STJÄRNTAGEN - Ingen önskan är för stor

Här fortsätter historien i serien Stjärntagen. Förra delen hittar du här. Hur ska det går för Markus? Det ska vi strax få reda på. Trevlig läsning /BP

Stjärntagen – andra delen

Ingen önskan är för stor

 

I det avlägsna torpet i Småland hade en person torterats till döds under utdragna och brutala former. Markus assisterar polisen med att utreda ärendet men det dröjer inte länge innan han känner sig förföljd. Ovetande om alla detaljer känner Markus att han själv måste ha dragit till sig mördarens uppmärksamhet på något sätt.

 

När han påbörjar sin road trip till Norrland i syfte att leta upp mördaren ställs frågan på sin spets - vem är det som jagar vem?

 

 

 

 

 

Lukas hade planerat det hela länge. Minst ett år. Det hade börjat med att han hade märkt att det viskades mycket i klassrummet. Men när han vände sig för att höra så tystnade viskandet. Istället så fnittrade klasskamraterna. De hade hemligheter för honom. De skrattade åt honom. De fryste ut honom. 

 

Men till slut hade han fått reda på vad det pratades om. Han hade gömt sig bakom ett skåp. De sa att hans mamma var en hora. Det gjorde Lukas till en horunge. Någon hade spridit ut detta i skolan. Han skolkade för första gången i sitt liv den dagen. Han sprang gråtandes hela vägen hem till det lilla radhuset och låst in sig på sitt rum.

 

Varför hade de sagt så? Lukas mamma kunde ju inte rå för att hon hade blivit våldtagen. Fattade de inte det? Varför skulle det göra honom sämre? Han förstod inte det. Skulle han bli mobbad nu?

Där, under det varma och fuktiga täcket i pojkrummet hände något med Lukas. 

 

Liselott hade kommit hem från sitt jobb. Hon hade jobbat natt på färgfabriken. Hon hade upptäckt att Lukas var hemma för tidigt och hade först blivit arg på honom för att han inte var i skolan. Hon hade bankat på hans dörr. Till slut hade han öppnat. Hon hade sett hans tårar och hennes hjärta smälte men hon fick inte ur Lukas varför han var ledsen. Hon tröstade honom hela eftermiddagen. Till kvällen kändes allt lite bättre. Då blev det glass och film.

 

Några dagar efteråt hade ryktet nått Liselotts arbetsplats. Då hade hon hade gråtit och till och med i sin ilska beskyllt Lukas för att han hade varit upphovet till ryktet. Vem var det annars som visste hur han hade blivit till? Det var ju ingen annan som visste. 

 

Lukas hade förnekat men han kunde inte svara på frågan varför pojkarna i klassen plötsligt fått för reda på det.

Lukas lyckades lugna ner sin mamma med att de bara sagt att hon var en hora, de hade inte någon aning om vad som egentligen hände den där kvällen för ungefär fjorton år sedan. De hade ju hittat på.

 

Ryktet hade så småningom dött ut. Klasskamraterna hade hittat annat att prata om. Men Lukas känslor svalnade inte. Han fungerade inte så. Han glömde aldrig. Tvärt om blev hans tankar mörkare och mörkare.

Till slut hade han fått reda på vilka det var som låg bakom ryktet. Det var tre pojkar i samma klass. Emil, Jonas och Sebastian. Lukas kom på att Jonas mamma jobbade som barnmorska. Hon visste historien och på nått sätt hade hon skvallrat den vidare. Det hade ju varit mycket prat på bygden då när Liselott plötsligt var gravid utan att någon man visats upp.

 

Varje natt innan Lukas skulle sova så planerade han vad som skulle ske. De tre skulle få känna på hämnd. De skulle få lida. Lida maximalt.

Han hade varit och rekat. Flera gånger. Till sist hade han bestämt sig att det var där det skulle ske. Platsen var mycket enslig och det fanns liten risk att någon skulle komma och upptäcka vad som pågick.

 

Järnvägen gick genom en kort tunnel, kanske bara typ femtio meter lång. Tunneln var utsprängt ur berget men just där tunneln tog slut så fortsatte två bergsklackar ut på var sin sida om spåret.

Det var tio meter från tunnelmynningen som det hela skulle ske. Han hade redan sex månader i förväg bundit fast ett rep runt två slipers så att repet gick på utsidan längst järnvägsspåret. Där skulle han få se det som han redan sett i sina fantasier. Lukas skulle sitta på bergsklacken precis ovanför och bara se det hända. Se hur de reagerade. Se hur de skulle bli räddare och räddare.

 

Lukas hade lockat de tre pojkarna med att säga att han sett att en älg hade blivit överkörd av tåget och låg vid sidan av banvallen. Det ville pojkarna se. Med stor nyfikenhet hade de låtit sig luras. Lukas hade instruerat dem att säga hemma att de skulle ner och fiska. Då var det vid vattnet man skulle leta när pojkarna inte kom hem. 

 

Idén hade han fått av en film som Lukas och hans mamma sett. Den hette ”Stand by me” och handlade om några pojkar som gick utmed ett järnvägsspår för att hitta en annan pojke som ryktades ha blivit överkörd av tåget.

– Han liknar ju dig, hade Liselott sagt till honom och pekat på Chris Chambers.

– Han är yngre än mig, svarade Lukas.

– Och jag har längre hår, lade han till.

 

Lukas hade blivit den coolaste att hänga med. Det hade tagit ett år att bli den personen och det hade tagit emot varenda dag. Arbetet mot toppen hade börjat dagen efter han fick reda ryktet om att han var en horunge. Han hade plötsligt blivit ett mobboffer. En svag person. Han hatade det med hela sitt väsen.

 

Under täcket i pojkrummet tog han många viktiga beslut om sitt liv. Ett var att han aldrig skulle bli ett offer. Som sin mor blivit. Han hade tittat sig i spegeln. Tittat nog och bedömt om det kunde gå. Alla populära i skolan var ju snygga. Men han var smal och hade alltid en tröja och rufsigt hår.  Han tittade sig själv i ögonen i spegeln. De djupblåa, vackra ögonen. Leendet. Ja, han skulle nog kunna bli snygg.

Han bytte stil. Tuffare klädstil. Han började träna. Löpträning och styrka. Situps och träning med hantlar. Inga pulver och fejk. Bara ren och rå styrka. Han använde all sin lediga tid till det. Kroppen blev snabbt mycket vacker med tydliga muskler. Det var lätt, eftersom han var smal. Håret borstades och kammades och de blanka, blonda lockarna böljade ner från hans huvud. Till sin mammas (och mormors) fasa så hade han även tatuerat sig. Det är tufft. Ett band med vackra stjärnor i olika färger och storlekar runt armen. Den tysta och blyga killen som aldrig sa något och bara var för sig själv var död. Det var en konsekvens av besluten under täcket.

 

Lukas märkte snabbt att det funkade. Hans popularitet ökade snabbt. Han blev överraskad av hur lätt det var. Så många idioter det fanns överallt. Bara att slå den starkaste killen på käften så blir man allas idol. Skulle det verkligen inte vara svårare än så? Med detta kom ännu bättre självförtroende. Han uppträdde säkert. Det gjorde honom ännu mer populär. Han var i centrum. Han dominerade sin omgivning.

 

Men innerst inne bar han på en eld! Han hatade den han blivit. Han avskydde det spel som han var tvungen att spela för att passa in. Han var som ett vilt djur instängd i en bur. Han fick aldrig vara sig själv. Aldrig springa i frihet och släppa loss sina naturliga drifter. Han var ju inte tuff egentligen.  Men rollen han spelade krävde full uppmärksamhet. Han kunde aldrig slappna av och bara göra det som han själv ville. Han blev aggressiv, rastlös och lynnig. Det gjorde honom bara ännu mer populär. Men det var ändå värt allt det här. Han skulle aldrig mer bli ett offer. Detta hade han ju lovat sig själv. 

Det här var också nödvändigt för att kunna verkställa hämnden.

 

När de var framme vid tunnelmynningen visste Lukas att han kommit fram till ett kritiskt skede i hans plan. Lukas behövde använda alla sina skådespelartalanger för att få det hela att gå i lås. Men han hade tänkt ut exakt vad han skulle säga. Förberedelsen hade börjat redan veckorna innan genom att låtsas förlora respekten för var och en av de tre för att de varit fega i tre olika situationer. De skulle vilja ha sin revansch och för att kunna visa sig modiga. Det var enkel psykologi. Ett sådant tillfälle för revansch skulle ges. 

 

Så gick de längs spåret.

– Den är här någonstans, sa Lukas.

Så stannade han upp som om han fick en idé. Han böjde sig ner och la sig raklång på spåret.

– Vågar ni ligga såhär i fem minuter frågade han?

De tvekade.

– Äh kom igen nu, det kommer ändå inte något mer tåg idag, sa han.

– Är ni fega eller?

Feg var det sista någon ville vara inför Lukas. Så efter en stund låg alla på spåret. De låg och tittade upp på träden och pratade en stund om vad de skulle göra som sommarlovet. Spänningen hade gått ner men den skulle snart byggas upp igen. 

– Vågar ni det här då?

Lukas tog fram ett par handbojor och låste fast sin egen handled i ett rep som ringlade sig strax utanför spåret.

– Nä jag vill komma loss också, sa Emil.

– Det gör du bara såhär!

Lukas la sig över handbojan och var genast fri. Det är bara leksaker, försäkrade han. Man kan vara dra ut sin hand ju.

– Vågar ni inte eller?

Kan kastade var sin handboja till pojkarna.

– Fem minuter bara, tjatade han.

Efter en stund låg alla tre pojkarna på spåret. Men den här gången låg de inte var av fri vilja. De var nu bundna med rep över anklarna runt rälsen. Händerna var fastlåsta med hjälp av handbojor. De var inte leksaker. De var gjorda av kallt stål. Lukas hade haft en nyckel på sig och helt enkelt låst upp sin handboja med den när han demonstrerat hur lätt det var att komma loss. Det hade krävts våld för att binda deras ben. Men med slag och sparkar kommer man långt med någon som har sina händer fastlåsta.

Knepet hade han lärt sig han läste om Candyman Dean Corll. Så lurade han sina offer tillsammans med sina unga medhjälpare. Totalt tjugoåtta offer hittades bland annat i ett båtskjul Houston. Detta var många år sedan men påverkade dagen händelser. Lukas hade känt sig mycket upphetsad när han läste om det som hänt i Houston. Candyman var ju en vidrig människa eftersom han förgripit sig på barn. Han förtjänade verkligen sitt öde. Men idén med handbojorna var bra, speciellt när den användes på någon som förtjänade det. 

 

De hade förstås snabbt fattat att de inte kunde komma loss och börjat skrika. Lukas hade snabbt och hårt bundit för deras munnar. Först stoppat in en av sina egna strumpor i var och en av deras munnar. Han hade tagit med sig en extra från tvättkorgen hemma.

Sedan kom silvertejp runt munnen och halsen. Inte för hårt så att de inte kunde andas. Det skulle förstöra det roliga. De skulle bara inte låta så jävla mycket. Inte förrän det var dags. Det började bli mörkt.

 

Första tåget skulle komma från Linköping på morgonen 06.11. Det var en lagom tid för skräcken att byggas upp. Lukas satte sig på sin ryggsäck på berget ovanför och öppnade en läsk. Han skulle vaka hela natten. Han kunde se dem ligga där nere under honom. De kråmade sig över spåret och försökte komma loss. Varför försökte de ens. Det gick ju inte att ta sig loss. Vilka jävla idioter.

Då och då gick han ner till pojkarna. Han slog dem inte. Han sparkade dem inte. Han bara tittade in i deras ögon. Hade de fattat? Hade de ångrat vad de gjort än? De tittade bedjande tillbaka på honom. De var rädda. Men det var inget mot vad de skulle bli.  Det här hände på riktigt. Han skulle döda. Inte han. Men tåget.

Lukas återgick till sin plats på bergsklacken ovanför tunneln. Det var det stjärnklart och fullmånen lyste över grantopparna. Skuggorna rörde sig sakta över spåret. Det var en verkligen en härlig natt. Det var varmt. En tropisk natt. Han satt så högt så han kunde se vattnet. Månen speglade sig i Gamleviken.

 

Så började det äntligen ljusna. Lukas såg de första solstrimmorna vid horisonten redan klockan fyra. Sakta kom solskivan upp bakom träden. Det var en väldigt vacker början på en väldigt bra dag. Lukas gick ner en sista gång för att kolla på sina vänner. Han tog ett fast grepp om hakan på Emil och tittade honom djupt i ögonen. Emil var trött och utmattad men skräcken fanns kvar. Samma sak med de andra.

När han kom till Jonas och kollade i hans ögon hördes ljudet av en tågtuta långt i fjärran. Jonas pupiller blev genast svarta.  Han var inte trött längre. Rädslan hade tagit över. Det var just den stunden som Lukas hade väntat på. Det här var klimax. Så jävla coolt att se Jonas bli så rädd.

Han ställde sig vid pojkarnas fötter. De lyfte sina huvuden och tittade på honom. Han sa inget. De skulle dö utan att veta vad han tänkte. 

 

Lukas gick fram till var och en och rev bort silvertejpen för munnarna. Pojkarna skrek. De skrek så att röster skar sig.

 

Rälsen knäppte till. Något stort närmade sig på spåret. Föraren skulle inte ha en chans att stanna när han kom ut från tunneln. Därefter följde en lång tid av tystnad. Lukas iakttog sina klasskompisar. Det märkes att de var helt paralyserade av skräck. De hade försökt komma loss hela natten men inte lyckats. De visste att de inte skulle klara det. Det var väldigt roligt att se dem försöka.

