STJÄRNTAGEN - Ingen önskan är för stor (fortsättning)

Är du fortfarande med? Då fortsätter vi. Förra delen finner du här.

Markus stod på avtagsvägen som ledde upp till Teodoras hus. Avtagsvägen bar av brant uppför. Någonstans där uppe låg huset inklämt mellan träden.

 

Men vad Markus inte sett på satellitbilderna var att det tornade upp ett gigantiskt vindkraftverk på vändplanen cirka två hundra meter i backen ovanför Teodoras hus.

Det som på bilderna verkade vara en vändplan var i själva verket en plats där man hade gjort markberedning för vindkraftverkets fundament.

 

Markus gick rakt in i skogen att kunna gå i en rundel i syfte att osedd kunna spana på baksidan av huset. Det var en säkerhetsåtgärd. Huset var gissningsvis vänt mot vägen och en fotgängare på vägen skulle inte kunna undvika upptäckt. Han hade ju inte någon lust att råka gå rakt i famnen på Lukas om han var där. Om hans teorier stämde skulle det ju vara mycket farligt. 

Skogen växte på en sluttning. Marken var mjuk och fuktig men det frasade av mossa och små kvistar under skorna. Det var en vacker skog som verkade ligga på en sandås. Skogar på sandåsar blir de snyggaste. Verkligen snyggt gallrad med långa spikraka tallar. Alla i samma storlek. Något sådant fanns inte på Manningsholm. Där var skogen mera vildvuxen. Och av äldre snitt.

 

Problemet för Markus med denna snygga skog var att det inte fanns så mycket övrig vegetation att gömma sig bakom. Allt som växte på marken var lingonris. Inte en enda buske att gömma sig bakom. När han kom närmare huset skulle han behöva gå från stam till stam och hoppas undvika upptäckt.

Markus hade satellitbilden i sitt minne och det var fortfarande ett hundra femtio meter kvar till huset som ännu inte kommit inom synhåll. Huset var ännu dolt bakom sluttningen och trädstammarna.

 

Han stannade upp för ett ögonblick. Det var svårt att ta sig fram helt ljudlöst i terrängen. Han lyssnade för att se om han kunde höra någon aktivitet från något håll. Det gick en svag bris genom skogen som fick tallarna avge ett mycket svagt ljud. Luften liksom silades genom tallarnas barr och det skapade ett susande läte. Den tall han stod vid var smal men väldigt hög. Han kunde känna hur stammen böjde sig för vinden.

Men det var något annat hördes desto tydligare. Ett pulserande läte från vindkraftverket som sträckte sig allt högre mot skyn ju närmare Markus kom. Nästan hotfullt. Varannan sekund kom ett ”sswooosh”.

 

Markus fortsatte att försiktigt gå genom skogen. Efter bara en liten stund så kunde han skymta ett grönbrunt hus långt borta mellan stammarna.  Två mörka fönster var riktade åt Markus håll likt två onda ögon som stirrade mot honom genom skogen. Det var som om huset redan sett honom. Vad fanns det för illvilja dold bakom dessa ”ögon”, frågade sig Markus.

 

Huset var inte alls lika vackert som det nere i Småland. Det här huset såg mera ut som något av Teodoras barackliknande grannhus.

På mitten av taknocken fanns en svart skorsten och på den stod det upp en svart vindflöjel.  Den var formad som ett kors och på det horisontella benet fanns en pil som pekade västerut. På pilen stod en get på två ben.

Djävulen, tänkte Markus. Djävulen har sedan tidernas begynnelse avbildats som en tvåbent figur ståendes på två ben med klövar. Huvudet krönt med runda horn och ett ansikte med ett groteskt uttryck. Teodoras vindflöjel var en siluett av en get men Markus såg det som ett märkligt sammanträffande och en stark symbolik. Vem har en get som vindflöjel? Det djuret har ju inte med väder och vind att göra! Markus tog ändå även etta som ett illavarslande omen. Omen staplades tydligen på hög för tillfället.

 

Det var fortfarande inte någon rörelse vid eller i huset. Längre bort, i hörnet av tomten som vette mot vindkraftverket, stod en liten friggebod. Men den var också nedsläckt och till synes helt tom. Det gjorde att Markus trots allt kunde försöka sig på att smyga sig lite närmare.  Bisons och hans analys var ju alltjämt att det inte fanns någon här men ett försiktigt tillväga­gångssätt var alltjämt påkallat. Att klampa rakt in skulle vara oprofessionellt och en sådan approach skulle bli starkt ifrågasatt om det trots allt var så att någon var här. Det krävdes bara ett sådant litet misstag för att spelet skulle ta en annan vändning och förutsätt­ningarna ändras.

 

Markus hade avancerat och var femtio meter från huset då han stannade upp igen för att göra en ny analys om det var någon hemma. Det enda som hördes var vindkraftverkets swooosh och tallarnas milda, nästan hypnotiserande sus från dess kronor. När vinden tvingade vindflöjeln att byta riktning avgav den ett ödesmättat, gnisslande ljud.

 

Ännu inte något ljus i huset. Ingen rörelse. Han stod bakom en stam precis i skogsbrynet som bara var ett tiotal meter från husväggen.  Markus betraktade huset, det var kanske femton meter långt. Två relativt stora fönster var riktade mot skogen, placerade rätt tätt i mitten av långsidan.

Det var en väldigt liten tomt. Det fanns inte några staket eller något liknande men tomtgränsen var ändå tydligt markerad eftersom skogen med dess ris övergick i högt gräs. Här hade inte någon varit på länge och klippt gräset. Det var ännu en skillnad mot Teodoras välansade gräsmatta i Småland. Vem hjälpte henne med den förresten?

Markus sneddade försiktigt över tomten och ställde sig med ryggen mot väggen intill det vänstra fönstret. Markus lutade sig med sin rygg mot husväggen och gick vidare för att försiktigt försöka kika in genom ett av de mörka, ondskefulla fönstren som nyss hade stirrat så elakt på honom.

Försiktigt. I högra undre kanten av fönstret tittade Markus in. Först med ett öga. 

 

Han kunde först inte se något där inne. När ögat vant sig vid det mörka innanmätet så förstod han att det var ett köksfönster som han tittat in i. Direkt innanför fönstret fanns en diskho och sedan rena träytor till vänster som sedan vek av i nittio graders vinkel och avslutades med en gammaldags spis med plattor och ugn. Här har Teodora stått och diskat vid sina besök. Och tittat ut i den rogivande skogen samtidigt.

 

Vindflöjeln gav ett långt gnisslande läte. Markus hoppade till av det oväntade ljudet. Det lät som när ett tåg bromsade in vid sin perrong. Vinden hade tydligen vänt igen.

Rakt in i huset fanns en soffgrupp i furu med bruna dynor. Han kunde se igenom hela huset och genom fönstren på andra sidan. Bord i furu, furupaneler, furuspaljé, svarvad lampfot i furu.

Här hade det inte varit någon inredningskunnig med mandat att göra om varit på besök på år och dag. Det hela andades sjuttiotal. Slutet av sjuttiotalet. Kanske sjuttionio. Ingenting tydde på att stugan besökts av någon i närtid.

 

Markus kunde pusta ut. Stugan var alltså tom. Men en del av honom var ändå besviken. Markus gick vidare runt och kom fram på framsidan av huset. Där fanns det en stor uteplats med en grill i enkelt rött tegel. Genom fönstret kunde han se soffgruppen på nära håll. Den hade nog vunnit VM i väldigt fula vardagsrumsmöbler om den deltagit.

 

Det var cirka tio meter ut till vägen från huset. Huset knöts ihop med en liten infartsväg med en mindre grusad plats precis vid husets långsida. Framsidan. Där hade nog Teodora ställt sin bil när hon varit uppe på besök. Kunde den gamla damen köra?

 

Huset var väl cirka sjuttio kvadratmeter stort och framför bilplatsen fanns en liten ingång. Markus gissade att det var ett eller flera sovrum till höger innanför dörren, eftersom det var det enda utrymme han inte sett. Någonstans måste väl Teodora sova? Han gick fram till dörren men han såg i springan mellan dörr och dörrkarm att den var låst utan att behöva dra i dörren.

 

När han vände sig för att gå runt knuten för att titta in i ett förmodat sovrumsfönster på husets kortsida blev Markus bländad av något. Något lyste en solkatt på honom. Han tittade i riktningen varifrån den kom. Uppifrån toppen av det gigantiska vindkraftverket. Markus stod och tittade en stund för att se om solkatten visade sig nytt men den återkom inte.  Det var förmodligen något av de tre rotorbladen som reflekterat solljuset ner till Markus.

 

Markus återgick till att undersöka huset. På kortsidan fanns ett större fönster. Där var en mörk rullgardin nedvevad så det gick inte att se in. Teodora gillade tydligen rullgardiner. Hade hon så mycket att dölja? Så till friggeboden. Samma sak där. Den var låst och neddragna rullgardiner blockerade alla försök från nyfikna ögon att tränga in i mörka, gäckande innanmäte.

 

Markus gick ut de tio metrarna till vägen och betraktade huset nu från detta håll. Det fanns inte ett enda träd på tomten som verkade vara som en uthuggen fyrkant i den omgivande skogen. Inte ens några fruktträd hade man kostat på sig. Det hade ju kunnat försköna den opersonliga tomten.

Huset var inte alls vackert placerat. Det fanns inte någon utsikt. Deprimerande mörkt och murrigt intill skogen. Vindkraftverket gjorde inte det hela bättre. När solen var i ett visst läge skulle de jättelika bladen kasta rörliga skuggor över huset. Och uppenbarligen också reflexer. Det gigantiska tornets skugga skulle sakta och hotfullt röra sig över tomten.

 

Det var märkligt att Teodora valt att ha en sådan här fjällstuga när hennes riktiga hus i Småland var den vackraste av pärlor. Markus hade trott att Teodora var en dam med klass och stil (trots det dåliga omdömet att blåljuga för honom) men hon hade kanske ett uppdämt behov av fulhet? Hade hon ärvt stugan och inte kunnat göra sig av med den av känslomässiga skäl?

Vindflöjeln på Teodoras hustak gnisslade till igen. Markus tittade upp för backen mot vindkraftverket. Han kunde se det stora fundamentet från där han stod. Över basen reste sig det mäktiga tornet cirka hundra meter rakt upp mot skyn.

 

När det så var konstaterat att Teodoras hus var så öde som det kunde bli så kunde Markus lika gärna ta en närmare titt på anläggningen uppför backen.

Markus hade alltid varit intresserad av ny teknik och den här anläggningen var verkligen massiv till sin storlek. Det hade tidigare varit aktuellt att bygga vindkraft på Manningsholms ägor men det hade stoppats av Försvarsmakten eftersom de i så fall skulle komma att störa någon anläggning som de tydligen hade i närheten.

 

Innan han lämnade huset kunde han konstatera att det inte heller fanns några bilspår eller liknande. Ingen hade varit här helt enkelt. Markus hade inte trott att vindkraftverk var såhär stora. Han tog upp sin mobiltelefon för att se man kunde få fram några data om just det här verket. Men det fanns inte någon täckning. Såklart. 

 

Markus gick runt det runda tornet. Det var målat i olika toner av grön färg och var säkert fem eller sex meter i diameter. Minst.

Markus tittade rakt upp. Små vita moln passerade högt på himlen. Ett konformat turbinhus fanns ovanför honom. De enorma rotorbladen kom farande med full kraft ner, som närmast cirka tjugo meter ovanför hans huvud, för att sedan vända tillbaka upp mot skyn. Och ljudet. Markus hade aldrig hört ett sådant ljud förut. Swooosh-ljudet nere vid Teodoras stuga var här utbytt mot ett dovare ljud när bladen tvingade sig igenom atmosfärens motstånd.

 

En kort trappa om två steg ledde upp till en dörr. Markus ställde sig på trappan och tittade ner mot Teodoras hos. Man kunde inte se huset härifrån men man kunde precis skönja den lilla avtagsvägen som ledde in mot huset.

Markus kände på handtaget till dörren. Till sin stora förvåning var dörren olåst! Han tittade in och såg en lång stege upp med en skena på sidan för en fallskyddssele. Längst där uppe lyste en liten lampa med ett svagt, väldigt vitt, sken.

Skulle han våga klättra upp och se hur det såg ut där uppe? Markus kunde inte ens föreställa sig hur det såg ut. Men rimligtvis producerades ju elen just där uppe på något sätt. Eller transporterades kraften ner till marken via någon axel så generatorn kunde placeras på markplan. Det skulle väl vara enklare? Inte minst för service och underhåll samt storleken på anläggningen.

 

Varför fanns det inte en hisskorg som man kunde åka i? Det fanns ju i alla högre fackverksmaster och det här kändes än mer avancerat. Markus tittade ut genom dörren igen. Det borde rimligtvis gå ett larm till någon övervakningscentral om en dörr plötsligt står öppen.

Men det kunde ju inte finnas en enda människa på flera kilometer när. Än mindre någon servicepersonal. Han skulle aldrig någonsin få ett sådant här tillfälle igen. Klart att han skulle ta chansen att klättra upp! ”Leva i nuet” löd ju regeln. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lukas visste att Markus skulle komma till fjällen. Det var bara frågan om när. I de här trakterna hade han överläget. Han hade varit här mycket. Ända sedan han var liten.

Lukas brukade älska att vara borta i flera dagar. Campa och fiska från tjärn till tjärn. Hans mamma var ju orolig när han var borta, men hon var ju orolig för allt. Man kunde få riktigt nice röding om man visste vad man gjorde. De flesta visste ju inte det som tur var. Det kunde man ju se på fjantarna som stod i vattnet och viftade med sina flugfiskespön. Hur många samer har man sett stå så?

 

På vintern kunde man åka skoter upp på fjället. En skön känsla att vara där uppe alldeles ensam utan att ha massa störiga människor runtomkring. Man kunde ju åka bräda också såklart, då oftast på Tännäskröket eftersom det låg närmast.

 

Efter gymnasiet hade Lukas bott här uppe i ett helt år för att ta reda på vad han ville göra med sitt liv. Alldeles själv. När vintern kom så hade han jobbat som skidinstruktör just på Tännäskröket. Det var ett litet och sömnigt skidområde med mycket barnfamiljer. Kul att lära barnen åka. Ett riktigt skönt liv faktiskt. Tännäskröket bestod av tre höga toppar med dalar emellan. Från toppen hade man en väldigt fin utsikt över sjön nedanför. Sjön Lossen.

 

Det hade förstås varit segt att lämna Timmy. Men han hade fått massor med hasselnötter att äta. Lukas hade också köpt en hel säck solrosfrö som han lämnat åt den lilla ekorren. Det skulle inte gå någon nöd på honom.

 

Lukas trodde att Markus skulle anlända redan dagen innan men då hade inte någon liten nörd synts till. Men när han var på en promenad i skogen intill stora vägen fick han äntligen se den röda Saaben svänga av. Lukas rusade genom skogen, men saktade in stegen när han hörde en bildörr på avstånd. Han hade ju den perfekta platsen för att överblicka situationen.

 

Det var alltid den civila utredarens jobb att kolla platser som kan kunde vara intressanta för utredningen. Det visste Lukas. Teodora hade inlett en diskussion om detta när Lukas hade frågat om Markus; den där utredaren som hade varit på besök och ställt frågor.

Hon hade redogjort för hur det fungerade. Informationen var förvånansvärt detaljerad och aktuell för att komma från en åttiotreåring. När Lukas frågade hur hon kunde veta allt detta så fick han svaret att ”man inte slutar inte att leva efter åttio. Och lever man så läser man tidningen”.

Sedan hade hon hade ställt fler frågor om varför Lukas var så intresserad av Markus roll. Hon hade snappat upp att Lukas hade kallat honom för utredare när han enbart hade presenterat sig med förnamn vid sitt besök. Ingen titel. Hon hade speciellt frågat Lukas hur det kunde komma sig att han frågade så. Det framstod ju nämligen som om de båda kom från polisen och inget annat. Men Lukas hade lyckats att prata bort det med annat, att han hade för sig att de presenterade sig med titel och så.

– Du minns nog bara fel, hade han sagt.

Han hade ju tjuvlyssnat på samtalet i verandan och visste ju vad som sas och inte sas. Teodora framhärdade att det gjorde minsann hon också. Hon hade givit Lukas en lång blick. Hon trodde honom inte. 

 

Han tänkte inte berätta för Teodora att han slagit ner Markus. Det som hände sedan var inte heller något som man berättar för sin mormor. Varför hade han kysst Markus? Varför hade han känt som han gjort? Det var verkligen inget som Teodora skulle förstå även om hon fick redan på vad som hade hänt. Hur skulle hon förstå något som han inte förstod själv?   

 

Teodoras information till Lukas om polisens arbetssätt hade ju som syfte att kunna hålla sig borta från polisen. Inte hur man på bästa sätt lockar dem efter sig. Lukas visste ju att Markus skulle se i registren att han bott i Teodoras stuga i Härjedalen. Det skulle göra platsen intressant. Dessutom hade han spridit ut en hel del ledtrådar i Teodoras stuga. En hopknölad karta i en papperskorg. Med ett stort rött X markerat. En liten klisterlapp. En bok om Funäsfjällen låg framme. Om inte de hjälpte så skulle han sprida ut flera så att Markus kunde fatta och komma till honom. Han hade lämnat dörren öppen så att det skulle vara frestande att gå in också snoka. Lukas visste ju att de skulle komma på nytt besök med tanke på Teodoras klantiga ljug om sina ambassadörstjänster som hon aldrig haft. Markus hade fallit för frestelsen med en gång.

 

Teodora hade varit motståndare till vindkrafts­parken från första början och hade överklagat alla tillstånd. Detaljplanen gick genom alla instanser. Och byggloven också för den delen. Det allmännas intresse av el hade vägt tyngre en enskilds rätt att inte skuggor på sin tomt. De menat mellan raderna att Teodoras hus inte var så mycket att skydda. Det hade gjort henne ännu mer upprörd. 

 

Hon lyckades med helt egna krafter att försena bygget i tre år. Kraftbolaget betalade till slut en ganska stor summa pengar till henne för att tysta henne. Det hade lugnat henne tillfälligt.

Men när vindkraftverken byggdes hade Teodora varit och stulit en nyckelknippa på byggsiten som visade sig gå till verkens dörrar. Den kanske skulle komma bra till hands senare, kanske för att sabotera verket i sig självt. Hon hade också saboterat en del maskiner och verktyg som stått framme under konstruktionsarbetet. Hon var sin egen gerillaarmé mot kraftbolaget. Det var riv i kärringen, det får man ändå säga. Hon var ju närmare 80 år när hon i skydd av natten skar sönder däcken på den stora lyftkranen.

 

Just denna dag kom vindkraftverket dock till nytta på annat sätt eftersom det var en bra utkiksplats. Hisskorgen tog honom sakta upp till toppen. En liten stege tog honom upp till en lucka i taket.

Han hade sin kikare med sig för att kunna se allt. Allt var perfekt. Klarblå himmel och fin sikt. Nästan ingen vind. Lukas kände hur pulsen ökade. Markus var här och kommit hit ensam. Precis som Teodora sagt. Han hade totalt kontroll över Markus. Leken kunde fortsätta.

 

Genom den glesa tallskogen såg Lukas hur Markus zig-zac-ade mellan träden och gömde sig då och då. Det såg fantastiskt roligt ut.

Haha vilken supertönt, tänkte Lukas.

Markus hade gått och kikat in genom alla fönster. Men det var ju i friggeboden som Lukas hade hållit till och i den kunde man inte se in. Det hade Lukas noga sett till.

 

Plötsligt tittade Markus upp rakt emot honom. Det var nästan som om de fick ögonkontakt. Lukas ryckte till. Var den lille tönten synsk? Lukas tog ner kikare och böjde sig ner i luckan för att inte synas. Det var nästan som en déjà vu. Markus hade ju tittat på honom precis så redan i Tjusedal när Lukas gömt sig i skogen för att kolla vad poliserna höll på med.

Efter en stund tittade Lukas försiktigt ut igen. Markus var då på väg rakt upp mot vindkraftverket! Lukas kände i sin jackficka. Hade han något att döda Markus med? Det vore tråkigt att döda honom när han hade planerat allt så superbra.

Det fanns inget bra i fickan. Han stängde försiktigt luckan till taket, hängde upp stegen, stängde luckan upp till turbinhuset och gick allra längst in i huset.

Han lade sig platt bakom generatorn för att inte synas.

 

Inget hände. Det var ju trots allt minimal chans att Markus skulle komma upp till honom i tornet. Hissen var ju här uppe. Ingen jävel tar ju stegen hundra meter upp. Eller?

 

 

 

 

 

 

Markus kände sig lite busig när han började klättra. När han kommit cirka tjugofem meter upp i tornet kom han att tänka på att det han höll på med nog var ganska farlig. Tänk om han tappade greppet om det smala metallstegen. Han skulle falla andlöst mot en säker död. Eller om någon kastade något föremål uppifrån. Det skulle innebära en säker träff. Även då skulle den nyss nämnda säkra döden vara aktuell. Det skulle nog räcka med en rörtång i normalstorlek för att krossa hans skalle.

Det är inte konstigt att de som jobbar med sådant här spänner fast sig i en skena som omöjliggör fall. Och använder hjälm.

 

Men det vore å andra sidan ett klart misslyckande att vända när man kommit en fjärdedel på stegen. Hade Bison haft rätt när han på sjukhuset svamlat om ”kontorsändamål”? Dessutom skulle han för alltid få leva med nyfikenheten om hur det såg ut där uppe. Markus beslutade för att fortsätta klättringen. Han kände att handsvetten och nervositeten tilltog och fästet blev något sämre för vart steg. Benen kändes inte lika stabila som tidigare. Han visste inte ens att han led av handsvett. 

Så dök nästa orosmoln upp i Markus huvud. Tänk om han svimmade? Någon halvsekund av plötslig yrsel skulle räcka. Eller om något oväntat fallerade i hans hjärna. Blodtrycksfall? Någon signalrubbning? Det var ju inte otänkbart med tanke på hur komplex en hjärna är. Det räckte väl att en enda livsviktig signal inte gick fram precis i rätt tid till exakt rätt ställe. Och i ett sådant virrvarr av trådar…ja det var mycket tänkbart. Och ännu större risk borde det vara när hjärnan utsätts för intryck som den aldrig varit med om tidigare.

Om han tappade greppet…när skulle han i så fall bli funnen här? Det skulle kanske ta månader innan någon tekniker kom hit på någon rutinmässig kontroll av driften. Hela sommaren skulle han få multna i ensamheten där nere i botten av tornet.

 

Markus tittade upp. Lampan med det väldigt vita skenet kom allt närmare. Han undvek nogsamt att titta ner. Han hörde hur rotorbladen slog genom luften med allt tätare intervaller utanför tornet ju närmare navet han kom.

När Markus var längst uppe så upptäckte han att lampan med det väldigt vita ljuset satt i botten av just en sådan hisskorg som han nyss hade eftersökt. Det fanns alltså hiss i tornet.

Men man kunde gå på sidan av den upp till en lucka. Säkert måste de ha en stege som en säkerhetsåtgärd om hissen skulle gå sönder. Annars var det lätt att bli fast uppe i verket. Den här hissen var tydligen trasig och fastnat i översta läget.

 

Markus slog upp luckan. Ett grovt väsande ljud slog emot honom. Det måste vara från generatorn. Eller från någon form av hydraulik. Eller från något annat mekaniskt eller elektriskt.

Det var ganska stort här uppe, tänkte Markus. Som en husvagn ungefär.

Turbinhusets form liknade faktiskt den klassiska husvagnen ”ägget” från 1960-talet. Markus lät luckan vara öppen. Han ville inte att något skulle gå i baklås och att hans grav istället skulle bli uppe turbinhuset istället för nere i basen på tornet. Man kunde inte se några rörliga delar där uppe men man kunde se att det gick en förmodad axel, förvisso dold av maskiner av olika slag från centrum av rotorbladen vidare in genom rummet till en större rektangulär låda och massa andra grejor baktill rummet. Det måste vara generatorn, tänkte Markus.

Generatorn slogs ur tankarna när Markus uppmärksammade en lucka i taket. Bredvid på väggen fanns en liten stege som man kunde fästa i krokar i taket för att komma upp på utsidan av turbinhuset för olika serviceåtgärder.

 

Markus slogs genast av att det måste vara en väldigt fin utsikt där uppifrån! Markus var ganska höjdrädd, trots sin besatthet för utsikter, men om man bara tryggt kunde stå på stegen och bara sticka ut huvudet så borde det räcka för att få en bra vy. Det äggformade turbinhuset sluttade ju nerför så vyn borde vara relativt oblockerad över landskapet. Ett alternativ var ju att bara sticka upp mobiltelefonen och ta lite bilder runt om att titta på i tryggheten av sitt eget hem.

 

Men då måste man först öppna luckan. Markus lossade stegen och häktade fast den på några krokar. Luckan gick upp och turbinrummet fylldes genast av en frisk fläkt. Det pulserande ljudet av rotorbladen fyllde genast utrymmet. Vinden rörde genast runt i hans hår.

Markus tog ett steg till upp på stegen och tittade försiktigt ut för kanten. I toppen på ett rör fanns en stor röd lampa. Ett så kallat ”hinderljus” för att varna flygtrafiken om vindkraftverkets existens.

 

Utsikten var formidabel! Ett kompakt skogs­landskap med vidsträckta fjäll runt om. Under träden kunde man ana berg och kullar. Strax norrut såg man den mörka ytan av sjön Lossen. Åt väster fanns en dramatisk siluett av ett högt berg.

Bakom honom, åt väster förbi rotorbladen och upp mot fjällkedjan, var fjällen högre. Han kunde se ett massiv med mycket höga kala toppar som sträckte sig långt över trädgränsen. I närområdet fanns ytterligare sex stycken vindkraftverk och något som verkade vara en skidbacke med liftar. Markus hade kommit ut på den bakre delen av turbinhuset och hade nu rotorbladen i ryggen.

Han utmanade sig själv och vågade ta ett steg till upp till att kunna njuta av en perfekt vy i 360 grader.  Han såg sin bil stå lite längre ner. Han såg Teodoras hus och tomten och tallskogen snett uppifrån. Det här måste han föreviga! Markus tog fram sin telefon.

 

I samma sekund fick telefonen täckning tack vare det höga och hinderfria läget och utstötte en stark ljudsignal. Markus ryckte till och telefonen gled ur handen och for ner över turbinhusets tak. Den lade sig upp och ner en och en halv meter från luckan med stöd mot ett tjockt rör.

 

Åhhhh, jag får köpa en ny, tänkte Markus. Inte en chans att man kan ge sig ut på någon halsbrytande friluftseskapad på utsidan utan säkerhetslina för att hämta den. Inte ens med säkerhetslina skulle detta vara aktuellt. Dessutom hade han redan gjort sig skyldig till olaga intrång. Det fanns inte någon anledning att göra det värre än vad det redan var.

 

Men bara efter några sekunder började den andra sidan av resonemanget göra sig gällande.

Eftersom han just gjort sig skyldig till olaga intrång så var det kanske dumt att lämna kvar telefonen. Den skulle ju hittas av någon tekniker förr eller senare och då skulle det bli svårt att förklara hur den hamnat där.

Att lämna mobiltelefonen skulle innebära att han skulle vara avskärmad från omvärlden ända tills att ett nytt SIM-kort anlänt. Det var inte bra. Han hade ju en mördarjakt att sköta.

 

Telefonen fortsatte att ringa intensivt. Det kanske var ett viktigt samtal. Det verkade som om någon verkligen behövde prata med honom. Han skulle ju prata med Bison om den tekniska analysen från fynden i Tjusedal. Var det Bison som ringde med besked.

 

Gick det att hämta telefonen på något säkert sätt? Markus började fundera. Om han gjorde det väldigt sakta. I slow motion. Om han verkligen såg till att han hade fäste hela tiden innan något nytt steg togs och om han låg platt med magen mot turbinhuset så skulle det gå. Om han gjorde en risk­bedömning inför varje ny rörelse. Risken skulle då vara väldigt liten för att något kunde gå fel. Möjligtvis skulle en plötslig kastby i kombination med att fästet mot turbinhuset helt oväntat och just i samma sekund skulle försvinna. Men detta föreföll väldigt otroligt. Det var förhållandevis stilla och lugnt där uppe. Bara en svag vind som virvlade runt bakom rotorbladen. Markus var förvånad att verket ens kunde vara igång på grund av den svaga vinden. Och han låg ju platt mot taken så det var inte mycket till vindfång.

En liten smal kabelstege ledde ut en meter från luckan. Kablarna vek sedan av mot hinderljusröret med den röda lampan.

