sin farfars fasta blick. Lukas hade valt den plats där han kunde få möjlighet att krossa Markus hjärta mest. Där tortyren skulle bli grymmast. Men det var väl meningen såklart. Det här hade Lukas tänkt ut bra. Hur hade han hittat stugan?

Markus levde sig in i situationen från sin dröm med Lukas igen, värmen, cykeln, ängen och det nybryggda kaffet så intensivt att han kunde känna doften av kaffet. Hur kunde något som känts så rätt bli så fruktansvärt fel? Tårarna började samlas och de rann sakta ner för Markus kinder. Han kunde inte torka bort dem.

Plötsligt slogs dörren upp. Där stod Lukas med en kaffekopp. Kaffedoften som Markus känt hade inte varit inbillad. Lukas stannade upp i dörröppningen och tittade på Markus.

För första gången kände Markus ett sting av rädsla. Ja, det kändes precis som ett sting. En fysisk smärta som ilade genom kroppen och fastnade i mellangärdet. Det kändes konstigt. När Markus såg Lukas ansikte så såg han också något han tyckte om.

Det skulle inte dröja länge. Innan han fick känna på Lukas vrede. Skulle han bli slagen sönder och samman? Kanske skulle Lukas börja med att såga av hans ben så att han inte skulle kunna fly. Det fanns säkert någon gammal rostig grensåg, lämplig för detta ärende, liggande någonstans.

Markus visste ju att Lukas var rasande på honom så allt var möjligt. Tänk om Lukas ändå kände lite inom sig om han själv gjorde. Tänk om det skulle kunna smyga sig in en liten osäkerhet i Lukas medvetande. En liten, liten känsla att han ändå kanske tyckte om Markus. En sådan känsla skulle göra det mycket svårare för Lukas att vara så grym som han tänkt från början. Det var en nygammal strategi. Den hade han använt i Fjällviken. Den hade gjort att han själv blivit kär precis innan han förstörde allt genom att fly.

– Har du sovit bra, frågade Lukas?

– Nej, inte särskilt, svarade Markus.

– Det var ju tråkigt att höra. Här ska du få lite kaffe i alla fall. Det har jag bryggt till dig så att du kommer igång bra. För det kommer att hända mycket saker idag, Markus.

Lukas tog några steg närmare Markus och satte ner kaffekoppen på nattduksbordet bredvid sängen. Sedan drog han upp mörkläggningsgardinen.

Så strömmade ljuset in i rummet och Lukas satte sig vid sängkanten och lyfte kaffekoppen mot Markus mun. Men så hejdade han sig. Han såg de färska tårarna på Markus kind.

– Men har du gråtit?

– Ja.

– Varför?

– För jag vet vad du kommer att göra med mig.

Markus hade tittat rakt ut i tomma intet mot dörröppningen när han svarat men vände sedan sitt huvud mot Lukas och sökte hans blick.

– Vad kommer hända nu, frågade han och tittade in i Lukas ögon. Vad är det du menar att det ska hända idag?

– Men du sa nyss att du redan visste ju redan vad som skulle hända, påminde Lukas.

Markus svarade inte.

Lukas hade de senaste dagarna haft massor med idéer vad kan skulle göra med Markus. Den första planen som Lukas kommit på i vredesmod om att bryta sig in i Markus skalle och trampa sönder hans hjärna med sina fötter. Det skulle vara en skön känsla att få Markus centrum för svek mosas under honom. Att känna den sippra upp mellan tårna. Att få radera all han kunskap. Att tillintetgöra honom totalt. Att se i Markus tomma ögon efter det inte fanns något bakom dem. Att få planera vad Markus sista tanke skulle bli.  

Men det fanns risk för att det skulle komma in benflisor i fötterna och det kunde ju vara oskönt. Det såg man ju på Markus beteende igår. Så ynklig han hade varit när han trippat fram över gårdsplanen. Och innan det när han säckat ihop under honom, haha. Även om den planen hade tilltalat Lukas (undras vad det är för ljud som uppstår när en skalle krossas) så skulle det inte bli bra just i det här fallet. Förutom faran för fothälsan så skulle det dessutom vara en för snabb död. Lukas hade övergått i andra tankar.

Kvällen innan, när Markus fångats in, var planen fastlagd.  Att se till att hobbyrummet i Teodoras stuga kom till nytta så som planerat.  Där kunde kontrollen över Markus vara total. Så total som den någonsin kunde bli. Lukas blev mer och mer upphetsad över det totala. Det maximala. Allt måste bli otroligt hårt, mest, tuffast och hemskast. Han skulle bli den som var grymmast mot en annan människa. Han skulle bli Gud för Markus.

– Här…drick lite kaffe.

Lukas förde kaffekoppen till Markus mun. Markus drack några klunkar. Det var gott kaffe. Något var konstigt med situationen. Varför fick han ens kaffe? Varför var Lukas snäll mot honom? Var detta ett lömskt sätt att få honom att känna sig trygg? Att han skulle få hopp som sedan skulle tas ifrån honom.

– Var har du fått kaffet ifrån, det var väl inte något kaffe här, frågade Markus när han svalde kaffet.

Precis som flera gånger förut så blev Lukas förvånad över Markus. Här var han. Fastbunden. Hotad av dödsdom. Helt under makten av någon som han visste var mycket farlig. I det här läget uttrycker nörden oro vart kaffet har kommit från! Det var verkligen sjukt.

– Jag hade med mig lite saker i en väska, svarade Lukas förstrött.

Vad var felet, funderade Lukas. Är inte Markus tillräckligt rädd för honom? Eller är han bara såhär lugn. Det måste jag ta reda på tänkte Lukas. Han kunde ju inte veta att…

– Det var gott kaffe, berömde Markus.

Det var väl ändå säkert att säga.  

– Hur känns fötterna, frågade Lukas?

Markus hade helt glömt bort glaset i fötterna. Han hade inte känt någon smärta. Hade fötterna domnat bort? Eller var fötterna borta? Var de avsågade och slängda i skogen? Nej han såg dom ju! När han kände efter gjorde det faktiskt ont under fotsulorna. Han tittade på handflatorna. Där fanns små sår. Man han kunde inte se något glas.

– Det gör lite ont, svarade Markus.

– Jag har tagit bort allt glas ur dig, sa Lukas. Allt som jag kunde hitta alltså. Det var inte så mycket, två eller tre glasflisor bara, så jag fattar inte varför du klagade så mycket.

I och med detta blev Markus ännu mer övertygad på att han höll på att bli lurad in i en fälla. Markus hade hittills varit säker på att Lukas ville se honom lida. Då hade ju det bästa varit att låta glaset sitta kvar precis där det var. Det hade minskat risken för flykt också. Men Lukas hade istället pysslat om honom. Igen. Förra gången en sådan omsvängning hade hänt så hade det slutat med att han blev strypt. Den här gången skulle det inte sluta med bara en enkel strypning.

– Ska du inte tacka, frågade Lukas?

– Eh, joo, tack.

– Men säg inte ”eh” hela tiden. Lukas smekte Markus över hans panna.

Bakom den pannan försiggick en febril, nästintill överhettad, aktivitet. Inget av det som Markus kände, såg eller hörde verkade vara rimligt. Varför hade inte Lukas börjat slå honom? Markus hade ju smitit ur hans våld för att sedan bli infångad under triumferande former. Det måste ju rimligen vara ett brott som skulle bestraffas. Istället hade Lukas lekt doktor med honom och sett till att han inte hade ont.

Markus tittade på Lukas genom sin lugg. Han såg hur Lukas tog en mun till av kaffet. Han verkade vara lugn. Det var väl för att han visste vad som skulle ske och kände kontroll. Situationen passade inte Markus. Han hade inte haft tid att tänka. Inte haft tid att besluta hur han skulle göra. Han visste inte ens vilka överväganden som behövde till. Vilka steg som krävdes för att blir fri… Markus blev förvånad över tanken. Det var första gången sedan han blev fast som han ens tänkt tanken att det kunde vara möjligt att bli fri. I nattens mörker hade allt varit hopplöst. Han hade inte ens övervägt någon plan. Men det hade förändrats. Hur skulle han bli fri? Det var frågan. Någon lösning fanns inte ännu i sikte. Men man vet ju inte säkert förrän man vänt på alla stenar. Lösningen fanns troligtvis, som oftast, under den sista stenen.

Lukas vände sig plötsligt till Markus.

– Hur du kände det i Fjällviken, sa han.

– Kände det? Att vara fast menar du?

– Nej. Hur du kände för mig?

Markus funderade. Det var en farlig fråga som hade just ställts. Orden måste vägas på guldvåg. Men den här gången hade han kanske tur. Sanningen var förmodligen den som Lukas ville höra.

– Det var lite otäckt först att vara fastlåst och så, jag kände dig. Jag visste ju inte vad som skulle hända.

– Ja, men sen då?

Lukas var otålig och ville skynda på historien.

– Sen hände något, Lukas.

– Vaddå? Vad hände?

– Jag låg vaken en natt. Det var den natten du sov på mig.

– Ja, jag ville inte att du skulle kunna smita utan att jag märkte det.

– Jag kunde känna dina andetag i mitt öra, fortsatte Markus. Något började där.

– Vaddå? Vad började?

– Jag började tycka om dig. Sedan såg vi ju stjärnfallet och hade den där mysiga dagen tillsammans. Jag sa ju det också.

– Du sa det där uppe menar du? I Fjällviken?

– Ja.

Det blev tyst igen. Markus hatade när det blev tyst. Det var bättre när samtalet flöt på. När det var så här hackigt så visste man inte vad som kunde hända härnäst.

– Men hur kunde du börja gilla mig? Jag hade ju bundit dig. Fångat dig. Strypt dig.

– Jag vet inte exakt, Lukas. Det känns som om jag känner dig. Att jag ser att du är en bra person.

– ”Bra person”, fnös Lukas.

– Ja, ”bra person”, upprepade Markus. Jag kommer inte att ta tillbaka något som jag säger. Jag menade det jag sa där uppe.

– Varför flydde du då?

Markus kände att stunden var kommen. Det här kändes inte alls bra. Det där var ju frågan om skulle avgöra om han hade en chans att överleva.

– Jag fick panik, Lukas. Det kom in någon och såg mig. Jag bad att bli fritagen. Jag var så rädd att du skulle komma samtidigt. De kanske hade blivit arg. Jag kan inte förklara det på annat sätt. Jag borde inte flytt. Jag kom på det…efteråt.

– Vem var det som hjälpte dig då?

– En lastbilschaufför.

– Långtradarchaufför??

– Jag efter att du jagat mig bilen så jag körde i diket så blev jag upplockad av en…

– Jag har inte jagat dig med bil, avbröt Lukas.

Markus funderade. Vad hade Lukas för skäl till att förneka detta? Nåväl det var inte läge att komplicera det hela ytterligare. Det var nog komplicerat som det var. Han började om.

– Jag körde av vägen och kom inte upp.

– Varför sa du att jag hade jagat dig?

– Det var någon som gjorde det. Någon som verkade som han ville köra om. Jag blev stressad och…

– Du har inte tänkt på att det kanske var någon annan än mig?

– Så kan det ju ha varit förstås men…

– Så var det, konstaterade Lukas. Och sen då? Varför kom han till ditt rum?

Lukas böjde sig över Markus och tog tag i hans handleder och tryckte ner dem i sängen. Hans ansikte var mycket nära Markus. Ögonen var svarta

Markus kände att samtalet på nytt skulle ta fart. I en mycket obehaglig riktning. Han hade tänkt säga att lastbilschauffören kunde vara en man för att skydda Beas identitet. Men Lukas verkade nästan svartsjuk. Det kunde vara farligt.

– Det var en hon. Det var en kvinnlig chaufför som jag bjöd på ett rum på Fjällviken som tack för att hon skjutsade mig.

Lukas såg på honom som han försökte utläsa om det var en lögn eller inte.

– Brukar inte lastbilschaufförer sova i lastbilen, frågade han och tittade ännu djupare in i Markus ögon.

– Jo, men jag kände mig ensam där uppe, jag vill ha någon att prata med och jag tyckte att det var en fin gest att bjuda henne på ett rum.

– Men varför gick hon in i ditt rum?

Förhöret fortsatte på sin farliga bana även om Markus kände att han lyckats bromsa hastigheten mot dödens avgrund. Men han var inte på säker mark än. Långt därifrån.

– Hon hörde i receptionen att jag fortfarande var kvar. Jag vet inte varför hon ville prata med mig, hon kanske ville fråga mig något. Men när hon kom in i rummet så låg jag där bunden i sängen. Jag skämdes så när hon såg mig, Lukas.

Markus tänkte tillbaka på situationen. Ja, han hade ju skämts över att ligga där och att Bea såg det. Det hade ju bidragit. Det var verkligen i grevens tid som det svaret dök upp.

– Hon såg ju mig ligga där. Hon hade ju kunna ringa polisen. Jag var tvungen att följa med henne och se till att hon inte gjorde något dumt. Jag ville inte att hon skulle se mig ligga där, bunden och förnedrad. Men jag ville också skydda dig.

Trycket mot handlederna minskade.

– Jag ville aldrig fly från dig, Lukas. Jag ville vara kvar hos dig. Men jag blev så…rädd och skamsen…ja det var massa känslor på en och samma gång.

 

Varken fången eller fångvaktaren sa något mer på en stund. Lukas öppnade munnen för att säga något. Men den stängdes nästan genast igen utan att några ord uttalades.

Han rättade upp sig och satt rak i ryggen över Markus. Han drog Markus över kinden och rättade till hans hår.

– Förlåt, sa han tyst.

Lukas plan för Markus hade hela tiden varit att långsamt tortera ihjäl honom som straff för sitt svek. Han hade sett fram mot detta jättemycket!

Men ödet nöjde sig inte med detta slut. Okända makter hade en ytterligare en twist i beredskap som fick den utstakade händelseutvecklingen att ta en annan vändning. Denna gång till Markus fördel.

Markus hade hört djuren i ladugården och bönat till Lukas att de skulle gå dit. Men Lukas hörde ju också ljuden. Han ville också gå till ladugården.

Markus hade haltat strax efter honom. Ju närmare de kom ladugården desto klarare blev det att djuren for illa där inne. Lukas kunde höra på deras röster att de var väldigt skrämda. De hetsade upp varandra och de var osäkra vad som hända härnäst. Lukas tog allt snabbare steg mot den stora gula dörren som ledde in till dem. Han måste försöka lugna dem. Det var bara för Markus att hänga med. Inne i ladugården var det ordning. Det var rent och snyggt och de flesta djuren stod på sina platser trots att de kunde röra sig fritt. De hade sina familjer. Markus verkade tuppa av på grund av sömnmedlet. Han drack tydligen mer än vad han sa att han skulle göra. Eller så blev det en extra stark blandning.  

Lukas lämnade Markus för att lugna djuren. Han skulle aldrig förlåta sig själv om han lämnade djuren i det här skicket. Han skulle komma att drömma mardrömmar om det. Och det var ju inte så han hade planerat. Tanken var ju att han skulle somna gott åt Markus gråt från källaren. Ljud som han skulle lyssna på i sin sköna säng med hjälp av den babyvakt som han hade köpt.

Djuren lugnade sig snabbt. Det hade varit otäckt för dem men de förstod snabbt att faran var över. Långt borta i ladugården såg Lukas att Markus har hasat ner på golvet med ryggen mot väggen. Det var bra att han höll sig lugn. Han skulle inte kunna smita någonstans den här gången.

Men så får Lukas se att Markus var på väg att få besök. En liten kalv var på väg mot honom där han satt ihopsjunken. Lukas blev lite nyfiken och började gå tillbaka. Djuren var lugna och det var tyst igen i ladugården.

Markus klappade och kliade kalven som kommit fram till honom. Det var en gullig scen och Lukas kunde inte låta bli att gilla det som han såg. Han visste inte att Markus brydde sig om djur.

Men så hände det som förändrade allt. Markus hade plötsligt vänt sitt ansikte upp mot Lukas. Markus sluddrade orden men Lukas hörde mycket tydligt vad han sa. Markus berättade att han aldrig borde ha smitit den där dagen uppe i Fjällviken. Det var ett misstag. Han borde stannat. Men han hade varit så rädd.

– Jag älskar dig, Lukas.

Så hade han avslutat innan han verkade ha fallit i sömn.

Lukas blev snabbt rasande. Det kokade över inom honom på en sekund. Det var inte första gången Markus hade sagt till honom att han älskade honom. Första gången hade han trott på det. Men inte den här gången. Trodde den lilla idioten att han skulle komma undan med detta? Hur lågt han man sjunka. Att hora sig och säga sådana känsliga saker bara för att komma loss och få en chans att smita igen.

Lukas tog tag i Markus hår och tryckte ner hans ansikte mot golvet och stod böjd över honom.

– Du ska inte säga så om du inte menar det, skrek han.

Markus vaknade upp igen.   

– Jag menar det, Lukas. Jag tänkte…

– Du ljuger igen.

– …söka upp dig och höra hur vi ska göra. Jag beslutade mig för att...

– Hur vi ska göra? Vaddå ”beslutade”? Svara!

Lukas satte sin fot på sidan av Markus huvud. Han ville stampa på honom. Ja, han måste stampa på honom. Lukas lyfte foten för att ta sats. Det måste bli hårt. Att få stampa på Markus hade han längtat efter.

Kalven hade stått en och en halv meter ifrån Markus och Lukas och tittat intresserat på den konstiga scen som utspelade sig. Men nu tog han ett steg fram och tittade direkt på Lukas med sina stora trofasta ögon. Lukas sänkte foten igen.

– Ja, ja menar med…Markus pratade släpigt som om han talade till Lukas inifrån en drömvärld.

–…alltså, polisen kan inte få reda på nått, det skulle inte va bla.

– ”bla”?

– Brrrra, upprepade Markus med övertydligt ”r”.

Vad var nu detta? Markus jobbade väl på polisen? Varför skulle han säga sådana saker? Hade han inte redan pratat med polisen om vad han varit med om?

Lukas tog bort sin fot från Markus huvud och drog honom i håret igen så att han satt lutad mot väggen precis som förut. Lukas ställde sig på huk men höll fortfarande ett hårt grepp om Markus hår beredd att dunka hans huvud i väggen.

– Ja, det är ju så fint, fortsatte Markus.

– Fint?

– Ja, omöjlig kärlek.

Markus hade blundat hela tiden. Men så tittade han upp. Han såg fortfarande trött ut men ögonen var plötsligt helt klara.

– Min kärlek till dig är omöjlig. Men omöjlig kärlek är ju den finaste. Jag borde inte älska dig men jag…

– Du vaddå?

–…gör ju det. Min dröm…

Nu blev det tyst. De båda hade ögonkontakt en längre stund utan att någon sa något.

Lukas såg att Markus höll på att sjunka in i sömn igen. Markus tittade på honom med stora ögon. Men det fanns inget bakom ögonen. Lukas lutade sig fram och viskade i Markus öra.

– Menar du det du säger nu, Markus? Din dröm…?

Det blev tyst igen. Markus svarade inte.

Lukas släppte taget om Markus hår. Kunde det vara så som Markus sa? Lukas kände sig genast lite illamående. Han var tvungen att sätta sig på golvet bredvid Markus för att fundera. Om det var som Markus sa så insåg Lukas att han var på väg att göra ett stort misstag. Varför hade inte Markus kontaktat polisen? Det verkade ju inte som om han hade gjort det. Markus hade ju fortsatt leva som vanligt.

Ett tvivel spred sig hos Lukas. Det fattades information. Vad var Markus dröm? Det hade väckts ett hopp inom Lukas. Känslan av att vara älskad av Markus var starkare än viljan att tortera och döda honom.

Kanske han skulle låta Markus förklara sig. Gillade han inte förklaringen så kunde han ju bara köra på som det var tänkt. Talade Markus sanning så...hade Markus hade talat sanning?

Lukas tittade på Markus som hängde med huvudet nedanför axlarna. Lukas drog med sin hand genom hans hår. Han smekte Markus öra.

– Kan det verkligen vara så? Berättar du sanningen? Älskar du mig verkligen?

Lukas lade sina armar runt Markus hals och kramade honom. Det strålade värme från Markus. Lukas mindes värmen från Fjällviken. Han hade längtat så efter att få känna den värmen igen. Lukas trodde aldrig att han skulle få känna den på nytt. Istället för förtvivlan, ensamhet och hat kände han nu något helt annat.

Det var så det gick till när Markus blev frisläppt. Han kunde plötsligt sitta det högra gräset utanför Manningsholms jaktstuga och tuggade på ett grässtrå. Mitt i en sommardag. Den starka, överlägsna, otroligt vackra och vanligtvis mycket självsäkra killen hade trevat fram ordet ”förlåt”. Lukas hade varit så försiktig. Nästan blyg. Det märktes att det som han sagt betydde mycket för honom.

Tanken hade återkommit hos Markus. Var allt detta ett skådespel för att få honom att känna en falsk trygghet? Markus brukade ofta tänka så. Så fort det hände något bra så var det något lurt bakom. En lycka efterföljs alltid av en olycka. Efter solsken kommer ju som bekant regn. Så upprätthålls universums balans. Vad som fått Lukas att plötsligt bete sig på detta sätt kunde Markus inte begripa. Hade Lukas kört samma spel med personen i torpet? Hade Lukas givit även den personen hopp? Markus visste ju hur det hade slutat.

Lukas höll på med något inne i köket. De hade kommit överens om att tillbringa några dagar i jaktstugan. Bara låta saker och ting lugna ner sig så de kunde fundera över vad nästa steg skulle bli. Och njuta lite av sommaren. Lukas var alltid nära och släppte inte Markus med blicken någon längre stund. Sakta började det gå upp för Markus vad som hade hänt. Visst kände han sig lycklig. Alldeles oförskämt lycklig faktiskt. Att få vara med en sådan vacker kille som verkligen gillade honom. Det var just det här han drömt om i hela sitt liv. Den omöjliga kärleken hade genom ett par trollslag blivit möjlig.

Men även om solen lyste starkt så fördunklades scenen av något. För det första hade det hela gått lite väl snabbt? Markus var en person som behövde eftertanke till varje handling. Han hade tagit stora risker den senaste tiden. Kastat sig ut i äventyr som han inte riktigt kunde hantera. Han hade inte haft kontroll alls. Var detta verkligen rätt? Lukas hade kidnappat honom två gånger. Var det inte lite sinnessjukt att stanna kvar? Borde han inte bara fly igen? Bara ta sats över den lilla ängen och försvinna ut i skogen? Det var tydligen starka krafter som förhindrade att han gjorde just så, konstaterade Markus för sig själv. Han tänkte nämligen inte fly. Men att göra något överilat hade ju straffat sig. Han hade gjort det i Fjällviken men ångrat sig. Det var bättre att fundera och sedan handla. I den ordningen måste saker och ting ske framöver.  

Sedan fanns det etiska dilemmat. Markus visste ju att Lukas var en mördare. Lukas hade mördat en person. På ett mardrömslikt grymt sätt dessutom som knappt ens gick att föreställa sig. Detta hade med all önskvärd tydlighet framkommit i obduktions­protokollet. Markus visste vad Lukas var kapabel till. Rättsläkaren hade bara haft lite benbitar till sitt förfogande för att komma till sina slutsatser. Vad hade uppdagats om denne rättsläkare haft tillgång till hela kroppen, tro? Vilka fasor hade den stackars fången i Tjusedal fått genomlida som inte syntes protokollet?

Markus rös. Lukas var den enda person som kunde få Markus att rysa och bli varm på en och samma gång. Men det var ju en del i att det var så spännande med Lukas.

Skulle han kunde vara med någon som han visste var mördare. Bara sopa det under mattan? Nej, det skulle nog inte gå. Det här skulle inte bli en enkel resa och den etiska problematiken skulle ju behöva lösas förr eller senare. Men hur?

Han tittade över ängen bort mot skogsvägen.  Att ange Lukas skulle han aldrig kunna göra. Det skulle dessutom dra in honom själv i en soppa som skulle förstöra även hans eget liv. Gjorde han det draget skulle man nästan kunna säga att tre personer skulle bli mördade istället för en. Så vad skulle han göra istället för att ange Lukas? Det var den frågan som behövde ställas. Det var den frågan som behövde ett svar.

Hur skulle Lukas få sona sina brott? Fanns det förresten en universell rätt som sa att någon som har gjort något så fruktansvärt måste sättas just i fängelse? Nej, det finns det ju inte, kom Markus fram till. I olika tider har det ju funnits olika straff. Dödstraff, sitta i fängelsehåla, tortyr, stupstocken, straffarbete, öga för öga-metoden, garrottering, med mera. Det hade ju i själva verket genom alla tider funnits en mängd olika sätt att bringa rättvisa. Människosläktet hade varit mycket innovativt när det gällde att straffa varandra. Dödsstraff och fängelsehåla med vatten och bröd var ju metoder som var helt ur tiden.

Skulle det gå att få en ännu mer modern approach till detta ärende, tro? Gick det att fortsätta på den linjen? Fanns i allt detta utrymme att fundera ut något åt Lukas så att han kunde sona sitt brott och återupprätta den etiska balansen.

Men hur skulle Markus få tid att tänka på detta när Lukas alltid var närvarande. Det här krävde ju tankeverksamhet på sin egen kammare för att det skulle bli rätt. Inte under press och stress. Eller nyfikna och bevakande ögon överallt.

Den förhärskande synen på brott och straff har ju länge varit att fördriva ont med ont. Den som varit ond skulle få ett ont och destruktivt straff. På så sätt sonades brottet och med det kunde det omgivande samhället låta sig låta nöjas.

Men var fanns balansen i detta tankesätt, funderade Markus. Två onda saker blir ju inte en god. Det blir ju istället två onda. Det var enkel matematik. Det naturliga skulle ju istället vara att neutralisera en ond handling med en god. Ont mot gott. Då hamnar man ju på noll igen. Tillbaka till utgångsläget liksom. Var det inte just när man återställt nolläget som balansen återkom? Det hela var ju faktiskt ett väldigt revolutionerande och modernt tankesätt. Världen skulle faktiskt kunna bli lite bättre för varje god handling istället för att hela tiden fylla den med onda handlingar. Markus berömde sin egen tanke trots att han visste att hela resonemanget gick ut på att lösa ett väldigt specifikt dilemma. Att slippa lämna över Lukas till polisen.

Så på vilket sätt skulle Lukas kunna bidra till något gott till världen? Det skulle ju inte räcka att bara påstå att man ska vara god rent generellt. Här gällde ju att man verkligen gjorde något. Något som verkligen betydde något. I Lukas fall var det ju extra knepigt eftersom det var en väldigt ond handling som skulle neutraliseras.

Markus tittade över sin axel. Där inne stökade Lukas. Det verkade som om han flyttade en soffa. De hade sagt att de skulle bo i stugan några dagar bara för att allt skulle lugna ner sig. De skulle börja lita på varandra och fundera på hur de skulle ta nästa steg. Genom dörrhålet kunde han se hur Lukas försökte göra den gamla stugan lite mer hemtrevlig. Markus fylldes av värme när han såg scenen. Lukas hade bara några långa sportbyxor på sig. Han gick omkring barfota och var fullt upptagen med det som han höll på med. Han hade bar överkropp. Smutsigt ganska långt hår. En lång tofs stod ut baktill. Han hade nog inte fått sova ut på länge när han hade varit fokuserad på att jaga och fånga Markus. Han behövde nog vila snart. Och duscha. Men en sak stod helt klar. Markus skulle aldrig kunna lämna över Lukas till polisen.

Markus hade alltid sett det som om att han levde sitt liv i slow motion. Han blev kär för första gången, i Patrik när han var 20+. Om han lämnade över Lukas nu måste han leva i ungefär 300 år för att hinna med att göra allt som en vanlig människa hinner med under en normal livstid. Bli kär, dejta, resa, flytta ihop, gifta sig, familj, skilja sig, ny familj m.m. Och så var det inte ens medräknat någon skilsmässa däremellan som normala människor verkar hinna med. En sådan skulle nog kräva en livslängd på ytterligare femtio år utöver de 300. Förutom att kärleken till Lukas kändes bra i stunden så var det även av dessa skäl förödande att överge honom. Det skulle ta alldeles för lång tid att läka de sår som skulle uppstå om livet ödelades och att allt sakta skulle behövas byggas upp på nytt. Han förväntade sig leva i en bra bit över 100 år. Men tyvärr inte i 350 år. Varför skulle han vara världens samvete för?

Markus hade inte släppt Lukas med blicken. Lukas kände på sig att han var iakttagen och tittade upp från sitt stökande.

– Vad tänker du på, undrade Lukas.

Han hade stuckit ut huvudet genom dörrhålet. 

– Jag ska berätta en sak för dig, sa Markus. Du kommer nog inte att tro mig. Men det jag kommer berätta betyder något alldeles speciellt för mig.

– Berätta då, sa Lukas nyfiket.

Markus berättade om den dröm han haft. Han beskrev sommardagen. Cykelturen, skogsvägen med rötterna, solstrålarna som strilade ner mellan ekarnas löv. Han beskrev sina känslor. Hur varm han hade känt sig både utanpå och inuti. Markus pekade bort mot platsen där de kysste varandra och beskrev hur han hade känt det. Det var den drömmen som hade förändrat allt. Det var den som gjorde att han bestämde sig för att söka upp Lukas för att förklara.

                                                                              

Lukas hade suttit tyst och lyssnat när Markus berättat. Det måste ha varit den drömmen som Markus sluddrat om i ladugården. Den var ju supergullig. När historien var slut sprack han upp i ett stort leende. Det lyste av glädje om honom.

– Kom, sa han. 

Lukas gick före till den plats som Markus pekat ut.

– Var det här, frågade han.

– Ja, precis här. Vid den här stenen. Markus pekade på en stor flat sten vid sidan av vägen.

Lukas vände sig mot Markus. Han la händerna kring Markus hals. Deras ansikten närmade sig. Lukas kysste honom. Han gjorde det så försiktigt. Som om det var första gången han kysste någon. Det var en omstart. Alla Markus tvivel upplöstes ut i tomma intet. Det var som magi. Han kunde nästan se dem försvinna framför sina ögon. Hur det mörka skingrades och ljuset återigen tog sin plats i hans liv. Markus slöt ögonen och njöt. Ingen kunde spela och ge sådana kyssar med så mycket känsla. Lukas menade allvar.

– Jag har längtat efter det här.

Orden hade bara trillat ur hans mun.

Lukas tittade på honom.

– Jag med, svarade han. Nu gör vi drömmen till verklighet!

Ovanför dem prasslade ekarnas löv. Ekarna var lugna. Löven släppte då och då igenom en solstråle ner på killarna under dem. Solstrålarna bilade ett guldaktigt skimmer nere vid marken. Det här skulle bli just en sådan dag då det skulle bli mycket varmt. Och det var ljust även när man blundande.

Bison hade haft ganska tät kontakt med sina gotländska kollegor de senaste dagarna. Det hela hade börjat med att man hittat rester av en människa i en skog utanför Roma på Gotland. Ett sedvanligt skogslik är dock inte något som väcker några starkare känslor hos andra förutom de närmast sörjande. Men av märken på benen i den gotländska skogen hade man kommit fram till att det inte var frågan om någon naturlig död. Benen visade ett stort antal skador. Till sist hade offret fått sin skalle krossad. Det var mord. 

Att Bison hade blivit tipsad om allt detta berodde på att det under hans ansvar och ledning fanns nämligen ett annat ärende som inte var helt olikt det som nu uppdagades på Gotland. Mordet i ödetorpet Tjusedal.

Den döde hade alltså hittats i en skog där kroppen hade legat helt öppet. Kroppen verkade bara helt enkelt lagts på marken i skogen. Det var ett intressant tillväga­gångssätt. Det vanligaste var ju att mördare försöker dölja bevis genom att gömma kroppen någonstans. Men det brukade snarare resultera i att bevis bevarades. Detta var en polishemlighet som man ville bevara för sig själva. Mördarna fick gärna fortsätta gömma sina offer i syrefattig miljö så att bevis konserverades även fortsättningsvis. Inklusive tejp med fingeravtryck.

Att lägga en kropp på marken någonstans i ett område som inte gästades av så många människor gjorde att djur och natur effektivt raderade de eventuella bevis som fanns. Men det var ju också en chansning. Det kunde ju lika gärna komma förbi en jägare eller bärplockare dagen efter att liket dumpades och då fanns ju goda chanser till att säkra bevisning.

Bison hade först inte tagit uppgifterna från Gotland på något större allvar. Men ju mer som kom fram, desto mer intresserad blev han. Benen hittades helt öppet. Precis som i Tjusedal. På Gotland hade man hade hittat rester av ett rep. Personen hade varit bunden. Precis som i Tjusedal. Benen hade legat en längre tid innan de blev funna. Precis som i Tjusedal. Tecken på kraftigt yttre våld. Också som Tjusedal. Avlägsen fyndplats och så vidare.

Därav hade Bison ägnat sin tid åt att klarlägga eventuella samband. Han hade till och med varit ute på Gotland och tittat på fynden ute i skogen och haft möten med de lokala utredarna.

Därefter hade Bison givit Miriam i uppgift att följa den gotländska utredningen timme för timme och rapportera till honom själv och Markus. Tänk om de kunde hitta något spår som de kunde jämföra med fynden från Tjusedal. Kanske kunde gotlänningarna bidra med lite draghjälp i fallet. Hade de att göra med en seriemördare? Varje samhälles mardröm. Men varje mordutredares dröm.

Markus kände sig överhettad. De hade beslutat att gå till havet och bada. Njuta av sommaren. Han mindes att han gått vägen ut mot havet en gång när han var liten. Det var skogsvägen som passerade förbi den lilla stugan vid ängen. Det var ju länge sedan nu. Men då hade det varit en varm sommardag och till och med hans far hade tagit ett dopp. Han hade varit mycket blek efter en tillvaro i mörka styrelserum.

Han mindes en lång och smal, väldigt grön, grässlänt som sluttade långsamt ut till havet och försvann ner i det blå. Sedan tog en långgrund lerbotten över. Där levde små flundreungar som kittlades under fotsulan när de blev trampade på. Viken fortsatte sedan ut och i dess inlopp låg en stor sten. Utan för stenen blev vattnet allt djupare och förenades slutligen med havet.

Det var många år sedan han var vid viken. Han hade längtat dit men hade aldrig trott att han skulle få komma dit under just de här omständigheterna. 

Sommardagen var varm men under ekarnas skugga var det svalt. Luften stod helt stilla över skogsvägen och de små åkerlapparna. Markus och Lukas hade handdukarna, med mönster från tiden, som mantlar kring halsen. Lukas tog sin handduk och sträckte den till skyn över sitt huvud. Sedan satte han fart på stigen. Handduken fladdrade i luften efter honom.

– Kom, ropade han.

Det höga gräset stod orörligt rakt upp ur dikeskanten. Längst nere i botten av diket sipprade ett långsamt vattnen över de klarröda renpolerade småstenarna av röd granit. Uppe på den gräsbeklädda vägen med de två hjulspåren gick Lukas och Markus. Lukas hade tagit Markus hand. De var på väg till samma plats som vattnet i diket. Till viken vid havet.  

Det var inte så mycket på grund av den intensiva sommarvärmen som Markus hade blivit överhettad. På den lilla skogsvägen ut mot havet hade Lukas hade nämligen tagit av sig på överkroppen och lät sommaren solstrålar smeka hans hy. Markus hade iakttagit honom. Diskret såklart. Det finns ett uttryck att man kan ”vila ögonen” på något vackert. Lukas kunde verkligen få ett par trötta ögon att bli helt utsövda. Lukas var som ett spa för ögonen.

Var detta hans kille som gick bredvid honom. Kunde detta verkligen vara möjligt? Hade han kunnat få en sådan alphakille. Markus skrattade till åt sina egna tankar. ”Alphakille”. Det är ju ett märkligt uttryck. Vad är en sådan egentligen? Han mötte snabbt Lukas blick som hade uppmärksammat att han fnittrat till. Men att Lukas var en sådan kille kunde man inte undvika att se. En perfekt kropp, långt snyggare än genomsnittet. I tankarna uppskattade Markus att Lukas var snyggare än 99,6 % av jordens befolkning. Detta vackra ansikte. Ögon att drunkna i. Blont, halvlångt starkt och tjockt hår som böljade ner förbi de fina, precis lagom stora, öronen. Öronen kunde ibland sticka ut genom det ljusa håret. Som på en alv. Att ha någon form av relation med Lukas skulle ju även i normala fall vara problematisk. Att ha en sådan snygg kille gör att man att man automatiskt utsätter sig för faror. Att snyggingen kan ha en förvriden världsbild med sig själv i mitten som formats genom åratal av smicker om sin person och sitt utseende kunde vara ett problem. Att man utsätts för betydligt större konkurrens från utomstående kan också vara en utmaning att hantera. Markus såg sig själv som en helt vanlig, grå svenssonkille som ingen brydde sig om att titta en extra gång på. Med ovanligt små öron dessutom.

Och om ens partner råkar vara bisexuell var hoten desto större på grund av det större utbudet på den relevanta marknaden. Var Lukas bisexuell? De hade aldrig pratat om det. Det fanns en hel savann med rovdjur där ute, villiga att ta det som var hans. En del tigrar. Men även en hel del hyenor.

Relationen startade onekligen inte heller på det mest traditionella av sätt.  Och den skulle förmodligen inte fortsätta på något traditionellt sätt heller med tanke på att det nog var fler än potentiella konkurrerande pojk- och flickvänner som ville komma åt Lukas.  Hans egen chef och uppdragsgivare var ett exempel. Men allt detta kunde vändas till något positivt. De exceptionella omständigheterna skulle göra att de båda hade något gemensamt som ingen annan delade. Det kunde ju faktiskt öka chanserna till att det hela ledde till något som var hållbart.

Mellan trädens stammar kunde han se det blåa, glittrande havet.

Lukas tittade upp mot trädkronorna. Ljuset strilade genom det mörkgröna lövverket ner mot hans ansikte. Han kände värmen från solen och i luften. Bredvid honom på skogsvägen gick en av de märkligaste personer han träffat. En person som såg igenom hans fel och brister och som verkligen älskade honom för den han var. Lukas hade alltid fått vara ensam med sina tankar. Plötsligt fanns en så fin kille där som han kunde dela saker med. Han kände sig friare. Han kunde äntligen vara glad, känna sig trygg, älska och skratta. Det hade han aldrig trott. Aldrig.

Lukas tänkte på hur nära det hade varit att han tagit med Markus till sin tortyrkammare och dödat honom långsamt. Redan efter första tortyren hade det varit för sent. Trots att det var varmt rös han till vid tanken.

Lukas hörde att Markus skrattade till av någon tanke som han fått och mötte hans blick. Lukas fylldes istället av värme. I hans ansikte spreds ett brett leende utan att han tänkte på det. Han älskade den lilla nörden så väldigt mycket. Nu skulle han göra allt för att reparera sina misstag och försöka få allt att fungera. Han skulle aldrig döda mer. Inget skulle komma emellan han och Markus. Solen gick in bakom en molnslöja. Under ekarna blev det genast kallare.

Viken var nästan som Markus mindes den. Det klargröna gräset som i minnet var välklippt innan det försvann ner i havet var dock högt och torrt. I mitten av viken låg den stora stenen. Det var ett flyttblock, en nära släkting till de som fanns under vattenytan vid Visels stenar. De som färgade vattnet smaragdgrönt.

Viken var mycket vacker. Det växte örter och blommor runt om. Lila, vitt och grönt i kontrast till det djupblåa havet.