Så knäppte rälsen till igen. De hade fått ligga och tänka vad de hade gjort och de hade säkert kommit på vad som var deras misstag. Men de hade aldrig fattat hur farlig Lukas var. Men de hade de nog räknat ut vid det här laget.

Lukas mamma hade blivit paranoid efter ryktet. Räddare för att umgås med folk och mer innesluten. De som låg på rälsen hade förändrat och gjort illa Lukas mamma och de skulle alldeles strax få betala för det. Ingen gör illa någon som Lukas tycker om ostraffat. Dags för rättvisa att skipas.

 

Så kunde pojkarna känna hur rälsen började röra sig under deras kroppar. Lukas kände samtidigt en helt ny typ av styrka som han aldrig känt förut. Det pirrade i honom. Han hade känt det redan tidigare när han förstod att han lyckats trycka ner och binda pojkarna vid spåret. Han var ju mycket starkare än dem. Det hade varit asskönt. Men ju närmare man kom avgörandet hade den sköna känslan förstärkts. Pirret hade börjat i magen och spridit sig ut i fötterna och händerna och hela koppen inifrån och ut. Lukas kände sig nästan lite yr. Men det var en fullkomligt underbar känsla.

 

Pojkarna tittade in i tunneln för att se om något var på väg. Det var det. Lukas sprang upp till sin utsiktsplats och lämnade pojkarna till att dö.

 

Tåget kom med hög hastighet. Det liksom hoppade till över pojkarna och fortsatte sedan. Lukas trodde sig höra ett frasande ljud när tåget krossade dem. 

Lukas sprang ner till dem. Handbojorna behövde inte låsas upp. Det räckte med att skära loss repet där de tre handbojorna fanns. Lukas kunde inte tänka bort att det faktiskt var praktiskt. Han skar av repet med bojorna och repen vid fötterna.

Han stannade upp några sekunder och fotograferade scenen i sitt minne. Hela banvallen var dränkt av blod. Och doften. Den doften hade inte Lukas förväntat sig. Metalliskt nästan besk doft. Han sprang upp till sin utkiksplats och gömde strumpor, silvertejp, handbojor och rep under en stor sten.

 

När Lukas sprang hem kräktes han flera gånger på vägen hem. Han mådde dåligt men kände sig otroligt bra på en och samma gång. Coolt att de fick sitt straff. Det var så häftigt!

Men upplevelsen hade blivit för mycket för den fjortonåriga Lukas. Från och med den här händelsen så skulle Lukas alltid ha problem av att se blod.

 

 

 

 

 

 

Grillkvällen hade avslutats i sen timme och Markus vaknade därefter. Han kände sig utsövd och pigg men kände en viss stress över att han inte kommit iväg så tidigt som han hade tänkt. Han hade ju planerat att åka i ottan. I arla morgonstund. Men bättre sent än aldrig.

 

Han hade slutat dricka redan klocka halv elva med undantag för ett glas champagne. Men det glaset hade han läppjat på länge. Han hade till och med tänkt för sig själv att han var en duktig pojke! Avhållsamhet från starksprit under hela kvällen hade nog också hjälpt till för att undslippa den värsta bakiskänslan med tillhörande järnkeps. Inte heller hade han pratat bredvid munnen om olika saker. Eller?

 

En lång och (till vissa delar) väldigt vacker road trip låg framför honom. Det var ju något av det bästa Markus visste! Att helt fritt sträcka ut bilen på de långa raksträckorna på väg mot sitt mål. Ge Saaben vad den innerst inne ville ha. Ge den vad den behövde.

 

Markus hade dock helt glömt att boka boende. Detta skulle ju enligt planen ha gjorts på gårdagskvällen efter middagen men innan Sopranos. Men det hade blivit ändringar i planeringen.

Tio timmars resa enkel väg skulle göra det omöjligt att bara åka över dagen. Han bokade ett boende på nätet. Det var långt utanför skidsäsongen så det fanns gott om lediga rum. Markus hittade ett rum på något som kallade sig Fjällviken som av bilderna på sidan såg inbjudande ut med fin utsikt över sjön, mysiga rum med träinslag, en evigt brinnande brasa i allmänna delar och ständigt leende hotellpersonal.

Det som avgjorde saken var dock löftet om en restaurang som “låter helt enkelt råvarorna, bygdens rika kultur och historia inspirera oss i skapandet av våra menyer”.

Markus såg fram mot att inmundiga en enkel fjällripa i brasans sken efter att ha kontrollerat Teodoras tomma stuga. Till viss del givetvis avdragsgillt på ManSecurity vilket skulle innebära en sparad slant. En sparad slant är en bra slant. Det fanns fördelar med det fria arbetssättet. Det skulle nog vara en bra miljö för att spåna fram nya vinklar för Tjusedalsmordet.

 

I köket tillreddes snabbt några äggamackor. Egentligen var han sugen på Markus-mackan som bestod av ett delat hårt stekt isterband, majonnäs, röd eller orange paprika och lite citronpeppar sprinklat över. Men han hade ju glömt att köpa isterband.

I samma ögonblick som ett avsvalnade ägg med stor försiktighet och finess skulle monteras på ett bröd genomskars morgon­lugnet av en betongborr. Markus förstod att säkerhetsteamet hade börjat jobba. Det var märkligt eftersom han hade noterat att man läskat näbben med en och annan whisky av tveksam kvalitét. Efter tolvslaget till och med.

 

En sladd skulle dras från batteripaketet och minnen för inspelning som var undanstoppat i en garderob in till säkerhetscentralen med styrutrustning och skärm som skulle vara lokaliserat i Markus arbetsrum. Genom detta skulle han kunna få bilder från alla kameror på sin arbetsdator vid ekskrivbordet. Även vid strömavbrott. Markus hade ställt krav på att systemet skulle vara i bruk även när det var i strömlöst eftersom det inte var ovanligt med strömavbrott i denna del av obygden. En angripare skulle inte kunna ha fritt tillträde om denne bara helt enkelt klippte av egendomens elservise.

 

Manningsholm hade redan sedan flera hundra år ett naturligt bra skalskydd. Ointagliga fönster som var belägna högt upp och portar som bara kunde forceras med troll och murbräckor fullt i klass med Sagan om Ringen. Lägg därtill metertjocka väggar i massiv sten. Detta skulle till sist kompletterats med mer högteknologisk skydd i form av ett nät av sensorer och kameror. Om någon mot förmodan olovligen skulle ta sig in genom skalskyddet så skulle denne person i vart fall inte kunna undgå upptäckt i nästa steg. Avskräckande ljus och ljud skulle se till att denne lade benen på ryggen utan dröjsmål. Manningsholm skulle bli ett ointagligt fort.

 

Med äggamackor i smörpapper och kokkaffe både i magen och i termosen och lätt väska innehållande det nödvändigaste begav sig Markus ut på sin road trip. Alla behöver en road trip bland! Bra inte minst för den inre resan.

 

De första milen var tråkiga. Det fanns inget annat att se än skog och vägvallar. Markus spenderade tiden på att tänka på mordet i Tjusedal. Det skulle bli en annan nivå på upplevelsen när de första höga fjälltopparna började sträcka sig mot himlen och vägen slingrade sig fram i dalgångarna med ett forsande vatten i botten. Men till dessa scener var det fortfarande några timmar. 

Det enda slingrande vatten av viss storlek som han passerat var Göta Kanal.

 

Bison hade lovat ringa honom på vägen och meddela resultaten från laboratoriet så snart de sammanställts. Markus var mycket nyfiken på detta och hade givit klara instruktioner om att resultaten måste delges utan dröjsmål. Markus var nog den ende underlydande som vågade ge honom instruktioner men lät honom hållas. Men visst, självklart skulle han berätta om resultaten då fort de kom in. De skulle kunna få utredningen att accelerera på inslagen väg alternativt helt byta riktning. Markus föredrog när den inslagna vägen kunde bekräftas, allt annat skulle ju ses som ett misslyckande som föranlett ett slöseri av både tid och resurser. Dessutom skulle hans intuition kunna ifrågasättas. Bison hade ju varit skeptisk till hans teorier om Lukas.

Markus hoppades att Bison skulle ringa när han var i närheten av en tätort eftersom täckningen för mobiltelefonen skulle bli sämre och sämre ju längre norrut man färdades. Tekniken hade utvecklats mycket, men operatörens frekvenser hade samma begräsningar. Och det var fortfarande inte någon som ville betala för täckning i glesbygden.

 

Markus passerade Sandviken och Falun. Vid Rättvik låg Siljan som en stor spegel i dalgången. Siljan var del av Europas största kända meteoritkrater. Det hela var ju aktuellt på sitt sätt med den framrusande rymdstenen som var på väg. Men den var ju bara ett gruskorn jämfört med den mäktiga sten som en gång slog ner och skapade Siljansringen.

 

Var han möjligen besatt av meteoritkratrar? Hade han trots allt tagit intryck av domedagsrubrikerna eftersom han nu plötsligt såg kratrar överallt. Astroblem som sådant som Siljansringen och viken vid Lofta Utkik kallades. Det kanske skulle bli astroproblem om den här besattheten fortsatte…

 

Markus blev hungrig och tog in för att äta en bit mat i lugn och ro på en lokal sylta. Det fanns raggmunk på menyn vilket uppskattades. Det var även ett bra tillfälle för att sträcka på benen och läsa en lokal tidning där man kunde läsa om allt det fasansfulla som hänt i bygden den senaste tiden.

Se där: En plånbok blivit stulen under mystiska omständigheter. I den låg fyra hundra kronor. Till detta hade någon, natten till söndagen, sparkat på en kommunal blomsterkruka. Den hade vält som följd men inte gått sönder som tur var. Vidare så hade någon, samma natt, kastat in en korv toppad med mos och räksallad genom ett öppet sidofönster på en passerande bil. Polisen sökte vittnen till händelsen. 

 

Efter lunchen så började äntligen stigningen upp genom fjällkedjan. Det var detta som Markus sett fram mot. Dalarna blev djupare, utsikterna vidare och bergen förvandlades till fjäll. Naturens proportioner förändrades och allt blev större och mer dramatiskt. Den stolta gamla fjällkedjan böljade fram likt siluetten av en jättelik en sjöorm vid horisonten.

 

Den inre resan fortsatte. Han tänkte på sin mamma. På sin pappa. På Patrik. Han längtade att få komma ut och fiska igen. Han ville krama någon. Han blev sugen på att göra marängsviss. Med egen maräng. Eller kladdkaka. Varför gjorde ingen kladdkaka på vit choklad. Det borde väl vara gott. Så kunde man färga grädden med kakao istället. Lite omvända färger liksom. Han kände sig innovativ. Tjusedalsmordet.  Hur skulle han lösa det? Var det verkligen Lukas som var mördaren. Han hade en känsla att det var någon skumt med Lukas. Men var han mördare? Varför var Teodoras hus byggt så konstigt? Vad fanns i källaren? Han måste titta på bilderna som han tog. Men inte medan man kör. Säkerheten främst. För sig själv och andra. Så jävla politiskt korrekt tanke. Men vad var fel med att vara politiskt korrekt? Undras som larminstallatörerna sovit gott i natt? Fick de någon påhälsning av någon av Manningsholms fenomen? Säkert inte. De hade nog bara varit nyfikna första dagen de såg något nytt framför huset. Vad det var för väsen som huserade på Manningsholm visste inte Markus. De bara fanns och hade alltid funnits där som en naturlig del av Manningsholm och hans uppväxt.

 

Mil efter mil tillryggalades. Raggmunk var kanske inte det smartaste att äta under långkörning. Han började sakta fastna i ett komatillstånd. Tankarna blev segare och växlade fritt mellan olika ämnen som inte hade något samband. Inte bra på en väg där det kunde dyka upp renar tron tomma intet.

Markus såg en skylt påminde om hans efternamn. Samma uttal men en annan stavning. Det måste vara ett tecken, tänkte Markus. Det dags att pausa. Där var en rastplats invid en skummade en skummande å. Eller möjligtvis en älv. Skillnaden hade han inte koll på.

 

Markus tog på sig sin jacka som låg i baksätet och gick nedåt älven nerför en mycket ojämn trappa. Där stod några bord slarvigt utplacerade. På ett av de slitna borden var R ♥ M djupt inristat i bänken. Ett sövande, porlande ljud sökte sig in i Markus öron och in till hans medvetande.

 

Han hade ännu inte hört något från Bison, vilket var oroande. Kanske skulle beskedet dröja till morgonen därpå. Det var i och för sig inte ovanligt att laboratoriet inte höll det man lovat. Detta kanske var ett sådant tillfälle. De hade ju lovat leverans inom en osedvanligt kort tid och hade väl tagit sig vatten över huvudet. Men han ville inte heller ringa till Bison och tjata. Sådan kunde falla i ond jord.

Markus hörde det dova ljudet av en bil som anlände till rastplatsen ovanför honom. En dörr öppnades. Efter en stund stängdes dörren igen. Bilen körde iväg.

 

Det var skönt att suga i sig lite frisk luft. Blåsan behövde tömmas och lungorna och hjärnan behövde fyllas med syre efter det enformiga bilkörandet. Annars riskerade tankarna bli ännu mer ostrukturerade. Han behövde tänka mer logiskt på sitt uppdrag. Inte sväva ut i massor med annat.