 

Telefonen hade tystnat. Det var bra för koncentrationen inför det som skulle ske. Markus hade bestämt sig. Väldigt sakta ålade han sig ut på turbinhuset och hölls sig i kabelstegen. Den hade fått genomgå ett hållfasthetsprov innan men hade inte givit några som helst tecken på att ge vika. Verket var nog ganska nyligen hopmonterat och det verkar vara det på ett fackmannamässigt sätt.

 

Markus hade slutat njuta av utsikten över det storslagna landskapet. I samma sekund som hans fot lämnade stegen i luckan fick han en plötslig känsla av yrsel. Höll han på att svimma? Han kände ett illamående komma över honom. Ett snabbt tillagande illamående. Det pulserande ljudet av rotorbladen, den virvlande vinden och höjden samarbetade för att få honom ur balans. Det var som att han höll på att falla in i en hypnos. Markus tog beslutet att skynda på operationen något. Han var vara en halvmeter från telefonen när hans händer greppade sista steget i kabelstegen.

Plötsligt genombröts det hypnotiserande ljudet av en skarp ringsignal ännu en gång. Markus ryckte till igen. Detta borde han givetvis gjort sig beredd på. Men det var svårt att göra sig beredd på att överraskas. Det var tydligen någon som var fast besluten om att nå honom telefonledes. Telefonens vibratorsignal gjorde också att telefonen sakta började glida ur sin balanserade ställning mot röret.

 

Markus sträckte sig så långt som det gick. Han nådde ändå inte. Men han var bara några centimeter ifrån nu. Han bytte grepp på kabelstegen och satte spjärn med fotens översida i lucköppningen. Han sträckte sig på nytt mot telefonen. Tur att ingen såg det här vansinnet. Han fick sina fingrar på telefonen men inte runt den. Handsvetten gjorde att den gled. Markus sträckte sig med hela sin längd. Det knakade i ryggraden. Musklerna sträcktes över sin kapacitet så att de nästan lossnade från sina fästen.

 

Så fick han äntligen grepp om telefonen. Han drog sig snabbt tillbaka ner på stegen. 

Benen skakade. Han ville bara få en stund att samla sig för att kunna ta sig nerför stegen till fast och trygg mark. Men nere på marken visste han att han inte hade någon täckning så han var tvungen att ringa tillbaka till den efterhängsna uppringaren uppifrån turbinhuset. 

 

Det var Bison som hade ringt. Markus ringde honom åter. Han svarade omedelbart och rösten bar spår av både lättnad och irritation i en märklig kombination.

– Var är du någonstans, frågade Bison.

– Vad gör du?

Frågorna ställdes utan att invänta svar på den föregående.

Markus tittade sig om kring. Han kunde ju inte säga att han på nytt gjort sig skyldig till ett olaga intrång. I ett vindkraftverk denna gång. Nyss ålandes på utsidan. Risken fanns ju att Bison tyckte att det började bli lite väl många olaga intrång.

– Jag är vid Teodoras hus, svarade Markus.

– Jag tittar på huset i detta nu.

Han tog ett kliv upp på stegen och tittade ner på huset för att vara helt sanningsenlig. Bison behövde inte informeras om detaljen om att han tittade på huset snett uppifrån hundra meter upp i luften. Att undanhålla information var inte att ljuga.

– Lyssna på mig ni. Åk genast därifrån, kommend­erade Bison. Nu med en gång. Ställ inga frågor om varför.

– Varför ska jag åka härifrån, frågade Markus.

– Vad sa jag precis?

– Ja, men jag har väl rätt att veta vad som pågår, svarade Markus.

Bison förstod att han valt fel strategi. Att fortsätta munhuggningen skulle ta längre tid än att berätta själva ärendet.

– Analysresultatet är klart från Tjusedal. Det finns DNA från tretton olika personer i huset plus offret.

– DNA från tretton olika personer, upprepade Markus.

– Ja, tretton, och vi har mtDNA från sju och full DNA från sex personer plus offer.

Markus tänkte snabbt. Han hade sett framför sig en ensam gärningsman. I extrema fall två personer. Men inte ett helt gäng. Var det någon form av sekt som… nej, det måste varit en gärningsman. Det skulle inte gå att hålla någon fånge och vid liv på det här sättet om man var flera. I vart fall inte tretton personer. Nej, det var ju inte rimligt. Så gick det bara inte till.

– Men huvuddelen av de här personerna som fastnat kan ju inte något med det här att göra, sa Markus. De måste ha lämnat DNA där vid något annat tillfälle. Det är inte ens någon idé att topsa i området.

– Det är inte därför som jag ringer, avbröt Bison som började bli irriterad att han inte fick tillfälle framföra sitt ärende.

– Jag tror att personen som slog ner dig i Tjusedal och den som var i din lägenhet är samma person.

– Varför det?

– Det är samma mtDNA i hår funna i Tjusedal som de funna under sin säng, svarade Bison kort.

– Samma DNA, utbrast Markus.

– Ja, samma mtDNA. Labbet har räknat ut att med den DNA-sekvensen så är det en chans på tusen att någon bär samma mtDNA.

Markus kände mycket väl mtDNA och dess styrkor och svagheter. Styrkorna var främst att exkludera eventuella misstänka snarare än att inkludera. Nu ville Bison dra slutsatsen att det var samma person som varit i Tjusedal och i hans lägenhet. Men det var ju konstigt att samma DNA kunde påträffas på det här sättet. Att en person som är en på tusen hade varit på båda ställena.

– Ja det var konstigt, sa Markus eftertänksamt.

– Men det är inte mina hår då, frågade han.

– Nej, det är blonda hår. Och de i Tjusedal hittades innan du kom dit.

– Blonda hår? Lukas har blont hår, utbrast Markus.

– Jag vet, men de hår som senare hittades i din lägenhet var färgat svart. Så om det är han så har han kanske svart hår nu.

– Och varför jag ringer till dig nu, fortsatte Bison medan han för en gångs skull inte blev avbruten, är för att säga till dig att du måste ge dig därifrån är att Lukas telefon är i närheten av dig. Just nu.

– Förstår du? Han är i närheten av där du är, upprepade Bison. Nu.

 

Dessa ord fick blodet att isa sig i Markus.

– Va? Är han här? Jag har kollat stugan, det finns inte någon här, bestred Markus. Jag står ju och tittar på stugan nu. 

– Markus!!

Bison blev mer bestämd på rösten.

– Sätt sig i din bil och kör därifrån så pratar vi på vägen. Gör det nu. Jag vägrar att säga något mer förrän du är på väg.

Det började snurra Markus huvud, han skulle ändå inte kunna klara att gå nerför den långa stegen i det här tillståndet.

En puzzelbit till hade fallit på plats. Markus teori höll. Lukas hade alltså tagit sin tillflykt till Teodoras stuga. Sannolikheten ökade att det var Lukas som var målet för hans mördarjakt. Varför hade han annars flytt? Varför var han inte bara kvar i Teodoras stuga? Var exakt höll Lukas hus?

 

Men det var något som inte stämde. Om det var Lukas mtDNA som de hade hittat både i Tjusedal och under hand egen säng så betydde det att Lukas, en förmodad ung och mycket listig och förslagen mördare, var ute efter honom på något sätt. Visst, Markus var ute efter honom också. Men vem var det som jagade vem här och vem hade överläget nu?

 

Svaret kom snabbt och var självklart. Det var Lukas som hade överläget. Det var ju inte svårt att förstå att någon skulle komma och kontrollera Teodoras stuga. Det var inte heller svårt att förstå vem det skulle vara som gjorde det. Det var Markus uppgift eftersom han var den civila utredaren. Det var alltid denne som skickades på sådana uppdrag. Lukas legat ett steg framför honom hela tiden. 

Det isade till i magen. Hade han blivit lurad till stugan?

– Ja, jag går ner nu och åker iväg nu, sa Markus.

– Går ner? Var är du exakt, frågade Bison.

– Går till bilen menar jag, rättade Markus snabbt.

– Men jag kommer att vara kvar här uppe. Vi måste ju se till att hålla stugan bevakad. Någon måste topsa honom så att vi han se om det de överensstämmer med DNA som vi har.

Med “någon” avsågs i det här fallet någon från den lokala polismyndigheten som var de enda som hade rätten att omhänderta någon med tvång.

– Ja det ska jag göra, jag ber att de kontaktar dig. Sitter du i bilen, frågade Bison otåligt. Kör du?

– Alldeles strax, svarade Markus.

– Vart bor du där uppe, frågade Bison. Så jag vet vart jag kan få tag på dig. Täckningen verkar ju vara dålig.

– Fjällviken heter det. Det ligger en bit utanför Funäsdalen, sa Markus.

– Bra, åk dit och stanna där nu tills vi vet vart Lukas är. Jag har också fått det slutgiltiga protokollet från rättsläkaren vad gäller den döde i Tjusedal. Och när du läser det så kommer du nog att förstå varför jag vill ha dig därifrån.

– Vad står det i obduktionsprotokollet då, frågade Markus nyfiket.

– Om jag säger det, lovar du att inte fråga mer då? Jag kommer att lägga på, hotade Bison.

– Ja, jag lovar att inte fråga mer om du säger vad det står?

– Killen verkar nästan varit med om en trafikolycka. Jag har aldrig läst ett likande protokoll. 

– Som en trafikolycka? Var han så svårt skadad menar du? 

– Inte bara det. Du får läsa själv. Ge dej av nu. Hör vad jag säger. Adjö!

Bison la på efter att ha dundrat fram det sista.

 

– Han la på, sa Markus högt för sig själv.

Men han förstod ju att Bison tröttnat. Bison visste ju inte att Markus var i tryggt förvar hundra meter upp i luften. Fjärran från alla mördare. Markus tittade sig om i rummet. En stor axel snurrade sakta. En stor låda, förmodligen generatorn. Bredvid den några andra lådor med teknisk utrusning. Längre in fanns några gråa skåp och hyllor.  Han behövde bara smälla igen luckan om Lukas skulle komma. Men det var värre där nere på marken. Kanske hade Lukas gömt sig i sovrummet inne i Teodoras stuga? Eller i friggeboden?

 

Markus tänkte inte försöka ta hisskorgen ner. Den var nog upphissad av en anledning och han tänkte inte bli fast i en hiss och sedan räddad under penibla former. Former som riskerade att komma till Bisons kännedom. Stegen var nog bättre.

 

Men det visade sig vara var betydligt värre att gå nerför än att gå uppför stegen. Markus var ju hela tiden tvungen att titta ner för att kunna ta nästa steg. Och titta ner från höga höjder bör undvikas för den som är rädd för höjder.

Till slut kunde han med stor lättnad pusta ut på tornfundamentet som fick utgöra fast mark.

 

Skönt att några vindkraftverk inte skulle bli aktuellt på Manningsholms ägor. Försvarsmakten hade gjort en alldeles utmärkt bedömning. Han hade fått sin dos av sådana verk fylld för denna livstid. Han tittade ner för backen mot Teodoras hus. Ingen aktivitet alls. Men han skulle inte ta några risker om Lukas var i närheten. Markus skyndade till sin bil. Den hade varit olåst så han sneglade i baksätet för att undvika någon överraskning. Typ att någon plötsligt dyker upp i backspegeln med en pianosträng att strypa honom med.

 

Markus körde åter mot Funäsdalen. När han kom lite närmare skulle det bli täckning igen och då skulle han ringa och förvarna Barbro om att han gärna hyr ett rum för natten. Han skulle inte för allt smör i Härjedalen missa morgondagens upplösning. Då skulle de lokala poliserna leta upp Lukas och topsa honom. Markus ville vara med som sleven i grytan. Han ville se Lukas.

 

 

 

 

 

 

 

I detsamma som luckan for upp insåg Lukas att han hade haft fel om Markus. Ännu en gång. Markus hade på något sätt tagit sig upp till honom. Återigen var de i samma rum.

 

Lukas gillade inte att ha fel men Markus överraskade honom positivt hela tiden. Markus lät sig tydligen inte hejdas så lätt.

Med kropp och ansikte tryckt mot golvet och gömd bakom generatorn kunde han se Markus skor på andra sidan rotoraxeln. De var röda.

Han kunde höra hur det rasslade till igen. Markus hade häktat på stegen på sina krokar.

 

Ska han upp på taket, frågade sig Lukas. Är han helt galen?  Luckan till taket öppnades. Sedan hände inget mer på ett tag och han kunde inte längre se Markus skor.

Lukas reste sig försiktigt för att se vad som pågick. Var verkligen nörden ute och gick på taket? Utan säkerhetsutrustning? Lukas förstod att han måste ha underskattat Markus grovt. Det skulle göra fortsättningen ännu roligare. I lucköppningen får han se endast en skospets hålla fast Markus till säkerheten.

 

Luckas smög sig fram och stod bara en meter från Markus. Skulle han knuffa ner honom? Då behövde han inte fundera mer över den där Markus. Nej, han kunde inte göra det. Det fanns ju helt andra planer för Markus utmejslade i Lukas hjärna. Precis som i poker ska man inte ta hem en vinst för tidigt när man har en större pott inom räckhåll.

Lukas petade till försiktigt med fingret på Markus skosula. Det var något mer Markus. Lukas kunde inte förstå vad det var än. Kanske var det att nörden överraskade honom hela tiden. Trots att nördar brukar vara supertråkiga så var inte just den här det. Den här var helvild. Nästan cool.

 

Plötsligt började fotspetsen röra på sig och Markus tog ett steg ner på stegen. Lukas återgick till sitt gömställe. Markus ringde upp någon på sin telefon. Lukas kunde höra vartenda ord.

 

När Markus lämnat turbinhuset och var på väg ner kände Lukas att han faktiskt tyckt att det här var väldigt spännande. Kanske hade han en värdig kille att leka med den här gången.

Markus hade pratat om Nimuel med någon. Det var verkligen bra att få tjuvlyssna på det där telefonsamtalet. Nu visste Lukas att Markus bodde i Fjällviken och kunde åka dit och se vad han hade för sig. Han visste också att han behövde justera sitt utseende eftersom polisen anade att han var mörkhårig nu. Men det hade han ändå tänkt göra.

Det var klokt att byta utseende lite då och då när man torterat och dödat och dessutom har polisen efter sig. Han hade ju ändrat det en gång nere i Lofta Utkik redan. Han hade hårfärg ”warm copper” med sig för ännu en make over.

Polisen hade också spårat hans telefon. Så den skulle få en tur någonstans. Den skulle han gömma på en av de norska bussar som brukade stå vid Systembolaget. Det skulle förvirra på ett bra sätt.

Lukas kände att han bara måste få se det där obduktionsprotokollet för att se vad de hittat. Kanske kunde man lära sig att göra det värre. Protokollet var ju liksom ett kvitto att det gått bra och vad som kunde förbättras.

– Trafikolycka! Haha. Lukas skrattade för sig själv. Den var ju bra!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I bilen tillbaka till Fjällviken tänkte Markus igenom nästa steg. Man skulle erbjuda Lukas en frivilligt topsning, det vill säga att lämna sitt DNA. Han kunde såklart vägra men det skulle ju vara misstänkt. Skulle hans DNA matcha det mtDNA som fanns från platsen så skulle misstankarna stärkas varvid det var motiverat att intensifiera insatserna mot honom för att få fram andra bevis. Bevisläget var ju tunt i övrigt och behövde absolut förbättras innan man ens kunde tänka på att gå till åtal. 

 

Markus ville absolut vara med när poliserna överlämnar ”erbjudandet”. Han ville se den person som uppenbarligen hade vetskap om vem han själv var. Kanske skulle någon minnesbild komma tillbaka från när han blev nedslagen i Tjusedal. 

Men varför hade Lukas, om det nu var han, filmat honom när han sov? Det måste varit för att skrämma upp honom. Få Markus medveten om att han var i underläge. Det hade lyckats. Markus visste att han var i underläge. Visst låg Lukas ett steg före men ett underläge han snabbt vändas till ett överläge så fort de rätta omständigheterna kommer på plats.  Detta hade framkommit i livets skola. Lukas hade inte gått i den skolan lika länge som Markus. Det skulle nog visa sig framöver.

 

Det väcktes något inom Markus. Mördarjakten hade gått in i en ny mer intressant fas. En spänningskänsla som inte gick att förklara på något annat sätt än att Markus på något sätt var road av det här spelet som nu skulle spelas.

Visst hade Markus reflekterat över att det kunde vara samma person som överföll honom i Tjusedal och som också ofredade honom i hemmet på Henriksdalsberget. Men det föreföll både sannolikt och osannolikt på en och samma gång.

Den som slog ner honom i Tjusedal gjorde ju det för att komma undan. Då vore det ytterst ologiskt att samma person sedan frivilligt sökt upp honom.

Markus och den personen var ju fiender och skulle alltid komma att stå på var sin sida av moralens Berlinmur. Någon anledning att söka upp sin fiende för att göra annat än att hota och döda honom fanns ju inte. Inte i vart fall filma honom när han sov. Samtidigt var det två udda händelser som hände inom loppet av några dagar. Han hade inte varit med om något sådant tidigare så händelserna borde ju va sammanlänkade på något sätt. Hur hängde det här ihop? Hade han missat något? Eller fanns det en parameter i det hela som han helt enkelt inte förstod än? Nåväl, play game.

 

Innan Funäsdalen var en mycket lång raksträcka.  Längs bort i horisonten i slutet av denna asfaltskorridor höjde sig Funäsdalsberget som på det här avståndet inte såg fullt så mäktigt ut som det i själva verket var. Högst upp på berget fanns en hög mast som Markus nyttjade för att prata med Barbro om det gick att få ett boende för natten. Eller möjligtvis ett par nätter. Barbro hade varit mycket vänlig i telefonen och hon hade genast känt igenom Markus röst. Dessvärre var anläggningen fullbokad igen och det var bara sviten kvar men hon lovade Markus ett specialpris för den denna gång eftersom han nu i det närmaste räknades som stamgäst.

 

Markus hade tyckt om sitt rum och var inte en vän av förändringar så han tackade genast ja till erbjudandet Han funderade på om han skulle försöka svänga av vid Funäsdalen och köpa sig några badbyxor för att prova spaanläggningen. Efter den enkla välstekta gyldene fjällripan som med kärlek östs med smör och baddats med uråldriga örter som han äntligen skulle få äta under kvällen. Det var ju bestämt att han skulle leva här och nu och spaupplevelsen var ju helt i linje med det beslutet.

 

 

 

 

 

I Trondheim satt Bea och väntade att få lasta. Hon hade verkligen haft kul kvällen innan. Det som hänt var så oväntat. Det var ju en märklig typ den där Markus. En kuf på nått sätt men så lätt att prata med. Bea hoppades att de kunde ses i Stockholm. Kanske gå ut på gayklubb tillsammans. Det var ju alltid kul på sådana.

I detsamma ringde telefonen. Det var brushan som ringde. Han var väldigt glad på rösten. Hans chef hade precis ringt och sagt att han fick komma och köra när det passade honom. Kortare sträckor till att börja med som rehabilitering. Och på längre sträckor skulle han få bo på hotell för att slippa sova i lastbilen. För att han

skulle få känna sig trygg.

 

Bea, blev så himla glad. Det hade tärt på brodern att gå utan jobb fastän han kunde jobba. Det var som en tyngd hade släppt även från Bea.

När hon hade lagt på så började hon gråta.

Bara några minuter senare informerades på ManCargos interna informationssystem att ledningen tagit beslut om att säkerhetsutrustning skulle installeras i alla bilar så snart det var i depå. Bea började fundera. Det här kunde omöjligtvis vara en slump att de här beskeden kom nu. Hur hänger det hela ihop?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Väl tillbaka i Ugglebo, som ägare till några nya badbyxor av välkänt badbyxmärke, var Markus mycket spänd på det dokument som Bison hade skickat. 

Han hade bett Barbro skriva ut dem. Det var alltid lättast att läsa på vanligt hederligt papper så man kunde stryka under och göra anteckningar i kanten.

Markus ögnade igenom analyserna från Tjusedal och från hans eget hem. Varför Bison kopplat ihop dessa händelser från första början var en gåta. De hade han inte sagt något om.  Men analyserna gav honom rätt i den delen. Det var bara att konstatera. Markus övergick nu till obduktionsprotokollet som Bison av någon anledning varit så tystlåten kring. Markus läste.

 

Den dödes DNA matchade inte någon försvunnen person. Man hade inte hittat alla delar av kroppen. Men mycket hade ändå återfunnits. Ungefär sjuttio procent av kroppens ben hade man hittat. Resterande delar var nog borta för alltid, uppätna av djur och så. Spridda.

En stor del av revbenen var brutna, båda armarna var av. Den ena på sex olika ställen och den andra på fyra, allvarliga krosskador på kraniet som uppkommit av massivt yttre våld. Bruten nacke. Tecken på halsbenet visar att personen utsatts för strypning vid upprepade tillfällen. Under bålen fanns inga skador. Förövaren hade koncentrerat sig helt på överkroppen. Sammanlagda tecken på mycket svår misshandel under lång tid, uppskattningsvis en månad. Offret hade hållits vid liv under hela denna tid. Detta kunde man se genom att många av skadorna hade börjat läka. 

En analys av benen hade visat på att personen därtill hade utsatts för svår svält och uttorkning som försvårade läkningen av de sår som uppkommit under den upprepade misshandeln. Dödsorsaken gick inte att fastställa.

 

Markus sänkte pappren. Fången hade alltså varit fast och torterats under en längre tid. En månad. Trettio hemska dagar och trettio fasansfulla nätter.

Hjärtat hade börjat slå snabbare. Det var inte vilken person som helst som han jagade. Eller blev jagad av. Det var ett aggressivt vilddjur som inte såg sitt offer som människa utan mer som en ägodel att göra vad han ville med. Misshandla, plåga och, tortera efter eget tycke och smak. Möjligtvis för sin egna tillfälliga sexuella njutning. Så oerhört själviskt.

Det hade funnits sadistiska mördare i Sverige tidigare. Men inget av det här slaget som Markus skulle komma på. Och det fanns inte någon anledning för en sådan person att sluta. Tvärt om skulle inte den här mördaren sluta förrän han blev stoppad. Och morden som skulle komma skulle bli värre och värre för var gång. Så var alltid mönstret. Längre fångenskaper. Brutalare tortyr. Plågsammare dödsögonblick. Hur det nu kunde bli värre än det här. Kanske hållas fången längre. Månader? År? Mördaren skulle göra allt för att komma på en svårare misshandel som plågade sitt offer mer. Och som gav honom själv mer njutning. Det här var inte var Markus hade räknat med. Det här gav en ytterligare dimension på mördarjakten. Kanske höll mördaren ett nytt offer just i detta nu? Eller i vart fall sökte efter ett.

 

Att fången i Tjusedal varit där i någon månad innan han dog stärkte teorin att det var någon med lokal anknytning som hade gjort det. Någon som bodde i närheten. Om inte det var Lukas så måste det varit någon annan i närområdet. Någon som ännu inte kommit upp på radarn. Någon som dolde sig i skuggorna.  

Men så smög det sig in ett tvivel i Markus medvetande. Var verkligen just Lukas kapabel till att göra på det här sättet? Lukas var ju förhållandevis ung, bara tjugofyra år. Snart tjugofem. Det skulle i så fall göra Lukas helt unik.

 

Magen kurrade. Det hade tagit på energin att balansera på hög höjd. Markus beslutade att fortsätta med sina papper efter lunch men att utnyttja lunchen till att tänka på fallet. Det fick räknas som arbetstid.

Lunchen bestod av inkokt fjällröding med kokt smörslungad delikatesspotatis, små morötter och syrlig inlagd lök med nymald svartpeppar. Till detta intogs en lättöl. Men Markus var sugen på allt annat än lättöl efter dagens pärs på hög höjd. Inte nog med att balansera hundra meter upp i luften, han hade kanske varit nära en fullständigt hänsynslös sadistmördare. Kanske så nära som några hundra meter till och med.

Men starkölen skulle få vänta tills spa-besöket. Det fanns mycket att göra och han skulle kanske redan under dagen, givetvis i skyddet av två muskulösa polismän, få stå öga mot öga med Lukas.

Det var något som Markus såg fram mot. Se hur Lukas uppträdde. Hur han rörde sig. Få ögonkontakt med honom. Se på honom om han verkligen var kapabel att göra allt det hemska som obduktionsprotokollet visade.

Han måste ringa den lokala polisen för assistans. De brukade inte vara glada åt uppdrag utan förvarning. Speciellt inte från någon civil utredare från stockholmspolisen. Men det skulle nog en småländsk/östgötsk dialekt fixa.

 

Efter lunchen tittade Markus igenom dokumenten igen för att se om han hade missat något. Då ringde telefonen med en ilsken ton. Det var Bison.

– Var är du nu någonstans, inledde han. Som vanligt inga inledande fraser alls.

– Nu är jag tryggt förvar här på Fjällviken Resort, svarade Markus.

– Och ingen mer än du vet ju att jag bor här, lade han till.

– Bra, sa Bison. Han lät mindre ansträngd nu. Till och med lättad.

– Lukas mobil har börjat röra på sig, meddelade Bison.

– Röra på sig? Vart?

– Den har rörts sig över norska gränsen nu, så jag tror faran är över för din del. Han verkar vara på väg till Trondheim.

 

Vilken besvikelse! Det var inte alls roligt att höra att faran var över. Det var i själva verket det sista han ville höra. Markus var inte glad och inte lättad. Han ville ju se Lukas. Se och känna hans närvaro. Markus ville få reda på varför han inte dödats.

 

Det där beskedet var Markus dessutom dödsstöten för Markus norrlandsupplevelse. Han var tvungen att åka från Härjedalen med sin storskaliga natur och underbara mat. Och han hade inte fått se norrsken en enda gång. Och någon enkel välstekt gyldene fjällripa som med kärlek östs med smör och baddats med uråldriga örter och citron skulle det inte heller bli.

– Lukas telefon var ju vid stugan när du var där, fortsatte Bison. Det var därför jag tjatade på sig att åka därifrån. Han gömde sig nog inne i huset fastän du inte såg honom.

– Hur kunde ni spåra honom, frågade Markus. Det fanns ju inte någon täckning där.

– Han har en annan teleoperatör än vad du har, så han har haft täckning hela tiden via en mast högst upp på Östest-Kröket. Det är ont om master där så det går ju inte att få en exakt position. Vi vet bara att han var någonstans där inom den mastens täckningsområde. Och där ligger ju Teodoras hus.

– Har du läst det jag skickade?

Bison var intensiv idag. Uppe i varv.

– Ja, jag har läst, svarade Markus. Den vi söker är mycket hänsynslös och farlig. Och det finns också en sexuell njutning i det här. Att förnedra sitt offer. Han kommer inte att sluta.

– Jag instämmer, sa Bison. Och det blir inte lättare av att det är en smart person. Tänk på att vi inte har ett enda fast bevis och vet egentligen inte vem som höll fången i Tjusedal. Vi tror oss inte hittat något komplett DNA från honom det är faktiskt rätt skickligt utfört. Så han verkar vara påläst.

– Vi måste vara ännu smartare, infogade Markus.

Markus kände inte igen sig i Bisons beskrivning om att det saknades bevis och att det fanns sådana stora tvivel om vem det var som de skulle jaga. Det kanske inte gick att förklara men Markus kände väldigt starkt att han visste vem det var som låg bakom allt det här. Det återstod bara att bevisa det.

– Vad ska Lukas göra i Norge, tro, frågade Markus.

– Vem vet, fiska kanske? Eller så flyr han dit och tror att han är fri där. Att han tror att det är som att komma över gränsen till México. Men vi har ett bra samarbete med Norge så vi kan ju bara hämta honom där om vi vill. Men det blir besvärligare att topsa honom där så lite har han vunnit på att sticka. Men vi vet ju var han är nu så utredningen får väl fortsätta så får vi se om vi får fram något mer så han kan tas in.

– Vi får ta ett omtag, menade Bison. Titta igenom allt material du fått och gör en bedömning om vad som behöver göras så får vi höras efter helgen.

– Förresten, Teodora har åkt till USA. Hon checkade in på ett flyg till Miami via Düsseldorf dagen efter ditt och Miriams besök.

– Jaha då behöver vi inte leta efter henne då, sa Markus.

– Nej, precis. Ha en fin helg, avslutade han.

De la på. Luften gick ur Markus. Det här var verkligen en ovälkommen antiklimax. Han hade inte någon lust alls att åka hem. Han hade ju börjat bo in sig och trivas här. Skulle han åka till Trondheim för att göra lite kompletterande undersökningar för att skaffa sig en anledning att stanna kvar? Skulle ett sådant äventyr möjligen vara fruktsamt?

