Förra delen finner du här.
Med väldigt mycket adrenalin i kroppen tog sig Lukas
tillbaka in i flygeln. Härifrån skulle han kunna spana på Markus tills det
rätta tillfället kom. Och det måste komma snart.
Lukas kände sig otroligt nöjd. De onda
makter som tidigare varit emot honom hade givit med sig och var från och med
just denna stund på hans sida. Makterna hade lämnat över Markus till honom för
att Lukas ska kunna ta det som är
sitt. För att kunna göra vad han vill med sin ägodel. Det var precis vad han
tänkte göra också.
Det var sommar. Det fanns inte ett enda
moln på himlen. Den var så magiskt ljusblå. Markus skjutsade sin kille på
pakethållaren.
Solljuset
strilade ner mellan ekarnas stora mörkgröna blad. Då och då bländades Markus av
det intensiva ljuset som hade letat sin väg mellan bladen in i hans ögon.
Solstrålarna lekte med honom. Solen värmde och den vita t-shirten fladdrade i
den ljumma fartvinden. Håret följde med i vinden. Det var ljust till och med
när man blundade. Det var nästan för varmt att ha t-shirt på sig.
De hade
flyttat in i en liten stuga. En röd liten stuga med via knutar. Precis invid
skogsbrynet. På framsidan fanns ängen. Från en flaggstång vajade den svenska
flaggan.
På mornarna brukar de se rävungarna leka på ängen utanför.
På kvällen vågade sig rådjuren fram. Fasantuppen brukade spatsera stolt på den
lilla gräsmattan.
De brukade äta frukost ute vid syrenhäcken. Den doftade
alltid ljuvligt och utgjorde en skyddande berså. Alltid härligt nybryggt kaffe
och nybakat bröd med frasig yta som åts med äkta smör, lagrad ost och
plommonmarmelad.
Vägen hem
bestod av en skogsväg med två breda hjulspår med gräs i mitten. Cykeln for en
vinglig färd över rötter och sten.
Men det gick alltid lätt att cykla hem. Markus tittade sig
om för att se på honom. Han fick ett kärleksfullt leende tillbaka som gjorde
honom lyckligare än någonsin. Värmen från sommardagen spred sig inombords till
själens alla utrymmen. Varenda cell i hans kropp älskade den där killen. Och
han skulle aldrig någonsin tröttna på det leendet.
Så kunde
Markus se stugan. Den skymtade fram då och då mellan ekstammarna. Den kom
närmare och närmare. Deras hem. Den större vägen fortsatte rakt fram medan en
mindre väg vek av över åkern direkt mot stugan.
Markus bromsade in och stannade sin cykel. Killen steg av.
Markus lutade cykeln mot en stor flat sten och la sina armar högt runt killens
hals och kysste honom. Markus tittade djupt in i hans ögon.
– Välkommen hem älskling, sa Markus med låg röst.
Han kysste Lukas en gång till.
Markus
vaknade med ett ryck. Han hade drömt! Uret hade bara just passerat tre på
natten. Han var alldeles varm. I sitt mörka sovrum kände han fortfarande hur
solens strålar värmde hans ansikte.
Det var väldigt blandade känslor han vaknade upp till. Han
hade varit så otroligt lycklig i drömmen. Och Lukas hade givit honom
kärleksfulla kyssar. Kramen hade varit varm och innerlig. Allt hade känts helt
sant och verkligt. Markus hade känt sig trygg i att han i stunden varit
innesluten i en varm och äkta evig kärlek.
Markus
var van att vakna på natten men då brukade han ha ångest. Inget känns så
hopplöst som när han brukade vakna mitt i natten. Alla problem hopade sig
alltid då. Av någon anledning. Någon lösning på alla bekymmer uppenbarade sig
oftast inte förrän på morgonen. Då brukade det visa sig att problemen inte var
riktigt lika svårlösta och hindren inte lika svåröverstigliga som under nattens
grubblerier. Han visste att det bästa man kunde göra i ett sådant läge var bara
att fördriva alla tankar ut till nattens mörker och försöka sova så fort som
möjligt.
Men den
här nattens grubblerier inleddes annorlunda. Han hade känt en sådan innerligt
stark värme och lycka när han vaknade. Han hade inte blivit det minsta
överraskad av att det var Lukas som var hans kille i drömmen. Det fanns något
självklart med det. Som om det alltid varit meningen att bli så. Markus hade genom drömmen förstått hur mycket
han saknat Lukas närhet.
Var det
möjligt att omvända en mördare? Om det verkligen gick hade det här potentialen
att bli en av de finaste kärlekshistorierna någonsin. Om omöjlig kärlek som
blev möjlig trots alla odds. Precis som en modern Romeo och Julia.
Markus
satte sig upp i sängen i det mörka rummet. Vad var det för vansinne som pågick
här egentligen? Hade han blivit helt dum i huvudet? Han visste ju hur det gick
för Romeo och Julia till slut. Varför hade han inte ringt Bison och berättat
vad som hade hänt? Markus hade ju haft sin telefon åter i flera timmar. Men den
hade förblivit oanvänd för det syftet.
Det hade
i och för sig varit sen eftermiddag när han fick telefonen och den hade inte
visat några missade samtal. Det hade dessutom varit helg. Bison hade inte sökt
honom och han hade inte sökt Bison. Inget fel i det. De talades inte vid
dagligen. Enligt Bisons uppgifter hade ju Lukas flytt till Norge och vilka
åtgärder som skulle vidtas där var ju upp till polisen att besluta om. Sådana tvångsåtgärder var inte på den civila
utredarens bord.
Konsekvenserna
av att ringa Bison och lägga allt på bordet var väldigt svåra att förutse.
Markus själv var brottsoffer och huvudvittne i kommande rättegång.
Det hela skulle vara mumma för medierna som skulle bevaka
rättssalen och vända upp och ner varje del av Markus liv som aldrig mer skulle
bli anonymt. Miljardären insyltad i en såpa av mord, kidnappning, tortyr och
sex. Med samma kön dessutom. Tidningarna skulle kunna leva på detta i flera
månader. Kanske år.
Hans älskade Manningsholm skulle inte längre vara en
fristad. I förlängningen skulle han kanske vara tvungen att flytta från landet.
Han skulle bli känd. Det skulle inte fungera att med
enkelhet gå från att vara känd till att vara okänd. Bandet skulle inte kunna
backas. Inget skulle kunna gå att göra ogjort. Den som en gång hamnat i
rampljuset (frivilligt eller ofrivilligt) riskerade att bli kvar däri. Skadorna
på hans liv skulle vara för alltid. Livet skulle ta en helt annan vändning
samma sekund som han slog Bisons telefonnummer. Den saken var fullständigt
klar.
Markus
rös ända från ryggmärgen ut till skinnet som knottrade sig av tanken att blir
en offentlig figur och därtill löpa gatlopp med alla ärendets vidriga detaljer
och komprometterande omständigheter.
Sedan
skulle nästa våg komma. Att någon från pressen ifrågasatte varför han inte
ringt polisen med en gång. Ingen skulle ju förstå det här med att i lugn och ro
tänka igenom situationen. Han kunde inte heller skylla på att han var offer för
Stockholmssyndromet. Ett sådant kräver ju ett utomstående hot och det är därför
en kidnappad person tyr sig till sin kidnappare av ren självbevarelsedrift. I
banken hade det varit poliserna som hotade utanför. Med skjutvapen och gas.
Redo att attackera vilken sekund som helst. Vilket de också gjorde.
Men i Fjällviken hade det varit tomt utanför sånär som på
myggorna över sjön och trevlig personal. Det som han drabbats av var inte
Stockholmssyndromet. Det var något annat.
Men i den
andra vågskålen låg ju givetvis andra värden. Det var påkallat att kräva
rättvisa för fången i Tjusedal. En extremt våldsam mördare gick lös och det var
faktiskt Markus jobb att se till att den personen blev ordentligt inlåst. Han
hade misslyckats i den delen. Än så länge. Rättvisa måste absolut skipas. Men
på vilket sätt var ännu oklart.