Trots att viken var långgrund så var det svalt i vattnet. Men det var precis vad Markus behövde eftersom hans kropp krävde nödkyla. Men när vattnets svalka började tränga in i honom så blev han genast stungen av ett tvivel. Igen. Vad var det som han höll på med? En utomstående och objektiv panel av betraktare skulle inte tycka att han var klok. Först bli nedslagen av en av de brutalaste mördarna i detta land. Sedan bli kidnappad av honom för att under tiden i fångenskap bli kär i honom. Panelen skulle bli än mer förvånad, ja kanske till och med chockad, över att det faktum att Markus dessutom mot alla odds lyckades fly från kidnapparen bara för att låta sig bli infångad igen och bli ännu kärare. Panelen skulle ju inte förstå förklaringar om vild, passionerad kärlek utan skulle bara se det hela som ren och skär galenskap. Kanske till och med en psykisk sjukdom. Skyddande av brottsling. Undan­röjande av bevis. Rättvisa som hindras från att skipas. Allt det här skulle kunna få allvarliga konsekvenser. Om det inte hanterades rätt. Han hade givit sig in på något som han inte kunde ta sig ur. Han var tvungen att hantera det. Markus stod med vatten till anklarna och böjde sig ner i vattnet och kupade båda händerna och fyllde kupan med vatten för att sedan låta vattnet kyla hans ansikte. När skulle han börja tänka klart igen?

Markus brukade ofta nyttja tankeexperimentet med den utomstående, opartiska och oberoende panelen av betraktare som såg olika situationer lite från ovan. Vad en sådan panel skulle gjort eller tyckt i olika situationer. En så kallad Markuspanel. En modern version av romarrättens goda familjefader, bonus pater familias. En panel var ju ett mer modernt begrepp. Den kunde ju bestå av både vida män och kvinnor men även andra väsen som hade insyn i problematiken. Panelen brukade av någon anledning ofta var på Markus linje men den här gången hade panelen satt sig till doms.

Han förblev orörlig och tittade ner i vattnet. De små vågorna krusade vattenytan och obstruerade sikten ner mot dybottnen nedanför. Bottnen skiftade i grönt, brunt och guld med hjälp av solens strålar som lekte på vattenytan. Det hela var mycket vackert.

Tänk att få vara vid liv och se allt detta. Från de stora sakerna till dessa små detaljer. Tänk om allt detta skulle tas ifrån honom och att han istället får nöja sig med att titta in i en vitputsad fängelsevägg. Fängslad på grund av att han underlättat och hjälpt en mördare. Markus stod helt stilla och sjönk djupare in i sina tankar.

Ljuset från vattnet och de solkatter som lekte på ytan bländade honom. Hade han varit för naiv? Vem skulle förstå honom när han satt ensam i fängelse. Vem skulle lyssna på hans historia? Misslyckade kärleksaffärer var redan från början tråkiga att lyssna på. Och den här var så osannolik att den skulle låta oseriös. Som om han hittat på alltihop. Och om han själv hamnade i fängelse skulle det betyda att Lukas också var bakom lås och bom. De skulle förmodligen aldrig mer se varandra om det var så att de åkte fast. Och hur stor var risken att de åkte fast? Ganska stor, det hade han själv sett till eftersom det var han som upptäckte Lukas. Det var väl bara en tidsfråga innan det kom fram någon teknisk bevisning som band Lukas till torpet och därmed till mordet. Då skulle han själv oundvikligen dras in i det hela.

Markus sänkte sitt huvud. Hur hade han hamnat i den här soppan? En soppa där det bara fanns dåliga alternativ. Han var ju bara en enkel kille som var så törstig på kärlek likt ett torrlagt vattenhål som väntade på en avlägsen regnperiod för att kunna fyllas med liv. Var han verkligen inte mer än ett torrlagt vattenhål? Så törstig på kärlek så att han gav sig själv till sin kidnappare.

Markus fötter sjönk djupare ner i dybottnen. Det mindes han inte heller att han gjort som barn. Skulle han dö i fängelset? Det fanns nog många personer där som inte skulle gilla honom. Skulle Lukas också dö i fängelset? Vilket otroligt öde. Det förtvivlat förälskade kärleksparet separeras av cellväggar och båda dör ensamma på vart sitt håll.

Plötsligt försvann glittret i vattnet. Det vackra i vattnet var borta och blev istället mörkt, kallt, djupt och hotfullt.

Markus kände små, små vågor smeka hans kropp. Över honom fanns Lukas ansikte. Lukas såg orolig ut.

Markus låg alldeles inne vid strandkanten där det bara var någon decimeter djupt vatten. Vattnet var varmt igen. Hans huvud vilade tryggt i Lukas knä. Han kände sig omtöcknad. Lukas smekte hans kind.

– Du föll ihop, sa Lukas lugnt.

Markus tittade upp på Lukas ansikte. Hans hår var blött. Hans näsa var bullig och perfekt. Munnen var lite öppen så man såg de vita tänderna. Läpparna, de underbara kyssvänliga läpparna, de tvekade precis som om de ville göra sig beredd att säga något men inte visste vad.  

Lukas smekte sakta Markus huvud från pannan ner över bakhuvudet. Han tog upp lite vatten i handflatan och droppade det över Markus panna.

– Jag vet inte vad som hände…började Markus trevande. Jag tittade ner i vattnet och började tänka och…

Lukas satte försiktigt två fingrar mot Markus mun.

– Tyst, säg inget mer nu. Det märks att du är svag. Du behöver nog vila en stund till.

Lukas lutade sig över honom och gav Markus en så lätt kyss så att det knappt kändes att läpparna nuddade varandra. Men den kändes inuti.

– Vad var det du började tänka på, frågade Lukas försiktigt.

– Vad?

– Ja, du sa att du hade börjat tänka på något.

Markus funderade. Ja, det hade han kanske sagt. Men det som han hade tänkt på passade inte för att yppas. Han måste tänka på att sakta ner hastigheten från tanke till tunga. För att ge alla instanser tid att säga sitt. Hur Lukas skulle reagera på att höra hans tvivel var oklart. Kanske skulle han bryta nacken av honom i ett snabbt vredesutbrott. Eller skulle han dränka honom i det grunda vattnet. Var det ens möjligt att dränka någon i decimeterdjupt vatten. Det skulle nog inte vara några problem för Lukas. Om det var någon som skulle kunna döda någon med enkla medel så var det han. Han skulle bara kunna ställa sig på huvudet och låta det sjunka ner i dyn. Eller dra ut honom på djupare vatten och dränka honom med sin råstyrka.

– Jag var orolig för oss.

Markus hörde dessa ord sägas men förstod endast efteråt att de kom från honom. Nu höll han på att bli galen på riktigt.

Lukas rörde sig inte. Han bara tittade ner på Markus. Hans huvud skymde solen.  

– Hur menar du?

Markus lade händerna vid sidorna och grävde ner dem i dyn. Den var så mjuk och härlig att ta i. Det kändes varmt där nere. Han kände småsten och snäckor. Värmen tillförde ett lugn.

Markus berättade helt öppet från sitt hjärta. Något fick honom att göra det. Kanske var det naturen som gav honom kraft genom det lugnande, kluckande vattnet och värmen i dyn. Han berättade om sina tvivel. Hur skulle de kunna komma ur den här situationen? Han berättade om oron för att de skulle separeras och dö på var sitt håll. När kan vara klar så var det helt tyst. Det var bara sommaren ljud som hördes. Lukas rörde sig fortfarande inte. De båda killarna tittade varandra djupt i ögonen en lång stund.

– Jag måste ha svimmat för att jag inte har ätit något, sa Markus till sist. Vi kanske kan gå in i skogen och hitta några bär?

Lukas smekte Markus genom håret igen.

– Alltså, det är ju jag som dragit in dig i allt det här, sa Lukas. Det är ju mitt fel alltihop.

– Men vänta, jag…började Markus.

– Nej, det är fel på mig och jag har alltid vetat det, sa Lukas. Jag är inte någon bra människa. Jag gör bara så att folk mår dåligt. Du är en fin kille, du förtjänar inte att må dåligt på grund av mig.

Lukas tittade på Markus. Där låg han i vattnet. Smutsig av stänk av dy på pannan och ena kinden. Blött och tovigt hår. Hans fina Markus hade just svimmat för att han inte fått någon mat. Och föreslog att de skulle äta bär i skogen. Äta bär! Vad hade han gjort? Vad hade han ställt till mig?

– Alltså…jag ska försöka bli bättre, viskade han.  

Markus var förvånad över situationen. Lukas tagit på sig hela ansvaret. Lukas såg så ledsen ut.

– Men…började Markus men blev genast avbruten.

– Alltså, jag vill ställa allt till rätta. Jag vill att du ska må bra. Du förtjänar att må bra ju. Men det vore väl bäst att jag försvann ur ditt liv. Jag är bara problem. Det har alltid varit så.

– Neej!

Markus gav svaret högt.

Du får inte lämna mig! Hör du det?!

Nu blev det tyst igen. Båda tänkte.

– Vi får försöka hitta någon lösning, sa Markus efter en stund. Jag vet att det finns en lösning. Vi kan väl hjälpas åt?

– Hur ska vi hitta en lösning? Lukas var uppgiven. Polisen…

– Vi kommer att komma på något, jag vet det nu, sa Markus. Jag är bra på sånt här.

Lukas lutade sig fram och kysste honom.

– Jag hoppas att du har rätt.

Långsamt återfick Markus kraften. De gamla alarna vid strandkanten började prassla igen. Det ljusnade. Blommorna fick tillbaka sin färg. Han kunde se den klarblåa himlen. Sommaren och värmen var tillbaka. Det fanns hopp igen.

De började gå tillbaka från badet. Det hade varit oväntade händelser. Markus kunde inte minnas att han hade svimmat sådär förut. Men det hade ju varit bra. Sanningar som behövde sägas hade sagts. Luften var rensad.

Så återstod lite praktiska saker att göra. Samtal måste ringas innan någon anar oråd. Och Manningsholm låg i ruiner. Nästan i varje fall. Och larmsystemet var tvunget att repareras. Uppenbara brister i funktionaliteten hade ju kunnat påvisas.

Den röda Volvon körde lätt över rötterna på skogsvägen mot Manningsholm. De täta granarna rispade i lacken. Vid ravinen fick back­speglarna fällas in. Lukas visste redan att detta behövde göras. Han hade ju kört den djupt sovande Markus i motsatt riktning. Rutorna var nervevade och kupén fylldes av ett frasande ljud från grus, grenar, kvistar och högt gräs på skogsvägen.

Väl framme vid Manningsholm möter de Bengt som var på väg från ladugården.

– Det är kaos i hela sockna, ropade Bengt på långt håll.

– Hur är det med djuren, frågade Markus när de kom inom normalt talavstånd.

– De är lugna. Det var värre borta på Backen. Där hade ett tjugotal kvigor rymt och ställt till en jävla oreda.

Bengt brukade inte svära. Det var uppenbart att han var under press.

– Flyglarna är helt oskadda men det är värre med stora huset. Glasmästaren ska komma så fort som möjligt men de hade mycket jobb nu. 

– Tur att det är sommar och vackert väder då, sa Markus. Och det blir ju i varje fall vädrat.

– Men de håller på och städar där inne nu, fortsatte Bengt utan att ta någon notis om vädrings­lustifikationen. Det låg massa glas överallt. Och det ser ut som om någonting varit inne och skadats eftersom det fanns blod på golvet lite här och där.

– Det är nog någon fågel eller liknande, svarade Markus snabbt. Jag fick ta min tillflykt till jaktstugan i natt fortsatte Markus. Jag stannar nog där några dagar.

– Jag måste fortsätta övervaka städningen, sa Bengt och hastade mot huvudbyggnaden.

– Han tittade inte ens på mig, sa Lukas förvånat när Bengt hade försvunnit in.

– Nej, kan vara sådan. Han var nog bara fokuserad på det som skulle göras.

– Är det av honom du hyr?

– Men det är ju lika bra att han är inte är så uppmärksam. Då slipper vi frågor om vem du är och vad du gör här. Markus fortsatte på föregående samtalsämne för att avleda uppmärk­samheten från frågan som just ställts.

Uppenbarligen hade inte Lukas räknat ut hur det låg till. Det skulle han naturligtvis få veta tids nog men inte just denna sekund.

– Jag måste gå in och hämta min telefon och ringa ett samtal, sa Markus.

– Till vem, frågade Lukas snabbt.

– Till min chef. De kommer undra vart jag är om jag inte hör av mig.

– Vad ska du säga?

– Att jag behöver måste vara ledig och att de får lämna över mitt ärende till någon annan.

Jackan med telefonen fanns precis innanför dörren. Markus såg till att Lukas hörde allt som sas. Någon ytterligare misstänksamhet eller missförstånd behövdes inte till den här historien.

Det var inte roligt att ljuga för Bison. Markus försökte manövrera samtalet så att han tvingades göra det så lite som möjligt. Sanningen var ju faktiskt att han inte kunde arbeta. Inte just nu i vart fall. Markus visste vad regelverket sa på den punkten. Att han sedan blivit kidnappad två gånger av Tjusedalsmördaren och hade den personen typ två centimeter ifrån sig fick vara osagt.  

Trots att Bison var många år äldre än såg han honom som en nära vän. Hans skånska röst hade alltid haft en lugnande inverkan. Nu fick rösten honom att få dåligt samvete. Men alternativen var få. Han ville gärna gottgöra Bison. Men det fick bli senare.

Markus lämnade telefonen där han hittat den.

– Hur tog du dig hit förresten, fortsatte han för att ytterligare bygga vattentäta skott från Lukas fråga. Bil?

– Ja, den står där borta. Lukas pekade bort genom allén.

– Vi går och hämtar den och ställer den inne i magasinet. Annars hittar någon den och börjar fråga saker.

När Lukas bil var undanstoppad så tog de Markus bil för att skaffa sig någon mat. Det var Lukas som körde alltjämt eftersom Markus kände sig för svag för att köra. Han hade inte fått äta något på år kändes det som. Inte ens några bär.

- Ta höger här, instruerade Markus.

Att påstå att Bison var nöjd med dagens början var nog att påstå en oriktighet. Hans skrivbord var stökigt. Han hade inte sett det förut. Men nu när han kom tillbaka till kontoret efter helgen så var det uppenbart. Pappershögar. Och när högen flyttades, en dammfri ruta. Men det värsta av allt. Kaffecirklar lite här och var. Han gillade inte vad han såg. Han släppte sin bruna portfölj på stolen och gick till köket för att hämta en boll papper preparerad med lite vatten och diskmedel. Pappershögarna förflyttades dammlagret började förvinna under brummande.

Det var då telefonsamtalet kom. Det var Markus. Markus hade förklarat att han blivit sjuk i någon form av influensa där uppe i fjällen. I febern och frossan hade han funderat över sin situation och kommit fram till att han nog måste ta en time out från sina uppdrag en period. ”Tagen ur tjänst på något sätt”. Ja, det var så han hade uttryckt sig. Han ville egentligen inte men bulan i hans panna hade fortfarande inte försvunnit och den påminde honom om att han nog borde ta det lite lugnare. Dra sig tillbaka lite från all action. I vart fall tills mördaren i Tjusedal var fast eftersom mycket talade för att det var samma person som hälsat på honom i hans hem. Det var inte så roligt att ha en någon okänd efter sig som hade slagit honom och förföljt honom. Det kunde Bison förstå.

Markus hade understrukit flera gånger hur han hade dåligt samvete för att överge Bison mitt i utredningen.

Men allt det här hade ju hänt under Bisons eget ansvar. Han borde ju ha tagit Markus ur tjänst redan efter händelsen i torpet. Så sa ju reglerna. Istället hade han låtit Markus fortsätta och då hade nästa grej hänt, intrånget i Markus lägenhet. Bison funderade. Det rätta var väl att anmäla sig själv till internutredningar för de misstag som gjorts. Men det kunde ju såklart få konsekvenser. Och problemet var ju löst nu efter Markus samtal. Han skulle nog kunna få en god nattsömn utan internutredningars inblandning.

Han satte sig ner vid sitt nystädade skrivbord. Det doftade numera svagt av diskmedel. Vad skulle han göra nu? Han saknade Markus redan. Han övervägde några sekunder att ta Tjusedalsmordet själv. Det var ju ett mycket spännande ärende. Det fanns inget annat sådant färskt mord för tillfället med så många intressanta ingredienser. Ödetorp. Lång och utdragen tortyr. En intelligent mördare som tydligen på något sätt fått smak på Polismyndighetens egen personal. Det här var klassiskt polisarbete mot en värdig motståndare. Och att ta bort ett led skulle ju göra att han kom närmare verksamheten. Han skulle absolut ta ett fastare grepp om ärendet. Speciellt med tanke på att en utredare som han litade på just hade lämnat utredningen.

Men att leda ärendet själv skulle han inte hinna. Inte just nu när han fått så mycket annat på sitt bord. Nej, han behövde hjälp. Några interna resurser fanns ju inte heller. De var upptagna med annat. Det vore nog bra om det kom in någon utifrån som kunde titta på ärendet med nya ögon och stötta Miriam och teamet. Speciellt någon med förmåga att se länkarna till vad som uppdagades på Gotland. Kanske till och med flika in något tips till dem då och då om det behövdes. De hade väl inte så stor vana att utreda mord där ute. 

Men vem skulle han ta in istället? Han letade i sitt minne. Han ringde några samtal. De som han visste om, och som var pålitliga, var upptagna med andra uppdrag. Det hade varit en gynnsam marknad för mordutredare den senaste tiden.

Han snurrade på stolen mot sin bokhylla och tog ut sin pärm. Där hade han samlat alla en hel del Cv:n på privata utredare som han fått tillsänt sig. De var prydligt utskrivna i färg, instoppade i plastfickor och sedan sorterade i bokstavsordning.

Han lite förstrött. Men han var ju inte sugen på att ta någon helt ny. Någon som han inte kände. Men vad fanns det för alternativ?

Det var en otillfredsställande situation. Det här var ju Markus case. Bison hade tänkt på Markus redan från den första sekund som han först hörde talas om ärendet. Och sedan blev det som det blev. Ytterst olyckligt. Vem skulle vara man nog att ta över det här ärendet? Det här beslutet tarvade lite kaffe.

Bison slog ihop pärmen och gick med bestämda steg mot kaffeautomaten. Där var det kö. Sune hade nyss tryckt på knappen för ”svart kaffe med vitt” vilket innebar några minuters kallpratande om så oviktiga saker som väder och vind. Och Sunes segelbåt. Det kändes som om kaffet rann sakta som sirap ur automaten. Typiskt av myndigheten att välja de allra långsammaste kaffeautomaterna. Bison längtade tillbaka till sitt rum. Uppenbarligen hade Sune köpt en för stor segelbåt. Sune såg det som ett problem att komma in i vissa naturhamnar.

”men sälj den då din dåre”, tänkte Bison samtidigt som han nickade förstående väl medveten om att det verkliga skälet till Sunes prat var att framlägga hur dyr och fin båt han köpt.

Till slut hade kaffemaskinen rosslat klart, vinden mojnat och segelbåten mastats av och lagts in vinterhamn. Bison tog tillflykt till sitt kontor likt en eremitkräfta till sitt skal.

Men kontoret hade ändrats sedan han steg ut ur det för att hämta kaffe. Vid sidan av skrivbordet låg pärmen uppfläkt på golvet. Ungefär en tredjedel av sidorna var på vänstersidan. Från den sida som råkat hamna uppåt möttes nu Bison av en intensiv blick. Blicken fanns på ett fotografi föreställande en brunhårig kvinna i knappa trettioårsåldern.

Bison tog försiktigt upp pärmen utan att ändra sidorna och höll upp den framför honom.

Cassandra Brinkman tittade fortfarande på honom med mörka ögon. Långt och kastanjebrunt hår med lugg. Snitsig kavaj och vit blus. CV: t var hyfsat. Något för ung och grön enligt Bisons smak. Men det var å andra sidan alla. Men han behövde någon som var effektiv och kunde hålla ihop alla trådar. Yngre var generellt bättre på det. De var mer energiska. De ville mer. De avgörande analyserna kunde han göra själv bara han fick materialet. Det måste ju vara ett omen, tänkte Bison och lyfte luren.

Cassandra anlände i en strikt power dress i gråa nyanser. Kring halsen en klarröd scarf för att skapa en dramatisk kontrast till det gråa. Hon skulle utstråla klassisk professionalism på samma gång som hon manifesterade han hon skulle vara en ny, frisk fläkt. Det hela var noga genomtänkt och avvägt och hade fungerat förr. Hon vandrade självsäkert och raskt över golvet in till Bisons kontor. Hon såg Bison där inne. Han såg ut som han alltid gjort enligt de bilder hon sett. Samma gråa skägg och samma grönskimrande kavaj i tjockt tyg oavsett årstid.

Cassandra satte självsäkert den ena foten framför den andra i steget. Klackarna var höga. Handlaget var löst och avvaktande. En alltför stark kvinna skulle kunna skrämma en man. Speciellt en man som befinner sig högre i hierarkin. Detta hade hon också lärt sig genom erfarenhet.

Cassandra var anställd på Svensk Utredningstjänst AB. Det var ett företag grundades genom att utreda så kallade cybercrimes men hade därefter utvidgat sin verksamhet till nya verksamhetsområden. En av dessa var grova våldsbrott. Cassandra hade blivit mycket förvånad när Bison ringt. Bison var något av en legend inom polisen och det var givetvis en stor sak att just han ringde och bad om hjälp. Cassandra visste också att Bisons avdelning satt på flera stora mordutredningar. Bland annat en hel del cold cases. Dessa brukade vara mycket lönsamma eftersom de tog tid att lösa.

– Så vad har du till mig, började Cassandra.

Hon vilade inte på hanen. Det var hon alldeles för nyfiken för.

Bison tog det som ett positivt tecken. Hon ville visa framfötterna direkt och visa sig effektiv. Mycket bra. Han hade inte heller lust att slösa tid eftersom han behövde hjälp omgående.

Bison tog dramaturgiskt fram sin svarta mapp som innehöll ärendet. Den placerades hårt mot skrivbordet.

– Vi kallar det ”Tjusedalsmordet”, började han.

– Fången i torpet i Småland, inflikade Cassandra snabbt.

– Ja, just det.

Hon var tydligen påläst.

– Varför utreder de inte det själva där nere? Bara så att jag vet.

– De har inte resurserna där nere. Det hela är… (Bison drog sig i skägget) … lite speciellt.

Bison for ut med handen i en inbjudande gest för Cassandra att slå sig ner på besöksstolen.

Sedan berättade han i tur och ordning om hur man hittat liket. De utspridda benen hade fortfarande inte fått någon identitet. Hur man sett att personen varit fånge en längre tid. Hur man sett att fången blivit utsatt för en lång och mycket hänsynslös misshandel med inslag av tortyr.

Bison iakttog Cassandra mycket noggrant när han redogjorde för alla detaljer. De referenser han hade ringt sa att hon var mycket duktig. Analyserande och drivande. Precis vad han behövde. Det veka handslaget kunde ju förlåtas om hon var så bra som det utlovades.

Cassandra lyssnade intensivt på vad Bison sa.  Han berättade om de olika fynd de gjort. De hade ju DNA från cigarettfimpar i närheten samt mitokondrie NDA (mtDNA) från hår. Inga fingeravtryck och inte heller några lämningar på den döde. Några vittnen fanns ju inte heller och dörrknackningarna hade inte givit något av stor vikt. Detaljerna fanns ju att läsa i ärende­sammanställningen

Han spände ögonen i Cassandra.

– Det blir alltså din uppgift att hjälpa oss att förbättra bevisläget.

Cassandra nickade.

– Vart tog den tidigare utredaren vägen, frågade hon.

Bisons ansikte mörknade något.

– Markus…vi han väl säga att han…sjukskrev sig.

Bison funderade om han skulle fortsätta och kom fram till att han nog behövde göra det. Det kunde ju varit mördaren som slagit ner Markus så det kunde ju ha betydelse för utredningen längre fram.

– Han blev nedslagen i torpet Tjusedal. Det var nästan det fösta som hände honom när han fick ärendet. Av vem vet vi inte. Efter det, fortsatte Bison…så tyckte han nog att det var obehagligt…så efter en kort tid så…så togs han ur tjänst.

Bison hade vägt sina ord på guldvåg. Han ville inte att det skulle vara uppenbart att han felaktigt och helt emot gällande protokoll hade låtit Markus fortsätta handlägga ärendet trots att det nu i efterhand var uppenbart att det funnits en hotbild.

– Jag kommer inte att överge ärendet, sa Cassandra självsäkert. Jag kan ta mycket press.

– Nja, men Markus är en mycket skicklig utredare…och att man blir tagen ur tjänst behöver ju inte betyda att man är svag, sa Bison eftertänksamt. Protokollet föreskriver ju…. och i det här fallet var det dessutom så att Markus…

– Jag tycker det, avbröt Cassandra. När man blir sjuk så är det väl just ett tecken på att det är något som är fel, och det är klart att man kan bli sjuk av att man tagit på sig ett jobb som man inte klarar av. 

– Nåväl, det finns ju ett team på plats.

Bison hade bytt samtalsämne. Eftersom Cassandra var så kaxig så var det väl lika bra att gå igenom vilka förväntningar som fanns på henne. Bison redogjorde grundligt vad han förvänta de sig. Samordna arbetet. Se till att samarbetet fungerar väl med övriga i gruppen. Ständiga resultat och ett ständigt informationsflöde till honom själv. Dra inte förhastade slutsatser på egen hand innan det hela diskuterats. Inga viktiga beslut ska tas med mindre än man diskuterat det först i gruppen där han själv ska vara med. Och så till sist en upprepning av vems uppgift det var att förbättra bevisläget.

– Miriam kommer att ge dig en introduktion och presentera dig för alla. Hon har varit inne i ärendet ända sedan det startade och kan det utan och innan. Hon kan skriva ut den file vi har.

De gick tillsammans ut till Miriam. De hälsade på varandra och Bison lämnade dem. Bison och Cassandra hade bestämt att ha en avstämning redan dagen därpå och Bison förväntade sig att Cassandra då var fullt insatt.

– Ger du Cassandra info om gotlandsärendet också? Med lite tur så kan det ju hjälpa oss, instruerade han.

Tillbaka på sitt kontor funderade Bison över sina intryck av mötet. Det var i sanning en besvärande syn som Cassandra hade uppvisat när det gällde människors svagheter. Kanske var det detta någon referens hade menat med ”kallt effektiv” när denne berättat om sina intryckt av Cassandra.

Men Cassandra hade onekligen ett driv och det var ju precis vad som behövdes i det här ärendet. Någon som kunde se möjligheter snarare än motsatsen. Hon skulle kunna bidra med en intressant dynamik i teamet.

Just i den tanken dök en liten brevsymbol upp på Bisons skärm. Han hade fått ett viktigt mejl. Offret i Tjusedal var identifierat.

Fyruddens restaurang var öppen. Där serverades lättrimmad lax med dillstuvad potatis. Markus hade i och för sig hoppats på någon mer stabil mat eftersom han var superhungrig. Men lax var ju nyttigt och bra för miljön. I vart fall bättre än kött som odlats på traditionellt sätt som muskelmassa på levande djur. Under förutsättning att norrmännen som hade odlat laxen hade skött sig förstås. Inte som förr när de odlade den i havet och sprutade fisken full med mediciner.

De fick ett bord i hörnet allra längst ut mot havet. Det fanns bara två gäster på uteserveringen denna dag. Lukas och Markus hade anlänt efter lunchrushen.

– Har du kommit på något, frågade Lukas när de suttit tysta en stund.

– Vad vi ska göra nu menar du?

– Ja.

– Nej, det har jag inte. Markus pratade med låg röst.

– Men jag tycker att vi ska gå igenom allt för att se om det gjorts några misstag på vägen. Först då vet vi hur nära vi är att åka fast.

– Du säger vi hela tiden. Är det inte jag som åker fast?

– Jag kommer också att åka fast i så fall. Jag vet ju för mycket. Skyddande av brottsling och så.

– Men du tror ju bara att du vet vad som har hänt. Jag har aldrig sagt något till dig.

Det var faktiskt helt sant. Lukas hade aldrig erkänt något. Aldrig sagt något om torpet och hur det gått till där. Markus tittade upp på Lukas efter att ha tagit en långsam slurk av sin saftkobbel. Hade Lukas hållit tyst medvetet? För att skydda honom? För att Markus sanningsenligt kunna säga till polisen att han inte visste vad som hade hänt på torpet? Det var snällt men de hade redan passerat den punkten. Ingen på polisen skulle tro honom om han utbrast ”oj min pojkvän var visst en mördare, och det hade jag inte någon aning om. Ja, jag jobbar ju förvisso inom polisen men jag märkte aldrig något”.

Här gällde istället att göra en bedömning av hur de låg till. Hade Lukas missat något där ute som gjorde att polisen kunde ta honom. Vad hade han i så fall missat. Alla mördare gör misstag. Alla.

– Så när du är redo att berätta…så…så kan du väl göra det, fortsatte Markus och följde noga Lukas reaktioner.  

– Mjo, det kan jag göra men inte här, sa Lukas tveksamt.

– Nej självklart inte.

Lukas tittade ut mot havet och lät sig bländas av solspegeln. Han var inte alls sugen på att berätta allt för Markus. Skulle han berätta hur han misshandlat Nimuel till medvetslöshet varje dag. Skulle han berätta att lekt med Nimuel och givit honom hopp för att sedan ta ifrån honom det hoppet och misshandla honom ännu värre än tidigare. Skulle han berätta hur han dödat Nimuel med att sticka honom i hjärtat och berövat honom sitt sista andetag. Nej. det hade inte Lukas lust att göra. Tänk om Markus började se honom på ett annat sätt när han fick reda på de grymma detaljerna. Allt var idioten Nimuels fel. Nimuel förtjänade verkligen att dö. Han förtjänade att bli hoppad på.  Synd att han inte krossades. Det värdelösa lilla aset. Lukas önskade att han hade slagit honom ännu hårdare. Han visste ju att han hade det i sig. Att vara mycket mer brutal än så. Skönt att Nimuel nästan var helt utraderad när polisen kom. Han hade tagit hans liv, raderat hans själ och förstört allt som betydde något för Nimuel. Det hade varit bättre att han aldrig blivit född. Han borde ha hängt Nimuel varje kväll. Han borde ha tvingat honom att…

– Vad tänker du på nu?

Markus fråga hade tillfälligt stoppat tankarna. Vilket var tur eftersom de var på väg rakt ner i underjordens mörker.

– Jag bara tänker på det du sa, ljög Lukas.

– Bra… alltså vad är planerna nu?

Det hela hade nått någon form av antiklimax. De hade ingen mat, inga kläder och inte ens någon plan för vart de skulle ta vägen.

Lukas tittade åter ut mot havet. Vilken underbar vy. Tänk att få vara där ute alldeles fri. Inte ha stressen av att någon jagar än. Vara på ett ställe där alla problem försvinner i vinden.

– Jag skulle vilja vara där ute, svarade han och nickade ut mot havet. Jag skulle vilja ha en liten segelbåt och segla ut där med dig. Förbi öarna. Ut till havet. Ljudlöst. Bara du och jag och vågplasket.

Markus tyckte att det lät som en dröm. Problemet var att det var exakt detta det var. En dröm. De hade mycket andra mer närliggande och praktiska saker att tänka på än att segla segelbåt. Lukas såg på honom att han var uppgiven.

– Kan vi inte åka tillbaka till stugan, sa Lukas. Så vi kan prata och tänka lite.

De var inne på BIG och köpte lite mat. Gott bröd. Ägg. Kokkaffe. Smör. Västerbottenost. Saltgurka, en säck potatis, lök, en fläskfilé, mjölk, grillkol, grönsaker, grädde, en chipspåse och lite annat gott.

På vägen tillbaka öppnade Markus handskfacket. Där låg hans surfskärm. Den hade legat där hela tiden. Det var alltid bra att sprida ut lite elektronik lite här och var. Eller så hade ingen saknat honom förrän det var för sent. Hade Lukas kidnappat honom så hade polisen kunnat se vart han var. Problemet var väl att Lukas skulle ha transporterat honom i sin egen bil. Han började läsa nyheterna. Lukas kastade ett nyfiket öga vad han höll på med.

Markus fastnade genast för en artikel och började läsa.

Lukas kastade ett öga på skärmen igen.

– ”Grynings…” vad står det där?

– Ska du inte kolla på vägen?

– Det behövs inte, svarade Lukas självsäkert. Vad står det?

– ”Gryningsattackerna i Norrköping”, läste Markus.

– Vad är det?

Historien om mordet på femtonåriga pojken Oktober och mordförsöket på sextioåtta åriga Emma, var märklig. Markus läste högt ur den korta artikeln i tidningen. Pressen hade först kallat händelserna för Oktobermordet, innan man kom på att det var olämpligt. Nu kallades händelserna istället för ”gryningsattackerna i Norrköping” vilket ju var minst lika cyniskt säljande.

Trots att man hade DNA från gärningsmannen och hade DNA-testat hundratals personer i Norrköping så hade man inte kunnat finna mördaren. Detta var extremt ovanligt. Polisen hade under den senaste tiden testat en teori som gick ut på att det var en så pass ung person som begått brottet så att denne tidigare varit otänkbar att kontrollera DNA från. Kanske var gärningsmannen i femtonårsåldern när mordet begicks. Eller till och med ännu yngre. Så unga personer var känsliga ta DNA från. Man trodde att personen bodde i Norrköping vid tiden för attacken. Men det senaste som hade hänt, som föranledde artikeln, var att det hade kommit in ett anonymt tips till polisen. Ett tips som gick ut på att det var en person som var inneboende, men inte skriven i Norrköping och som var betydligt äldre än vad polisen hittills hade trott. Det var därför personen hamnat under polisens radar. Den som hade skrivit tipset uppgav sig vara en bekant till mördaren och att denne hade skrutit attackerna för honom. Men det som gjorde att poliserna tyckte att tipset var trovärdigt var att tipsaren kunde nämna en detalj som ännu inte var offentlig. Vilken detalj det var ville inte polisen uppge men de ville att tipsaren skulle höra av sig igen för att ge namnet på denne misstänkte bekant.

– Det kändes ändå rätt osannolikt att mördaren var så ung, sa Markus efter att ha berättat ur minnet vad han visste.  

Lukas satt tyst en stund.

– Nja, var inte så säker på att det…

Markus tittade på honom. Helt ovetande om hur mycket kunskap Lukas hade om unga mördare. Eller unga trippelmördare också för den delen.

– Vad tror du då?

– Om mördaren var den mest sannolike hade de väl hittat honom vid det här laget. Många år har ju gått.  

Markus tänkte.

– Du menar alltså att det kan vara möjligt att mördaren sluppit undan för att han var för ung?

– Ja, det menar jag. Eller det kan vara så. Ingen tror att någon så ung kan göra ett sådant brott. Men det kan de. Eller så har man försökt hitta mördaren i fel område.

– Berätta lite mer om de där, bad Lukas. Hette han verkligen Oktober?

– Ja det hette han…han var väl född då.

– Brist på fantasi, mumlade Lukas.

Markus fortsatte berätta.

 Oktober mördades först med besinningslöst våld med sparkar, slag och kniv och sedan anfölls kvinnan direkt efteråt på likande sätt. Kvinnan lämnades för att dö. Men hon överlevde Flera vittnen såg honom längs vägen. Men alla hade uppgivit olika signalement. Efter att det sista vittnet gjort sina iakttagelser upphörde alla spår. Mördaren var förvann in i historiens dunkel.

Lukas hade lyssnat intensivt. 

– Vad tror du om detta, frågade Markus.

Lukas tänkte en stund innan han svarade.

– Ja…jag vet inte…det låter lite konstigt att…

– Innan du säger. Det finns en detalj till, avbröt Markus.

– Vad?

– Han tappar sin mössa i tumultet. Det är därifrån de fått hans DNA.

– Mössa? Hände det inte något liknande i Linköping tidigare?

Markus blev förvånad. Hur kunde Lukas veta det? De tidigare morden var ju kriminal­historia. I Linköping många år tidigare attackerades först en ung man och sedan en äldre kvinna. Då dog båda. Det fanns vittnen längs vägen, men trots detta inget bra signalement. Precis som i Norrköping. I båda fallen hade man mördarens DNA redan från början. I båda fallen från en tappad mössa.

I Linköping fann polisen till slut efter många, många år mördaren efter smått osannolik händelseutveckling. Men sådan hjälp hade man inte fått i systerstaden Norrköping. Än.  Markus berättade detta för Lukas.  

– Jag tror, började Lukas, att man har letat helt fel. Mördaren bodde aldrig i Norrköping.

– Intressant, sa Markus. Varför bodde han inte i Norrköping då? Polisen är helt säkra på det. Och det senaste tipset säger ju…

– Därför att då hade man redan hittat honom vid det här laget. Så dålig koll har inte polisen. Han bodde i en annan stad. En stad inte så långt borta. Linköping tillexempel. Han blev inspirerad av det tidigare mordet där…läste om det kanske när han var väldigt liten och har inte kunnat glömma dem.

– Jasså intressant? Och hur gammal är mördaren då?

– Det vet inte jag. Men han kunde säkert vara lika gammal som offret…han Oktober.

– Femton år??

– Ja.

– Det är väldigt ovanligt.

– Men inte omöjligt. Du sa att det fanns vittnen…?

– Ja, men de kan inte säga hur han såg ut.

– Det spelar mindre roll. Såg de var han på väg?

– Till sitt hem, tror polisen.

– Ligger det någon buss- eller tågstation i riktningen som mördaren var på väg?

Markus tittade i tidningen. Där fanns en karta över flyktvägen. Det han fick se fick det att pirra till i magen. I en rak linje från flyktvägen låg Norrköpings tåg- och busstation.

En tanke började väckas hos Markus. En galen och helt fantastisk tanke. En tanke som skulle kunna lösa ett av hans största problem. 

Så svängde den röda Volvon in till allén till Manningsholm. För att komma in på den lilla skogsvägen som gick till stugan i skogen måste man köra mellan flyglarna, upp på den grusade gårdsplanen och sedan till höger på sidan av huvudbyggnaden. Där kunde man snabbt skymta havet innan vidare färd på en betydligt enklare skogsväg. Skogsvägen började utmed strandkanten, där stora alträd delvis skymde utsikten mot havet. Men bakom stammarna syntes det blåa. En stund senare svängde skogsvägen rakt in i skogen mot stugan.

– Men fortsätt, berätta mer om vad du tror, bad Markus.  

Han var nyfiken. Kunde hans idé flyga?

Lukas fortsatte.

– Du sa att polisen hade lagt ner energi på att hitta ett motiv. Det kanske inte fanns något motiv. Har de tänkt på det? Eller att det fanns ett motiv som ingen annan kan förstå. Att det bara är mördaren som fattar. Motivet kan bara vara att han vill mörda.  

Lukas blev tyst en stund. De passerade klyftan i berget och därefter de höga ormbunkarna.

– Varför mördas Oktober, frågade han. Om det hade varit en hämnd mot familjen eller så…så hade polisen kommit på det ganska snabbt. Då hade de hittat mördaren. Så det kan inte vara den förklaringen. Polisen måste leta efter någon som de inte tror har gjort det.  Det kan vara någon som bestämt sig för att mörda. Han vill mörda. Han har sett fram mot att mörda. När han får tillfället är det massor med energi som måste ur. Därför blev det såhär. Besinningslöst, sa du? Och dessutom med inspiration av det som hände i Linköping. Det var ju ganska mycket skriverier om det när de väl tog mördaren. Hur länge sedan var det när morden begicks? Två-tre år? Då var mördaren kanske tolv eller tretton år. Fullt möjligt säger jag.

– Nej men stopp här nu, protesterade Markus…inga tolvåringar bestämmer sig för att mörda.

– Det sa jag inte. Jag menar att när han bestämde sig för att mörda tog han inspiration från det. Kanske enklare att ha en förlaga när man ska mörda för första gången.

– Jasså är det så det funkar.

– Ja, det var ju när att mördaren från Linköping gick fri. Om det inte hade varit för den där…

– Så du begraver hämndteorin. Mot Oktobers familj?