 

Ett gymbesök skulle nog vara bra för att sortera tankarna för att se vad man kunde komma upp med för skäl för att vara kvar. Om han åkte ner mot söder nu så skulle det ju vara natt när han kom fram till Stockholm eller Manningsholm. Det var ju ett skäl. Spa-upplevelsen som han hade sett fram mot skulle också ryka. Och den enkla välstekta gyldene fjällripan som med kärlek östs med smör och baddats med flingsalt, uråldriga örter och citron bara också bara att glömma. Fjällripan hade säkert frasigt skinn också. Åh, L

 

Funäsdalen har en lång gata och byn ligger tätt intill den. Över allt svävar berget.

När Markus kom körande med sin bil får han se något märkligt och mycket oväntat. Utanför en kooperativ butik. Han såg en person som han kände igen där.

Där på parkeringsplatsen gick Agnetha Fältskog! Det lockiga blonda håret skapade ett vindfång i brisen. Agnetha Fältskog var Markus största idol sedan han som mycket liten lånat farfars vinylspelare och spelade ”Snövit och de sju dvärgarna” och åt honungsmackor hela dagarna tills att skivan inte gick att spela mer.

Han bromsade in kraftigt. Det var för bra för att vara sant! Den mörka bilen bakom kunde endast med viss skicklighet undvika att köra in i honom. Markus antecknade i minnet att han måste sluta att göra så. Men den anteckningen fanns redan där. 

Men det kunde inte hjälpas…han var ju… ja vad det nu heter när man ser en jättekänd person och tappar kontrollen över sitt agerande.

 

Markus körde sakta in på den smala parkeringsplatsen. Han närmade sig sakta Agnetha. Som en panter närmare sig ett byte. Eller som en stalker närmare sig en känd person. Agnetha hade tydligen handlat på Coop och var på väg till sin… nej det var något som inte stämde här. Flera saker faktiskt. Skulle verkligen Agnetha köra en…Datsun? Markus rullade närmare med sin bil och fick ögonkontakt. Falskt alarm. Det var inte Agnetha. Besvikelsen var stor. Personen han sett var minst trettio år yngre än Agnetha. Färden fortsatte till gymmet.

 

Besvikelsen fortsatte på gymmet. Markus hade inte räknat med någon större trängsel på gymmet, men upptäckte till sin besvikelse att det var ganska mycket folk. Igen. Hade inte folk några yrken?

Givetvis fanns inget avsides skåp ledigt utan han fick trängas intimt med någon okänd man som stod naken på ett ben och försökte ta på sig sina strumpor. Mage och skinkor m.m. dallrade under försöket. Vissa delar dinglade mer än dallrade. Smutsiga kalsonger hade lagts på bänken nedanför. Med det smutsiga åt Markus håll givetvis. Försöket att ta på sig strumpan misslyckades så dallret fick sin fortsättning under ett nytt försök.

Kunde inte skåpen designas på något annat sätt? Kanske med triangulära dörrar med breda delen nertill så man åtminstone skulle få mer egen plats att sitta. Vad som skulle göras med den yta som då blir över i upptill var upp till någon ingenjör att lösa.

 

Alla fyra crosstrainers var lediga trots den enorma trängseln på gymmet. Perfekt!

När Markus tog den som Pingvinen hade haft dagen innan upptäckte han genast något märkligt. Det exemplaret av crosstrainer gick ju mycket lättare trots att det var samma motstånd inställt som dagen innan! Pingvinen hade lurat honom! Under gårdagen så hade han kört så hårt så att hans lungor nästan sprängdes. Mot någon som hade en dopad maskin. Det som brutit ner hans självförtroende var inte sant. Han hade blivit utsatt för en stor bluff. Pingvinen var en stor bluff. HA!

 Med denna nya kunskap plus att energin från träningen hade börjat kicka in med full kraft så kände sig Markus plötsligt riktigt bra.

 

Plötsligt kom en stank av parfym över honom. Detta var ytterligare en sak som borde läggas på listan i Gymkoden. Man ska inte spruta på sig massor med parfym precis sekunderna innan man går och tränar. Det är bättre att duscha sig alternativt bada och göra sig ren med tätare intervaller stället för att täcka över en odör med en annan. Vill man verkligen genom sin parfymstank avslöja för alla att man är för lat för att göra ren varken sig själv eller sina kläder?

Markus tittade om vem det som var källan till stanken. Det var en tung kärringparfym för aftonen så kretsen misstänkta kunde snabbt begränsas. Tre meter åt vänster hade just en person i den misstänkta kretsen tvingat ner sig på roddmaskinen. Där var källan. Personen rodde med ryggen. Det är ju fel. 

 

Resten av crosstrainerpasset förflöt på ett förträffligt sätt och han kunde med lätthet slå Pingvinens tid från gårdagen. Utan att för den skull spruta svett över grannskapet.

Sedan var det dags för magmaskinen. Även den gick bra och Markus lastade på extra vikter.

Det här var helt enkelt en av de dagar där han hade ett flow och kunde få som han ville. Konstigt att dagsformen kunde skilja så. Det talade för att det bara var ett ändrat mindset som var skillnaden. Värt att lägga på minnet.

Markus tittade sig om i gymmet. Mitt emot honom fanns en trikåtjej som jobbade på en benmaskin. Hon var tydligen nöjd med sina former och hade inte något emot att visa dem. Men det var en av de får sakerna som var tillåtna enligt Gymkoden.

Men var trikåer snyggt? Var har det där modet med relativt korta shorts i glansigt material tagit vägen förresten? Med vita sömmar. Var det på åttiotalet som detta var inne senast? Det är ju snyggt på både killar och tjejer till skillnad mot svarta trikåer. Som dessutom är gjorda för utomhusbruk.

 

Lägre in i gymmet fanns en rätt snygg kille med linne. Men ung, kanske till och med nedåt arton år. Markus tittade åt andra hållet medan han körde ett set till på magmaskinen. Där stod en kille i svart t-shirt, svarta shorts och illröda skor som just kommit in och verkade rekognoscera vilken maskin han skulle inleda med.

Han var ännu snyggare, äldre än artonåringen med mer utpräglade drag och var uppenbart vältränad. I örat fanns en liten kristall och över högerarmen ett svart bicepsband. Sexigt.

Sådant band hade man inte heller sett på ett tag. Kanske fanns det hopp om att de glansiga shortsen kunde bli moderna igen. Killen gick in till en av ryggmaskinerna och försvann därmed runt ett hörn.

 

Markus tittade sig runt för att se vad det fanns mer för killar att vila ögonen på.

Markus kunde inte bara bli irriterad och få energi av träning. Det som nu började visa sig var en annan sidoeffekt av träningen. Speciellt när träningspasset gick bra. Säkerligen hade detta att göra med frigörandet av några kemiska substanser. Det fanns en hel del killar på plats.

Tre stycken i knappa fyrtioårsåldern joggade på ett löpband och pratade högt med varandra. Mycket högt. De var väldigt lika. Rakade skallar som troligtvis berodde på dålig återväxt av hår. Att prata högt med varandra är ett vanligt beteende hos framför allt straighta killar på gym. Ännu ett irritationsmoment. Vill de att alla runt om kring ska höra deras när deras privata planer läggs ut som en dundrande ljudmatta över hela gymmet. Tror de att deras samtal intresserar någon annan till den milda grad så att de måste gapa i full hals? Då överskattade nog sin egen intressanthet enormt. Det här höga samtalet handlade om deras gemensamma arbetsplats där de tydligen fått en ny kund. Kunde det bli tråkigare? Den enda som kunde vara road av ett sådant samtal var ju en konkurrent.

Om man tränar så hårt så att det slår lock i öronen så man måste kommunicera med för hög volym i strupen kan det vara ett bra läge att istället dra ner på takten. Alternativt välja ämnen som kan tänkas intressera alla som utsätts för ljudföroreningen.

 

Det fanns några ytterligare strökillar runt­omkring som också fick var sin bedömning. Men Kristallkillen vann snyggaste-killen-tävlingen överlägset. Honom skulle Markus välja om han hade tvingats till det. ”Tvingats” kanske var fel ord denna dag. I det här läget skulle Markus vara mer åt det frivilliga hållet.

 

Markus gick nu vidare in i gymmet för att köra lite på bicepsmaskinen. Den visade sig stå mitt emot Kristallkillens maskin. En slump givetvis. Sexigt med verkligt röda skor, tänkte Markus. Det är snyggt på en kille. Det hade han ju själv men då var det inte så sexigt. Men på Kristallkillen blev det en fin kontrast mot klädseln i övrigt. Speciellt till en svart t-shirt. Rött och svart är bästa färgvänner, helt klart. Kristallkillen skulle nog kunna göra sig i vilka kläder som helst. Fast kanske hellre helt utan, hehe. 

Kristallkillen kände sig tydligen iakttagen och mötte Markus blick som blixtsnabbt istället fäste blicken på ett av de plötsligt så mycket intressanta lysrören i taket. Var det armatur sånt hette som de hängde i? Eller arumatur?

 

Efter att ha blivit påkommen avslutade Markus setet på sin maskin snabbt och därmed fick även den mycket pinsamma situationen sitt avslut. Han tog istället trikåtjejens bensparkmaskin. Markus brukade köra tolv repetitioner med en stor tyngd för att sedan köra tolv till med något lättare motvikt. Benen var inte fullt så starka som han hade trott. Det knäppte i knäleden på ett obehagligt sätt när Markus skulle ta den vikt som han brukade ta. Det var nätt och jämt som han klarade de första tolv repetitionerna. Han fick till och med ta till en av sina tvångstankar för att klara det. Om han inte klarade det så skulle han få punktering på vägen hem. Tvångstankarna var ju ganska förlåtande, eftersom det onda som skulle hända om han inte klarade repetitionerna aldrig inträffade. Exempelvis hade ju inte det hänt som han fantiserat skulle hända om han förlorade mot Pingvinen på crosstrainern.

 

Medan han funderade på detta så gjorde Markus det som man enligt sig själv inte får göra! Mellan de två seten mellan större och lägre vikt så hade Markus tagit en paus för att pusta ut någon minut. Han hade varit långt bort i egna funderingar om tvångs­tankar och vilken av dem han skulle välja. Han hade gjort det förbjudna. Omedvetet hade han vilat på maskinen!

I samband med detta förmörkades lysrörets bleka ljus av en skugga som tornade upp sig snett ovanför honom.

– Är du klar med maskinen, hördes en röst.

Markus tittade upp storögt likt ett barn som blivit påkommen att stjäla kakor ur en gömd och förbjuden kakburk.

Han såg ett mörkt ansikte omgivet av ljus som flödade bakifrån. Det var Kristallkillen som hade frågat.

– Eh ja, jag blev precis klar, ljög Markus och gled bläckfisklikt snabbt ur maskinen.

Trots att han nyss hade känt ett sådant stort självförtroende så hade Kristallkillen tagit det ur honom. Det hade han gjort snabbt och med små enkla men effektiva medel. Det hade tagit typ en sekund. Markus återgick till magmaskinen och blicken växlade mellan tak och golv men inte rakt fram till benmaskinen där Kristallkillen satt. Han skulle inte göra samma misstag igen. Men han noterade i ögonvrån att Kristallkillen hade lastat maskinen med tre gånger så mycket vikter som han själv hade tagit. Och då hade ändå Markus knäled protesterat ljudligt.

 

Markus lyckades undvika någon ögonkontakt resten av gymsessionen och fick vila ögonen på artonåringen istället. Det finns ju helt klart lägen när man får nöja sig med det som är näst bäst. Men arton år. Markus skämdes för sig själv. Han var väl inte så gubbsjuk? Än. 

 

Det blev ett ganska långt gympass. Antagligen för att Markus inte hade någon lust att åka mot Stockholm. Men han hade misslyckats i sitt uppsåt att komma på någon mer anledning till att vara kvar. Det hade varit så många andra störande moment på gymmet som vilselett tankegången. Han hade inte kunnat fokusera alls.

 

I duschen kom Markus att tänka på Kristallkillen. Det var inte bra. Han såg framför sig Kristall­killens väldefinierade muskler. Säkerligen fanns det en tvättbräda som gömde sig i skyddet av den tunna, svarta t-shirten. Allt inneslutet i en mycket slät, len, mjuk och perfekt hud som gjord att kyssa på. Om den killen kom in till duscharna nu så skulle det bli problem. Markus vred om kranen till att flöda kallvatten i syfte att kyla av sig innan det hela riskerade att bli överhettat och därmed gå överstyr. Det kalla vattnet gjorde gott. Först letade sig ner i hårbotten och sedan vidare över rygg och mage.

 

När det kalla vattnet gjort sitt och akuta avkylningen kvar klar så var det dags för bastubesöket som var belöningen för ett väl genomfört pass på gymmet. Det visade sig att bastun var tom och Markus hoppades att den så skulle förbli. 

Markus slängde på vatten på bastu­aggregatet för att öka luftfuktigheten och han gjorde sig beredd att känna den underbara värmen strömma emot honom. Det var de absolut bästa sekunderna i bastun. Ahhh.

 

Men han hann aldrig njuta av värmen. I samma sekund som detta sköna tillfälle skulle komma slås dörren upp och det som inte fick hända stod i begrepp att ske. Det var nämligen Kristallkillen som tog ett bestämt steg in i bastuns hetta. 

Markus vek reflexmässigt över sin handduk över de känsligaste delarna. Kristallkillen hade en brun handduk som passade väldigt bra till håret. Det där var en kille med stil. Det kunde man se. Kristallkillen tittade ut genom fönstret i bastdörren och kristallen i örat gnistrade till in i Markus ögon. Det var verkligen effektfullt.

Bastun hade bänkar i vinkel och Kristallkillen satte sig på sin handduk på andra vinkeln. Det var en viss skillnad mot Pingvinen som hade suttit på samma plats dagen innan.

Markus fäste blicken på bastuaggregatet. Det var en ett aggregat från Tylö. Det var det å andra sidan alltid.

Det hade bara tagit en tiondels sekund för Markus att fått bekräftat att Kristallkillens magrutor var väldefinierade. Precis som förutspått. Mycket fina dessutom.  Det var helt tyst i bastun. Tylö var det ja…

Markus visste inte vad Kristallkillen gjorde mer än det han kunde se i ögonvrån och utifrån det verkade det som om han satt alldeles stilla.

 

Plötsligt reste sig Kristallkillen och tog ett steg mot Markus! Vad tar han sig till?!

Men han sträckte sig bara efter vattenhinken. Innan Markus förstod att det var hinken han varit ute efter så hade han hunnit bli nervös. Nästan rädd.

Vattenhinken var tom, Markus hade tagit det sista, så Kristallkillen tog med sig den ut ur bastun för att hämta mer vatten. Handduken hade han lämnat i bastuns träplankor. Markus iakttog honom när han gick ut. Killen kunde ju knappast ha ögon i nacken. Tränad rygg som avslutades med en ganska smal midja som övergick i en helt slät, välformad rumpa. Bara klädd i sitt sexiga bicepsband.

 

Överhettningen återkom och nådde snabbt kritisk nivå. Det var som en skvatt galen reaktor kokade torrt och kärnbränslet löpte amok i reaktor­inneslutningen. En praktiskt taget livsfarlig situation!  Det skulle nog alldeles strax bli dags för en akut avkylning igen. Denna gång med ännu kallare vatten. Men det fick ju vänta tills det att Kristallkillen om tillbaka med hinken för att inte riskera ett möte i dörren och därigenom pinsam ögonkontakt igen.

Kristallkillens återkomst dröjde, var han tvungen att samla regnvatten för att fylla pytsen? Hettan steg ytterligare i bastun.

Efter en stund kom han tillbaka. Markus tittade in i väggen för att inte riskera att låsa blicken mot saker som logiskt sett borde vara fullt synliga vid inträde i en bastu endast iförd ett bicepsband.

Kristallkillen slängde på vatten utan att fråga. Fem stora skopor dessutom. Var han möjligen av finskt ursprung?

 

Markus höll på att storkna av värme-tsunamin som slog mot honom. Men den som med brådska ger sig ut ur en bastu just när det just kastats på vatten gör alltid en slät figur. Det signalerar ju att man inte tålde värmen som de andra som sitter kvar inte har några problem med. En sådan signal skulle inte under några omständigheter sändas ut trots att risken för överhettning var överhängande på fler områden än ett.

 

Markus baddade sin panna med sin handduk. Detta brukade hjälpa. Vad som också kunde hjälpa i denna stund var ju att någon mer kom in i bastun. Dels för att det pressade läget skulle upphöra dels att det kunde slinka in några kubikdecimetrar frisk luft. Kall luft. Till och med Pingvinen var välkommen!

Medan Markus baddade pannan kastade han ett mycket diskret öga mot Kristallkillen. Kanske det mest diskreta öga om någonsin kastats. Kristall­killen satt tillbakalutad mot träpanelen bakom ryggen, lite nedhasad med handen på sin bara mage. Kristallkillen blundade. Han såg varm ut. För att inte säga het.

Vilken fin färg han har, tänkte Markus. Kristallkillen hud såg ut som om den smekts varsamt och länge av solen. Det kunde ju förstås vara den dämpade belysningen inne i bastun som hjälpte till med den bruna tonen. Markus kunde inte släppa honom med blicken och låtsades gömma sitt ansikte i handflatorna medan ett öga kollade in Kristallkillen. Nu mindre diskret än tidigare.

 

– Du vet väl att det bara är gipsskivor som kommer färdiga med kakel på som de har satt upp här?

Kristallkillen hade utan förvarning slagit upp sina ögon och uttalat dessa ord. Uppenbarligen hade han inte läst Markus så bra om han trodde att Markus kunde diskutera kakel med honom. Eller klinker. Vilket som nu var vilket.

– Eh nej, det visste jag inte. Markus förbannade sig genast att han inledde med “eh” igen.

– Det här använder man när man inte kan kakla. Det är billigare. Men inte lika snyggt, fortsatte Kristallkillen.

– Jasså, hur kan du se att det är det här, frågade Markus och tittade på Kristallkillen.

För första gången så fanns en objektiv anledning att titta på honom och det skulle väl inte skada att visa lite intresse för det som sagts. Även om det inte var kakel som var föremål för det egentliga intresset.

Nu blev det en liten paus. Kristallkillen svarade inte utan tittade tillbaka på Markus precis som han gjorde ett nytt försök att läsa honom eftersom han misslyckats så katastrofalt sist.

Det fanns ju andra ämnen att prata om. Agnetha Fältskog. Astronomi. Gamla herrgårdar. Arkitektur. Kratrar. Fiske. Utsikter. Transport­marknaden. Abba. Brott och straff.

– Jag bara ser det, svarade han och fortsatte titta på Markus.

Markus fick vända bort blicken till sist. Precis som Lady när hon precis kysst Lufsen med hjälp av en alltför välkokt spagetti.

 

Det blev tyst igen. Markus hjärna gick på högvarv. Vad var det egentligen som pågick här? Varför hade Kristallkillen sökt ögonkontakt med honom? Hoppet om att Kristallkillen skulle var gay var ute. Ingen försöker inleda ett samtal om kakelplattor om man är intresserad av att dejta en annan kille.

 

Det här måste handla om att Kristallkillen jobbat som hantverkare som länge retat sig på att billigare och effektivare metoder gjort det enklare för gemene man att göra mer själv där hemma. Kanske hade dessa nya produkter skadat branschen på något sätt och retat upp hantverkarna så till den milda grad att de känner behov av att prata av sig med okända till och med i bastumiljö.

Överhettningen blev så ett faktum och det var en minst trippel härdsmälta på väg. En för den varma bastun. En för den heta killen. Och en för det tröga samtalet.

 

Markus tog sig snabbt ut ur bastun och tog duschen längst in i duschrummet som dessutom var extra avskärmad. Kallvattnet kändes som en befrielse när det rann nerför Markus hud. Hettan försvann sakta från hjärna och lemmar. Markus följde det rinnande vattnet med blicken. Markus försökte vrida om till det kallaste men ratten var redan där.  Gick det verkligen inte att få kallare?

 

Vattnet samlade sig och bildade små snabba älvar som löpte längs låren och på sidan av knät för att sedan rinna av kroppen och till sist ta en liten avvaktande sväng runt avloppet innan det försvann ner i mörkret. Vattnet var nog nära kokpunkten när det försvann i avloppet efter kontakten med den överhettade yta som det hade nyttjats för att svalka.

Det verkar som om just vatten hade ett eget liv och utgjorde en social varelse eftersom det gillade att vara samlat och alltid strävade efter det. Alltid tillsammans och…

 

Markus tankar om vattnets inneboende väsen avbröts tvärt av att han i ögonvrån ser två fötter alldeles tätt bakom sina egna. Inga beniga seniga och knotiga fötter utan släta fötter fina fötter med perfekta naglar och fin färg. Markus förstod genast vem dessa fötter tillhörde.  Ingen kunde ha så perfekta fötter. Förutom Kristallkillen. I detsamma som Markus vände sig om så möttes han av Kristallkillens blick.

 

Ögonen var alldeles svarta. I detta svarta och oändliga universum gnistrade det av stjärnor. Blicken fångade Markus omedelbart. Kristallkillen tog ett steg fram och kysste Markus. Det var en lång kyss. Ganska hård. Men samtidigt mycket sensuell. När Markus tittade upp så mötte han Kristallkillens blick igen. Båda killarna hade sina händer på sidan av kroppen ungefär som när en pojke ska pussa en flicka första gången på skolgården.  Markus tittade ut i duschrummet. Det var väl ingen som såg vad som pågick? Trots att varje dusch var avgränsad med ett stycke frostat glas så kunde ett vant öga inte ha några som helst problem att åtminstone misstänka vad som pågick där längst in.

Kristallkillen lutade sig fram och satte igång duschen så att den strilade ner på de båda. Han vred också om till varmare temperatur på vattnet.  Det var skönt. De kysstes igen. Den här gången ännu längre.  Ännu porrigare. Ännu säkrare. Ännu bättre.

– Förlåt med det där med kakelplattorna, viskade Kristallkillen i Markus öra. Jag ville bara prata med dig.

– Du förlåten, svarade Markus lågt.

Faktum var att han för tillfället var jävligt förlåten.

– Kan vi åka hem till dig, viskade Kristallkillen.

– Ja, svarade Markus kort.

Kristallkillen gav honom en lång sista kyss som avslutades med ett mjukt lekfullt bett i underläppen.

 

Markus kände sig förvirrad. Men det var inte någon tvekan om att han absolut ville spendera tid med Kristallkillen. Massor med tid. Det här var att leva i nuet och helt i enlighet med den nya regeln som hade beslutats. Våga och leva. ”Våga” var ett nytt tillägg till regeln som hade tillkommit just i denna stund. Ingen hade kysst honom såhär bra sedan Patrik.

Killar är generellt dåliga kyssare. De kysser ofta hårt och utan känsla. Markus brukade tycka synd om alla tjejer som måste ”uppleva” detta dagligen. Men han kom på att han lika gärna kunde tycka synd om sig själv istället eftersom situationen var densamma.

 

De båda killarna klädde sig snabbt men sa inget till varandra under tiden. Kristallkillen var rufsig i håret och bryddes sig inte om att lägga det till rätta. Det var sexigt att se. Han visste att han var naturligt snygg oavsett hur håret låg. Kristallkillen hade sina kläder i en rund, tubformad träningsväska med något märke på. Markus hade en plastpåse från Hemköp Västerbroplan.

De gick mot Saaben utan att säga något till varandra. Det var rätt kyligt ute och det hade börjat blåsa. Gråa, låga moln undvik bara med knapp marginal Funäsdalsbergets topp. Under molnen cirkulerade några fåglar. Kan det ha varit korpar? De syntes bara som svarta siluetter mot de gråa molnen. När de båda satt i bilen räckte Kristallkillen ut sin hand.

– Jag heter Alexander.

Alexanders hand var varm. Markus var alltid kalla.

– Markus, svarade Markus.

– Jag bor en bit härifrån, på ett hotell, Fjällviken. Hoppas att det är okay, fortsatte Markus.

– Det är okay, svarade Alexander. Fjällviken är fint ju.

– Vad gör du här i Funäsdalen, frågade Markus. Bor du här?

– Ja, jag jobbar med besök här uppe. Jag är vandringsguide på sommaren och skidinstruktör på Funäsdalsberget på vintern, svarade Alexander.

Markus tyckte att bitarna för på plats mer och mer. Att Alexander var skidinstruktör förklarade ju faktiskt en hel del. Säkert mycket omsvärmad av - och fjäskade för - av både kreti och pleti. Det hade över tid gjort sitt till det goda självförtroende som Alexander hade. Och han var säkert en av de snyggaste i hela den skandinaviska fjällkedjan dessutom.

Men vad skulle sådan kille med Markus till? Markus hade alltid sett sig som en medelmåtta. Det låg i korten redan från uppväxten. Att aldrig sticka ut. Diskretion har alltid varit en dygd. Aldrig visa eller prata om sig själv. Och aldrig, aldrig prata om pengar. 

Kanske förhåll det sig så att Alexander varit en stund i fjällen och Markus var den första bästa villiga kille som kom i hans väg. Alexander fick nöja sig med att ta det som fanns helt enkelt. Och det gick inte att vara kräsen med de avstånd som finns i Norrland. Det kunde mycket väl vara tjugo mil till närmaste kille. Minst. Och då var det ju inte ens någon garanti för att den killen var ledig och villig.

I ljuset av detta var det här inte det mest romantiska som man kunde tänka sig. Men visst, Markus kunde ju faktiskt kunna tänka sig vara den där enda lediga och villiga just idag. Och just för Alexander.

 

– Är du populär bland eleverna då, frågade Markus för att få sina teorier bekräftade.

– Hur menar du, frågade Alexander.

– Tjaa om det är många som vill dejta dig och så, lirkade Markus.

Han blev lite orolig att han hade uppfattats som nyfiken. Markus ville inte skrämma bort Alexander.

– Nej, inte särskilt. Jag umgås inte med gästerna på det sättet, förnekade Alexander.

De båda killarna småpratade lite resten av färden. Om det var kul att vara skidinstruktör. Alexander hade varit det även i Schladming-Dachstein i Österrike och guidat turister från många länder. Framför allt tysktalande.

 

Under småpratet började Markus bli nervös. Han brukade bli det när det vankades sådana saker som nu stod på agendan. Han blev ju nervös bara någon tog på honom. Eftersom han inte var van vid sånt. Det goda självförtroendet som genererats under träningen var som bortblåst. Exakt vilken typ av aktiviteter skulle de utföra tillsammans? Markus hoppades på sensuellt, långsamt, kärleksfullt sex där han kunde få mer av de kyssarna som givit en sådan mersmak. Men det var ju inte säkert att Alexander var sugen på något sådant. Han kanske hade hårt, rått och porrigt sex i åtanke. Den typen av sex är dessutom effektivare om det är så att man har andra saker inbokade efteråt. En så snygg kille har nog många saker inbokade med sina lika snygga vänner. Tid är pengar och framgång.

Det här var en sådan typisk osäkerhet som gjorde Markus nervös. Och nervositet var långtifrån bra i dessa sammanhang. Vem vill ha sex med en osäker person med dåligt själv­förtroende som inte vet vad han vill? Ingen! Det syns ju direkt på en person om den är nervös och inte riktigt vet vad den håller på med. Och det märks ju ännu mer om man har sex med en sådan person. Nervositeten hade även tidigare haft en tendens att yttra sig fysiskt. Om man säger så.

 

Det var bara drygt två mil att åka så sträckan till Fjällviken tog tjugo minuter genom ett bedårande fjällandskap kantade av knotiga björkar och långa utsträckta fjällmassiv i alla riktningar. Sjöar bredde ut sig utanför fönstret på den vänstra sidan.

– Det verkar vara fint här, utbrast Alexander när de svängt ner på den lilla vägen till Fjällviken.

Sjön Malmagen, belägen på 909 meter över havet, skimrade av eftermiddagssolens snedställda strålar.

– Ja, det är det. Jag gillar verkligen den här platsen, sa Markus.

– Jag bor i den här stugan lite längre upp. Där, sa Markus och pekade.

 

De gick upp till Ugglebo och in till Markus rum.

Alexander släppte sin väska direkt innanför ytterdörren och tittade sig runt.

– Du bor jättefint!

– Får jag tända en brasa, frågade han och pekade på den lilla traven björkved vid den kaminen.

Markus hade inte lagt märke till att det fanns en kamin i lägenheten. Än mindre förekomsten av någon björkved. Det var ju sommar nu. Men visst en brasa är ju mysigt oavsett årstid. Att Alexander hade tid och lust att ordna med att tända upp en eld var ju ett mycket positivt tecken. Då kanske han inte hade så bråttom iväg trots allt. Det fanns en lucka för att Markus skulle få den typen av sex som han gillade. 