Det var i
sanning ett svårt dilemma. Men Lukas hade inte med ett enda ord sagt att han
var skyldigt det som Markus misstänkte honom för. Inte en enda gång hade han
ens antytt att han hade något med just Tjusedalsmordet att göra. Eller? Inte
vad Markus kunde minnas i vart fall.
Visst, beteendet som han hade sett och handlingarna som
han utsatts för talade sitt tydliga språk. Men från det till att verkligen döda
någon var steget långt. Och inte hade Markus haft sinnesnärvaro nog att slinka
undan något DNA från Lukas. När det gällde teknisk bevisning hade de inte mer
att gå på i utredningen nu än innan, det vill säga hans egen bedömning och
ryggmärgsreaktion. Det var ju ett faktum att de inte ens var nära att kunna gå
till åklagare och begära husrannsakan i Teodoras fastigheter. Inte heller kunde
de tvinga till sig DNA från Lukas. De kunde bara fråga snällt om att få det.
Markus
återkom till tankarna om den kommande rättegången. Han skulle sitta där och
berätta. Lukas skulle sitta och titta på honom när han gjorde det. Markus var
osäker på hur han skulle reagera. Om han skulle våga möta Lukas vackra blåa
ögon. Lukas skulle bli mycket besviken på honom när han blev förrådd. Och den
besvikelsen skulle komma att bli farlig oavsett om han åkte in på kåken eller
blev frikänd. Det var en sorts hämnd som aldrig någonsin skulle svalna. Anta
att Lukas fick arton års fängelse. Då var han ute efter tio år. Markus hade
alltså tio år på sig att leva innan Lukas kom. Och då skulle hans liv vara
över. Det var för kort tid. Markus skulle aldrig hinna med att leva det liv som
han fantiserat om på tio år.
Tänk om
det fanns något sätt att få Lukas att bli mindre farlig. Att neutralisera hans
hat. Tänk om han kunde nå Lukas för att försöka berätta om sina tankar han hade
om allt det här. Då kunde de kanske resonera sig fram till vad som skulle
göras. De skulle kunna filosofera och diskutera över det hela. De kanske kunde
komma till en slutsats som de båda två var nöjda med.
Lukas skulle i så fall, istället för att till varje pris
försöka tysta Markus, känna sig mindre osäker och tvärt om känna en delaktighet
i det som skulle kunna ske. Men hur skulle han kunna etablera en sådan kontakt?
Skulle han få Lukas att lyssna på vad han hade att säga?
Nej, det
som Markus kommit fram till i lastbilen på väg från Funäsdalen var ännu giltigt
- det var fortfarande farligt att göra något som inte var tillräckligt
genomtänkt. Det var stora värden på spel. Ett snedsteg och Markus kunde få sitt
liv förstört. Han måste ge det någon dag till innan han kan vidta någon
åtgärd. Väga alla omständigheter noga.
Göra en samlad bedömning. Inget behövde ju ske på sekunden.
Markus
var fortfarande trött. Det var ju bara ett par timmar sedan han släckte lampan
och det var fortfarande natt.
Han var törstig, normalt brukade han hälla upp ett glas
nattvatten att ha vid sängen men detta hade han glömt i brådskan och
förvirringen inför läggdags.
Han tog
på sig sina mysbyxor och sin t-shirt och vandrade sakta ner för stora trappan
och svängde in till korridoren och in genom första dörren till vänster. Där
fanns köket. Medan kranen spolade i väntan på att det skulle komma friskt
kallvatten började en känsla av ensamhet komma smygande på nytt. Han var
återigen ensam i det stora Manningsholm. Precis som så många gånger förut. Hans
mamma och pappa var borta och tomrummet efter dessa hade aldrig fyllts. När
skulle den här ensamheten ta slut?
Så hade
hopplösheten övertagit de känslor av kärlek, trygghet och frihet som han nyss
känt i efterdyningarna av drömmen. Han behövde nog en nypa frisk luft. Markus
tog på sig morgonrock Hefner och gick ut genom huvudingången och ställde sig på
gruset på gårdsplanen.
Det var släckt i båda flyglarna. De ena var tillfälligt
tom och i den andra sov de säkert djup sömn omgiven av tryggheten av sin
familj. Markus tittade ut på den vidsträckta åkern vid ladugården. Helt mörkt
och ödsligt och han kunde inte se slutet på åkern. Någon gång skulle han gå med
en metalldetektor på åkern för att söka om de fortfarande fanns något guld kvar
som låg och ruvade. Efter att först fått tillstånd från Länsstyrelsen för att
göra så naturligtvis.
Några
stjärnor syntes inte denna natt. Det hade kommit in ett lager tunna moln som
förhindrade deras ljus från att nå jordytan.
Markus kom att tänka på den mysiga stunden med Lukas när
de fått se det fina stjärnfallet tillsammans. Det var länge sedan han hade känt
sig så lycklig som han kände sig då. Varför fanns det alltid massa hinder för
att få lycka? Eller var det bara hinder som han själv hade hittat på? Varför
skulle han exempelvis ta på sig rollen att skapa universell rättvisa åt alla?
Markus drack en mun av vattnet, suckade, och gick in
tillbaka till sitt sovrum. Det hade blivit kallt i hallen eftersom han lämnat
dörren öppen medan han varit ute. Markus
hoppades att inte kylan letat sig in i sovrummet med förhöjd risk för
förkylning som enda resultat.
Han
återgick till att tänka på sin dröm igen. Stugan han och Lukas bodde i kände
han igen. Den påminde mycket om Manningsholms jaktstuga som låg längre inåt
land på ägorna. En mycket enkel stuga i ett och ett halvt plan med två fönster
på långsidorna och två på gaveln. Inte helt olik torpet i Tjusedal heller. Det
var som om drömmen av någon anledning visat honom en hybrid mellan de båda
stugorna.
Markus puffade sina kuddar och vände sedan på dem. Inget
är så skönt som att få lägga huvudet mot den kalla sidan av en kudde. Sängen
var fortfarande varm, men han hade ju bara varit ute en kort stund. Snart sov
Markus igen. Drömmen återkom inte.
Markus vaknade sent. Han kände sig riktigt
utvilad. Drömmen om Lukas och stugan gav fortfarande en varm känsla inombords.
Den röda kaffepannan gick i arbete ännu en gång.
Så mycket andra ingredienser till frukost fanns ju inte
men en övervintrad fryspizza skulle bli bra till brunch lite senare på dagen.
Kaffet smakade ljuvligt och sin vana trogen så tog Markus på sig Hefner
innanför dörren och gick ut på trappan. Att njuta av morgonkaffet utomhus är en
lyx som inte kostar något extra.
Det var inte någon aktivitet i flyglarna som han kunde
urskilja. Exakt på den här platsen hade han stått i nattens timme. Ensam och
övergiven med delvis förvirrade tankar.
Molntäcket
som då fanns och hindrade Markus att se upp mot sin stjärna hade försvunnit och
förbytts till klart och soligt väder. Det var en riktigt krispig morgon.
Markus funderade över vad han skulle göra denna dag.
Kanske skulle han vara ledig och bara ta igen sig med tanke på vad som har
hänt. Han måste fundera också.
Mot kvällen skulle äntligen den omtalade rymdstenen göra
entré och kanske skapa ett fint skådespel på himlavalvet. Kanske ett fint
stjärnfall igen? Markus hoppades att det klara vädret skulle hålla i sig tills
dess. Kanske skulle man kunna göra en Piña
Colada till kvällen för att
hedra Cocos ankomst?
Men det
fanns absolut ett ställe Markus kände en väldig längtan till. Manningsholms
jaktstuga. Den låg ett par kilometer in i den djupa skogen, i kanten av ängen,
och det skulle vara en uppfriskande promenad dit. Utflykten skulle ta några timmar och skulle
nog bidra till ett större välmående för kropp och själ. En kropp som för
tillfället var i obalans och själen var i uppror.