Det hade tagit mycket längre tid att åka än vad han hade trott så det skulle inte bli så mycket gjort under dagen. Han körde väl bil som en gammal tant. Men Markus hade redan vid bokningen förvarnat Fjällviken om att han kunde bli sen så de fick lägga nyckeln i en låda om det inte var någon kvar i receptionen.  

 

Han fortsatte sin resa. Mora, Orsa och Sveg. Vid Sveg intogs en korv med räksallad och rostad lök vid en bensinmack. Inte precis den enkla stekta fjällripan som Markus hade sett i sin fantasi.

 

Mitt i en tugga ringde Bison. Labbet hade inte blivit klara med sina analyser i tid eftersom det kommit in ärenden med prioritet. Man beklagade detta och lät meddela att analyserna istället skulle bli klara och sammanställas under morgondagen. I bästa fall.

– Var är du någonstans, frågade Bison.

– Utanför Sveg, svarade Markus. Tio mil kvar ungefär.

– Du har kört på bra då, berömde Bison. Vilken väg har du tagit?

Markus förklarade vilken väg han valt.

– Den över Hudiksvall är snabbare, tillrättavisade Bison. Ett litet sista tjuvnyp innan samtalet lades på. Bison var sig lik. Alltid ute efter sista ordet. Som alla skåningar.

 

Efter bara någon mil började korven, eller möjligtvis räksalladen, göra sig ovän med magen. Det bubblade där inne. Bubblet övergick i muller.

Han längtade tills att komma fram. Till kvällen skulle han unna sig en god middag vid en fönsterplats med bedårande utsikt omgiven av leende och tillmötesgående personal, precis som på bilderna. Och dessutom känna hettan i ansiktet från den gemytliga, fritt sprakande, alltid brinnande björkvedsbrasan.

 

Från Sveg fortsatte stigningen brantare till ännu högre höjder upp mot Funäsdalen. Han skulle åka förbi sin egentliga destination - Teodoras stuga - vid sjön Lossen men det skulle vara för sent för att kolla detta denna kväll. Det fick vänta tills dagen därpå. Han orkade inte. Dessutom hade det börjat skymma. Den enkla välstekta fjällripan väntade inte.

 

Han hade inte sett en bil på länge när det plötsligt dök upp två ljus i backspegeln. Det var inte så mörkt ute men Markus blev ändå bländad av ljusen. Hade föraren som kommit ifatt glömt helljuset på? Markus kom att tänka på den scenen ur Närkontakt av Tredje graden där exakt detta hände. Men i den filmen så lyfte plötsligt de båda ljusen mot skyn.

Så skulle nog inte det denna scen sluta men bilen bakom låg aggressivt nära. Det saknades inte långa raksträckor där det passade ypperligt att köra om. Den bakomvarande bilen låg trots detta kvar där den var.

 

Vad var det där för idiot, tro?  Den enkla välstekta gyldene fjällripan och den mysiga brasan var nu borta från Markus värld. Ripan hade fått flyga i väg ostekt och elden hade kvävts för att ge plats åt betydligt mörkare tankar. Var det en ungdom som nyss fått körkort som var ute efter att provocera sina medtrafikanter? Då hade den personen sannerligen lyckats. Var det någon som var ute och körde på fyllan?

 

Markus saktade in till. Bilen låg kvar bakom. Ljusen förhindrade Markus från att se något annat än att en mörk siluett av den som körde. Markus saktade in ytterligare men bilen låg kvar.

 

De två bilarna befann sig i ett ingenmansland utan någon bebyggelse. Vägen sluttade uppför en lång backe. Stigningen mot fjällkedjan fortsatte.

Nej, idioten skulle få se! Markus ökade farten sakta men säkert. Snart var Saaben uppe i 150 km/h. Det var inga problem att köra så snabbt på dessa spikraka vägar.

Förföljaren hängde på. De fyrkantiga strålkastarna stirrade in likt två aggressiva ögon genom bakrutan. Som om den metodiskt sökte av bilen och dess förare.

– Vad är detta, utbrast Markus högt i bilen.

Han ökade hastigheten ytterligare. Men bakomvarande bil hade inte några problem att hänga på.

 

Samtidigt som naturen rasade förbi utanför bilfönstret hade frågorna börjat hopa sig över vad det egentligen var som pågick. Det här var ju inte alls ett normalt beteende. Skulle han stanna vid nästa mötesplats? Nej, det skulle ju vara för riskabelt om det var en dåre som förföljde honom. Det hade ju skett mord på rastplatser förr. Markus saktade in. Han hade varit uppe 165 km /h som högst. 

 

När Markus var helt fokuserad på att titta på vad förföljaren hade för sig så råkade bilen komma ut i vägkanten. Markus styrde tillbaka upp på vägen.

 

Det hade gått farligt fort där borta. Bäst att ta det ännu lite långsammare. Förr eller senare skulle väl komma bebodda trakter som kunde ge lite trygghet mot dårar.

 

Markus tittade i backspegeln och koncentrerade sig på att riktigt zooma in förföljaren. Kanske kunde han urskilja något mer av föraren. Förföljaren låg nu alldeles inpå Markus Saab igen. 

Där inne i mörkret i bilen bakom började det sakta urskiljas en siluett.  Markus blev kall av det som han såg. Personen bakom honom hade en hög frisyr! Tankarna gick blixtsnabbt. Hade Lukas förstått att…var det Lukas som satt i bilen bara några meter bakom honom? 

 

Just i det ögonblicket tappade Markus på nytt koncentrationen på körbanan och hamnade återigen ute i vägrenens rullgrus. Bilen tappade ögonblickligen fästet och började styra ut mot skogen. Markus trampade ner bromsen och försökte styra upp på vägbanan. Detta lyckades men bilens bakparti svängde ut till vänster på andra sidan vägen för att sedan kasta sig tillbaka och hamna utanför vägen igen. Markus hade fått ner farten och försökte parera de häftiga krängningarna men låg alltid steget efter.

Till slut drogs bilen ut utanför vägen och hamnade djupt nere i ett dike. Där det blev stopp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En ödesmättad tystnad hade lagt sig över den plats där Markus befann sig. Det var som om träden, vinden, vattnet, gräset och hela naturen höll andan i väntan på det som skulle komma att ske.

 

Markus tittade i backspegeln. Han såg ingenting. Inte något ljus från någon bil. Ingenting. Saaben verkade inte ha fått några svårare skador även om den var långt utanför vägbanan. Den hade glidit utanför vägen, nedför en slänt med stenkross och ner i diket. Det var väl två-tre meters höjdskillnad från botten av diket upp till vägen. Som tur var hade inte krockkudden utlösts. 

 

Markus vred om nyckeln mellan sätena. Han lade i backväxeln. Framhjulen rörde sig inte. Antispinnsystemet förhindrade detta. Markus avaktiverade antispinnsystemet men det fick bara till följd att framhjulen spann. Längst nere i diket, där framhjulen befann sig var det lerigt. Markus tittade till i backspegeln igen.

 

Ovanför krönet på vägbanan såg han nu ett gult ljus som fortplantade sig i ett rödaktigt dis. Bakom detta dis flödade ett gult ljus. Det hade tydligen en bil stannat uppe på vägen. Var det förföljaren som stannat? Markus trampade försiktigt på gasen igen, det gjorde ju det hela bara värre om däcken slirade. Bilen rörde sig inte en millimeter.

 

När Markus sneglade i backspegeln nästa gång fick han se något som fick hans hjärta att stanna. Där stod en mörk siluett på vägen. En man i t-shirt. Diset gjorde att man inte kunde urskilja något ansikte. Men det var inte någon tvekan. Det var mannen i bilen bakom som hade stannat. Det var samma man som provocerat honom av vägen. Mannen stod bredbent med händerna utmed sidorna. Han stod helt stilla och begrundande situationen. Sitt verk. Men vad var hans syfte? 

 

Markus gjorde ett sista försök att få loss bilen men förberedde sig samtidigt för att kunna fly. Med blicken fastlåst på den mörka olycksbådande siluetten tryckte Markus ned gaspedalen en sista gång. Däcken spann. Bilen rörde sig inte.

 

Men då var det något annat som rörde sig. Siluetten på krönet! Han hade tagit några snabba steg nedför slänten mot Markus.

Markus famlade efter säkerhetsbältet. Han fick inte loss spännet. Han var stel i hela kroppen och paniken slog till med full kraft. Så gick spännet upp och han kastade sig ur bilen. Han hörde steg ner för branten och grus som rullade bakom honom medan han sprang rakt ut i den mörka skogen.

 

Solen stod lågt och hade precis dolts bakom en fjälltopp långt i fjärran. Dess ljus förmådde inte heller att nå in i skogen för det täta grenverket.

Ögonen hade svårt att ställa om från ljuset vid vägen. Han vågade inte vända sig om och titta. Han sprang över kottar och kvistar. Halkade på hala grenar. Snubblade över ruskor. Han flög över rötter och tuvor. Ner i sänkor, över små kärr och kullar. 

 

Markus flydde i vad han upplevde var en evighet. I steget försökte han lyssna till om det var någon som följde efter. Det var otroligt tyst i skogen. Han hörde bara sina egna steg och andetag. Alla ljud verkade slukas av mossa och träd.  Vassa, elaka barr hade rispat hans ansikte. Han hade trampat snett ner i en ond håla och han kände att det stack vid vristen.

Ändå sprang han vidare. Men han visste att han inte skulle kunna orka springa så mycket längre. Hans krafter höll på att ta slut. Han hade sprungit så fort han kunde genom skogen för att skaka av sig sin förföljare. Han hade gjort sitt bästa. Han kunde inte göra mer. Markus hade nått den punkt där det inte längre spelade roll om han överlevde. Han var slut.

 

På avstånd, långt inne i skogen, kunde Markus se en några meter hög kulle. Han kom på att han skulle springa bakom kullen för att försöka gömma sig där bakom. Kanske skulle inte förföljaren se vart han tog vägen.

 

När han kom närmare såg han att kullen låg i kanten av en myr. Över myren låg en tät trolsk dimma. Han kunde ändå inte springa över myren. Han hade hamnat i skogens återvändsgränd.

Han rundade kullen och tittade snett bakåt. Han såg inget annat än träd. Kullen var halvt dold bakom stammarna. Längst in mot kullen, som visade sig vara en mossbeklädd bergsklippa, stod en liten gran. Granen var mycket tät nertill. Markus kröp in under de nedersta grenarna och kurade ihop sig bakom stammen. Grenarna stängde sig efter Markus. Han hade mörka kläder på sig och under de tjocka grangrenarna var han väl dold. Det fick bära eller brista.

 

Det enda som hördes i skogen var Markus egna andetag. Han andades djupt några gånger för att få ner tillräckligt med syre i lungorna för att kunna lugna ner andningen och vara tystare. I fortsättningen skulle han ha långa djupa, tysta andetag.

 

Markus tittade mot den plats där förföljaren strax skulle visa sig. Under den lilla granen satt han som en skrämd kanin i väntan på att jägaren skulle komma och rikta vapnet mot det söta huvudet.

Markus ville verkligen inte att det skulle sluta såhär. Han kunde inte se en mer förnedrande död än att bli ihjälslagen av en främling när han gömde sig ihopkrupen i skyddet av ett litet barrträd.

 

Han lyssnade. Det var tyst. Så tyst som det bara kan bli när man väntar på ett fasansfullt ljud. En pinne som bryts. Frasandet av mossa som trampas ned. Vilken sekund som helst skulle ljudet komma. Han stålsatte sig för att inte avge något ljud själv för att avslöja sig när ljudet väl kom. Kan skulle inte utbrista i något fjollskrik.

 

När det förväntade ljudet aldrig kom fick Markus en obehaglig känsla i kroppen. Hade förföljaren överlistat honom? Förföljaren kunde ju ha sett att Markus smet bakom den lilla bergsknallen och istället gått rakt över den. Det skulle i så fall betyda att han stod precis ovanför Markus huvud och tittade rakt ner på honom. 

 

Sakta, mycket sakta, började Markus titta uppåt. Han kände kalla droppar hamna på hans heta, svettiga, panna. Han fokuserade med ögonen på området just där mossa och berg övergick till himmel. Han förväntade sig att ett mörkt ondskefullt ansikte skulle titta ner på honom över bergskanten. Han kunde inte se något.

 

Just i den sekunden kom istället ljudet han väntat på och fruktat. Ljudet av en gren som bröts genomskar plötsligt skogens fullständiga tystnad. Det kom från Markus vänstra sida. Från samma sida där han själv hade rundat det lilla berget. Där höll nu någon på att göra detsamma.

 

Det skulle strax vara över. Kaninen skulle lyftas i sina öron och sedan slås ihjäl mot berget. Markus gjorde sig redo för att fly ingen. Fastän oddsen var emot honom så fick inte sluta så enkelt. Även om den förlängda jakten enbart skulle öka jägarens njutning så var han inte beredd att låta sig dödas riktigt ännu. Men han fortsatte att trycka under det lilla trädet.

 

Tystnad igen. Oändlig tystnad. Någonstans, långt, långt inne i den mörka skogen kuttrade en skogsduva. Ännu längre bort skrek en storlom med ett gällt läte. De lät så ödesmättat. Han var nog den första människa på länge att besöka den här skogen. Här fanns bara skogens djur och väsen.

 

Med tiden började Markus känna doften av mossa och skog. Luktsinnet började återkomma efter att det varit helt blockerat av rädsla. Han såg dimman höja sig över myrmarken framför honom. Efter en stund nådde den upp till trädtopparna.  