 

Men trots dessa positiva signaler var Markus fortfarande nervös. Han tittade på klockan. Det var bara sen eftermiddag. En sak brukar definitivt hjälpa mot nervositet i dessa sammanhang. Alkohol. Fanns det någon alkohol i huset? Under ett skrivbord fanns en minibar. Markus blev glad när han såg den. Men fanns det något däri? Ja. Både öl och vin visade sig. Tack gode Gud.

– Vill du ha något att dricka, frågade Markus. Öl? Vin?

Alexander sken upp.

– Jag vill gärna ha en öl, svarade Alexander.

 

Det hade inte blivit någon fyr i spiseln än. Kanske var det sur ved som var i traven. Men han verkade hantera både ved och stickor aningen valhänt. Kanske var Alexander en city uptown boy som inte är van att tända eld, tänkte Markus. På landet är detta bland det första man får lära sig.

Markus öppnade två öl, små gröna glasflaskor av ett nederländskt märke, och skyndade sig över till Alexander för att räcka honom en öl. Desto snabbare skulle han få ta en rejäl klunk.

– Skål då, utropade Markus.

– Skål!

Glasflaskornas halsar fördes mot varandra och det klinkade till. Sedan drack de.

Det kändes genast bättre hos Markus så snart alkoholen hade börjat göra sin verkan. Det krävdes inte mycket. De båda skulle få väldigt mysig nu. Fanns det någon chans att dejta Alexander och ha honom som en pojkvän?

Markus såg att Alexander kämpade med att få fyr på veden.

Han verkade ju mysig och kärleksfull på något sätt. Väldigt trevlig och dessutom smart. Men var bodde han? Bodde han verkligen här året runt? Det hade Markus glömt att fråga. Och att han var en av de snyggaste killarna som Markus sett var ju inte helt fel. Men en sak i taget. Man ska inte sätta höga förhoppningar redan på det här stadiet. Björnens skinn bör ju inte säljas förrän den är skjuten. Det räcker inte att bara lokalisera björnen.

– Kan du hjälpa mig att tända brasan, frågade Alexander och tittade nästan lite bedjande upp mot Markus från sin position på knä.

– Jag kan ju försöka, svarade Markus. Det är kanske sur ved?

Alexander tog Markus öl medan de bytte position. Markus var van att tända brasor. Det hade han fått lära sig tidigt på Manningsholm där man eldade mycket i öppna spisar, jaktbrasor ute skogen och i kaminen i jaktstugan.

Markus brukade alltid lägga ett vedträ plant mot eldstadens botten först och sedan två som lutades mot detta vedträ med barksidan nedåt. Under dessa två lutade vedträ tänds sedan det som ska brinna. Det är viktigt att pappersbollen ligger så nära träet som möjligt så att det blir riktigt varmt. Sedan är det bara att hoppas på det bästa att det blir tillräckligt varmt att barken tar fyr. I förlängningen måste även själva träet börja brinna. Det är där det blir kritiskt. Brinner barken men inte träet så är det kört.

Markus redogjorde lite om detta i korta ordalag för Alexander medan han ordnade träklamparna.

 

Lyckades han med detta skulle han ha ”en upp” på Alexander. Att kunna tända eld var ju en av de kvarvarande prestigeuppgifterna för en man. Man kunde givetvis också välja att grilla bäst, supa mest, äta starkast mat, basta varmast, tala med grovt språk eller parkera snabbast om man ville uppvisa sina uråldriga manliga färdigheter i det moderna samhället. Det här var hans tillfälle att framstå som lite mer manlig inför Alexander.

Barken tog omedelbart eld och träet verkade vart torrt som fnöske. Markus tittade upp på Alexander som log. Markus hade inkasserat den där ”en upp”.

Alexander räckte tillbaka Markus öl.

– Grattis, du är mycket bättre än mig på att elda, erkände Alexander ödmjukt och sträckte fram ölen till en skål.

– haha tack så mycket. Tur att man är bra på något i alla fall, svarade Markus. Skål.

De drack.

– Du är nog bra på mycket mer än så, sa Alexander och log ännu bredare.

Alexander sträckte fram sin hand.

– Kom Markus, sa han.

Markus tog hans hand och lät sig föras i riktning mot sovrummet.

– Jag ska ha sex med dig nu. Jag har längtat efter det, sa Alexander.

I sovrummet kramade Alexander Markus hårt och kysste honom. Efter att de båda tagit var sin klunk till av ölen puffade Alexander kärleksfullt ner Markus på rygg på sängen. Alexander drog av sig sin t-shirt, följde efter och lade sig över Markus och kysste honom. Det var verkligen precis sådana här sensuella, sexiga kyssar som Markus längtat efter. Fast det var långt bättre än vad han hade vågat hoppas på. Förvirringen från duschen var borta och nu även nervositeten. Markus kände sig så trygg nu. Allt som hände var så självklart på något sätt. Det var nog alkoholen som gjort sitt jobb.

Alexanders kyssar blev intensivare.  Han kändes så bra, den här killen, så tryggt. Och han var även trygg i sig själv på något sätt.

 

Det var verkligen varmt och mjukt att kyssas såhär med någon man tycker om. Markus ville göra det här varje dag för resten av sitt liv. Markus kände att han skulle vilja sova med Alexander. Långa sovmorgnar tillsammans. Bara de två och inte bry sig om världen som snurrar där utanför. Ända till solen gått upp. Somna mjukt och bara sjunka ner i den varma sängen. Sova.

 

Trots att det var så superskönt och tryggt hade det nu någonstans allra längst bak i Markus medvetande tänts en första irriterande röd varningslampa. Något av Markus sinnen hade upptäckt något.

 

Alexander tog försiktigt Markus båda händer och lyfte dem över Markus huvud medan han kysste honom igen. Nu lite vildare. Markus hade inget mot det. Det är mysigt att hålla händer. Alexander hade verkligen fina händer. Så mjuka. Och han doftade verkligen så underbart. En mjuk, varm, behaglig och sövande doft.

 

Alexanders muskler höll ner honom mot sängen. Fler varningssystem i Markus kropp började nu larma. Varför hade Alexander fortfarande sitt bicepsband på sig? Markus öppnade munnen för att fråga men kände omedelbart att han inte hade ork att göra det. Bättre att bara ligga och bli kysst. Frågorna kunde vänta.

 

Men varför hade Alexander verkat förvånad över att det var så vackert här? Någon som jobbar i besöks…näringen borde väl ha varit vid den här anläggningen många gånger förut.

Doften. En väldigt svag doft. Men Markus hade känt den förut. Någonstans.

 

Bicepsbandet…varför…frågan ställdes igen. Alexander såg att Markus tittade på hans bicepsband.

 

Han släppte Markus händer, drog av bandet, spände muskeln och visade den för Markus. Det var viktigt att Markus skulle se.

 

Markus såg. Han såg det raden med stjärnor i olika färger tatuerade runt armen. Markus hade sett den raden två gånger tidigare. En gång på ett kort i Teodoras stuga. En gång i Tjusedal. Han hade ju sett just de stjärnorna innan han blev nedslagen.

Markus förstod. Stjärnorna var det sista han såg innan han somnade i en drömlös sömn.

 

Lukas hade Markus helt i sitt våld. Det var Game Over.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är ett gym, tänkte Lukas när han såg Markus svänga in och parkera framför ett hus. Lukas skulle få sin chans tidigare än han trott. Tänk om man kunde locka Markus med sig redan samma dag. Och få njuta av honom redan om några timmar. Lukas blev varm och kände sig upphetsad av tanken. Han måste göra sitt drag i samband med Markus gymbesök. Det här var ju ett tillfälle som inte skulle komma tillbaka på länge.

 

Det var lite oväntat att nörden skulle in på ett gym förresten, men det behövdes väl eftersom han var en tunnis. Men han skulle ändå inte hinna träna upp sig så mycket så att han kunde smita. Lukas sträckte sig över sin väska i baksätet, där hade han i alla fall shorts och en t-shirt som han använt när han varit ute och sprungit. Han ägnade tid åt att rätta till håret. Chanserna ökade att kunna lura Markus om han var snygg. En honungsfälla. Men det var svårt att på förhand veta om någon gillar unga, gamla, korta eller tjocka. Men om han gillar fula så är det ju kört, haha.  

Förresten måste tunnisen lära sig att köra bil. Man kan inte ställa sig på bromsen bara sådär. Lukas hade nästan kört in i Saaben eftersom han överraskats av dårskapen. Han hade trott att han var genomskådad och hade kört förbi och parkerat lite längre bort. Men Markus hade lugnt kört ut från parkeringen och kört vidare.

 

Lukas smet in i gymmet när personen i receptionen hämtade något i ett angränsande rum. Han snodde med sig en handduk som låg till salu.

När han kom in i salen såg han direkt att Markus var upptagen på en crosstrainer. Han bestämde sig att göra entré lite senare så att Markus skulle få en chans att upptäcka honom på rätt sätt.

 

När Markus satt på magmaskinen uppmärksammande han Lukas omedelbart. Planen hade funkat, det här var han hans chans.

Lukas tyckte att Markus körde ganska tunga vikter för att vara en benig nörd. Men spelet hade inletts. Lukas skulle strax tilltala Markus för första gången. Det skulle bli spännande att de hur det var att prata med honom. Se hur han var. Se hur han reagerade.

 

Det hade först blixtrat till om Markus ögon när Lukas hade tvingat bort honom från sin maskin. Men hade sedan agerat lydigt. Lukas hade gillat blixtrandet, det hade betytt motstånd. Det skulle inte bli lätt att bryta ner Markus.

 

I bastun såg Lukas mycket väl hur han var iakttagen. Man kan faktiskt se ganska bra trots att det ser ut som om man blundar. Det var bra, Markus verkade gilla honom. Det var viktigt för att han skulle få med sig Markus till en plats där de var ensamma. Alla tecken visade på att han skulle vinna. 

Det var roligt att se hur Markus gjorde allt för att titta på honom i smyg. Efter det hade Markus svarat blygt på frågorna och undvikit ögonkontakt.

 

Sedan kom det kritiska. Han hade kysst Markus. Det var första gången som Lukas kysst en kille. I alla fall någon som varit vid medvetande.

Markus läppar var mjuka och han var så varm. Så varm så att det nästan brändes att ta på honom. Hade han feber? Lukas blev överraskad av att han fick så bra kyssar. Vem hade tränat upp den lilla nörden till att kyssa så bra. Lukas ville inte sluta kyssas men var till slut tvungen.

 

Lukas blev sedan förvånad över det ställe Markus hade hyrt. Han hade inte fått ut något efternamn heller i bilen. Hade inte killen något efternamn? Trodde han att han var som Ronaldo? Ronaldinho? Det skulle bli en av de saker som han skulle tvinga Markus att avslöja senare. Med våld om det behövdes. Helst med våld såklart! Markus skulle få berätta allt om sig själv. Han skulle inte få ha några hemligheter för Lukas. Inga alls. De går inte att ha massa hemligheter för den som är ägare. Lukas älskade att tänka på saker som han skulle tvinga Markus till.

 

Lukas spelade upp teaterscenen med veden som inte ville ta fyr. Det var inte helt lätt eftersom varenda förbannade vedträ var så torrt som om det hade legat och torkat i en vedbod i hundra år. Veden började brinna så fort det kom en liten eldslåga ens i närheten. Till slut lyckades Lukas kväva flamman så att det hela skulle framstå som ett misslyckande och be Markus om hjälp. Medan Markus var upptagen med sin succé med elden smög Lukas ner sömnmedlet i ölflaskan.

 

 

 

 

 

Markus sov djupt. Lukas gillade känslan som han hade fått när Markus somnade. Hans makt över Markus ökade för varje sekund. Mer makt för varje långsamt andetag. Till slut hade han total makt.

Haha Markus hade varit jävligt gullig när han hade föreläst om hur man gör upp eld!

 

Det var dags att binda Markus. Det fanns inte några sängstolpar på sängen. Men det var bara amatörer som binder i sängstolparna. När man ska binda någon ska man göra det i sängbenen så offret läggs platt mot sängen. Så han inte kan röra sig så mycket och vifta med armarna.

Lukas hade rep i sin väska. Det ska man alltid ha. Man vet ju inte när det kan komma ett tillfälle att binda någon. Repet var mer som ett snöre. Snöre kunde man binda hårdare runt kroppen och gjorde det svårare för offret att lirka sig ur och smita. Men ett snöre var svagare och måste tvinnas för att läggas dubbelt för att få tillräckligt starkt.

Lukas band först ihop Markus ben vid fotleden. Sedan snöre vid respektive handled som gick till de sängbenen på respektive sida. Han kunde ju förstås ha bundit ihop händerna men Markus skulle känna sig mycket mer hjälplös om händerna uppbundna åt var sitt håll.

Snöret vid handleden drogs åt hårt. Snart kunde Lukas börja nyttja sin makt över Markus. Det var skönt att binda.

 

Lukas satte sig gränsle över Markus mage för att inspektera sin fångst. Precis som han hade gjort i Tjusedal. Men den här gången så kunde han ta tid på sig. Han hade all tid i världen. I fortsättningen skulle bara hans fantasi sätta gränser för vad han kunde göra med Markus. Och Lukas hade vääldigt livlig fantasi.

 

Lukas böjde sig framåt och höll sina händer om Markus kinder och kysste Markus slarvigt på munnen. Det var en skön känsla men det var mycket bättre när Markus kysstes tillbaka. Lukas hämtade ett glas vatten och en handduk till Markus. Det vore ju nice om Markus vaknade snart. 

Lukas vek ihop handduken fint och hällde på lite kallt vatten. Sedan baddade han Markus panna med handduken.

Den kalla handduken verkade ge effekt. Markus började sakta återfå färgen.

 

Plötsligt stannade han upp. Vad fan höll han på med? Istället för att slå och trycka ner Markus som han hade sett fram mot så mycket så tog han istället hand om honom. Som en morsa som tar hand om sina sjuka kids. Lukas funderade om han skulle slå Markus nu bara för att få de där känslorna ur kroppen. Och för att få det första slaget ur världen.

Nej, inte nu. Roligare att göra det när Markus var vaken så han kunde känna slagen. Det var ju inte någon mening att misshandla om det inte gjorde ont på Markus.

 

 

 

 

 

Men Markus vaknade inte. Han rörde sig inte utan låg bara stilla. Som om han vore död. Lukas började bli rädd att han dödat Markus redan. Det skulle inte vara bra eftersom det skulle ta ifrån honom all njutning. Lukas hade ju tänkt få genom att utnyttja Markus länge. Det var en ny sorts sömnmedel han använt, som var i flytande form och lättare att blanda ut med dryck, men svårare att dosera när man inte var van. Hade han gjort något misstag med sömnmedlet? Han lyssnade vid Markus mun. Markus andades svagt. Lukas tog tag i hans båda axlar och skakade om honom. Markus förblev livlös. 

 

Lukas började känna sig osäker. Istället för att ljuta av sin makt började han ogilla situationen som han hamnat i. Han baddade Markus panna mer och med kallare vatten. Han löste snöret vid handlederna och band istället försiktigt våta handdukar på varje handled. Han kysste Markus på pannan och på munnen. Det var försiktiga och milda kyssar. Som om han försökte läka honom med dem.

 

Under de närmaste timmarna förstärktes Lukas oro att något var fel. Förändringen i Lukas kom smygande och gradvis. Ju, mer han kysste Markus ju mer började han gilla honom. Han blev först skrämd av känslan eftersom det ju skulle bli svårt att bry sig om någon samtidigt vilja njuta av att slå honom sönder och samman.

 

Han smekte Markus hår. Han kände en utbuktning vid Markus hårfäste. Det var en bula. Kanske hade han redan givit avtryck på Markus kropp. Var det bulan efter smällen han fick i Tjusedal?

Det vore så fel om Markus dog. Förutom att all njutning som han skulle gå miste om så hade Markus verkligen inte förtjänat det. Nörden verkade ju snäll.

Lukas kysste Markus panna igen. Den var så varm. Han småsprang ut till badrummet och fuktade handduken på nytt med kallt vatten och var snabbt tillbaka vid sängen.

 

Lukas drog åt snöret vid Markus handleder igen och lade dessutom en snara runt hans hals som en extra säkerhetsåtgärd. Lukas lade sig bredvid Markus. Det var skönt att ligga vid Markus. Fan! Han saknade honom.

– Snälla Markus. Dö inte, viskade han och smekte Markus över huvudet.

 

För första gången på länge kände sig Lukas helt trygg.

Hans största fiende låg bara några centimeter från honom. Sövd och bunden till sängen. Och ägd.

 

 

 

 

 

 

 

Det var dunkelt i rummet när Markus vaknade. Utanför fönstret var det skymning. Han kände sig vimsig och trög. Men han fattade vad som hade hänt. Han hade blivit lurad och sövd.  Han var i Lukas våld. Men allt det här innebar ju också att han hade haft rätt hela tiden. Lukas hade något med händelserna i Tjusedal att göra.

 

Markus kände hur han var fastbunden. Det hade fången i Tjusedal också varit. Vilka fler likheter skulle komma att visa sig?

Bredvid honom låg Lukas och sov. Markus var konstigt nog inte rädd. Han var inte i omedelbar fara. Markus var alltid positiv till att kunna lirka sig ur alla situationer som han hamnade i. Det här skulle bli en intressant utmaning som dessvärre säkert även riskerade att bli smärtsam. Och det värsta scenariot hade han redan sett. Under äppleträden nedanför torpet i Småland.

 

Visst kunde han få sluta sitt liv som fången i Tjusedal men där var vi inte än. Han försökte räta på ryggen men kände genast att något var bundet för halsen.

”Jaha, en strypsnara”, tänkte han. Lukas är inte den som tar risker med sina fångar. Modet sänktes lite, kanske skulle det här bli svårare än vad han trott för några sekunder sedan.

 

Markus hade nu lite tid på sig att fundera ut vad som behövde göras. Enda till att Lukas vaknade. Han hade läst ganska mycket om det här. A och O var att få gärningsmannen att börja gilla sitt offer. I det läget blir det svårare att skada gisslan. Men hur skulle han få Lukas att gilla honom. Han jobbade ju för polisen och hade som uppgift att ta fast Lukas. Markus var ett hot så länge han andades.

Hade Lukas sövt sig själv förresten? Han verkade sova djupt. Och kom han inte på något annat namn att kalla sig än Alexander? Alexander Lukas. Herregud.

 

Men det verkade ju faktiskt som om Lukas hade gillat att ta på honom och kyssa honom. Eller hade han spelat? Väldigt bra spelat i så fall.

Skulle Lukas döda honom så snart han vaknat ur sin djupa sömn? Det verkade mindre troligt. Om Lukas bara ville döda hade han i så fall redan skulle varit bragt om livet och dumpad i den kalla fjällsjön nedanför husen. För att sedan dyka upp i något vattenkraftverk nedströms någon gång nästa vår. Att han fortfarande levde var ju faktiskt något som var väldigt positivt som det gällde att ta vara på. Lukas hade haft möjlighet att döda honom tre gånger. En gång i Tjusedal, en gång i hans egen lägenhet i Stockholm och en gång alldeles nyss. Att han inte redan var död måste ju betyda något.

Markus funderade fram och tillbaka mellan olika alternativ. Viktigt att inte göra något förhastat. 

 

När Lukas först började röra på sig hade Markus en klar bild av vad som behövde göras. Han hade en plan. Markus slöt ögonen och låtsades sova.

 

Till sin förvåning kände han hur strypsnaran lossades. Så även snöret vid handlederna. Sedan en våt trasa mot pannan. Det var riktigt skönt, kanske skulle vitsigheten försvinna snabbare med hjälp av denna högst oväntade omvårdnad. Men vad var meningen med detta, tro? Markus fortsatte blunda medan Lukas baddade honom. Markus kände hur han blev kysst på pannan. Markus fick kämpa för att hålla en neutral min.

 

Men så uppdagades kom ett annat problem. Markus kände hur blåsan var full och behövde tömmas inom kort och det skulle nog ta en tid för honom att övertyga Lukas om fördelarna med att låta honom företa ett snabbt toabesök. Det var nog bäst att låtsas vakna eftersom det inte var så kul att kissa på sig.

 

Han visade de första livstecknen. Markus började sträcka på sig och åla sig något över sängen och slog därefter upp ögonen. Lukas satt gränsle över hans mage och tittade rakt in i hans ögon. Lukas log mot honom. Markus drog i sina händer för att låtsas upptäcka att han satt fast. Skådespelet gick vidare med att Markus tittade upp snett till höger och sedan till vänster för att upptäcka de snören som satt fast till sängen. Detta skulle säkert göra Lukas nöjd.

 

– Jag har dig nu, sa Lukas.

– Jag förstår det, svarade Markus.

Lukas lutade sig framåt och närmade sig Markus med sitt ansikte. Markus ryggade tillbaka in i sin kudde.

Det här var precis det som Lukas hade förväntat sig av Markus. Markus skulle inte sälja sig lätt.

– Vad har jag för alternativ nu, frågade Markus.

Lukas skrattade till. Han lutade sig fram ännu mer och gav Markus en lång kyss. Markus kysste honom tillbaka.

– Du har inte några alternativ, viskade han till svar.

– Jag måste gå på toa, sa Markus

 

Lukas njöt av den underbara situationen. Markus var fastbunden till händer och fötter men saknade tydligen den gen som skulle få honom att hamna i panik eller ens bli rädd. Att göra Markus till sin skulle betyda mycket arbete och bestämdhet. Ett arbete som Lukas skulle älska varje sekund av! Med Nimuel hade det gått alldeles för snabbt och för lätt. Han hade ju låtit sig brytas ner på nolltid där ute i torpet. Men det var delvis hans eget fel eftersom han hade bidragit till att det gick för snabbt. Han var för het på att testa alla saker som han hade fantiserat om. Dessutom hade Nimuel varit svag och en mes redan från början.

Men med Markus skulle det bli annorlunda. Han skulle inte upprepa alla de misstag han gjort med Nimuel. Han skulle gå långsammare fram. Men till sist skulle allt skulle bli mycket värre. Nu hade han erfarenheten som krävdes för att få njuta maximalt.

 

– Du ska få gå, lovade Lukas.

Han tog sin ena hand och kopplade ett fast grepp om Markus hals.

– Men jag lovar dig, sviker du mig eller gör något annat som jag inte gillar så kommer du att ångra dig.

Det blixtrade till i Markus ögon och pupillerna vidgade sig när hotet uttalades. Bakom pupillerna fanns en svart oändlighet. Det triggade Lukas att se det. Det var ju precis det som här han hade längtat efter. Precis det där motståndet. Precis det här tillfället. Han ville dyka in och utforska den svarta oändligheten många gånger. Se hur mörkret förändrades ju mer han tvingade Markus.

 

Markus hade inte några planer på att fly. Fången i Tjusedal hade haft god tid på sig att försöka hitta på något sätt att fly. Men på något sätt så hade han misslyckats katastrofalt. Lukas var inte dum och han skulle naturligtvis se till att det inte var möjligt att fly. Det fanns inget värre än smarta och beräknande mördare. Men de var dessa som var roligast att ta fast.

– Jag kommer inte att försöka fly ifrån dig, sa han lugnt.

Det gjorde ont att prata eftersom Lukas hand fortfarande höll hårt om hans hals. Han var hela tiden fångad av Lukas blick. Lukas släppte taget om Markus hals.

– Bra, sa Lukas. Jag kommer att släppa på repet runt dina händer nu. Men jag kommer att binda dem bakom din rygg. Fattar du?

– Ja, sa Markus. Säg bara till hur du vill att jag ska göra.

Markus löd honom redan. Det var bra, men det var nog bara ett sätt att undvika problem just nu, det insåg Lukas.

Han band upp snöret och sa åt Markus att räta upp sig medan han band honom bakom ryggen istället. Lukas band loss snaran från sängen och lade den runt Markus hals och drog åt. Den satt för hårt och Markus kastade omedvetet en arg blick till Lukas. Lukas förstod och lossade lite på repet.

– Sätt dig på sängkanten, sa Lukas.

Markus löd.

– Börja gå! Sakta!

Markus började gå sakta mot toaletten. Lukas följde efter och höll snaran spänd.

 

I badrumsspegeln, som gick längs hela väggen, såg Markus hur Lukas gick bakom honom. De tittade på varandra i spegeln. Lukas log.

– Varför gör du det här, frågar Markus. Jag följde ju med dig helt frivilligt. Allt det här är onödigt.

– Du hade kommit på vem jag var förr eller senare. Och då hade du lämnat mig, svarade Lukas.

– Du verkar vara väldigt säker på det, sa Markus.

– Ja, det är jag, svarade Lukas. Men nu kan du inte gå någonstans, fortsatte han och drog demonstrativt i snaran.

– Vad ska du ha mig till, Lukas, frågade Markus.

– Jag ska ha dig till…allt…, svarade Lukas och sken upp i sitt bredaste leende med alla de vackra vita tänderna.

Markus tittade ner på toastolen.

– Hur ska det här gå till har du tänkt?

Lukas släppte tillfälligt snaran och tog sina händer på var sin sida av Markus midja och trevade efter Markus byxknapp och gylf och hjälpte till. I spegeln hade de ögonkontakt. Lukas kunde inte sluta le. Markus var förnedrad för första gången. Markus kropp tillhörde Lukas. Snart skulle även hans själ tillhöra honom. 

Lukas kysste Markus på sidan av halsen och tittade sedan upp mot honom igen i badrumsspegeln. Markus skulle lära sig att han var till för honom nu.

 

När Markus var klar gick de båda in i sovrummet igen och han bands fast på nytt.

– Du kan inte hålla mig här hur länge som helst sa Markus, det här rummet är kanske uthyrt imorgon.

Nörden hade rätt. Men trodde han inte att det redan var planerat?

– Vi ska åka någon annanstans, du kan vara lugn, svarade Lukas.

Det var tyst en stund.

– Kommer du att göra mig illa, frågade Markus.

– Ja, det kommer jag att göra, svarade Lukas och log.

– Hur kommer du att göra mig illa?

– Det kommer du att få se, svarade Lukas. På olika sätt.

 

Lukas gillade att Markus frågade. Han var tydligen osäker. Osäkerhet var bra för då skulle Markus ty sig mer till honom. Som en vilsen och slagen hund som inte har någonstans att ta vägen utan bara söker närhet. Han var ju bara en lite nörd så han kunde ju inte ha förberett sig på en sådan här situation. Nördar läser bara böcker och spelar spel. Och diskuterar nördiga saker. Rymden tillexempel. Inte hur man är en fånge. Inte hur man är ägd. Inte hur man ska reagera när man blir slagen.

 

Markus fortsatte fråga saker om sin fångenskap och hur Lukas hade tänkt än det ena och än det andra. Lukas svarade så ärligt som han kunde och ville. Lukas ville ju att det här skulle bli ett bra samarbete mellan dem.

– Du ska få skriva på en sak, sa Lukas plötsligt.

– Skriva på, undrade Markus.

– Ja, skriva på. Skriva på ett papper att jag äger dig.

– Men…började Markus…ett sådant där papper är inte bindande.

– Du ska skriva på att jag äger dig. Och gör du inte exakt som jag säger så går du med på att jag får döda dig.

– Som du gjorde med honom i Tjusedal, frågade Markus.

 

Det blev tyst i rummet. Markus förstod att han hade gått för långt och att det här förmodligen skulle kosta honom. Ett plötsligt infall skulle ju få Lukas att döda honom också. Det var alldeles för riskabelt att utmana honom. Han behövde lära känna Lukas mer för att kunna förstå honom och hantera honom.

– Förlåt, sa han tyst.

Lukas sa inget. De båda tittade på varandra. Lukas såg ett tillfälle att skrämma Markus. Han tog ett steg fram. Lukas såg att Markus var spänd och inte visste vad som skulle hända. Han fick plötsligt en lust att slå Markus. En väldigt stark lust kom över honom. Slå honom med en knytnäve rakt över munnen för att få honom att hålla tyst. Så han fattar vems han är.

– Förlåt, jag kanske kan skriva på, jag tänkte… fortsatte Markus som ville lugna ner situationen.

Lukas gick över till skrivbordet och hämtade ett litet telefonblock och en penna.

Han skribblade snabbt ner en text på en lapp:

 

”Jag lovar att lyda för alltid. Om jag inte gör de så är det okay att döda mig”

 

Formuleringen var ju långtifrån perfekt, det blir det sällan när man skribblar. Men syftet var viktigare. Lukas lossade Markus egna hand och lät honom skriva på. Lukas rev bort pappen och lade den i sin ficka i träningsbyxan. Lukas visste mycket väl att den där lappen inte var giltig. Men trodde Markus verkligen att han skulle vifta med den i domstol på något sätt? Men här var ett kontrakt som i allra högsta grad var giltigt mellan dem.