Stugan
var från början ett helt vanligt litet torp där en torpare hade odlat grödor
till sig och sin familj på den lilla åkern i anslutning till stugan. Det hade
funnits en liten ladugård vid sidan om huset för grisar och höns. Men den var
riven sedan länge. Man hade levt på samma sätt som i Tjusedal. Minus
äppelodlingen.
Stugan
vid Manningsholm hade också blivit öde, den lilla åkern förvandlades till äng.
Stugan låg öde i fyrtio år innan den renoverades till dåtidens standard. El och
vatten drogs in och tak och väggar gjordes iordning. Allt sly togs bort på
ängen och den hade skötts sedan dess. Marken odlades inte men sly togs bort
efterhand.
Markus
gick tillbaka in i huset, gick in till köket och fyllde på sin kaffekopp och
gick därefter upp till arbetsrummet.
På skrivbordet fanns en handbok för larmsystemet. Markus
bläddrade slött. Han måste lära sig om det där. Inte minst för att kunna lära
Bengt då att han kunde slå av och på larmet om det någon gång skulle behövas.
Det
visade sig att kunde man aktivera ett skalskydd när man var hemma. Dörrar och
fönster larmades så att inte någon kunde ta sig in. Markus bedömde att detta
kunde vara en lagom säkerhetsnivå när han var hemma. Det skulle få honom att
sova tryggare om natten.
Med handboken i handen gick han tillbaka till köket och
tillagade fryspizzan. Den skulle bli matsäck på utflykten. Han tillredde också
en termos varm choklad efter hans mormors recept med vatten, kakao och socker.
Egentligen skulle det även vara grädde (hon hade pratat om något som hette
Riddargrädde) i men det fanns inte hemma utan det fick bli som det blev. Allt
packades i en Fjällräven Kånken-ryggsäck.
Det var verkligen en fin dag. Läge för
solglasögon, helt klart. Skogsvägen gick till en början utmed Östersjöns strand
och rundade den stora åkern vid Manningsholm för att sedan vindla sig in i
skogen. Markus hade inte gått här på länge och han kände hur hans lungor
fylldes med frisk luft. Han mindes hur han hade gått här med farfar när det var
jakt. Hare, rådjur och älg. Markus hade aldrig varit så engagerad i själva
jakten men väl i naturupplevelsen. Han brukade smita iväg och istället kolla på
utsikten på berget vid Roars röse. Det var vid det berget som skogsvägen
lämnade kusten och vek inåt land.
Efter att
vägen vikit inåt land gick den i botten av en ravin med två höga branter på
vardera sidan. Markus hade alltid kallat ravinen för Helvetesgapet. Vägen var
kantad med väldigt höga ormbunkar. Så höga att Markus fick vika undan dem för
att de inte skulle träffa ansiktet när han gick. Berget svävade dramatiskt på
båda sidor över Markus och ljudet av hans fötters tramp fortplantade sig mellan
bergväggarna. På vissa ställen var bergväggen helt bevuxen med mossa och där
dämpades ljudet.
De branta bergssidorna tog sig sakta men säkert ner i marken
och försvann. Landskapet blev plattare och skogsvägen något bredare.
När Markus såg den långa raka vägen
framför sig, som gick tätt intill en liten äng, återkom en varm känsla
inombords. Trots att det var kallare, luften låg fuktigare över de små ängarna
och trädens blad inte var lika klargröna som i drömmen kände Markus igen sig från
den.
Det var precis på den här skogsvägen han hade cyklat med
Lukas på pakethållaren. Det var här han hade känt solen värma hans ansikte och
den ljumma fartvinden smeka hans kropp. Markus log för sig själv. En känsla
växte i honom. Känslan av att vara lycklig.
Han fortsatte gå, men nu långsammare,
som om han ville dra ut på stunden och njuta av varje sekund.
Man
ska aldrig fråga sig var känslan av lycka kommer ifrån.
Man
ska bara njuta av den.
Efter en stund kunde han skymta
Manningsholms avlägsna jaktstuga. Mellan ekstammarna precis som i drömmen. Här
fortsatte vägen rakt fram mot havet medan en mindre väg tog av direkt mot
stugan. Rakt över ängen.
Några meter längre bort låg till och
med den flata stenen som han hade lutat cykeln mot.
Markus stannade vid stenen där han vänt sig till Lukas och
fått hans underbara leende till svar. De hade varit hemma. Det var just på den
här platsen han hade fått den långa, innerliga kyssen.
Hur omöjligt det än var så var det just
på den här platsen som Markus hade fattat att han var förälskad i Lukas. Det
var som om någon skickat honom ett meddelade genom dimensionerna.
Markus började gå mot huset. Förälskad? Var han förälskad?
Det var verkligen en bisarr tankegång. Hade drömmen förstärkt de känslor som
han redan hade till att utvecklats till kärlek. En helt omöjlig kärlek. Med en
förmodad mördare. En person som förmodligen just nu ville ta livet av honom mer
än något annat.
Men rent teoretiskt, skulle det gå att få Lukas att inte
vilja plåga honom och slå honom? Markus kunde inte svara på frågan. Han hade ju
försökt i Fjällviken och det hade slutat med att han blivit strypt.
Men efter det hade han ett en dramatisk förändring hos
Lukas. Lukas hade varit så snäll mot honom. Så gullig. Som om Lukas faktiskt gillade
honom. De hade spenderat en hel dag tillsammans och Lukas hade låtit Markus
vara helt fri. Han hade inte gjort Markus illa efter det. Men då hade Markus
tagit första bästa tillfälle att fly istället.
Han hade för lite information för att
kunna göra någon bedömning av allt det här. Men ingen människa har ännu fötts
ond och alla människor förtjänade ju en chans. Var man i själva verket inte en
god människa om man gav andra människor chansen som de hade rätt till?
Så tog Markus sitt första
välavvägda beslut. Han erkände för sig själv att han hade fått känslor för
Lukas. På något sätt hade han blivit förälskad i den vackra, charmiga och
gulliga mördaren. När han såg Lukas ansikte framför sig så blev han glad och
varm. Han längtade efter Lukas kramar, värme, kyssar, sällskap och kärlek. Han
längtade efter att höra Lukas röst. Vad var det om inte kärlek?
Det spelade inte någon roll om känslorna tillkommit i
drömmen eller i verkligheten. De existerade. De var äkta. De var på riktigt. De
gick inte att tränga bort eller förneka. Det var bara så det var. Det handlade
bara om att laga efter läge. Vad det nu skulle innebära.
Markus tog fram ett sittunderlag ur sin ryggsäck och satte
sig på den flata stenen och rotade därefter fram sin matsäck. Han ville sitta
på den plats som betydde så mycket för honom. Den plats som kanske ändrat hans
liv. I någon riktning.
Varm choklad och kall pizzaslice var en
märklig kombination, tänkte Markus. Men förklaringen var ju enkel. Choklad ska
man ha på utflykt och pizza var det enda som fanns hemma. Choklad är gott och
pizza är också gott. Det tog lång stund och äta matsäcken, men det var skönt
att sitta en stund och drömma sig bort.
Kunde man verkligen bo i det här huset året om? Vägen
behövde bli bättre men han hade ju en terränggående bil numera. Fyrhjulsdrift
till och med. Det hade blinkat en lampa om det på instrumentbrädan. Han kanske
skulle behålla Volvon och provbo i jaktstugan någon vecka. Kanske kunde han få
se någon söt rävunge någon morgon. Eller den där spatserande fasantuppen. Men
segt att bo ensam såklart.
Markus tittade på sin telefon. Det fanns täckning här så man
kunde ju jobba på distans. Fyra pluppar till och med.
Om han kunde få något mer jobb efter
det här. Nästa jobb som polisen delade ut till honom måste lösas snabbt. Och
utan känslor.
Han hade misskött uppdraget med
Tjusedalsmordet å det grövsta. Han hade blivit kär i mördaren. Vilket fiasko.