– Om det var en hämnd så hade de ju bara skjutit honom. Jag tror inte att det finns något motiv att leta efter. Polisen vill hitta en förklaring men ibland så finns det inte någon förklaring.

– Men oftast, inflikade Markus.

– Men ibland inte.

Markus funderade. Lukas hade ju rätt. När det inte fanns något motiv som gick att förklara logiskt var det alltid svårare.

Bilen körde igenom den passage där granbarren rispade bilen.

– Vad bör man göra nu då? I utredningen alltså?  Markus fortsatte fråga.

– Det kanske är lite sent nu man får titta på vilka som åkte från tågstationen strax efter att det hände. Har man gjort det?

– Ja alltså, det tror jag. Men man vet ju inte. Kanske inte, med tanke på att polisen trodde att mördaren bodde nära platsen för attackerna.

De var framme vid stugan.

Nimuel Sy. Cassandra uttalade namnet högt för sig själv där hon satt vid sitt nya, lånade, skrivbord i polishuset på Kungsholmen. Det hade blivit kvällsarbete redan första dagen. Hon hade precis fått rapporten vari offret i Tjusedal återfått sitt namn. Medborgare i Republiken Filippinerna. Tjugotre år. Student på Göteborgs universitet. Inte efterlyst och sökt förrän för någon vecka sedan och då av en faster i Filipinerna. Tydligen var det inte någon tät kontakt med hemlandet.

Cassandra var mycket nöjd. Att få en identitet att jobba med redan första dagen var en drömstart för henne. Hon hade möjlighet att bevisa för Bison att hon var minst lika skicklig som den där Markus som Bison hade talat så väl om på mötet de haft.

Efter det mötet hade Miriam fortsatt lovsången. Markus var så rolig. Han var så skicklig. Han var så bra. 

Hon hade noga läst Markus löpande rapportering, Bisons logg och obduktionsprotokollet. Slutrapporten från Markus saknades alltjämt. Vilka slutsatser hade han dragit precis innan han drog sig ur? Det fick man bara gissa sig till.

Men Cassandra hade fått en klar bild av vad som hade hänt på torpet. Det var uppenbart att offrets bakgrund var helt ointressant. Det här handlade inte om några knark- utpressnings- fyllskalleaffärer som gått snett. Det här var något helt annat. Det kunde ju vem som helst se. Det hade till och med kunnat ses av föregående utredare som skrivit tydligt om det i sin rapportering till Bison.

”Det är definitivt fråga om en mördare som mördar för mördandets skull. Som vill se maximalt lidande för att skaffa sig själv ett överläge och/eller sexuell njutning” stod det i rapporten som förövrigt var väldigt tråkigt skriven. Och lite längre ner ”mördaren har förmodligen sökt upp ett för honom okänt offer”. Cassandra höll med. Att titta på offrets familj eller bekantskapskrets skulle inte ge mycket. Det här handlade om något annat.

Vid något tillfälle hade Markus även föreslagit en misstänkt person som man i vart fall hade tänkt höra informationsvis. Men de hade inte fått fatt på honom.  Några bevis fanns inte mot denne Lukas Kröger. Bara en mycket svag indiciekedja, att han bott i närheten av torpet. Denne hade åkt till Norge och där hade telefonen laddats ur och sedan inte kopplats upp mot nätet igen. Det hade telefonoperatören sett.

Miriam hade noga berättat om sitt perspektiv på fallet och var nästan klar då utläggningen avbrutits av beskedet att offret var identifierat. Cassandra tyckte inte att Miriam berättat något som kunde föra det hela framåt eftersom det mesta fanns att läsa i det skriftliga materialet. Hade hon inte några som helst egna teorier? Tydligen inte. En detalj som hon dock fastnat för i Miriams berättelse var dock hur de knackat dörr och kommit till ett stort gult hus med tinnar och torn. Det lät som en saga, nedtecknad av bröderna Grimm eller någon liknande. En gammal dam hade öppnat dörren Det var bara brödsmulorna och en kokande kittel som saknades. Var de säkra på att huset var gul och inte brunt och tillverkat av pepparkaksdeg? Hur som helst så hade dörrknackning gått helt enligt förväntan ända tills det gula huset. De hade kammat noll. Igen. Men den förra utredaren hade istället för sitt egentliga ärende intresserat sig för detaljer i den gamla damens historia. Cassandra hade bläddrat i akten. Vart fanns allt detta i akten? Vad som framkommit i alla andra hus var noga nedtecknat i samtliga fall. Även oväsentliga detaljer som buskörande motorbåtar, brinnande lövhögar och annorlunda frisyrer. Bison hade förbjudit Cassandra att ringa Markus än på någon vecka. Han behövde tid att vila och komma till sans, hade Bison sagt. Det verkade viktigt för Bison att Markus kom tillbaka så fort som möjligt.

Cassandra hade ändå ringt redan fem minuter efter att hon fick telefonnumret från Miriam. Hon hade några frågor som hon behövde ha svar på. Var fanns slutrapporten? Varför fanns inte det gula huset med i det som Markus skrivit? Varför hade han börjat misstänka den där Lukas Kröger? Var det bara att han bodde där någonstans eller var det något mer? Det fanns ju inget noterat om detta heller. Det hela var minst sagt bristfälligt dokumenterat.

Men det var ingen som hade svarat på hennes samtal. Frustrerad hade hon efter några minuter ringt upp igen och lämnat ett meddelande i röstbrevlådan. En irritation steg i henne. Det var inte konstigt att Markus fick avsäga sig uppdraget när han inte ens vågar svara i telefonen.

När Markus ställde in matvarorna i kylskåpet så upptäckte han plötsligt att han var ensam. Ingen hjälpte honom att ställa in matvarorna. En sekund hann han bli irriterad över att han inte fick hjälp. Sekund två sansade han sig. Inte kunde den grå vardags­problematiken dyka upp redan. Sekund tre passerade. Då kom istället en oro.  Markus stod orörlig. Kylskåpsdörren öppen. Han höll ett mjölkpaket i handen som var halvvägs på väg in i kylskåpet. Han lyssnade. Det var helt tyst.

Markus hade hört föräldrar prata om sina barn. Sådant prat var alltid supertråkigt men en detalj hade fastnat. När barnen leker och det är stoj och stök är allt under kontroll. Då är allt som det ska. Det är när det blir knäpptyst som det fanns all anledning till oro. Tystnaden kunde tas som intäkt för att det var något djävulskap på gång. Kunde detta även appliceras på unga mördarkillar? Markus stängde försiktigt kylskåps­dörren och vände sig om.  

Det var fortfarande tyst. Rakt fram i rummet fanns ett allrum. Till vänster fanns ytterdörren. Vid ytterdörren gick trappan upp till övervåningen. Till höger fanns ytterväggen med några fönster ut ängen och skogsvägen till Manningsholm och till havet. Ytterdörren var öppen. Markus smög försiktigt och ljudlöst över rummet. Han tittade ut genom den öppna dörren. Den heta sommardagen hade övergått till kväll. Luften var betydligt kyligare. Vinden var inte stark men den rufsade ändå försiktigt i Markus hår när han tittade ut. Han kunde se bort mot vägen där bilen stod parkerad. Den var mörk. Trädens skuggor hade höljt sitt dunkel över den. Inget rörde sig. Inget hördes förutom prasslet från träden. Han gick in i huset igen. Vad var det som stod på? En Lukas som hittar på saker för sig själv kanske inte var det bästa. Det var en oberäknelig Lukas. En oberäknelig Lukas var det sista Markus behövde när han kanske hade funnit en lösning på ett mycket svårt problem.  

Markus tog på sig sina skor och gick ut genom ytterdörren. Inget hade förändrats sedan sist har var ute för några minuter sedan. Jo, det var lite mörkare, kallare och det blåste mer. Hela situationen hela gav ett olycksbådande intryck.

Han gick några meter intill stugknuten tills han nådde stugknuten. Markus tittade sakta runt den. Han fick plötsligt en känsla av déjà vu. Han hade upplevt det här tidigare.

Markus identifierade genast den situation som gav upphov till känslan. Det var när han och Bison hade smugit runt Teodoras hus. Då hade han gått runt huset motsols. Den här gången var det medsols. Hade Lukas varit i närheten den gången när han hade varit inne i huset? Det hade han helt glömt att fråga.

Markus höll sig nära gaveln på huset. Han tittade upp mot de mörka trädkronorna som vajade i vinden. När han gick runt Teodoras hus hade det blåst kraftigt. Han hade tittat in genom det första fönstret och försökt urskilja något där inne i mörkret. Markus mindes hur han känt på luften i det där konstiga ventilationsröret. Luften hade varit kall.

Markus slank förbi nästa husknut och spanade ut på långsidan som vette mot ängen och den lilla stigen som korsade ängen ut mot skogsvägen. Det var ingen där. Ingen Lukas någonstans.

En mörk tanke började komma till liv inom honom. Markus var vid långsidan av huset, precis mitt emot stigen över ängen när den tanken slog honom.

Hade inte det hela gått lite för lätt? Markus var helt säker på att Lukas hade utfärdat en grym dödsdom så fort han upptäckt att han var borta från deras gemensamma säng i Fjällviken. Markus visste att Lukas skulle se det som ett oförlåtligt svek. Lukas fungerade så. Han skulle aldrig glömma det sveket. Sedan lyckades Lukas kidnappa honom. Igen. När Markus förväntar sig brutal tortyr blir det istället kaffe på sängen och kyssar. Bad i sommaren och solstrålar genom håret. Det oförlåtliga var plötsligt förlåtet. Varför hade han inte upptäckt detta konstiga tidigare? Han hade varit så inne i sin naiva drömvärld att han helt förlorat sitt analytiska sinne. Kärleken till Lukas var som en tung drog för hans hjärna.

Han var inte alls förlåten. Tvärt om. Lukas hade givit honom hopp. Han hade skickligt orkestrerat denna charad för att få honom att känna sig lycklig och fri. Få honom att tro att allt var glömt. Markus hängde med huvudet. Det var över. Det måste vara så. Lukas skulle döda honom. Han låg han säkert på lur i buskarna redo att fånga in honom igen. Få honom att förstå hur dum han varit. Han skulle aldrig ha en chans mot Lukas som var snabbare och starkare och hade dessutom erfarenhet av att jaga och att döda. Och erfarenhet att få någon att lida.

Markus tog några långsamma steg ut på stigen som gick över ängen till skogsvägen. Halvvägs ut på stigen lyfte han sina händer över huvudet för att ge upp. Lukas kunde komma och ta sin triumf. Ta honom. Om Lukas förstod att Markus fattat det hela så kanske den inledande misshandeln kunde bli mildare.

Men det hände inget. Ingen Lukas visade sig. Markus tittade sig omkring. Om det hela var så välregisserat då borde Lukas visa sig nu. Det måste ha varit väldigt roligt för honom att se hur det gick upp för Markus att han hade blivit lurad. Att se minspelet just när han förstod att han inte var fri. Att han skulle dö. Hur han började hänga med huvudet just när den tanken chockade hans hjärna.

Markus vände sig om och tittade mot huset. Huset låg där. Stilla. Det var mörkare än förut. Tänk att det var det här sagolikt vackra lilla huset som han hade drömt om. Det var här Lukas och han hade levt lyckliga i drömmen. Ju mer Markus tittade på huset, ju mer tyckte han om det. Det var härifrån de hade åkt på utflyt med cykeln och kommit tillbaka. Det var här Markus hade känt sig så otroligt lycklig när han kysst Lukas bara några meter från där han stod nu. Ja, han älskade den lilla stugan. Han älskade sin dröm.

Men det var även här som deras gemensamma resa skulle ta slut. Lukas var verkligen grym, tänkte Markus. Det var skickligt att få honom så lycklig så snabbt. Få honom att känna hopp om att få vara en lycklig kille. Klart att Lukas kunde få en bättre kille än honom. Snyggare. Kanske någon mer lik Lukas själv. När han själv hade torterats och mördats skulle Lukas gå vidare och leta efter en sådan kille. Det hela var så typiskt. När Markus för en gångs skull hade tillåtit sig att bli kär. Riktigt tokigt, underbart kär.

Vinden drog över ängen. Det fina gräset böjde sig. Träden gav ett annat ljud från sig. Det var inte längre ett prassel av löv utan mer som ett sus, nästan vinande läte. Det var precis som om Lukas arrangerat vädret också.

Markus hade fortfarande händerna över huvudet så att Lukas kunde förstå att han inte tänkte göra något motstånd. Tankarna svindlade. Vad skulle nu hända med honom? Den sega, utdragna döden skulle han inte kunna komma undan. Hur länge skulle han behöva vara i fångenskap?

Men hur länge skulle spelet hålla på? Vart var Lukas? Markus började fundera. Vart var det bästa stället att iaktta honom? Så slog det honom. Inifrån bilen! Bilen var diskret parkerad men med utsikt över hela scenen. Där kunde Lukas sitta bekvämt och se hur han våndades och inväntade sitt straff. Ungefär som att se på en film. Markus vände sig sakta och försiktigt mot bilen. Den stod alldeles i kanten av ängen. Man kunde inte se om det fanns någon i den.

Lukas gillade nog det han såg, tänkte Markus. Sakta tog han några steg rakt mot bilen. Rakt över ängen så att det inte skulle ut som om han skulle smita. Några steg. Några steg till. Bilen kom allt närmare. Han kunde se trädens grenar speglas i vindrutan. Hur grenarna vajade i vinden. Men innanmätet var förfarande mörkt.

Lite närmare till. Markus stannade. Kunde inte detta grymma spel ta slut snart? Markus försökte titta längre in i bilen. När hans ögon vant sig med det mörker han tittade in i så upptäckte han att bilen var tom!

Det var bara några steg fram till bilen och han tog dessa försiktigt och tittade in genom sidorutan. Nycklarna var borta. Lukas hade tänkt på allt. Han skulle inte kunna komma undan så lätt genom att bara ta bilen till trygghet.

Markus hjärta började slå snabbare. Och hårdare. Vart gömde sig Lukas? Han spanade in i skogen. Han zoomade in varje stam individuellt och förväntade sig att se ett ansikte titta fram bakom någon av dem. Eller se en skugga komma emot honom. Han kunde inte se något. Men det betydde inte att det inte fanns något där. Lukas var säkert en mästare på att maskera sig.

Armarna över huvudet började somna. Markus lät armarna sakta glida ner för hans huvud. Han la armarna bakom ryggen istället som en signal att han inte utgjorde något hot. Den kalla kvällsvinden drog runt hans kropp när han vandrade tillbaka mot huset. Han kunde inte längre gå och vänta här på sitt öde. Det fick räcka nu. Markus var trött. Han kände sig gammal och sliten igen. Det var ett under att han fortfarande stod på benen med tanke på allt som han varit med om de senaste dygnen. Två kidnappningar, det sa väl ändå allt. Markus passerade gaveln och gick vidare till baksidans långsida där ingången fanns. Den var fortfarande öppen precis som han lämnade den. Han steg in. Det bara att vänta på Lukas nästa drag.

Det första han fick se när han tog steget in var att Lukas kom rakt emot honom. Så var han fast! Lukas höll honom i ett fast grepp runt hans kropp. Greppet var omöjligt att ta sig ur. Markus hjärta sjönk. Spelet var över.

– Vart har du varit någonstans?

Rösten var mjuk.

Markus märkte att greppet nog inte var så fast som han först trodde. Det liknade mer en kram. Han tittade runt i rummet. Hela rummet tindrade med värmeljus. Det var en kram.

– Va stel du är, har du varit ute, frågade Lukas?

Lukas tog ett steg tillbaka och hade sina händer på Markus axlar.

– Vad har hänt? Har du sett ett spöke där ute? Du är alldeles svart på ögonen jue.

Lukas släppte Markus ena axel och lät den handen svepa runt rummet.

– Titta va mysigt jag har gjort. Jag har gjort samma där uppe. Kom.

Lukas tog Markus hand och ledde upp honom på övervåningen. Det började gå upp för Markus att han verkade ha gjort en otrolig felbedömning. Igen. Det gick nog fortfarande att skylla på att han levt under en viss press. Hans paranoia blev tydligen bara värre och hade fått tankarna att gå i spinn igen. De hade inte kunnat kontrolleras. Vad var det som höll på att hända med honom?

När han plockade in matvarorna så verkade det helt enkelt vara så att Lukas varit på övervåningen och pysslat och gjort fint. Han skulle inte bli dödad! Tvärt om väntade mys med den han älskade i skenet av levande ljus. Pressen släppte plötsligt i hela kroppen. Det kändes som om kroppen var gjord av samma material som en manet. Eller kanske mer som en snigel. I vart fall något gummiaktigt. Gummi kanske till och med. I sovrummet var det underbart mysigt. Massor med värmeljus lyste upp rummet. Det fanns väl inte någon brandvarnare så det gällde att…

– Så…lägg dig där, du ser ut som om du behöver vila.

Lukas visste inte hur rätt han hade, tänkte Markus. Han antecknade i sitt minne att tänka lite mer rationellt nästa gång och inte låta hjärnan koka över på det sättet som den nyss hade fått göra. Tankarna hade fått löpa fritt. Utan någon sans. Han som såg sig så rationell och kontrollerad. Det här skulle ju kunna fått helt förödande konsekvenser. Det får aldrig hända igen! Tur att inte Lukas kunde läsa tankar.

Markus lade sig på sängen. Lukas lade sig bredvid honom. Lukas stödde sitt huvud med sin ena arm och hand och tittade på honom. Markus tittade upp i taket. Markus var utmattad och kände en väldig trötthet komma över honom. Det hade varit en lång dag. Och nu var han trygg. Det var varmt av ljusen.

Efter några sekunder tog Lukas med sin hand försiktigt om Markus haka och vände hans huvud mot sitt. Samtidigt flyttade han närmare så de låg alldeles nära. De kunde känna varandras andedräkt.

– Jag har längtat så jättemycket efter det här, sa Lukas svagt.

– Jag också, svarade Markus.

Markus kände hur all oro hade försvunnit ur hans kropp. Han hade missuppfattat allt. De där kyssarna kunde inte ljuga. Lukas var helt fantastisk. Så varm. Så gullig. Så spännande. Markus tog sin arm om Lukas huvud och kramade honom. En så varm kram var just vad han behövde efter all anspänning.

Faran över tänkte Markus. Han skulle aldrig tillåta sig att göra sådana där misstag igen. Det var redan noterat i minnet men noterades igen för säkerhets skull. Dubbla minnes­anteckningar hade väl aldrig skadat någon.  

Efter en stund frågade Lukas Markus om han ville ha en smörgås. Markus hade tackat ja och Lukas försvann ner för att hämta. Markus hade helt glömt bort att han var hungrig.

Markus blev ensam i rummet där han hade varit fastfjättrad samma morgon. Dagen hade minsann bjudit på svängningar av de mest extrema slag. En sak får man ändå säga om Lukas, det var svårt att vara uttråkad med honom.

Så kom Markus på nya tankar. Medan Lukas bredde mackor så kunde han fundera på sin idé. Han hade inte haft en enda minut över att tänka på den. Och han kunde ju inte göra det samtidigt som han gjorde andra saker.

Om Lukas inte åkte fast för mordet i Tjusedal så skulle han inte få sona det brottet. Det var fel. Det inte rätt. Det var orättvist. De gick inte an att stackaren i torpet utsattes för ett sådant enormt lidande utan att det skulle resultera i något. Markus skulle inte kunna leva med en sådan orättvisa. Det var en obalans som på något sätt var tvunget att återställas. Skulle Lukas kunna förmås att göra goda saker som på något sätt väger upp det onda. Markus funderade.

Det som framkommit under dagen var att Lukas hade en alldeles unik insyn i hur en mördare tänker. It takes one to know one sägs det ju. Skulle Lukas kunna nyttjas till att lösa brott och ta fast mörare som går fria på gator och torg? Mördare som kommer mörda igen och är farliga för andra människor. Det skulle i så fall vara till stor nytta för de familjer som lever i ovisshet. Och för de familjer som slipper utsättas för ett oerhört brott om mördaren åker fast dessförinnan. Kanske kunde flera mördare tas fast och till och med ge ett litet positivt saldo i den universella balansen?

Men hur skulle detta gå till? I verkligheten? Det lät ju lite…ja. Markus var ju officiellt sjukskriven, eller i vart fall tagen ur tjänst, och hade inte tillgång till alla polisens resurser.

Det skulle i så fall bli aktuellt med sedvanligt, gammalmodigt utredningsarbete. Börja med något enkelt fall för att se hur det gick. Det skulle ju definitivt vara en utmaning. Svårare men också roligare. Vinsterna var stora. Roligt! Bättre förståelse för varann. Spänning! För att inte tala om återställandet av universums balans. Som ett par Bonnie & Clyde fast i godhetens tjänst. Markus skrattade till. Tanken tilltalade honom väldigt mycket.

– Vad skrattar du åt?

– Det ska du få höra, sa Markus.

Det återstod att se om idén kunde få vind i seglen.

Markus började berätta för Lukas. Hur Lukas tidigare under dagen då Lukas pratat om att sälla saker och ting till rätta. Han fortsatte med att han upptäckt att Lukas verkade bra på att analysera. Utan att för den skull säga att crimial minds think alike eller vad det nu var han tänkt tidigare. Han berättade hur han trodde att Lukas kunde hjälpa andra människor från sorg, ilska, saknad och ovisshet och avslutade med Bonnie & Clyde-liknelsen för att avsluta med en liten humoristisk toppnot.

– Visst skulle det vara spännande? Man kan väl testa?

Lukas skrattade inte. Han rörde inte en min. Han bara tittade på Markus. Som blev orolig. Hatade Lukas idén?

– Så…vad tycker du, frågade Markus till sist.

Lukas rörde sig äntligen. Han tog sin hand och drog Markus över huvudet från pannan, över håret till nacken. Markus kände att faran var över. Det fanns mycket kärlek i Lukas rörelse.

– Jag gillar det, sa Lukas. Men tror du verkligen jag kan hjälpa till med något?

– Ja! Absolut. Du hade ju många bra idéer om vad som hade hänt i Norrköping. Jag hade aldrig tänkt så.

– Nej…alltså jag bara rabblade lite saker.

– Det var inte rabbel. Det är vad man kallar ”nya ögon” på ett fall. Andra perspektiv kan vara helt ovärderligt.

– Det här kanske är lösningen, trevade Lukas…men du måste hjälpa mig.

– Jag kommer stå vid din sida hela tiden. Vi gör det tillsammans. Vi försöker i alla fall. Det är ju värt ett försök, eller?

– Ja, det är det. Men om det inte funkar så får du inte bli sur?

– Jag lovar.

De åt smörgåsarna och småpratade om den idé som växt fram. Vände och vred på detaljerna. Hur det skulle kunna gå till. Fantiserade om vad som kunde hända. Hur de besökte brottsplatser för att kolla och hur de satte upp base camp för att spana på någon misstänkt. Sedan kunde de lämna in sitt tips till polisen. Anonymt förstås. Lukas gillade idén mer och mer. Det lät faktiskt riktigt spännande. Han och Markus jagar mördare. Vem kunde ha trott det?  

När Lukas plötsligt inte fick svar förstod han att Markus hade somnat. Lukas tänkte på hur illa han hade behandlat Markus. Att han var nära på att döda honom. Inte bara döda honom utan även självklart också tortera honom nere i Teodoras källare. Det var inte konstigt att Markus var utmattad efter dagen.

Men Lukas var inte sömnig alls. Han hade fått energi av Markus idé. Han gick ut i bilen och hämtade Markus surfskärm. Han lade inte märke till den skugga som rörde sig bakom tallarna. Inne i stuga läste han nyheter. Allt verkade ha återgått till det normala efter dramatiken med Cocos. Han blev snabbt uttråkad.

Lukas reste sig och ställde sig vid fönstret och tittade ut i mörkret. Utanför den lilla stugan var fortfarande himlen mörk. Sly och strån stod helt stilla över den lilla ängen. Skogsvägen mot Manningsholm låg öde. Under ormbunkarna var marken fuktig. Ett stort kantarellstånd stod och väntade på att bli upptäckt. Skogsvägen till stugan var daggvåt. En ensam skogsduva kuttrade långt inne i skogen. Månen lyste intensivt och nådde ända ner till markens mörkt grönskimrande mossa.

Han hade aldrig haft några drömmar om hur han ville att hans liv skulle se ut i framtiden. De gånger han försökte drömma om sin framtid så var den alltid mörk och ogenomtränglig. Som ett svart hål där varken ljus eller svar nådde ut. Det spelade inte någon roll om han försökte se sig själv om ett år eller trettio år. Något blockerade honom för att få drömma om sin framtid. Som om den inte ens fanns.

Sedan hade dramatiska saker hänt. Skulle hans liv vara såhär nu? Han tittade på Markus. Ja, det var väl inte så dumt. Det var ju mysigt och han kände sig verkligen trygg med Markus. Och det var ju nice att känna att Markus gjorde som han sa. Han kunde få utlopp för sin dominanta sida även om han hade en kille. Men kunde det inte bli tråkigt? Att inte få göra någon riktigt illa? Att få känna hur personen lider. Det pirrade till lite i Lukas när han tänkte på känslan. Men nej, han hade inte tänkt så mycket i de banorna. I alla fall inte den senaste tiden. Kanske hade han inte något behov av att mörda någon längre. Helt utan att han hade tänkt på det så hade hans våldsamma sida förminskats till att nästan försvinna helt. Bara nästan. Han visste ju att det fanns kvar inom honom. Men det kanske kunde ses mer som en sjukdom som var under kontroll. Varför hade den sidan nästan försvunnit? Han var inte ensam längre. Markus var rolig. Markus gav honom äventyr. Markus gav honom stimulans. Han gav honom sex. Markus hade kanske lagat honom.

Det var mörkt ute. Det fanns inga träd nära huset på den här sidan. Bara äng. Lukas kunde se att ljuset från fönstret där han stod kastade en ljus rektangel på ängen utanför. Längre bort tonade ljuset bort. Alldeles längst bort i gränslandet där ljuset övergick till mörker. Han kunde nästan inte se det vajade slyet där ute.

Han hade haft tur. En helt fantastisk obeskrivlig tur. Att hitta en kille som verkligen fattade hur han funkade. Av fem miljarder killar fanns det nog bara en som Markus. Trots att Markus var så snäll och nördig så hade kanske också han ett mörker inom sig. Det var tydligt att även Markus bar på hemligheter. Kunde det vara därför som Markus förstod honom så bra? Eller så var det något annat som gjorde det? Men hur skulle framtiden bli? Kunde Markus jobba kvar inom polisen? Vad skulle han själv göra? Det fanns nog jobb. På sommaren fanns ju hur mycket jobb som helst i alla fall. Men hur var det på vintern? Skulle de bo i den här stugan? Det kunde ju vara mysigt men den var nog inte vinterbonad. Det märktes ju när det blåste. Tänk om de kunde bo i Teodoras hus på vintern och sedan flytta ut till stugan på sommaren. Nej, det var inte heller någon bra idé. Teodora kunde ju komma hem rätt vad det var. Kanske någon gång i framtiden. Bäst att ha ett eget hus någonstans. Men det var ju dyrt att köpa hus. I alla fall vid havet. Kanske skulle de kunna bo i en mysig lägenhet tills de skaffat sig jobb så de kunde låna. Kanske kunde han jobba så mycket som han kunde och sedan hjälp Markus i hans jobb så att han skulle kunna bli mer framgångsrik. Lukas ansåg sig kunna en hel del om hur en mördare fungerade.

Vad var det egentligen som sa att något av det här skulle gå? Han kanske bara hade en fantasi om att han faktiskt kunde göra någon nytta. Markus skulle ha en hållhake på honom hela livet ut. Ute var ännu mörkare ute än tidigare. Det ensamma slyet på ängen som han hade sett tidigare syntes inte längre. Men Lukas visste att det fanns där ute någonstans där längre ut i mörkret. Lukas ansträngde sig för att se det.

Han gick och värmde en kopp te. Kanske skulle den varma drycken hjälpa honom att sova. Han greppade surfskärmen igen. Markus idé att de skulle lösa mord för att sona hans brott var så smart. Men de måste lösa det mordet snabbt så Markus fattade att hans idé fungerade. Hur skulle de få fast mördaren från Norrköping? Att lösa fallet var nyckeln till att få behålla Markus. Det förstod Lukas. Han måste visa att han kunde bidra på något sätt. Han hade inte de fina utbildningarna som Markus hade.

Lukas började redan känna sig lite uppgiven. Var han på väg ner i en depp igen? På väg ner i sitt eget mörker där han varit så många gånger förr. Det var något fel på honom. Han kände sig liten. Oddsen talade emot honom. Hur kunde han hjälpa till att lösa brott där polisen hade misslyckats? Han hade inte massa teoretisk kunskap att luta sig mot. Lukas gick in på sökte på ”gryningsattackerna i Norrköping” på nätet. På ett forum fanns 146 sidor spekulationer om vad som hänt. Kanske kunde man få en idé av något där inne.  Han läste och läste tills han blev trött i ögonen. 

Han värmde på sitt te och tittade ut i mörkret igen för att vila ögonen från skärmens ljus.

Slyet…Lukas rykte till. Han spillde ut varmt te över sin hand. Det var något som rörde sig är ute i mörkret! Något hade frigjort sig från skuggorna i gränslandet mellan ljuset och mörkret där det bara skulle finnas en tom äng med gräs och sly. Men det han hade sett hade varit större. Han hade sett en större massa röra sig där ute. Något mörkt men av ett annat slag. Var det ett stort djur som lurade där ute i mörkret? Eller hade han inbillat sig? Lukas spanade intensivt ut i mörkret, men han såg ingenting längre. Vad det än var så var det plötsligt borta. 

Lukas gick snabbt över rummet och släckte ner alla lampor med hjälp av huvudströmbrytaren innanför ytterdörren. Kyl och frys stängdes också av. Det blev tyst. En dödlig tystnad.

Han låste ytterdörren och smög upp på övre våningsplanet. Han satte sig på knä i sägen och tittade ut genom sovrumsfönstret. Här hade han en bättre utsikt och efter att han släckt belysningen så var det, tack vare det svaga månljuset, ljusare ute än inne. Lukas tittade bort mot bilen. Inget. Mot skogsvägen som ledde till Manningsholm. Inget.

Lukas försökte framkalla minnesbilden. Vad var det han hade sett? Det var något som hade rört sig där ute i natten. Men vad. Nej, det var inte något djur. Det var något annat. Hur mycket han än koncentrerade sig på att se något så fanns det inte kvar där ute.

Han smög ner från övervåningen. Han måste ut. Han skulle inte kunna sova om han visste att det var något som smög runt huset.

Försiktigt öppnade han ytterdörren mot skogen och smög ut i natten. Helt ljudlöst. Det var en varm och vindstilla sommarnatt. Lukas tittade åt båda håll på baksidan om huset. Han lyssnade. Inget hördes. Inget syntes. Men han hade någon konstig känsla inom sig. Som om det var något som inte stod rätt till. Lukas kände närvaron av någon i närheten som inte hörde hemma vid stugan. Inne i stugan låg Markus och sov. Han skulle inte låta något hända Markus. Aldrig.

Lukas smög sakta fram till husknuten. På andra sidan den fanns gaveln med sovrumsfönstret som han nyss tittat ut ifrån. Lukas såg fortfarande inte det konstiga som han sett för en kort stund sedan. Men känslan av att något fanns där ute blev starkare.

Gräset under Lukas bara fötter var fuktigt. Det var som om de fuktiga molnen på himmelen under kvällen sänkt sig och lagt sig till ro på de gröna stråna. Men man kunde smyga bättre barfota. Anpassa sig bättre till terrängen. Det kändes mer naturligt att jaga så.  Precis som en riktig predator. Lukas gick sakta till nästa husknut. Bakom den väntade stugans långsida mot ängen och det fönster där han hade sett det som hade väckt hans misstankar om att något var fel.

Han tittade försiktigt runt knuten. Han kunde se månens halva skiva. Månljuset flödade ner på den lilla ängen.

Det var så tyst att man skulle höra en knappnål falla mot gräset på andra sidan ängen. Det var tack vare detta Lukas hörde det. På skogsvägen framför torpet hördes plötsligt tydliga fotsteg som frasade mot gruset. Stegen av en människa. Lukas drog sig tillbaka med ryggen tätt in mot gaveln. Han smälte in i skuggorna och blev ett med mörkret. Han hade haft rätt! Det var någon där ute. Någon gick på den öde skogsvägen. Mitt i natten. Det var inte rätt. Det var inte rätt alls. Stegen kom närmare. Han hörde dem så tydligt så att de nästan dånade i hans huvud.

Inom några sekunder skulle han kunna se gestalten på vägen. Lukas väntade. Vad skulle han göra? Han hade inget annat vapen än sina bara händer. Men händerna hade funkat bra förut. Stegen rörde sig närmare på skogsvägen. Men Lukas kunde inte se någon. Gestalten förblev i skydd från månljuset med hjälp av de stora ekarna vars grenar växte över vägen.

Så stannade stegen plötsligt upp. Det blev återigen tyst. Helt tyst. Hade inkräktaren på stigen sett honom? Det var en stand off. Lukas gjorde sig beredd att springa. Inte från stegen. Utan mot dem. Det var så han funkade. Lukas började sakta gå över ängen. Han visste att han syntes i månljuset. Det frasade om löv och gräs under fötterna. Personen på stigen skulle kunna höra honom. Lukas hade ögonen fastlåsta på exakt den plats varifrån han hade hört stegen. Han kunde höra stegen igen. Men denna gång ökade de takten. Lukas var strax ute på skogsvägen. Han stannade upp en kort stund. Längre bort på skogsvägen kunde han höra hur någon med raska steg rörde sig bort från honom och stugan.

Någon rusade fram över vägen med en hög hastighet. Det var nog klokt, hann Lukas tänka. För han var helt beredd på att mörda den som kom i närheten av Markus och deras liv stugan.

Lukas satte fart efter stegen. Det var inte normalt att någon var ute och gick i natten på det där sättet. Stigen ledde ingenstans. Och om man inte ville Markus och honom själv illa så hade man inte börjat springa. Lukas sprang så fort i mörkret och planerade samtidigt vad han skulle göra med den som sprang framför honom. Äntligen skulle han få mörda en människa igen. Han ökade takten ytterligare. Hjärtat bultade och han kände hur han fylldes med energi. Han skulle få radera ett liv igen. Känna någon sluta andas under honom. Se livet försvinna bort i någons ögon och samtidigt veta att de sista de ser…är honom.

Efter några hundra meter öppnade landskapet upp sig. Trots att Lukas hade sprungit så fort han orkade kunde han inte se någon framför sig. Han stannade upp och lyssnade. Långt borta kunde han höra snabba steg. Ljudet av stegen tonade sakta bort. Han hade blivit ifrånsprungen.

Lukas stod kvar en lång stund och lyssnade och funderade. Vad var det han hade varit med om? Han trodde att han sprang snabbt. Långt snabbare än genomsnittsmannen. Men här hade han blivit ifrånsprungen. Utklassad faktiskt. Det gjorde det hela mer misstänkt. Det var inte någon vanlig medelsvensson som hade varit i närheten av Markus och hans stuga. Det var något annat. Vad? Vem? Lukas gick sakta tillbaka till stugan. Han bestämde sig också för att inte berätta något för Markus. Då skulle han bara bli paranoid och vilja att de flyttade från den mysiga stugan. Det ville inte Lukas. Faktum var ju att vem det nu än var som hade varit på nattligt oinbjudet besök vid stugan så hade den personen lagt benen på ryggen så fort Lukas visat sig. Om det var någon som ville dem ont så hade väl den personen gått till attack?

– Du är kall, sa Markus yrvaket när Lukas lade sig vid honom.

Han hade vaknat av ljudet av dörren som stängdes.

– Ja, jag var ute på en liten promenad runt huset bara. Sov nu, älskling.

– God…n

Markus sov snart igen. Lukas lutade sig och kysste honom på pannan.

Han satte sig skärmen igen. Jakten hade givit honom ny energi. Han älskade att känna saker. Han älskade äventyr. Allt det här var perfekt för honom.

Den här gången dröjde det inte länge innan han såg något i forumet. Det var något i forumet som inte riktigt stämde. Lukas lutade sig närmare det blåa skenet. Haha kanske var han inte så dum trots allt. Markus skulle allt få se.

Lukas vaknade med ett ryck. Det var mörkt i rummet så han förstod genast att det var mitt i natten. Det var varmt. Klibbigt varmt. Det var alldeles knäpptyst. Den vind som tidigare under kvällen smekt landskapet, och som då hörts tydligt in i sovrummet genom de tunna väggarna, var borta. Det var så tyst så att Lukas undrade om han hade fått lock i öronen. Bredvid honom sov Markus som andades tungt. Även om han inte kunde höra några andetag såg han det vita lakandet rörde sig sakta upp och ner. Markus sov alltid så tyst.

Lukas kände sig obekväm. Något som hade fått honom att vakna. Han satte sig försiktigt upp i sängen och försökte minnas om han hade drömt något sekunderna innan han vaknade. Hade han haft en mardröm? Men mindes ingenting. Han tänkte så segt.

Men Lukas kände sig själv. Det var något som inte stämde. Något var fel. Lukas bläddrade istället igenom sina minnen från dagen. Släppa Markus fri, bada, trösta Markus, den fina lunchen vid havet, göra mysigt hemma med ljus, krama och kyssa Markus, prata om Markus idé och sedan somna. Han kunde inte minnas någon konstigt från dagen. Men något var det som irriterade honom. Han började gå igenom dagen mer i detalj. De åt lax till lunch, de handlade mat…vilken mat var det nu, fläskfilé, grönsaker… vänta!

Vad var det med Markus när han kom in efter att han tänt ljusen?? En ilning gick genom Lukas ryggrad som gav signal om att han hade hittat detaljen han hade letat efter. När han hade varit på övervåningen hade han tittat ut genom fönstret. Han hade sett Markus genom fönstret. Men vad hade han sett egentligen? Markus hade bara stått där borta vid bilen. Vad hade han gjort där? Medan Lukas trodde att Markus var i färd med att ställa in matvarorna så hade han istället smitit ut till bilen. Det fanns ju inga varor kvar i bilen att hämta. Det hade bara en kasse matvaror plus grillkolen. Och dessa varor var redan inne i huset. Markus hade ju själv burit kassen.

Men det var det första tillfället som Markus varit ensam sedan han befriades från snarorna i sängen. Han hade inte ens ställt in alla varorna förrän han smitit ut. Ett mjölkpaket hade stått kvar på bänken vid kylskåpet när Lukas kommit ner. När Markus stod och ställde in varorna så måste han ha blivit avbruten av en tanke.

När det gick upp för Lukas vilken tanke som hade avbrutit Markus hoppade hans hjärta över ett slag. Markus hade tänkt fly! Han hade tänkt smita igen! Men när han kommit ut till bilen så hade han upptäckt att det inte fanns några nycklar i. Då hade han gått in i huset igen för att leta upp nycklarna men det var då som Lukas hade mött honom. Det var därför Markus hade varit så stel och konstig! Han skämdes över att han blev avbruten i sin flykt och gjorde allt för att dölja det som han tänkt göra. Sedan hade han låtsats gilla kyssarna i sängen. Lukas tittade på den sovande Markus. Han kände sig varmare än förut. Det snurrade i hans huvud av alla tankar som försökte tränga in samtidigt.

Det här betydde ju att allt var falskt. Att Markus fortfarande hatade honom precis som han gjorde när han flydde från Fjällviken. Han hade bara spelat. Sov han ens? Eller låg han vaken och rävsov i väntan på första bästa tillfälle att fly? Nej, Markus skulle inte få fly. Lukas kände en stor ilska bubbla upp inom honom. En enorm, helt okontrollerbar, ilska. Ingen människa hade någonsin svikit honom på det här sättet. Lukas hade för första gången i sitt liv tillåtit sig att öppna sig, att vara sig själv med någon och att älska någon. Det hade varit en helt underbar känsla. Men den känslan vari inte menad för honom.