 

Lusten att slå Markus blev starkare. Markus hade nyss varit uppnosig mot honom. Det var hög tid att stärka makten.

– Varför vill du slå mig, frågade Markus.

Precis som han läst Lukas tankar. Markus tittade på honom. Det var faktiskt en bra fråga.

– Jag bara vill det. Jag funkar så. Och jag kommer göra det så mycket jag vill. Du har inte att göra med varför jag vill det.

Det blev tyst i rummet igen.

– Jag vill inte att du slår mig, sa Markus.

– Men jag kommer att slå dig, svarade Lukas snabbt. Och det finns ingenting som du kan göra åt det.

– Kan du inte göra något annat med mig än att slå mig, frågade Markus.

– Nej! Jo, tortera dig i så fall.

– Har du inte hittat någon som du skulle göra allt det här mot frivilligt då, frågade Markus.

– Det är inte roligt med frivilligt, svarade Lukas. 

– Varför vill du tortera just mig?

– För att jag gillar att göra det just med dig.

– Men varför? Vill du se mig lida?

Lukas tänkte efter.

– Jag gillar det bara, svarade Lukas.

Han hade inte anledning att berätta allt om sig själv för Markus.

– Tyst med dig nu. Jag vill slå dig nu, sa Lukas och satta sig gränsle över Markus mage igen.

 

Lukas tog av sig sin t-shirt. Markus såg den vackra magen som han hade blivit så förtjust i några timmar tidigare.  Huden var precis lika len som han hade trott. Markus svepte med blicken över Lukas. Magen, armarna och ut mot tatueringen. Stjärnorna var så fina. Han tittade upp mot ansiktet. Lukas hade stora muskler, det här kommer att göra ont, tänkte Markus.

För första gången kände han att han började bli rädd. Det här hade inte alls gått som han ville. Han ville inte bli slagen. Om Lukas kände för att slå honom så mycket hade hans plan inte fungerat. Det kanske var omöjligt att få Lukas att tycka om honom. Markus var bara en vanlig kille som ingen lägger märke till medan Lukas var en kille som alla vill ha. Det fanns ingen anledning alls för Lukas att gilla honom. Få, väldigt få, kunde nog motstå Lukas leende. Han ville vara överlägsen. Och han var verkligen överlägsen.

 

Lukas kände hur blodet blev varmare i honom. Hur hans ben och armar fylldes på för att kunna slå Markus. Han såg Markus titta bedjande på honom. Det svarta i ögonen hade inte försvunnit. Han såg att Markus hjärna gick på högvarv för att hitta en lösning.

Just det här tillfället hade han väntat på väldigt länge. Det allra första slaget. Han hade inte tänkt att nedbrytningen av Markus skulle börja så snabbt men han kunde inte hålla sig. De måste börja annars skulle han explodera. Han kände på sin biceps på höger arm i höjd med tatueringen. Muskeln var stenhård. Det var den kraften som Markus snart skulle känna på. Han flyttade sig lite bakåt eftersom han satt för nära för att kunna få slaget hårt nog.

 

Nu skulle det ske. Lukas kände över sina knogar med handen. Skulle han misshandla Markus med öppen eller knuten hand? Pulsen rusade. Det måste bli knuten hand! Och max styrka. Nu ska Markus få se vem som är mannen här. Han drog tillbaka sin hand och gjorde sig redo för att slå.

 

– Du är så otroligt vacker Lukas, sa Markus plötsligt och såg upp på honom.  

Ordens slog som en slägga mot huvudet för Lukas. Vacker? Han hade alltid fått höra att han var het, snygg och sexig. Men att han var vacker var det bara en person som hade sagt till honom tidigare. Mamma. Trots att deras relation varit komplicerad redan från början så hade han alltid älskat sin mamma och gjort precis allt för henne. Nu hörde han orden igen. Den urkraft som hade byggts upp rann ur honom.

– Jag älskar dina kyssar, sa Markus. Kan du inte kyssa mig istället för att slå mig?

 

Lukas lutade sig fram och kysste Markus. Det blev varmt och tyst i rummet.

Utanför hade kväll övergått till natt. Där låg den svarta sjön som en spegel. Endast i den norra delen krusade sig vattnet. Ovanför sjön tornade bergen upp sig mot himlen. Under ytan var det mörkt. Sjön var djup. På sina ställen mycket djup. Där nere i mörkret ruvade en hemlighet.

Över trakten hördes återigen ljudet av storlommens ödes­mättade läte.

 

Driften att slå Markus försvann bara tillfälligt med hjälp av kyssarna. Den kom tillbaka och blev allt starkare. Han måste slå honom.

Lukas slutade kyssa Markus.

– Du vill fortfarande slå mig va, frågade Markus.

– Ja.

– Jag förstår dig, Lukas. Du har något inom dig som måste ut.

Återigen hade nörden träffat rätt. Bara på några timmar hade Markus lärt känna honom bättre än någon annan. På något sätt var det skönt att Markus kände honom. Snart skulle han kunna vara helt öppen för Markus om vem han var när tiden var inne för det. Det var så blandade känslor. Han ville slå Markus men han ville också älska med Markus. Han ville plåga Markus men ändå få hans kyssar. Höll han på att bli galen?

 

– Slå mig då, uppmanade Markus lugnt. Du får slå mig.

Lukas blev glad av de orden. Den lille nörden visste hur han skulle göra honom glad. Han slutade inte att förvåna. När man trodde att man visste allt så kunde han tydligen hitta på något igen så att allt kom i nytt läge. Det var roligt att vara med Markus.

– Ja, jag måste göra dig illa. Annars kommer jag att explodera, sa Lukas ärligt.

– Ja jag förstår, men döda mig inte bad Markus.

– Jag kan inte döda dig nu, du gör ju som jag säger än så länge. Men jag måste straffa dig för att du var uppnosig. Du sa emot mig.

Lukas tog tag på båda sidor om Markus ansikte och kysste honom igen.

– Jag vet att du inte vill att jag ska göra dig illa men gör jag inte det så kommer jag att döda dig istället. Det är så som jag fungerar, sa Lukas lugnt.

Lukas lät sina händer gå ner för Markus kinder och stanna på hans hals. Då kom han på en idé som Markus kanske skulle kunna tycka om.

– Får jag strypa dig istället för att slå dig, frågade Lukas.

– Du behöver inte fråga mig vad du ska göra med mig, svarade Markus och tittade in i Lukas klarblå ögon.

Det var faktiskt ett bättre förslag än att Lukas skulle slå honom, tänkte Markus. Det skulle inte ge några skador varken på lång eller kort sikt. Förhoppningsvis inte alltså. Men definitivt bättre än att bli dödad.

– Du behöver inte vara orolig. Jag kommer att ta dig tillbaka till livet efteråt. Jag har gjort det förr förstår du, viskade Lukas. Många gånger.

– Okay, men lova att jag får leva, bad Markus.

– Du, jag lovar, sa Lukas. Jag kommer inte att slösa med dig.

 

Lukas var mycket nöjd. Det var ju en frivillig deal men att strypa är ju mycket coolt. Han var verkligen hård nu.

Lukas tog ett stadigt grepp om Markus hals.

– Tack för att du låter mig göra såhär mot sig, sa han. – Jag behöver det.

Lukas började strypa Markus sakta sittande gränsle över hans mage. Lukas muskler blev större. Lukas kunde genast se att Markus fick svårt att andas. Hela Lukas kropp var större än Markus kropp. Lukas såg hur Markus blev rädd. Hur lugn Markus än var som person så kan man aldrig vara förberedd på något sådant här. Paniken kommer alltid i ögonen. Varje gång.

Lukas tryckte ner Markus hårdare i sängen under honom och ströp honom med mer kraft. I samma sekund som Lukas tryckte ner Markus ytterligare så spreds paniken i Markus ögon.

Det här var så jävla sköööönt, tänkte Lukas.  Han kanske till och med sa det högt. Jag äger honom verkligen. Jag lyckas äga min värsta fiende. Jag har makt att döda honom eller låta han leva. Markus kämpade för att andas och drog i repen.

Lukas kände sig bäst av alla i hela universum. Han var den ende i hela världen som gjorde det här just nu. Han var ensam om att vara bäst. Han hade aldrig fått en sådan här känsla med Nimuel. Han kände sig mer överlägsen Markus. Han var den enda i världen som var totalt dominant just i den här stunden. Känslan fyllde varenda cell i honom. Tänk att han varit utan det här så länge. Han såg in djupt i Markus ögon. Lukas kände i situation en stark sexuell lust till Markus.

 

Det hela närmade sig slutet. Markus skulle strax bli medvetslös. Lukas hade fyllts med energi och kraft och ströp Markus ännu hårdare, flyttade fram sin kropp och kilade fast Markus kropp hårt mellan sidan ben och använde hela tyngden av sin kropp för att strypa. Han lyfte från sängen av kraften.

Det började pirra i Lukas ryggrad. Det strålade upp mot bakhuvudet och ner för rumpan och runt upp till framsidan. När Markus slutit ögonen kom Lukas kraftfullare än han gjort någonsin tidigare.

 

Han släppte genast greppet om Markus hals och kippade efter andan. Det friska syret kom långt ner i lungorna. Det pumpade fortfarande långsamt och kraftfullt ut i träningsbyxorna. Han började se små, små stjärnor i rummet.

Det här var den underbaraste känsla han någonsin känt i hela sitt liv. Lukas längtade tills att Markus skulle vakna så att de kunde göra det igen. Och igen.

 

 

 

 

Lukas kontrollerade Markus så att han andades. Det gjorde han. Lukas kände sig utmattad. Det hade tagit mycket kraft att strypa Markus.

Skulle han våga vila lite? Kanske hade inte Markus uppskattat det hela lika mycket som han själv hade gjort? Möjligheten fanns ju att Markus skulle vakna och hitta på något sätt att smita utan att han märkte det. Lukas gick in på toaletten och fräschade upp sig inför natten och hällde upp ett glas vatten. Han hade blivit törstig av att strypa Markus.

 

Lukas la en kudde till under Markus huvud och la sig därefter på mage över Markus. Markus trycktes ner i sängen av tyngden av hela hans kropp. Nu kunde han inte smita utan att han märkte det. Bra att Markus även skulle bli van att vara under honom. Det skulle han få vara mycket.

Lukas kysste hans läppar väldigt mjukt och kärleks­fullt. Han skulle snart vakna, det brukade bara ta några minuter. Ibland lite mer om man strypt hårt och länge.

Lukas ville vara nära Markus nu. Så nära som det gick. Han drog upp Markus tröja så att han skulle känna Markus hud mot sin. Markus var kallare än han själv. Skönt.  Han skulle lära Markus att uppskatta att vara under honom och att tillfredsställa hans behov. Alla behov. Även de mest extrema och våldsamma.

 

 

 

 

 

 

 

Markus vaknade. Det var fortfarande mörkt utanför fönstret. Han hade nog inte varit bortdomnad så länge. Kanske bara några minuter. Svårt att veta. Det gjorde ont i halsen. Han var törstig. Han hade svårt att andas. Men det berodde på att han var nedtryckt i sängen. Lukas låg ovanpå honom och andades i hans öra med sin kind tätt emot Markus.

Sov han?

 

Hade han verkligen låtit en tortyrmördare strypa honom? Det hade inte varit trevligt att bli strypt av Lukas men alternativen hade varit sämre. Han hade försökt att låtsas bli medvetslös men det hade Lukas nog genomskådat eftersom han hade strypt honom ännu hårdare. Men att bli misshandlad hårt eller att bli dödad var inte bättre. I en sådan här situation gällde det att hålla huvudet kallt så långt det går. Det var när människor kom i panik och utmanade sin gisslantagare som folk blev dödade. Men visst hade han fått panik när Lukas använt sina massiva muskler till att trycka ner honom och hindra honom från att få luft.

 

Han hade sett ett odjur i Lukas ögon just då. Ett odjur som var helt omöjligt att tämja. Markus hade sett att Lukas älskade att göra honom illa. Och det skulle inte sluta med det här. Markus tvekade inte om att Lukas var mycket farlig. Vart hade Lukas fått all denna aggressivitet ifrån? Varför gillade han att kyssas? Varför var Lukas så gullig mot honom ibland? Och så kanske den mest besvärande frågan - varför gillade Markus att kyssa Lukas.

 

Det var ju en ödets ironi allt det här, tänkte Markus. Allt han alltid drömt om var en vacker och kärleksfull pojkvän som han kunde älska. Han hade tittat upp mot sin stjärna och önskat just detta.

Nu låg han där med den vackraste killen som han någonsin sett. Tätt intill honom. Hoppet hade väckts till liv när ”Alexander” visat honom uppmärksamhet. Att han faktiskt kunde få en kille. Hoppet växte att han kanske inte behövde bli den ensamme stofilen. Men verkligheten var inte vad den såg ut att vara.

Nu var han fastbunden och utan möjlighet att smeka killens hår. Han kunde inte krama honom. Och just den här killen skulle komma att döda honom på en sekund om han gjorde något fel. Återigen var lyckan nära, men helt oåtkomlig.  

Tårarna började rinna nerför Markus kinder. Han grät helt tyst för att inte fånga Lukas uppmärksamhet. Var det här hans öde? Att vara ensam till och med när han var så nära en kille. Markus kände sig så maktlös. ”Alexander” hade varit sexig, smart, initiativrik och snäll. Hur var Lukas? I vart fall de första tre sakerna. Men gick det att få honom snäll?

 

Markus såg ett glas vatten som stod på nattduksbordet. Han hade kunnat ge mycket för att få dricka några klunkar ur det där glaset. Blicken gled över till fönstret igen. Han kunde inte se några stjärnor. Det var lika bra det. Han ville inte att hans stjärna skulle se honom nu. Han låg och funderade över sin situation men allt kändes vara mer och mer hopplöst.

 

Lukas vaknade med ett ryck. Det var lite ljusare i rummet. Natten var på väg att dra sig tillbaka.

Han var utsövd. Markus låg och sov under honom. Lukas kände hur han andades. Lukas såg att Markus hade gråtit, det var små åar av salt på kinderna. Händerna fortsatte över kinderna ner mot Markus hals. Där var märken kvar efter strypningen. Han la sina händer på samma ställe som märkena.

Lukas gillade att Markus gråtit. Vad som än hade rört sig i hans huvud när han gjort det så var det en del i att bryta ner honom och få honom att inse at han var ägd.

 

Det var då något började attackerade hans känslor. Tänk om han kunde behålla Markus hos sig för alltid.

Han fastnade med blicken på Markus. En svag lampa utanför lyste upp hans ansikte. Gullig. Kunde han ha Markus som sin, äga honom och bestämma över honom men kanske inte tortera honom. Kunde det funka? Det var helt nya tankar som öppnade möjligheter. Då kunde han ju ha kvar Markus år efter år. Få veta allt om Markus. Kanske berätta saker för Markus som han inte skulle kunna berätta för någon annan. Det skulle vara så skönt att berätta för någon. Kanske bara slå honom ibland för att visa vem det är som bestämmer och avreagera kunna sig på honom då och då när något gått fel. Göra honom lydig och trycka ner honom. Se till att Markus tillfredsställer honom allt som han behöver. Straffa honom när han gör fel. Men även mysa med honom och kyssas. Skulle Markus kunna tycka om honom?

 

Men om han ville ha Markus kvar så var det väl ganska sjukt att strypa honom det första han gjorde. Ingen gillar ju att bli strypt. Det han gjort skulle få Markus att vända sig emot honom och aldrig vilja vara hos honom mer. Det bästa vore ju att få Markus att bli tillgiven honom och lyda honom för att Markus själv ville det. Hur skulle han lyckas med det? Hur skulle han få Markus att gilla honom efter det som han nyss gjort mot honom.

Lukas kände sig plötsligt tom. Hade han förstört allt nu? Varför var han inte bara normal…då kanske Markus ändå skulle kunna tycka om honom och vara med honom utan att vara bunden och tvingad till det. Lukas ångrade sig. Han ångrade sig så jättemycket.

 

Men skulle det funka? Markus skulle säkert rapportera till polisen att det var han som dödat Nimuel så fort han kunde. Om han inte redan skvallrat det till polisen förstås.

Men vänta ett tag! Höll han på att bli en mes? Han fick inte glömma att Markus var en fiende. En polis som var ute efter att sätta dit honom. På livstid. Markus brydde sig inte ett skit om honom, ju. Markus hade makten att förstöra hans liv. Nej, det skulle han inte få göra! No, way!

Lukas svepte innehållet i vattenglaset. Ånger­känslorna sköts åt sidan. Lukas bestämde sig istället för att dominera Markus totalt.

• Jag äger dig, viskade han i Markus öra.
  Ingen reaktion. Men det var ändå skönt att säga orden. De var ju helt sanna.
  – Jag kan göra vad jag vill med dig, viskade han.
  Fortfarande ingen reaktion.

– Jag ska döda dig, sa han. Nu högre.

Han ruskade om Markus hårt. 

– Vakna!

– Va…va är det, frågade Markus.

– Du ska inte sova! Du ska dyrka mig.

– Jag sov inte…jag…, började Markus.

– Ljug inte! Har jag varit tung?

– Ja, du är ganska tung svarade Markus trött. Hur tung är du?

– Åttiofem kilo när jag vägde mig senast.

De såg på varandra och det blev tyst en stund.

Lukas satte sig upp gränsle över Markus och sträckte på sig med armarna rakt uppåt och sedan framåt för att låta händerna falla ner på Markus huvud.

 

Han satte sig längre fram över Markus bröst som att göra sig redo för att strypa honom igen för att se hur Markus reagerade. Då kom det svarta blixtrandet i ögonen igen. Markus var med honom, de var bra. Lukas blev genast upphetsad. Det var inte meningen alls att han skulle bli det och han hade inte tänkt göra något mot Markus än. Men det hade förändrats på en sekund. Lukas tog bort kuddarna under Markus huvud och satte sig på knä på Markus bröst.

– Vad ska du göra med mig nu, frågade Markus.

– Jag vet inte, har du något förslag, frågade Lukas och tittade ner på Markus.

– Nej jag har inte något förslag, svarade Markus. Du kan väl ge mig ett glas vatten?

Vattnet i glaset på nattduksbordet som hade hägrat honom i natten var borta. Glaset var tomt. Uppenbarligen hade Lukas varit upp i natten och försett sig själv med dryck. Det var väl krävande att vara fångvaktare kan man förmoda. Och det var väldigt varmt i rummet dessutom.

– Är du törstig, frågade Lukas.

– Ja, jag har varit törstig sedan i natt, svarade Markus.

– Så du är mycket törstig nu då?

– Ja.

– Du skulle kunna dricka en hel del då, frågade Lukas och log.

– Ja det är klart svarade Markus.

– Jag ska ge dig att dricka. 

Lukas reste dig och öppnade och hämtade en flaska bubbelvatten som stod på ett litet runt bord. Han förde den långsamt mot Markus mun.

– Är du redo att dricka vatten, frågade han Markus.

– Ja, svarade Markus.

– Lukas tog själv några djupa klunkar direkt ur vattenflaskan.

– Du ska få vatten, försäkrade han Markus innan han drack några klunkar till.

Markus följde vattenflaskan med blicken. Lukas såg att han gjorde det.

– Men du kommer få väldigt fint vatten, skrattade Lukas.

Så satte han vattenflaskan mot Markus mun och lät honom dricka. Kolsyran gjorde ont i halsen. Och lite vatten rann ur munnen. 

– Du dricker slarvigt.

– Ja, men du hällde i vattnet så snabbt, svarade Markus,

– Det gjorde jag inte. Säg förlåt, sa Lukas.

Han tittade på Markus. Det var tyst. Vad skulle han göra med Markus om han inte bad honom om ursäkt. Markus hade varit mycket uppnosig när han sagt emot honom precis. Det var andra gången han var uppnosig mot honom. Hade han inte fattat?

– Du har rätt, sa Markus. Förlåt att jag var slarvig sa han och såg bedjande på Lukas.

– Du får dricka två klunkar till men du får inte mer förrän ikväll, sa Lukas. Förstår du det?

• Jag förstår det, Lukas, sa Markus.

– Bra, sa Lukas och satte vattenflaskan mot Markus mun igen som girigt sög i sig två stora klunkar.

 

Lukas plan var att bryta ner Markus tillräckligt innan de skulle åka. Annars var det för riskabelt och han kunde få för sig att fly mitt i allt. Lukas måste ju koncentrera sig på att köra bilen och så. Han litade inte på de automatiska systemen.

– Dyrka mig nu, beordrade Lukas.

Lukas hade haft bar överkropp sedan dagen innan och lutade sig fram och sa åt Markus att slicka hans bröstvårtor. Det kändes skönt att vara sexuell med Markus. Första gången med en kille dessutom.

Det var dags för Markus att lära känna hans kropp mer. Lukas beordrade Markus att kyssa alla delar av hans kropp. Det var en ny invigningsrit för Markus som han hittat på. Markus måste lära sig att tillfredsställa honom bäst. Det var det han var till för. Varenda millimeter skulle kyssas. Det skulle nog Markus tycka om eftersom han hade sagt det där med att han var ”vacker”.

 – Vad ska jag göra för att du ska lita på mig, frågade Markus efter att Lukas begärt att få området under sin navel kysst.

– Du vet väl att jag inte kommer att kunna smita. Då kommer du ju att förfölja mig och ta hämnd.

– Ja, det kommer jag göra. Du är min och du kommer aldrig att bli fri från mig, Markus, sa Lukas. Men om du smiter så kommer jag att komma för att döda dig. Du måste förstå det, Markus. Och det kommer inte att vara någon snäll död. Jag kommer att sakta tortera livet ur dig. Jag kommer bara se till att det finns ett litet skal kvar av dig. Gör du så mot mig så kommer jag verkligen att njuta av att döda dig. Förstår du?

– Jag förstår, svarade Markus och tittade upp på Lukas.

Lukas log men han menade allvar. Visst skulle det bli så som han sa. Lukas skulle ju inte lämna honom ifred. Han såg Markus som sin ägodel nu. Och Lukas var ju smart. Det hade inte funnits ett enda tillfälle för honom att meddela omvärlden eller fly.

Tänk att killen kunde säga att han skulle tortera livet ur någon och le samtidigt. Det hela var ju minst sagt intressant. Men beteendet gav honom samtidigt kalla kårar ända in till benet.

 

Det tog lång tid att kyssa Lukas kropp. Kanske flera timmar.  Ibland hade Lukas tryckt ner Markus i sängen. Men han hade inte försökt att slå honom. Det var konstigt. Trots att kyss-riten tagit så lång tid så hade inte Lukas tröttnat en enda sekund. Så det verkade som om han gillade det.

 

Markus hade rätt. Lukas njöt av Markus kyssar. Det kittlades när han blev kysst. Det var så bra att Markus kunde lära känna hans kropp så att han kunde göra det skönt för honom när han behövde det. Det var skönt att bli dyrkad. Han kände sig överlägsen och bäst. Kanske var det som Markus sa. Han var nog rätt vacker ändå.

 

De hade pratat under tiden och kommit varandra närmare. Markus hade lärt sig Lukas kropp. Det var väl det som på något sätt var meningen, hade Markus tänkt. Markus hade iakttagit Lukas noga. Lukas hade mest blundat och njutit. Ibland hade han ryst till och hans hud blivit knottrig kyssarna.

Lukas plan hade funkat för Markus hade lärt sig exakt vad Lukas gillade, hur varje del reagerade på att bli kysst, nafsad, sugen eller slickad. 

 

Lukas tyckte att Markus hade accepterat sin roll på ett bra sätt. Visst hade Markus sagt saker som var uppnosiga men Markus var ju rolig. Väldigt torr och nördig humor men Lukas gillade det. Lukas hade skrattat flera gånger åt saker som Markus sagt.

Att Markus hade pussat och slickat honom under fötterna hade ju också bidragit såklart. Det hade känts riktigt nice. Och det hade varit så fucking hett alltihopa.

 

Lukas älskade att få skratta. Det hade inte varit så mycket skratt hitintills i Lukas liv. Först att växa upp med en alkismamma. Sedan spela tuff i skolan där allt var ett spel för att inte hamna i underläge igen. Alltid vara på sin vakt och alltid vara under press för att överleva. Aldrig ens få vara sig själv med någon.

Det var mycket som var annorlunda sedan han träffade Markus. Samtidigt som Lukas kände att hans makt ökade över Markus så kände han att han att det blev svårare och svårare att döda honom. Hur skulle han ens göra det? Det skulle nog inte gå helt enkelt. Och de planer han hade haft för Markus. Hur skulle han göra med dem? Det var mycket att fundera på nu. Kunde han ens göra illa Markus liksom. Han gillade ju Markus mer och mer och…

…plötsligt slutade kyssarna. Markus hade somnat. Markus var tydligen en sömntuta. Men allt det här måste ju vara en omställning för honom såklart. Han måste ju känna en viss press och bli trött av den.

 

Lukas, kom på sig själv att söka undanflykter han kunde för Markus. Markus hade ju slutat kyssa honom utan att han hade lov till det. Lukas började istället tänka på något sätt att straffa Markus.

Lukas satte sig upp över Markus och la sina händer mot hals. Helt otroligt att Markus hade gått med på att låta honom strypa honom. Vad mer skulle han gå med på att låta göra?

 

Lukas lade sig bredvid Markus en stund. Han hade haft det så himla skönt när Markus hade tagit hand om hans kropp. Helt underbart hade det varit. Han försökte komma på när han hade njutit så mycket tidigare? Han kom snabbt fram till svaret. Han hade aldrig njutit så mycket. Det här var rekord. Han kände sig trygg och Markus hade dyrkat honom precis rätt. Han njöt väldigt mycket av att kyssa Markus. Skulle han kunna nöja sig med det? Lukas drog sin hand genom Markus hår.

Markus var ju så fin där han låg och sov. Hans lilla bae. Verkligen hans, haha. Han kröp intill Markus.

– Jag älskar dig Markus, viskade han i Markus öra. 

Lukas blev väldigt förvånad över sig själv. Varför hade han sagt så? Var hade de orden kommit ifrån? Men det var något som hände när han uttalat de orden. Han hade aldrig sagt så förut och det kändes väldigt ovant att säga dem. Det hade varit en väldig känslomässig urladdning att strypa Markus och att sedan bli omhändertagen. Det var något som hände inom honom. Han ryste till i hela kroppen och håren på armarna resta sig. Det kändes otroligt skönt. Han sa orden högt igen.

– Jag älskar dig, Markus.

Fan, va det kändes bra!

 

Lukas reste sig från sängen gick ut och tittade bland Markus saker. I jackan låg en telefon. Lukas satte sig på sängkanten och lånade Markus pekfinger och låste upp den. Han kände sig nyfiken! Kanske kunde han få reda på lite mer om Markus.

I bildgalleriet fanns bilder från Stockholm. Mest naturvyer över vatten och Gamla Stan. Mer bilder över vatten. Och bilder tagna från en båt. Öar, sund och grund på många bilder. Många bilder på solnedgångar. Alltså…jättemånga! Men det var nästan aldrig någon mer person på bilderna.

Markus hade tydligen varit ute och fiskat också. Om Markus gillade att fiska så var ju det bra. Lukas tittade på Markus. Han sov fortfarande. De kanske skulle kunna ha en fisketävling någon gång. Bäst för Markus att han inte vann. Men det kunde ju bli bra ändå i så fall. Lukas kunde straffa Markus om Markus vann. Eller så kunde ju Lukas utkräva pris om han själv vann. Det var liksom en win-win situation. Lukas hade precis uppfunnit en ny variant av win-win.

 

I telefonen fanns också bilder på ett stort vitt hus. Verkade vara ett slott som Markus hade bott i på en konferens eller så. Det var bilder på några fina damer och farbröder på någon restaurang. Och en skum film. De sista bilderna i telefonen var ganska mörka. Lukas zoomade in i en av bilderna.

 

Han visste genast vad han tittade på.  På bilden såg han sin överraskning som han ordnat till Markus i Teodoras hus.

Efter att hon givit sig iväg hade Lukas genast roat sig med att inreda en del av det dolda utrymmet under huset till sitt egna hobbyrum. Han hade haft väldigt roligt när han hade pysslat med det. Han hade hängt upp ett halsjärn han hade kvar och skruvat in det ordentligt i väggen så det satt stenhårt. Halsjärnet hade vissa beslag på sig som glänste i blixtljuset.

På bilden syntes också lite handbojor och ett bord som han ställt dit med en madrass på. 

 

Teodoras källare var ju märklig för att tillhöra en villa. Men det hade såklart med husets historia att göra och varför huset byggdes från första början. Lukas hade många gånger varit på väg ner där för att utforska den men Teodora hade stoppat honom varje gång. Till sist fantiserade hon ihop en historia om Källargubben som bodde där nere.