Så Markus var fast besluten att göra ett bättre jobb i nästan uppdrag. Han
skulle se till att få det allra svåraste fallet och lösa det på rekordtid. Det
var Bison värd också.
Markus plockade ihop sina saker och gick över till stugan.
Han klappade husväggen. Han hade inte varit här på lääänge. Nyckeln låg gömd i
en gammal Husqvarna järnspis som låg slängd utanför. Den hade aldrig blivit
bortforslad efter att stugan fått en modernare spis.
Inne luktade det unket. Här behövde definitivt vädras.
Markus lät dörren vara öppen så att det skulle komma in så mycket frisk luft
som möjligt under det korta besöket. Köket var riktat mot ängen och hade mycket
sol. I vart fall från morgonen och på förmiddagen. Markus gick genom köket in
till vardagsrummet. Och sedan tillbaka in i hallen där en trappa ledde upp.
Trappan knarrade när han började bestiga den för att komma upp. Det var ett
allrum där uppe vid trappan och sedan ett litet sovrum till vänster.
I sovrummet stod två sängar tätt intill
varandra. Sovrummet var på ovanvåningen och hade fönster åt det håll Markus
kommit från på skogsvägen. Där var det inte så mycket sol på grund av skogen.
Var det här som Lukas och han hade
sovit i drömmen? Haha, så bisarrt. Men supergulligt.
Det var verkligen ett litet mysigt hus. Lagom stort för två.
Tänk om livet hade sett annorlunda ut, tänkte Markus, då kanske han redan sedan
många år bott i en sådan här stuga. Med kille och kärlek.
Så blev det plötsligt ett väldigt oväsen utanför! Han
tittade ut genom fönstret. En flock måsar som hade landat på ängen utanför hade
tagit till flykten och gav skri i skyn. Markus såg hur de flaxade de iväg. De
gillade att gå på åkrarna för att leta efter mat. Oftast efter en traktor som
plogar. Där finns mycket mask och larver. Men den här åkern odlades inte
längre. Något hade skrämt upp dem.
Markus började gå ner för trappan igen. Han kände ett vemod
att lämna stugan. Nyckeln lämnade på samma ställe som den återfanns. Han gick
över den lilla ängen och passerade platsen för kyssen.
Lukas
var uppe tidigt. Men han hade sovit gott några timmar. Han var väldigt trygg i
att vinden nu hade vänt för honom. Lukas kände att allt gick hans väg. Precis
så som det ska vara. Han hade återigen kontroll över Markus.
Han hade lånat en säng i flygeln som
nog tillhörde en ung flicka. Det hängde en stor bild på Justin Bieber på
väggen. Lukas fick hänga över den med en handduk eftersom det inte var trevlig
med någon som stirrade på än när man sov. Varför hade en ung flicka en bild på
något som numera är rätt gammal? Verkade sjukt.
Gubben som stod och rökte i natten hade
varit också varit uppe tidigt. Han hade varit iväg och sedan kommit tillbaka
och nu såg det ut som om han och hans familj packade in sig i en bil för att
åka iväg. Det var ju lovande eftersom det skulle bli ett mindre störningsmoment
när han skulle ta Markus. Han hade
inte sett någon annan människa så det skulle innebära att det vara var han och
Markus kvar på Manningsholm. Ännu ett tecken. Något var tvunget att ske denna
dag annars skulle han explodera. Han var tvungen att få avreagera sig på Markus
på något sätt. Lukas kände att han ville ta ut sig helt på Markus. Slå honom
tills han var helt utmattad och inte orkade slå mer. Kanske piska honom? Eller
nått. Han hade ju inte något piska. Straffa honom i alla fall.
Men det var inte förrän vid lunchtid som Lukas fick se
Markus på nytt. Han trippade över grusplanen och såg ut som om han skulle på
skolutflykt i sin gröna ryggsäck. Lukas följde efter på avstånd.
Det visade sig inte vara någon vanlig
promenad! Kilometer efter kilometer gick de djupare in i skogen. Markus travade
oförtrutet på utan att stanna eller minska på takten.
När de kom förbi en krök upptäckte
Lukas att Markus helt oväntat hade stannat upp. Det var nära att han avslöjade
sig eftersom han plötsligt stod helt synlig bakom Markus.
En liten väg gick in till ett hus.
Lukas backade sakta och gömde sig bakom en stor gran men kunde fortfarande se
Markus från sidan. Markus log och verkade vara glad.
Lukas blev ännu mer bestämd om att ta Markus ikväll. Här
står han och njuter, flinar och ser glad och verkade vara väldigt nöjd med sig
själv. Nöjd med att ha glömt bort vad Lukas hade sagt i Fjällviken. Då han för
en gångs skull vågade lätta sitt hjärta.
När han såg Markus äta sin matsäck
kurrade det i hans egen mage. Han hade inte ätit något sedan igår. Markus
verkade äta någon form av pizzaslice. Vem sitter djupt inne i urskogen och äter
pizzaslice? Lukas kunde inte låta bli att bli mer förvånad över hur sitt offer
betedde sig. Lukas kom på sig att han stod och log.
Men Markus hade gjort sitt val. Markus
hade inte valt honom utan ville hellre sitta på sten ute i skogen alldeles
ensam. Det var inte något bra betyg precis. Markus skulle definitivt tas ner på
jorden.
Markus gick in i huset och Lukas satte sig på en sten och
lutade sig mot en tall i väntan på att Markus skulle komma ut igen. Vad var det
här för hus? Det kanske skulle kunna vara ett lämpligt hus att straffa Markus
i! I vart fall tills han kunde flyttas till hobbyrummet i Teodoras hus.
Lukas började fundera hur han först skulle börja straffa
Markus. Det måste bli ett hårt straff med en gång så att han fattar att det är
allvar. Och vem han tillhör. Det skulle vara jävligt nice att… Aj! Lukas flög
upp, det var något som hade bitit honom i ryggen. Han upptäckte att han måste
ha satt sig i närheten av en stor myrstack! Hela jävla kroppen var full av
äckliga, röda stackmyror. Han flög upp till vägen och kastade av sig sin
huvtröja och tog av sig byxorna och skakade dem.
Måsarna på ängen skrämdes och gav sig
av. Nästan samtidigt såg han såg Markus komma ut från huset. Lukas skyndade
undan. Fortfarande massa myror över hela kroppen.
Markus sneddade över den lilla ängen men stannade återigen
till vid platsen för hans och Lukas första kärlekskyss. Han blundande och levde
sig hur den kändes. Bilder av gröna löv, solstrimmor och ett bländande,
efterlängtat leende började flimra förbi. Värmen från sommaren och kärleken
började åter spridas sig inifrån Markus kropp.
Den rofyllda inre bildvisningen avbröts bryskt av
ytterligare ett måsskriii. En mås hade envist vägrat låta sig skrämmas och hade
blicken fäst på Markus. Han kunde inte på det här avståndet se de gula ögonen.
Men han såg en röd fläck på näbben som signalerade att det inte var en mås. Det
var en havstrut igen!
Han tog några steg tillbaka ut på
ängen. Havstruten stod kvar utan att röra sig och spände ögonen i Markus. De
tittade på varandra. Vad var meningen
med detta? Var den skadad? Markus mindes scenen från sjukhuset mycket väl.
– Är jag i fara, frågade Markus högt.
Efter dessa ord frigjorde havstruten
genast Markus från sin blick och lyfte graciöst och helt ljudlöst mot skyn med
långa, djupa vingslag.
Markus började försiktigt gå på skogsvägen som skulle leda
honom till Manningsholm. Ett tjockt moln passerade framför solen. Det kändes
genast kallare i luften. Markus hade funderat på att fortsätta skogsvägen ner
en bit till en liten badvik där han badat mycket när han var liten. Ett
underbart sommardopp helt naken hade ju kunnat vara hur härligt som helst. Men
molnet hade tagit bort viljan att doppa sig i Östersjöns djupa, kalla vatten.
Havstrutens illavarslande och bistra uppsyn hade inte heller hjälpt till.