Tiden passerade sakta utan att någon jägare visat sig för att dominera sitt lättfångade byte. Markus började sjunka i tankar och visste inte hur länge han satt där. Det blev än mörkare. Skogen slöt sig omkring honom. Underjordens folk skulle snart visa sig. Om de funnits. Men det här var ett läge för tålamod. Han skulle inte ge upp för tidigt och hamna i armarna på jägaren.

 

När Markus inte kunde se längre in i skogen än tio meter började han resonera för sig själv hur länge han skulle sitta kvar. Vid det här laget borde han redan ha blivit funnen och dödad om det fortfarande fanns någon som ville honom något ont ute i skogen.

Markus tog beslutet att resa sig sakta med ryggen mot bergväggen. Han lyssnade i alla riktningar. Ingenting.

 

Skamset började Markus sakta och försiktigt lomma ur skogen. Vem var det som hade tvingat honom av vägen? Var det verkligen Lukas som ville mörda honom såhär tidigt i utredningen? Men det föreföll inte så sannolikt. Lukas kunde inte veta att Markus befann sig i de norrländska skogarna.

 

Det var långt ut till vägen och bilen. Det kändes som om det var flera kilometer. Han hade flytt långt in i skogen.

Allt var orört i bilen och den stod ohjälpligt fast precis lika hårt som tidigare. Markus gick upp på vägbanan. Inga däcksspår eller något annat från jägaren.

Markus startade bilen och drog på värmen maximalt för att få upp kroppstemperaturen. Det hade varit fuktigt och kyligt där ute i skogen. Han drog på sig jackan som låg i passagerarsätet som han inte fick med sig i flykten. Han kunde ju inte anat att han skulle sitta ute i skogen i flera timmar. Kvällarna verkade vara kyligare norröver. Kanske var det dimman eller den höga fjällkedjan som kylde av nejderna.

 

Vilken dag. Markus kände sig trött. Han ville till hotellet så fort som möjligt. Tänk att få krypa ner i en varm hotellbädd och puffa kuddarna. Lägga sig till ro och sova ut. Men allt det där var långt borta där Markus befann sig i det kyliga diket.

 

I jackfickan låg mobiltelefonen och plånboken kvar. Vem det än var som hade stressat ner honom i diket så var det inte någon rånare eller tjuv.

Det fanns ingen täckning i mobilen. Inte ens nödsamtal. Han hade hamnat i den totala obygden. Markus drog upp jackan längst upp till halsen och gick ur diket uppför slänten för att se om han kunde få hjälp av någon att ringa en bärgningsbil.

 

Vägen var helt öde. Det låg ett tunt lager dis över den avsvalnande vägbanan. Det såg nästan lite trolskt ut.

 

Markus gick fram och tillbaka utmed vägrenen. Det här var en dag av väntan. Väntan på att komma fram. Väntan under granen. Väntan på att det skulle komma någon oh hjälpa honom. 

 

När han hade gått förbi samma gran tio gånger fick Markus ett infall att slå vad med sig själv om att han vågade ligga raklång på vägen i en kvart. Kunde han göra det utan att bli överkörd? Nej, han höll verkligen på att bli galen.

Han stannade upp för att testa om han i vart fall kunde höra ljudet av en annalkande bil. Inget. Det var ju inte precis högsäsong i fjällen vid den här tidpunkten på året. Det märktes på trafiken.

 

Stjärnorna hade en efter en tänts på himlavalvet. Det var helt stjärnklart denna natt. Universum bredde ut sig ovanför honom. Markus tittade upp mot sin stjärna. Den syntes inte. Det var alldeles för ljust den här tiden på året i dessa nordliga trakter. Man han visste vart den var och tittade mot det den tomma delen av himlen.

 

Det fanns ingenting mellan Markus och hans stjärna nu. Inga moln. Inga planeter. Bara tom rymd.

Markus fortsatte att titta upp mot himlen och funderade över hur många olika situationer som han hade varit i när han tittat upp mot sin stjärna. På semester i Grekland. Från en pool i en vingård i Italien. Vid en promenad på stranden i Kristianopel och vid ladugården på Manningsholm.  När han låg och blev kysst av Patrik på en filt på en klippa längst ute vid havet. De hade tältat på en öde ö men hade sovit utomhus under stjärnorna. När Patrik hade lutat sig över honom och kysst honom hade han sett sin stjärna blinka mot honom. Markus hade blinkat tillbaka och aldrig känt sig lyckligare än då.

 

Det sedan den stunden hade det gått lång tid. Nu för tiden fick Markus alltid en ödesmättad känsla när han tittade upp mot sin stjärna. En känsla av att vara ensam. Att livet passerar snabbt. Att vara liten. Ljuset som han såg hade sänts ut från stjärnan för 84 år sedan. Om ytterligare 84 år skulle stjärnan finnas kvar men inte han. Skulle han någonsin hinna vara lycklig under sitt liv? Markus blev allt mer dyster och vandrade fram och tillbaka några fler gånger för att hålla värmen.

 

Mitt i alla dessa mörka tankar såg han det. En ljuspelare pekade rakt upp i skyn. En bil var på väg uppför backarna från Sveg. Bilen var ännu på långt avstånd. Markus sprang ner i Saaben och hämtade varningstriangeln och ställde den mitt på vägen. Reflexerna i varningstriangeln skulle hjälpa till att fånga bilförarens uppmärksamhet.

Ljuspelaren sänkte sig i vinkel strax över horisonten. Bilen var nog nu ungefär på det ställe där föraren i den efterföljande bilen först fick kontakt med Markus. Han kunde inte höra något ljud än, fordonet var fortfarande långt borta.

 

Markus slogs av tanken om att det kanske var jägaren som hade återkommit för att göra slut på sitt byte. Det var ju inte helt osannolikt. Han kunde ju kallt ha räknat med att det inte skulle passerat någon bil under tiden han hämtade det passande och rätta vapnet för detta. Det vapen som skulle ge honom mest njutning att döda med.

Eller så kunde det vara en person som helt enkelt var rädd att stanna och bara skulle köra förbi. Då skulle han få stå här i ytterligare några ensamma timmar. Det är väl inte otroligt att man inte stannar när det står en svartklädd person vid vägkanten och vinkar. Som dessutom spärrat av vägen. Bilen i diket var ju inte synlig från vägbanan eftersom den låg så långt nere i diket så den förmildrande omständigheten till beteendet skulle ju inte tydligt framgå i mörkret.

 

Ljuspelaren pekade återigen uppåt vilket innebar att fordonet klättrade uppför ännu en backe upp mot den plats där Markus befann sig.

Det var ännu helt tyst. Vinden och träden var stilla. Markus flyttade ut varningstingangeln ytterligare någon halvmeter på vägbanan. Det här var ju hans stora chans. Men han måste samtligt vara beredd på alla eventualiteter. Exempelvis det var jägaren som kom tillbaka.

 

Så började Markus förnimma ett mycket svagt sus på avstånd av däck som rörde sig över en asfaltbana, luft som pressades mot vindrutan och trycktes ut runt backspeglarna och det dova ljudet av en stor motor som kämpade mot gravitationen.

 

Ljuspelaren rörde sig sakta nedåt till att lägga sig till rätta precis ovanför det tomma utrymmet mellan trädtopparna där vägen utgjorde en fåra i mitten. Mellan det krön där bilen först skulle visa sig och Markus fanns en flera kilometer lång raksträcka.

 

Så till sist svepte strålkastare över vägbanan. En lång ljusramp uppenbarade sig strax efter ytterligare fyra starka ljus under de första.

 

Det var en lastbil! Den närmade sig i hög hastighet.

Trots att lastbilen fortfarande var i andra änden av raksträckan blev Markus bländad av det starka ljuset. Hans ögon hade tydligen acklimatiserat sig till en allt mörkare tillvaro de senaste timmarna. Han behövde inte längre vara rädd för att det var jägaren som återkommit i alla fall. Så vida inte den tänkt att använda lastbilen som vapen för att krossa honom, vilket i så fall skulle komma att misslyckas. Det var enkelt att smita in i skogen igen om detta skulle behövas och Markus kände ju mycket väl till terrängen vid det här laget. Han skulle nog inte ha några problem att hitta tillbaka till sin lilla gran om det skulle vara så.

 

Åsynen av den framrusande lastbilen var dramatisk. Det först svaga ljudet av motor, däck och luft övergick så småningom till ett olycksbådande dovt dån. Träden skälvde till bakom lastbilen och bugade för dess krafter så snart den passerat.

Markus ställde sig på vägen och vinkade till föraren. Lastbilen dundrade fram med oförminskad styrka och hastighet.

 

Men efter en stund avtog dånet. Föraren hade slagit av på farten. Han hade lyckats. Helljuset fortsatte dock vara påslaget. Markus ögon tårades av det starka ljuset och han var tvungen att blunda längre stunder.

Den stora lastbilen körde nu väldigt långsamt mot Markus och stannade bara någon meter från honom.

 

Han var helt omgärdad av ljus.  Han kände värmen från lastbilen. Markus öppnade sakta sina ögon. I ett mörkt utrymme i mitten av lastbilens front glänste tre stora bokstäver i nyputsat silver. ”MAN”. Lämpligt att bli räddad av. Han fick lägga över armen för ögonen eftersom det starka ljuset stack i ögonen.

 

Han stod där helt utlämnad. Liten, bedjande och fullständigt hjälplös för att fråga om lastbils­chauffören kunde hjälpa honom ur den knipa han själv försatt sig i. Skulle lastbilschauffören förbarma sig över honom? Eller skulle han bara få flytta på sig och sin triangel från vägbanan för att se lastbilen köra vidare. Dörren på förarhytten öppnades. Den utsatta situation förändrades på ett sätt som han aldrig kunnat förutse.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur förarhytten strömmade Abbas ”Dancing Queen” på full volym. Runt lastbilens hörn kom en smal tjej med långt blont hår uppsatt i hästsvans utstickande genom baksidan på en keps.

– Vad har hänt här, utbrast tjejen med ett illa dolt tillbakatryckt leende i mungipan.

Situationen blev mer förbryllande för Markus. Han vände sig om och pekade ner i diket.

– Min bil ligger där nere, erkände han skamset.

– Men det var ju inte bra, man ska inte köra så fort på de här vägarna serru, förmanade tjejen.

– Men jag höll hastigheten, ljög Markus.

– Kom du ut på kanten då, frågade tjejen.

– Ja, jag måste ha gjort det, jag försökte parera men det var ju kört redan.

 

”You're a teaser, you turn 'em on.

Leave them burning and then you're gone.”

 

– Det kan vara lite ruskigt att komma utanför vägen, konstaterade tjejen.

– Det finns rullgrus där, lade hon till.

– Ja, det kan man lugnt säga. Och jag har stått här i timmar. Det känns som det i alla fall.

 

En kort tystnad. Markus funderade om den här tjejen skulle hjälpa honom. Men hon verkade ju trevlig. Han behövde inte vänta länge på besked.

– Vill du ha skjuts då, utbrast tjejen glatt.

– Jag ska till Trondheim men kan släppa av dig någonstans på vägen om du inte vill ända dit förstås.

 

Markus ville kasta sig kring hennes hals. Men han insåg det olämpliga i det. Det skulle kunna äventyra den hjälpsamma inställningen. Man ska aldrig ändra något som går bra.

– Ja, gärna, vill du skjutsa mig till Fjällviken? Jag har ett rum där bokat för natten.

– Det är klart att jag kan det. Det är på vägen ju. Du verkar ju vara en trevlig olycksfågel. Fjällviken, förresten? Oj, fint ska det vara!

– haha, jag går och hämtar min väska och min jacka bara, sa Markus och hasade ner för slänten.

– Jag heter Bea förresten, ropade tjejen bakom honom.

Bea låter mera som en sås tänkte Markus när han var nere vid bilen och hämtade sina saker.

Han låste bilen och vände tillbaka mot stora lastbilen. Den väldigt rosa lastbilen. Längs hela långsidan skrek stora mörkblå bokstäver ut ”ManCargo”. Han skulle få lift av sin egen lastbil.

 

– Jag heter Markus, ropade han tillbaka när han småsprang uppför slänten tillbaka mot räddningen, en sjukt skönt bäddad säng, tryggheten och den enkla välstekta gyldene fjällripan som östs med smör.

 

Lastbilen började rulla. Den stora ratten kändes helt överdimensionerad för den lilla, smala Bea.  

Bea kände att Markus iakttog henne.

– Förvånad att se en tjej köra, frågade hon.

– Nej det är jag inte, tjejer kan väl göra allt, replikerade Markus.

– Inte allt kanske. Men mycket. Den här modellen, TGX, kan jag styra med mitt lillfinger. Se här!

Bea visade med lillfingret hur hon kunde få ratten att röra sig.

– Jag är tryggare om du håller båda händerna på ratten, log Markus. Jag har redan varit nere i ett dike idag.

– Vad gör du här uppåt då? Du verkar inte vara någon norrlänning precis, frågade och påstod Bea.

– Nej, jag är inte någon norrlänning. Men jag gillar Norrland, svarade Markus. Jag är här uppe i jobb bara.

– Jobb?

Bea skulle inte låta honom komma undan så lätt.

Abba hade just påbörjat “Knowing me knowing you”. Markus kände igen spelordningen. Det var Abba Gold.

– Ja, jag utreder. Jag är här för en myndighets räkning och ska undersöka vissa fastigheter.

Markus försökte få det hela att låta extra tråkigt så att frågorna upphörde. Dessutom utan att ljuga. Han hade inte lust att berätta att han jagade en mycket brutal mördare med Mohawkfrisyr.

– Vad ska du lasta i Trondheim?

Att själv ställa frågorna är ett enkelt motgift mot att själv få frågor som man inte vill svara på.