– Källargubben blev kvar där nere och han kommer och tar dig om du går ner där i mörkret, hade hon sagt och spänt ögonen i den lilla pojken.

Det dröjde många år innan Lukas vågade sig ner där och när han väl gjorde det så upptäckte han tre stora pansardörrar vid sidan om varandra. De var låsta med kedjor och hänglås. Där var det stopp på utforskningen. Han hade aldrig kommit längre än så.

 

Därför hade han bara använt första rummet innan de tillbommade dörrarna för att inreda sitt hobbyrum. Teodora brukade säga att hon inte varit nere i källaren på decennier så risken att hon skulle upptäcka något där nere var liten. Allt kunde plockas bort snabbt och återställas snabbt om Teodora ringde och sa att hon skulle komma tillbaka eller så.  

 

Han hade haft Markus i tanken när han designade rummet så det var Markus storlekar på allt. Men det fanns mycket kvar att ordna. Det måste vara rätt ljus och det var fortfarande för kallt där nere.

Lukas hade planerat hobbyrummet för att fångenskapen skulle bli många gånger bättre än med Nimuel. För Lukas alltså. Med den här lösningen skulle han ju kunna misshandla Markus flera gånger varje dag. Till och med innan frukost och så trötta ut sig på honom riktigt ordentligt innan det var dags att sova. Bra träning också. Mer flexibelt för kroppen än ett vanligt gym.

Det var verkligen perfekt uttänkt hobby. Och så kunde han ju fiska och njuta av sommaren samtidigt. Och få betalt av Teodora för att sköta hus och trädgård. Och leka med Timmy.

Ingen kunde höra Markus skrika i källaren och det var praktiskt att ha honom i samma hus. Bättre än att behöva gå den jobbiga vägen till torpet som med Nimuel. Nimuel var verkligen en värdelös idiot.

Lukas hade också planerat att köpa en babyvakt så att han kunde höra hur Markus kved av smärta efter misshandeln. Hur han grät och hur han snyftade där nere helt ensam i mörkret två våningar under Lukas. De ljuden skulle vara as-sköna att somna till varje natt där han låg i sin bekväma säng.

 

Så hade planeringen sett ut…innan Lukas lärde känna Markus mer. Läget hade förändrats dramatiskt sedan dess. Den tanige nörden överraskade gång på gång. Han var helt orädd och visade styrka. Lukas var tvungen att försöka förstå vad de oförklarliga känslorna för Markus betydde.

 

Markus hade alltså varit i källaren. Han hade sett tortyrrummet med halsjärnet. Halsjärnet som var exakt av den modell som han hade använt på Nimuel. Det måste ju polisen ha hittat eftersom den lämnats kvar runt Nimuels hals. Markus måste ha sett den. Det skulle varit svårt att förklara varför han hade ett sådant likadant halsjärn. Och i Teodoras hus fanns ju hans DNA på allt i hobbyrummet. Lukas hade underskattat Markus ännu en gång. Markus hade bara på några dagar bundit honom till det som hade hänt i ödetorpet. Trots att Markus visste att det var Lukas som hade tagit hand om Nimuel så hade han ändå sökt upp honom. Helt själv. Killen hade ju ha nerver av stål.

Men han verkade inte ha sagt något till någon. Hade Markus gått sagt något till polisen så hade de letat igenom huset hade han varit fast vid det här laget. I fängelse för hela livet. Utan att ha någon frihet att göra som han vill. Hans egen mamma skulle ta avstånd från honom när hon fick höra vad han hade gjort. Då skulle hon definitivt ta livet av sig. Markus hade skyddat honom från att åka fast. Han hade räddat livet på Lukas mamma. Varför hade han gjort det? Lukas raderade bilderna från telefonen.

 

Markus hade tagit en enorm risk för att skydda honom och skulle såklart bli av med sitt jobb om någon fick reda på det här.

En våg av ömhet sköljde över Lukas. Markus visste vilken dålig människa han var. Men han hade ändå valt att rädda honom. Tyckte Markus om honom? På riktigt? Varför hade han inte sagt nått?

 

Lukas kände hur solen plötsligt nådde upp över de höga fjälltopparna på andra sidan sjön och lyste honom i ansiktet genom fönstret. Han kände solens värme. Rummet färgades mörkt rött. Det var en mäktig symbolik i det. Hans liv hade nått gryningen efter ett långt mörker. För första gången sedan han var en liten pojke i spindelmannenkläder skulle han kanske kunna vara sig själv med någon. Någon som kände honom utan och innan och någon som verkligen ville lära känna honom. Någon som kunde lyssna på honom hur dåligt att mått efter tågolyckan och hur mycket han hade ångrat det. Men han var så ung då. Lukas ville berätta om alla mardrömmar han haft. Han hade vaknat på natten av att han skrikit här han drömt att han sett…nej usch. Han kunde berätta vad som hände med hans pappa. Om lusten han ständigt bar på att göra saker. Göra hemska saker.

Om det var någon som kunde få honom på andra tankar så var det Markus.

 

Lukas tittade på Markus. Han sov där i sin säng och andades tungt. Han rättade till några hårstrån som åkt ner på Markus panna. Lukas smekte honom bakom öronen. Ja, han älskade Markus. Och det var en helt underbar känsla. Lukas var lycklig.

Markus förtjänade inte något straff nu utan snarare en belöning. Han kanske borde ge Markus lite mat. Han hade varit alldeles för upphetsad för att kunna äta tills nu men nu kände han att han faktiskt var lite hungrig.

 

Lukas drog åt strypsnaran om Markus hals som en extra säkerhet. Han ville inte att det skulle finnas någon chans att smita innan de rett ut allt. Kanske ville inte Markus vara med honom efter strypningen. Lukas blev kall. Tänk om han verkligen hade förstört allt!

 

Det skulle bara ta typ tjugo minuter för honom att hämta lite mat i butiken i Tänndalen och Markus skulle förmodligen sova hela tiden. De skulle få ha en mysig frukost tillsammans. Lukas letade efter Markus bilnycklar i Markus jacka. Han hittade dem. Lukas hängde upp den ”stör ej” skylt och försvann ut i gryningsljuset.

 

 

 

 

 

Markus slog upp ögonen. Det skramlade i rummet bredvid. Han hade tydligen somnat. Hur kunde han somna när han var kidnappad? Det kunde väl inte vara normalt? Det måste varit av utmattning på något sätt. Eller en skyddsmekanism.

– Hallå, ropade han. 

Lukas kom springande in i rummet och hoppade upp på sängen och satte sig gränsle över Markus mage igen. Lukas började kyssa honom vilt.

– Jag har längtat efter att du skulle vakna, sa Lukas innan han började kyssa Markus på nytt.

– Men jag kan inte ha sovit länge, sa Markus. Max en timme.

– Ja kanske. Kanske lite mer.  

 

Markus yrvakenhet byttes mot förvirring. Vad hade föranlett denna omsvängning, tro? Från att strypa honom och ständigt hota att slå och döda honom betedde sig killen helt plötsligt som en fjortis som har sin första kärlek. Men kyssarna var verkligen söta. Och sköna. Lukas visste vad han gjorde när det kom till sånt. Han hade säkert fått rikligt med träning på att kyssas i sin dag.

– Jag har gjort mat till oss, sa Lukas. Vänta!

Som ett yrväder försvann han ut i nästa rum. Markus låg kvar och var om möjligt ännu mer förvånad. Han hade ju förstått att Lukas hade lite schizofrena drag men det här slog nog rekord. Ena stunden kyssa honom andra stunden strypa honom nästan till döds. Just nu var förändringen till det bättre, men det kunde väl svänga åt andra hållet lika fort. Det hela var oroande. Kom han inte underfund med hur Lukas fungerade så skulle han aldrig kunna bli fri. Lukas kunde inte bara ändra sitt utseende som en kameleont utan även sitt beteende. Det gjorde honom ännu farligare. Markus bestämde sig för att vara mycket avvaktande så att han skulle få tid på sig att förstå det hela bättre. Men hur mycket tid hade han?

 

Lukas hade köpt bröd, smör, ost, skagenröra (med citron) och gallerrökt skinka. Han hade även hittat Västerbysenap till den gallerrökta skinkan. Av detta hade han gjort goda smörgåsar. Till efterrätt hade han köpt kanelbullar och mjölk.

– Ligg still, sa han och försvann igen. 

– Är du hungrig, frågade han.

Markus hade inte känt efter. Det hade varit sådan anspänning. Och anspänningen hade inte minskat. Men att säga ”nej tack” när maten var framdukad skulle ju vara riskabelt.

Det var ju inte den enkla välstekta gyldene fjällripan som med kärlek östs med smör och baddats med salt och uråldriga örter och citron med perfekt krispigt skinn och serverad med traktens tillbehör och delikatesser. Den skulle han visst aldrig få. Å andra sidan var väl detta frukost? Han tittade ut genom fönstret. Ja, det måste det väl vara. Han hade tappat allt begrepp om tid men det var ju ganska ljust ute.

När han fick se maten så kom han på att han nog var ganska hungrig i alla fall. Det såg gott ut. Hur hade Lukas fått tag i maten?

– Ja, jag är hungrig, svarade han avvaktande.

Var det möjligen mer gift i maten? Hade Lukas slutligen bestämt att göra slut på honom? Var det därför han var så glad? Att det snart skulle vara över och att det i och med det fanns en fiende mindre på jordklotet?

– Bra.

Lukas satte sig över Markus knän och matade honom med smörgåsen. De tog varannan tugga av den. De pratade också skojade med varandra. Det tog lång tid att äta och när Markus skulle dricka vatten så lyckades han som vanligt inte dricka allt utan det rann utanför i mungipan. Han tittade oroligt på Lukas som bara skrattade och torkade bort det med sin hand. Det var jättegott att äta. De tyckte de båda två. När de ätit upp

hasade fram längre fram mot Markus.

– Jag kommer att lossa dina händer nu, sa han.

 

Markus begrep fortfarande ingenting. Vad var det som pågick? Var det dags? Var det nu han skulle dödas?

– Eh, jaha.

– Sluta med att säga ”eh”, sa Lukas. Det låter inte så bra.

– Ja, jag ska göra det, försäkrade Markus.

Lukas började lossa händerna sakta. Det var rosa streck på handleden där snöret hade gått. Lukas drog med sin hand över strecken för att de skulle försvinna.

– Aj, det gör ont där, utbrast Markus.

Lukas stannade upp en sekund. Så fortsatte han massera handleden och tittade samtidigt på Markus. Markus hade skyddat honom för polisen om han kunde tro att han skulle kunna undvika all smärta så trodde han fel.

Markus sa inget mer trots att det gjorde ont.

Lukas lossade också snöret till fötterna.

– Kom, vi tar en promenad, sa Lukas.

Varför ville Lukas ta en promenad? Allt blev mindre begripligt för varje minut.

– Ska vi åka någonstans, frågade Markus.

Lukas hade ju pratat om att de inte skulle vara kvar. Var det detta som skulle ske?

– Nejdå, vi kan väl bara ta en promenad, det är ju fint här?

– Men, började Markus, jag har bara det här rummet till klockan tolv.

– Hyr en natt till då? Här är din telefon.

Lukas sträckte över telefonen. Markus kunde se att det var hans mobil på en lång repa på baksidan. Tydligen hade den hämtats ur hans jacka och lagts på nattduksbordet.

 

Markus ringde upp. Det gick fram signaler och efter en stund svarade en Maria. Barbro var tydligen iväg och gjorde annat.

Det gick bra att hyra Ugglebo en natt till. Maria hade insisterat på att få städa rummet men Markus hade varit mycket bestämd. Ingen städning var nödvändig. Han skulle vara upptagen i möten och ville inte bli störd. Till slut gav hon med sig.

 

Markus pustade ut. En städning riskerade att försämra hans hälsa allvarligt. Risken var att Lukas skulle bli instabil om han inte fick som han ville och det kunde inte riskeras. Nu kunde Markus använda tiden för att försöka förstå vad som pågick.

– Klä dig. Vi ska ut, sa Lukas.

Markus lydde. Det började utveckla sig till en konstig kidnappning. Det var nog få kidnappare som tog med sitt offer ut på promenad. Utanför fönstret var det en varm sommardag. Markus reagerade på att det surrade humlor i några blommor utanför dörren. Sjön reflekterade det starka solljuset så att han fick kisa.

 

Det som sedan hände den dagen var svårt att förklara. De hittade inte någon bra väg runt sjön så de tog istället Markus bil på en utflykt. Lukas körde och stannade vid foten av en fjälltopp.

– Här går vi upp, hade han sagt. De gick upp på fjället. Markus pustade men Lukas manade på honom. Det var ett väldigt fint fjäll täckt av växter i intensiv ljusgrön färg. Längre upp låg en spegelblank liten tjärn och från toppen var det en otrolig utsikt. Markus såg Funäsdalen, Messlingen och det dramatiska Helagsmassivet. De åkte vidare mot Ljugdalen och nådde efter en stund en avtagsväg. Lukas körde in. Där uppe låg en ganska stor sjö Från sjön letade sig en porlande bäck. Markus drack av det klara vattnet. Han hade blivit så törstig av turen upp på fjället. Lukas hånade honom på skoj men han drack också.

 

Vid sjön fanns en liten smal sandstrand. De klädde av sig och badade nakna i sjön. Det var långgrunt och vattnet svalkade deras kroppar. Ljudet av deras skratt fortplantade sig över skön och hördes långt. De torkade i solen.

 

Ibland är det så, förstår ni, att när två killar av samma skrot och korn möts tänds ett ljus i deras ögon. Det här var en sådan dag då det hände.

 

Tillbaka i Fjällviken åt upp de upp de smörgåsar som kvar och lade sig i sängen. De var båda trötta efter dagen. Lukas sträckte sig över fjärrkontrollen till Tv:n och satte på den. Det var nyheter. Rymdstenen igen. Tydligen var den på ingång om bara något dygn.

– Vi kanske kan se nedslaget tillsammans, sa Lukas. Det vore väl häftigt att vara tillsammans när jorden går under?

– haha, ja verkligen men jag tror inte att jorden…

– Massera hårdare, avbröt Lukas med hårdhet i rösten.

Markus gjorde så.

Han hade inte en blekaste aning om hur man masserar någon skönt. Men han hade ju fördelen att han kunde Lukas kropp. Han visste hur han hud betedde sig. Han visste exakt hur mjuk Lukas var på alla ställen på kroppen. Och hård. Han visste hur Lukas smakade och hur han doftade. Och han började lära sig hur han skulle få Lukas att njuta. Det märktes snart att han verkligen hade lyckats lära sig Lukas. Lukas hade lutat sitt huvud framåt och hade slutat titta på tv:n. Lukas andades lugnt och det kändes att han blev varmare. Snart skulle hans hud bli lite fuktigare. Det var nog lättare att massera då.

 

Markus kysste Lukas lätt i nacken. Lukas rös till. Hans hud blev knottrig och nackhåren reste sig. Det visste Markus att de skulle göra. Markus kysste honom igen. Han hade lärt sig exakt hur han skulle göra för att få Lukas att njuta maximalt. Lukas hade inte beordrat honom att göra det men han gjorde det ändå. Det var inte heller del av en medveten strategi för att få Lukas att gilla honom så att han kunde bli fri. Så varför gjorde han det? Helt enkelt för att han ville!

Markus kysste Lukas runt om hans nacke. Han förde sina händer fram till Lukas bröst för att krama honom. Lukas lutade sig tillbaka mot Markus så att Markus skulle nå att krama honom. Lukas lutade sitt huvud bakåt på Markus axel.

 

– Tror du att det här skulle kunna funka, frågade han.

Lukas blundande fortfarande och rösten var så svag så att den knappt hördes.

– Vad menar du?

Lukas slog upp ögonen och tittade i taket.

– Att du skulle kunna fortsätta vara min om du var fri?

Det blev tyst.

– Ja, jag tror faktiskt det, svarade Markus efter att ha tänkt en stund.

Nu var hans långsiktiga frihet plötsligt ett ärende som låg på bordet för diskussion. Bara det var ett mycket glädjande tecken.

 

Lukas vände sig om och ställde sig på knä mellan Markus ben. Och tittade på honom från nära håll för att se om Markus ljög.

– Är det säkert? Du ser ju hur jag är. Du vet ju…

– Alla har sina egenheter, lugnade Markus.

– Det här är nog mer en än ”egenhet”.

– Ja, men vi kan kanske hitta något sätt att hantera det? Tillsammans alltså.

Det blev på nytt tyst en lång stund. 

– Tror du det, Markus? Tror du verkligen det?

Markus såg hur Lukas blåa ögon blev blanka. Det var tydligt att Lukas hade tänkt mycket på varför han var som han var och hade haft stora problem med sig själv. Lukas måste nog haft det mycket jobbigt många gånger. Och väldigt, väldigt ensamt. Han hade fått hantera sina känslor och drifter alldeles själv utan att ha någon att prata med. Det måste ha varit många jobbiga stormar i hans huvud. Stormar som han till slut inte kunnat reda ut. Det var väl därför det blivit såhär.

 

Då, med blicken fäst djupt inne i Lukas blåa ögon tyckte Markus plötsligt väldigt synd om Lukas. Visst hade han själv hade också varit ensam och lite utstött. Men han hade aldrig haft problem med sig själv på det viset som Lukas måste haft.

Lukas tittade fortfarande på Markus. Han väntade på svar.

– Ja det tror jag, Lukas.

Markus svar var förlösande.

– Tack för att du finns, Markus!

Lukas lutade sig fram och lade sina armar om Markus hals och kramade honom länge. Lukas smekte Markus nacke och bakhuvud samtidigt som han kramade. Markus kände att Lukas kämpade med att hålla tillbaka tårarna. Vad var det egentligen som höll på att ske?

– Du får gråta om du vill, sa Markus.

– Förlåt för allt jag gjort mot dig, sa Lukas. Jag hatar ju mig själv.

Rösten stockades. Då brast det för Lukas och han kramade Markus hårdare och grät öppet.

De kramades länge utan att säga något till varandra. Lukas hade blivit så varm av att gråta. Markus smekte hans rygg. Markus blev varm av att trösta.

 

På något sätt så hade all oro gått ur Markus. Han kände sig inte rädd för Lukas längre. Tvärt om kände han sig trygg. Det var ju det här som han önskat när han legat vaken och varit ledsen förra natten. Då hade känt sig så ensam, hjälplös och misslyckad när han legat med en farlig mördare. Då hade han önskat att Lukas istället hade varit en vanlig kille. Så hade plötsligt den vanliga killen uppenbarat sig precis framför honom. En kille som grät för att han hade gjort fel. En kille som hade brottats med sina problem. Markus kände en djup gemenskap och en väldig stark åtrå. Lukas hade ångrat sig. Han visste att han hade gjort fel. 

 

Den senaste tiden hade varit pressande för de båda. Det hade inte varit enkelt varken fånge eller ägare. Luften kändes genast lättare. Mer rik på syre. De var i situationen tillsammans och de skulle reda ut det tillsammans. 

De sa inget mer. Det var länge sedan Markus kände en sådan värme från en annan människa. Det syntes i Lukas ögon att han verkligen gillade honom. Det sägs att det är möjligt att någonting uppstår från ingenting. Men ur ett tomrum spirade nu en ung livskraftig kärlek mellan de två.

 

Lukas lade sig bredvid Markus och drog upp täcket. Indiana Jones skulle just börja på en tv-kanal som hade klassikerkväll. Markus lade sig på Lukas bröst. Han kunde höra varje slag av hans hjärta. Han kunde till och med känna hur det slog. Gång på gång på gång. Kanske var det ett gott hjärta som han hörde där inne.

Men var det kärlek han kände? Markus hejdade sig i sina tankar en liten stund? Var det kärlek? Nej, inte kärlek väl. Eller?

 

Det var sövande att höra hjärtat slå. Markus låg så hela filmen. De pratade om filmen ibland. Efter detta var det Crocodile Dundees tur. Då bytte de plats. Lukas hade verkligen ett så tjockt och fint hår. Det var helt underbart att smeka sig igenom det. Och det doftade så gott. Den doften hade förfört honom redan från första stunden han mötte Lukas.

 

– Vet du en sak, frågade Lukas plötslig.

Han var vänd bort från Markus.

– Nej, vad?

– Imorgon är min födelsedag.

– Oj, grattis i förskott då.

– Du visste väl redan att jag fyller år? Det har du väl kollat upp?

– Ja det visste jag faktiskt.

Datumet hade han ju fått fram tidigt, bland annat genom att titta på Lukas körkort.

– Ingen brukar gratta mig när jag fyller år, sa Lukas. Förutom min mamma förstås.

– Jag kommer att säga grattis, försäkrade Markus. 

– Vill du inte ge mig en present då?

– Jo, men hur ska jag kunna göra det.

– Du kommer att kunna ge mig en väldigt fin present. Jag lovar. Jag visar dig.

Markus funderade på vad som menades med det där men hann inte tänka så mycket mer innan nästa film startade. Alien. Den första. Markus ville inte se den eftersom den är otäck.

Markus hade två scener som var speciellt otäcka. En där Ripley fundersamt, och nästan i förbigående, säger att det inte verkade vara en nödsignal de hört och som lockade dem till platsen - det mer lät som en varning. Varför var det inte någon som lyssnade på henne? Det fattade inte att de måste utreda vad signalen betydde innan de springer rakt in i något!

Och en scen på slutet när man tror att allt är över. Nej, där är Alien. Fullt synlig till och med.

Irriterande att de måste ha med sig den där katten överallt. Där står Alien och hotar, nej då måste man stanna upp och locka på katten. Nej, så skulle det nog inte gå till i verkligheten.  

 

Lukas hade somnat men Markus hade inte en tanke på att fly. Lukas hade somnat med ett leende på sina läppar. När filmen var slut hade de båda somnat.

Ondskan från tv-apparaten fick allt svårare att tränga in i rummet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Markus vaknade av att Lukas stod bredvid sängen och puffade försiktigt på honom.

– Markus! Vakna!

Vad var det som skulle ske? Skulle han göra sig beredd på att bli strypt igen. Eller slagen? Hade Lukas försökt att tygla sina våldsamma behov men kommit fram till att det aldrig skulle gå? Hade han gjort något fel så att han förtjänade ett kok stryk? Hade Lukas bara spelat att tycka om honom och tröttnat på skådespeleriet? Var det i just denna stund som Lukas skulle göra sig av med honom och fortsätta sitt eget liv som om inget hade hänt? Möjligtvis tänka på honom någon gång om året som ett bra och lydigt offer som var väldigt rolig att leka med. Och någon som var kul att döda! Skulle han tänka på Markus försök att undkomma sin död och fnissa för sig själv? Markus tankar gick i spinn. Precis som de brukade göra.

– Du måste se det här! Kom!

Lukas viftade till sig Markus. Markus upptäckte att han var helt fri. Han hade glömt bort att han inte var bunden längre. Lukas stod vid fönstret och tittade ut. Markus reste sig. Han vinglade till när han försökte stå. Han hade legat i sängen länge.

– haha är du full, frågande Lukas och tog tag om hans axlar.

Lukas ställde Markus framför honom och la armarna om hans hals och lutade huvudet på hans axel.

– Ser du? Se så fint!

Markus tittade ut genom fönstret. Det var mörkt ute och på himmelen såg han en stjärna falla. Och sedan en till. Det blev långa vita streck över himla varvet. Sedan uppehåll.

– Ett meteorregn, sa Markus.

– De är ofta bara stora som dammkorn de där, fortsatte han, tittade på Lukas och nickade mot himlen.

– Är du säker på att det inte heter ”rymdnörd”, frågade Lukas och skrattade.

Det var solklart att han hade skaffat sig en supernörd med rymdintresse och allt. Lukas gillade det. 

Markus visste att ett sådant här meteorregn var väldigt ovanligt. Det kanske är någon form av splitter från den stora stenen som är på väg.

 

Det var en helt magisk syn. Stjärnfallen ilade över fjälltopparna. Markus inbillade sig att han även kunde förnimma det framflygande stjärnljuset även i den mörka sjön nedanför Ugglebo. Det var långtifrån säkert att han någonsin skulle kunna få se något liknande igen. De båda killarna stod där som förtrollade. Lukas kramade Markus bakifrån.

 

Markus vände sig mot Lukas och tittade på honom. Hur vackert stjärnfallet var så var Lukas ännu vackrare. Som en sagans prins som hade kommit till undsättning i hans ensamma och innehållslösa liv.

Markus kunde se stjärnfallen spegla sig i Lukas ögon. Lukas tittade ut och var också betagen av det han såg men vände sedan blicken mot Markus.

 

Tänk att få dela det här speciella tillfället med någon. Och tänk att det just blev Lukas. Markus var glad för det. Han och Lukas måste komma tillbaka hit och…

Mitt i den tanken var stjärnfallen plötslig borta. De återkom inte.

 

De kysste varandra. Med kärlek. 

– Grattis på födelsedagen, Lukas.

– haha tack.

Lukas kysste Markus lekfullt.

– Är det nu som jag ska ge dig din present?

– Nej, den ska du ge imorgon när vi kommer fram.

– Kommer fram? Vad ska jag ge?

Lukas puffade lekfullt ner Markus i sängen igen. Han gillade att spela på Markus osäkerhet. Det gav mer makt

– Vi måste sova mer. Vi ska åka långt imorgon, sa han.

– Vart ska vi åka?

– Det får du se. Vi får se om du känner igen dig. Jag måste binda dig. Så du inte hittar på något. Är det okay?

Lukas frågade om han fick binda. Ännu ett positivt tecken i rätt riktning.

– Ja, men du kan lita på mig nu. Jag kommer inte att smita från dig, Lukas. 

– Jag vet. 

– Märker du inte att jag tycker om dig, frågade Markus.

– Jo, det märker jag, sa Lukas och log mot honom.

Lukas band fast Markus båda händer och fötter igen. Det hade blivit en kort tid i frihet. Men det hade varit skönt att vara fri.

Lukas lade sig bredvid och sov snart. Det var tydligt att han kände sig trygg med situationen.

 

Markus kunde inte sova. Lukas hade tydligen varit vaken i natten igen. Varför gjorde han alltid så. Vad hade han haft för sig? Vad var det som höll på att ske? Vart skulle de åka?

 

När svaren på de frågorna uteblev övergick Markus till att analysera sitt eget beteende.

Det måste vara något fel med honom själv. Varför hade han inte bara smitit när han var fri? Stället hade han somnat framför tv:n precis som efter en tacoafton hos familjen Svensson. Han hade säkert haft en god chans att ropa efter hjälp. Men det hade han ju inte gjort. Nej, han ville helt enkelt inte! Han hade vant sig vid Lukas. Hur skulle det kännas att aldrig se Lukas mer? Markus ville inte tänka på det. Den tanken skrämde honom.

Lukas var grym ja, han hade ju strypt honom till medvetslöshet…det var ju inte riktigt normalt. Men efter det hade något mystiskt och helt oförklarligt hänt. Från att kräva lydnad och att kräva absolut makt hade Lukas blivit så underbart gullig mot honom och inte krävt någonting tillbaka. Kyssarna hade blivit ännu bättre och de var fulla av kärlek. De hade haft en helt underbar dag tillsammans med utsikt och bad.

Men han hade en förmodad mördare som låg bredvid honom. Och han var fortfarande bunden till händer och fötter. Det var inte heller normalt Markus sinne förmörkades. Det hela höll på att gå käpprätt åt helvete. Han var inne på en mycket farlig stig.

 

Markus plan var från första början sedan han blev infångad att han skulle få Lukas att gilla honom. Istället hade det blivit tvärt om. Han hade börjat gilla Lukas. Till och med så mycket att han hade funderat över om det var kärlek han kände. Han hade drabbats av själva urmodern av Stockholms­syndrom.

Markus blev arg på sig själv. Hur hade han hamnat i den här situationen? Han visste ju att Lukas var farlig och ändå gått rakt i Lukas fälla. Var han så kärlekstörstande så att han hade blivit en idiot på köpet?

Om han kunde så skulle han ge sig själv några rejäla örfilar för att vakna till och skärpa sig. Men det kunde han ju inte. Han var ju fastbunden. Kanske kunde han be Lukas om det imorgon. Han förtjänade det! Men det var väl att utmana ödet. Det fanns ju risk för att det kunde spåra ur.

Markus funderade en stund till utan att komma på någon förklaring till det som hände med honom.

 

Lukas vaknade tidigt men solen var redan uppe. Det kurrade i magen. Idag skulle bli en lång dag. Han rättade till Markus lugg och smekte hans kind. Fastän han var en tönt var han ju supergullig. Lukas bestämde sig för att smita ut och köpa frukost. Den saker han hade köpt dagen innan var slut. Då kunde de även göra mackor att ha på vägen. Han tassade ut och tog bilen till affären i Tänndalen. De skulle få en härlig frukost tillsammans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Någon skrek hans namn.