Varningen på sjukhuset hade inte Markus tagit på allvar. Men den här gången
skulle han inte chansa. Han ökade takten.
Det hade varit en riktigt trevlig utflykt till jaktstugan.
Troligtvis kunde man utrusta även den stugan med kameror och olika system för
att höja säkerheten om han skulle få för sig att övernatta där då och då. Men
säkerhetssystemen till trots - en mördare skulle istället kunna ta honom när
han passerade på skogsvägen. Lura i buskarna och följa efter honom och slå till
när det var första bästa tillfälle efter eget tycke och smak.
Markus stannade upp i steget och vände sig om snabbt.
Varför? Började han bli paranoid igen? Han såg två stora granar stå på var sin
sida av skogsvägen. Bakom dessa fortsatte skogsvägen mot vägpartiet med ekarna,
tillbaka till den flata stenen och jaktstugan. Granarnas rötter trängde upp i
hjulspåren. Lukas kunde väl inte ha listat ut vart han var? Eller? Han var ju
förvisso smart. Men inte så smart. Även den smartaste behövde ju ha någon form
av ledtråd för att komma någon vart. Även han själv vid exempelvis lösandet av
mordgåtor.
Markus fortsatte gå. Helvetesgapet
skulle snart synas framför honom. Det var en märklig stenformation. Nästan som
om vägen var huggen ur berget. Kanske av dvärgar på jakt efter ädla metaller
någon gång i forntiden. Metaller som de använde för att smida vackra smycken.
Sådant som man hade hittat på åkern. Markus upptäckte att hans fantasi plötsligt
hade spunnit loss. Bergsklyftan tillsammans med de höga ormbunkarna gjorde ju
platsen mystisk. Det måste vara en speciell form av ormbunkar som blir
manshöga. Eller så var det bara gynnsamma levnadsförhållanden. Mycket fukt i
marken och så vidare.
Apropå gynnsamma levnadsförhållanden. Plötsligt får Markus
se någon gult som nästan blänkte lite längre in under ett högt ormbunkestånd.
Det var kantareller! Han trodde inte att det fanns några sådana eftersom det
hade varit så torrt den senaste tiden. Men det hade ju i och för sig kommit
lite regn i samband med Sigrid och ormbunksbladens skugga hade väl gjort sitt
till. Markus vek av några meter från vägen och sjönk ner under ormbunkarna för
att plocka den gula skatt som han hittat.
Under ormbunkarna var det ännu svalare.
Det kändes som om han besökte en helt annan värld. Därunder fanns torkade eklöv
och barr. Små halvmurknade kottar låg lite när och där. En spindel sprang
snabbt över marken. Störd av det ovälkomna besöket. Det doftade mossa. Precis
som under granen där uppe i fjällskogen. Kantarellerna var inte stora men små
knappkantareller var kompakta och var goda att ha stekta på en varm smörg…
Plötsligt knäcktes en gren på vägen! Markus kom genast på
andra tankar. Istället för att fjanta sig som en svampnörd borde han istället
ha uppsikt omkring sig. 360 grader! En gren knäcks inte bara sådär. Det måste
vara någon som var på väg på stigen. Vem? Vem förutom han själv hade anledning
att gå på just denna stig vid detta tillfälle? Kilometer från bebyggelse. Markus
kurade sig under ormbunken. Under de skyddande plymerna så hade han fri sikt
mot vägen. Skulle han få se ett par röda skor komma gående på stigen? Det var
röda skor som Lukas hade haft på sig sist han såg honom med skor. Han satt på
huk. Det var en alltför välbekant situation för honom att gömma sig ute i
skogen. Men det skulle inte bli fler gånger. I fortsättningen skulle han bara
röra sig från hus till bil.
Det var väldigt obekvämt att sitta på
huk. Det gjorde ont i knäna men när han skulle ändra sittställning kom hans
armbåge mot en ormbunke som ruskade till.
Hade han avslöjat sitt gömställe! Om någon stod och spanade på vägen
efter vart han tog vägen och får se en ormbunkeplym som plötsligt rör sig på
ett onaturligt sätt så skulle den personen fatta.
Men det var tyst. Det fortsatte att
vara tyst. Inga röda skor. Markus tittade försiktigt upp från sitt gömställe.
Det var ingen på vägen. Falskt alarm igen. Vad var det med honom? Lukas visste
ju inte vart han var. Det här var ju marker som Markus hände utan och innan.
Här hade han övertaget. Han stoppade
ner kantarellerna i ryggsäcken och gick upp stigen igen. Den var tom. Precis
som förväntat.
Tillbaka i Manningsholm hade han varit borta i fem och en
halv timme.
Markus aktiverade Manningsholms nya
elektroniska skalskydd så fort han kom innanför dörren. Han hade minsann
snappat upp hur man gjorde när han bläddrat i instruktionsboken. Lite förmågor
inom ”data” hade han allt. Han hade funderat över situationen lite fragmenterat
under natten och dagen men tiden var inne för att komma till fler beslut över
vad som måste göras! Det skulle inte gå att vänta längre.
Fundera gör man bäst över ett glas vin! Markus gick ner till
vinkällaren och hämtar en flaska rött vin. Han hade ju sett fram mot vinstunden
länge och nu fanns det inte något som kunde stoppa honom.
I den ensamma glödlampans sken hittade
han ett Bordeauxvin som såg gott ut av etiketten att döma. Vinet korkades upp i
köket och första munnen intogs utan dröjsmål. Precis som i vanlig ordning. Den
hade varit mycket njutbar. Markus tog flaska och glas upp till faderns
arbetsrum.
Han slog igång datorn tittade samtidigt
i handboken till säkerhetssystemet hur man kunde få upp alla olika kameror på
skärmen. Det var lätt. Bara att logga in på en viss sida med ett lösenord och
sedan kunde man klicka sig fram till den kamera man ville se.
Han provade att logga in och kunde se
sin lägenhet i Stockholm. Hallen. Där låg hallmattan lite uppvikt i ena hörnet.
Det skulle inte Markus mormor ha tyckt om. Hon hatade sådant. Vardagsrummet. Där hade han legat på soffan
och blivit filmad när han sov. Det verkade fortfarande finnas avtryck från en
kropp i soffan trots att polisen varit där och tagit prover. Han växlade till
köket. Där stod några öppnade vinflaskor. En hade han lånat för att ha som
vapen den gången han hade letat igenom lägenheten efter den som hade filmat
honom. Om han hade tittat under sängen hade han nog varit dör vid det här
laget. Matsalen. Här hade han backat in i blomkrukorna när han trodde att Lukas
var på väg genom hallen. Matsalsbordet var tomt.
Markus bytte vy och klickade istället på köket i
Manningsholm. En våning ner från där han satt. Där kunde han se korkskruven
ligga framme som han nyss använt. Så slarvigt av honom att inte lägga den i för
korkskruvar avsedd låda.
Kamera tretton var i vinkällaren. Där
lyste den ensamma lampan i taket ännu.
Så de externa kamerorna. Ladugården och
vändplan. Inget nytt. Ut mot den stora åkern. Markus hade begärt att få en
kamera där så man någon gång kunde fånga lyktgubbefenomenet på bild. Allt
spelades ju in så någon gång skulle man väl ändå kunna se något.
Markus slogs av att det var en stor mängd fåglar som nu
cirkulerade över fältet. Detta var en syn som förekom när det var flygmyror i
luften. Men inte så här års. Kanske var det några andra kryp som de letade
efter. Fåglarna flög i och för sig som i en cirkel. Runt och runt. Markus hade
aldrig sett dem flyga så. De brukade alltid flyga mer individuellt och
ostrukturerat. Det var en märklig syn.
Markus tog han en klunk vin till och gick runt skrivbordet
och sjönk ner i öronlappsfåtöljen. Han lutade sig tillbaka och lyssnade på den
rogivande musiken.