– Fisk, svarade Bea. Lutfisk faktiskt.

Markus var inte så förtjust i lutfisk. Dallrig och smaklös brukade den ligga på julbordet på Manningsholm. Bredvid grisfötterna som inte heller var en favorit. Men det var tradition att både svälja dallret och gnaga av fötterna.

– Bläh. Markus grimaserade så att tungan hängde ut ur munnen utan att han tänkte på det.

Bea började skatta när hon såg Markus uthängda tunga. Ett underbart klingande skratt. Den stunden föddes ett speciellt samband mellan dem. Man skulle kunna säga att det tändes där liksom ett ljus i deras ögon.

 

De passerade sjön Lossen. Markus tittade ut förbi Bea på vänster sida. Han såg avtagsvägen dit han hade sitt egentliga ärende. Här ute någonstans i mörkret skulle han fara imorgon. Där någonstans ute i mörkret låg Teodoras stuga.

Markus och Bea pratade om allt och sjöng Abba för full hals resten av vägen.

 

Efter en liten stund fick de se det majestätiska Funäsdalsberget. Berget presenterade sig först upplyst i mitten av en lång raksträcka men kom snabbt närmare och närmare. Berget sluttade dramatiskt ner mot byn och dominerade helt sin omgivning. Det var precis vad Markus var ute efter. Där uppifrån var det säkert en fin utsikt. De åkte igenom byn och fortsatte mot Fjällviken.

– Men vart ska du sova i natt, frågade Markus.

– Jag sover i lastbilen. Jag har min säng här bakom. Bea drog bort ett draperi med högerhanden.

– Men vill du inte sova på Fjällviken då, så att du får en riktig säng att sova i, frågade Markus.

– Det är det minsta jag kan bjuda dig på eftersom du hjälpt mig. Jag är otroligt tacksam ska du veta. Jag hade säkert stått kvar där än om inte du kommit.

– Nej, det kan jag inte ta emot. Fjällviken är ju dyrt. Det är ju nån rik knös som byggt det där stället. Det ser man på priserna.

– Du får ett eget rum såklart, utbrast Markus.

– HA, skrattade Bea. Det skulle nog inte hända så mycket om vi hade dubbelrum. Eller hur? Hon log mot Markus.

– Eller hur?

Markus förstod att han var genomskådad.

– Haha du har nog rätt i, svarade han och log.

Men om han hade gillat tjejer på det sättet så skulle han absolut välja att vara med en tjej som Bea. Eller om det varit så att han på grund av omvärldens bristande acceptans varit tvungen att leva i tillsammans med en kvinna. Det är nog vanligt på många håll både inrikes och utrikes. Bea var glad, positiv, intelligent, prestigelös och väldigt vacker och sexig med sin hästsvans.

 

Markus övervägde för sig själv om det skulle gå. Han och Bea. En liten mysig familj. Barn. Två barn givetvis. Hämta och lämna på dagis. Volvo. Vovve. Chartersemester en gång om året. Utvecklingssamtal och föräldramöten på skolan. Snuva, skrik, förstörd sömn, dagissjukdomar. Gräl om vem som ska hämta. Och lämna. Nej, det skulle inte gå. Han hade aldrig föreställt sig sitt liv så. Han slog bort tankarna. Äga en Volvo dessutom? Nej, gränsen var nådd långt innan dess.

 

Markus tittade på klockan. Den var inte så mycket som han hade trott. Tiden hade gått långsamt i skogen och vid vägkanten i väntan på räddningen. 

– Om jag bjuder på middag då?

– En enkel välstekt gyldene fjällripa som östs med smör och baddats med örter? Det vore väl gott istället för den där lastbilsmaten ni äter utmed vägarna?

 

Markus tjat handlade inte bara om att ge tillbaka till Bea för skjutsen. Det handlade också om att slippa vara ensam denna kväll.

Markus hade fått en sådan klump i magen när han gick utmed den tomma landsvägen. Klumpen hade kommit redan dagen innan men byggts på. Det hade kommit en dysterhet över honom. Tankarna hade blivit mörkare och mörkare. Bea hade vänt det på några sekunder.

– Jag bjuder på ett glas Champagne innan, utbrast Markus!

Han lovade kanske för mycket eftersom det var långtifrån säkert att det fanns någon champagne att tillgå. Men det var en chansning som fick bära eller brista.

 

Det var länge sedan Bea skrattat så mycket med en person som hon träffat för bara en liten stund sedan. Markus var en så skojig figur. Hon tog för ett ögonblick ögonen från vägen och tittade snabbt på Markus. Han satt där bredvid henne. Ögonen tindrade och munnen var halvöppen. Han väntade på svar på sin inbjudan. Hon förstod honom inte helt än. Han var helt klart lite excentrisk. För det mesta uppskattade hon att vara själv, det var därför hon valt ett sådant yrke. Men inte var inte en sådan dag. Hon ville fortsätta att skratta. Och få tid att komma underfund med Markus.

 

Champagnen avgjorde saken. Bea tackade ja men hon var tvungen att gå upp ganska tidigt för att fortsätta färden, så det fick inte bli sent. Det fanns alkolås i lastbilen så den skulle inte gå att starta om det var så att det blev för många glas champagne. Det skulle bli svårt att förklara för chefen.

 

Markus visste heller om det fanns rum kvar hos Fjällviken, så det hela var ju lite av en chansning. Men det var inte på något sätt högsäsong så rent logiskt borde det ändå finnas det. Men det kanske var ett populärt ställe. Och det verkade inte vara så stort. Än mindre visste han ju om det överhuvudtaget gick att få mat och dryck när de kom fram.

 

Markus och Bea passerade Tänndalen med sina många liftar till vänster och efter en stund fick de syn på skylten Fjällviken. Den stora lastbilen svängde in på den lilla vägen som ledde upp till receptionen. På båda sidor om vägen fanns byggnader och rakt fram ett stort gult trähus som liknade gamla tiders prästgårdar. Lastbilens många lysen lös upp hela området när den svängde in. Det gula huset hade en stor vacker inglasad veranda i gammal stil. Det påminde om Teodoras veranda. Men den här var lite större. Lastbilen parkerades framför gula huset.

 

Markus bad Bea vänta i lastbilen ett tag så han hann styra ihop det där med champagnen och rummen. Det skulle ju annars kunna bli en klassisk ”oj sorry, det fanns visst bara dubbelrum kvar på hotellet. Så vi måste dela”-scen. Och detta skulle vara pinsamt trots Beas lugnande ord nyss. Bea skulle ändå krafsa ihop lite grejor i lastbilen innan hon var redo att lämna den för natten. Markus blev sällan nervös men nu var han lite orolig. Tänk om han lovat för mycket och att han skulle behöva göra Bea besviken.

 

Markus ryckte i dörren. Den var öppen. Han steg in. Emot honom efter ytterdörren kom nu en liten tjej med ett mycket brett leende. Kanske i tjugofem-årsåldern.  Långa, blonda flätor som tagen rakt ur en gammalsvensk vintageporrfilm.

– Välkommen till Fjällviken, utbrast hon. Ingen reception fanns i sikte. 

– Eh tack så mycket. Jag har bokat ett rum för natten, svarade Markus. Jag blev lite senare än vad jag trodde att jag skulle bli.

– Det gör inget, följ med här. Jag heter Barbro.

”Barbro”, tänkte Markus. Den här tjejen var alldeles för ung för att heta Barbro. Och var det inte förresten Barbro som en av kvinnorna hette i filmen ”Den ståndaktiga kyrkoherden”? Det första intrycket förstärktes. Markus skämdes lite över sina kunskaper om svensk gladporr men vissa saker hade ju en förmåga att pränta fast sig i minnet. Varken man ville det eller inte. Människor har ju svårt att glömma saker som man ser vid en olycka också.

– Du är sist att anlända idag, Markus, meddelade Barbro när de kommit fram till ett litet bord.

– Jasså ehh, faktum är att jag skulle behöva ett rum till. Jag fick med mig ett sällskap efter vägen.

Det hela lät ju inte så bra på det sätt som det kom ut. Men Barbro reagerade inte.

– Jag ska titta men jag tror att hela Fjällviken är uppbokat tyvärr, svarade Barbro och såg uppriktigt ledsen ut.

– Det har varit bröllop här och några av gästerna har valt att stanna kvar.

 

Så ställdes Markus inför den situation som han hade fasat för. Det skulle ju bli en otroligt pinsam scen när han skulle berätta för Bea hur det låg till. Antingen skulle hon få sova i hans rum eller så blev hon förpassad ut till den mörka, stora, lastbilen. Alternativt dra vidare på sin färd mot Trondheim. Inget av alternativen var särskilt lockande.

– Vi har ju förstås Villa Ugglebo, med två sviter i lite olika storlek, sa Barbro och tittade upp från sina papper. Men den är ju lite dyrare förstås.

I samma stund som detta sas så tittade hon ut genom fönstret där den stora lastbilen stod.

”Aha” tänkte Markus, kanske trodde Barbro att han var en lastbilschaufför som inte normalt bor i sviter.

– Vad är priset, frågade Markus.

– Priset för sviten är sextusen femhundra kronor per dygn och för minisviten fyratusen tre hundra kronor per dygn, rabblade Barbro och tittade på honom med sitt söta ansikte.

Ansiktet var sött som hjortronsylt.

 

Det svartnade för Markus ögon. Inte kunde han väl ana att det ens fanns så dyra rum i denna obygd. Denna fullständiga obygd. Det var inte ens säsong! Tiden var verkligen ur led. Det var bara att konstatera. Det rum han hade bokat skulle kosta drygt nitton hundra kronor. Redan det var ju dyrt. Svindyrt faktiskt. Men alternativen hade varit få på morgonen. I sen timme var alternativen färre.

 

Markus rörde inte en min. Hur skulle han göra? Det skulle ju vara mycket pinsamt att berätta för Bea att hon fick allt sova i lastbilen. Det fanns även andra aspekter, Barbro kanske tog för givet att inte lastbilschaufförer skulle kunna unna sig en extra lyx då och då, och det var ju en insikt som skulle stävjas här och nu

– Har ni champagne, frågade Markus.

– Javisst, svara Barbro. 

– Jag tar rummen, svarade han kort och med ett leende.

 

Champagnen hade återigen avgjort ett beslut. De interna övervägningarna hade gått snabbt och Barbro hade inte noterat att det svartnade för ögonen och att tvivel vägts mot fördelar. Men såg aningen förvånad ut av beskedet.

– Då får jag be er att vänta lite här först så att vi kan fixa i ordning det sista i rummen. Vi hade inte räknat med att hyra ut hela huset idag. Det förvånade ansiktstrycket hade nu försvunnit lika snabbt som det kommit.

– Vill du betala nu eller senare, frågade Barbro.

– Jag kan betala nu, svarade Markus.

Markus tog fram ett kreditkort ur sin plånbok.

Barbro tog kortet. Det var tillverkat av kallt titan och kunde inte innehas av vem som helst så nu förstod hon att kostnaden inte hade varit något problem för just den här gästen. Om hon nu hade trott det.

– Vi bjuder på ett glas champagne medan ni väntar på att Ugglebo ska bli färdigt. Hur vill ni göra med mat? Är ni hungriga?

– Tack så mycket, tackade Markus. Vad är alternativen för mat?

– Köket är stängt men vi har lite blandade kalla delikatesser som jag kan plocka fram till er. Rökt renhjärta, bröd, ost från ett lokalt mejeri, röror, röding och så. Lite blandat alltså. 

 

Markus tyckte att det lät ljuvligt. Vad kan överhuvudtaget gå upp mot norrländska delikatesser? Möjligtvis de småländska i så fall. Men inte här och nu. Den enkla välstekta gyldene fjällripan som med kärlek östs med smör och baddats med örter fick vänta tills någon annan gång.

 

Markus lämnade sin väska i Barbros omsorg. Hon hade lovat att ställa upp dem på rummet medan champagnen intogs i lugn och ro.

Barbro hade varit väldigt trevlig och det kändes ombonat och hemtrevlig på platsen. Kanske var det hela trots allt värt priset. Barbro hade till och med frågat vilken sort champagne de ville ha.

 

När Markus öppnade dörren och signalerade till Bea att komma in, kom välbekant tanke över honom igen.

Han var en av alla dessa människor som lever i framtiden. I en dröm om hur framtiden ska te sig.

 

Det första hindret för att leva i nuet hade alltid varit han lovat sig själv att han skulle börja leva när han skaffat pojkvän. Det hade han då sett som ett positivt löfte. Då skulle det resas till alla världens avlägsna platser. Vila på strand på Maldiverna. Dyka utanför Australien. Besöka stenstoderna på Påskön. Åka på fisketur på en blank fjärd och se vinden leka i sin älskades hår. Och ha med sig Markus-mackor till frukost.

Först då skulle Markus göra både det ena och det andra. Men i väntan på detta gick år efter år. Den framtid som planerades kom aldrig. Livet gick liksom på tomgång i väntan på att få ta fart.

Markus kom att tänka på ett gammalt ordspråk som han hade sett.

 

”Livet är det som passerar förbi medan du drömmer om framtiden”

 

Var han hade läst det kom han inte ihåg men dessa ord hade etsat sig fast i Markus medvetande. När skulle han börja leva egentligen? Det självklara svaret kom till honom:

Just nu! Precis just nu.