– Markus? Är du där? Hallååå? Hooo hoooo?

Markus kände sig vimsig. Hade han blivit drogad igen? Nej, det var nog bara vanlig trötthet. Men han kände igen rösten.

– Hallå? Kom hit! Hjälp, svarade han på tillropet.

– Var är du, ropade rösten.

– I sovrummet, svarade Markus.

Var höll Lukas hus?

– De sa i receptionen att du fortfarande var kvar och jag…

Bea stannade i dörröppningen när hon fick se Markus liggande bunden till händer och fötter. Informationen från syn och hörsel­intryck rasade in i Markus hjärna utan att de kunde sorteras. Hände verkligen det här? Men efter några sekunder samlade han sig. Han hade bara två alternativ och valde det ena.

– Ta mig loss! Snabbt! Jag berättar sedan! Vi är båda i absolut livsfara, sa Markus snabbt. Fråga inget. Okay?

Bea skyndade fram till sängen.

– Vad håller du på med? Vad är detta?

– Snälla Bea, ta mig loss! Fort!

För första gången blev Markus rädd. Om Lukas kom så skulle han inte tveka. Han skulle döda dem båda två. Skoningslöst och direkt. Bea hade inte förtjänat att dö på det sättet. Inte han själv heller för den delen. Bea såg att Markus var rädd. Hon löd och tog genast tag i snöret vid ena handen.

Knutarna var hårt åtdragna och de var svåra att ta lirka upp.

– Vi måste skynda oss, manade Markus.

Det hjälpte inte att mana på Bea. Det skulle få bära eller brista.

 

En arm kom loss. Markus sträckte sig på sidan och började lirka knuten på den handled som satt fast.

– Ta benen. Markus höjde rösten i kommandot.

– Du måste berätta sedan vad det här är, sa Bea. Är det någon pervers sexlek? Som gått snett? Jag måste ha missbedömt dig, det är ett litet vilddjur i dig, Markus.

– Ja, nog är det något som gått snett alltid, svarade Markus snabbt.

Han gillade inte att Bea tog sig tid att skämta och håna honom. Om hon bara visste allt så skulle hon jobba hårdare för att få honom loss.

Så återstod endast en fot att ta loss. Men den knuten var extra hårt åtdragen. Bea bet i knuten med tänderna.

– Fooort, sa Markus med panik i rösten.

Bea svarade inte, hon förstod att det var allvar. Markus tittade sig om i rummet. Det fanns inte något att göra. Det vore väl ändå ironiskt att bli dödad när det vara återstod en liten knut till friheten. Bea hade med tänderna lirkat upp en knut men det var en kvar. Den gav inte med sig alls. Lukas hade bundit honom med dubbla av varandra oberoende repsystem. Han såg flaskan med vatten som stod vid bordet.

– Slå sönder flaskan, sa han till Bea. Gör det mot kaklet framför eldstaden.

 

Nej, det skulle aldrig kunna gå!! Skulle han be Bea att gå? Att försvinna ut och sätta sig i säkerhet så långt från Ugglebo som möjligt? Nej då måste han binda fast sig själv innan Lukas kom och det skulle inte bli bra. Lukas kommer att se att han försökt att ta sig loss. Då skulle vad som helst kunna hända. Dessutom skulle det ta längre tid. Nej, punkten för när han fortfarande kunde ändra sig hade passerats. Det fanns ingen återvändo. 

 

Bea tog flaskan och försvann. Ljudet av krossat glas kom ögonblickligen från rummet intill och Bea kom tillbaka med halsen på flaskan Hon visste vad hon skulle göra, hon började fila med den vassa änden på snöret.

När som helst skulle Lukas komma. Han skulle nog straffa Markus med att döda Bea först för att låta honom se hur han gjorde det. Lukas skulle se till att Bea led när hon dog. Sedan skulle turen komma till honom själv. Då skulle det bli ännu värre. Han skulle dödas över flera dagar. Kanske veckor. Kanske ännu längre. 

 

Jag vill inte dö, tänkte Markus. Jag vill verkligen inte. Inte nu när jag bestämt att leva!

 

Äntligen gick det sista vidriga snöret av. Markus kastade sig ut ur sovrummet och tittade hastigt ut. Hans bil var borta och på gårdsplanen stod en stor rosa lastbil. Han tog Beas hand.

– Kom, vi måste åka!

Hand i hand sprang de över gårdsplanen till lastbilen. Markus tittade sig oroligt runt.

De hoppade in i lastbilen.

– Köööööörr för helvete, skrek Markus.

Lastbilen startade och rullade ut från gårdsplanen och senare upp på stora vägen mot Funäsdalen.

Markus tittade i backspegeln. Vägen var tom.

 

Först då började Markus känna sig trygg. Han satt i en gigantisk lastbil som skulle vara omöjlig att stoppa. Den skulle rulla oavsett vad. Han lutade sig tillbaka i sätet. Han såg den långa raksträckan. Vägen bedde ut sig framför honom. Vägen mot frihet. Han var fri. Tårarna började sakta rinna. Han dolde händerna i ansiktet och grät.

– Lova att inte stanna för något, Bea.

– Jag lovar.

 

 

 

 

 

 

 

Lukas var eggad över vissa idéer han haft om sin födelsedagspresent och hade bråttom att komma tillbaka till Ugglebo. Han var full av energi. Att få mysa med Markus och ha en riktigt skön morgon. Ett helt nytt kapitel i hans liv var på väg att börja. Fan va najs att vara älskad av någon! Han var strålande glad.

 

Tänk att det var en liten nörd som hade fått honom på andra tankar. Markus hade inte bara räddat honom, han hade drivit ut det onda ur honom. Det onda mörker som han brottats med i hela sitt liv verkade inte finnas var i honom.   

Lukas skyndade sig över grusplanen för att komma upp till Markus och väcka honom med en lång kyss.

Skönt att den fula lastbilen var borta som hade stått i vägen nyss.

 

Men sovrummet var tomt. Lukas stod några sekunder med varorna och tittade in i det tomma rummet men det gick snabbt upp för honom att Markus hade smitit. Snörena var uppbundna. Vissa var till och med avslitna i ren panik. Markus hade haft en stark vilja att komma därifrån. 

 

Lukas blev rasande av åsynen av den tomma sängen. Han satte sig på sängen som om Markus var där. Lukas tog tag i en kudde vred om den. Just så skulle han vrida om Markus hals när han träffade honom nästa gång!!! Lukas slog besinningslöst på kudden. Så ska han slå Markus huvud. Han stampade på kudden. Han la den på golvet och hoppade på den. Lukas bestämde sig för att inte sluta hoppa på Markus huvud förrän det krossades under hans tyngd. De spelade inte någon roll om han var tvungen att hoppa på hans huvud hundra eller tusen gånger. Markus skalle skulle krossas under honom. Så ska Markus dö!!!

 

Sedan skulle han bryta upp skallen med våld. När den var helt öppnad helt så skulle han ta av sig barfota och köra ner sin fot i den och känna Markus hjärna mosas mellan hans tår. Sedan skulle han hälla ut det som var kvar i skallen på golvet och stampa sönder det totalt tills det inte fanns något kvar. 

 

Men innan dess skulle Markus få känna på en tortyr…en tortyr som ingen människa någonsin upplevt. Så han kommer att be om att bli dödad! Strypa och väcka honom till liv hundra gånger mist. Slå honom sönder och samman varje dag i flera månader. Låta honom bo i en liten bur. Begrava honom levande. Men låta honom leva. Ända tills den dag Markus bad på sina bara knän om att bli krossad under honom. 

 

Raseriutbrottet bedarrade när planen för Markus död var utmejslad.

Lukas satte sig på sängkanten. Det gjorde ont i hans fot. En stor glasskärva hade fastnat i hans sko och hade gått rakt igenom sulan när han stampat. Den satt en bit in i fotsulan.

Allt var Markus fel och han skulle få betala! Det skulle kosta honom hans liv! Lukas tog av sig skon och drog bort glasskärvan.  Hans fot skulle nog läka bättre med hjälp av näringen från Markus hjärna.

 

Lukas ställde sig och tittade ut genom fönstret. Precis på den platsen hade de stått i natt. Lukas hade haft sin lyckligaste stund någonsin när han lutade sig fram över Markus och kramade honom. Fastän situationen kändes så långt borta så var minnena starka. Han kunde känna fortfarande känna Markus värme och kärlek. Men det var över. Det var bara kyla och tomhet som återstod i Lukas liv. Uppenbarligen var han inte värd att vara lycklig ens i några dagar.

 

Markus hade lurat honom. Lukas satte sig på sängkanten. Ett mörker drog in över honom. Ilskan hade övergått i en avgrundsdjup sorg. En känsla att vara den som blivit lämnad. Att inte vara älskad längre. Att aldrig varit älskad. Att alltid vara ensam.

Markus hade förmodligen inte tyckt om honom en enda sekund. Markus hade ljugit när han sagt att han var vacker. Han hade ljugit om allt. Markus hade hatat att vara hos honom. Han hade bara kysst honom för att komma undan.

 

Allt Markus gjort hade gått ut på att komma undan. Under kyssarna hade säkert hatet växt inom Markus han hade använt all sin tid på att fundera ut ett sätt att komma loss. Han kunde lika gärna ha kysst en docka. Lukas kände sig ensammare än någonsin förut. Han hade gått igenom hela livet ensam men nu var han på nytt övergiven. Lukas tyckte synd om sig i denna stund. Det var ingen i hela världen som tänkte på honom just nu.

 

Något rispade till byxfickan. Det var papperslappen där Markus lovat att lyda. Markus ska få. Den här lappen kommer jag att köra långt ner i hans hals, tänkte Lukas. Det var tid för hämnd.

 

Lukas var farligare än någonsin tidigare.

 

 

 

 

 

 

Lukas hade fel. De var visst någon som tänkte på honom. Någon som tänkte på honom väldigt mycket dessutom. I lastbilen som närmade sig Funäsdalen gick Markus hjärna varm. Vad hade han gjort? Var det så brilliant drag att smita från Lukas? Nu skulle ju helvetets portar öppnas framför honom. Lukas skulle inte ge upp förrän han dödat honom.

 

För tillfället var han dock i säkerhet. Viktigt att tänka igenom situationen mycket noggrant utan att göra något förhastat. Inget skulle göras utan att det var ordentligt funderat på. Så var regel 1. Regel 2 var att inte glömma regel 1. Det var ju ingen åtgärd skulle behöva ske omedelbart som tur var. Lastbilen rullade på oavsett vad. Inget beslut behövde tas.

 

– Vad var allt det där om, frågade Bea.

Hon hade sett att Markus var djupt försjunken i tankar och hade därför dröjt med sin självklara fråga.

– Jadu, jag vet inte själv vad det där var om jag ska vara ärlig, svarade Markus lugnt.

Det blev tyst igen en kort stund.

– Det är märkligt vilka situationer man kan hamna i, fortsatte Markus eftertänksamt.

– Och nu har jag varken plånbok eller bil. Och ingen telefon heller. Jag har ingenting.  

– Du har mig, invände Bea. Du får låna pengar av mig. Jag kan ta ut kontanter till dig i en automat.

Markus tittade på Bea och torkade bort tårarna på sina kinder. Det som Bea sagt stämde faktiskt. Han hade henne. Och för det var han oändligt tacksam. Om han kunde så skulle han kasta sig runt hennes hals. Men hon körde ju.

– Du kommer inte att ha några problem att betala tillbaka va, sa hon och blinkade till Markus.

– Det är klart att jag betalar tillbaka, sa Markus och log.

Även Bea var honom på spåren.

– Du ser verkligen ut som ett vrak, Markus.

Bea hade nog rätt. Håret stod åt alla håll som på en galen professor. Huden var torr och stramade.

– Vad är det för märken du har på halsen?

Markus kände på sin hals. Han hade inte ont i halsen men här han kände på den så var det ömt. Och med fingerspetsarna kunde han känna en fördjupnad i huden där Lukas händer hade tryckt runt hans hals.

– Jag har lätt för att få blåmärken, svarade Markus sakta, samtidigt som han funderade på vad som egentligen var bäst att svara.

Skulle han berätta hela sanningen för Bea? Det vore väldigt skönt att göra det! Hon skulle säkert klara det men frågan är hur hon skulle reagera på de mest grymma detaljerna. Men att berätta allt för henne nu skulle strida mot den princip Markus nyss ställt upp för sig själv - att tänka igenom allt innan någon åtgärd vidtas. Det var redan många brickor i det här spelet och det sista som behövdes var ytterligare en bricka att ta hänsyn till. Dessutom var det ju givetvis utredningssekretess för vissa delar av berättelsen som man inte kunde prata bredvid mun om som en sladdertacka.  

 

– Så du var uppbunden och full med blåmärken men inget speciellt har hänt menar du?

Bea blev sträng på rösten.

– Nej, något har hänt såklart, svarade Markus.

– Ja, du var skräckslagen när jag kom, fortsatte Bea med fortsatt sträng röst.

– Ja, och det hade jag all anledning att vara, sa Markus.

– Jaha, sa Bea och väntade på mer information. Men det vart åter igen tyst.

– Det…började Markus trevande. Det har med jobbet att göra.

– ”Utredare”??

Det var spår av sarkasm i rösten. 

– Ja, ”utredare”, bekräftade Markus.

– Vad är det för slags utredning där man hamnar på det där viset?

– Nja, det är en mycket speciell utredning får man väl säga, sa Markus.

– Speciell, utbrast Bea. Du är verkligen hemlig­hets­full. Jag hittade dig bunden, du ser ut som ett vrak och har massa konstiga märken på dig. Jag ser ju att det är något speciellt som pågår.

– Ja, det kanske jag är, bekräftade Markus.

– Men det är roligt att vara ute på road trip med dig igen Bea. Vart är vi på väg förresten, frågade Markus.

– haha, du får berätta när du är redo för det. Vi är på väg till Södertälje.

– hehe vilken tur jag har. Att du inte var på väg till Kirkenes eller något likande. Vad gjorde du i Fjällviken igen?

– Jag glömde min necessär, jag upptäckte det när jag kom till Östersund. Jag ringde till hotellet och de hade hittat den i mitt rum. Då sa de att de kunde lämna den till dig eftersom du bodde kvar men jag tänkte att det var lika bra att hämta den själv. Jag visste ju inte när jag skulle få se dig igen och så.

 

Även om Markus var mycket tveksam om det verkligen var det rätta att fly så kunde han bara konstatera att det var en helt enastående omständighet att Bea dök upp i Ugglebo. Hade hon räddat hans liv? Eller hade hon klampat in och förstört en vacker och tidlös kärleks­historia?

 

Men vart hade Lukas tagit vägen? Han hade ju inte varit där. Det var ju som om han hade gått upp i rök. Hade han blivit skrämd av Bea och gömt sig? Nej, det verkade vara otroligt. Han verkade inte vara den som skrämdes så lätt och han skulle inte låta Markus komma undan bara sådär. Lukas hade helt enkelt inte varit i lägenheten. Varför? Det här krävde eftertanke på egen kammare. Vad var det som hade hänt? Allt detta gav inte Markus någon ro. Han hade ställts inför helt okända händelser och problem. Dessutom kunde det vara farligt för Bea om hon började lägga sig i.

 

Markus kände även att han behövde läsa på. Vad var Lukas för personlighetstyp egentligen? Fanns det några tips att få för att öka chanserna att klara av den här situationen? Det fanns ju definitivt sadistiska inslag. Men varför? Hur hade Lukas blivit såhär? Vad som låg bakom allt detta, det hade inte Markus fått klart för sig.

Samtidigt var Lukas så känslig. Så spröd på något sätt bakom den där självsäkra fasaden. Så kärleksfull. Om ögonen är själen spegel som det sägs så hade Lukas en väldigt vacker själ där inne. Och de där kyssarna ljög inte. Lukas gillade honom. Skulle det, trots allt och helt mot alla odds, vara möjligt att hitta någon väg ut ur det här? Skulle det gå att hitta någon balans? Att kunna tygla Lukas inneboende krafter och hantera dem.

Markus kom på sig själv att le när han tänkte på Lukas.

 

Plötsligt förmörkades hans sinne. Hade han blivit skvatt galen…

 

– Jag fick ett samtal från min bror, avbröt Bea in.

– Jasså, så trevligt. Hur var det med honom då, frågade Markus.

De mörka molnen skingrades.

– Det var väldigt bra. Firman hade tänkt om, fortsatte Bea.

– Tänkt om?

Markus såg nästan överdrivet undrande ut.

– Ja, de hade tänkt om. Han skulle få bo på hotell när han är ute så han kan börja jobba igen.

– Jaha, det låter ju mycket bra, sa Markus och låtsades pusta ut.

– Ja, sa Bea. Mycket bra. Och vi ska få larm i bilarna också.

– Jasså, oj, det var värst. Markus var fortfarande lika förvånad.

– Ja, tänk vilken slump. Vi pratade om det dagen innan.

– Vår herres vägar äro outgrundliga, påpekade Markus och gjorde en gest mot vindrutan och den blåa himlen utanför.

Bea skrattade.

– Ja, de verkar vara väldigt outgrundliga.

 

Vid Söderhamn tog Bea ut kontanter till Markus och var inne i ett varuhus och köpte lite kläder till honom. Markus klädde på sig. Bland annat en mycket neonröd tunn jacka. Samma färg som brukar finnas på flytvästar. Markus hade tittat länge på Bea när han fått på sig den. Den var verkligen så otroligt lysande neonröd.

Bea hade bara skrattat. Hon hade köpt den för att hon ärligt tyckte att den var snygg. Men de hade tydligen inte samma smak. Markus föredrog diskreta kläder. Svart. Eller möjligtvis grått. Såvida det inte gällde skor.

 

De åt lunch. Det hade ju varit fattigt med mat i fångenskapen. Inte en enda frukost hade det blivit. Men Markus hade inte vågat säga att han var hungrig eftersom han inte då visste vad som skulle hända.

 

På vägen ner pratade de om Perth i Australien dit det visade sig att de båda alltid velat åka, om Reagan och Trump, varför Barack Obama hade varit så superpopulär i Europa men inte i USA och om man ska köpa ekologiska grönsaker men inte nödvändigtvis närodlat. De pratade om Roxette och bilar. Och om rymdstenen ”Cocos”. Markus hade, för Beas pengar, köpt en kvällstidning. Prognosen var att stenen skulle ta en bana över Europa över Sverige och Finland stämde fortfarande men man kunde inte veta exakt om den skulle träffa jorden, brinna upp eller bara passera vidare. Troligtvis brinna upp men kanske inte hela, sa en expert. För första gången varnade en myndighet för att det skulle kunna bli materiella skador av en eventuell tryggvåg då stenen passerade i atmosfären.

 

Markus tänkte på Emil i Lönneberga och kometen som skulle komma när familjen var hos fru Petrell på fin middag i Vimmerby. Men det var troligtvis Halley´s komet och den skulle ju inte komma på nytt besök förrän 2061. Men Markus mindes hur skrämd han var av den historien som barn. Det hade varit smått otäckt. Som att invänta döden. Och Vimmerby låg ju bara några mil bort från Manningsholm. Han mindes känslan och den återkom på nytt. Det var bara dagar kvar till beräknat nedslag. Samtidigt vore det ju häftigt om den verkligen slog ned på land så det skulle bli en krater att besöka.

 

De pratade också relationer. Bea hade inte haft en pojkvän på flera år visade sig. Vilket var konstigt eftersom hon var så snygg. Markus marknadsförde att hon kanske istället skulle vända sig till ”the dark side” och prova en tjej och framförde en rad argument för detta. Bland annat att detta skulle passa väl in med stereotypen om lastbilskörande kvinnor, så kallade ”diesel dykes”.

Förslaget avvisades. Och det kunde ju Markus väl förstå. Han gillade ju, precis som Bea, killar.

 

Markus berättade att inte heller han inte haft en kille på flera år. Han berättade till och med om Patrik och i vart fall berörde lite hur han hade känt när det tog slut och att han brukade tänka på Patrik än i dag. Det var ju så länge sedan nu och oförmågan att gå vidare var ju uppenbar och pinsam.

 

Men för första gången kändes minnena efter Patrik blekare än vad de brukade vara. Han kunde inte längre känna Patriks värme i fantasin. Han kunde inte längre se han ansikte le åt honom lika tydligt. Det var något som hade hänt inom honom. Något stort. Något starkt. Något hade rubbats. Att minnena av Patrik glidit ifrån honom kändes inte bra.

 

Markus lät bli att berätta om sina känslor för den kallblodige mördare som han nyss flytt ifrån. Han skulle ägna mycket tankekraft åt det när han kom hem för att sortera ut vad det var som hänt och vad som behövde göras, så snart han fick lugn och ro. För sådana övervägande krävdes stillhet och var sak hade sin tid.

 

– Men det är okay att sakna någon, sa Bea. Jag gör också det. Men kanske inte på samma sätt. Alla är olika. Och det är ju helt okay. Tänk vad tråkigt det skulle vara om alla var lika. Bea fortsatte att lägga fram argumenten om att det måste finnas olika människor som är med och bygger samhället. 

– Som en regnbåge, avslutade hon.

Det opåkallade brandtalet hade inte Markus något emot. Det var uppenbart att Bea kände ganska starkt för ett öppet och fritt samhälle även om liknelsen med regnbågen kanske var lite väl kliché. I och för sig består ju en regnbåge av små, små vattenpartiklar som tillsammans bildar en väldigt vacker…

– Visst är det så?

Bea hade återigen avbrutit tankegången.

– Ja det är klart att det är så, ett fritt samhälle där alla får leva ett fritt liv som de vill är det bästa. Det finns säkert massor med forskning som visar på det, bekräftade Markus.

 

Bea var mycket intelligent och fritänkande. Mycket mer fritänkande än Markus. Men Markus insåg ju att han behövde ha nya perspektiv på saker och ting. Om inte är det lätt att saker och ting fortsätter att fungera på det sätt som det alltid gjort.

Under den korta tid som Markus bodde tillsammans med Patrik hade han exempelvis förstått att det faktiskt kan vara mysigt att somna med tv:n på, att man kan gömma hänglåsnyckeln i skon när man är på gymmet, att man kan vara vaken på kvällarna efter klockan tio samt att det är fullt möjligt att se skräckfilm utan att bli så rädd att man inte vågade gå på toa efteråt. Många små saker som varit fullständigt otänkbart för Markus tidigare i sitt väl inrutade liv.

 

Det var knappt tyst en enda sekund i lastbilen. Samtalet böljade fram över alla tänkbara fenomen i samhället, resor, märkliga personer och seder.

 

Lastbilen hade så börjat närma sig Stockholm. Plötsligt kom Markus på, han hade ju inte betalat för sitt rum på Ugglebo. Markus ville inte bränna sina broar och låta sig svartlistas hos anläggningen eftersom han inte ville utesluta att komma dit igen. Fångenskapen, mordhot och misshandel till trots. Han hade ju inte fått se något norrsken.

Han ringde upp från Beas telefon och Fjällviken lovade skicka faktura istället. Barbro var tillbaka. Och därmed ordningen. Hon hade inte antytt att det skulle varit några problem med rummet eller något liknande. Markus pustade ut, men kom genast på att han inte hade någon kontroll på vart Lukas befann sig.

 

Lukas hade lämnat Fjällviken och han hade förmodligen inte varit särskilt glad. Mycket talade för att Markus hade manövrerat sig så klantigt att han hade fått en farlig mördare efter sig. En mörare som var mycket sugen på hämnd. Markus tittade oroligt i backspegeln.

– Vart ska jag släppa av dig, frågade Bea när de passerade Rotebro vid infarten till Stockholm.

– Jag kan åka med till ditt jobb så tar jag pendeln därifrån sedan, sa Markus. Kul att se ditt jobb också.

– Okay, men det är inget att se där. Det är bara massor med lastbilar och ett stort lager, sa Bea.

Markus framhärdade att det skulle vara intressant. Han kände faktiskt ett litet sug av att engagera sig i de olika verksamheterna igen. Han hade inte ens besökt ManCargos nya terminal sedan ned flyttade för ett par år sedan. Men samtidigt sköttes ju detta av personer som kan detta och det är inte något för amatörer att plötsligt börja peta i än det en och än det andra. Markus var inte mycket för micro management. Men ett studiebesök kunde väl inte göra någon skada, även om det naturligtvis räckte med att göra en sådan från utsidan.

 

Sedan skulle det bli ett snabbt stopp till lägenheten för att hämta ett bankkort och sedan vidare med express till Manningsholm för att tänka. 

 

Lukas visste inte om Manningsholm som tur var. Men alla tänkbara säkerhetssystem skulle igång i alla fall. För säkerhets skull.  I lägenheten på Henriksdalsberget kunde han inte stanna, trots de nya larmsystemen.  Lukas visste ju att han bodde där och kunde lika gärna överfalla honom till och från lägenheten. Det var alldeles för farligt. Lägenheten skulle mer bli som ett fängelse som han inte vågade gå ut ifrån. Varför skulle han sova uppe på Henriksdalstoppen när han kunde sova säkrare i sitt hem på Manningsholm?

 

Markus längtade så innerligt till Manningsholm. Han ville hem! Att sova i sin egen säng i gavelrummet längst upp. Efter ett glas stärkande rödvin som belöning för dagens vedermödor. Verkligen sova ut på morgonen.

 

Men han måste ju ha pengar så han kunde hyra bil och så. Det var pinsamt att låna tusentals kronor från Bea. Markus hade en ”krishylla” i lägenheten på Henrikdalstoppen. Där fanns lite bra att ha saker inklusive ett bankkort. Ibland var Markus tacksam för sin benägenhet att inte ta några extra risker. Där låg även passet som kan skulle komma att behöva för att hyra en bil. Det där med extra risker kanske borde omvärderas eftersom han nyss flytt från en fångenskap där han blivit utnyttjad, drogad och misshandlad. En fångenskap som han blivit lurad till på grund av att han tog just en onödig risk. Markus påminde sig själv om att det var stundens hetta som hade blockerat hans sinne för riskhantering. Säkerhets­nivån skulle höjas framgent. Någon hetta skulle inte komma på tal på ett bra tag.

 

Det var lugnt i tunnlarna under Mälaren och lastbilen svängde snart in till depån i Södertälje. Det var en stor byggnad med många lastkajer runt. Allt såg tillsammans ut som en gigantisk rosa låda.

– Jaha här jobbar jag, sa Bea när hon backade intill port 21.

– Så fint, utbrast Markus.

– Ja, det är lite speciell färg, sa Bea.

Markus hoppade ner från förarhytten och gick runt lastbilen.

– Vet du var pendeltågsstationen ligger härifrån, frågade han Bea.

– Det är inte långt, gå bara upp för backen här så kommer du till stationen. Det är kanske en och en halv kilometer. Efter backen går du…

 

– Vad pågår här?

En skarp röst bröt samtalet.

Rösten kom från lastkajen där en medelålders ganska kort man med ölkagge stirrade just åt Beas och Markus håll.

– Vem är du, frågade mannen och pekade på Markus.

– Jag? Jag heter Markus, sa Markus.

– Vad gör han här, frågade mannen. Nu vänd till Bea.

– Jag…eh, började Bea.

Markus noterade att det tydligen fanns fler som sa ”eh”.

– Kom med här, avbröt mannen. Inga obehöriga får vara här. Kom här sa jag.

 

Markus och Bea följde lydigt med mannen. Markus gav, bakom mannens rygg, en frågande blick till Bea som ryckte på axlarna.

Markus hoppades att han inte ställt till problem för Bea. Han mindes nu att det var strikt förbjudet att ta upp liftare eller ha obehöriga med sig i lastbilen. Det var inte konstigt att det var så. Det hade ju med säkerheten att göra. 

De visades in i ett litet kontor.

– Legitimation, sa mannen kort och tittade på Markus.

– Jag har inte någon legitimation…just nu, svarade Markus sanningsenligt.

Den var ju kvar i Fjällviken. 

– ”Ingen legitimation”? Du verkar inte förstå hur allvarligt det här är. Du kan ha gjort dig skyldig till egenmäktigt förfarande.

– Nja, det kan jag väl knappast ha gjort, protesterade Markus, egenmäktigt förfarande är ju ett tillgrepps…

– Tyst, kommenderade mannen. Har du inte någonting på dig som visar vem du är?

– Nej det har jag tyvärr inte. Jag blev av med…

– Tyst. Jag får ringa.

– Men, började Markus.

– Tyst, upprepade mannen och tog en telefon som fanns på skrivbordet.

– Ja, du får komma ner här, vi har en säkerhets­incident här. Vi har en liftare här som vägrar säga vem han är, sa mannen i telefonen.