Han funderade över sitt enda beslut än
så länge. Att erkänna för sig själv att han var förälskad i Lukas. Det var ett
bra beslut. Men varför hade han
blivit det? Var han förälskad i en fantasi om hur han ville ha det med stuga,
kille och kärlek. En fantasi som verkade ouppnåelig. Nej, så var det inte. När
Lukas hade rört vid honom och känt stark dragning till honom. Det hade Markus
sett. Och det hade varit ömsesidigt. Det fanns en kärlek där.
Lukas var farlig men det fanns tecken
på att han blev mindre farlig ju mer han tyckte om Markus. Det hade han ju
visat på slutet. Precis innan Markus flytt. Så kom Markus till sitt andra beslut.
Markus insåg att han i vart fall skulle behöva prata med
Lukas. Det var orättvist att Markus skulle behöva gå igenom allt det här själv.
Han måste prata med Lukas inte minst för att öppna sitt hjärta och förklara att
han inte var ett hot mot Lukas. Och Markus skulle kunna förklara varför han
flytt. Lukas måste förstå.
Om de bara fick tillfälle att sitta ner
lite och diskutera fram och tillbaka så skulle de tillsammans komma till den
bästa lösningen på situationen. Beslutet fick således bli att han måste försöka
på tag på Lukas och resonera med honom. Kanske till och med lägga korten på
bordet med vilka argument som talade emot att Markus skulle ange honom. Det här
med att bli en offentlig person. Att aldrig mer kunna dra sig tillbaka till
anonymitetens trygghet. Och att han skulle få sitt älskade Manningsholms
invaderat av en hjord journalister som i nuläget inte visste vem han var.
Kanske skulle han kunna måla upp en tillräckligt övertygande bild för Lukas.
Hjordar. Journalister som gömmer sig i buskarna. Aldrig få vara ifred.
De båda hade ju samma gemensamma
intresse att inte dra till sig uppmärksamhet. Det skulle vara steg ett.
Steg två, att övertyga Lukas om att han
faktiskt var älskad skulle vara svårare. Markus agerande den senaste tiden skulle
vara svårt att förklara. Och bevisen talade ju emot. Han hade ju rymt från
Lukas. Rymmer man från någon man älskar?
Men kanske skulle Lukas kunna se
sanningen i hans ögon. Med allt detta borde Lukas ändå förstå att Markus inte
var ett hot mot honom. De skulle istället kunna gå över till att diskutera
framtiden. Komma på något bra. Dela på den tunga börda alla de här
hemligheterna innebar.
Lukas hade gjort en stor orätt mot
fången i Tjusedal. Detta skulle inte heller glömmas bort. Gick det möjligtvis
att återskapa någon form av rättvisebalans? Just sådana saker kunde ju
diskuteras.
Det skulle vara mycket farligt att söka upp Lukas. Det fanns
mycket som kunde gå fel. Risken att han istället skulle bli ihjältorterad redan
innan han hunnit framföra sitt ärende vara mycket stor. Så det skulle bli
senare och under planerade och ordnade former. Men det måste ske eftersom
vinsterna ändå överskuggade riskerna.
Lukas var farlig ändå och det var bättre att förekomma och försöka
neutralisera faran på något sätt.
Lukas måste kontaktas och övertygas.
Det beslutades härmed.
Markus kände sig dåsig av rödvinet och den sövande
cellomusiken. Han lutade huvudet tillbaka. Så skönt! Musiken verkade bli
starkare och starkare. Volymen ökade sekund för sekund. Fler detaljer framkom i
musiken. Fler stråkar. Fler skinande blåsinstrument. Fler klanger. Mer av den
fantastiska basen.
Måste förklara för Lukas. Måste få röra
Lukas. Måste kyssa…
Så somnade Markus i sin
öronlappsfåtölj.
Kraften
var oerhörd.
Manningsholms fönster splittrades och det uråldriga huset
skakades i sina grundvalar.
Markus väcktes brutalt upp ur sin dvala och fattade först
inte alls vad som hade hänt. Han fick intrycket att han sjunkit in i en dröm
igen men förstod snabbt att det var allvar. Det var på riktigt.
Han satt med massor med glassplitter i
sitt knä. Öronlapparna på fåtöljen hade skyddat honom från att få glassplitter
i ansiktet och hörlurarna hade skyddat öronen.
Manningsholms säkerhetssystem hade
aktiverats och alarmet ljöd så högt att han inte kunde tänka. Sju höga stötvisa
signaler i snabb takt. Sedan några sekunders tystnad. Sedan sju signaler till.
Ljudet fortplantade sig i öronen.
Hade Lukas trots allt lyckas att hitta honom och placerat en
bomb någonstans i Manningsholm? Det måste vara så! Markus klev ur öronlappsfåtöljen
och rusade ner för trappan. Hörlurarna lossnade från huvudet på vägen ut ur
rummet. Sladden satt fast.
Det krasade under fötterna av
glassplitter och han kände att han fick ont under fotsulorna av att splitter
skar in i fötterna. Alarmet skar in i hans öron och i hallen fanns ett
blixtljus som stack som nålar i hans ögon.
Han måste ut! Det kunde komma fler
explosioner.
Han rusade ut. Vändplanen var tom. Bengt var tydligen inte hemma. Så typiskt!
Markus sprang tills han var mitt emellan flyglarna. Då vände han sig om och
tittade på huvudbyggnaden från en viss distans.
Manningsholm var sargat.
Men inte av någon eld. Inte någon bomb.
Över hustaket såg Markus orsaken till
förödelsen. Den mörkblå himlen lystes upp av ett antal stora ljus som flög över
himlavalvet. Markus hade precis glömt bort det.
Det var ju vid denna tid den omtalade
rymdstenen skulle slå ner. Någon del av Cocos måste ha skapat en tryckvåg i
atmosfären mot Manningsholm.
Det var en mycket dramatisk syn! Flera av Manningsholms
fönster var borta och det var enbart tomma fönsterramar kvar som tittade tomt
mot honom. Det var strömlöst.
Trots all denna förödelse kände sig
Markus enormt lättad. Det var ju frågan om ett naturligt fenomen. Det var inte
någon bomb tillverkad av en mördare som ville skada honom. Det var inte någon
fara för hans liv.
Utifrån gårdsplanen kunde han se blixtljus placerat på flera
ställen inne i huset. Men huset var i övrigt helt mörklagt. Det blixtrande
huset gav ett väldigt vackert och skrämmande skådespel på tillsammans med
himlen. Vitt och gult mot mörkaste blått. Markus förundrades över synen och
förmådde inte röra sig en millimeter. Han skulle förmodligen inte få se något
liknande någon gång mer under sitt liv. Det här var en scen som han skulle
komma ihåg för alltid.
Alarmet hade gått på när fönstren slogs
ut eftersom det var sensorer monterade på dem. Manningsholm såg ut som ett öde
spökhus. Återigen hade Markus fått uppleva något helt ensam utan att ha någon
att dela upplevelsen med. Det var bara på att hoppas på att allt fångades av
kamerorna.
Ljuset på himlen var borta. Stenarna från rymden hade
antigen landat någonstans eller fortsatt sin bana ut i evigheten. Markus
skyndade in. Han stängde av alarmet men det fortsatte ljuda i hans huvud. Han
tyckte att han hörde sirener på avstånd. Var polisen på väg? Blixtljusen
avaktiverades inte. Måste läsa i handboken hur man kunde stänga av dem.
Markus försökte ringa Bengt men telefonen visade “ingen
service”. Telefonbolagens master hade kanske också slagits ut. Men det fanns ju
ändå inte någon glasmästare som skulle komma såhär dags på helgen. Och framför
allt inte laga en så stor mängd fönster i gammal stil. Det måste varit många
fönster som gått åt i hela bygden.
Markus gick försiktigt in i köket där
medicinlådan fanns. Han hade tillfälligt glömt bort sin smärta i fötterna när
han beundrade skådespelet utifrån.
Han tog ut sårsprit, en pincett, en
fuktig servett och lite salva att badda och smörja in fötterna med när allt
glas var borta. Han måste ta bort glaset i sina fötter fort. Det gjorde bara
ondare och ondare att gå. Med stöd av ledstången gick Markus upp för trappan
till arbetsrummet igen. Där fanns ytterligare saker som han behövde.