 

Vilken lysande idé. Precis just nu skulle han börja leva! Kunde det verkligen bli ett bättre tillfälle? Markus fylldes plötsligt av energi. Han befann sig i den vackra fjällvärlden i begrepp om att äta norrländska delikatesser med en mycket trevlig vän som han nyss träffat. Dessutom var han ute på mördarjakt. Vad kunde bli bättre? Beslutet skulle firas med champagne som dessutom var kall, torr och gratis.

 

Bea kom in och ställde si väska innanför dörren. Det var varmt där inne. En bit in i gula huset fanns det stolar med ett lågt bord framför en brasa av björkved. Så mysigt. Det här var en av anledningarna till att Markus älskade Norrland. Det var helt omöjligt att få samma känsla i Stockholm. Möjligtvis på Manningsholm, men det var å andra sidan alldeles för stort och öde. Fjällviken kändes litet och mysigt. På golvet låg en stor lurvig matta. Barbro kom och serverade två glas champagne vid bordet. Det var Pommery. Markus hade beställt sin favoritchampagne.

– De håller på och fixar iordning vårat rum så vi får ta det där glaset champagne nu, sa Markus.

– Vårat rum, frågade Bea.

– haha ja två rum alltså, skrattade Markus.

 

Champagnen var upphälld och den ljusa vätskan glimrade likt guld med hjälp av det gula skenet från den flämtande elden. Väldigt små bubblor, tillsynes uppkomna från ingenting, letade sig upp för insidan av glaset. Till frihet.

 

Markus gav Bea ett av glasen och sa:

– Skål, och väldigt, väldigt tack för att du hjälpte mig. Jag vet inte vad som hade hänt utan dig.

Bea skrattade sitt fina klingande skratt. Hon var verkligen snygg i det här ljuset, tänkte Markus.

De tog varsin ordentlig klunk av champagnen men tog genast varsin andra klunk. Det var uppenbart att strupen blivit torr av allt sjungande. I den här stunden kände sig Markus lycklig. Och det var första gången på länge. Den här dagen hade verkligen bjudit på överraskade svängningar.

 

– Jag hoppas att jag inte får sparken nu. Vi får absolut inte ta upp liftare.

– Det kan jag inte tänka mig. Varför får ni inte göra det, frågade Markus.

– Det är nog för säkerheten, det kan ju vara galningar utefter vägen, svarade Bea. Det har ju funnits några tillfällen där man försökt att kapa lastbilar. Du verkar ju vara en galning, men på det rätta sättet, tillade hon.

 

Markus hade aldrig sett sig som en galning. Han såg sig själv som en väldigt diskret person som bara smälte in i omgivningarna. Ibland hade han förmåga att stå ut. Med hjälp av lite alkohol men då hade han i och för sig egenheten att ta över all uppmärksamhet. För att nästa dag återgå till osynligheten. Som en plötsligt lysande supernova på himlavalvet ungefär.

– Galning, sa Markus frågande.

– haha ja galning, Du skulle sett hur du såg ut när du stod och viftade med varningstriangeln. Du var stelfrusen och stod som ett liten Bambi framför lastbilen.

Markus hade inte någon lust, redan så här tidigt i den än så länge korta vänskapen, att berätta mer ingående att han blivit jagad av en galning genom skogen. Och att han dessutom fick gömma sig som en kanin under en gran. Först kanin och sedan Bambi. Markus misstänkte att han måste ge ett vekt intryck. Vad skulle komma härnäst? Ankunge? Koala? Kulting?

– Men du tinade snabbt upp av Abba, fortsatte Bea.

– Ja, vem tinar inte av det, svarade Markus. Jag hade inte förväntat mig en tjej som kör en jättelik lastbil mitt ute i skogen. Är inte du en galning som gör det? Och lyssnar på Abba på högsta volym? Och tar upp liftare fastän du inte får?

– Det kanske jag är. Och som jag sa så det blir mer och mer tjejer som kör lastbil. Och tjejer kör ju bättre än killar.

– Pfffhh, fnyste Markus.

– Jasså, vem var det som låg i diket?

– haha ja du fick mig där! Helt klart, svarade Markus. Men hur kom det sig att du började jobba som lastbilschaufför?

– Min bror jobbade för firman så jag lockades av det. Han brukade alltid säga hur skönt det var att sitta i sina egna tankar och köra. Lyssna på dokumentärer på radio och samtidigt få betalt för det.

– Det låter skönt, instämde Markus.

– Och sen fick man designa sin egen förarhytt när man började. Såg du vad jag hade, frågade Bea.

– Nej, det var för mörkt.

– En puma såklart! En puma som smyger mot sitt byte.

Markus skrattade, såklart hade hon valt en puma.

– Jag hade valt en rådjursunge, utbrast Markus!

– Ja det hade ju varit passande. En rådjursunge med en rosa boa runt halsen kanske?

Markus försök att driva med Bea om hennes uttalade om Bambi genast slog fel eftersom han blev attackerad med ytterligare hån.

En ytterligare klunk av champagnen gick ner.

– Jobbar din bror kvar då, frågade Markus. Och bytte där med taktik.

– Nej, han blev utsatt för ett kapningsförsök på en rastplats. Han låg och sov när han blev attackerad av flera personer.

– Hade han inte låst om sig, frågade Markis

– Jo, det hade han men det är lätt att bryta upp låsen. Som tur är vaknade han och kunde sparka ut dem så att de gav upp men han fick ta emot slag mot benen med något hårt. Ett basebollträ eller liknande.

– Jasså, men hur länge sedan är detta?

– Tre månader sedan bara, han är fortfarande sjukskriven och har svårt att gå. Det är mycket bättre nu men benen är ju viktiga när man är lastbilschaufför.

 

Bea såg plötsligt orolig och ledsen ut. Det hade varit jobbig tid för henne, det syntes.

– Det kan jag förstå, sa Markus mjukt.

Han ville krama henne men hejdade sig av olika skäl.

– Han vill gärna börja jobb igen, men vet inte om han vågar sova i lastbilen igen trots att han snart är frisk i sina ben. Och ManCargo har inte gjort något för att hjälpa honom. De är så snåla, vi har begärt överfallslarm i flera månader, redan innan det där med min bror hände. Och det är många hot på vägarna. Hot, våld och nu har de börjat gasa chaufförerna också. Men ingenting har hänt för att hjälpa oss.

 

Bea eldade upp sig ovetande om att det var ManCargos grundare och ägare som hon pratade med.

 

Markus lyssnade, något uppenbart gått snett. Det inte lät riktigt bra med att inte hjälpa någon som blivit skadad på jobbet. Ett larm kunde knappast kosta särskilt mycket på det stora hela. Personalens oro var också en kostnad. Det hela lät nästan lite girigt.

Och girighet var strängeligen förbjudet enligt Markus fars affärsprinciper. De affärsprinciperna gällde fullt ut även efter att Markus tagit över. Man kunde vara snål och tänka affärsmässigt. Men aldrig girigt.

I Markus öron var det inte affärsmässigt att ha otrygg personal för att undvika en förhållande låg kostnad. Då skulle personalen vara missnöjd, inte göra så bra jobb som de annars hade gjort eller i värsta fall sluta och prata illa omföretaget vilket skulle generera mer kostnader än de man försökt att undvika.

– Har ni pratat med ledningen, frågade Markus.

– Ja, genom facket men det har inte hänt något.

– Påminn din fackrepresentant att ta upp det igen, rådde Markus.

– Jag vet inte om det är någon idé, svarade Bea uppgivet.

– Ibland måste man vara påstridig, menade Markus.

– Ja, jag ska göra det suckade Bea.

 

Så kom Barbro och proklamerade att Ugglebo var klart.

– Ugglebo, frågade Bea.

– Ja, alla hus har sina egna namn svarade Markus snabbt innan Barbro han berätta att det var specialsviter.

Markus hade paxat den stora sviten i huset. Den låg på andra våningen av två.  Inte för att han inte unnade Bea det finaste, det var hon absolut värd, utan mer att det inte skulle bli för pinsamt lyxigt så hon skulle känna sig obekväm. De sa ”hej då” för en stund så kom de överens om att mötas nere i restaurangen för att äta de utlovade delikatesserna. Bea var tydligen inte en sådan tjej som behövde fixa sig i timmar innan utan bestämde att träffas redan efter en kvart. Till och med Patrik hade varit mycket långsammare än det.

 

De kom ungefär samtidigt till restaurangen. Markus hade bara behövt vänta en kort stund. Det var bara ett par som satt längst in i ett hörn med var sitt glas rött vin. I en fåtölj satt ensam man läste på en surfplatta.

Det var ju sent och det var egentligen efter läggdags så det var i och för sig inte några konstigheter trots att anläggningen var fullbokad. Gästerna hade nog dragit sig tillbaka till sina rum.

Markus drog ut Beas stol men fick en blick som antydde att det var en onödig gest.

 

De pratade och drack, Markus drack ett glas champagne till maten. Bea drack Ginger Ale.

Det är fantastiskt, tänkte Markus vad lätt det är att prata med vissa människor. Man behöver inte tänka på vad man säger utan samtalet bara löper på av sig själv. Så var det här. De skrattade och hade en fantastisk kväll.

 

Delikatesserna smakade underbart. Osten var salt och hade lagrats länge. Brödet var hembakt med krispig yta. Renhjärtat var precis lagom salt och röksmaken var naturlig. Rödingen var saftig och full med smaker. Den var fiskad i någon tjärn längst uppe på Ånåfjället.

 

Det var alldeles mörkt när de kom ut på gårdsplanen. Deras skratt skar igenom tystnaden. Små tunna slöjmoln svepte förbi på himlen och ibland visade sig stjärnorna däremellan. Inget norrsken. Han hade aldrig sett norrsken och hade längtat efter att se det i hela sitt liv. Av de bilder han sett så verkade det magiskt. Ett smaragdskimrande sken som rör sig över himlen. Markus kunde inte ens i fantasin kunna tänka sig hur det såg ut. Norrsken var svårare att se på sommaren men man kunde se det om man hade tur.

 

När de båda kom fram till huset Ugglebo så fick Markus en lååång kram av Bea.  Det var en varm kram. Markus hade inte kramat någon på länge. Han påmindes om hur mycket han saknade fysisk kontakt med någon.

– Tack så jättemycket för allt. Jag åker tidigt imorgon, sa Bea. Men du tar väl sovmorgon?

– Jag måste ringa få hit min bil och att någon kollar så att den är okay att köras, svarade Markus.

Men han ville inte tänka på morgondagens vedermödor. Han ville leva just i denna sekund.

– Det har varit så kul ikväll, jag har fått nya magmuskler av allt skratt, sa Bea.

– Ja, vi måste träffas igen va, frågade Markus.

– Det är klart, svarade Bea snabbt. Men vart bor du någonstans?

– Jag bor i Stockholm, svarade Markus.

– Det gör jag också. Vi kan väl höras här vi båda är där, frågade Bea.

De bytte telefonnummer.

 

På vägen upp mot sitt rum antecknade Markus ännu en notering i minnet till sitt framtida jag. Norrsken. Han måste se norrsken någon dag. Det fanns många saker som hade antecknats så. Ibland undrade han om han ens kom ihåg allt. Snart sov han djupt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Markus hade inte ställt något alarm tills dagen därpå. Han tänkte att han skulle unna sig en sovmorgon efter alla vedermödor dagen innan. Det hade varit en väldigt lång dag med mycket dramatik.

 

Men han hade fått en ny vän. Och det var värt allt. När Markus vaknade stod solen redan högt. Han duschade länge och varmt och kollade om Bison hade ringt. Det hade han inte.

Markus tittade ut. Lastbilen var borta. Synd tänkte Markus, Han ville gärna ha sett puman som Bea fått målat på sin hytt. Undras om Bea hade fått någon frukost innan hon åkte.

 

Frukosten smakade bra. Det fanns hjortron vilket var förvånande. Men ljuvligt gott. Man tog verkligen hand om sina lokala råvaror här. Vid frukostbordet skulle Markus företa två telefon­samtal nu när det var full täckning. Det ena samtalet gick till bärgningsfirman i Sveg. Saaben måste räddas. De hade inte något jobb visade sig så de kunde åka omedelbart. Men Sveg låg ju många mil bort och han kunde inte räkna med att de kom med bilen före lunch. Markus var otålig på att återgå till mördarjakten. 

 

Markus frågade Barbro vad man kunde göra till dess och om han kunde behålla rummet tills att han kunde åka. Barbro upplyste om att det finns spa som ingår i priset.

– Finns det något gym?

Markus frågade eftersom han inte tränat på länge och inte heller hade några badsaker med sig och dessa skulle i så fall behöva köpas in någonstans.

Det fanns ett större gym i Funäsdalen och Barbro lovade att ringa så att Markus kunde få träna där. En taxi beställdes för transporten.

 

Väl framme på gymmet blev Markus förvånad av hur mycket folk som var där. Det var nästan fullt. Markus upplevde det som nästan fullt i vart fall. En normal person kanske hade bedömt det som halvfullt om ens det.

Det var inte en optimal situation för Markus eftersom han alltid föredrog ett folktomt gym. Han brukade därför träna tidig morgon eller sen kväll.

 

Markus inledde med lite uppvärmning på en crosstrainer. Crosstrainer hade han lärt sig vara bra eftersom man tränar både armar och ben och värmer därmed upp nästan hela kroppen. Lite som att åka längdskidor och det var ju mycket passande med tanke på vart han befann sig. Han valde en crosstrainer som stod lite avsides för att slippa träna tätt axel mot axel med någon okänd.

 

Men det dröjde dessvärre inte länge innan crosstrainern bredvid togs i besittning av en medelålders man, kanske några år äldre än han själv. Detta trots att det var flera maskiner lediga längre bort.