Lukas kunde till och med känna bitterheten rent fysiskt i munnen. Han kände mycket väl till känslan. Han hade fått den en gång tidigare. I Fjällviken precis när han upptäckte att Markus flytt. Då hade en plan för Markus död utmejslats som av olyckliga orsaker aldrig sjösattes. Men denna natt var läget annorlunda. Markus förtjänade inte bara att dö! Han förtjänade mer än så! Mitt i denna känsla av ursinne kom det nu över en stor sorg. Han älskade fortfarande Markus. Hur kunde han vara så falsk att lura honom så. Att spela på hans känslor bara för att komma loss.

I mörkret vände Lukas sin kropp mot Markus. Det var dags att låta honom förstå att han var genomskådad. Lukas hade inte någon plan för hur det här skulle gå till men den planen som togs fram i Fjällviken kunde fortfarande nyttjas. Den var bra men den dög inte fullt ut. Att bara öppna Markus skalle skulle vara för milt. Det måste bli mer utdraget. Ökande våld och tortyr i små, små steg. Att först få honom att förstå hur ägd han var. Vem hans kropp, medvetande och själ tillhörde. Tvinga Markus att säga vem som ägde honom. Sedan sakta låta livet försvinna ur honom. Plus att Lukas skulle få njuta hela tiden. Allt Markus var till för var att få honom att njuta.

Lukas vände på Markus och satte sig gränsle över hans mage. Det var där han gillade att vara. Han lade Markus händer längs med kroppen och låste fast dem mellan kroppen och hans ben och knä. Han behövde inte binda Markus. Han visste att Markus inte skulle ha något att sätta emot hans kraft. Han var mycket större och starkare än Markus. Det var bara bra om Markus gjorde motstånd och försökte slita sig från honom. Desto mer intensivt skulle straffet bli. Han hade total kontroll.

Den i mörka natten lutade sig den svarta skepnaden över Markus. Lukas stora överkropp över Markus nedbäddade huvud. Markus sov fortfarande djupt.  

Lukas letade sig in med båda händerna i Markus hår och tog tag i håret. Hårt. Markus stönade till i sömnen. Vänta, var det här verkligen rätt sätt, frågade sig Lukas? Kanske är det bättre att slå ut några tänder på honom redan med en gång. Han släppte taget om håret och riktade ett knytnävsslag mot Markus ansikte. Nej, det kändes inte heller bra. Han kunde skada handen. Det kunde komma blod.

En härlig känsla hade börjat sprida sig i hans kropp. Han upptäckte att det började pirra i honom. Han hade försökt att bli en bättre människa. Men det hade bara lett till att han hade blivit lurad och bedragen. Markus hade diktat upp en historia om att de skulle åka runt och lösa brott tillsammans. Vilken fjantig idé. Det var som taget ur en dålig film påhittad av någon dåre. Men alla vet en sak: i de bästa filmerna sker dock något som man aldrig kunnat förvänta sig. Han skulle själv se till att manuset ändrades i den här historien. Det här skulle inte bli som en dålig film.

Lyckokänslan spreds ytterligare. Det började pirra ifrån hårbotten till längst ner i tårna. Markus skulle tvingas slicka hans fötter efter att samma fötter stampat på honom! Det första slaget var inte långt borta nu.  Hur hade han kunnat välja bort den här underbara känslan av att ha total kontroll över någon? Att veta att den personen kommer att dö under honom. Att styra över osäkerheten i hans ögon.

Lukas tog ett hårdare tag i Markus hår och drog tag i det. Markus vaknade. Det var ett bevis på att han inte sovit utan bara lurats och väntat på rätt tillfälle att ge sig av.

– Vad gör du? Aj, sluta, skrek Markus.

Lukas svarade inte men slutade genast dra i håret men tog sina händer istället på var sida om Markus panna och tryckte ihop hårt precis som om han ville krossa Markus huvud mellan sina händer. Lukas pressade ihop Markus huvud så mycket han kunde. Det var väldigt stor frustration som behövde komma ut ur hans kropp. Att Markus huvud skulle krossas var nog för mycket att hoppas på.

– Men stopp nu, skrek Markus igen och försökte ta sig loss. Men hans armar var fastlåsta under Lukas. Lukas släppte greppet och lutade sig fram mot Markus.

– Du skrämmer mig, vad har hänt, frågade Markus.

– Det vet du nog…

Lukas väste orden.

Så kom det tillfälle som Lukas hade väntat på. När det började gå upp för Markus att han var blivit avslöjad. Han såg det så tydligt i Markus ansikte. Det började med att Markus blev stilla. Han gjorde inte något motstånd längre. Sedan mörkande hans ögon. Där syntes motståndet som Lukas älskade. Det svarta oändliga universum som Lukas ville utforska. Som han ville vara härskare över. Han ville vara guden där och ingen annan. Han skulle få utforska det precis som han ville under sina egna regler och inte hindras av något eller någon.  Han skulle inte låta sig hämmas av något.

Han skulle vara Markus Gud. Markus skulle förintas. Han skulle inte hittas som Nimuel. Markus skulle försvinna från jordens yta. Så länge det fanns minsta ben kvar av Markus så skulle han inte kunna känna ro.

– Nej, det vet jag inte, sa Markus plötsligt.

Han talade starkt och tydligt. Motståndet var uppenbart.

Hur vågade han tjafsa emot? Fattade han inte att det var slut? Lukas slog Markus i ansiktet med öppen handflata. Det var ett hårt slag och det märktes att Markus fick ont av slaget. Lukas blev förvånad över hur befriande och skönt det var att slå Markus. Han hade misstänkt att det skulle bli skönt men inte alls att det skulle kännas såhär bra. Han kände sig superdominant. Överlägsen. Bäst. Han var kung.

– Du tänkte fly, jag såg dig vid bilen.

Lukas tog sina händer och lade dem kring Markus hals. Han mindes hur skönt det hade varit att strypa Markus i Fjällviken. Då hade det varit frivilligt men att strypa honom med full kontroll skulle bli ännu skönare.

–Men jag…förlåt…började Markus.

Det var allt hann säga innan Lukas började strypa honom. Lukas lutade sig över Markus för att få mer kraft. Hans tyngd och hans kraft gjorde att det skulle gå snabbare att strypa honom. Ännu hårdare. Markus ögon stod ut från ögonhålorna men de var fortfarande fulla med liv. Detta retade Lukas. Dö, tänkte han. Dö, ditt svin! Lukas händer fick gick helt runt Markus hals och Lukas kunde känna egna handens fingertoppar bakom Markus nacke.  Markus sprattlade med benen men var redan för svag för att kunna ta sig loss.

– Men dö då, skrek Lukas.

Bilder flimrade plötsligt förbi i hans medvetande. Hur de hade kysst varandra. Hur Markus hade sagt att han älskade honom. Bilderna fick Lukas att tappa sin kraft. Han sluta strypa Markus.

Markus hann inte bli medvetslös utan kippade efter andan. Han hostade. Han försökte säga något men det gick inte.

Lukas slog honom igen. Och igen. Maktberusningen ökade. Pirret ökade. Lukas kände sig nästan yr av känslorna. Men det måste bli mer.

Lukas klev av Markus och drog honom i håret. Markus hade inte något annat val än att följa med. Men han hade problem att följa så snabbt som Lukas ville.

– Men kom då din idiot, sa Lukas. Jag ska slå dig mycket mer där nere där det finns mer plats. Jag ska misshandla dig.

Det var väldigt skönt att säga så till Markus. Han hade aldrig talat så till Nimuel. Då hade han mest varit tyst när han misshandlat.

– Fattar du? Jag ska slå dig sönder och samman, fortsatte han. Du kommer dö i natt!

Lukas släpade ner Markus på undervåningen.

– Ner på golvet, kommenderade Lukas.

Där fick han ligga på golvet och pusta. Lukas stod bredbent över honom. Lukas stampade till på Markus axel så att han hamnade på rygg.

– Vad har hänt, varför gör du såhär, rosslade Markus. Det tog mycket kraft av honom att prata.

– Du tänkte fly, ditt as. Du lurade mig!

Lukas tog sin fot och satte den över Markus huvud. Nu skulle han fatta att han var under honom. Och inte vara värd något alls.

Markus försökte säga något men Lukas hade redan ställt sig på hans ansikte. En fot över munnen och en på pannan. Hela hans tyngd var på Markus huvud.

– Du. Jag ska misshandla dig så att du inte vet vad du heter, sa Lukas.

Han stod kvar med en fot över Markus mun och stampade med ena hälen på hans panna.

Så kom Lukas på något. Efternamnet. Det jävla efternamnet. Han visste inte ens vad Markus hette.

Han klev av Markus huvud och satte sig på hans mage. Med ena handen mot Markus hals. Det märktes att Markus hade ont eftersom han försökte värja sig med sina händer.

– Döda mig inte, bad Markus. Min hyresvärd kommer att leta efter mig. Det här är hans hus och han brukar…

– Du ska dö! Men inte nu. Ingen kommer att hitta dig. Jag lovar, väste Lukas.

– De hittade alla andra du dödat, invände Markus.

– Håll käften. Du ska svara på min fråga nu. Vad heter du?

– Jag…

– Efternamn. Svara nu.

Markus var tyst.

Lukas började slå honom hårdare. Omväxlande med höger och vänster hand. Han slog Markus hårdare än han någonsin gjort förut.

– Säg, skrek Lukas. Säg nu då för fan innan du dör!

Det var bara någon sekund mellan slagen. Lukas fylldes med energi.

Markus svarade inte. Lukas ville hoppa på honom. Först njuta av att våldta honom. Sedan krossa honom under sin tyngd. Nej först krossa. Sedan våldta. Han reste sig och tog sats mot Markus huvud. Det kändes om att han flög.

Lukas vaknade upp med ett ryck. Igen. Han var tillbaka i sovrummet. Det var fortfarande mörkt. Men den här gången var rummet var fullt av ljud från vinden utanför. Från skogen. Väggarna knarrade. Alldeles intill hoade en uggla. Det var svalt.

Markus låg bredvid honom.

Lukas kunde höra honom andras tungt. Lukas kände sig yr och förvirrad. Vad hade hänt? Hade han drömt? Han kände med händerna över sin kropp. Ansiktet, halsen magen och… Han var så varm. Han tittade på Markus igen och drog ner täcket. Markus var inte skadad.

Han hade drömt att han misshandlat Markus. OMG vad han hade gillat att göra det. Han hade älskat det! Han måste göra det. I verkligheten. Ta ut alla sina krafter på Markus. Han måste göra det nu! Var Markus oskyldig eller inte det spelade inte någon roll. Det fick bara bli som det blev. Markus skulle förstå, han hade ju stannat kvar trots att man måste fattat att det var farligt.

Lukas drog av Markus täcket helt. Han såg hur Markus började frysa eftersom skinnet knottrade sig. Vad blir bäst? Strypa honom eller slå honom. Markus måste hjälpa honom att njuta.

Lukas tryckte ner Markus axel så att han låg på rygg och satte sig över hans mage. Precis som i drömmen. Lukas kände hur musklerna pumpade inom honom.

– Jag älskar dig, Lukas.  

Markus hade bara mumlat orden. Han vred sig lite under Lukas kropp. Han sov fortfarande. Lukas planer stannade upp.  Lukas tittade på Markus.

En vindby drog över huset. Lukas kände en kall luftstråle leta sig och svepa över hans rygg. Det var skönt.

Markus ansikte var så lugnt. Det var som om det låg ett speciellt ljus över det. Lukas började le när han såg det. Han älskade verkligen den här nörden.

Lukas rusade ut ur rummet. Det var farligt att stanna kvar en enda sekund till. Det var bara sekunder kvar tills han gjorde något som inte kunnat göras ogjort.

I bara kalsongerna sprang han ut i natten. Den kyliga natten svalkade honom. Lukas saktade in och gick ut på stigen över ängen. När han nådde den större skogsvägen stannade han upp. Det som han trott i drömmen om att Markus hade tänkt fly var inte sant. Markus hade haft flera tillfällen att fly. Men Markus hade stannat kvar hos honom. Han kunde bedöma bevisen bättre vaken än i drömmen. Visst hade Markus stått vi bilen och visst hade han betett sig konstigt efteråt. Men i hans ögon fanns sanningen. Markus ljög inte när han sa att han älskade honom.

Lukas tänkte på vad som mer hade hänt sedan i drömmen. Han återfick känslan av hur det var att misshandla Markus. Det var hur skönt som helst. Bättre än bästa sex. Fastän det var som sex. I drömmen hade han kommit på att det också kunde kombineras med sex. Markus och han hade inte haft sex än. Det hade inte varit något bra tillfälle. Lukas kände att han ville ha det. Han behövde det. Markus måste få honom att njuta. Tillfredsställa honom.

Men inte hur som helst. Helst genom att låta honom nyttja sin makt över den varelse som fanns där inne i stugan. Ta honom. Tvinga honom. Våldta honom. Helst av allt ville Lukas gå in i huset genast och ta det som tillhörde honom.

Utan att Lukas själv hade märkt det så hade han fortsatt sin färd i natten. Han hade först börjat gå sakta. Men sedan snabbare. Men han var inte på väg tillbaka mot huset i skogsbrynet. Nej, han var på väg bort från huset och Markus. På väg till havet.

Den kalla natten klarade inte längre av att kyla hans kropp och hans tankar. Han behövde mer. Lukas sprang skogsstigen mot havet. Där hade Markus och han gått förra dagen. Men det kändes ändå länge sedan. Snart sprang han allt vad han kunde.  Ekarna ovanför honom rasslade i vinden. Vindbyar tog tag i deras löv och grenar. Men det ljudet överröstades snart av hans egna andetag. Det var inte långt till havet.

Det första Lukas kunde skymta var ett stort mörker. Men han kom närmare såg han att det stora mörkret som bredde ut sig framför honom också glittrade. På himlen fanns en stor vit skiva. Det var fullmåne. Över hela himlavalvet gnistrade vita stjärnor. Vattnet täcktes av vita vågor. I mörkret kunde han se dem rulla in mot den stranden. Här ute vid havet blåste det mer. Det hade inte märkts vid stugans skyddande läge. Lukas hade aldrig sett havet såhär vilt. Han var van vid Östersjön men där han var uppväxt, i Gamlevik, var aldrig havet så nära. Gamlevik låg flera mil in i landet och hade bara kontakt med det stora vattnet via en lång, mycket smal havsvik.

Vinden ven i hans öron. Hans hår slingrade sig runt dem. Men allt överröstades av ett bakgrundsljud. Han hörde det bara ibland. Mellan vindbyarna.

Längre ute i havet hörde han nämligen ett dovt dån i mörkret. Långt där ute fanns något väldigt mäktigt och olycksbådande. Han älskade mäktiga ljudet! Naturens krafter kunde inte tämjas. Naturen var lika vild som han själv.

Han gick ner i vattenbrynet så att fötterna precis täcktes av vattnet. Äntligen lite kyla för kroppen. Vattnet var inte kallt. Tvärt om hade vinden tagit med sig det varma ytvattnet in i viken. Vatten som värmts upp av den varma sommardagen. Han gick längre och längre ut. Ända tills hans huvud då och då sköljdes över av vågorna. Det var underbart skönt. Äntligen en möjlighet att tänka klart.

Medan han kyldes av kom han att tänka på vilka fruktansvärda saker som han höll på att göra med Markus där uppe i stugan. Han hade varit väldigt nära att påbörja något som han aldrig skulle kunna återställa. Markus skulle aldrig förlåta honom hur många gånger som helst. Lukas insåg hur nära det var. Han hade inte kunnat kontrollera sig. Markus sömniga ord hade förhindrat en total katastrof.

Ett långt sjögräs slingrade sig upp från botten runt Lukas ben. Han tittade upp mot stjärnorna som tindrade likt små vita ögon mot honom. Universum iakttog honom.

Nej, det här var inte rätt! Inget av det här var rätt mot Markus. Lukas kände att han i längden inte skulle klara av att tygla sina vilda känslor och begär efter att slå och misshandla. Det skulle hända förr eller senare. Förr eller senare skulle han slå Markus och förstöra allt.

Vissa stjärnor blinkade. Andra var stilla. En stor våg sköljde över Lukas huvud. Han fick saltvatten i ögonen och det sved till.

Markus skulle alltid vara i fara när han var med honom. Fara för att bli slagen. Kanske till och med dödad. Lukas blev skrämd av hur hans hjärna hade lurat honom tidigare. Men inte bara det. Markus skulle alltid leva under risken att bli tagen av polisen. De båda skulle alltid vara rymlingar på grund av Lukas.

Han tittade upp mot månen. Den stora runda skivan var så ljus så han var tvungen att kisa med ögonen. Runt om honom formerades ett ljust grönt ljus i månskenet. Marelden hade vaknat.

Lukas kom på sig själv att han älskade Markus så mycket. Så mycket att inte ord räckte till för att beskriva kärleken, Han älskade Markus mer än han älskade sig själv.

Han skulle ge sitt liv för Markus. Om han försvann ur Markus liv så skulle det vara bättre för Markus. Låta honom leva och älska en annan kille istället. En normal kille. En kille som inte hade så många hemligheter. En kille som inte dödat.

Lukas kände att hans liv var misslyckat. Han hade fötts med för stora fel för att ens få leva. Allt han gjort i sitt liv var att förstöra för andra. Hans fel skulle aldrig gå att rätta till.  

Skulle han verkligen kunna offra sitt liv för Markus? Skulle han våga? Eller var han för feg? Var han kapabel att göra en enda osjälvisk grej i sitt liv. Tårarna rann ner för Lukas kinder. Han tittade upp mot stjärnorna igen.

– Jag älskar dig, Markus, sa han tyst upp mot himlen.

Lukas tog några långsamma men väldigt bestämda steg ut på djupare vatten tills havet täckte honom helt. Målen lyste över den tomma, virvlande vattenytan.

Cassandra var irriterad. Det var tidig morgon i polishuset och hon hade precis nåtts av beskedet att man inte hittat någonting i Nimuels lägenhet. Inte mer än vad som normal brukar finnas i en studentlägenhet i vart fall. Odiskade tallrikar, dammråttor och alkohol. Det fanns inte några tecken på strid. Det fanns inte något alls som tydde på att det just i denna lägenhet hade hänt något av betydelse för utredningen.

Cassandra var störd av att hon ännu inte kunde förstå varför Nimuel, som bodde i västra Sverige plötsligt dök upp på östkusten. Och då i form av utspridda ben under äppleträd i ingenmansland.

Vad hade fått Nimuel att resa över hela landet? Hon var säker på att polisen missat något och förbannade sig själv att hon inte var på plats själv för att övervaka sökningen av lägenheten i Göteborg. Eller att Svensk Utredningstjänst fått haft hand om den tekniska undersökningen istället för polisens egna tekniker.

Det som lugnade henne var att Nimuels dator hade tagits hand om. Dator och mobiltelefon brukar alltid vara en källa till intressant information och Cassandra hyste inte någon som helst tveksamhet till att det var så i detta fall. Om inte polisen schabblar bort även denna möjlighet till bevisning.  

Cassandra var född och uppväxt i Täby utanför Stockholm i ett hem tillhörande övre medelklassen. Pappa läkare. Mamma revisor. Föräldrarna jobbade mycket och Cassandra fick klara sig mycket själv. Hon blev självständig och fick en törst efter framgång. Hon gick inte i sina föräldrars fotspår. Hon flyttade snabbt till city och var inte intresserad varken av kroppens sjukdomar eller av kalkylarkens hemligheter. Hon läste deckare och sögs in i världen med poliser och rättegångar. Hon lockades av att belysa det som var mörkt. Hon hade tänkt bli åklagare men av en slump sökte hon istället in på polishögskolan. Det var ett massivt intag där och karriärvägarna var numera flertaliga efter avslutat utbildning. Att vara polis innebar hög status.

Men hon kom inte in på polishögskolan. Det psykologiska testet satte stopp. Man hade pratat mycket om empati när man försökt förklara sitt beslut. Tydligen hade hon inte visat tillräckligt med empati. Cassandra hade blivit rasande. Det är väl resultatet som räknas? Hur man når detta spelar mindre roll. Inte konstigt att polisen inte reder ut sitt uppdrag på egen hand.

Räddningen hade varit kommersialiseringen av vissa polisiära uppgifter som regeringen föreslagit. Cassandra kunde ta sin revansch genom att komma in bakdörren genom hennes arbetsgivare Svensk Utredningstjänst AB.

Cassandra hade börjat sin bana med att utreda enklare brott. Nya regler med hur man fick använda överskottsinformation gav henne en lysande start.  Perfekt för ett företag som sysslade med IT-brott, ett område i vilket Svensk Utredningstjänst var stora.  Sökte man en grovt kriminell persons telefon så kunde men hitta både den ena och andra intressanta informationen som man kunde spinna vidare på. Man hade upptäckt att vissa våldsbrott redan genomförts. Knark hade bytt ägare. Pengar hade tvättats. Kanske någon misshandelsfilm, Barnporr. Icke ackrediterad porr. Smygtagna fotografier. Vapenbrott. Fusk hos försäkrings­kassan och skattebrott. Eftersom straffrabatterna bar avskaffade sedan länge så kunde många brott resultera i långa fängelsestraff. Cassandra anställdes och var så pass drivande så hon fick ansvaret för att vara chef för gruppen. Det hela hade varit en stor framgång och bara på ett år stod Cassandras grupp den snabbast växande gruppen inom företaget. Polisen hade nog haft helt rätt när de ratat henne. Hon var alldeles för driven för att jobba statligt. Det var inom det privata näringslivet som hon platsade.   

Hennes arbete hade bland annat lett till att gäng var på gränsen till att utraderas i och med det att stora delar av hela                nätverket numera satt i fängelse för lång tid framöver. Hon var såg sig som bruden som fick de gängen på knä. Hon lyckades med det som ingen klarat av. Svensk Utredningstjänst flera som henne. Själv gick hon över till grövre brott såsom gängrelaterade mord där hon nu jobbat ett par år.

Att Bison ringt just henne kunde hon inte förstå. De hade aldrig haft någon kontakt tidigare.  Men det var ju naturligtvis en lysande möjlighet för henne. Kanske hade han hört rykten om hennes framgångar. Men att få in en fot hos den respekterade Bison kunde inte vara fel och skulle kunna leda till att hennes grupp kunde få mer jobb och flytta fram hennes position ytterligare inom företaget.

När hon hade hört Bison och Miriam berätta om mordet i Tjusedal blev det ännu mer intressant. Det hela var så ofattbart grymt. En sådan person som har gjort detta kunde inte ha någon själ. En sådan person ska inte vara ute i samhället. En sådan person måste fängslas. Eller utsättas för värre saker. Nu när hon fått uppdraget var det upp till henne att ordna detta. På den punkten hade Bison varit mycket tydlig. Det innebar såklart en viss press. Hon ville lösa fallet till vilket pris som helst.  

Men det hade ju inte tagit lång tid innan Cassandra hade kört fast. Hon hade gått igenom alla dokument utan att fått några nya uppslag eller idéer. Det fanns inte heller några spår i student­lägenheten. Man hade hittat några fingeravtryck och lite DNA men det kom från offret själv eller från personer i korridoren. Slutsatsen var att inget hade hänt i lägenheten som hade haft med mordet att göra. Men om det funnit spår så hade nog polisen lyckats förstöra dem på ett effektivt sätt. Precis som i Tjusedal. Där hittade de inte heller något av värde.  

Cassandra sköt ut stolen från sitt skrivbord. Hon hade trott att ärendet börjat bra när offret identifierades som Nimuel Sy. Men sedan blev det tvärstopp. Trots att man hade en identitet så var man inte närmare en lösning än när den där Markus hade ärendet. Det var inte bra. Från Gotland fick hon inte heller någon hjälp. De samlade tydligen fortfarande ihop ben där ute. De jobbade lugnt och metodiskt där ute. Med betoning på lugnt.

Hon tittade ut i kontorslandskapet. Det var tyst. Folk var mycket upptagna med sina sysslor. Många hade inte ens kommit till sin arbetsplats. Cassandra sneglade på klockan på väggen. Den var nio minuter över åtta.

Där och då beslutade Cassandra att åka ner till Tjusedal och titta på det hela med egna ögon. Många gånger kunde man få en bättre känsla av brottsplatsen genom att vara på den. Inte bara läsa i papper. Cassandra bedömde att det var en dagsutflykt och att hon kunde vara tillbaka i Stockholm redan på kvällen.  I torpet skulle hon själv kunna visualisera vad som hänt och se allt det som polisen missat.

Cassandras erfarenhet var att när polisen sökte igenom en brottsplats så var det så mycket folk på samma ställe och rörigt. Det blockerade möjligheten att få de rätta intrycken. Det var bättre att komma efteråt och titta i lugn och ro.

När Cassandra kontrollerade sin resväg till Tjusedal på en karta kom Miriam in för dagen. Cassandra berättade sina planer för henne. Då begärde Miriam att få följa med. Hon visste vart Tjusedal låg. Hon hade ju varit där och hade inget emot en liten dagsutflykt. Miriam ringde Bison som hade bestämt att det skulle bli just så.

Där sprack idén med att gå runt på brottsplatsen i lugn och ro. Och med en polis i bilen så var man ju tvungen att följa hastighetsgränserna. Slöseri med en BMW. Resan till Tjusedal skulle nog ta tre timmar istället för två och en halv enligt beräkningarna.

De plockade ihop sina saker och drog. Cassandra hade sin ruta nedvevad. Håret lekte nerför kinden när de körde ut genom Södertull. Ikväll när hon var tillbaka i civilisationer skulle hon vara full av intryck. För rättvisans skull.

olen stod redan högt på himlen och strilade in genom fönstret, på sängen och på väggen. Fågelsången var igång och det var ännu en underbar sommarmorgon. Kaffe! Markus längtade genast efter kaffe! Han vände sig mot Lukas som sov där med täcket uppvirat över huvudet som i en puppa.

Markus svepte om sig sitt täckte och smög försiktigt ner till undervåningen. Trätrappan knarrade på vägen ner men han smög så försiktigt som han kunde för att inte väcka Lukas. Undrar vad klockan var.

Kaffet kokade strax och pannan drogs åt sidan. Än en gång spred sig en ljuvlig kaffedoft i huset.

Markus satte sig i soffan och väntade på att Lukas skulle vakna. Han funderade. Hur skulle de ta sig an det uppdrag som de kommit överens om? Kaffet hälldes upp och smakade ljuvligt. Markus satte sig åter i soffan. Först när Lukas vaknade skulle de gå ut och njuta av solen och värmen och sitta och prata. Upptäcka den nya sommardagen tillsammans. När som helst skulle han höra fotsteg på våningen över.  

Markus började skissa några frågor på ett papper. Han var tvungen att förmå Lukas att berätta hur det hela i Tjusedal hade gått till för att förstå vilka misstag som hade begåtts. Han måste ta mod till sig att fråga. Han måste veta hur nära Lukas är att åka fast och om han själv kunde göra något för att förhindra det.

Efter någon timme började kaffet ta slut. Pappret var färdigskribblat. Då hade Lukas ännu inte kommit upp ur sin säng. Klockan började närma sig halv tolv och Markus hade redan varit vaken i två timmar.

Markus tog några trevande steg upp i trätrappan för att se om det var något som hände där uppe? Han lyssnade Inget. Alldeles bakom honom var dörren mot sommaren öppen. En koltrast sjöng så det nästan vibrerade i den sommarheta luften. Markus tassade hela vägen upp till sovrummet. Trappan knarrade.

Inne i sovrummet strilade fortfarande ljuset in genom fönstret. Markus satte sig på sängen och tittade på den ihopkrupna figuren i sängen. Lukas sov fortfarande djupt. Fortfarande ihoprullad. Markus fylldes av värme. Han drog försiktigt genom Lukas hår. Hans starka fina hår. Håret var rent men det var väldigt tovigt. Lukas huvud var så varmt. Marks lät sin hand gå ner för Lukas kinder. Även de var varma. Markus blev orolig. Var det något som var fel?

Men så började Lukas äntligen röra på sig. Han suckade djupt i kudden och sträckte på sig. Markus smekte honom igen i håret.

– God morgon, din sömntuta!

Lukas sa inget. Han sträckte på sig igen och slog upp ögonen. Ögonen var glansiga. Han hostade några gånger.

– God…host…morgon…

Rösten stockade sig och var nasal. Lukas hade blivit sjuk.

– Har du blivit förkyld, frågade Markus men kom genast på sig att han hade påpekat det uppenbara.

– Ja jag känner mig inte bra. Det var en…en så konstig natt.

Rösten var svag och Lukas kämpade för att få fram orden. Munnen var torr. Halsen var svullen.  

Markus smekte Lukas på pannan igen. Den var het.

– Vill du ha något? Kaffe?

– Nej. Men gärna ett glas vatten.

Markus försvann ner. När han var tillbaka hade Lukas glidit upp lite i sängen och halvsatt i den. Håret stod åt alla håll och han var blek. Markus tyckte synd om honom. Lukas drack av vattnet. Små, små klunkar och han kunde inte dricka mer än halva vattenglaset. Det rosslade ur halsen. Och han hade snorat.

– Men finns det något som jag kan göra då för att du ska må bättre.

– Nej jag tror inte det. Va snäll du är…kanske att du är här hos mig i så fall…jag behöver nog bara vila lite och så. Ta det lugnt och så.

– Det var en konstig natt sa du? Vad var konstigt`

Lukas funderade. Han kunde ju absolut inte berätta om den dröm han hade haft? Inte heller varför han varit tvungen att springa ner till viken och kyla sig med kallt vatten. Han ville inte heller berättat att han bestämt sig för att ta livet av sig men sedan inte vågat. Skulle han kunna berätta om de mystiska stegen på skogsvägen utanför stugan. Nej. Det skulle bara hetsa upp Markus och göra honom orolig. Markus var ju inte den rädda typen men väl paranoid. Det var en skillnad. Han skulle ju kunna berätta om sitt fynd om gryningsattackerna i Norrköping. Men det var ju fortfarande svårt att veta vart det ledde. Om han visade vad han hittat kanske Markus med all sin utbildning skulle tycka att han var dum. Ja det var ju en hel del som hade hänt denna natt. Det var så sant.

– Mardrömmar bara, sa han försiktigt.  

Markus satte sig på sängen. Han tog sin hand och smekte Lukas hår igen.

– Du är nog den enda som kan vara vacker fastän du är sjuk, Lukas, sa han.

Lukas var tyst men han tittade på Markus. Där, under luggen tittade ett par mörkblå ögon tillbaka på honom.

– Tack, svarade han svagt.

Han hostade till. Markus tyckte inte att det verkade vara någon bra dag för att diskutera strategier inför framtiden med någon som är sjuk. Det brukar sällan vara de mest briljanta idéerna som kommer ur gelehjärnor påverkade av virus och bakterier.

Men just i denna stund som Markus på en lömsk idé. Kunde han utnyttja Lukas svaghet att få honom att berätta lite om vad som hände i Tjusedal? Kanske var detta en enastående och sällsynt chans som plötsligt uppenbarat sig. Det var kritiskt att Lukas berättade. Att de båda skulle åka fast fanns inte med i beräkningen. De skulle ju stället uppväga universums balans med goda dåd. Ur puppan skulle Lukas komma som en vacker fjäril.

– Ja, men då måste du vila, började Markus och fluffade till kudden bakom Lukas.  

Nu skulle han sjösätta sin lömska plan.

– Nej, jag kan nog gå upp, sa Lukas oväntat och började röra sig. Handen tog spjärn mot madrassen som om han skulle gå upp.

– Jag kan inte ligga här hela dagen, fortsatte han.

– Du ligger kvar, sa Markus och tryckte tillbaka honom i sängen med hjälp av en bestämd handflata på bröstkorgen.

– Jag ska ta hand om dig. Jag lovar.

– Jasså, ska du det, sa Lukas med en viss förväntansfull ton i rösten.

Han föll tillbaka mot sin nyfluffade kudde.

– Ja det ska jag, vänd dig om, sa Markus. Ligg på mage.

För Lukas var detta en ovan situation. Ingen brukade säga åt honom vad han skulle göra. Ingen hade anledning att göra det. Ingen skulle våga göra det. Ingen förutom den lille klena nörden som var helt orädd för allt. Lukas beundrade den sidan hos Markus väldigt mycket. Fanns det överhuvudtaget något som kunde skrämma Markus? Mördare skrämde honom i vart fall inte. Spindlar? Ormar? Detta skulle han utforska framöver. Något måste det väl ändå vara? Alla är rädda för något.

– Du ska få massage! Det är bra när man är sjuk. Jag vet ju att du gillar det!

Markus hade rätt. Lukas älskade att få massage. Vad han inte visste denna gång var att detta var en del av Markus lömska plan. Under massagen var förhoppningen att garden skulle sänkas ytterligare. Tillräckligt för att få information av Lukas.

Markus drog av täcket. Han såg att Lukas genast började frysa. Det skulle han inte göra länge till eftersom en nästintill patenterad massage skulle följa. Han började på axlarna. Lukas var spänd. Musklerna var hårda. Ryggen var också hård. Hade Lukas blivit benigare? Nej, det kan inte vara någon större skillnad. Det var ju inte länge sedan som han masserat Lukas uppe i Fjällviken. Men nu syntes ryggraden tydligt. Markus masserade ryggraden. Armarna masserades var och en för sig. De stora armmusklerna behövde mjukas upp extra. Nu märktes det att Lukas hade börjat njuta. Han andades djupare och huden hade förändrats. Markus hade ju fått en lektion i Lukas och hans kropp uppe i Fjällviken. Det var nu en fördel. Han visste allt om hur Lukas kropp skulle reagera när han gjorde vissa saker.

– Är det skönt, frågade Markus.

Han visste svaret.

– Mmm

– Jag har tänkt lite nu på morgonen, fortsatte Markus

– Jasså?

– Ja, jag har tänkt lite på vad som ska hända nu. Samtalet trevade sig fram.

– Och vad kom du fram till?

– Jag har skrivit upp det på en lapp.

– Men kommer du inte ihåg vad du skrev?

– Joo, det gör jag ju. Vi sa bland annat att vi skulle försöka göra goda saker. Lösa mord och så.

Markus tänkte att han så småningom återgå i tjänst och så kunde de jobba hemligt med sina projekt med tillgång till hela polisens databas med utrednings­material som ingår i förundersökningen. Då hade han också tillgång till en helt ny form av databas. En mördares hjärna med alla dess idéer och teorier. Det kunde bli succé.

Men först var de frågan om damage control. Vilka misstag hade Lukas gjort?

Markus masserade hårdare längs ryggraden. Kan drog med sina tummar på båda sidorna av den nedifrån och upp.

– Du är väldigt stel. Har det varit en jobbig tid för dig? Från i våras till nu menar jag.

Lukas blev genast misstänksam över Markus fråga. Frågan sträckte sig ju över tiden då han hade haft Nimuel fången i torpet. Vart skulle detta leda?

– Ja det har varit lite jobbigt, svarade Lukas kort.

Det hade det ju faktiskt varit, tänkte Lukas. I alla fall efter att han tröttnat på Nimuel. Innan dess var det nog mest Nimuel som hade haft det jobbigt hehe. Men sedan hade han ju träffat Markus och då blev det roligare igen. Förutom när Markus smet.  

– Vad har varit mest jobbigt då, fortsatte Markus.

– Massa saker.

– Massa saker?

– Ja.

– Den andra killen då, frågade Markus.

Lukas var inte särskild talför men nu var det skarpt läge. Det hela kunde gå i baklås när som helst.

– Ja, vad är det med honom?

Lukas var så sjuuuuuukt trött på Nimuel. Varför kunde inte den personen bara raderas. Han ville inte prata om honom.  

– Var du kär i honom?

– Nej! Men han var kär i mig.

– Jasså hur kom det fram?

– Han var efter mig hela tiden. Han förföljde mig ju i ett halvår.

– Förföljde?

– Ja, det gjorde han. Han var en stalker. Vi hade chattat på nätet lite eftersom jag ville prova att vara med en kille. Vi träffades en gång och sedan började han ringa och hålla på. En gång kom han till och med till mitt jobb. Jag var inte där men då berättade han för killarna på jobbet att jag letade killar på nätet. 

– Oj då, sa Markus eftertänksamt.

– Och sedan?

– Han dök plötsligt upp i mormors hus. Och jag blev galen när jag såg det. Jag ville inte blanda in henne i det här. Och då blev det som det blev.

Så följde en stunds tystnad. Markus masserade Lukas axlar. De var mycket mjukare nu. Det märktes att en viss anspänning hade släppt inne i honom.

Var den där killen i torpet en stalker, tänkte Markus. Det förändrar ju saken en aning. Plötsligt blev det lite mindre obalans att rätta till.  

– När du säger att ”det blev som det blev, började Markus försiktigt.

– Ja, du vet väl hur det slutade, eller hur?

– Ja, det vet jag ju förstås, sa Markus sakta.

Lukas var vassare på rösten. Det hela var inne i ett kritiskt skede.  

– Jag frågar för att veta hur vi ligger till, sa Markus.

Det var läge att köra med öppna kort.

– Finns det några spår efter dig tror du? Något som polisen inte vet om än?

– Ja jag fattar det, sa Lukas. Jag höll på att göra misstag men jag rättade till dem.

– Lämnade du några spår i Tjusedal?

– Nej det tror jag inte.

– Hur vet du det?

– Jag städade noga.

– De hittade ändå hår där.

– Jag spred ut hår från andra där.

– Smart. Men de hittade ett som de tror låg där innan städningen.

– Var hittade de det?

– I trägolvet i Tjusedal. Det är nästan omöjligt att städa allt vet du.

– Omöjligt? Nej det fanns inga hår där!!

– Hur vet du det?

– Det var supernoga städat. Men jag glömde nästan…

Lukas gjorde halt. Han hade tänkt att säga att han hade nästan glömt att städa innan hans mormor hade sagt till honom att göra det. Och hur han nästan hade glömt sin nalle, Toy, i Tjusedal. Men han hejdade sig i sista sekund. Allt behövde väl inte berättas…just nu.

– Glömde?

– Nej inget.

– Men du la ut andra hårstrån?

– Ja efter att jag städat.

– Smart. Ni chattade sa du? Hur?

Markus vände blad. Polisen hade ju visst hittat ett misstänkt hårstrå i Tjusedal. Det stämde dessutom överens med det som hittades i Markus lägenhet. Polisen hade Lukas mtDNA. Problemet för polisen var ju att de inte hade någon att jämföra sitt DNA med.  Så det gällde att vara försiktig så att den situationen kunde bibehållas. Risken var stor om några ytterligare misstag begicks.

– Med dator. Kryperat.

– Krypterat? Bra. När var det?

– Det sista var nog i samband med att han dök upp. 

– Fingeravtryck? Har du lämnat några sådana? Något annat?

Lukas tänkte efter. Han hade försökt torka av fingeravtryck i Nimuels lägenhet men om han hade tappat något hårstrå hade han inte en aning om. Det kunde såklart vara en risk. Flaskorna med alkoläsk hade han slängt i papperskorgen utanför. Den papperskorgen lär ju ha tömts för länge sedan.

 – Jag tror inte det. Men man vet ju aldrig. Det beror väl på hur noga de letar.

Massagen hade tagit paus till förmån för tankeverksamhet. Att göra två saker samtidigt hade aldrig varit Markus grej.

Lukas å sin sida tolkade tystnaden som något positivt. Markus hade ju erfarenhet av att jaga mördare så han borde ju veta vad polisen letade efter och vad de behövde för bevis för att ta fast honom. Lukas förstod ju att det var viktigt att svara på frågorna. Men de var så jobbiga att svara på. Han kände sig dessutom seg och sjuk. Men det var lite dubbelt eftersom det samtidigt var skönt att berätta. Men han kände sig skamsen för att ha ljugit ihop en historia för Markus. Men han kunde helt enkelt förmå sig att säga som det var. Att han kidnappat en helt oskyldig och förmodligen snäll kille och hållit honom fången. Att han älskat att misshandla Nimuel nästan till döds varje dag. Kanske kunde han berätta det någon gång. Han hade också hållit tyst om Teodoras inblandning. Utan henne hade han förmodligen redan åkt fast. Det fick bli en lögn och en tystnad.