Efter att ha stängt dörren för att inte störas av
blixtljusen satte han sig i öronlappsfåtöljen där han somnat och drog av sig
strumporna. Undersidan av foten var blodig. Så även den andra foten.
Samtidigt visade datorskärmen på andra sidan skrivbordet hur
Manningsholms massiva huvudport sakta öppnades. Ondskan var inne.
Små,
små glasbitar satt inne i fotsulan. Det gjorde väldigt ont att dra ut dem. Men
än värre var att vissa små flisor satt långt in så att Markus fick gräva ut dem
med pincetten. Det värsta återstod, att badda såren med sprit och salva. Men
det fick vänta tills allt glas var ur hans kropp. Bättre att ta smällen på en
gång istället för stegvis.
Markus planerade redan omedelbart badda sig inombords med en
rejält överdimensionerad Auchentoshan cherrylagrad whisky när det var dags för
just detta moment. Det skulle nog underlätta enormt. Det var ju ett krisläge
det här. Och vart skulle han nu sova? Det kommer ju att bli iskallt inomhus.
Plåster. Han behöver plåster. Ur ett väldigt litet sår i fotsulan strilade
blodet som en liten fontän. Varför hade han glömt plåster? Det skulle ju också
finnas i medicinlådan.
Markus tog på sig strumporna och stödde sig enbart på den
fot där han redan plockat ut mest glas. Men den tekniken gjorde att det gjorde
desto ondare i den foten. I bokhyllan fanns en whiskyflaska som förmodligen
stått kvar på den plats där Markus far ställt tillbaka den efter tagit sig en
whisky och en fet cigarr för att fira en god affär. Men whisky kan väl inte bli
gammalt, tänkte Markus och tog en rejäl mun rakt ur flaskan. Sedan en lika stor
klunk till.
Sedan öppnade han dörren ut mot hallen där trappan skulle
leda honom ner mot köket och plåstren i medicinlådan. Det blixtrade fortfarande
där ute. Hallen ovanför trappan var mörk. Det hade slutat ringa i öronen.
Markus skyndade sig till ledstången för att kunna avlasta tyngd på den. Smärtan
började bli övermäktig, whisky till trots. Ingen alkohol skulle snart hjälpa.
Men han borde tagit en klunk till. Det gjorde fruktansvärt ont av att gå i
trappan.
Blixtljuset var som ett stroboskop över hela trappan. Det
var som att se en film en ruta i taget. Synintrycket var att han förflyttade
sig hackigt men i fötterna kände han att han hela tiden skred nerför trappan.
På nedre våningen var det ännu mörkare.
Markus var efter en liten stund nere vid foten av trappan. Han satte sig på
nedersta trappsteget och tog en kort paus för att kunna stålsätta sig inför den
vidare promenaden utan ledstång. Han började få ont i huvudet av blixtljuset.
Markus hade hört om att han hade epilepsi när han var barn och vad skulle kunna
framkalla ett nytt anfall om inte detta.
Men nu får Markus annat att tänka på. I ögonvrån ser Markus
något röra sig. En skimrande vit gestalt frigör sig från skuggorna och börjar
röra sig sakta och ryckigt mot honom. För varje upplyst blixt är gestalten lite
närmare.
Skräcken slår emot honom som en tryggvåg! Markus förmår inte
röra sig. Inget han tidigare hade upplevt kan mäta sig med den skräck som han
känner inom sig just nu.
Markus känner med ens alla intryck nu
och omedelbart. Som om hans liv plötsligt gått in i direktsändning.
Markus känner igen den vita gestalten mycket väl. Han ser
även gestaltens syfte med sitt besök. Lukas är här för att ta honom.
Lukas bär en ljus t-shirt och jeans. På
fötterna stora, svarta, matta kängor. Glaset på golvet krossas under dess
tyngd. Stjärnorna runt Lukas armmuskel är svarta. Han har inget vapen. Ändå ser
Lukas ut som en fulländad dödsmaskin.
Markus rusar upp från sin sittande ställning, sneddar över rummet
och flyr in till köket. Det är hans enda chans! I köket finns vapen!
Markus drar blixtsnabbt ut en låda och
tar tag i det första vapen han får se. En japansk köttyxa. Den kommer även ge
ett bra optiskt intryck i blixtljuset. Ett skräckinjagande intryck. Finns det
något som kan skrämma Lukas så har han ändå en chans.
Det är tyst i köket. Lukas syns inte till. Markus backar in
i köket och ställer sig med ryggen mot spiseln. Det finns två ingångar till
köket. En rakt framför honom som han nyss sprungit in genom. Det var den
ingången som Markus nu inte kunde släppa med blicken. Den andra ingången finns
lite längre ner i korridoren. Markus avvaktar. Väntar på vad som ska hända.
Vilken sekund som helst nu kommer han få se den vita blixtupplysta gestalten i
dörröppningen.
Men varför hade han inte bara stannat kvar i trappan? Var
det inte det här han bestämt sig för? Att på något sätt få prata med Lukas och
få honom att tro på honom. Få diskutera de svåra frågorna.
Ännu en gång hade han istället valt att
fly. Som en rädd harunge som tryckt i sitt gömställe tills det att hotet kommit
alltför nära. Att på nytt fly från Lukas kunde vara en mycket dålig idé. Nu
skulle det bli ännu svårare att få Lukas att tro på honom. Det sista skulle i
så fall visa sig bli väldigt, väldigt kostsamt.
Markus är för rädd och stressad för att kunna tänka klart.
Många tankar tränger sig in i hans medvetande samtidigt. Han vet inte någon
lösning på situationen. Hur han ska klara sig ur detta? Men han kan inte bara
vänta här på att bli slaktad. Huset är fullt med betydligt större och
kraftigare vapen för Lukas att välja fritt bland. Alla möjligheter att väja
vapen efter vad han tycker att Markus förtjänar. Det skulle det nog bli ett
svärd. Eller ett spjut. Eller något tungt att krossa honom under.
Han måste ut! Det är nog säkrare ute. Om han kunde smita ut
kunde han ha större kontroll över var Lukas var. Han kunde ropa till honom och
be honom att lyssna. Kommunicera honom på avstånd istället för att ha Lukas
händer runt sin hals igen.
Sakta glider nu Markus längs bänkskivan mot den andra
ingången till köket. Där skulle han kunna titta ut för att se om Lukas är kvar
utanför köket. Markus tittar ut mycket försiktigt genom dörren.
Korridoren ut mot hallen med trappan
verkar tom. Längre bort ser Markus trappans fot. Längre bort finns en stor
ekdörr som leder in till en stor festsal. Precis före dessa dörrar går den
vindlande trappan ner till källaren och vinkällaren.
Så tar Markus ett ljudlöst steg ut i korridoren. Det är som
att en dödens ljudmatta lagt sig över Manningsholm. Det är helt tyst. Var finns
Lukas någonstans? Markus plan är att försöka smita ut och sätta sig själv i
säkerhet. Nyckeln till bilen ligger i jackan som hänger innanför dörren. Markus
smyger sakta fram genom den blixtrande korridoren. Fullständigt fokuserad på
vad som fanns framför honom. Utan en tanke på vad finns bakom honom.
Ur utrymmet bakom den andra uppspärrade dörren som leder in
till köket tar Lukas ett steg ut i korridoren.
Han håller i änden på en hängningssnara
tillverkad av ett tjockt rep. En stor ögla och upptill sammanbunden med flera
varv av repet.
Markus tid i frihet kommer alldeles strax vara över. Lukas
känner hur hjärtat bultar i hans kropp. Han kan höra sitt hjärta slå i det
tysta rummet. Men han måste tvinga sig till att vara kall. Vänta till exakt
rätt ögonblick. Markus har ett potentiellt farligt vapen i handen. Men Lukas
längtar så till att få lägga snaran kring Markus hals. Att få fånga in honom.