 

Personen bar en lila tröja med en tjock pingvin på. Till detta gröna shorts i en märklig, för att inte säga direkt osmaklig, färgkombination.

Mannen ställde sin crosstrainer på samma inställning som Markus. Man kunde ställa in både motstånd och lutning. Det kunde inte vara en slump att det blev precis samma inställning.

Markus noterade allt detta och kände genast att han blev irriterad. Pingvinen måste ju ha sneglat på hans inställningar! Varför kunde ingen bara bry sig om sitt eget!?

Den nya träningsgrannen, som var varken smal eller tjock, drog igång i ett ohyggligt tempo. Markus förutsåg snabbt att han skulle bli ikappkörd inom bara några minuter och ökade därför tempot för att se till att detta omöjligtvis kunde ske.

 

Markus tittade sig om i gymmet. En bra sak med att gå på gym är att man kan vila ögonen på snygga killar medan man tränar.

Men här var det illa ställt med den saken denna dag. Rakt framför fanns det en tjej med mycket stor röv som hade så stor påverkan på synfältet att den drog åt sig blickarna vare sig man ville eller inte. De stora skinkorna rörde upp och ner enligt en förutbestämd takt när hon framförde sin crosstrainer. 

 

Till höger var Pingvinen. Längre bort var ett par som tränade tillsammans. Ineffektivt, tänkte Markus. Han lät blicken svepa tillbaka för att helt ofrivilligt hamna tillbaka i framförvarandes röv.

Den hade tydligen en helt egen dragningskraft. En egen gravitation om man så vill. Röven var intvingad i alldeles för små tights så att skinkorna stod ut som koner med en djup ravin däremellan. Ett helvetesgap om man så vill.

 

Irritationen steg en nivå. Varför var Pingvinen tvungen att ta en maskin precis bredvid när det fanns andra lediga? Och hur kommer det sig att man inte kan anpassa sina kläder till sina kroppsformer. Det är inte fel att vara storväxt. Tjejen framför stånkade ljudligt och var tydligen inne på sista delen av sitt pass.

Det var inte ovanligt att Markus humör försämrades just under träningen. Minsta lilla sak kunde utgöra en stor källa till irritation.

 

Ett exempel var stånkade tjejer. Eller killar. Killarna brukade vara ännu mer högljudda. Tänker de inte på att det är andra i lokalen som kanske inte vill få sina öron förorenade av obscena ljud såsom ”åååhhhh” eller ”aaaahhh” eller kanske till och med ”mmmouuuhh” av folk som tydligen inte kan hantera tyngderna som de själva valt av fri vilja? Man ska inte varken stöna eller stånka på ett gym! Ta hellre en lägre vikt men kör flera upprepningar. Samma personer som brukar stöna ”åååhhhh” eller ”aaaahhh” brukar också vara de som mest sitter och vilar och fipplar med sin mobil istället för att träna. De kanske lyfter tre gånger och sedan är det paus i fem minuter! Är det att träna?

 

Någon borde ta på sig att skriva regler för hur man får bete sig på ett gym. ”Gymkoden” eller något liknande. Markus kunde räkna upp flera irritationsmoment som borde sättas upp på ett sådant dokument. Personer som vilar sig på maskinerna och på så sätt själviskt blockerar dem från att användas av andra kunde vara ett exempel som kunde tillföras listan. Det hjälper föga att sitta och pilla med sin telefon som ursäkt för att sitt kvar. Ska man vila så finns väl stolar någonstans till det. Eller varför inte soffan i det egna hemmet.

 

Vidare så strider det absolut mot vanligt folkvett att dricka med lång och tunn stråle från sin vattenflaska.  Detta framkallar alltid ett mycket äckligt ljud. Inte heller ska man dricka direkt ur kran. Vettigt folk som kommer efteråt vill inte ha de miljarder bakterier som den föregåendes mun bidragit med när denne hånglat med kranen. En person med ett sådant omdöme har säkert en väldigt smutsig mun dessutom. Det är inte svårt att förstå.

 

Ytterligare en sak som Markus alltid råkade ut för var vidriga scener i duscharna. Hur kommer det sig att folk får för sig att utföra sin personliga grovrengöring i duschen inför öppen ridå? Gör istället detta hemma bakom lyckta dörrar där sådant skumrask är mera passande. På så sätt slipper man att utsätta omgivningen för syner hur en människa rengör könsdelarna i detalj eller gräver mellan skinkorna som om de förväntas hitta något spännande någonstans där inne.

 

Och så givetvis, man ska köpa den storlek på träningskläder som man ska ha - inte den man önskar att man hade. Vi lever ju i verkligheten, eller hur?

 

I bastun förekommer det en hel en hel del etikettsbrott. Givetvis ska man sitta på en handduk på plankorna. Det är inte trevligt att få någon annans rövavskrap på sin egen handduk om man är nästkommande person på platsen. Hur ofta tvättas plankorna? Ingen har någonsin sett en sådan tvätt så det kunde väl inte vara ofta.

 

Precis som i gymsalen ska man inte utstöta ljud om det är så att man njuter eller tycker att det är för varmt i bastun. Inget ”aahhhh” får förekomma!

Man ska inte heller klia sig över hela kroppen när värmen slår an. Den som har sökt sig till bastuns fridfulla miljö söker förmodligen inte bara värme utan även trivsam och lugnande miljö vad avser ljus och ljud. Då är det knappast rätt att denna njutbara stund ska genomskäras av det vidriga, frasiga ljudet av någon som, likt någon lågt utvecklad form av apa, försöker få bort död hud från sin kropp.

Inte heller bör man pilla på fötterna och/eller dess naglar. Fötter ska inte ansas i en publik miljö. Långt därifrån. Sedan får man inte…

 

Plötsligt kände Markus ett kallt stänk på sin arm. Markus lyckades ögonblickligen att identifiera källan. Det kom från Pingvinen som börjat att svettats våldsamt. Munnen var öppen och tungan hängde ut som från en rabiessmittad hund under ett pågående loppangrepp.

 

Mannen stånkade sig fram i strid mot Gymkoden för gott uppförande på träningsanläggning. Att man ska låta bli att stänka svett eller andra kroppsvätskor på någon annan medmänniska (utan att först inhämta tillstånd för detta) var så självklart så att det inte ens behövde skrivas in i Gymkoden hade Markus tyckt. Men tydligen behövdes en sådan punkt ändå! 

 

Markus upptäckte dessutom till sin förskräckelse att Pingvinen var ikapp honom på crosstrainern! Det var en total chock. Markus tänkt på gymregler så hade han tydligen omedvetet slagit av på takten.

Fram­förvarandes röv som hade lurat in honom på gymreglerna hade tydligen en så stark dragningskraft så att den till och med slukat Markus tankar och lett in dem i irrgångar varifrån gravitationen varit då stor att det varit för svårt att ta sig ut. Som ett svart hål ungefär. Liknelsen lika olämplig som klart beskrivande. Detta i sin tur hade saboterat träningen och fokus från det viktiga. Att klå Pingvinen. 

 

Men Pingvinen skulle inte få vinna. Inte en chans. De hade båda ställt in trettio minuter och det var det sju minuter kvar.

Markus ökade takten men kände redan efter några sekunder att han inte hade tillräckligt kraft för att fortsätta i samma tempo. Jävla skit! Men han skulle inte ge sig. Markus hörde sig själv börja stånka i sina försök att i vart fall hålla undan från Pingvinen.

 

Pingvinen körde i ett konstant tempo som ingenting verkade kunna rubba. Som ett godståg lastat med timmer. I nedförsbacke. Trots ett tappert försök insåg Markus att han inte skulle kunna orka vinna. Han kände att blodtillförseln till hjärnan inte hann med och att han kände sig yr. Hur djupt han än andades räckte inte syret till.

 

Han mindes en annan gång då någon liknande situation uppstått då han fick lägga sig på golvet på en toalett för att pusta ut och bli avkyld av golvet. Han hade nästan spytt och svimmat den gången och hade lovat sig själv att aldrig utsätta sig för något likande igen. Det var inte värt att dö på kuppen. Det vore just en ödets nyck att dö dagen efter att man bestämt sig för att leva i nuet.

 

Markus fick se sig besegrad denna gång. Det enda sunda var ju att ge upp. Han valde livet. Och vem det var som bar skulden till allt det här var det ju inte någon tvekan om. Allt var rövlisas fel. Hade hon inte varit där så hade Markus inte tappat fokus utan hade kunnat köra i ett konstant tempo precis som Pingvinen. Då hade han kunnat hålla undan.

Markus tvingades slå av på takten och steg av maskinen innan trettio minuter hade gått och torkade därefter av den. Allt medan svinet bredvid kunde defilera i mål som slutgiltig vinnare.

 

Men tävlingen var uppenbarligen inte slut med detta. När Markus varit på en maskin dröjde det inte länge innan Pingvinen kom till samma maskin men med den avvikelsen att det aset lastade den med mera tyngder. Det var tydligen en stark jävel.

Markus stod och låtsades titta ut genom ett fönster. Men spanade egentligen på sin motståndare. Han visste ju att Pingvinen hade sneglat på hans inställningar sedan tidigare. Gaydarn gav ett visst utslag på Pingvinen. Markus ansåg sig ha ganska lätt att se vilka som var gay eller inte.

 

Gaydarn var det sjätte sinne varmed gays tror sig kunna se om någon annan person är gay. Det handlar dock inte riktigt om ett sjätte sinne utan mer om en samlad bedömning av syn och hörseluttryck som en misstänkt person sprider omkring sig. 

Pingvinen var svårdefinierad men det var något med hur han rörde sig. Pendlade armarna i takt med benen för att få balans. Men färgvalet talade ju emot förstås. Detta fick fortsätta att vara ett mysterium för nu var Markus tvungen att hasta iväg för att hinna i tid för att få domen gällande den dikeskörda Saaben.

 

När Markus stod i duschen upptäckte han att det fanns en stor och fin bastu bredvid duscharna. Det är ju verkligen något man ska göra i Norrland. Att basta alltså. En liten stund skulle han allt unna sig. Bara några minuter. En chans att varva ner efter gårdagens vedermödor. Att få några minuter för dig själv och bara koppla av i värmen.

 

Bastun var underbart varm. Markus kastade på ett par stora skopor vatten och kände hur den fuktiga värmen slog emot honom. Humöret svängde åt det positiva. Det här var belöningen för ett väl genomfört gympass. Aahhhh.

Tänkt vad lyckad den här norrlandsturnén varit såhär långt. Ny vän och ny livsfilosofi. Underbar natur och god mat. Att de inte bodde fler människor här uppe var ju ett mysterium.  

 

Det yrkesmässiga hade ju inte varit så lyckat förstås. För där hade ju inte hänt så mycket. Markus kom på sig själv att inte tänkt på Tjusedalsmordet alls. Men värmen gjorde tanken klarare. Att binda fast någon och sedan låta den dö var verkligen grymt. Om det var så som det hade gått till. Det kunde inte vara någon förstagångs­förbrytare som gjort en sådan sak. Det skulle ju betyda att Lukas mördat tidigare och att han…

 

Dörren till bastun öppnades våldsamt och tankarna skingrades. Och det var inte vem som helst som gjorde entré. Pingvinen ville också ha lite bastu minsann. Han var säkert en livsnjutare av rang. Hoppas han inte börjar inleda någon konversation, tänkte Markus. Hoppas, hoppas.

Pingvinmannen hade duschat av sig lite innan han kom in i bastun men var väldigt våt. Han torkade sig i pannan med samma handduk som han satt på. Så tittade han på Markus.

Nej, tänkte Markus gör det inte!

– Kan jag kasta på lite vatten, frågade Pingvinen utan att tveka.

Markus svarade ja. När i helvete hade någon svarat någon i hela universum svarat nej på den frågan? Var Pingvinen dum i sitt lilla huvud? “nej, det räcker så bra med den värme som är”.

 

Nu var det förvisso alldeles nyss påkastat vatten men ingen säger ju nej till lite mer. Kunde inte alla bara sluta fråga så? Bara släng på istället och låt ångan tysta mun. Det värsta som finns är när man hör det frasande ljudet av påslängt vatten precis när man lämnat bastun och plågat sig i den intetsägande varma och torra luften då ingen bemödat sig att slänga på. Ett tyvärr vanligt fenomen dock.

 

Markus sa åt sig själv att lugna ner sig. Det var ju objektivt sett bara snällt att fråga innan man slänger på vatten. Han visste ju att vissa saker brukade frigöras i honom vid träning. En av dem var en ökad aggressivitet. En annan var…

– Du är inte härifrån va, frågade Pingvinen.

Det otänkbara hade inträffat. Pingvinen hade startat en bastukonversation. Ett kallprat i en bastu. Det hörs direkt av ordalydelsen att det är helt oförenligt. Kallt och varmt ska inte blandas. Pingvinen hade inte hade något mot att konversera. 

– Nej, jag är på genomresa, svarade Markus kort.

Pingvinen hade inte med det att göra.

– Vad gör du här i trakterna då?

Pingvinen hade inte några planer på att skrinlägga sin utfrågning trots det kort korta svaret från den motvillige samtalspartnern.

– Jag är utredare, svarade Markus.

Nu ännu kortare.

– Jag är inte heller härifrån. Jag är författare, sa Pingvinen. Jag heter Benjamin.

– Markus, svarade Markus.

Maximalt kort.

– Jag skriver en bok här uppe. Är här för att få lite inspiration, framhärdade Benjamin. Det är ju så fint här uppe. Jag skriver om mord och…

– Du får ursäkta mig, Benjamin, avbröt Markus. Jag måste sitta och fundera lite på min utredning. Under tystnad.