Markus hade i och med detta fått en bild av hur de låg till och det var bättre än vad han hade hoppats. Markus visste ju att de inte hade någonting som band Lukas till brottsplatsen i ödetorpet Tjusedal. Det enda polisen hade var lite indicier. Att Lukas möjligen bott i närheten. Polisen trodde att Lukas hade begivit sig till Norge. Bevisen skulle inte på långa vägar ens räcka för att skicka en förfrågan till polisen i där och be dem kolla var Lukas höll hus. Än mindre att försöka hämta hem honom till Sverige.

Markus funderade. Det han hade hört betydde ju en viss omsvängning av den etiska bedömningen. Om offret varit en jobbig stalker så kunde man ha mer förståelse för händelseutvecklingen. Även om det såklart är fel att döda någon. Kanske hade inte Lukas sett någon annan utväg och i sin desperation beslutat att det skulle bli såhär. Ibland blir det ju inte som man tänkt riktigt.

Markus tänkte sig själv in i en situation där han skulle ha en någon efter sig, någon som hotar honom och lägger sig i. Det skulle vara fruktansvärt. Men det var också helt uppenbart att Lukas historia inte riktigt stämde helt och hållet. Obduktionsrapporten hade klart och tydligt talat om att det var en lång och utdragen fångenskap med tortyr och misshandel. Det var inte något som ”det blev som det blev”. Lukas hade haft gått om tid på sig att avbryta fångenskapen efter att han lärt stalkern en läxa. Men hade valt att inte göra det. Han hade bara fortsatt till dess det knappt fanns något kvar av offret.

Lukas satte sig upp. Massagen var slut. Hans svepte täcket om sig.

– Men jag…jag önskar varje dag att jag var en vanlig kille istället.

– Nej, varför säger du så…kan du inte berätta lite om din uppväxt?

– Jag växte upp med min mamma, sa Lukas. Hade ingen pappa.

– Vart var din pappa då?

– Han var aldrig med. Min mamma blev våldtagen och jag är resultatet.

– Oj…men…oj.

Markus hade svårt att hitta några ord. De upprepade oj:en var lät inte bra.

– Ja, så var det, fortsatte Lukas. Det var ett riktigt svin helt enkelt.

– Ja, verkligen. Men han är väl död nu? Din biologiska pappa menar jag.

– Han dog ja. Det var ganska länge sedan nu.

– Men då var det bara din mamma och du då. Under din uppväxt? Eller hade du någon plastpappa?

– Nej, det var bara mamma och jag. I ett litet hus. Som min mamma fortfarande bor kvar där fortfarande förresten.

– I Gamlevik, fyllde Markus i.

– Precis.

– Men hon hade ju lite karlar då och då men inget stadigt.

– Och hur var det att växa upp i Gamlevik då?

– Det var väl bra. Det gick bra i skolan och så.

– Men att växa upp med en förälder då?

– Det gick bra. Jag vet ju inte om något annat liksom. Bättre det än att ha ett svin till pappa.

– Jo, det förstår jag.

– Men det var inte lätt för mamma alltid. Hon jobbade ju mycket och så. För att vi skulle klara oss menar jag. Vi hade alltid väldigt lite pengar. Men…men vi hade det bra. Oftast. 

Lukas slogs också av att det var skönt att berätta. Innerst inne så ville han ju att Markus skulle veta mer om honom. Att han skulle förstå honom. Men Markus skulle nog inte kunna förstå honom fullt ut eftersom han bar på hemligheter som han skulle få svårt att berätta för någon. Markus skulle lämna honom om han visste… och då kunde han ju lika gärna ta livet av sig. Som han hade tänkt den där gången. Fan, varför kunde han inte bara vara en helt vanlig kille? Allt hade varit så mycket enklare då.

– Var jobbade hon då?

– På färgfabriken.

– Lades inte den ner?

– Joo, då blev hon arbetslös igen. Nu jobbar hon på biblioteket. Men det ska visst också läggas ner. Allt flyttas ju till Västerby.

– Betalar de inte skatt i Gamlevik också?

– Inte tillräckligt verkar det som.

– Men det måste varit jobbigt för din mamma. Ensamstående och med tanke på…tja…allt.

– Jo, det är klart att det var jobbigt. Hon jobbade och var tvungen att ta hand om mig. Men jag klarade mig själv ganska tidigt.

– Ja, jag förstår det.

– Mamma hade ju drickat också.

– Drickat?

– Ja, hon var alkis. Det är hon fortfarande förresten.

– Hur yttrade sig det då?

– Hon drack vin jämt. Var full och så. Är full.

– Även när du var liten?

Så blev det tyst igen.

Lukas lugg hade glidit för ansiktet. Dessutom så tittade han bort. Som om han inte ville att Markus skulle se. Men Markus se.  Markus såg att Lukas var ledsen.

– Alltså Markus…lämna mig aldrig.

Fortfarande bortvänd hade Lukas tvingat fram orden.

Markus blev varm inför killen han hade framför sig. Vad hade Lukas varit med om egentligen?

– Men Lukas…, började Markus.

Han lyfte sina händer och tog varsamt om Lukas haka så hans ansikte vändes mot honom. Sedan lade han händerna på var sida om Lukas ansikte. Ansiktet var så varmt.

– … jag lämnar dig inte. Var inte orolig.

Han sa orden sakta så att Lukas kunde förstå.

Lukas snörvlade till.

– Du säger det ja, men när du lär känna mig…

– … känner jag dig inte ganska väl redan?

– Joo, men du vet inte allt, Markus.

– Men jag vet mycket om dig. Och jag älskar dig för den du är. Du får tro mig om du vill.

Markus ljög inte. Visst var det en svår situation. Och det etiska dilemmat var inte löst än. Men hur skulle hans liv utan Lukas se ut? Så tomt. Så händelsefattigt. Så meningslöst. Mörkt. Som ett vakuum.

Lukas tittade på honom. Länge.

– ... men det finns mer, invände han.

– Berätta då, sa Markus tyst.

Lukas skakade på huvudet.

– Jag kan inte. Inte nu.

– Gör det någon annan dag då. När du litar mer på mig.

– Det är inte att jag inte litar på dig, Markus.

– Vad är det då?

– För att jag aldrig pratat om det förut. Det är svårt…ja…äh…jag vet inte om jag kan förklara.

– Men gör det när du är redo då. Det är väl ingen brådska. Jag finns ju här hos dig.

– Ja, men jag vill berätta…jag vill att du ska veta allt.

– Jag vill veta allt, svarade Markus.

– Jag gör det när jag är säker på att du inte lämnar mig.

– Det kommer jag inte. Kan vi inte ta någon kväll när det är mörkt ute och så tänder bli lite ljus och så…och så berättar vi hemligheter för varandra?

Det blev tyst en stund. Lukas funderade på Markus förslag. Vad var det som Lukas hade att berätta? Det var tydligen någonting som låg långt inne i honom och som var svårt. Hade han blivit slagen av sin mamma?

Vad skulle han själv komma ut med för hemlighet? Att han var rik? Det gick ju inte.

”buhuuu jag är rik!”. Nej, det skulle inte alls gå.

– Kanske, men jag vill inte ha någon press på mig, sa Lukas.

– Du har ingen press på dig. Såklart att jag vill veta mer om dig, men vi får ta det när det kommer. Ingen stress och ingen press. Du ska bara vara dig själv med mig, Lukas. Jag lovar dig.

De orden var de som Lukas ville höra. Han hade varit tvungen att spela en roll ända sedan han var tretton år. Att verka tuff och starkast. Att slåss för popularitet för att infria sitt löfte till sig själv att aldrig visa sig svag. Att aldrig mera vara en slagpåse och mobboffer. Var det hans påhittade personlighet som gjorde att han hade börjat känna en lust efter att slå, tortera och misshandla?

Menade Markus verkligen allvar med att han kunde vara sig själv med honom? Menade han det som han sa? Lukas hade redan visat sig svag inför Markus. Bara det var ett stort steg. Inget dåligt hade kommit av det. Än. Han hade gråtit. Han hade varit osäker Han hade visat sina känslor. Han hade till och med sagt till Markus att han älskade honom. Det var ett väääldigt stort steg. Alla de där stegen hade bara inneburit att de kom närmare varandra. Sakta men säkert. Att Lukas hade känt sig mer och mer trygg med Markus. Det hela var som magi på något sätt. Han hade känt det från första stunden i Tjusedal. Det var den känslan som hade skonat Markus liv.

Lukas lutade sig fram. Han nuddade bara Markus läppar.

– Vi kan lova att alltid vara ärliga mot varandra, sa Lukas.

– Jag lovar, svarade Markus.

Lukas torkade tårarna med baksidan av handen.

– Så…berätta om dej först då, uppmanade han.

Det var en vändning som Markus inte hade räknat med och som var högst ovälkommen. Men det kanske skulle kunna vara en bra grej att berätta om hans annorlunda uppväxt. Isolerad men även skyddad på Manningsholms egendom. Grennaskolan. Pengarna och makten. Den stora ensamheten. Att berätta om allt det kunde vara som att föregå med gott exempel. Då kanske Lukas kunde känna sig mer tillfreds med att berätta om sig själv.

Men nej, Markus slog genast bort tanken. Hur skulle Lukas se på honom efter att han hade berättat? Ingenting skulle vara detsamma längre. Den saken var klar. Lukas skulle se på honom som en bortskämd rikemans-son som fått allt gratis medan han själv fått kämpa tillsammans med sin alkoholiserade mamma. Nej allt kunde förändras från just den stunden som han berättade. Markus ville ju inte att något skulle förändras. Det var sommar. De bodde i stugan vid kanten av ängen. De hade badviken. Allt var ju som i den där drömmen han hade. De hade mordgåtor att lösa. Nej, Markus ville verkligen inte att något skulle förändras. Allt var verkligen perfekt. Någon kväll snart måste han titta upp mot sin blinkande stjärna och låta den se hur lycklig han hade blivit.

– Men nå? Ska du inte berätta?

De interna övervägandena hade tydligen dragit ut på tiden.

– Jag är ju uppväxt vid Manningsholm.

– Jobbade dina förändrar på gården?

– Hmm, jo det kan man säga…sa Markus tveksamt.

– Min mamma dog när jag var sjutton år.

– Hur dog hon?

– Hon fick lungcancer.

– Hade hon rökt?

– Nej, hon hade inte det. Men hon fick det ändå.

– Det måste ha varit tufft.

– Ja, det var det. Vi var väldigt nära varandra. Och vi kom ännu närmre när hon var döende. 

– Du var en morsgris, utbrast Lukas.

– haha va? Nej…eller jo, det var jag nog. Det är väl du med?

– Jag hade inget val, svarade Lukas. Din pappa då? Vart tog han vägen?

– Han lever. Men han är sjuk.

Markus berättade om faderns sjukdom. Hur den började med att glömma småsaker tills att han gick vilse i stora huset i Manningsholm. I sitt eget hem. Där han bott hela sitt liv. När han gick vilse så hamnade han alltid till slut i vinkällaren med den ensamma lampan. Det var som om han alltid drogs till det lilla rummet.

– Det var där du hamnade också, sa Lukas. Men vi måste åka och hälsa på din pappa någon gång då.

– Det kan vi göra. Men han kommer inte att känna igen mig. Och han kommer inte att höra vad vi säger.

– Det gör väl inget, Markus. Innerst inne känner han nog att du är där.

– Tror du det, frågade Markus.

– Ja det tror jag verkligen.

– Kanske, det är ju ingen som vet hur någon med långt framskriden Alzheimers känner.

Markus fortsatte historien om sitt liv. Väldigt få detaljer. Några viktiga delar hoppades över helt. Hela gymnasiet för at ta ett exempel. Flyttade till Stockholm. Fortsatt utbildning. Började jobba inom polisen. Vid första bästa tillfälle passade han dock på att byta samtalsämne.

– Vad ska vi göra nu då, frågade Markus.

– Du ska fortsätta massera och sedan kan vi väl åka?

– Åka?

– Ja vi måste ju åka till Norrköping och se brottsplatsen. Det är väl så man gör? ”Reka”, liksom.

– Ja, varför inte, svarade Markus.  

Massagen hade gjort honom friskare. Han kände sig seg men det kunde bli en skojig utflykt.

– Okay, som du vill, du bestämmer.  

Lukas vände på sig.

– Ja, det gör jag.  

– Jag gick en promenad i natt, fortsatte han. Det var ett ljud utifrån havet. Så mäktigt!

– Det är havet som slår upp mot grund och stenar. Förmodligen Bredgrund som ligger där ute.

– Bredgrund?

– Det är ett stort och långt grund ganska långt ut. En berghäll som sticker upp ur havet. Ganska djupt runt om.

Markus hade varit där ute en gång. Han berättade detta för Lukas. Det var så långt ute till havs så man knappt såg land. Han hade drivit med båten. Plötsligt dök den grönskimrande berghällen upp från ingenstans. De hade glidit över den med båten. Lika snabbt som hällen dykt upp var den sedan borta. Men den låg där under. Ruvade och väntade. Under kriget hade flera båtar fallit offer för klippan.

– Jag älskar verkligen havet, sa Lukas. Kan vi inte åka ut dit någon gång?

– Jo det kan vi göra.

– Med en segelbåt. Kan vi inte köpa en liten segelbåt och åka ut med? Och sova över på någon och så?

– Jag kan inte segla, svarade Markus snabbt i ett försök att stoppa idén i sin linda.

Det var väl mycket enklare att fara fram på sjön per motor istället för ett lutande ekipage med allehanda dödsfällor. En oberäknelig bom, trasslande tampar och ett avsevärt djupgående att ta hänsyn till. Bara för att ge några exempel. Att framdriften dessutom var underkastad naturens krafter gjorde inte det hela bättre. Och så långsamt så att man kunde gå ifatt. Alternativt för snabbt så man inte hann hålla undan för skär och grynnor.

– Det är nog inte så svårt! En liten segelbåt alltså. Jag tycker att det skulle kunna vara mysigt, sa Lukas och stod därmed på sig.

Markus lade fram argumenten med bommen, tamparna och lutningen. Och framdriften. Något gehör blev det inte.

Lukas fortsatte istället hur mysigt det skulle vara att grilla ute på en öde ö, ha den där fisketävlingen som de pratat om och grilla fisken på kvällen. Helst också sova under öppen himmel med bara stjärnorna ovanför. Markus höll med om att det lät mysigt. Det gjorde det faktiskt. Att dricka morgonkaffet och se solen gå upp över havet och vara ett med naturen. Det väl värt att fundera på i alla fall även om hans uppfattning om att verkligenheten aldrig blev så idyllisk som i drömmarna stod fast.

Markus fick koka nytt kaffe, de åt några smörgåsar

och sedan satte de sig i bilen och gav sig av. Markus funderade på om de inte skulle ha någon form av plan för resan till Norrköping. Resan dit tog en knapp timme. De hade sagt att de skulle titta lite på mordplatsen. Men det var knappast vad man skulle kunna kalla ett planerat och strukturerat utrednings­arbete.

Det var Lukas som satt vid ratten trots att han var halvsjuk. Han hostade och snorade. Rösten var sprucken. Tur att bilen körde av sig själv för det mesta. Lukas förtroende för Markus förmåga att köra var naggad i kanten. Han hade sett Markus vråla in på vändplanen på Manningsholm och stannat genom att trycka ner bromspedalen i botten från hög hastighet så att gruset yrde. Bilen hade osat bränt efteråt och det hade kommit rök lite här och var ifrån. Han hade dessutom nästan kört ihjäl en söt igelkott utan att märka det. Det ingav inte förtroende.

– Har du varit tillsammans någon kille någon gång? Markus hade ställt en fråga som kommit helt från det blå och han hade fått en lång blick från Lukas.

– Nej, svarade Lukas.

– Aldrig någonsin?

– Nä, jag har velat testa någon kille men jag trodde aldrig att jag skulle bli kär i en kille.

Den röda Volvon passerade det ställe där granbarren rispade lacken.

– Känns det ovant?

– Nej, det känns helt rätt.

– Så du skulle kunna gå hand i hand med mig på stan?

– Nja, du får ge mig lite tid. Men jag vill.

Markus visste att trots att Sverige påstods vara ett så öppet och tolerant samhälle så var det fortfarande många som reagerade på stan när de såg två killar gå hand i hand. Samma sak gällde för två tjejer förresten. Och även om det var öppensinnade personer som uppmärksammade detaljen så var det mycket vanligt att man puffade till på sin väninna så att även denne skulle få se. Ett bröllop mellan en man och en kvinna heter just ”bröllop” medan ett bröllop mellan två killar eller två tjejer kallas ”gaybröllop”. Och med de mörka krafterna som mer och mer kom att råda i Sverige knappt hundra år sedan homosexuella mördades av nazisterna så var tryggheten för detta klientel återigen i fara. Markus var missmodig på den punkten. Mycket han hade sett hade gått åt fel håll. Visst, man hade fått mer rättigheter på pappret. Homosexualitet var inte längre en sjukdom och man hade till och med så frikostigt fått möjlighet att först ingå något så romantiskt som ”registrerat partnerskap” och sedan även äktenskap. Sedan hade det på olika sätt blivit lättare för gaypersoner att skaffa barn tillsammans.

Men i högerextrema kretsar var missnöjet stort och Markus förutspådde att det bara var en tidsfråga innan homosexuella började mördas av extrema krafter igen. Det fanns redan många varningssignaler som tydde på att det var åt det hållet utvecklingen var på väg. När Markus tänkte dessa tankar mördades någon för sin läggning lite då och då utan att det blev någon större sak av det.

Den som påstod att kampen för lika rättigheter var avslutad visste inte vad denne pratade om. Men för en minoritet upphör aldrig kampen.

Allt detta gjorde att han hade den fullaste respekt för Lukas tveksamhet att göra en så enkel och självklar sak – att gå hand i hand med den man älskar. Hur sorgligt det än var så var det ändå till verkligheten allt måste anpassas till slut.

Vid Manningsholm fanns tre bilar från en dansk glasmästarfirma. Bra, Bengt, hade löst detta genom att gå utomlands för att hitta någon att göra jobbet. Bengt själv sågs inte till vilket var lika bra eftersom Markus då slapp ännu ett skådespel med Manningsholms ägare inför Lukas nyfikna ögon och öron.

Medan Lukas väntat utanför hade Markus hämtat sin telefon.

Det hade faktiskt varit ganska skönt att vara utan telefon ett tag. Den kontrasten blev tydlig när Markus fick se vem det var som hade sökt honom. Det var bara en person som lämnat meddelande i röstbrevlådan. En Cassandra Brinkman. Denna Cassandra hade dock garderat sig med att spela in inte mindre än fem röstmeddelanden med varierande formulering på samma tema. Dessutom hade hon skickat två sms innehållande samma uppmaning som i de inspelade röstmeddelandena.

Hon ville diskutera Tjusedalsmordet.

Markus förstod att Bison redan utsett hans efterträdare och han började genast planera samtalet med Cassandra. Han skulle vara tvungen att vara mycket listig så att han inte råkade säga för mycket, för lite eller yppa motsägelser. Han var tvungen att vara professionell. Han måste vara…

Lukas hade upptäckt tystnade.  

– Vem var det som hade ringt, frågade Lukas.

– Nya utredaren.

– Någon som du känner?

– Nej, jag vet inte vem det är. Det finns ganska många utredare. Cassandra hette hon.

– Cassandra…, sa Lukas högt som om han testade namnet.

Markus skickade ett kort sms till Cassandra att han skulle kontakta henne så fort det fanns möjlighet.

Markus tittade i ett av bilens fack mellan framsätena. Där låg hans nödkreditkort fortfarande låg kvar. Det kändes som en evighet sedan han var i Stockholm och letade efter korten. Men i verkligheten var det inte länge sedan alls.  Hjärnan hade en fantastisk förmåga att lura sig själv vid stora händelser såsom påtvingat miljöombyte och kidnappningar. Det var skönt att ha egna resurser att betala saker. Lukas hade betalat allt hitintills med de kontanter han hade haft med sig. Men det torde vara god sed bland kidnappare att de ombesörjer kostnadsfri mat och logi. De svängde ut på stora vägen E22 och svängde mot Norrköping.

Det var dags för Bonnie n Clydes första road trip. I godhetens tjänst givetvis.

Cassandras öron kändes som om de var bedövade. Hon hade trott att Miriam var en tyst och försynt liten förortsbrud. Den typen av andra­generations­­invandrare som var plugghästar och vill visa framfötterna i samhället för att bevisa för vänner, familj och hela världen att de kunde. Visst var hon plugghäst och relativt smart. Men vilken pratkvarn! Hon berättade om sina resor. Om släktingar i Syrien. Om livet Södertälje. Södertälje, Södertälje, Södertälje. Cassandra räknade ner. Först passerades detta förhatliga Södertälje. Denna vidriga håla som man gör bäst i att bara passera så fort som det är möjligt. Kringlornas stad. Kringlornas! En stad mest känd för ett bakverk som ingen sett på 100 år minst. Det säger väl en hel del. Om hon ändå hunnit iväg lite tidigare så hade hon sluppit allt detta. Vad än Miriam skulle kunna tänkas bidra med så kunde det aldrig väga upp detta.

Det pep till i Cassandras telefon. Hon läste meddelandet medan hon körde i sid med gällande lagstiftning. I ögonvrån såg hon hur Miriam blängde på henne. Det var ett meddelande från Markus. Han skulle ”kontakta dig så fort det finns möjlighet”. Vem formulerar sig så? När fanns det inte möjlighet när man var sjukskriven? Cassandra var tvungen att läsa meddelandet en gång till och hon kände hur irritationen på den förre utredaren tilltog igen. Men hon kunde ju inte säga något till Miriam eftersom de båda tydligen var i maskopi med varandra.

Sedan passerades Nyköping. Sedan Norrköping. 

Tänk om man kunde stänga av öronen, tänkte Cassandra. Precis som man kunde stänga av ögonen genom att blunda. Normalt sett brukade hon tänka på fallet när hon körde bil. Och hon körde nästan alltid ensam. Bilkupén var en fristad från allt och alla. Ett utrymme att tänka. En egen thinktank.

Men i denna kupé fanns det inte någon möjlighet att tänka på fallet en enda sekund. Det hade tjatet om Södertälje förstört.

Det var ändå bra att ha med sig Miriam. Hon visste ju var allt var där nere. Cassandra hade tagit med sig sina gummistövlar. Det måste man ha på sig när man är ute på landsbygden  

Vid vägrenen syntes snart något som Cassandra uppfattade som en livlina. Där stod en blåvit skylt ”Lofta Utkik”.

– Här ska vi in, konstaterade Miriam mitt i en utläggning om kommande semesterplaner med sin syster till Menorca.

– Hur långt är det nu, frågade Cassandra.  

Förhoppningsvis inte långt.

Cassandras mage började kurra, det hade gått några timmar sedan det var frukost. Och frukosten hade bara bestått av en slät kopp kaffe. Kaffet hade bidragit med snabb men tillfällig energi som hade förbrukats. Av öronen till största delen.  Ett tecken på att energin var slut var att det faktiskt stod på skylten hur långt det var.

– Det är 17 kilometer till Lofta Utkik och sedan ytterligare några kilometer ut i skogen.

– Hur stort är Lofta Utkik? Har de något lunchställe?

– Jag var aldrig i själva byn, berättade Miriam, vi åkte direkt ut till sommarstugeområdet vid torpet när vi knackade dörr. Men Bison åt i byn tillsammans med Markus.

Ännu en brist i polisens arbete, tänkte Cassandra. Man knackar bara dörr i de närmaste husen men ignorerar grannbyn där det säkerligen finns en hel del folk som har sett eller hört något. Lata poliser.

– Det måste väl vara finnas en affär där man kan köpa en smörgås i alla fall. Jag tycker att vi gör det först, föreslog Cassandra och överskred hastighetsgränsen. Med marginal.

Så blev det tyst en liten stund. De passerade en liten kyrkby där den oproportionerligt stora kyrkan låg på en kulle omgiven av höga lummiga storbladiga träd. Slätterna bredde därefter ut sig över landskapet.

Vägen fortsatte förbi en halv allé. Sedan svängde den skarpt till höger över en liten å. Sedan en lång raksträcka endast avbruten av några försiktigt utformade böjar.

– Har du haft några spännande fall, frågade Miriam.

Cassandra noterade att det nog var den första frågan som Miriam ställt under bilturen. Äntligen närmade det sig ett ämne som hon själv uppskattade. Kanske var Miriam nervös inför henne och det kanske var därför hon hade babblat så mycket.

Cassandra berättade om några fall som hon jobbat med. Några som lösts med avancerad ny teknik. Andra med hederligt privat utredningsarbete. Miriam såg ut att lyssna intensivt. Hon ställe frågor och var nyfiken. De diskuterade. Cassandra upptäckte till sin stora förvåning att hon uppskattade samtalet som pågick.

Bilen for över en hög bro. De båda satt tysta och tittade ut mot havet. Bron gjorde en elegant böj över ett brett sund. Ute mot havet fanns det ett virrvarr av öar utspridda i en ohygglig oordning. Öarna badade i solens strålar.

Det var sömnigt i Norrköping. Ingen trafik att tala om. En och annan fotgängare var ute. Norrköpingsborna föredrog att äga små hundar som det verkade. Små hundar betydde väl små blåsor vilket gjorde att de behövde rastas oftare. Det var i vart fall Markus teori. Någon cyklist på en slingrande cykelväg utmed vattnet. Annars höll dig Norrköpingsborna inomhus. En och annan ensam spårvagn dundrade förbi. Senast den mot Vidablick.  Kanske hade de börjat jobba här i Norrköping och redan var på sina arbetsplatser. Eller flytt staden på grund av värmen.  

Markus och Lukas hade parkerat på gatan där gryningsattackerna inträffade.

– Nu ska jag berätta för dig vad jag vet om detta så får vi se om du har några kommentarer, sa Markus.

Lukas tittade sig omkring och nickade.

– Där borta nerför trapporna bodde Oktober, fortsatte han.

Det var med illa dold förtjusning som han föreläste om vad som försiggått på platsen. Han hade läst på allt om morden under resan upp. Nu fick han tillfälle att väva in alla viktiga och oviktiga detaljer i sitt sammanhang. Mordet var såklart förskräckligt. Förtjusningen låg i att gå igenom vad som hade hänt och se om de kunde komma fram till något. Tillsammans.

Att plugga om mordet på vägen upp hade inte varit helt oproblematiskt eftersom Lukas hade pratat om ditten och datten. Det var nytt för Markus att någon kunde vara så pratglad när man var sjuk. Själv blev han inte alls så. Vid sjukdom blev han tyst som en mussla, osällskaplig och innesluten. Dessutom krävde Lukas krävde svar och återkoppling på det som hans sagt. Inte bara ”ja, ja” eller ”hmm”. Det begärdes att han motiverade varför man höll med och varför han hade sagt det ena eller det andra. Var man tvungen att motivera så krävde mer tankekraft än att bara lyssna på någons dravel. Lukas hade inte kommit med dravel. Det var intressanta saker om samhälls­företeelser som han hade sett. Men ändå.

– Ja men vad menar du med ”där borta”, protesterade Lukas mitt i en redogörelse om vart den mördade borde kommit ifrån.

– Du kan inte bara peka på en plats sådär. Vi måste gå dit! Vi måste gå samma väg som offret gick! Ska vi göra det här ska vi göra det ordentligt. Inget fusk. Jag vill göra det här. Jag vill lyckas med det här.

Markus såg på Lukas. Han hade inte räknat med att Lukas skulle gå på i ullstrumporna på det där sättet. Men han hade han ju helt rätt. Det var inte läge att fuska. Det var mycket som stod på spel.

Så var de nere vid trappans slut. Eller början.

– Oktober kommer ut här, sa Markus och drog i dörren. Dörren var låst.

– Och sedan går han alltså upp för de här trapporna och svänger vänster här uppe, fortsatte Markus.

De började gå sakta. Samma väg som Oktober hade gått.

– Det är här uppe som man tror att mördaren stod och väntade på henne.

– Varför tror man det?

– Det är bara något som man tror. Man vet inte.

– Då kunde alltså mördaren lika gärna ha följt efter Oktober där nerifrån, sa Lukas och pekade ner för trapporna.

Vid porten där Oktober bodde så var det en öppning i huset som man kunde gå under för att komma till gatan på andra sidan öppningen.

– Mördaren kunde väl ha väntat på gatan där nere, fortsatte Lukas. Eller bara passerat på gatan? Och så ser han porten öppnas?

– Ja, det är möjligt, svarade Markus.

Det var roligt att diskutera med Lukas. Han tog inte något för givet. Bara för att någon hade sagt en sak, till och med nån med viss auktoritet, behövde det inte betyda att den saken var rätt. Det fanns helt klart flera alternativ.

– Vi får kolla det sedan, sa Lukas. Hur det ser ut när porten öppnas om man går på gatan alltså. Det blir hans trigger. Vad händer där uppe sa du?

De gick tillbaka där Lukas först avbrutit Markus redogörelse.

– Här händer det att en liten bit längre bort så angrips killen och han dör sedan.  

– Var exakt?

– Här borta precis, pekade Markus.

Vid vägkanten stod en liten urbränd gravlykta. Tom och sotig. Minnet av Oktober levde. Någon saknade honom. Han hade precis börjat sitt liv. Markus och Lukas stod tysta en stund och tittade sedan på varandra.

– Den här mördaren ska inte komma undan, sa Lukas.

Markus nickade.

– Här misshandlas killen och han knivhuggs. Både misshandeln och knivhuggen är dödande.

– Jasså, även misshandeln?

– Ja, skador på revben med mera. Sedan tillkom ju knivhugg över hela kroppen.

– Hmm. Overkill.

– Ja, det kan man nog säga. Vissa menar att detta tyder på att det skulle vara frågan av en hämnd för någon oförrätt som familjen har gjort och att...

– Vem tror det, avbröt Lukas.

– Polisen…de tror…

– haha nej så är det inte! Varför skulle…äh jag berättar sedan.

De vandrade vidare en bit. Markus var förvånad över Lukas självsäkra analyser.

– Här överfalls kvinnan, sa Markus.

– Efter killen…Oktober?

– Ja, killen angrips först och sedan kvinnan.

– Och sedan försvinner mördaren ner på gatan här, sa Lukas och pekade neråt samma gata som de stod på.

– Ja, det stämmer Hur kan du veta det?

– Annars får han ju gå tillbaka förbi killen som han nyss knivhuggit och det vill han inte.

– Mördaren fortsätter mycket riktigt rakt ner här, bekräftade Markus. De började gå.

– Sedan viker han ner här, sa Markus och pekade på en liten grusgång som ledde ner på gatan nedanför.

– Det är första bästa tillfälle att vika ner på gatan nedanför, konstaterade Lukas. Det är ju samma gata som vid porten som killen kom ut från. Han vill absolut ner på den gatan, varför?? Han borde ju bara ha fortsatt bort från platsen. Istället viker han av på en parallellgata.

– Ja det är såklart frågan, sa Markus. Här nere är det några vittnen som ser mördaren.

– Och här försvinner spåren, frågade Lukas?

– Ja här försvinner spåren. Härefter så är det ingen som sett mördaren. Just här går han upp i rök och försvinner in i historien.

– Poetiskt…vart leder den här vägen? Lukas pekade på den gatan de stod på.

– Den passerar kyrkan och så går den vidare in till stan.

– Kan vi gå lite på den här vägen och kolla lite?

– Ja, det är klart.

De gick vägen in till stan. Passerade den stora kyrkan, in i gränderna i stan. Lukas lånade Markus telefon och tog lite fotografier här och där.  

När de hade gått bara en liten bit till tornade en stor byggnad upp framför dem. ”Centralstation”

Lukas tittade på Markus och nickade.

– Han åkte härifrån sa Lukas samtidigt som han började nysa.

– Men du är ju sjuk, sa Markus.

– Nja lite kanske, snörvlade Lukas.

– Vi åker hem så jag kan bädda ner dig.

– Nej vi är inte färdiga här än, protesterade Lukas.

– Det finns inte mer att se här. Vi tar med oss intrycken och tänker på saken. Vi kollar mer på det här ikväll.

Lukas gav motvilligt med sig. Han tittade sig omkring på hus och gränder när de gick till bilen.

– Vi kan väl grilla när vi kommer hem, föreslog han.

Markus tyckte att det var en utmärkt idé.

Magen kurrade lite. Energin från smörgåsarna var borta sedan länge.

I bilen började Markus fundera på vad han hade sett när de gick runt på mordgatan i Norrköping. Var det verkligen mördaren som vittnena sett? Han blev dock snabbt avbruten av en annan tanke.

Lukas hade sagt att de skulle åka ”hem”. Det var ändå rätt gulligt sagt. Kunde de verkligen skaffa sig ett liv i jaktstugan? Hans plan med att återställa den universella balansen hade inletts och var på god väg. Och Lukas hade bidragit med intressanta tankar. Det återstod att få till några

Markus tittade på Lukas som övervakade körningen. See and avoid gällde för självkörande bilar. Precis som flygplan. Han såg lite risig ut. Vacker men risig. Lukas hade varit duktig. Han förtjänade en belöning.

Fanns det något Markus kunde göra för Lukas för att belöna honom och göra honom glad? Han hade pratat om att han ville åka ut på havet. Han hade verkligen fått något drömskt i blicken när han beskrivit hur han ville att det skulle vara när de seglade iväg. Det skulle ju kunna gå att ordna. Men hans motorbåt låg väl fortfarande förtöjd där han lämnade den efter att ha mottagit samtalet från Bison den där morgonen. Motorn var ju trasig och vad som var fel var ju fortfarande oklart. Han hade glömt fråga Bengt om han kunde titta på den.

Markus kom plötsligt att tänka på sin morfars gamla segelbåt. Markus mindes att den var i trä och var väldigt vacker. Markus morföräldrar hade haft ett enklare liv än de på faderns sida. Ganska liten och borde kunna seglas av en amatör. Eller av två amatörer. Den lilla båten hade varit hans morfars ögonsten. Stabil och driftsäker. Enkel utan några överdrivna onödiga finesser. Dessutom en förpik för två om man ville sova över. Lukas hade ju nämnt att han väldigt gärna ville segla. Och sova över förtöjd vid någon kobbe. Var tog den vägen någonstans tro? Markus morfar hade ju haft den i Lofta Utkik. Var den fortfarande i hans ägo?

Markus tog fram till telefon och messade Bengt.  Fanns båten kvar och om de å så fall kunde åka och titta på den.

– Vad gör du, frågade Lukas nyfiket?

– Jag förbereder en överraskning för dig, svarade Markus och gav honom en listig blick.

– Har du inte lärt dig att jag inte tycker om överraskningar?

– Joo men den här kommer du gilla, du har pratat om det senast idag.

Lukas funderade.  Vad hade den lille nörden nu hittat på? Lukas försökte strunta i att fråga fler frågor. Men att kontrollera sitt eget kontrollbehov kan vara en utmaning.

Bengt svarade att båten fanns kvar i Lofta Utkik på marinan där. De skulle fråga efter Berra när de kom dit. Bengt lovade att ringa och förvarna om vad som var på gång.

 – Ja jag ska berätta då, sa Markus när han sett meddelandet från Bengt.

Han såg att Lukas våndades att inte ha kontroll.

– Jag kom på att min morfar hade en gammal segelbåt.

– Vaaaa, har han den kvar, frågade Lukas och sken upp.

– Ja, alltså, min morfar är ju död och den ligger på marinan i Lofta Utkik, sa Markus. Men jag vet ju inte vilket skick den är i.

– Men vi kan väl se till att den blir i bra skick då?

– Den är av trä…

– Då slipar man den och lackar den. Det är kul!

”Kul”, tänkte Markus. Om Lukas tyckte att det var kul så hade de nog olika åsikter om vad kul var.

Lukas blev glad av det som Markus sa. Han längtade så väldigt mycket efter att få komma ut på havet. Att få kännas sig fri istället för som att som ett lejon på en djurpark bara få vandra längs stängslet till friheten. Havet förtrollade honom. Mullret från Bredgrund. Storleken. Det okända och otämjbara.

Att båten var i trä var bara en fördel. Trä kändes mer levande än plast och det var en annan känsla att vara ute med en sådan båt.

– Vi åker och tittar på den då, sa Lukas. Det är ju inte långt.

– Ja, det kan vi väl göra. Men förvänta dig inte så mycket.

Markus kom inte ihåg så mycket av båten. Hette den Musse eller något sådant? Malte? Nej, båtar har väl kvinnonamn? Magica? Katja?

Tyvärr hade inte Markus lärt känna sina morföräldrar så mycket. De spenderade ju en del tid med varandra men aldrig så mycket så att de lärde känna varandra. Markus starkaste minnen var att han hade hjälpt till med båten någon gång på våren med att skrapa, sandpappra och måla. Och doften av mormoderns nybakta bullar. De var alltid snälla.

Familjen på faderns sida var för dominant för att han skulle kunna lära känna morföräldrarna. Faderns sidas traditioner kom alltid först. De var dem som hade makten. Det var dem som hade pengarna.

Markus hade först på senare år funderat hur orättvist det var. Hans morföräldrar hade varit hårt arbetande människor. Hans morfar hade arbetat med skinn på garveriet och hans mormor hade jobbat på ett bageri. Minnena av dem var svaga. Förtjänade de inte att bli ihågkomna för att de inte hade en förmögenhet? Det var bara så fel och de förtjänade bättre. Därför var det ett så bra tillfälle att i vart fall hedra morfaderns minne med att göra något åt båten. Det var i varje fall en början. Det hade han nog tyckt om, tänkte Markus.

Räksalladen var inte dum alls. Cassandra hade krävt att få äta något. Hon hade mumlat något om att all hennes energi var slut. De hade därför varit tvungna att köra förbi den avtagsvägen som i förlängningen ledde till torpet Tjusedal för att se vad som fanns för ställen som erbjöd mat. De hade hittat till det gula lilla cafét i centrala Lofta Utkik.

Nu satt hon där och var förvånad över kvalitén. Tydligen kunde de göra något rätt även i de mest obebyggda landsändorna. Miriam satte i sig en blåbärsbakelse men är onyttigt. 

Cassandra hade vid genomresan genom samhället ändå fått erkänna att hon sett betydligt värre hålor en detta. Men även om de var vackert var troligtvis befolkningen av samma slag och låga nivå som hon förväntade sig. Lågutbildade och inskränkta utan perspektiv på tillvaron som stadens folk besitter. Trots att de bor mitt ute i naturen med skogar och vatten så syntes knappt någon ute. De satt nog hemma och drack Coca-Cola och åt ostbågar eller chips.

– Hur långt är det nu härifrån till torpet, frågade hon Miriam och blängde mot en man som just kom in på cafét.

Han hade en grön keps på sig med en logotyp av ett traktorsfabrikat. Skärmen var framåt.

– Någon mil är det nog, svarade Mariam. Det är en lång grusväg först och sedan måste man gå.

– Gå? Hur långt är det att gå då?

– Två kilometer. Men det är en liten skogsväg så det är ganska lätt att gå.

– Kan man inte köra bil ända fram då?

– Nej knappast, skrattade Miriam. Kanske om vi hade haft en tjänsteskogsmaskin. Men det finns inte många sådana inom polisen.

– Var din mat god, frågade Cassandra Miriam och pekade på Miriams blåbärsbakelse. De hade kommit varandra lite närmare nu. Cassandra hade också låtit Miriams historier sjunka in. Miriams föräldrar hade flytt kriget i Syrien och mer eller mindre vandrat till Sverige. Hon och hennes syster hade sett sin farfar skjutits ihjäl. Familjen hade det fattigt. Miriam hade växt upp i förorten. Det var innan det blev trendigt och dyrt att bo i förorten. De hade varit sex personer som bodde i en trea. Det hade varit svårt att plugga. Men Miriam hade varit målmedveten och lyckats bli polis. Familjen var väldigt stolt över henne.