Att återigen få känna den totala makten över honom. Känna segern över honom.
Att dra åt snaran kring hans hals. Hårt! Att få börja straffa honom.
Det är bara sekunder kvar till den
känslan nu.
När Markus tar ett litet steg genom rummet tar Lukas ett
stort. Det är en jakt i tyst slow motion.
Markus är nu ute i hallen med trappan. Till vänster ser
Markus porten ut till frihet. Bara åtta meter bort nu. Sju. Sex. Får inte ha
bråttom. Får inte avge något ljud. Måste vara helt tyst. Lukas kan vara vart
som helst. Tyst, metodiskt och försiktigt. Inte få panik.
Den kompakta tystnaden bryts plötsligt av ett ljud som får
honom att stanna upp i steget. Det var ett mycket litet ljud. Men just det
ljudet säger ändå allt. Glas som krossas mot ett golv. Markus vet att det inte
var han som hade orsakat ljudet. Ljudet kom rakt bakifrån honom!
Markus tittar långsamt upp. I den stora hallspegeln ser han
det han befarat. Han har gjort ett stort misstag. Sitt livs misstag. I spegeln
ser han Lukas stå alldeles bakom honom med armarna sträckta upp över kroppen.
Han ser hängningssnaran som är redo att träs över hans huvud. Bilden varar en
bråkdel av en sekund.
Markus duckar och känner att Lukas missar att trä snaran
över hans huvud utan träffar istället i mitten på huvudet. Markus känner en arm
kastas runt han hals och han tappar sitt enda vapen. Sin sista livlina.
Markus vrider sin kropp och lyckas åla
sig ur greppet och sträckte sig framåt. Han tar emot sig med händerna och
känner att han det sticker till av glasflisor i handflatan. Markus lyckas ta
sig upp men detta räcker inte. Benen och fötterna förmår inte hänga med för att
återupprätta tillräcklig balans så Markus faller mot golvet igen. Det är inte
något glas på den delen av golvet det gör ändå ont av allt det glas som trycks
in längre i handflatorna. Han känner att Lukas är tätt bakom honom. Han hör
honom andas. Och känner hans närvaro. Markus kastar sig nu ner för trappan till
källaren.
Den hårda vindlande stentrappan plågar hans fötter. Det skär
och ilar i fötterna av allt glassplitter. Han tittar upp över axeln och ser
Lukas gå helt lugnt mot samma trappa. Markus vet att det finns en utväg.
Källaren består av en lång korridor med kryputrymmen på båda sidor. Det här är
byggnadens allra äldsta del och det gamla murbruket hänger som stalaktiter från
taket. Ingen hade brytt sig om dessa utrymmen. Det var bara vinkällaren direkt
till höger om trappan som någonsin använts till något vettigt. Källaren är helt
mörk och Markus springer genom korridoren mot en dörr som ska vara rakt fram.
Markus springer med sträckta armar åt varje sida för att kunna veta vart han
är. Han vet att bakom den dörren finns ett stort tomt rum med ståhöjd som
tidigare använts som förråd. Därifrån kan han öppna ett fönster och krypa ut.
Han hör ännu inte någon som i trappan bakom sig.
Väl framme vid dörren upptäcker Markus
att dörren är låst! Ett stort hänglås blänker åt honom i mörkret.
Det går upp för honom att han hamnat i
en återvändsgränd. Han är fast.
Markus vänder sig sakta om. Skräcken håller på att övermanna
honom helt. Han förväntar sig se Lukas stående i korridoren mitt emot honom. En
Lukas som kommer mot honom i mörkret. En Lukas som inte går att upptäcka förrän
det är för sent. Men det är mörkt. För mörkt för att se. Vad ska han göra nu?
Paniken håller på att ta över honom.
I just den sekunden är elektriciteten tillbaka till
Manningsholm. Underhållsljus tänds i källarens korridor. Det är ingen där.
Korridoren är helt tom.
Lukas njuter säkert av jakten. Han vill dra ut på den så
mycket som möjligt. Se sitt offer gå lida och gå under av sin egen rädsla. Jaga
honom till dess hans hjärta sprängs av utmattning.
Markus springer tillbaka och smiter in
i vinkällaren. Han memorerar rummet och släcker sedan den ensamma lampan i
taket med en knapp vid dörren. Han drar igen dörren så att den bara är på glänt
och kryper sedan in längst in bakom ett ställ fyllt med mörkt vin. Här syns han
inte.
Markus märker att hans fot skakar av rädsla och han är
tvungen att ta ett par djupa andetag för att få den att vara stilla. Han lägger
sig platt på golvet så att han kan se under vinstället.
Han har nu fri sikt mot tröskeln till
dörren. Han kan se om någon kommer gående i korridoren. Lite av blixtljuset
letar sig ner för trappan till korridoren i källaren. Golvet i vinkällaren är
svalt och skönt. Nu upptäcker han att de gör väldigt ont i fötterna. Glas har
pressats långt in i hans kött. Och han blöder ymnigt om handflatorna. Det
bultar om både händer och fötter. Kunde
han välta vinstället över Lukas? Nej. Det är fastbultat i golvet.
Markus kan höra någon som sakta går ner för trappan. Någon
som går med helt normala steg nerför trappan utan att smyga. Någon som inte har bråttom. Någon som har
segern inom räckhåll. Någon som är redo att ta sin triumf. Redo att ta Markus.
Någon med stora, svarta kängor. Det krasar om de grova sulorna.
Så kan Markus se Lukas stora svarta kängor i dörren. Han
rycker till. Markus har slutat att andas. Kängorna vänder sig sakta och pekar
åt Markus håll. Steg efter steg vandrar de in i rummet. Så tänds den ensamma
lampan i taket. Dörren stängs bakom dem. Markus är nu instängd i rummet med
Lukas.
– Vill du komma fram nu, frågar Lukas.
Rösten är mycket bestämd.
Markus svarar inte.
– Kom fram nu.
Tystnad.
– Men jag ser dig ju, Markus. Jag ser
dina händer.
Rösten är mildare nu.
– Jag ger dig en minut på dig att komma
fram. Om du kommer fram så kommer jag inte att döda dig. Inte nu i alla fall.
Det här kanske är öppningen som Markus hade väntat på. Att
få möjligheten att övertyga Lukas. Att diskutera med honom. Men kunde han lita
på Lukas?
– Lovar du det, frågar Markus.
Rösten är svag och hördes knappt i
rummet.
– Ja, det är klart att jag lovar.
Rösten är fortsatt mild. En ödmjukhet
bara en vinnare kan kosta på sig.
– Jag reser mig upp nu, säger Markus.
Markus reser sig sakta och mödosamt
upp. Fötterna gör fruktansvärt ont.
– Jag kommer fram nu, säger Markus.
– Ja, gör det.
Markus tar ett steg fram och sedan
ytterligare ett. Han kan nu se Lukas stå vid dörren. Lukas håller
hängningssnaran i ena handen.
Markus stannar upp.
– Men kom då!
Markus haltar fram till honom. Det
sticker som stora nålar och det ilar djupt inne i Markus fötter.
I mitten av rummet faller Markus ner på knä. Han kan inte
stå längre på grund av smärtan. Han håller upp sina blodiga handflator för att
visa att han är obeväpnad. Kapitulationen är total.
Lukas tar några långsamma steg fram till honom och ställer
sig tätt framför honom. Långsamt känner Markus hur strypsnaran läggs om hans
hals. Som en lagerkrans för förlorare.
Tårarna börjar rinna ner för Markus
kunder. Han inser att han har dåliga odds att få Lukas att förstå.
Snaran kring hans hals dras åt. Hårt.
Långsamt höjer Markus huvud för att möta Lukas blick.
Lukas huvud är precis framför ljuset
från den ensamma lampan. Han är omgiven av en vacker aura av flödande ljus.
Lukas ler.
Sagan fortsätter här.
© Benjamin Pockmann 2017
Skicka ett mejl till mig:
Benjamin.pockmann@benjaminpockmann.com