Han hade egna, riktiga mord att tänka på istället för att hitta på egna mordgåtor ur luften. Som löses av en butter fyllekaja till konstapel. Eller än värre - av konstapelns sambo. Eller någon annan fjant som tror att han…

– Jaha.

Benjamin blev tyst.

 

Fastän bastun var varmare och fuktigare än någonsin så hade det letat sig en påtaglig iskyla in i inrättningen. Det märktes att Benjamin tagit illa vid sig av att bli avbruten i sitt försök att konversera. Han satt ihopsjunken i tittade ner i golvet. Då och då rättade han till sitt hår och torkade pannan med den bruna handduken.

 

Markus började ångra sig. Kanske var denne man bara lite ensam. Som han själv på många sätt. Varför kunde han inte bjuda honom på några minuters konversation? Han såg ju rätt snäll ut. Innan Markus hann rätta sitt misstag öppnade Pingvinen munnen på nytt.

– Jag ska ta med dig i min bok, sa Benjamin långsamt och reste sig.

– Och du kommer bli varse i boken att jag inte gillar dig, avslutade han och pekade på Markus i ett försök till en hotfull gest.

Benjamin försvann ut ur bastun. Dörren gick långsamt igen efter honom. Detta trots att den som lämnar basun givetvis ska stänga snabbt så att inte värmen hinner smita ut. Inte slå upp den på vid gavel.

 

Vilken dramaqueen, tänkte Markus som hade blivit uppretad igen av dramautbrottet och den långsamma stängningen av dörren. Bara dumhuvuden kommer att läsa en medioker bok utav någon som inte ens har vett att hålla käft i en bastu. En bastu vars hela existens gå ut på avkoppling, lugn och ro. Inte att sitta och babbla och diskutera ditten och datten med fullständigt okända.

De där tankarna om att be om ursäkt var härmed förintade.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var varmt och stilla utanför gymmet och det tog tid för Markus att svalna. Men det hade varit jätteskönt att träna. Han beställde taxi tillbaka till Fjällviken. Där satt han senare i sitt rum och läste nyheter tills det att han fick höra ett ljud utanför fönstret.

 

Det var ett dovt ljud av en stor motor. Det var bärgaren som kom med hans älskade Saab. Den röda faran. Det var en sorglig syn att inte se den åka för egen motor utan istället skjutsas på ett flak på ett sådant förnedrande sätt. Markus skulle aldrig mer utsätta sin Saab för detta. Han hastade ner. Hoppas att det inte var något fel på hans bil.

 

Det var det inte. Den fungerade som den skulle men hade fått några skråmor på plasten under stötfångaren. Det var allt. Markus tackade Barbro för en mycket trevlig vistelse och garanterade att han snart skulle komma åter. Det sista han såg var ett Barbros ärliga leende innan dörren slog igen.

 

Han satte sig i sin älskade Saab för att ta itu med sitt egentliga ärende. Nämligen att kolla av Teodoras fjällstuga. Sedan skulle han dra neråt igen och förhoppningsvis prata med Bison någonstans på vägen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bison var ursinnig. Hur kunde det komma sig att statens eget laboratorium inte kunde hålla vad de lovade. Nu hade det förvisso bara gått fyra timmar in på den nya arbetsdagen och de hade lovat att leverera under arbetsdagens gång. Ja, det var inte ens ”arbets­dagen” de lovat utan ”dagen”. Det var ju fram till 23.59. Detta lugnade inte Bison det minsta. Det var kritiskt att resultatet kom fram så fort som möjligt så att han kunde vidta lämpliga åtgärder.

 

Trots att Bison hatade sallad var det just en sådan som han åt till lunch. Att det var tonfisksallad som var den enda som var kvar i caféet gjorde inte saken bättre. De hade bytt leverantör av fastighetstjänster på polishuset och det hade inte gått smärtfritt. Blommor hade dött, papperskorgar förblivit otömda, och städningen hade blivit sämre. Därtill hade utbud och service i caféet ändrats. 

 

Bison hade ändå inte ro att äta under dessa omständigheter eftersom dagens besked skulle kunna innebära tvära kast för utredningen på alla tänkbara och otänkbara sätt. Och kanske något ytterligare besked om vad det var för ondska som var ute efter hans personal. Han satt vid sitt skrivbord och åt och hade sin telefon framför sig med mejl för att kunna bevaka inkorgen. Tonfisken var torr och växte i munnen för varje tugga. Rhode Island-såsen tillförde inte mycket. Och vem gillar egentligen isbergssallad. Finns det någon på denna planet som skulle säga att isbergssallad är deras favoritgrönsak? Nej. Men ändå finns den i varenda jävla sallad.

 

Men så - mitt en tugga - kom två mejl, båda med rubriken “Analysresultat” och ett ärendenummer. Bison öppnade första mejlet. Det handlade om vad man hittat i Tjusedal. Bison läste med stort intresse.

 

Det hade inte funnits några fingeravtryck, blod eller liknande i torpet som tillhört någon annan än offret. Men hade dock dammsugit golvet funnit hår från sju olika personer. Man hade kunnat utvinna mitokondrie-DNA, så kallat mtDNA, ur stråna. Det var nedslående. För riktigt bergsäker DNA-analys hade det krävts mer material exempelvis att roten var kvar på strået och därmed hudceller. mtDNA var ett betydligt svagare bevis än vanligt DNA och domstolarna accepterade inte att bevisning bara byggde på mtDNA. Detta för att bristerna med mtDNA var många. Många människor kunde ha samma mtDNA, exempelvis mor och barn. mtDNA var inte bra att knyta en viss brottsling till en plats men fungerade istället utmärkt till att utesluta en person. Man kunde alltså säga säkert att en person med visst DNA inte överensstämde ett visst mtDNA som man hittar.

 

Ett hårstrå var förorenat med rengöringsmedel medan de andra inte var det. Denna sista detalj väckte Bisons uppmärksamhet.

Det blev uppenbart för Bison att det var någon som hade rört runt på brottsplatsen och lämnat falska spår. Någon hade rengjort platsen och sedan lagt dit hårstrå i efterhand. Varför var det annars blandat rena strån och strå med rengöringsmedel på?

 

Sedan hade man hittat komplett DNA från saliv på cigarettfimpar.  Två av dessa personer var släkt. Ingen av de som rökt hade lämnat hår på ovanvåningen. Ingen som hade rökt fanns med i polisens register.

Vilka var alla dessa personer? Det kunde naturligtvis varit folk som varit på besök vid torpet i ett ärende inte relaterat till detta. Ungdomar som lekt rövare där exempelvis, spekulerade Bison. Och som tjuvrökt.

Från offret kunde man naturligtvis få en komplett DNA-profil men det hjälpte inte eftersom det inte fanns någon matchning i något register.

 

Bison humör sänktes ytterligare. Han kunde konstatera att den tekniska undersökningen av brottsplatsen inte hade inneburit något genombrott. Det var först när man hade en misstänkt som man kunde jämföra DNA.

 

Det andra mejlet handlade om hårstråna i Markus lägenhet. De var blonda.

Konstigt. Sa de inte teknikerna att de var mörka när de hittades? Längre ner i mejlet fanns förklaringen. Inte heller här fanns någon rot kvar. Därför kunde bara mtDNA utvinnas. När Bison läste vidare så fick det honom att helt omedvetet resa sig upp från bordet. Stolen sköts tillbaka och motades av bokhyllan bakom.

 

Det var helt kallt antecknat i analysprotokollet att det var säkerställt att det var samma mtDNA på ett av de strån på övervåningen på torpet och på de strån som hittades i Markus lägenhet. Båda hårstråna var dessutom fria från nikotin. Båda var blonda men det som hittats i Markus lägenhet var färgat svart. Det kunde alltså vara samma person som varit i Tjusedal och i Markus lägenhet.

 

Och det var just det hårstrå som var förorenat med rengöringsmedel som matchade med de som hittades i Markus lägenhet. Detta fick Bison att känna oro. Det betydde ju att just det hårstrået fanns på platsen innan någon hade börjat städa. Det ökade sannolikheten att det var mördarens.

 

Det gick upp för Bison att han hade underskattat mördaren i Tjusedal. Det var förmodligen en långt farligare person än han först trott. Labbet hade räknat ut när de granskat sekvenserna i DNA-profilen att det var en person på ett tusen som hade samma mtDNA som just detta prov innehöll. Att just två olika personer med samma mtDNA-profil hade varit i kontakt med Markus var otroligt. Och att dessa två personer varit närvarande just vid de tillfällen när Markus blivit attackerad verkade ännu mer otroligt. Att båda var blonda? Att båda inte nyttjade nikotin?

 

Vem tillhörde nu detta strå? Var Lukas Kröger naturligt blond? Var detta hans mtDNA?

Bison gick in i sitt rum för att ringa en kontakt. Nu skulle det bli klarlagt var Lukas var så man kunde titta lite närmare på honom. Eller rättare sagt - vart hans telefon var någonstans.

 

 

 

 

 

Det var faktiskt en underbar dag i Härjedalen. De sista slöjmolnen hade dragit bort och det var friskt och helt klart utan ett enda moln på himlen. Himlen var förtrollande djupblå för att övergå till en ljusare nyans vid horisonten.

 

Det var inte långt till Teodoras stuga intill Lossen, högst en halvtimmes bilväg. Det var väldigt trevliga vägar här uppe. Ingen trafik att tala om. Det hade ju märkts under natten. Kilometerlånga raksträckor som varvades med långa, sugande kurvor. Men Markus tog det föredömligt försiktigt efter fadäsen dagen innan. Han ville inte bli ett känt namn hos den lokala bärgarfirman.

 

I slutet av en lång uppförsbacke såg Markus till sin förvåning en liten skylt ”Meteoritkrater”. Detta kunde väl inte vara möjligt? Han bromsade genast in. I vanlig ordning utan att se om någon bil var bakom. Men det var det som tur inte.

Han hade under gårdagen erkänt för sig själv att han nog trots allt var besatt av meteoriter. Men han var väl fri att vara besatt av vad han ville? En sund och balanserad besatthet hade väl aldrig gjort någon illa?  Detta tillfälle kunde ju inte avstås.

Dessutom var denna uråldriga plats skrämmande aktuell med tanke på det enligt de svarta tidningsrubrikerna överhängande hotet från rymdstenen som nu var på väg.

Märkligt. Det här var den tredje meteoritkratern som han hade råkat på den senaste tiden. Var detta någon form av omen tro? Fanns det krafter där ute som ville förmedla något till honom? Hur det än skulle tolkas så undrade Markus om det inte fanns tydligare sätt att framföra detta på i så fall?

 

Markus klev in i skogen efter den markerade stigen. Han påmindes om när han var ute i skogen sist. När han förmodat att han blivit jagad ut i skogen. Han kände igen dofterna av mossa och barr.

Lite längre in i skogen fanns mycket riktigt en tydlig meteoritkrater som sträckte sig cirka fyrtiofem meter brett. Och några meter djup. Det var som en rund grop i sanden med grönska på kanterna. Markus tog fram sin telefon och sökte att den var cirka fyra tusen år gammal men den enda kända i landet som tillkommit efter den senaste istiden. Det dimper alltså inte ner så många rymdstenar! Det kanske kvällsblaskorna borde ha läst innan de skrämmer upp folk i onödan.

 

Fantastiskt att formationen fortfarande var kvar efter så många år. Det var ju bara grus runt platsen så den kunde ju ha eroderat bort för länge sedan. Markus spekulerade i hur stor stenen var men kom fram till att den nog var maximalt någon meter. Kanske mindre. Men det kunde naturligtvis vara fel. Han var inte astronom. Eller geolog eller vilken yrkesgrupp som nu hade hand om sådant här.

 

Markus fantiserade hur det hade sett ut för fyra tusen år sedan. Folket som bodde här hade säkert förvånat tittat upp mot den upplysta himlen och sett eldklotet komma farande. De hade blivit rädda och förvirrade. Undras vilket ljud den hade när den färdades över himlavalvet? Säkert vrålade den av friktionen i atmosfären och det måste väl varit en rejäl smäll sedan när den slog ner. Kanske var detta en bit av en större sten som hade splittrats i atmosfären. Låg det en stor bit av den kvar och ruvade i någon av de mörka fjällsjöarna här. Med ädla metaller i? De här frågorna skulle man ju aldrig kunna få något svar på.

 

Markus åkte vidare och kom snart till sjön Lossen. Det hade varit häftigt att se meteoritnedslaget men han hade ju ett jobb att sköta. Han var ju på mördarjakt.

 

På satellitbilderna över nejden hade han sett att Lossen var en reglerad sjö som han gissade på något sätt användes för vattenkraftproduktion. Det var bara en av alla naturrikedomar som fanns här uppe i norr.

I slutet av sjön gick en väg in till höger. Markus svängde in på den vägen. Han visste att det skulle komma ytterligare en avtagsväg till höger. Den skulle leda till Teodoras hus och sedan vidare till en vändplan. Han beslöt att stanna innan den avtagsvägen och gå. För att vara diskret. Det var väl inte så bra att dundra in med en bil om den misstänkte trots allt råkade vara där.

 

Just när Markus steg ur bilen försökte Bison ringa honom men kom direkt till mobilsvar. Markus hade inte någon täckning med sin operatör. Bison hade ett mycket angeläget ärende. Han hade låtit positionera Lukas mobiltelefon. Och resultatet var det värsta tänkbara.

 

 

 

 Vad var det Bison hade upptäckt? Fortsättningen följer här.