Miriam och Cassandra hade även hittat en gemenskap i deras intresse för brott och straff.

– Men vad tror du om Tjusedalsmordet då, frågade Cassandra.

– Det är svårt, svarade Miriam. När vi kom dit så var det ju bara ben kvar. Personen bodde ju i Göteborg. Konstigt att han hittas här.

– Ja, det är väldigt konstigt, sa Cassandra.

– Men det är också väldigt konstigt att de inte hittade några fingeravtryck i offrets lägenhet, fortsatte Miriam.

– Hur menar du?

Cassandra tittade ut genom fönstret. Där fanns en butik. Parkeringsplatsen var full med bilar. Många av bilarna var av finare snitt.

– De hittade inte ens offrets fingeravtryck.

– Nej just det…nej, bekräftade Cassandra.

Var det den nya BMW: n som stod där ute på parkeringen?

–…inte ens offrets egna avtryck…i sin egen lägenhet, lirkade Miriam.

Cassandra frös till. Miriam hade rätt. De hade ju inte hittat några fingeravtryck alls på handtag och kranar. Det betydde bara en sak. Någon hade torkat av dem. Det betydde ju att mördaren hämtat sitt offer i Göteborg. Hur hade hon kunnat missa det?

– Ja, det är konstigt, upprepade Cassandra.

Hon ville inte avslöja att hon missat något.

– Men kanske hade offret städat precis, sa Miriam och ryckte på axlarna.

– Men vad är din teori om mordet då?

Cassandra styrde om ämnet. Det där med Göteborg skulle hon kolla upp sen. Miriam var smartare än hon hade trott. Hennes teori om mordet kunde vara intressant att höra.

– Markus teori var att det var någon som bodde nära som hade gjort det, sa Miriam. Någon som gillade att tortera sitt offer liksom. Han föreslog ett namn. Jag tror på Markus.

Men vad var nu detta? Hade inte Miriam någon annan teori än den som den oduglige förra utredaren haft. Det var väl inte hjärnkirurgi att räkna ut de där sakerna. Men att bevisa det var något annat. Det hela var chockerande tunt. Vilken besvikelse.

– Det är någon som är van att mörda, fortsatte Miriam. Det är nog en seriemördare som vi söker.

– Varför tror du det?

– För att vi inte har hittat en enda bra ledtråd till mördaren. Han har städat efter sig och lagt ut villospår. Det känns rätt erfaret. Det förvinner hundratals personer varje år och vi har massor med olösta mord. Om han är såhär skicklig så vet man ju inte hur många han har mördat.

Miriam hade rätt. Det var sällan som mördare tog sig tid att städa en brottsplats så grundligt som nu gjorts. Det brukade bara vara tafatta försök som brukade resultera ut att blod smetades ut och bevis kvarlämnades eller till och med förstärktes. Tjusedalsmordet avvek från vad som var gängse. Det gjorde också det faktum att mördaren lagt ut villospår. Kombinationen var mycket ovanlig. Mördaren hade inte ens brytt sig om att försökt att gömma offret. Han visste att det inte skulle finnas några spår kvar. Och det fanns det inte heller. Det var iskallt agerat. Bra där, Miriam.

De diskuterade ett tag till innan de begav sig av not Tjusedal. På något sätt hade de hittat varandra i mysteriet om Tjusedalsmordet. De hade funnit en gemensam respekt för varandra.

Markus och Lukas passerade den över­dimensionerade kyrkan på kullen, raksträckan med den halva allén, den höga bron och ladugården vid vägen. Vid ladugården fick Markus en konstig känsla. En obehagskänsla spred sig i kroppen. Invid ladugården låg godset Björkösund. Lite längre bort en vingklippt väderkvarn vars mörka siluett tornade upp sig mot den blåa himlen.

Björkösund och Manningsholm hade alltid varit de överlägset största gårdarna i bygderna. Han visste att förra ägarfamiljen till Manningsholm, Wamp, och familjen på Björkösund, familjen Lagerkrona, hade tävlat om att bli störst och mäktigast.   

– Jag vet inte vad det är men det här verkar vara ett läskigt ställe.

– Är du synsk, frågade Lukas. Det här är ett läskigt ställe. Vet du inte vad som hänt här?

– Nej, jag vet inget om den här gården mer än att den ägs av familjen Lagerkrona. Och min far pratade alltid…inte så positivt om dem.

– Jag vet inte några detaljer, sa Lukas men det ligger en förbannelse över den här gården.

– En förbannelse?

Markus var inte så vidskeplig av sig (mer än de vanliga okända fenomenen på Manningsholm som alltid hade varit självklara för honom) men vem kunde motstå en god historia om en uråldrig förbannelse?

– Ja, en förbannelse, fortsatte Lukas.  Det är onaturligt många som dött på den här gården och de som dött har antingen vart förvaltare eller ägare. gården. Jag skulle inte vilja äga den gården ska du veta.

– Hur har de dött då?

– De flesta har dött genom att drunkna på isen här utanför. Drunkning. Maskinolycka. Försvinnanden. Andra olyckor.  

– Ja, men hur lång tidsperiod pratar vi om?

– Det vet jag inte.

– Ja, men pratar vi om några dödsfall sedan 1300-talet så låter det inte som något onaturligt alls. Det är väl inte konstigt att folk dör under lite varierande omständigheter under en så lång tidsperiod. Det är ju samma sak på Manningsholm i så fall. Det är kanske värre där till och med.

Lukas satt tyst en liten stund.

– Du är en glädjedödare, sa Lukas efter en stund.

– Glädjedödare? För att jag konstaterar att det inte finns någon förbannelse? Är inte det en bra sak?

– Guuud vad du är torr, sa Lukas och skrattade.

– Ja, men jag säger ju bara som det är, sa Markus och fortsatte på den redan inslagna, något torra, vägen.

– Jag tycker att det är spännande med sådant där, sa Lukas.

– Sådant där?

– Ja, sådant som inte kan förklaras.

– Ja, det tycker jag också, men det här verkar inte vara något bra exempel på det.

– Vad är ett bra exempel då?

– Du kan väl sova över i stora huset Manningsholm någon natt så får du se hur spännande du tycker att det är.  

Markus visste att det som fanns på Manningsholm ofta var väldigt nyfikna på nya personer. Det hade visat sig många gånger genom alla tider efter fina middagar då gästerna stannat kvar och övernattat i huset.  Det åtskilliga exempel då en sådan övernattning på Manningsholm blivit en engångsföreteelse.  

Vad skulle de okända krafterna tycka om att denne tortyrmördare gjorde entré? Som dessutom idkade sodomi med egendomens nuvarande ägare. Har det inte spökat förut så låg det nära till hands att misstänka att det skulle göra det då som aldrig förr. Om nu Lukas gillade de övernaturliga krafterna så mycket så skulle kan nog mycket väl att kunna få en dos av detta. Men det kanske skulle få honom att vara mindre kaxig.  

– Vad händer där då, frågade Lukas nyfiket.

– Nja, det kan jag inte säga. Det får du väl se.

– Jo säg nu.

– Nej, jag kan inte säga. Det händer olika saker. Du kanske träffar Gro tillexempel.  

– Gro?

– Ja, det är något som alltid funnits på Manningsholm. Ett väsen som visar sig ibland.

– Nu har du väl sett för mycket film, sa Lukas och tittade på Markus farligt länge. Vad är det du pratar om?

– Det är ett fenomen som har funnits där länge. Enligt gårdsböckerna…

– Vad är det då? Var för sa du ”hon”?

Tydligen så hade Markus fångat Lukas intresse.

– Vad det är…ja det är svårt att säga, det är mer som ett fenomen som sagt. Mer som en skugga, ibland som en kontur liksom, jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra det med.

– Har du sett det?

– Javisst.

– Hur ofta?

– Inte särskilt ofta. Ibland är hon extra aktiv och då kan man se henne flera gånger i månaden, sedan kan det ta år…jag menar, det kan säkert variera…

Markus kom farligt nära att avslöja att han är uppväxt på Manningsholm. Det kunde inte komma fram än. Hoppas att det inte upptäcktes.

– Och vad såg du då?

– En gång var det en skugga som plötsligt fanns i ett rum. En annan gång bildades skuggan framför mina ögon…svårt att beskriva…som en tät flock svarta fåglar som flyger och plötsligt formerar sig i luften…det är den enda jämförelsen jag kan komma på. Hon kan plötsligt visa sig i ett rum, en korridor, i en hall.

– Och vad är det som gör att det är en ”hon”?

– Det vet jag inte. Det har alltid varit en hon.

– Och namnet? Gro?

– Samma sak där. Hon har alltid hetat Gro. Det finns tillfällen då folk vaknat upp och haft det namnet i huvudet liksom.

– Gro…upprepade Lukas.

– Ja, jag vet i alla fall att det är ett uråldrigt namn. Gårdsböckerna berättar om henne redan från början. Gro fanns på platsen långt innan Mannings­holm ens byggdes.

– Vad krävs för att man ska se henne?

– Det är nog inte något särskilt som krävs för att se henne. Men jag vet inte hur man ska locka fram henne om det är det som du menar.

– haha jag tror inte på spöken ändå, skrattade Lukas.

– Men du tror på förbannelser?

– Nej, egentligen inte. Jag bara mer hoppas på att det skulle finnas något sådant. Det skulle göra det hela mer spännande.

– Vem är det som är torr nu, frågade Markus och blängde på Lukas. Vad tror du på då?

Lukas funderade en stund.

– Ingenting, svarade han.

– Ingenting?

– Nej, ingenting.

– Karma?

– Nej.

– Gudar?

– Nej.

– Aliens besöker jorden?

– haha nej. Hur skulle de kunna göra det? Det är för långt. Och osannolikt att de skulle besöka oss just nu.

– Skogens väsen?

– Nej, där finns bara växter och djur.

– Spöken?

Markus provade detta igen.

– Nej.

Om Lukas hade trott på spöken hade han ju inte kunnat besöka Tjusedal igen med tanke vad som hade hänt där. Men det tänkte han absolut göra någon gång!

– Det var en märklig syn du har, konstaterade Markus. Jag tror att du ändå tror på någonting. Och jag tänker ta reda på vad det är!

– Ja, gör det du, skrattade Lukas.

Markus var inte helt säker på att Lukas talade sanning. Visst, han resonerade logiskt och intelligent men Markus hade sedan många år identifierat något intressant. Hur logiskt och intelligent folk än resonerade så hade alla ändå en svag punkt för det irrationella och ologiska. En pluggkompis, intelligent och logisk, hade plötsligt berättat för Markus att han köpt en kristall mot sin värk i knät. Under åren hade Markus noterat fler händelser som bildade ett mönster. Som en blixt från en ologisk himmel hade det kommit fram att en annan person på fullaste allvar trodde på horoskop. En tredje hade avslöjat att man ägnade sig åt healing. Några senare hade en person som annars var vid sunda vätskor framhållit att amerikanerna inte varit på månen. Det hela var en konspiration av (så att säga) astronomiska mått.

Markus teori var alltså att alla människor hade en svag punkt, att man trodde på något som stod i strid med all logik eller etablerad vetenskap. Han hade ju själv sett en hel del oförklarliga saker på Mannings­holm. Gro, tillexempel. Han visste att Gro fanns. Men för någon annan skulle berättelsen om henne låta konstig. Men vad hade Lukas för svag punkt? Vad trodde Lukas på som trotsade logikens lagar? Det skulle nog komma fram. Förr eller senare. Slagruta kanske?

– Jag skulle inte vara så tvärsäker om jag vore du, varnade Markus. Du kommer nog att bli rätt skraj om du får se Gro.

– haha nej.

– Det är nästan så jag hoppas att du möter henne snart, sa Markus.

– Men hur länge har du hyrt in dig på Manningsholm då? Det verkar som du har bott där ett tag? Du bor alltså där också eller?

Lukas frågade nyfiket när de körde in i centrala Lofta Utkik.

– Där, står det ”Marina”, sa Markus och pekade ner till höger.

Lukas fick bromsa in ganska kraftigt för att hinna svänga ner på vägen som sluttade ner mot havet. Där låg några stora blå hangarlikande byggnader. Det var båtar tomma båttrailers överallt.

Här slutade asfaltsvägen och övergick i en stor grusplan. En snett uppsatt skylt ”Reception” pekade ner mot vattnet. Där fanns ett rött hus alldeles ute vid vattnet.  Framför detta röda hus fanns bensinpumpar och därefter en mängd långa bryggor som pekade ut i den stora, runda viken. Lofta Utkik må vara ett litet samhälle men deras marina var stor. Allt kretsade kring vatten här.

De klev in i butiken vars ingång var på sidan av det röda huset. En liten klocka signalerade att en ny kund gjort entré. Markus hade inte den minsta lust att titta på allt krimskrams som fanns i butiken. Men snart tornade det upp en man bakom disken. Rundlagd och med grått skägg. Blåa arbetsbyxor och grön-grårandig t-shirt tätt åtsittande runt rondören.

– Behöver ni hjälp, frågade mannen.

Här var det inte läge att kallprata.

– Ja, vi söker Berra, började Markus.

– Ja, det är jag, sa Berra lite undrande.

– Jag heter Markus, jag bor på Manningsholm och…

– Ja, ja! Det är du ja. Ja, Bengt ringde och förvarnade om att ni skulle komma. Kom med här. Karin! Kaaarin!! Ta kassan ett tag, gormade han innan han gick före Markus och Lukas ut ur butiken.

– Jag trodde nästan aldrig någon från Manningsholm skulle visa sig igen, sa Berra och vände sig om till Markus samtidigt som han gick med långa steg mot en båthall märkt ”C”.

– Båten har ju stått kvar här. Men fakturan betalas varje år så då kan man inte klaga. Ni gör som ni vill såklart.

– Den har liksom varit bortglömd, svarade Markus.

Berra stannade upp i steget som om han gått in i osynlig vägg av hårdbetong.

– Bortglömd?

Han spände ögonen i Markus.

– Ja, ehh bortglömd, upprepade Markus.

Vad fick Berra att reagera så kraftfullt? Kanske var det helgerån att ha gamla träsegelbåtar utan att använda dem. Kanske såg Berra honom som en landkrabba som inte såg till kulturavet.

Berra släppte sakta och mycket motvilligt blicken från Markus och började gå på nytt.

Markus kastade en blick på Lukas som gick några steg efteråt. Det nästan lyste i ögonen på honom. Det märktes att han var nyfiken på att se segelbåten. Han njöt av att vara nära vatten igen.

Markus fasade dock för att den skulle vara i ett uselt skick och att det skulle vara omöjligt att göra den i ordning. Det var väl inte första gången en segelbåt riskerade ett förhållande. Osämja skulle uppstå och…behövdes det verkligen ytterligare utmaningar i just det här förhållandet? Knappast.

– Hjälp till här, sa Berra. Dörren är lite trög.

Både Markus och Lukas hjälpte till att rubba den gigantiska skjutdörren. Till sist gav den med sig och gled undan under gnisslande protester. Hallen var nästan tom sånär som på några ensamma båtar längst in i hallen. Alla båtar verkade vara i sjön. Det var ju trots allt fortfarande högsäsong.

De gick genom den ödelagda hallen och fortsatte längst in. Bengt stannade vid en båt och pekade upp på båten. Här är den.

Blodet frös till is i Markus kropp. Han tittade upp. Långt upp. Nästan till taket.  Åsynen av båten gjorde att paniken bubblade inom honom.

– Det är en Storebro Royal Cruiser 420 Barracuda. Det kanske du inte visste eftersom du hade glömt bort den. Berra skrattade. Ett långsamt och högt skratt. Ha ha ha…haa.

Båten var enorm. Den sträckte sig från ena långsidan till den andra. Flybridge.  

Markus tittade i vände sig i panik mot Lukas. Här föll hans skådespel som han hade byggt upp. Vilka konsekvenser det skulle vara att undanhålla information för Lukas var för tillfället oklart. Men här skulle inte bli lätt att förklara. Det var inte säkert att Lukas som åklagare, domstol och bödel skulle se den stora skillnaden mellan att ljuga och att bara undanhålla lite information i all välmening. Allt i gott syfte givetvis. Alla dessa tankar gick genom Markus huvud medan han vände sig om mot Lukas.

Lukas stod där med huvudet lutat lite på sned. Han tittade upp mot båten. Precis som ett snällt barn tittar upp på jultomten och förväntar sig ett paket. Eller som en kattunge som försöker förstå vad som sägs. Med tindrande ögon. När han märkte att Markus sökte hans blick så tittade han tillbaka och hans ansikte fylldes av det bredaste och vackraste leende som Markus någonsin sett. De vita tänderna gnistade och lyste nästan upp den dovt upplysta hallen. Markus förstod att han var avslöjad. Men ett brett leende från Lukas kunde vara mycket olycksbådande. Hans leenden var svårtolkade.

Nu var goda råd dyra. Varför i helvete fanns ett sådant här fartyg skrivet på honom? Sådan här vräkig lyx var emot allt som familjen stod för. Det måste vara ett misstag.

– Det här är ett misstag, sa Markus självsäkert.

Det var en teknik som han brukade använda ibland. När han inte visste svaret på något eller var osäker var det bara att agera självsäkert. Förvånansvärt ofta så brukade det gå hem.

– Nejdå försäkrade Berra, den här båten blev kvar när…

– Nej, det här är inte båten vi söker, fortsatte Markus lika självsäkert.

Än var inte slaget förlorat. Det fick bära eller brista.

– Den båten vi söker är en liten segelbåt.

Bengt stod tyst i nu och tittade frågande på Markus.

– I trä. Min morfars.

Fortfarande inte någon reaktion från Berra.

– En liten, liten segelbåt, upprepade Markus.

– Jahaaaa, ja ja, den är också din, ja, sa Berra.

Nu hade polletten trillat ner.

– Ja den är min, rättade Markus.

Det ordet som betonades, det betonades överdrivet.

– Den står här borta, sa Berra och gick längre in i hallen.

Där, längst in i hörnet stod en liten, liten segelbåt. Trots att Markus inte sett den på många år så kände han genast igen den. Den gamla båten väckte genast känslor till liv inom Markus.

– Det är en Folkbåt, sa Bengt. Fint skick faktiskt.

Markus kände på båtens trä. Han mindes dofter. Hur den kluckade i vattnet. Hans morfars röst. Han mindes sin morfar igen.

Lukas var framme vid sidan av Markus och han gjorde detsamma. Det samlades damm på fingrarna. Båten var trä men vitmålad utanpå. Det gick som ribbor från fören till aktern. Trät var matt av allt damm.

– Kan man gå in i den?

Det var Lukas som hade frågat.

– Javisst, sa Berra. Vi knäpper upp kapellet.

Medan Berra och Lukas knäppte upp kapellet förhöll sig Markus passiv. Hade hans lilla list gått hem? Hade Lukas i lyckan av att ha hittat en segelbåt glömt bort vad som hade hänt alldeles nyss. De båda var de båda upptagna i med annat. Visserligen i skuggan av den gigantiska båten bakom men ändå. Markus kände sig så nöjd att han omedvetet började nynna på en gammal melodi av Agnetha Fältskog.

Markus upptäckte att han stod med händernas fingertoppar mot varann. Precis om Mr. Burns i The Simpsons. Han lade händerna på ryggen istället.

Lukas hoppade ner i båten men hans huvud tittade snart fram igen.

– Det är jättemysigt här nere. Kom!

Så var Markus tvungen att träda in i handlingarna istället för att vara åskådare. Han tog ett kliv upp i båten via däcket på trailern som båten stod på. Där nere var det mörkt. Mer damm. Vart kom allt damm ifrån? Så mysigt verkade det inte vara i alls smuts.

– Här hänger vi en liten lykta när vi ska sova, sa Lukas och pekade på en liten krok i taket.

– Du sover på den där sidan. Jag sover alltid till höger, sa han och pekade på den vänstra britsen som tydligen var Markus brits.

– Kan vi inte sova i samma…började Markus.

– Klarar ni er?

Rösten kom utanför båten och var Berras.

Markus och Lukas tittade upp ur båten.

– Ja, det tror jag, sa Markus.

– Är trailern också din, frågade Lukas och tittade på Markus.

Markus kastade ett öga till Berra som nickade.

– Har du dragkrok på bilen, frågade Lukas.

Nu skämdes Markus. Det började uppdagas att han inte hade någon koll på någonting. Inte på gigantiska båtar som var i hans ägo, inte på tillbehör till små, små träbåtar. Inte heller hade han koll på tillbehören till sin bil.

– Nja, det får vi kolla, svarade han svävande.

– Jag går, sa Berra och skakade på huvudet. Säg till om ni behöver ha hjälp med något.

– Tack, sa Markus.

Han insåg att han framstod som en bortskämd miljonärsson som inte behövt bry sig om någonting. Han skämdes än mer än tidigare. Det hela var faktiskt rätt vidrigt.

Det är alltså på denna plats som allt utspelat sig. Så tänkte Cassandra när hon äntligen stod på ödetorpet Tjusedals dunkla övervåning. Det var här som fången varit fjättrad. Nedtryckt mot golvet utan någon möjlighet att röra sig. Det luktade unket inne i det lilla rummet, trots att det trasiga fönstret spred en stabil stråle solljus in i rummet var innanmätet dunkelt. Fången hade varit där sedan i våras och hade dött på försommaren. Hålen efter ringarna vari kedjorna var fastsatta syntes ännu. C

Cassandra hade läst obduktionsrapporten från rättsläkaren. Hon hade läst vad som hade hänt med Nimuels kropp före och efter hans död. På något sätt var han redan död långt innan hans hjärta slutat slå.

Resan ner till obygden var verkligen inte slöseri med tid. I vart fall inte såhär långt. Det var superviktigt att få en känsla för platsen, för brottet, för offret och för gärningsmannen. Skräcken och lidandet hade inte försvunnit från rummet. Ångesten satt för alltid djupt inne i de torra väggarna. Cassandra kände det tydligt i sin kropp. Det här var verkligen en skrämmande plats.

Varför hade Nimuel hållits fången här? Vad var motivet? Varför hade Nimuel misshandlats så grovt. Brutna ben? Brutna armar och fingrar? Det fanns något i det här som var fullständigt obegripligt. Vem hade haft anledning att hata Nimuel så mycket så att man ville tortera honom och förinta honom på det här sättet.  

Miriam stod på första trappsteget i trappan och tittade upp. Hon ville inte ens vara i rummet. Stackars Miriam, som polis så måste hon väl lära sig att vara på hemska platser. Det var ju liksom en del av jobbet.

– Var hittades han, frågade Cassandra.

– Utanför huset, svarade Miriam. Kom så ska jag visa dig.

De gick ner för trappan. Varje trappsteg avgav ett skriande ljud. Mördaren hade gått i samma trappa. Ljudet var nog lika hemskt då. Det hade förmodligen ekat i fångens ögon eftersom han visste vad som väntade så fort han hörde det.

Det var värdefullt att höra Miriam berätta vad hon visste om brottet på plats. De båda rös åt det vidriga omständigheterna tillsammans, men de drogs ändå till det på något sätt.

Ute i äppleträdgården var allt lugnt. Här var det en helt annan känsla än inne i huset. Fjärilar flaxade runt på ängens blommor. Äpplen mognade på träden. Inte många. Men de såg goda ut.  

– Här fann man skallen, sa Miriam och pekade.

Där försvann paradisstämningen.

– Det var några barn som hittade den, ja det har du säkert läst i rapporten, fortsatte Miriam.

Cassandra tittade upp mot huset. Hon ryste. Det var där uppe en människa hade plågats ihjäl.

Att kroppen dumpats helt öppet tydde på att brottet måste ha företagits av någon med erfarenhet. Men den erfarenheten hade givit full utdelning. Det fanns inga som helst spår av mördare på kroppen vilket alltid annars brukar finnas. Vilda djur hade gnagt och förstört bevisen totalt. Insekterna hade också gjort sitt. Regn och blåst likaså.

Men mördaren hade väl kalkylerat risken att kroppen skulle hittats var minimal. I vart fall innan alla bevis försvunnit.

Cassandra hade inte upplevt en sådan här total obyggd förut. Det här var inte inre Norrland, det här var ju södra Sverige som hon trodde var väl utbyggt och välbefolkat. Men inte här. Här var det verkligen öde- och avfolkningsbygder. Annars skulle väl inte ett sådant här litet sött torp få stå och förfalla bara för att återupplivas som tortyrkammare.

Cassandra gillade platsen trots att hon visste vad som hade hänt här. Och det var nästan som att komma till Noaks Ark. På vägen till torpet hade hon sett några rådjur på nära håll.  En liten ekorre hade följt efter dem på stigen nästan ändra fram till torpet. Så söt.

På vägen från det lilla ödetorpet tittade Cassandra in i en bod där dörrarna stod på lite på glänt. Unket även här. Doft av mögel. Golv och fönster saknades ju. Där stod en glasburk på en snickarbänk. En gammal tidning var uppfläkt. Miriam stod fortfarande nere vid äppleträden. Hon verkade stå och drömma sig bort. Kanske njöt hon av solen. Cassandra tecknade till Miriam att det var dags att gå tillbaka till bilen och åka vidare tillbaka till Stockholm.

Markus tittade på sin klocka. Eller på den plats en klocka normalt sitter om han hade haft en. Den gesten brukade vara vattentät. Att det är dags att gå. Vända blad. Göra något annat. Vad som helst. De hade varit länge i hall ”C” nere i Lofta Utkiks marina. Men Lukas tog inte någon notis om detta trots att Markus såg att noterat den universella gesten.

– Hur länge ska vi vara här, frågade Markus.

– Jag är snart klar, svarade Lukas.

Markus satt ute vid rorkulten medan Lukas var inne i förpiken och rotade.

– Den är i väldigt fint skick, konstaterade Lukas. Tror du Bengt tillåter om vi ställer upp den vid stugan några dagar så vi kan jobba med den? Den behöver ju inte stå på där länge, liksom. Kan du prata med honom?

– Ja, det kan jag göra, svarade Markus snabbt. Han är ganska tillåtande för sånt här.

– Men hur är det egentligen, hyr du jaktstugan också?

– Ja, det måste jag ju göra. Vart ska jag annars bo?

– Bra, när vi kommer hem måste vi skriva upp på en lista allt som vi behöver köpa. Men först får vi kolla om du har dragkrok!

– Vänta lite nu, hur ska vi få ut båten? Det är massa andra båtar i vägen som du ser. Jag tycker att vi tar det där en annan dag så vi slipper stressa Berra. Jag tror inte han gillar stress.

– Tror du inte det, sa Lukas med ett klurigt leende.

– Nej, och vi kommer ju säkerligen hit igen snart. När vi har kollat om bilen har dragkrok…således…

– Eller så går du och tittar ni om den har det.

– …således kanske det blir effektivare om vi funderar på vad som måste köpas till båten och sedan åker och köper det och hämtar båten på en och samma gång.

Markus var trött på båtar och båtskjul. Tillsammans hade de hade nästan avslöjat hans hemlighet.

– Ja, det kanske det blir, ”således”, härmade Lukas efter att ha väntat ut en konstpaus.

På vägen ut från Lofta Utkik kom Lukas på en sak.

– När vi ändå är här, kunde vi inte kolla om tant Teodoras hus står kvar? Jag har ju lovat henne att se till det.

– Nja, är det så klokt? Du kanske inte borde visa dig där?

– De vet väl inte vem jag är. Sist jag var där så såg jag helt annorlunda ut.

– Ja, du hade mohawk, svarade Markus snabbt.

– Hur vet du det?

– Det är mitt jobb att veta.

– Jasså, vad vet du mer.

– Nu vet jag mycket mer…men om grannarna ser att det plötsligt är någon vid huset så kommer de ju att ringa polisen och poliser är väl det sista som vi behöver?

– De känner ju inte igen mig nu när jag klippt mig.

Där hade Lukas i och för sig helt rätt. Men varför chansa?

– Jag är emot, för det till protokollet, sa Markus.

Det var ju idiotiskt att återvända till området för brottet. Det var ju ett av de klassiska misstagen som oerfarna brottslingar gör.

– Jag ”för det till protokollet”, upprepade Lukas och körde in på grusvägen.

– Du pratar som du är nittio, det vet du va?

– Ja, det har jag hört förut.

– Men jag gillar det, sa Lukas och log.  Jag kan ju inte riskera att Teodora själv upptäcker att hennes hus träffats av ett åsknedslag och brunnit upp, fortsatte Lukas. Då fattar hon ju att jag inte varit där.  Jag får ju betalt för att vakta hennes hus.

– Ja, det ligger kanske något i det. Men jag tror knappast att det har brunnit upp.

– Vattenskada då?

– Det tror jag inte heller på.

– Skadedjur då?

– Ja, det skulle i så fall vara mer tänkbart, sa Markus. Råttor som äter på gardinerna. Eller mal.

– Eller någon som gjort inbrott, sa Lukas och gav Markus en lång blick.

– Inbrott…ja det är ju inte bra förstås, började Markus.

– Nej, eller hur…men ibland är det bra, hehe.

Markus gav honom en blick tillbaka. Lukas måste tänka på den gången när han var inne i huset. Det var då han hittat ledtrådar som ledde till Teodoras fjällstuga. Bland annat lappen med siffran 84 som avsåg vägnumret på vägen förbi fjällstugan. Lukas hade skickligt lurat honom i sin fälla.

– Hur visste du att jag skulle gå in i huset, frågade Markus. Hur visste du ens att jag var ute efter dig?

– Du verkade vara nyfiken.

Den smala grusvägen slingrade sig genom skogen. Först på sidan av den stora havsviken. Sedan längre in i skydd av skogens träd.

De svängde ner till vänster innan bommen som effektivt stängde av vägen för vidare färd.

Markus och Lukas klev ur bilen. Teodoras hus stod kvar. Markus fick en konstig känsla av känsla av deja vu. Det hade varit väldigt starka känslor när Markus varit vid stugan tidigare. Den blåsiga dagen hade Bison plötsligt försvunnit. Markus hade upptäckt att Bison var borta och han hade gått runt i huset i tron att en mördare lurade där inne någonstans. Mördaren kunde varit var som helst i huset. Bakom en dörr, under en säng eller precis mitt framför honom som en svart skugga i ett rum.

Men det var inte bara det. Det vackra huset med sitt stolta torn låg där som om det var helt omsvept av en osynlig väv av mystik. Kanske var det husets form som var förklaringen. Ett stort oregelbundet hus med torn som får tanken att fara till gamla tiders spökhistorier i övergivna kråkslott. Skillnaden låg i att Teodoras hus var fantastiskt vackert.

Men efter en helt oväntad händelsekedja var Markus åter tillbaka vid huset. Ödet hade bjudit honom på en enastående känslomässig bergodalbana. Hopp. Förtvivlan. Rädsla. Lycka. Tvivel. Ensamhet. Kärlek. Tveksamhet. Gemenskap och värme.

Denna gång hade han blivit körd av den mördare han varit så rädd för sist han besökte Teodoras gula hus.  Denna dag var havet lugnt och en orange eftermiddagssol som blänkte i viken.

– Vad är det? Lukas stod bredvid honom och hade iakttagit Markus en liten stund medan Markus dagdrömde.

– Det är så speciellt att vara här igen, sa Markus och lät blicken falla ner mot havsytan som skymtade vid sidan om huset.

– Hur menar du?

Markus berättade om de tankar han haft.

– haha, men det är ju fint här, sa Lukas uppmuntrande.

– Ja det är väldigt fint här, jag sa det till mig själv första gången jag var här. När jag träffade Teodora. Tänk att hon är din mormor!

– Gräset behöver klippas, konstaterade Lukas. men det hinner vi inte göra nu. Det får göras när hon kommer tillbaka. Men hon lär inte göra det mer i år när det blir kallare och kallare här i Sverige.

– Menar du att hon inte kommer tillbaka i år?

– Nej, hon hatar när det är kallt.

Markus tittade runt. Förra gången han var här hade gräsmattan varit ljusgrön och slätt precis som på en fotbollsplan. Lukas hade tydligen varit duktig och skött gräsklippningen då.

Lukas gick först med bestämda steg till ett litet uthus. Han kom tillbaka med en stor påse hasselnötter som han öppnade och la på marken.

– Till ekorrarna, sa han.

Lukas verkade vara en vän av djur. Det var inte första gången han visade det. Markus drog sig till minnes att han faktiskt sett någon ekorre i området. Flera stycken faktiskt.

De gick närmare huset och Lukas tog upp en nyckel ur fickan och låste upp. De gick in i Teodoras hus.

Den märkliga känslan förstärktes inne i Markus. Han hade inte varit rädd när han varit inne i huset förra gången. I vart fall inte förrän den där figuren dykt upp i toppen av trappan. Det hade varit så mycket annat att tänka på. Han hade lagt märke till varenda detalj, Klockan, fotografier, blommor, trappa, nalle, bok.

Lukas tog av sig sina skor och lät dem stå till vänster innanför dörren. Markus hade sett de skorna där förut. När han varit i huset första gången och ställt frågor till Teodora. De var dessa som han tagit på sig av misstag när han förvirrats av Teodoras berättelser. Men varför hade hon ljugit? Hur mycket visste hon egentligen? Ännu fanns en hel del frågor att besvara.

Så stod samma skor återigen samma på hallgolvet. Ja, Lukas hade varit hemma den gången. Han hade säkert tjuvlyssnat på samtalet.

– Lukas, visste du…, började Markus men blev genast avbruten.

– Vi ska bara se så att allt är okay så kan vi åka sen, sa Lukas.

– Bra, svarade Markus utan att riktigt veta om han svarade rätt.

De gick in i första rummet med klockan och byrån.

– Är det du som är på fotografierna tillsammans med Teodora?

– Ja, det är jag men de är så gamla.

– De är lite gulliga.

– Tack. Vi måste vrida upp klockan här. Jag brukar alltid göra det innan jag åker. Det är så tråkigt när huset är tyst och öde. Bättre att det är litet ljud i huset även om det bara är en klocka som slår ibland.

Markus gillade tanken. Klockan slog i det tomma huset till dess kraft tog slut. Å andra sidan kunde inte Markus tänka sig något mer ödesmättat än en ensam klocka som slår i rum där tiden annars verkar stå stilla.

De fortsatte in i verandan.

– Här har du ju suttit, sa Lukas.

– Ja, det har jag. Jag drack gott te.

– Mormor importerar sitt eget te.

Markus gick fram till fönstret. Utsikten var lika fantastisk som vid de andra två gångerna han varit där. Till vänster utanför fönstret stod den gamla eken. Bortanför eken kunde Markus se bryggan och vattnet. Färgen i på himlen och molnen avspeglade sig i det krusiga vattnet. Det var vackert men också lite dystert på något sätt. Sommaren började ta slut. Himlen var inte lika oskyldigt blå som tidigare. Det kändes kallare. Men det var inte bara det. Det var något annat också.  

Markus hade haft en konstig känsla inombords ända sedan tog sitt första steg in i huset. Något irriterade honom. Men bara lite, lite grann. Knappt märkbart var det något som pickade på någon av hans nerver. Men Markus kände väl igen känslan. Den brukade komma när han uppfattat något viktigt men inte ännu förstått var det var. Men det brukade komma fram förr eller senare. Och detaljen som han missat brukade alltid vara viktig. Han kände sig själv. Hans hjärna hade registrerat en irregularitet någonstans. Men vad? Var det något han hade hört? Var det något han hade sett?

Blicken svepte över vattnet till höger och sedan upp mot solen. Solljuset var så starkt så han var tvungen att blunda. Bakom ögonlocken var det lika orange som i solen.

Det var en märklig doft i huset. Det var bara en liten nyans i luften. Det var ingen unken doft. Den var istället lite syrlig. Det började bildas en tanke inom Markus. Var det något som har hade blivit instängt i huset? Konstigt att inte det öppna fönstret på ovanvåningen hade vädrat ur det. Det tydde i så fall på att det som blivit instängt var så pass stort att ett öppet fönster inte räckte till för att vädra ut doften som bildats. Vad var det som hade blivit instängt?

Markus vände sig om. Det var då han upptäckte att han var ensam. Lukas var borta.

Han stod stilla och lyssnade men det var helt tyst i huset. Det knarrade inte. Det var inga ljud utifrån heller. Den tanke han hade haft om klockan och rummet hade plötsligt blivit verkligenhet. Tiden verkade stå stilla. Huset hade märkliga egenskaper.

Markus tog några försiktiga steg ut från verandan. Nu kunde han se in i rummet längre bort där kupan med de torkade blommorna hade stått när han var här sist. Rummet var mörkt.

Markus smög sakta i riktningen mot den mörka dörröppningen. Perspektivet förändrades långsamt och dörröppningen blev större och större ju närmare han kom. Snart stod han i dörröppningen.

På bordet låg fortfarande de torra blommorna och under glaskupan några ensamma kronblad. Vasen hade han ju själv tagit som vapen vid sitt förra besök. Den här gången fanns inte något vapen att tillgå. Doften var fortfarande kvar i luften men ännu tunnare här. Mera bara som en förnimmelse. Han måste ha kommit ifrån källan något.

Han fortsatte in i nästa rum där det stod en liten tältsäng direkt till vänster. Vem sov där? Den mörka trappan gick upp till höger. Hade Lukas ha gått upp för att göra något.

I samma ögonblick som Markus satte foten på det första trappsteget i trappan kom han på vad han hade missat!

Han och Bison hade ju lämnat huset olåst när de var här. Nu var ytterdörren låst. Lukas hade låst upp den med en nyckel som han hade på sig. Det betydde ju att Lukas måste ha varit i huset efter att han själv och Bison varit där! Varför hade han varit det? Och varför hade han inte sagt något om det?

Markus tog några steg upp i trappan. Trappan gnisslade motsträvigt för varje steg. Markus försökte föra över lite tyngd till den vridna ledstången. Men resultatet blev istället att ledstången började gnissla.

Markus funderade samtidigt som han smög upp för trappan. Vad hade Lukas för anledning att besöka huset utan att berätta det för honom?

Markus sa till sig själv att lugna sig. Han hade funnit det som han missat. Men vad betydde det? Lugn. Han skulle inte låta sig hjärna koka över igen. Något hade han väl lärt sig! Det blev ju väldigt fel sist när han hade fantiserat ihop att Lukas gömt bilnycklarna och lurat honom. Något sådant misstag skulle inte ske på nytt. Men det var inte lätt att ge sin egen hjärna order om vad den ska göra.

Lukas sa att Teodora inte skulle komma tillbaka mer i år. Var det till detta hus som Markus skulle föras efter Fjällviken? Lukas hade sagt att de skulle åka någonstans. Vad hade Lukas gjort i huset? Hade han…förberett något? Markus skulle föras till huset…men nu hade han åkt hit helt frivilligt. Han kanske borde gå ut ur huset…?

Markus tog de sista stegen upp för trappan och tittade försiktigt över kanten. På samma plats hade han stått och tittat efter Bison.

Ingen Lukas syntes till. I vart fall inte hans fötter. Samma dammråttor som sist. Kanske något fetare.

Markus fortsatte upp. Om Lukas gått upp för den trappan så borde det ha hörts. Eller var Markus så djupt försjunken i sina egna tankar om sommarens försvinnande där nere i verandan. Nej, han var inte här uppe helt enkelt. Såvida han inte svävat upp för trappan förstås.

Markus gick fram till de stora fönstren och tittade ut. Ingen syntes till på gården utanför.

Så fick han se något som fick det att ila till i hans ryggrad. Han stod framför det fönster som hade stått öppet när han var här sist. Det var just detta fönster som hade lockat upp honom på övervåningen då i tron att det var ljud orsakat av en mördare. Men den här gången var fönstret stängt. Och hasplat. Någon hade varit här och stängt fönstret.

Doften från undervåningen var borta. Vad det än var som luktade så fanns källan längre ner i huset.

Markus vände sig hastigt om är han träffades av den tanken. Rummet var fortfarande tomt. Var det något som låg nere i källaren? Något som ruttnade?

Markus funderade. Enda anledningen till att Lukas skulle ha varit här och inte berätta det för honom var såklart att Lukas inte ville att Markus skulle veta om det. Men varför?

Markus fortsatte in i det lite mörkare rummet. Det första han fick se i rummet var en välbekant syn. Den lilla luggslitna nallen satt fortfarande kvar. Ögonen var lika tomma som förra gången. Han tittade troget på Markus. Nästan bedjande. Som om han ville säga något.

Markus sträckte sig över sängen och tog upp nallen.

– Hur är det med dig, viskade han till nallen. 

Varför ville inte Lukas att Markus skulle veta att han varit här? Om Lukas redan varit vid huset, varför hade han varit så angelägen att åka hit en gång till. Han fattade väl att huset inte brunnit ner.

Enda skillnaden var Markus med denna gång. Markus frös till. Hade han blivit lurad in i en fälla? Tanken svindlade plötsligt till. Rummet blev plötsligt mörkare. Markus ryckte till. Det stod en stor mörk siluett i dörröppningen.

Det var Lukas som skuggade rummet.

– Jag ser att du hittat Toj, sa Lukas.

Markus hjärta hade hoppat till när han hade sett Lukas i dörröppningen. 

– Toj?

– Ja, det är min nalle som jag lekte med när jag var liten. Jag tänkte att jag skulle ta med honom?

– Ska du ta med en nalle?

– Ja, det kanske låter kanske löjligt, men vem vet när man kommer hit nästa gång?

Markus hade väl inte något emot detta. Det var rätt gulligt faktiskt. Tankarna som nyss hade varit i hans, att han lurats in i en fälla, försvann ut i universum.

– Ja, men gör det, sa Markus och log.

– Sätt dig på sängen, sa Lukas.

Marks löd. Lukas flyttade på Toj och satte sig bredvid Markus.

– Är det din säng?

– Ja, det är det?

– Så du har legat och fantiserad om killar i den här sängen, sa Markus och fnissade till.

Lukas tyckte inte att det var lika roligt.

– Just nu fantiserar jag vad jag vill göra med en speciell kille, sa Lukas och tryckte ner Markus i sängen.

Lukas hamnade ovanpå Markus och kysste honom. Först ganska försiktigt men sedan mer intensivt.

Markus tyckte såklart att det var skönt. Han kände igen behandlingen från Fjällviken. Då hade han blivit drogad.

Men…men varför var det så intensivt. Vad var det som pågick? Sist hade han vaknat upp som en fånge i Fjällviken. Då hade Lukas haft makten att göra vad han ville. Men det hade han ju inte längre. Eller?

Lukas upp och tittade på Markus. Lukas ögon var svarta som natten. Lukas började kyssa honom igen. Vildare än tidigare. Lukas bet Markus lekfullt i läppen.

Den här killen är en Gud på att kyssas, tänkte Markus.

Lukas stannade upp igen och slet av sig sin tröja. Det knakade om det tunna tyget. Han lutade sig över Markus vilket betydde att han ville få sin bröstvårta nafsad. Markus gjorde det. Han visste allt om Lukas kropp efter att ha tagit hand om den i flera timmar i Fjällviken. Han visste att bröstvårtan var väldigt känsligt och egentligen bara behövde nuddas med tungan.  Markus visste hur Lukas skulle reagera nu. Han skulle rysa och få gåshud på överarmarna. Markus såg upp på Lukas när hans tunga nuddade bröstvårtan. Lukas tittade på honom. Håret hängde ner över hans ansikte. Lukas rös till. Han gillade det.

– Jag vill ha sex med dig, sa Lukas. Nu!

Han var bestämd på rösten. Nu var sekunden det skulle ske.  

Markus blev förvånad. Överrumplad. Förvåning och överrumpling brukade sällan vara bra för prestationen när det handlade om sex. Det visste han genom erfarenhet.

Lukas såg ner till honom och kysste honom igen och tog ett hårt tag i halsen på t-shirt.  

– Men stopp, sa Markus och tryckte upp ena handen mot Lukas bröst.

– Vad är det, frågade Lukas.

– Vi kan inte göra detta.

– Vad är det med dig? Det kan vi visst! Kom igen nu.

Lukas kysste Markus igen.

– Vänta lite här nu!

Markus satte handen mot Lukas bröst igen.

– Det här är inte rätt! Det här är Teodoras hus! Din mormor!

Markus var medveten om att det här var en mycket dålig ursäkt för att tillfälligt skjuta upp det som nu höll på att ske. Mormodern var på andra sidan jorden och kunde knappast få reda på vad som pågick i hennes hus. Visst ville han ha sex med Lukas men att ha det just i denna sekund verkade vara ett mindre väl valt tillfälle. Sådant här bör ju vara mer planerat så att man var beredd. Hade man tid på sig att ställa sig in på vad som skulle komma så kunde tvångstankarna om prestations­ångesten hanteras så småningom.

Han hade inte kunnat tänka igenom sin upptäckt att Lukas redan varit i huset. Vad betydde det tro? Man kan inte ha sex med en sådan osäkerhet i bakhuvudet. Sex ska utövas med ren hjärna. Ett tåg som rullar mot undergången måste bromsas in och styras på rätt spår. Sen kan man ha sex.

– Ja, men det här är min säng, framhärdade Lukas och avbröt Markus tankar.

Jasså han var fortfarande kvar på, och besvarade, mormorsargumentet.

Lukas tog Markus båda händer och la dem över Markus huvud och lutade sig framåt och höll fast dem vid handleden så att Markus inte kunde röra dem. Vem som ägde huset spelade väl för fan inte någon roll? Just det här tåget skulle minsann fortsätta att rulla.

Markus mindes plötsligt att Lukas sa att han aldrig hade haft sex med en kille. Vad var det för sex han hade tänkt sig? Markus befarade det värsta. Om inte Lukas hade det rätta handlaget så kunde det hela bli en plågsam upplevelse.

– Men vi kan inte göra detta här, sa Markus. Det är inte rätt.

Argumenten tröt. Det här med att säga att säga att något ”inte är rätt”…utan att gå in på varför det inte var rätt var sällan en vinnande strategi. Spelet höll på att gå förlorat. Markus kände att trycket på handlederna ökade. Han skulle inte kunna komma undan den här gången.

– Nej nu kör vi, sa Lukas. Sluta larva dig nu. Jag vill! Jag ska!

– Men jag vill att det här ska vara något fint och speciellt när vi har sex första gången. Alltså, nu är det så stressigt och så. Vill att det ska vara mysigt.

Markus tittade bedjande på Lukas. Han hade aldrig haft några rådjursögon men han tittade så bedjande som han bara kunde. Jävligt bedjande faktiskt. Kanske mer som en näbbmus istället för ett rådjur. Men näbbmöss är också söta och svåra att motstå.

Trycket över handleden avtog något.

– Men jag vill verkligen ha sex med dig nu, sa Lukas. Jag måste ha det fattar du väl! Nu!

– Ja, men det blir bättre sex om vi väntar tills vi kommer hem.

– Det kan inte bli bättre sex än det vi kan ja nu. Jag lovar! Kom igen nu.

– Jag älskar dig, Lukas. Jag vill att det ska vara perfekt. Jag lovar att göra allt för dig sen. Ikväll.

De tittade på varandra. Markus hade verkligen menat vad han hade sagt. Han älskade verkligen Lukas av hela sitt hjärta.

– Göra allt för mig, sa Lukas? Han hade fastnat för en annan del av det som Markus sagt.

Markus började ana att han hade hamnat i en rävsax. Men det gick inte att backa bandet. Problemet var i vart fall skjutet på framtiden och det var mycket värt.

– Ja. Jag vill att det ska bli perfekt. Som jag sa.

– Men du kommer att göra allt för mig då?

– Ja.

– Allt som jag säger åt dig att göra?

– Ja, allt som du ber mig om, ja.

Det fortfarande hårda taget om handleden släppte helt och Lukas rätade på ryggen.

– Ja, nu har du lovat. Glöm inte det.

– Ja, jag lovar dig, Lukas.

– Bra. För du kommer att hålla det vet du.

– Det är klart jag gör.

– Vi får väl se om du vågar. Lukas log när han sa det.

Markus blev mer övertygad om att han förmodligen gjort ett stort misstag. Men det fick lösa sig allteftersom. Det var en så stor lättnad att han blev av med det akuta problemet. Det hade inte blivit bra.  

– Har du varit här förresten. Efter Fjällviken?

Markus blev mycket förvånad över sig själv att han frågade det sådär rakt ut. Antagligen hade hans hjärna känt sig trygg nu när det inte blev något sex så att den bestämde att för att låta brödsaxen glappa. Igen.

– Ja det har jag, svarade Lukas utan omsvep. Jag var här för att hämta lite grejor.

– Grejor? Vad menar du?

– Lite saker bara. Jag visste ju inte om det skulle bli lätt att ta dig eller hur länge jag var tvungen att hålla dig. Handklovar och så?

– Men du behövde inte handklovarna.

– Jo, jag behöver dom ikväll, sa Lukas och skrattade.

Han gav Markus en lång kyss.

– Var inte orolig. Jag kommer aldrig att göra dig illa igen. Aldrig! Kom nu.

Lukas tog nallen Toj och öppnade en garderob precis till höger om dörren.

– Jag måste ha med mig lite kläder. Behöver du nått?

– Nej, jag har ju på Manningsholm, svarade Markus.

– Men vi ska inte till Manningsholm. Vi ska direkt hem.

– Varför denna brådska?

– Det fattar du nog. Jag tar med lite kläder till dig med.

De gick ut ur rummet. Markus tittade in i rummet över axeln. Han hade en känsla av att det inte var den sista gången han såg det rummet. Det hade han alldeles rätt i.

Markus hade knappt lagt märke till att det fanns ett kök i huset. Men det fanns det även om det inte alls var stort. Det fanns bakom en dörr innanför verandan.

Lukas öppnade en dörr under diskbänken och tog fram en stor blå påse att lägga kläderna i. Ur utrymmet bakom bänken letade sig en stickande stank. 

– Oj, fy. Det är sopor kvar.

Lukas tog ur påsen och gav den till Markus. Gå ut med den här. Jag måste vädra här.

Markus var lite skamsen när han lommade iväg ut. Hans hjärna hade lurat honom. Doften och ledtrådarna hade gjort att hjärnan gått i spinn. Men han hade i alla fall tänkt tanken att lägga band på sina tankar. Det var ett steg framåt. Kanske var paranoian på väg att mildras något.

Markus gick den smala körvägen upp till den något lite större vägen. Vid bommen fanns Teodoras soptunna. Den äckliga soppåsen åkte ner däri. Hoppas att det var sophämtning snart. Annars skulle nog grannarna börja klaga.  

Markus lät blicken svepa in i skogen på andra sidan vägen. Där verkade det ha legat ytterligare ett hus. Det var en husgrund alldeles bredvid vägen. Lite syrenbuskar och äppleträd.  

Så återstod nästa problem. Vad skulle hända ikväll? Varför hade han sagt på det där viset till Lukas?

Han lutade sig över soptunnan och funderade. Han hade i varje fall tid att tänka på hur han skulle lägga upp kvällen. Det var något positivt. Han ville ju ha sex med Lukas. Åh varför måste han vara så komplicerad när det gäller sex. Kunde han inte bara slappna av och njuta som alla andra människor på den här planeten. Men han hade några timmar på sig. I bästa fall. Under den tiden kanske prestationsångesten och tankarna kring sexet kunde hanteras.

Markus hade alltid varit så. Det var därför han inte kunde ha någon KK. Det var alldeles för rakt på liksom. Det tog fyra veckor innan han och Patrik hade haft sex. Markus var tvungen att skaffa sig mod först. Och dessutom skåpsupa en öl innan det var dags. Och det här skulle förmodligen bli ännu mer utmanande än med Patrik.

Medan Markus står i egna tankar kom det en svart bil körande. En svart BMW. Markus märker inte hur den stannar vid vägbommen. Han vaknar inte upp ur sin dagdröm förrän någon ropar hans namn.

Medan Markus hade beundrat utsikten från verandan hade Lukas smugit ner i källaren. Lukas hade varit rädd för att Markus skulle få för sig att föreslå att de skulle gå ner i källaren. Det hade inte varit något problem egentligen, Markus hade ju bevisligen varit där innan och tagit bilder. Bilder som han sedan inte visat för polisen. Men problemet var att rummet inte riktigt såg ut som när Markus hade varit där. Några små detaljer hade ändrats.

Nu var rummet ”dekorerat” på ett annat sätt. Halsjärnet hade Markus mått. Handklovarna lika så. Även bordet. Repet från taket. Där skulle Lukas ha surrat fast Markus med armarna ovanför huvudet. Där skulle han få stå hela natten medan Lukas sov två våningar upp i sin bekväma säng. I den positionen skulle Markus få läka sina sår efter misshandeln. Lukas skulle även piska honom så.

Lukas hade även gjort en låda som Markus kunde ligga i. Den såg ut ungefär som en sådan låda man fraktade djur i en gång i tiden. Med lufthål och allt. Markus skulle precis kunna få plats i lådan. Lukas hade tänkt sitta på lådan och läsa en bok samtidigt som han skulle kunna höra Markus snyftande under sig. Det skulle vara så härligt! Markus skulle få sova i lådan. Så ihoptryckt som det bara gick. Lukas skulle pressa ner honom i lådan och låsa.  

Men händelseutvecklingen hade blivit en annan. Det där rummet skulle inte behövas. Inte för tillfället i alla fall. Teodora kunde komma hem dessutom och hon skulle nog undra vad som planerats. Även om hon sa att hon inte varit i källaren på decennier. Men hon sa så mycket som inte verkade stämma riktigt.

Lukas samlade snabbt ihop alla sakerna i en påse. Men medan han gjorde det så kom en märklig känsla inom honom. Sakerna han plockade ihop påverkade honom. Hela rummet påverkade honom. Det var en skön känsla. En känsla av frihet. En känsla av makt. Han kände en berusning av allt. Han kände sig…han knöt ihop påsarna och sprang upp till Markus.  

När Markus tittade upp fick han se något som han absolut inte räknat med att se.

– Men hej Markus, ropade Miriam förvånat och tog några snabba steg fram till Markus och kramade om honom.

Markus kände att hela hans värld höll på att rasa samman. Situationen hade eskalerat till att vara livsfarlig.

– Men hej Miriam.

Markus gjorde allt för att dölja sin förtvivlan men han var långtifrån säker på att han lyckades.

Ta sig samman nu Markus, tänkte han när han kramade om Miriam. Ta dig samman för helvete!

Samtidigt såg Markus en annan person som steg ur bilen. En lång och smal kvinna med långt mörkt hår och närvarande, analyserande blick. Markus tänkte genast ”det där är min Nemisis”.

Cassandra gjorde sig inte någon större brådska till Markus. Hon satte sina solglasögon i håret över pannan och låste upp bommen i lugn och ro. Först efter detta gick hon fram till Markus för att hälsa.

– Cassandra Brinkman, Svensk Utredningstjänst, presenterade hon sig och sträckte fram sin hand.

Handslaget var löst och tamt. Markus hatade sådana handslag. Ett handslag ska vara fast, märkbart och ärligt.

– Det här är Markus, han var utredare i Tjusedalsmordet, presenterade Miriam.

Med de orden väcktes Cassandras intresse för mannen hon just hälsat på. Det var ju den person hon sökt ett antal gånger. Men som inte ringt tillbaka. Nu fann hon honom av en slump i närheten av platsen för det mord som de båda haft i uppdrag att utreda. Vad var de som pågick här?

– Jaha, är det du som är Markus! Jag har sökt dig…

– Ja, jag har ju varit lite frånvarande på sistone, svarade Markus. Jag kände att jag behövde en paus och så.  

– Hur mår du nu då, frågade Cassandra med falsk nyfikenhet.

Hon var inte det minsta intresserad av någon okänd persons hälsotillstånd. Hon ville bara ha svar på frågor kring brottet som hade begåtts bara en liten bit härifrån. Men kallpratet var ju ett spel som måste spelas.

– Ja, det är lite bättre, sa Markus och hostade.

Varför han hostade visste han inte. Han hade inte några fysiska problem. Men det hör väl till att hosta till lite när man talar om sin egna skrala hälsa även om problemen var fysisk eller psykisk art.

– Men jag kommer nog vara borta ett bra tag till, fortsatte han och sökte sympati hos Miriam.

Han misstänkte att han skulle få mest sympati där.

Det hade han helt rätt i eftersom Miriam alltid hade sett upp till Markus.

Miriam smekte honom lite på armen.

– Det blir bättre ska du se. Vi längtar tills att du kommer tillbaka.

– Vad gör du här, avbröt Cassandra.

Nu fick det vara nog med rövslick.

– Jag har min båt här i Lofta Utkik svarade Markus. En liten segelbåt. Och när jag ändå var här så tänkte jag att jag skulle svänga upp hit för att kolla lite.

– ”Kolla lite”?

Cassandra tyckte tydligen att utsagan mådde bra av vissa kompletteringar.

– Ja, jag trodde att det skulle vara bra för mig att komma hit igen och se torpet där jag blev nedslagen igen. Kanske skulle det få mig att känna mig mindre rädd.

Markus tittade på Miriam för att fylla på med sympati.

– Men varför åker du till ett ställe som du är rädd för?

Det här gick inte alls hem hos Cassandra. Hur kunde en sådan där mes vara utredare för avancerade mordfall. Inte konstigt att ärendet körde fast så snabbt.

– Jag är inte rädd för stället, förklarade Markus. Jag är rädd för det som hände där. Rädd för att bli nedslagen. Och så läste jag att man botar spindel- och ormfobi med att vara nära spindlar och ormar. Kanske kunde jag komma på andra tankar med att besöka torpet igen. Jag vet faktiskt inte… men det är ju värt ett försökt tycker jag. Jag vill ju så gärna bli frisk.

En tanke blixtrade till i Markus hjärna. Vart fanns Lukas?? Om Lukas plötsligt kom så skulle allt vara förlorat. De skulle känna igen Lukas eftersom hans bild fanns i akten. Det skulle inte kunna gå att förklara vad han gjorde där tillsammans med den person som han själv misstänkt för det grymma brottet i Tjusedal.

Det kändes inte bra att ljuga för Miriam. Men det var också naturligtvis omöjligt att säga sanningen. ”jag är här för att jag är tillsammans med tortyrmördaren som ni letar efter, han är där inne i det gula huset just nu. Vi är så kära. Annars då? Så vackert väder vi har, se på himlen”

Om Lukas skulle komma gående på den lilla vägen från huset skulle det vara en mycket farlig situation. För alla inblandade.

Cassandra tittade sig omkring.

– Vart har du bilen? Hur kom du hit?

– Den ställde jag längre ner på den här vägen eftersom jag inte har nyckel till vägbommen, sa Markus och pekade längst vägen ner till Teodoras hus.

- Hur går det för er då, frågade Markus.

Kanske kunde han ta kommandot över diskussionen med en förhoppning om att slippa ytterligare frågor om sina egna förehavanden.

– Nja, vi har väl inte…, började Miriam.

– Det kanske kommer gå bättre nu när vi äntligen får möjlighet att prata med dig, avbröt Cassandra.

– Du skrev i en rapport att du hade en misstänkt, fortsatte hon. En Lukas Kröger. Men det var inte så klart skrivet i rapporten varför du misstänkte honom. Varför intresserade du dig för honom?

Markus stelnade till av frågan. Han hoppades att det inte syntes. Självklart hade Cassandra sett hans misstankar i akten. Tur att han varit så vag och mest rapporterat sina mest detaljerade föraningar muntligen till Bison. Kanske hade han inte lyckats förmedla dessa till Cassandra.

– Vi hade inte så mycket gå på, började Markus. Brottet var rätt gammalt redan när man hittade kvarlevorna. Så vi tog de halmstrån som vi hade i väntan på att det skulle komma fram mer teknisk bevisning, förklarade Markus och försökte låta så trovärdig som möjligt.

– Och varför intresserade du dig för honom, upprepade Cassandra.

– För vittnena hade sett någon med konstig frisyr, svarade Markus.

Det lät konstigt. Och amatörmässigt. Markus tänkte att han måste låta som en jubeldiot. Man misstänker inte folk för mord för att de har en konstig frisyr. Men han framstod hellre som en jubelidiot inför Cassandra. Då borde hon ju fatta att det inte är någon idé att gå vidare med den kandidat han fått fram. En idiot frågar man inte särskilt många frågor dessutom. Och det var ju en bonus i sammanhanget. En detalj här var ju att han hade haft helt rätt. Hans föraningar var ”spot on”, men det skulle aldrig Cassandra få reda på.

– Frisyr?

– Ja, frisyr. Folk här hade sett en person som hade en konstig frisyr, upprepade Markus. Och…

– En mohawk, inflikade Miriam.

–… ja just det, en mohawk. Det är en sådan där punkfrisyr som står rakt upp. Man använder väl sockervatten eller så. Eller ett starkt spray. 

– Fortsätt, sa Cassandra.

Varför var det hela tiden massa utfyllnadsprat när Markus berättade? Det är väl inte intressant hur man gör en sådan frisyr?

– Jag tycket ju att det var konstigt att en person som inte synts till här tidigare plötsligt är här just när det sker ett mord och sedan försvinner.

– Lukas Kröger?

Samtidigt som namnet sades så spände hon ögonen i Markus.

– Lukas Kröger ja..., svarade Markus långsamt.

– Men det var inte han, lade han till.

– Jasså inte?

– Nej jag hade ju hoppats på att Mohawk var någon som.

– Mohawk?

Cassandra hade avbrutit igen.

– Ja, ja det blev lite som ett arbetsnamn. Hur som helst…vi hade hoppats att det var en person som varit här vid mordet och sedan inte. Det hade ju varit mycket misstänkt. Men den där Lukas är ju uppväxt här. Han har alltid varit här till och ifrån. Han hade bara bytt frisyr så folk lade märke till honom.

Markus kände att han nästan ljög sig blå. Men det här var ett viktigt samtal och om han kund leda bort ljuset från Lukas var det ju bra.  

– Men du åkte ändå till Norrland för att leta efter honom? Var det Funäsdalen?

Tumskruvarna började dras åt. Cassandra hade läst akten noga. Tur att Markus inte hann skriva mer om sina misstankar om Lukas där…

– Lukas mormor har ju en fjällstuga där. Jag och Bison tog beslutet att undersöka den men den var också tom. Det var mest för att avsluta utredningen om den där Lukas så vi kunde fortsätta med andra spår. En quick fix för att utesluta honom helt enkelt. Men sedan blev jag ju tagen ur tjänst.

– Så du har inte sett till den där Lukas någonstans?

– Nej. Enligt mobilspårning så var han där uppe i fjällen någonstans men han drog till Norge och Bison tog beslutet att han skulle få vara där tills det kom fram något nytt.

– Har det kommit fram något nytt, frågade Markus nyfiket.

– Nej, det har det inte, svarade Cassandra snabbt.

– Inte någonting?

– Nja, man har ju lyckats identifiera offret, sa Miriam.

Cassandra gav henne en mörk blick.

– Jasså, vem var det då?

– Är inte du sjukskriven, frågade Cassandra. Du ska väl inte tänka på jobb?

– Jag är nog bara lite nyfiken. Jag jobbade ju med det här så intensivt innan det blev för mycket för mig. Och om man får fram vem mördaren är så kanske man får fram vem som slog ner mig i torpet.  

Markus var väl inte formellt sjukskriven. Han hade inte kontaktat Försäkringskassan, för det är väl det man gör när man blir sjukskriven. Men han var tagen ur tjänst. Men det var fel tillfälle att reda ut begreppen.

– Nimuel Sy hette ha, sa Cassandra. En Filipino boy.

– Ja där ser man, sa Markus. Inte svensk alltså?

– Nej. Filippinerna.

– Och fick man fram något intressant i och med identifieringen då?

– Nej, svarade Cassandra kort.

Så borde väl samtalet börja kunna avrundas, tänkte Markus. Markus var skräckslagen inför att plötsligt höra en bildörr som slogs igen. Eller något annat ljud nerifrån Teodoras hus. Då skulle hela den här charaden spricka. Men han hade själv bidragit till att förlänga det hela genom att ställa frågor. Men det kunde inte hjälpas. Han var nyfiken.

– Ska ni tillbaka till Stockholm nu då, frågade han för att få sällskapet att tänka på sin avfärd.

– Ja, det ska vi, svarade Cassandra. Vi ska samla teamet och se vad vi har och hur vi ska gå vidare.

– Vad blir nästa steg då?

– Det få vi se på det mötet. Koncentrera dig på att bli frisk du.

Nu fick Markus oväntad hjälp. En mörk bil hade kört upp bakom Cassandras BMW som blockerade vägen. Cassandra kastade ett öga över axeln och såg att situationen krävde handling.

– Ja, ni får väl ringa om det är något, inbjöd Markus.

– Du får se till att ha din telefon på i så fall, sa Cassandra torrt. Annars är det väl ingen idé att jag ringer.

– Jag behövde vara ifred några dagar så att jag kunde få lugn och ro att läka, sa Markus. Men jag ska ha den på från och med nu.

– Ja, ha det. Det kommer fler frågor.

Cassandra tog några snabba steg mot sin bil och körde igenom bommen. Miriam stod kvar vid Markus.  

– Bry dig inte om henne, sa Miriam. Hon vill bara spela lite hård.

– Men hon har ju rätt, jag borde nog ha ringt henne.  

– Nej, du är ju sjukskriven!

– Vi måste nog åka, sa Miriam och tog Markus återigen på armen.

– Vi hörs, sa hon. Kom tillbaka snart. Det är roligare med dig. Alla längtar efter dig.

– Jag ska försöka, svarade Markus och försökte dölja sin lättnad att samtalet strax skulle vara över.

Miriam satte sig i bilen som genast åkte iväg följda av den mörka bilen som kommit från ingenstans som en räddande ängel.

Markus följde Cassandras bil med blicken. Efter bra några sekunder var den borta. Det frasande ljudet av rullande däck mot gruset dröjde sig kvar en stund innan det tonade ut.

Markus ben hade börjat skaka under honom. Det var som om all kraft plötsligt rann ur honom. Han tog ett steg bakåt och lutade sig mot soptunnan. Kraften passerade hans nacke, genom ryggraden och ner genom låren, benen och slutligen ut genom fötterna för att till sist försvinna ner i marken.

Det hade varit så nära. Så ytterst nära att hans dröm hade krossats. Han hade kunnat se sin älskade komma från Teodoras hus för att hamna rakt in famnen på den nya utredaren. Cassandra verkade smart. Hon skulle fatta att det inte var någon slump att han och Lukas var här samtidigt. Slump förekommer sällan i brottsutredningar. Hon skulle få fällan att slå igen om dem.  Lutad mot soptunnan sjönk Markus ner på marken. Vilken fruktansvärd syn det skulle vara att få se Lukas gå under inför hans ögon.

Markus begravde sitt ansikte i handflatorna. Tänk att aldrig mer få en kram av Lukas. Att aldrig mer få en kyss av honom. Att inte få veta hur deras gemensamma liv skulle bli.

Istället skulle en livslång och mörk ensamhet breda ut sig i Markus liv. Han skulle nog inte våga älska någon igen. Det fanns ändå inte någon som kunde matcha Lukas. Speciellt inte med tanke på det som de båda gått igenom. Fortfarande med ansiktet gömt i mörkret bakom handflatorna kände Markus att tårarna började rinna.

Så kände Markus en hand som försiktigt smekte hans axel och ner för hans rygg. Utan att de det så visste Markis vem det var som stod vid honom. Han kände så väl igen smekningen.

– Vad är det, Markus?

Det var Lukas som stod ovanför honom.

– Jag undrade vart du tog vägen.

Markus tittade upp på honom och sedan på vägen. Han reste sig från sin position som en bruten man.

– Kom, sa han till Lukas och räckte Lukas handen.

De kunde inte stå på vägen om Cassandra och Miriam kom tillbaka av någon anledning. Kanske skulle Cassandra komma på någon ytterligare fråga. Det fanns många tänkbara.

Markus gick med snabba steg in på den lilla vägen som ledde in mot Teodoras hus. Lukas följde förvånad efter med armen sträckt fram till Markus som höll hans hand hårt. När de båda killarna gått in en liten bit in på stigen och då det var utom synhåll från vägen stannade Markus upp.

– Men vad är det, frågade Lukas igen. Jag ser ju att det är något. Säg!

Lukas hann inte säga så mycket mer innan Markus kastade sig mot honom. Markus lade handen om Lukas bakhuvud och tryckte honom mot sig.

– Lämna mig aldrig. Lova det!

Lukas funderade. Vad hade nu flugit i den lilla nörden? Vad hade hänt i hans hjärna under den korta stunden han varit borta?

Lukas tittade på Markus. Han såg fukten efter tårarna som nu även fanns på hans egen kind. Han såg Markus svarta ögon. Det fanns en tid då Lukas hade blivit glad av att se Markus ledsen. Men den tiden kändes väldigt avlägsen. Nu blev han istället själv ledsen och orolig. Lukas förstod att det var detta som kallades kärlek som han hade hört alla prata om. Lukas kände sig varm inombords. Men samtidigt orolig. Varför var Markus ledsen? Vad det än var så bestämde sig Lukas för att göra allt för att ställa allt till rätta och göra Markus glad igen. Ingen skulle någonsin få göra Markus ledsen igen. Ingen skulle få göra honom illa.

– Kom, sa Markus. Vi åker härifrån!

– Javisst, jag har packat in allt i bilen och….

– Bra, avbröt Markus.

– Vi åker direkt.

– De satte sig i bilen som tog dem först ut från den lilla vägen från Teodoras hus och sedan vidare på grusvägen.

Det hade varit tyst i bilen några minuter när Markus tog till orda.

– Jag mötte nya utredaren. Det var det som hände, sa Markus. Hon är här!

– Vad gjorde hon här, frågade Lukas.

I samma stund fattade han vilken idiot han var. Det är klart att de varit och kollat på Tjusedal. Den brottsplats som han själv hade skapat. Det var han själv som var orsaken till att Markus blivit ledsen och orolig.

– Det var helt otroligt. Som en mardröm. Jag stod vid soptunnan och då hör jag plötsligt någon som ropar mitt namn.

– Visste utredaren hur du ser ut?

– Nej men hon hade en polis med sig som jag känner.

– Men fattade de…

– Nej, det tror jag inte, sa Markus. De har inget spår…men utredaren verkar smart. Så faran är inte över.

– Inget spår?

– Nej, de verkade inte kommit någonstans. Det närmaste var väl det mitt spår som jag lämnade.

– Ditt spår? Var ledde det?

– Till dig. Men försökte få dem att förstå att det var långsökt.

– Men de trodde inte på spåret då?

– Nej inte alls. Hon tyckte nog att det lät fånigt med håret och så.

– Håret?

– Ja, det fanns grannar som nämnde en kille med mohawkfrisyr…jag började ju intressera mig för den personen…och ja…

– Du tog mig bara på det? Du är smart. Eller har tur, sa Lukas och log mot Markus.

– Hur förklarade du att du var här då?

– Jag sa sanningen, svarade Markus.

– Sanningen?

Bilen bromsade in något. Lukas hade tydligen blivit förvånad över svaret.

– Ja, alltså att jag har en båt här som jag tittar till. Den delen är ju helt sann. Men jag fick skarva historien lite också.

– Vad sa du då?

– Att jag ville återvända till platsen eftersom jag trodde att det gjorde mig gott.

– Det låter lite otroligt, sa Lukas och såg skeptisk ut.

– Men jag var ju under press. Jag har inte van att ljuga.

– Det är väl inte svårt? Det är ju bara att säga något som inte är sant.

– Det är svårt att ljuga trovärdigt. Förr eller senare så säger man emot sig själv och då kommer det att upptäckas.

– Då får man väl ljuga smart då.

– Jag föredrar att inte ljuga, då behöver man inte tänka så, konstaterade Markus kort.

Det är aldrig fel att ställa sig på ”the moral high ground” och vara kvar där tills vidare, tänkte Markus.   

Volvon passerade det lilla gulliga rosa huset som låg på höger sida av vägen. Huset låg trångt mellan vägen och strandkanten.

Det blev tyst en stund. Bilen svängde ut på asfalts­vägen.

– Hur kändes det när du träffade poliserna då, lirkade Lukas.

– Det kändes inte bra. Inte bra alls... Jag var tvungen att lösa situationen på något sätt. Jag var så rädd att jag skulle säga något fel så jag skulle förlora dig.

– haha va gullig du är, sa Lukas.

Han menade det verkligen. Han kände sig omtyckt och behövd och det var en helt otroligt skön känsla. Markus hade varit så rädd för att förlora honom så att han hade börjat gråta där i skyddet av en soptunna. Strax efter att Lukas hittat Markus i det tillståndet hade Lukas lovat sig själv att han skulle göra allt för att Markus inte skulle behöva förlora honom. Markus skulle vara hans. För hela livet.

Under tiden då Markus var borta och slängt soppåsen hade Lukas tagit hand om sina påsar. Han hade snabbt slängt ner allt han förberett i källaren i påsar. Allt det där låg nu på Östersjöns botten.

Bilen susade vidare. En stor herrgård på vänster sida och sedan ett på höger. Förbi det stora fältet av höstraps. Och så en raksträcka.

Lukas vilade ögonen på den gula vajande massan av höstraps utan att notera Markus kommentarer om hans vägval. Mitt i fältet stod en ensam ek. Ekens krona var nästan helt rund.  Det var en väldigt vacker syn. Trädet sträckte sig så stolt mot himmelen. Som om den hade en självklar plats i universum och att den hade stått precis på samma plats sedan tidernas begynnelse.

Markus hade tittat åt andra hållet. En stor gammal lada fångade hans blick. Den var vinröd och byggd med stockarna liggande på sidan. Fallfärdig men ändå väldigt vacker. Den hade en inbyggd grace på något sätt.

– Vad hade Cassandra för bil, frågade plötsligt Lukas och bröt tystnaden.

– En BMW, svarade Markus.

– Vilken färg?

– Svart. Hur så?

– Jag vill bara veta. Så att man kan vara uppmärksam liksom. Man vill ju inte råka på henne när man minst anar det.

– Nej, jag vill aldrig träffa henne igen.

Vad Markus inte visste var att Cassandra var mycket närmare än vad han trodde. I backspegeln hade Lukas sett en svart BMW en längre tid. Ända sedan det lilla rosa huset intill grusvägen i slutet av den långa backen. Där hade de höga tallarna gjort det halvmörkt och längts upp i backen hade han sett ett ljus från en bil. Den bilen hade legat på exakt samma avstånd hela tiden. Ett par hundra meter bakom. Oavsett vilken hastighet som kördes. Vid ladugården vid Björkösund hade Lukas kört väldigt sakta och låtsats tittat väldigt intresserad av byggnaderna för att undvika att Markus skulle bli misstänksam. Bilen bakom hade, trots den sjunkande hastigheten, inte närmat sig. Det var inte normalt.

Lukas hade noga lyssnat på vad Markus hade sagt. Om Cassandra var så intelligent som Markus påstod så hade hon nog blivit mycket nyfiken av vad Markus gjorde där. Trots Markus preformance om att han ville vara där för att det skulle vara bra för honom och bla bla bla.

Det hade i det läget inte hjälpt hur bra han än hade ljugit. För vilken utredare som helst så skulle det vara misstänkt om den förra utredaren, som inte längre jobbar med fallet, plötsligt dök upp på en brottsplats. Skadan var redan skedd och Lukas visste vems fel det var. Det var hans eget. Det var han som ville åka till Teodoras hus för att bland annat lägga ut lite nötter till Timmy ekorre. Och för att röja lite bevis. Så fort de fick se Markus så var det bara en fråga om att försöka begränsa skadan. Och det hade Markus gjort. Han hade ljugit ganska bra faktiskt. Han hade spelat på känslor och det hela lät ganska sannolikt. Trots att Markus påstod sig inte vara så bra på att ljuga. Lukas var lite stolt. 

Men om den där Cassandra trodde att hon skulle kunna följa efter dem enda till stugan i skogen så trodde hon fel. Hon skulle inte få triumfera med att avslöja mördarens gömda högkvarter. Kanske hade hon redan sett att Markus hade en chaufför men mer än det skulle hon aldrig få veta. Hon hade att göra med krafter som hon inte skulle kunna hantera. Som ingen kunde hantera.

De närmade sig stora vägen där det var dags att svänga norröver mot Manningsholm och stugan i skogen.

Den röda Volvon svängde ut på den stora vägen. Strax därefter gjorde den svarta BM W:n samma sak.

– Har du provat vad bilen går för då, frågade Lukas.

– Nja, jag körde ganska snabbt ner från Stockholm senast. Jag har ju inte kört bilen sedan dess. Det är ju alltid du som kör.

Lukas hade mycket riktigt sett Markus körförmåga. Markus verkar ha kört Volvon ursinnigt ner till Småland. Allt för att komma rakt i händerna från den han flydde ifrån.

– Men den har väl två motorer så den borde väl gå snabbt?

– Nja, den har väl fyra motorer. En på vartdera hjulet, svarfrågade Markus.

Lukas var förvånad över Markus. Visste han inte vad det fanns för motorer i hans egen bil??

Gaspedalen trycktes sakta mot botten. Det var tydligt att några av motorerna började jobba. Den hade inget emot det, tvärt om. Bilen var byggd för detta.

Sverige mot Tyskland tänkte Lukas och såg den svarta förföljaren bli en liten prick i backspegeln. Pricken försvann dock inte utan förblev alltjämt kvar som en mycket irriterande punkt i fjärran. Cassandra hade matchat hastighetsökningen.

– Tänk på att det kan finnas poliser här, sa Markus lugnt när hastigheten passerat 150 km/h.

– Ja men de står nog inte just här, svarade Lukas och gasade ytterligare.

En raksträcka tog dem efter en stund ner för en lång dalgång. Där fick Lukas se det som han inte ville se. Den svarta pricken i backspegeln hade växt! Den växte för varje sekund. Det var uppenbart att Cassandra inte bara ville matcha hastigheten. Hon ville ta tillbaka lite av den mark som förlorats. Hon hade tvingat upp sin bil i höga hastigheter.

– Den går ju rätt bra den här, konstaterade Lukas lugnt. Men jag trodde mer att du gillade Saab?

Han höll en lågmäld konversation uppe för att den plötsliga rusningen inte skulle väcka misstänksamhet.

– Det gör jag också, men de har ju inga SUVar, svarade Markus. Dessutom är min Saab antik. Svårt att få tag på reservdelar. Och den går ju på flytande bränsle.  

Lukas noterade att Markus röst var helt lugn. Han var inte rädd alls för farten. Det var tydligen inte det lättaste att skrämma upp honom. Detta hade Lukas konstaterat redan från första början då den galna nörden balanserat på taket på ett vindkraftverk.

Nu kunde Lukas se lyktorna på BMW: n alldeles tydligt. Han kunde till och med se vilken form de hade. Det avgjorde saken. Tyskland skulle inte vinna.

Lukas växlade ner och tryckte gaspedalen i botten. Motorn ven.

– Alltså det drar ju jättemycket el när du gör sådär, protesterade Markus och tittade på Lukas.

”El”, tänkte Lukas. Var det allt som Markus tänkte på nu? Hörde han inte hur motorn kämpade. Kände han inte hur han trycktes tillbaka i sätet? Och hastigheten? Var det inte en skrämmande hastighet? Nej, nej. I det läget oroar sig Markus för elförbrukningen. Det måste vara en skyddsmekanism som på något sätt slagits på. Samma sak när han undrade om kaffet när han låg bunden i sängen.

Lukas kände att han krigade ett tvåfrontskrig. Bakom honom i den svarta bilen fanns en person som inte ville något hellre än att sätta honom bakom lås och bom för resten av livet. Bredvid honom satt en person som han ville leva med resten av livet. Men som han inte riktigt förstod sig på. Hastigheten hade kommit upp i 180 km/h men Markus tittade lugnt genom sidorutan.

Den röda bilen rusade genom skogslandskapet.

– Du kan svänga här nere, sa Markus. Det tar oss på småvägar tillbaka. Rösten var lugn.

Lukas ökade hastigheten ytterligare. Han såg inte längre någon förföljande bil. Men han visste att det inte skulle dröja många sekunder innan den svarta bilen kom inom synhåll på nytt. Han ville inte att Cassandra skulle se att de svängde av.  

– Här nere alltså, förtydligade Markus och pekade.

Kanske hade han äntligen märkt att hastigheten snarare ökat än avtagit.

– Håll i dig, sa Lukas och bromsade in mycket kraftigt och svängde in på den mindre vägen. Där ökade hastigheten igen och bilen kom snart i skydd bakom skogens träd och kunde inte längre ses från stora vägen. 

– Den går ju bra, sa Markus och suktade efter beröm för sitt val av bil.

Ett val som tillkom hastigt en kväll i Nacka.

– Jadå den går bra, sa Lukas. Det hade varit nöd och näppe att han fått ner hastigheten tillräckligt för att kunna svänga av vägen. Det hade inte varit bra att ha kört i diket där med allt vad det skulle innebära.

Nu hade Lukas varvat ner. Han hade lurat Cassandra. Sverige vann. Slaget var över. Visserligen med Markus omedvetna hjälp men ändå. Men kriget var inte slut. Vad skulle Cassandras nästa drag bli?

– Duktigt att du skakade av henne, sa Markus.

Lukas tittade på Markus. Tydligen hade han märkt vad som hade hänt.

– Jasså du såg henne?

– Ja. Såklart. Detaljer är min grej. Jag är alldeles för paranoid för att inte fatta vad som pågår.  Hon kan dyka upp vart som helst nu och hon får absolut inte se vart vi bor. Jag tycker inte att vi kan åka hem riktigt än.

– Du kanske har rätt.

– Ja det har jag. Jag är expert på att vara försiktig.

– Ändå har du låtit dig kidnappats två gånger.

– Det var nog ödet, svarade Markus snabbt. Du kan inte ta en fight mot ödet.

– Då hämtar vi båten då, sa Lukas. Du har ju dragkrok. Det har jag kollat.  

Markus fogade sig. Ödet hade spelat honom ännu ett spratt.

Det var ju helt klart misstänkt att Markus plötsligt hade dykt upp vid besöket på torpet. Det hade Cassandra konstaterat redan när hon förstod att det var förre utredaren som plötsligt stod där vid soptunnan. Hon hade inte trott sina ögon när hon fick honom presenterat för sig som Markus.

Efter detta var det dags att knappt tro sina öron. Att han hade behövt åka dit för att ”läka”. Vad var det för larv? En utredare för polisen kunde inte vara så mesig. Markus som var sååå duktig och omtyckt måste väl rimligen ha varit med om värre. Nej, det var helt klart något annat som pågick. Något okänt som var i rörelse. Något som hon ännu inte hade insyn i. Vad?

Cassandra hade dryftat sina tanka med Miriam men inte fått någon tillfredställande respons. Hon hade tyckt att det var så roligt att träffa Markus och hade istället börjat prata om att alla på avdelningen varit så oroliga för honom. Och att Markus nog kände på sig vilken metod som var bäst för honom att läka sig på. ”läka” igen. Hade alla blivit galna. Det förtroende som hade byggt upp under bilturen till Lofta Utkik och deras intressanta samtal var som bortblåst efter detta. Hur kunde inte Miriam se att det var något misstänkt här? Hade hon inte något sinne för sådant alls? Hon var helt enkelt för insyltad i ärendet från första början. Hon hade korrumperats av sin vänskap till den förra utredaren. Det kändes inte professionellt. Nej, sidospåret om det mystiska som pågick med Markus skulle Cassandra ta hand om själv utan Miriams ”hjälp”.

Cassandra låtsades stanna för att läsa några mejl alldeles vid sidan av vägen. Strax därefter kom en stor röd Volvo åkandes. Cassandra hann inte se vem det var som körde eftersom rutorna var tonade. Men det var en mycket glest trafikerad väg så möjligheten var stor att det var Markus bil. Hade han ”läkt” färdigt så snabbt?  Hon kunde inte be Miriam göra en slagning på registrerings­numret heller eftersom Miriam då skulle få mer insyn än vad som var bra. Miriam skulle skvallra till Bison. Men det skulle vara en stor vinst att se vart bilen var på väg.

Vad som hände sedan var ännu mer märkligt och minskade inte Cassandras intresse för den mystiska förre utredaren.

Den röda bilen for plötsligt iväg med ohygglig hastighet. Vad hade orsakat ett sådant irrationellt beteende? Miriam hade förstått att Cassandra följde efter den röda bilen. Helt tappad var hon ju inte. Men det gick ju knappast att undvika att något speciellt pågick när bilen accelererade och försökte komma ifatt den vilt framrusande röda bilen.

Tyvärr kom de aldrig ifatt. Det bar sig inte bättre än att trafikpolisen stod vid korsningen in till Vika. Cassandra hade ställt sig på bromsen men det var för sent. Miriam hade fått vifta med sin polislegitimation för att Cassandra skulle få behålla körkortet. Poliserna såg inte lite skeptiska ut när de hälsade god dag och uppmanade Cassandra till en mer försiktig färd framöver till huvudstaden.

Allt det här var givetvis mycket förnedrande. Cassandra hade tappat ansiktet. Hon hade blivit räddad av den supernaiva kollegan i passagerarsätet. Men hon visste ju vems fel allt det här var.

Bilen svängde in på den lilla skogsvägen som löpte från Manningsholm till jaktstugan. Två flaskor vin hämtades i huvudbyggnaden. Båten ställdes upp på ängen utanför stugan. Vinden stod stilla. Det var varken varmt eller kallt i luften. Lukas var snabbt framme och bar fram grillen och fyllde den med kol. På Markus lott fanns att duka och göra ordning klyftpotatis och tillbehör samt att göra iordning köttet för grillning. En fördel att vara i köket var att man fick korka upp och provsmaka vinet.

Snart spred sig en gemytlig en rök över den lilla ängen. En rök med goda grilldofter. Fläskfilén helgrillades omsorgsfullt och rullades sakta över grillen för att inte bli bränd. Det var tydligt att Lukas visste vad han gjorde.

– Vad tror du om Norrköping, frågade Markus medan de väntade på att köttet skulle bli färdigt.

– Jag har inte ändrat mig från det som jag sa förut. Mördaren bodde inte i Norrköping. Han var troligtvis ung och oerfaren. Och det är likt det som hände i Linköping. Väldigt likt.

– Vad ska man göra nu då, frågade Markus.

– Man borde kolla de övervakningskameror som fanns längs vägen. På tågstationen tillexempel. Jag tror att han försvann från stan därifrån.

– Men polisen tror att han bor i närheten.

– Men det gjorde han inte, kontrade Lukas.

– Nej, du tror inte det ja.

– Och vittnena? De kände inte igen personen?

– Nej de gjorde de inte. Men det var ju bara ett vittne förutom offret.

– De hade aldrig sett honom förut?

– Nej.

– Och inte heller efteråt?

– Nej.

– Är inte det konstigt?

– Jo, det är det kanske.

Samtalet började likna ett förhör där det var Lukas som var förhörsledare.

– Hur förklarar man det i så fall, fortsatte Lukas.

– Tja…kanske att han inte var ifrån stan då?

– Ja, just det. Det var ju inte någon van mördare ju så han blev nog skraj och har hållit en låg profil sedan dess. Han vet ju at polisen har hans DNA så han måste vara försiktigare nästa gång.

– Nästa gång? Vad menar du med det?

– Han har mördat flera. Detta var ju länge sedan.  

– Hur vet du det, frågade Markus förvånat.

Det var ju ett anmärkningsvärt uttalande.  

– Det funkar så bara.

– Men…började Markus.

– Det finns rätt många men…

– Och hur många försvunna personer finns det i Sverige?

– Det finns ganska många. Hundratals.

– Där ser du! Hur många av dom är mördade? Det vet man inte! Det kan ju finnas hundratals mord som man inte vet om. Nu är maten klar.

Markus grävde inte mer i varför Lukas sa att ”det funkar så bara”. Att låta det vara ett ogrävt ämne verkade vara det bästa för stunden. Lyfter man på den stenen så kunde den inte vändas tillbaka.

Middagen smakade fantastiskt. Lukas var verkligen en bra grillmeister. Köttet hade grillyta och var genomstekt utan att vara torrt. Detta trodde Markus nästan var en omöjlig konst när det var frågan om fläskfilé. Det kändes lite lyxigt att äta kött för en gångs skull.

– Vad kan du få tag på från mordet, frågade Lukas precis när Markus skulle ta en välkomponerad tugga med fläskfilé, sås och grönsaker.

Det var precis redo för att avnjutas.

– Vad menar du? Få tag i?

– Ja. Bevis. Polisens utredning. Så vi kan komma framåt. Bilder?? Förhör?

– Allt det där ligger i polisens databas Knowledge men det har inte vi access till.

– Kan du inte skaffa access då?

– Nej det är helt uteslutet. Man får bara access till sådant man ska ha tillgång till. Vi får utreda utan allt det där. Det blir mer sport. En hel del uppgifter är ju offentliga och då.

– Synd… det hade varit lättare med allt det där. Men ok. Förresten ska du tillfredsställa mig sedan.

– Vad menar du med det?

– Det får du se.

Genast började nervositeten sprida sig i Markus kropp. Han hatade osäkerhet. Speciellt osäkerhet som hade med sex att göra. Vad förväntades av honom?  

Himlen hade blivit mörkare över det lilla torpet. Solen hade precis gått ner bakom horisonten. Men det var inte bara det. Det hade kommit in mörka moln över havet. Markus såg de illavarslande molnen just efter att Lukas gjort sitt sista uttalande och såg det som en symbolik över vad som skulle komma. Den här kvällen skulle kanske inte sluta riktigt lika mysigt som den började.

Markus diskade och gjorde kaffe när Lukas istället möter honom i dörröppningen.

– Det har börjat regna, sa Lukas. Det verkar bli oväder igen.

– Ja, jag såg molnen. Men det blåser inte i alla fall.

– Har du gjort kaffe till mig?

– Ja.

– Tack älskling sa Lukas och kysste Markus.

Det var en sådan där lång och het kyss. Lukas var het. Och varm. Den grå vardagen kanske inte var så dum trots allt.

De satte sig i soffan och småpratade lite om dagen. De kunde höra regnet slå mot rutan precis bredvid soffan.

– Kan vi inte ta en promenad, frågade Markus. Jag är så mätt efter maten.

Syftet var att skjuta upp det som var nära att ske. När som helst skulle Lukas kräva det som hade lovats tidigare under dagen. Det spelade inte någon roll om det regnade.

– Det regnar ju, protesterade Lukas.

– Det regnar inte så mycket. Det är dessutom skog där vi ska gå. Jag vill visa dig något.

– Vad ska du visa?

– Det får du se, men det är en plats som är speciell för mig. En mystisk plats.

Det där sista väckte Lukas nyfikenhet. Vaddå mystisk?

– Ja okay då. Men sedan...

– …jaja, jag vet.

Efter promenaden skulle Markus föreslå att de skulle se film. Eftersom promenaden skulle bli ganska krävande så skulle nog Lukas vara trött och somna i soffan. Han var ju dessutom sjuk och hade sovit dåligt natten innan. Planen var listig men det var inte säkert att den skulle lyckas. Men om den lyckades så hade han köpt sig ytterligare tid.

Kaffet dracks upp. När de tittade ut visade sig att regnet hade tilltagit ytterligare. Men det kvar inte ett kallt regn. Tvärt om var dropparna varma. Som om de svävat uppe i himlen och värmts upp av solens strålar.

Markus letade upp två regnkappor. Orangea med reflexer. Sådant fanns alltid i jaktstugor. En mandomssport som jakt kunde ingalunda ställas in för att det kom ett litet regn. Man vill ju inte bli fuktig när man står på pass. Lukas drog upp huvan och snörvlade. Han var inte frisk än. Bra.

Det var suggestivt på skogsvägen. Det låg ett tunt lager dis precis över vägens gräs. Regnet hade redan gjort att det bildats pölar av vatten nere i botten av hjulspåren. Det regnade inte så mycket under träden men dropparna var större. Solen hade gått ner och det var mörkt på stigen. Men den skandinaviska sommarnatten var ljus. Det blev aldrig riktigt mörkt på sommaren.

Markus tittade in i skogen åt sidan. Där inne var det mörkt. Vad lurade där inne? Synd att han inte hade en stark ficklampa med sig. Då skulle han kunna lysa in i skogen. Kanske kunde han då se de lysande ögonen från ett djur långt där inne i skogen. Han skulle aldrig komma på tanken att gå den här stigen ensam. Men nu hade han Lukas med sig. Han kände sig helt trygg. De passerade de stora ormbunkarna.

Lukas vände sig plötsligt om. Han stannade upp. Markus också.

– Vad är det, frågade Markus med låg röst.

Lukas svarade inte direkt. Han tittade ut i mörkret över den skogsväg där de nyss gått. Man kunde bara se ungefär femton meter av vägen innan den förintades av mörkret.

– Jag tyckte…började Lukas.

– Tyckte vad?

– Jag tyckte att jag hörde något.

Markus tog instinktivt ett steg närmare Lukas. De lyssnade. Det blåste inte. Förutom dropparna som knattrade mot regnjackans luva förblev skogen helt tyst. Inget rörde sig därinne i mörkret

– Det var nog inget, sa Lukas och började gå igen.

Men han tittade sig noga över axeln när han började gå.

Markus tittade på honom misstänksamt. Hade Lukas försökt skrämma upp honom? Ett test av något slag? Eller var det verkligen något som Lukas hade hört? Lukas var ett rovdjur. En predator. Högst upp i näringskedjan. Säkerligen med utvecklad syn och hörsel. Markus hade normal hörsel men dåligt mörkerseende.

De passerade ravinen. Inne i ravinen ekade regnet mot bergväggarna. Fotstegen likaså. Markus tittade sig om bortåt vägen igen. Inget. Lukas tittade framåt. De hade inte pratat efter att Lukas stannat och vänt sig om. Lukas verkade koncentrerad.

Strax efter ravinen stannade Markus.

– Här ska vi gå upp, sa han och pekade till höger.

Lukas följde efter Markus på en smal stig som gick ut till en udde. På udden vindlade stigen upp på ett mäktigt berg.

– Jag blir blöt, klagade Lukas. Vart är vi på väg?

– Vi ska upp på toppen såklart. Jag ska visa dig något. Kom nu!

Lukas var alldeles för nyfiken för att avbryta trots regnet. Vad var det som fanns där längst uppe på berget som var så viktigt att se i mörkret?

De gick upp för berget i trappsteg verkade ha huggits ut i berget och ledde upp till dess högsta punkt. Där stod en gammal knotig tall omgiven av kullerstenar.

Tallen var inte hög men den hade en väldigt tät krona.

– Ställ dig här under, instruerade Markus. Här är man skyddad mot regnet.

Markus räckte fram sin hand och Lukas la sin hand i den. De drog av sina huvor. De hade kommit till fram till Roars röse.

Lukas tittade upp. Ut mot havet. Det var en dramatisk utsikt från berget. En bred vik skar in i landskapet och över den fanns bara hav. Ett mörkt, oändligt hav. Månen lyste upp havet i ett blekt ljus filtrerat genom ett mörkt molntäcke. Ibland tittade den fram och bildade en bred mångata som ledde rakt mot Markus och Lukas där de stod på toppen av berget.

Lukas följde viken med blicken ända ut till havet. Längst ute i havet lystes de blågråa molnen upp av blixtar. Blixtarna nådde aldrig vattnet. De rörde sig inne i molnen som om de lekte kurragömma och försökte hitta varandra därinne.

Allt detta skedde helt ljudlöst. Det hördes inte det minsta muller från blixtarna. Åskan var allt för långt ute i havet.  

– Hör du, frågade Markus och satte ett öra mot havet.

Lukas hörde. Långt där utifrån kunde han höra ett mäktigt dovt dån från havet. Ett muller sprunget direkt ur naturens urkraft. Han kände igen ljudet.

– Det är Bredgrund igen. Som du är så besatt av, sa Markus.

Där ute i den oändliga mörka ensamheten tornade det stora grundet upp sig under vattenytan. Lukas kunde inte se det i mörkret men han föreställde sig hur de stora vattenmassorna pressades av mäktiga krafter upp från avgrunden och välvde upp över det dolda undervattensberget. Hur vattnet skummades när det tog sats. Upp i luften för att sedan åter hamna på den vilda vattenytan för att på nytt återförenas med havet.

– Det här är häftigt, sa Lukas och log.

– Ja, visst är det, svarade Markus. Det här är en av mina favoritplatser.

Markus ljög inte. Han hade varit där många gånger och tittat på den fina vyn över havet. Alltid ensam. Han hade suttit där många gånger och undrat över varför just han var ensam. Ända sedan han var en liten pojke. Vad var det för fel på honom? Först hade han blivit nedstämd av att tänka på saken. Men något i berget hade alltid givit honom hoppet tillbaka. När han gick ner från berget så hade han alltid fyllts med energi och att ingenting nog var så omöjligt som han först trott. Långsamt hade det bildats ett mål för honom. Ett mål att ta med sig någon till Roars Röse. Att visa upp att han faktiskt lyckats. Att ta med Lukas till den här speciella platsen var en mäktig symbolik. Se, jag gjorde det. Till slut lyckades jag hitta någon som tycker om mig.

Markus pekade närmare land.

– Där ser du Visels stenar. Där finns det mycket abborrar! Har jag hört…

Lukas tittade snett ner. Han såg inget annat än mörkt hav och de ännu mörkare öarna utanför fastlandet.

– Där alltså, pekade Markus. Han pekade på den del av havet som lystes upp av månen genom en lucka i molnen.  Havet betedde sig annorlunda där. Vågorna var inte desamma. Vattenmassan var mer orolig. Det var helt klart att det fanns något dolt under ytan störde vattnet.

– Är du ledsen att jag tog dig hit, frågade Markus och vände sig mot Lukas.

Han trodde sig veta svaret. Markus hoppades att Lukas skulle gilla platsen.

– Nej, sa Lukas och tittade ut mot åskan. Det här är häftigt. Så coolt ju.

Lukas tittade drömmande ut mot havet igen. Markus kunde se hur blixtarna där ute lyste upp hans ansikte.

– Titta ner där ska du se, sa Markus och pekade mot marken.

Den gamla tallen som skyddade mot regnet hade växt rakt upp i mitten av ett mäktigt stenkummel som var flera meter högt och cirka trettio meter i omkrets.

– Här ligger gamla konungen av Manningsholm, sa Markus och pekade.

Det gamla gravkumlet lystes upp av en blixt. Mycket effektfullt. För första gången kunde Markus höra ett muller på avstånd. Åskan hade kommit närmare.

– Vem är det då, sa Lukas och tittade storögt på Markus.

– Den här platsen har alltid kallats Roars röse. Så det är nog Roar själv som ligger här.

Lukas tittade förundrat på det stora stenkumlet. Han såg framför sig hur man burit upp stenen här för att den gamla kunden skulle få en fin sista vila med en magisk utsikt. Det låg något speciellt över hela platsen. Något trolskt. Något heligt.

Lukas ställde sig bakom Markus och kramade honom. Han la sin haka på Markus axel.

– Tack för att du tog mig hit, sa viskade han och kysste Markus i nacken. Jag förstår varför du gillar den här platsen.

De stod och tittade och lyssnade en stund. På åskan rullade ute i havet. På Bredgrunds vilda, otämjbara dån.  Sedan gick de, våta och kalla, tillbaka på den lilla stigen ner till gick de ner till skogsvägen igen. Markus hade vänt sig om innan han lämnade bergets topp. Han log åt den kumlet och tallen. Varför visste han inte. Men han kände sig lycklig.

– Har de hittat något i det där kumlet, frågade Lukas.

– Nej, det brukar inte finnas så mycket i de där rösena. Lite brända ben möjligtvis.

När de passerade de stora ormbunkarna var det bara ett par hundra meter kvar till stugan. Markus längtade in i värmen. Då stannade Lukas plötsligt upp igen. Denna gång tittade han rakt ner i marken.

– Vad är det nu då frågade Markus.

Lukas svarade inte. Igen. Markus tittade ner där Lukas riktat sin blick.

Markus såg det genast. I leran vid en vattenpöl fanns ett skoavtryck. Det var grovt räfflat zigzag-mönster som från en gummi­stövel.

– Få se dina skor, sa Lukas.

Markus ställde sig på ett ben och visade honom. Ett fint fiskbensmönster. När Markus visade sina skor gick en ilning genom Markus. Lukas skor hade ett grunt diamantmönster. Det var varken Markus eller Lukas skor som hade lämnat avtrycket. Mönstret i leran syntes tydligt. Avtrycket verkade färskt. Spåren ledde från stugan.

– Kom, sa Lukas och började gå mot stugan med snabba steg.

Markus fick då och då ta några springsteg för att hänga med Lukas. Då och då såg han sig om. In i den mörka skogen bakom honom. Han kunde inte se något. Men eftersom sikten bara var femton meter så kunde någon gömma sig i skogen. Dold i skuggorna bara tjugo meter ifrån dem. Bara sekunder från dem. Lukas sa inget. Han vände sig inte om. Han såg bara framåt. Kanske hade han verkligen hört något när de var på väg till Roars röse.

Snart kunde Markus se stugans upplysta fönster genom skogen. De tog inte den lilla stigen över ängen. De genade över den. Det var den snabbaste vägen. Dörren slog igen bakom dem. Markus låste.

– Vad var det där, frågade Markus med ryggen tryckt mot dörren.

Lukas hade skyndat fram till fönstret på andra sidan huset och tittade ut.

– Jag vet inte, svarade han.

– Vem är det som är ute och går mitt i natten? Här?

– Men skoavtrycken pekade bort från stugan i alla fall, svarade Lukas.

Han var fortfarande fokuserad på det som fanns utanför.

– Det kunde ju förstås ha varit någon som var ute på promenad, sa han

– Promenad, invände Markus. Den här vägen leder ingenstans och man kan bara komma hit om man åker över gårdsplanen på Manningsholm. Ingen promenerar här.

– Men man kan väl gå?

– Det är flera kilometer. I regn? I mörker?

Lukas höll med om att det var konstigt. Vem var det som hade gått på den öde skogsvägen i regnet?

– Det är kallt vi gör upp eld, sa han.

– Veden är utomhus, sa Markus snabbt.

Ved fanns i en liten bod en bit från stugan.

– Jag går och hämtar.

– Nej, protesterade Markus. Jag eldar hellre upp möblerna än att du går ut nu. Det är ju någon där ute!

– Den personen är nog inte kvar, sa Lukas och försvann ut i mörkret. 

Dörren gick igen med en smäll.

Det blev alldeles tyst i stugan. Markus tittade sig om. Stugan var exakt som de lämnade den.

– Försiktigt Markus, sa han till sig själv.

Han skulle inte låta sig gå i spinn. Inte koka över. Lugn och fin. När blev han så mesig? Han hade aldrig varit rädd för varken mörker eller det okända. Han var van vid det. Uppväxt i det väldiga, dovt upplysta Manningsholm med allt vad det innebar. Han drogs ju till både mörker och det okända. Han tittade ut genom fönstret på framsidan som Lukas just tittat ut igenom. Men Markus tittade ut från distans. Från mitten av rummet. Han hade inte rört sig en millimeter sedan Lukas lämnade stugan.

Någon hade varit ute vid stugan i natten. Fotspåret var bara minuter gammalt när de fann det. Annars hade det förstörts att regnet. Markus och Lukas egna fotspår, som de lämnade på väg till Roars röse hade regnat bort. Vem var det som hade ärenden i skogen mitt i natten. Vem hade ärenden vid stugan?

Plötsligt rycktes dörren upp. Där stod Lukas med en trave ved i famnen. Hans blick var tom och livlös. Han var våt och smutsig i ansiktet. Håret hängde ner och klibbade hans ansikte. Han vinglade till. Veden föll ur hans famn och ramlade mot golvet. Markus stod som paralyserad.

Markus förstod genast vad som hänt. Den okände hade stått och lurat precis utanför stugan. I skydd av mörkret hade han attackerat Lukas.

Lukas föll framåt på golvet. Över veden.

Markus rusade fram.

– Neeej, skrek han.

Markus tog tag om ett vedträ och var beredd att använda det som vapen. Han tittade ut genom den öppna dörren. Ut i natten. På samma gång smekte han Lukas huvud. Hade han blivit slagen i huvudet?

Lukas huvud var varmt och vått men inte blodigt. Markus tittade upp mot dörren igen. Skulle han få se någon visa sig dörrhålet.

Lukas började röra på sig…han levde…han hostade…nej han skrattade? Han vände sig om och lade sig på rygg.

– Haha nu blev du rädd va, skrattade han.

Markus släppte vedträdet och det damp till golvet.

– ha haa jättekul, svarade Markus surt.

– Så sött att du skaffade dig ett vapen. Brukar du alltid ta det första du hittar?

– Jag blev orolig för dig, svarade Markus och tittade ner på honom.

Lukas fick genast dåligt samvete.

– Förlåt, det kanske var dumt.

– Gör inte om det.

– För annars? Vad händer då?

Han reste sig upp och satte sig på knä.

– Hotar du mig, sa han lekfullt.

– Nej, det skulle jag inte göra. Men jag blev rädd.

– Jag ska inte göra så någon mer gång.

– Bra…

– Jag lovar att det aldrig är på allvar om jag råkar skrämma dig igen.

– Hur ”råkar” man skrämma någon...?

– Tja…vi kan ju hamna i ett läge…inte vet jag…då jag måste skrämmas. Alltså…jag vill ju att du alltid ska lita på mig.

– Ja…vad som helst…jag litar på dig

– Bra. Då har vi en deal.

Markus gick med på Lukas förslag. Han orkade inte vara rädd. Dessutom var han trygg när Lukas var med. Om någon ville smyga på dem så var det alltid en fördel att ha en våldsam mördare vid sin sida. Men han kände en extra gång på dörren för säkerhets skull. Ja, den var låst.

Men det finns något som jag kanske borde berätta, fortsatte Lukas.

– Vad för något?

– Minns du den där dagen då jag vaknade upp och ar sjuk?

– Ja, det minns jag. Vad var det med det, frågade Markus otåligt. 

– Jag var ju inte lite på natten. Och då hörde jag någon här.

– Hörde någon? Vad menar du? Säg?

– Det var någon utanför stugan. Det var någon här som sprang iväg när jag kom ut.

Det blev tyst i rummet. Lukas tittade på Markus från under sin lugg. Markus satt stilla och tittade tillbaka på honom.

– Och detta säger du nu...?

– Jag ville inte oroa dig…du vet ju hur du är…jätteparanoid och så.

– Paranoid? Har jag inte haft anledning att vara paranoid? Och här har jag sovit så gott om nätterna och inte vetat om att det smyger massa folk precis utanför huset, protesterade Markus.

– Ja, det här bevisar väl att jag gjorde rätt. Det var inte ”massa folk”. Det var en enda.

– Vem???

– Det vet inte jag…någon…men han sprang ju iväg så det är väl inget att oroa sig för?

– Inget att oroa sig för?

– Nej verkligen inte. Han sprang ju iväg?

– Men han är ju tillbaka nu!

– Ja men vad ska han göra då? Bryta sig in och ta dig eller?

Lukas hade en poäng. Han hade ju en bra livvakt. Ibland var det ju bra att ha en hänsynslös mördare nära sig. Någon att är beredd att göra vad som helst för att få som han vill. Ja, han var väl tvungen att lugna sig lite och inte ge Lukas mer rätt än nödvändigt om det där med paranoian.

Snart sprakade elden i kaminen och ett väldigt mysigt sken spred sig i stugan. Lukas var duktig på att göra upp eld. Den talangen hade han inte visat i Fjällviken. Då hade han inte lyckats får veden på sin sida trots att den var torr och fin.

De kollade upp Roars röse. Men de hittade inte något annat än en solblekt bild. En person med bar överkropp och keps. En svart hund. Det var någon semestervandring. Vidare fanns ett dokument från riksantikvarieämbetet. ”Ett grav­monument från bronsåldern (1800–500 f Kr) cirka 30 meter i diameter i basen. I folkmun kallad Roars röse”.  Inget annat. Kumlets historia var fortsatt dunkel över millennierna.

– Norrköpingsmordet då? Hur gör vi med det, frågade Lukas.

– Jag kanske skulle kunna ringa till Bison och be att någon skickar mig det som är offentligt, tänkte Markus högt innan han kom på att det nog var ganska strategiskt.

Det var väl bättre att vara helt under radarn under de här prekära omständigheterna.   

– Vem är den där Bison då?

– Han är min chef på polisen.

– Har han skägg?

– Ja, det har han. Hur vet du det?

– Jag vet allt, svarade Lukas självsäkert och log.

– Du såg honom vid Tjusedal. Eller hur?

– Ja, det gjorde jag.

– Du stod i skogen. Eller hur?

– Ja.

– Så du mig då, frågade Markus.

– Ja det gjorde ja.

– Vad tänkte du när du såg mig då?

– Jag undrade vad det var för nördkille.

– Nördkille? Vad fick du det ifrån?

– Jag såg det. Och jag hade ju rätt. Du är ju det.

– Nej det hade du inte. Jag är inte nörd.

– Det är du visst. Du tjatar om rymden hela tiden. Det gör nördar.

– Rymden? Ja, okay, lite då.  

– Och sedan? Vad hände sedan?

– Jag kom på att jag glömde en sak där inne och var tvungen att gå in?

– Glömde? Polisen hade ju redan varit där och tagit med sig allt.

– De hade inte tagit med sig allt.

– Vad var det som du skulle hämta då?

Lukas reste sig ur soffan och gick till sin väska och tog upp ett tygföremål.

– Den här.

Han sträckte fram nallen Toy till Markus.

Markus kände igen den illa slitna nallen som tittat på honom så nyfiket i övervåningen i Teodoras hus.

– Varför i hela världen…men…

– Toy låg redan där från början. Jag…jag och han lekte där när jag var liten.

– Du och han…, började Markus men kom genast av sig.

Det lät så ensamt. Hade Lukas gått genom skogen till torpet redan när han var lite…och lekt där inne i det ödsliga huset. Alldeles själv med den slitna nallen som enda sällskap. Känslan av ensamhet var väldigt lik den från Markus egen barndom. Han hade ju inte heller någon att leka med. De hade varit två ensamma pojkar.

– Jag är ledsen att jag slog dig, sa Lukas.

Han höll fortfarande ut nallen mot Markus. Det var nästan som han sträckte ut den som en gåva till Markus. Som en förlåtpresent.

– Alltså…det var då…vi har ju gått vidare nu.

Dessutom hade väl den där händelsen så att säga konsumerats att ännu värre saker som kom senare. Strypning. Kidnappningar.

– Men det var ju där jag upptäckte dig, fortsatte Lukas.

– Upptäckte mig?

– Ja, du var så fin liksom.

Markus sträckte sig fram och gav Lukas en lång kram.

– Kan du inte visa mig hur det ser ut i polisens system, bad Lukas.

Markus gick in i polisens system Knowledge och loggade in med sin elektroniska legitimation.

Norrköpingsmordet hade ett casenummer ”N23900”. Men där var det stopp. Han hade inte access till det ärendet.

Vi får kolla på de fakta som har läckt till media istället. Det här var ju ganska amatörmässigt, tänkte Markus. På lång sikt skulle kan se till att börja på polisen igen så han lättare kunde skaffa sig accesser till allt. De läste, diskuterade och kommenterade. Noteringar fördes i ett anteck­nings­block. De ritade kartor och gjorde listor.

Lukas lade på ytterligare några vedträd på brasan. Det gick sakta upp för Markus att det här faktiskt kunde lyckas. Det märktes redan att Lukas kunde vara en tillgång i en mordutredning. När Markus påstod något så hade Lukas genast utmanat honom med att argumentera på ett helt annat sätt. Ibland hade slutsatsen blivit densamma men vägen dit hade varit helt annorlunda. Något som inte sällan var viktigt för utredningens utgång. Det var inte helt olikt hur han och Bison brukade diskutera. Men Lukas hade erfarenhet från ”andra sidan”. Han tillförde en dimension. Minst en dimension.

– Ska vi kolla övervakningskamerorna nu, frågade Markus.

Det blev tyst i rummet. Lukas tittade rakt fram. In i skärmen. Men vände sig sakta mot Markus och tittade ut honom noga. Hans min var förvånad. 

– Övervakningskameror? Du hade ju inte access sa du!

– Inte just de som är inlagda i den här utredningen, men övervakningen ligger i ett annat system.

– Och det säger du nu??

– Ja, jag trodde inte…

– Det är ju det viktigaste av allt!! Då kan vi ju se om han bodde i Norrköping eller inte! Vi kan ju se hur han ser ut!

– Men...det är ju det som är problemet…jag trodde inte att det var viktigt…vi vet ju inte hur han ser ut.

All övervakning låg i ett annat system - Awake. Där sparades all övervakning i hela landet automatiskt. Sedan övervakningslagen kom för mer en ett decennium sedan så fick man inte tillstånd att sätta upp en övervakningskamera med mindre att kameran också kopplades upp mot Awake. Awakesystemet sparade allt material och analyserade innehållet. Alla inom polisen hade tillgång till Awake både för utredningar och för att snabbt kunna bilda sig en uppfattning om läget på väg till en insats.

För tiden vid gryningsattackerna i Norrköping var kamerorna inte lika avancerade med AI–algoritmer som bland annat möjliggjorde analys såsom automatisk identifikation som nu för tiden. Awake kunde till och med tipsa om pågående brott. Men hade man gammalt material fick man göra allt lite old school – att man tittade på filmerna och se om man kunde känna igen någon på utseendet.   

– Hur han såg ut? Ja de får vi väl se. Vi kan väl se om vi ser något misstänkt.

– Jaja jag kanske borde sagt något. Men jag trodde…strunt samma…nu ska vi se…vilket datum var det nu igen.

– 19 november, fyllde Lukas i.

– Jaha, det finns material från 124 kameror att titta på från Norrköping, sa Markus och pekade på skärmen.

Han kunde inte motstå att le. Hur trodde Lukas att de skulle kolla igenom detta??

– Ta fram den från centralstationen. Där finns svaret. Det är ju det jag sagt hela tiden!!

Det fanns tre undermappar under ”Centralstationen” med filmer från tre olika kameror.

– Klicka på ”Centralhallen Norr” sa Lukas. Filmen började rulla. Klockslaget när filmen började var fyra på morgonen.

– Vi får spola fram, sa Markus. Morden var ju inte än på flera timmar.

– Nej, han har ju kommit till Norrköping på något sätt också. Säkert samma morgon.

– Men vi vet ju inte vad vi ska titta efter, sa Markus.

De började titta på filmen från övervakningskameran. Kameran var placerad i taket på centralhallen. Det var inte mycket folk på plats men centralhallen fylldes stötvis av resenärer när ett tåg anlänt. Det blev mer och mer folk på stationen ju längre in på morgonen det blev.

– Det här är ju omöjligt, stönade Markus. Det är för mycket folk.

– Inget är omöjligt, det är bara en fråga om hur mycket tid man lägger ner.

– Men han kunde ju ha sovit över hos någon och då går det ju inte att se någon här.

– Jaja men vi tittar lite till. Tappa inte koncentra­tionen nu!

Mer ved lades på i brasan. Markus kokade kaffe för att hålla sig pigg och vaken. Men han blev ändå tröttare och tröttare.

Timmarna gick. Lukas tog inte ögonen från skärmen. Markus sippade på sitt kaffe. Blicken vandrade runt i rummet utan att fästas vid något.

– Men Guuuud, Vi har ju bara tittat på en kamera. Åhh, stönade Markus. Det här gåååååår ju inte.

– Vad är det med dig? Är du så otålig, frågade Lukas och log. Behöver man inte ha tålamod för att göra sådana här utredningar?

Det visste Markus. Men tålamod hade aldrig varit hans starka sida. Han kastade sig tillbaka i soffan och suckade djupt.

– Ska vi göra detta eller inte, förstärkte Lukas. Ta ett glas vin då om du är uttråkad, föreslog han.

Det var det bästa Markus hade hört på länge. Ett glas gott vin skulle kunna skärpa koncentrationsförmågan. Det dröjde inte länge innan två glas var upphällda. Lukas tog en ytterst liten klunk ur sitt glas men släppte inte skärmen med blicken.

Markus betraktade honom och tog en klunk av vinet. Såå gott. Där satt hans osannolike pojkvän. Och försökte göra rätt. Göra gott. Något vidare stöd kände sig inte Markus vara. Han hade inte tålamod att hjälpa till. Låga koncentrationskrävande arbetsuppgifter var inte för honom. Inte just nu.

Rödvinet hade fått motsatt effekt. Han hade blivit ännu tröttare. Markus skämdes. Vad var det med honom? Han hade under hela kvällen nästintill motarbetat sin egen idé att Lukas straff skulle vara att bidra till samhället och på sätt återställa den etiska balansen. Och han hade nekat Lukas att ha sex med honom till och med. Lukas ansikte var upplyst av skärmen och av de flämtande lågorna från elden. Så jävla vacker han var. Håret läpparna och…

Lukas ansikte lystes upp av en blixt som nådde in i stugan genom fönstren ut mot ängen. Markus drog sin hand genom Markus hår. Därefter kom mullret från åskan. Det hade tagit sju sekunder. Åskan var väl vid Manningsholm ungefär. Markus kysste Lukas i nacken. Kysste hans öron.

Lukas vände på huvudet och tittade på Markus.

– Vad håller du på med, frågade han?

– Jag…började Markus…

– Är du kåt, avbröt Lukas.

Markus tänkte efter.

– Jaa, lite, svarade han eftertänksamt. Stärkt av den röda franska drycken.

– Jag trodde inte att du ville ha sex med mig.

– Är du helt dum, sa Markus. Du är den vackraste killen jag någonsin sett.

– Haha tsss, skrattade Lukas.

Lukas reste sig och släckte ner alla lampor och lade skärmen åt sidan. Därefter var det bara eldens fladdrande sken som lyste upp det lilla rummet.

Lukas la ett stort täcke framför brasan.

– Kom, sa han.

Markus kom. Lukas lade sig över honom och kysste honom. Det var djupa, långa kyssar. Heta kyssar med tidlös kärlek.

I den djupa, mörka skogen var mossan våt på berghällarna. Träden kunde inte längre skydda marken från det intensiva regnet. Kvistar slogs av från träden av de intensiva vindbyarna. Den mullrande, rullade åskan fick skogen att darra. Fåglar kurade i sina hålor. Insekter sökte skydd nere den fuktiga marken. Inget levande ville röra sig ute i ovädret. Tätt över marken vajade gräset i vinden. Långt bortifrån, genom skogen, mellan trädens stämmar, förbi buskar och sly trängde ett ljus fram. Ett varmt ljus från en liten, liten stuga i kanten av ängen.  Snart skulle ett äventyr till att börja.

Så mysigt det verkar vara i den lilla stugan i kanten av ängen. Men samtidigt vet vi ju att det finns krafter där ute som vill avsluta Markus och Lukas liv tillsammans. Börjar Cassandra misstänka att det är något lurt i utredningen? Vad kommer bli hennes nästa drag? Vad är det för okänd figur som rör sig i mörkret utanför stugan i kanten av ängen?

Sagan fortsätter i nästa del – Det här skeppet ska segla. Läs den här

Benjamin Pockmann