– Ni får vänta här, sa mannen och försvann ur rummet och stängde dörren.

 

– Vad är det som pågår, frågade Markus Bea. Jag hoppas att jag inte ställt till något för dig nu.

– haha det tror jag inte. Det är Yngve han är säkerhetschef och här. Han tar sitt jobb på stort allvar som du märker.

– Ja, men det är väl bra att han är noggrann i och för sig, sa Markus.

– Ja, man vet ju inte vad det är för slödder som följer med i bilarna, sa Bea och skrattade.

– Och vi har ju regler som säger att man inte får ta upp någon, lade hon till.

 

Så sågs Yngve igen utanför kontorsfönstret. Han hade med sig en annan man. Vithårig och betydligt äldre. Markus kände igen honom. Det var Sture Sjövall som var VD för bolaget. Det var till Sture Markus ringt om diskuterat säkerhetssystem för chaufförerna etc. Apropå att inte hålla på med micro management. Sture tittade in genom rutan och såg förvånad ut när han fick syn Markus. Han hastade genast in i kontoret.

– Markus, utbrast han och hälsade i hand.

– Och Beatrice, hej, fortsatte han.

Sture var en sådan där hyvens VD som hade god kontakt med verksamheten, kände alla och var mycket respekterad. Markus hade träffat honom på den årliga chefskonferensen för chefer inom ManCapital-koncernen och genast fattat tycke för honom. Och det för att Sture först inte visste vem Markus var men han hade ändå varit otroligt trevlig och tillmötesgående med goda värderingar. Att det blivit snett här i ärendet som nu Markus behövt ringa om hade inte med Sture att göra. Det var beslut som hade tagits på en lägre nivå.

– Jag testar bara era säkerhetsrutiner, sa Markus och log.

– Yngve. Kom här. Det här är Markus. Som äger ManCargo.

Yngve dolde sin förlägenhet väldigt illa men tog ett steg fram för en handhälsning även han.

 

Markus var inte alls bekväm med det här. Att verka utan att synas var ju ledordet (precis som Wallenberg innan de började med politiska utspel var och varannan dag). Här hade han stövlat in oannonserat och ställt till rabalder. Yngve hade dessutom bara gjort sitt jobb och förtjänade inte att få sin heder sargad.

Vad skulle Bea säga om det här, det kändes som att han varit oärlig mot henne och det förtjänade hon inte.

 

Men Bea hade ett stort brett leende över sitt ansikte. En signal om att hon varit honom på spåren sedan tidigare. Nu hade hon fått sina misstankar bekräftade.

– Vill du inte se mer när du ändå är här, frågade Sture. Häng med här. Sture gjorde en inbjudande gest till just detta.

– Fint av dig att klä dig i företagsfärgerna förresten, skojade Sture och kastade en blick på Markus neonröda jacka.

Markus log tillbaka.

Markus gick med händerna på ryggen och lät sig imponeras av allt från tankarna för kylsystemet till den stora frysanläggningen och automatiska sensorstyrda truckar till ompackningsanläggning och reservdelslager.

Rundturen tog slut på samma lastbrygga varifrån han blivit inkallad. Markus sa hej då till Yngve och Sture. Bea som hade följt med på hela rundturen följde med nerför stegen till för att hämta något ur lastbilen.

 

När de blev ensamma vände hon sig till Markus.

– Jag visste det, utbrast hon. Varför sa du inget?

– Nja det var aldrig något tillfälle liksom, ålade sig Markus.

– Inte tillfälle? Vi har ju varit tillsammans i åtta timmar idag. Haha du är verkligen hemlighetsfull av dig. Vad är det mer jag inte vet?

– Nja, det är nog inte något mer som jag kan komma på, svävade Markus.

Det var ju inte sant såklart. Trots att han i Bea hade han hittat en sann vän kunde han inte förmå sig att berätta mer om sig själv. Det var stopp på hastiga beslut oavsett art. Men Markus kände att han nog skulle kunna göra det med tiden. Han skulle vårda vänskapen med Bea mycket varsamt. Han behövde verkligen en vän.

– haha när får jag träffa dig igen då, frågade Bea.

– Jag ska åka nedåt i natt faktiskt. Men vad sägs om ett glas vin nästa vecka, föreslog Markus.

– Ja, eller en öl, invände Bea.

– Öl? Är du säkert på att du inte är…

– Ja, jag är säker.

Hon tog ett steg närmare Markus och kramade om honom.

– Lova att du ringer om du vill prata om det som hänt, viskade hon till Markus mitt i kramen.

Markus fylldes av värme. Det här var precis vad han behövde höra.

– Jag lovar. Får jag låna din telefon igen, frågade Markus, jag har ju inte några hemnycklar.

 

Markus ringde säkerhetsfirman och bad de möta upp honom hemma för att dels nämna över de gamla nycklarna så han kom in och sedan byta lås eftersom Lukas mycket väl kunnat ha lagt beslag på nycklarna.

De nya vännerna sade adjö och Markus begav sig till stationen. Det här var tvunget att gå snabbt, det var ju tre timmar med bil till Manningsholm och han riskerade att komma sent.

 

Pendeltåget avgick ganska omgående. I tunnlarna under Södermalm hamnade Markus mitt emot en tant. Hon satt och speglade sig i rutan som om hon drömde sig bort. Hon rättade till en lock som fallit ner framför pannan.

– Äh, jag ska ju bara hem, utbrast hon för sig själv.

 

Efter byte till tunnelbana vid T-centralen så var han hemma, dryga femtio minuter efter avfärd från Södertälje. När han närmade sig tornet med sin lägenhet så dröjde han sig kvar utanför. Markus svepte med blicken över innergården där tornet reste sig och svävade långt över de omgivande husen. Fanns det någon möjlighet att Lukas hunnit före honom ner till Stockholm?

Markus hade varit överens med sig själv att vara försiktigare och inte ta några risker. En sund nivå av paranoia var påkallad i detta läge. Speciellt innan han hunnit komma ner till tryggheten i Manningsholm.

 

Han kunde inte se någon onormal verksamhet runt tornet. Ingen tortyrmördare verkade ligga på lur såvitt kunde bedömas. På gatan utanför hade han sett säkerhetsfirmans bil stå parkerad så de väntar säkert på honom i trapphuset.

Markus gick sakta och på helspänn fram mot dörren till tornet. Den var låst och man var tvungen att ha ett elektroniskt passerkort för att komma in genom den dörren. Markus hade glömt! Det hade varit för stressat för honom för att komma ihåg sådana detaljer. Tänk ett hus där det bor åttahundra personer men just i denna stund gick ingen varken in eller ut.

Markus kände en ökande olust. Varför hade inte säkerhetskillen mött honom vid just den här dörren? Det måste de väl fatta att om han inte hade nycklarna till sin egen dörr så hade han väl inte det till ytterdörren heller. 

 

Det var helt vindstilla denna kväll. Markus stod med ryggen åt den dörr som han ville gå in igenom och tittade ut över innergården. Innergården var dödstyst. Att det kunde vara såhär tyst i ett bostadsområde var helt fascinerande. Hade Lukas redan varit här och dödat alla i hela stadsdelen?

 

Tystnaden avbröts av att en dörr smällde igen hårt på andra sidan gården. Ljudet ekade och fortplantade sig bland huskropparna. Markus tittade men kunde inte se någon som kom varken ut eller in. Vilken konstig känsla det var här….en ödesmättad stämning på något sätt. Markus fick en känsla av att det var något som var fel. Eller var han bara för paranoid?

 

Längst bort i ena hörnet av innergården gick en gubbe sakta med en vit soppåse. Gubben stannade upp och tittade rakt mot Markus. Vad var det han tittade på? Vad hade gubben upptäckt? Hade han sett något som Markus själv hade missat? Markus vände sig sakta om. De var inte någon där. Gubben stod ändå orörlig kvar.

 

Runt hörnet, samma hörn som Markus nyss själv rundat. kom så en person med keps med skärmen bakåt.

Var det där Lukas? Var det i denna stund, på just denna plats, som den stora uppgörelsen skulle ske? Han var inte redo! Skulle hans blod flyta ut just här? Endast en mörkröd, otvättbar fläck på plattorna på marken skulle finnas kvar till minne av den fasansfulla händelsen.

 

Markus kunde inte se om det verkligen var Lukas eftersom den misstänkta personen fortfarande var fyrtio meter ifrån men han tog några steg tillbaka redo för att börja springa. Han skulle inte ha någon chans mot Lukas man mot man.

Bakåtkepsen närmande sig, men ökade inte farten. Om det var Lukas borde han väl sprungit mot Markus för att ta honom. Eller var det här en teknik för att invagga honom i en falsk trygghet?

 

När Bakåtkepsen kom närmare så såg Markus hade personen hade ett tunt skägg. Det hade väl inte Lukas hunnit gro på en dag? Det var inte Lukas.

Bakåtkepsen vek in mot porten och öppnade den. Markus passade på att smita in. Bakåtkepsen begärde våning tolv.

 

Vid våning tre steg en annan kepskille på. Den killen hade istället sin röda keps framåt, solglasögon och över allt detta en stor huva. Det stod OBEY på kepsen. Kepskillarna hejade på varandra. Skönt. Då känner de varandra, tänkte Markus. Då kunde inte heller den kepskillen vara Lukas.

 

Det hade just passat Lukas med en keps med en sådan text. Markus skrattade till. Tydligen högt eftersom de båda kepskillarna tittade till. Bakåtkepsen steg av vid sin våning tretton och OBEY-killen gick av vid våning trettioett.

 

När hissen ilade upp till Markus våning så började känslan komma igen att något var fel. En mer konkret och påtaglig känsla denna gång. Som om han de facto kände närvaron av Lukas. Något sinne sa honom att vara vaksam. 

Han borde inte tryckt på sin våning. Det var för förutsägelsebart. Han borde gått av en våning tidigare och gått upp trapporna. När man är jagad och förföljd ska man göra det oväntade. Man ska vara oberäknelig. Man ska ta vägar som man normalt inte tar. Hissdörrarna skulle flyga upp precis vid Markus ytterdörr. Vem väntade utanför? Det var ju precis vid den ytterdörr där Lukas visste att han kunde träffa på Markus. Men man kunde ju inte ändra sig när man väl beställt en våning. Så var hissystemet designat. Man måste bestämma sig innan man klev in i hissen.

 

Markus skulle vara ett lätt byte i hissen. Lukas skulle förmodligen tvinga in sig med honom i hissen och avreagera sig på honom där och då för att sedan föra bort honom och döda honom någonstans. Det fanns ju inget folk i rörelse så Lukas skulle ju kunna kidnappa honom enkelt. Slå honom medvetslös. Ett tvinga i honom sömnmedel. Sedan släpa honom till sin bil. Sedan döda honom mycket långsamt. Mycket plågsamt.

 

Lukas skulle inte ha mycket tålamod med honom. Inte efter vad som hade hänt. Det skulle inte hjälpa att be för sitt liv. Det kände Markus. Egentligen var det riktigt idiotiskt att återvända till den här adressen. Men han behövde lite pengar och sin legitimation för att kunna komma från Stockholm.

Markus slog sig för pannan. Han började tappa sitt annars analytiska sinne. Det var uppenbart att Lukas redan lyckats att komma innanför skinnet på honom.

 

Markus brukade sällan vara rädd för saker men Lukas hade gjort att han plötsligt var rädd för allt. Lukas hade gjort så att han missat massa saker. Markus kände som om han alltid missade saker ända sedan första stund han mötte Lukas. Inte minst i denna stund. Den tanken växte sig starkare.

 

Hissen närmade sig snabbt det begärda våningsplanet. Markus hade inget annat på sig än sina kläder. Han beställde sig för att ta av sig jackan och rulla ihop den som en boll. Om Lukas skulle stå utanför hissdörren så skulle Markus kasta jackbollen på honom för att förvirra Lukas. Det behövdes bara någon sekund. På en sekund skulle kunna hända mycket. Markus skulle kunna få en chans att försvinna ner för trappan. Då skulle det bli ett race på liv och död men Markus skulle ställa till ett stort väsen i trappan så kanske det kunde bli en uppståndelse som skulle hindra Lukas från att mörda honom. Mördare hatar uppståndelse. De vill ha lugn och ro när de mördar.

Hissen saktade in. Snart. Dörren öppnades. Mycket riktigt.

Där stod han.

Markus kastade jackan hårt i bröstet på honom.

 

Rakt i bröstet på någon. Som inte var Lukas. 

– Vad gööör du, utbrast säkerhetskillen.

Markus pustade ut. Faran var över.

– Förlåt, sa han Det var inte meningen. Jag har varit så stressad.

– Det gör inget. Ska vi låsa upp? Jag heter Jonas.

– Ja tack, har du med dig så att du kan byta lås?

– Ja, absolut det går snabbt, svarade Jonas.

– Perfekt, tack för att ni kunde hjälpa mig så snabbt. Det är ovärderligt, sa Markus.

Han överdrev inte. Utan tillgång till sin bostad hade han inte kunnat komma åt pengar och legitimation.

 

Precis när Jonas skulle till att vrida på nyckeln skriker Markus

– Stooopp!

Jonas frös i ögonblicket och tittade frågande på Markus.

– Hur vet vi att det inte är någon där inne, frågade Markus och tog tag om Jonas högra arm med båda händerna.

Jonas tittade ner på sin arm och svarade lugnt.

– Du har nog landets tryggaste lägenhet. Det är så mycket sensorer och larm här inne så inte ens en mus skulle kunna vara där inne utan att vi och grannarna visste om det vid det här laget.

 

Markus tittade länge under tystnad på Jonas. Han talade väl sanning? Eller?

– Dessutom är det ju låst här, förstärkte Jonas.

Han drog handtaget upp och ner några gånger och drog i dörren i syfte att demonstrera att dörren var låst. 

Markus studerade honom fortfarande för att se om han kunde lita på det som nyss sagts. Jonas ögon verkade ärligt menade det som han sa. Och han gjorde allt för att vara övertygande. Först mus. Sedan demonstration.

– Jag han lära dig larmet, sa Jonas. Det är inte svårt.

– Bra, tack, svarade Markus. Jag har nerverna lite utanpå. Förlåt.

– Det är okay, sa Jonas. Jag fattar ju att det är något speciellt som pågår när du installerar den här typen av larm hos dig. Vi installerade samma larm hos Swedbank för en månad sedan. Men det här är ju en privatbostad liksom. Men det här är till för att du ska vara trygg.

 

Utläggningen om banken och trygghet lugnade Markus en aning.

Jonas tittade på sin arm som Markus fortfarande höll ett hårt grepp om. Han släppte sakta greppet. 

– Jag öppnar nu, sa Jonas. Beredd?

Markus nickade.

– Inne i lägenheten var det mörkt men ljuset i hallen tändes genast upp när dörren öppnades.

– Du har larmboxen här innanför dörren, sa Jonas och visade.

– Du måste ha några saker klart för dig. Föreläsningen fortsatte.

– Din kod är 13132. Det är det första. Du måste slå koden inom tre minuter när du kommit innanför dörren. Du får påminnelse efter två minuter. Så vid påminnelsen har du bara en minut på dig att slå koden. Det är för att man ska hinna in med kassar och få av sig kläder och så. Men den inställningen kan vi ändra om du vill.

Markus lyssnade noga. Han hade blivit mycket intresserad av larm och säkerhet. Jonas hade noga betonat vilka tider som var viktiga.

– Nej, det blir bra. Det låter som rimliga tider.  Är det samma system på Manningsholm?

– Ja det är det. Men koden där är 59095. Lägg den koden på minnet. 59095. Exakt samma system men det systemet är ju större och mer avancerat eftersom kåken är större. Där nere är systemet även skyddat mot strömavbrott. Det är det inte här eftersom det sällan är avbrott i stan.

– Förutom larmboxen här, fortsatte Jonas, så har du en virtuell övervakningscentral så du kan se alla kameror live. De har lämnat en handbok till dig här någonstans. Den brukar man lämna på köksbordet. Det är en helt vanlig hemsida som du går in på med samma kod som till boxen. Så kan välja vilken kamera du vill se i. Du kan spana in din kåk eller lägenhet direkt där du har internet. Men du kan bara titta från datorer, plattor eller telefoner som du själv auktoriserat. 

– Finns det någon panik-knapp, frågade Markus.

– Ifall det skulle bli någon överhängande fara menar jag. Mot förmodan.

Jonas pekade på larmboxen och en röd knapp som det stod “Emergency” på.

Markus skrattade.

– Hur slår jag på larmet när jag går ut då, frågade Markus.

Jonas pekade på en vid knapp där det stod “Activate Alarm”

– Jag lämnar dig nu så du får byta lås ifred, sa Markus.

De var nog med teknisk förnedring.

 

Markus gick in i lägenheten och rakt mot “krishyllan” Där låg både kreditkort från de tre största leverantörerna. Bra med redundans. Därtill fanns en hederlig gammal tusenlapp. En sådan var alltid gångbar i händelse av kris. Vem kan säga nej till Dag Hammarskjöld? Och passet låg i en särskild reseplånbok. Markus hade allt för resor i den. Försäkringspapper, penna, papper och så vidare. En sådan travel organizer borde alla ha.

 

Markus fortsatte ut i matsalen och tittade ut genom fönstret. Lamporna började sakta tändas över Stockholm. Det hade börjat skymma. En av världens vackraste huvudstäder glittrade i kvällningen. Det hade verkligen varit en lång dag och Markus var egentligen utmattad. Utsikten över staden lugnade honom något.

Om tre timmar skulle han få ta ett glas rött vin på Manningsholm och sedan sova ut. Ett stort glas rött vin skulle det bli. Dagen hade ju börjat med att han var i Lukas våld men skulle avslutas med vin. Det var i sanning tvära kast.

 

Markus kände på sin hals. Märkena var kvar som en påminnelse om vad han varit med om. Lukas hade tvingat honom göra saker under hot om våld. Ja, han var ett offer här. Skulle han ringa och berätta allt för Bison? Men han hade ju ingen telefon. Varför hade det inte funnits en telefon i krishyllan? Det var ett misstag som skulle rättas till framgent.

 

Men detta gav honom å andra sidan mer rådrum. Det var inte bara lagens bokstav som måste övervägas utan även vad som var bäst för det egna livet och hälsan.

En person som tänker sig vittna mot maffian funderar nog både en och två gånger om att verkligen göra det även om det enligt rent rättsligt fanns vissa skyldigheter. Markus också ta sig tid att fundera dessa en och två gånger. Kanske till och med tre.

 

Markus följde en ångbåt med blicken. Det var på väg ut till havs. Den hade en lina glödlampor från för till akter och den speglade sig i det mörka, kalla vattnet där den skar ytan. Det var en förtrollande vacker syn. Bakom detta utgjorde Stockholm kuliss.

 

Ytterdörren stängdes hastigt med en hård smäll! Brutalt hård. Markus hoppade till av ljudet.

Därefter sänkte det sig en absolut tystnad över lägenheten. En dödens tystnad. Markus stod som förstelnad. Han hörde inget röra sig. Han hade tappat fokus ännu en gång. Säkerheten runt honom hade på nytt blivit för låg nivå på grund av att han varit för ouppmärksam. Det skulle vara en enkel match för Lukas att oskadliggöra den helt ovetande och oförberedde Jonas. Han hade utsatt Jonas för en oförlåtlig fara.

 

Om det var detta som just hade hänt skulle Lukas väldigt snart komma runt hörnet från hall och vardagsrum in i matsalen. Blodig efter att för några sekunder sedan dödad Jonas. Och mycket sugen på hämnd. Och på att få döda igen. Denna gång sin värsta fiende.

 

Tiden stod stilla. Inom sekunder skulle Lukas stå framför honom redo för att utkräva sin hämnd.

Helt omedvetet backade Markus längre in i matsalen tills han blev stoppad av en matsalens fönsterbrädor mot ryggen. Han tittade ner på gatan. Lukas skulle nog slänga ut honom genom fönstret. Det var en väldigt säker död. Men det skulle nog vara en alldeles för snabb och förlåtande död än den som Lukas verkligen tänkt ut för honom.

 

Markus hörde hur dörren öppnades igen ute i hallen. Den öppnades väldigt sakta. Någon steg in i hallen. Tunga steg började vandra in över hallgolvet. Släpande steg.

Markus tog tag i en av blomkrukorna. Han hade bättre chans med någon form av vapen. Annars kunde han ju lika gärna rulla ner på rygg och låta sig dödas av Lukas med en gång. Be honom om förlåtelse på sina bara knän.

 

Stegen i hallen stannade upp. Markus tog ett mer handfast grepp om krukan och förflyttade sig i sidled för att snabbt kunna avfyra nästa kruka. Stegen fortsatte igen. Markus beräknade att Lukas kommit till vardagsrumsbordet. Vardagsrums­bordet där Lukas hade lämnat ett kallt glas vatten till honom första gången Lukas besökt lägenheten.

En skepnad visade sig i öppningen. Markus gjorde sig beredd med blomkrukan.

 

– Ja, då var det klart då, sa en röst.

Markus kände sig omtöcknad. Det var Jonas röst. 

Jonas tittade på Markus där han stod med blomkrukan. Markus låtsades peta i jorden, ställde tillbaka blomkrukan och hoppades att Jonas inte skulle se att det var sidenblommor i krukorna där det normalt inte brukar finnas någon jord som behöver kontrolleras. Förhoppningen grusades. Jonas min var skeptisk.

Markus kände att han kanske ställt säkerhetsnivån något för högt. Det hade blivit för många falska alarm. Han var för nervig och harig. Lukas var förmodligen fortfarande i fjällen. Hundra mil från platsen. Från den plats där Markus för tillfället kände sig sjukligt paranoid. 

 

– Här är nya nyckeln. Jonas tryckte ner nyckeln i Markus hand. Markus var fortfarande handlingsförlamad.

– Tack, fick han ur sig.

– Det är bara att ringa om det skulle vara något, sa Jonas på väg ut genom hallen.

Markus noterade att ytterdörren hade stått öppen medan Jonas och Markus samtalat i matsalen. Paranoian steg ytterligare en nivå av den upptäckten. Någon kunde ju ha smitit in medan de samtalat i matsalen då ingen hade uppsikt över hallen.

– Ja, det ska jag göra. Det ska nog inte vara något mer. Jag ska snart åka härifrån, sa Markus.

– Okay, då. Då hörs vi då, sa Jonas och tog tag i handtaget för att stänga dörren.

– Jo, förresten, sa han plötsligt och stannade upp mitt i dörrstängningen. Din polare bad mig lämna den här till dig.

Jonas grävde i sin ficka och tog upp en telefon och räckte över den till Markus.

 

Markus frös till is. Hela hans kropp förlamades. Han tittade upp mot Jonas.

– Jag höll nästan på att glömma den, fortsatte Jonas.

Markus sa inget. Han rörde sig inte. Han blinkade inte ens. Han hade inte någon “polare”.

 

Jonas rörde sig inte heller. Han stod där med sin utsträckta hand med en telefon i.

Utan att säga något sträckte Markus mekaniskt fram handen till Jonas. Markus släppte inte Jonas ur blicken.

Jonas leende för att han faktiskt kommit ihåg att överlämna telefonen byttes snabbt ut mot en mer allvarlig min. Han hade sett att Markus blivit alldeles vit i ansiktet.

– Är det något som är fel, frågade Jonas.

Markus tog telefonen och tittade ner på den. Han vände på den. På bakstycket fanns en lång repa. Den repan kände han mycket väl igen. Den repan hade kommit från att han tappat just denna telefon i gruset vid Manningsholm för två månader sedan. Det var hans telefon. Sist han såg den var han bunden vid sängen i Fjällviken. Känslan som han hade haft av att något var fel stämde. Lukas var redan här.

 

– Ja. Något är väldigt fel, sa Markus lugnt.

Han var för panikslagen för att bli hysterisk. Markus mindes att dörren hade stått öppen några sekunder medan Jonas och Markus pratat i matsalen. Helt obevakad. Någon hade haft tid att smita in lägenheten. Det fanns två möjligheter kvar var den personen nu fanns. Antingen i sovrummet eller i badrummet.

Markus tog upp handen mot Jonas bröst och tog ett steg framåt och tryckte ut honom i trapphuset och tryckte på knappen “Activate Alarm” och smällde igen dörren från utsidan.

– Hur lång tid tar det för alarmet att aktiveras efter att man tryckt på knappen, frågade Markus samtidigt som han tryckte på hissknappen för entréplan.

– Sextio sekunder, svarade Jonas. Så man hinner ut.

Markus låste lägenheten med sin nya nyckel. Hissen var framme och de steg in i den. Markus släppte inte sin lägenhetsdörr med blicken. Den kunde slås upp när som helst. När hissdörren hade stängts vände sig Markus till Jonas.

– Hur såg han ut? Min polare?

– Lång, brunt hår. Solglasögon, svarade Jonas.

Hissen rusade nedåt. De hade redan kommit halvvägs.

– Kläder. Vad hade han för kläder, frågade Markus. Vad har du för verktyg i den där lådan? Har du hammare eller liknande?

– Han hade en röd keps, svarade Jonas. Jag har bara lättare verktyg och instrument i den här lådan.

 

Markus förstod genast hur det hela hängde ihop.  Lukas hade varit OBEY-killen. Det var ett under att han fortfarande levde eftersom han delat hiss med honom. Ensam. Varför var han inte redan död?

 

– Lyssna nu noga, började Markus. Det där var inte min polare. Jag har inte några polare. Den person som du mötte utgör ensamt hela anledningen till att jag låtit installera alla här säkerhets­systemen. Jag vill att du förstår att vi är i livsfara just nu.

Jonas stod frågande men allvaret verkade sjunka in. Visserligen var Markus lugn men i ögonen lyste en gränslös rädsla.

– Öppna verktygslådan! Vad finns, frågade Markus.

De öppnade lådan. Markus fick genast syn på en morakniv och en skruvmejsel. Han tog ur morakniven ur sitt fodral och gav sedan skruvmejseln till Jonas. Morakniven behöll han själv. Markus visste mer hur allvarlig situationen var och skulle inte tveka att använda kniven.

– När dörren öppnas, instruerade Markus, var beredd då. Tvekan aldrig att skydda dig. Ställ ned lådan.

Det var nu bara tio våningar kvar vilket skulle bara skulle ta ett par sekunder. Det var dags att möta den väntande ondskan. Det fanns ingen tid att förbereda sig ytterligare.

Hissen bromsade in för att angöra entréplan.

Nu eller aldrig. Leva eller dö.

 

Hissdörrarna öppnades. Tomt. Tyst. Det var ingen där. Markus tittade försiktigt ut från hisskorgen. Han såg inte något speciellt. Inte heller något utanför glasdörrarna som vette ut mot innergården. Men Markus visste att det inte behövde betyda något. Lukas var en mästare på att smälta in i omgivningen och byta skepnad efter vad som passade. En mänsklig kameleont. Och utanför glasdörrarna hade skymningen lagt sig. Lukas kunde vara vart som helst. I trapphuset. Bakom några buskar. Under en parkerad bil.

Jonas greppade verktygslådan. De gick sakta ut ur hissen.

Markus lyssnade upp i trapphuset om larmet i hans lägenhet hade lösts ut. Men det var helt tyst. Ingen hade triggat alarmet i lägenheten så Lukas hade nog trots allt inte smitit in när ytterdörren varit obevakad. Eller så hade han hunnit smita ut innan den där aktiveringsminuten hade gått. Alternativen var många och det var viktigt att vara beredd på allt. All paranoia var bra paranoia i det här läget. 

– Vart har du bilen? Låste du den, frågade Markus.

– Den står på gatan här borta. Ja, den är låst.

– Bra.

Han mindes att han ju sett bilen stående på gatan.

– Vi går till den. Vi håller oss i mitten här, inte ut med väggen. Håll utkik om någon kommer springande, sa Markus. Håll koll åt alla håll. 360 grader!

 

När man gick öppet var man i och för sig sårbar för attacker med skjutvapen. Det var dock ofarligt i just detta fall. Markus visste att Lukas aldrig skulle avrätta honom genom att skjuta honom på långt håll. Lukas ville göra fysiskt. Med inget annat än sina bara händer. Nära sitt offer. Känna det lida under sig. Se honom i ögonen när han plågade honom. Så mycket hade han i alla fall lärt känna Lukas på denna korta tid.

 

Jonas och Markus gick runt hörnet på huskroppen och vidare ut på den gata där bilen var parkerad. Snart kunde de se den ungefär hundra meter bort. De gick sakta vidare.

Vilken kuslig tystnad, tänkte Markus. Ingen bil. Inget vindsus. Ingenting. Inte ens motorvägen nedanför berget hördes denna dag. Tystnad kan vara hemskt. Markus tittade upp mot tornet. Det var mycket folk hemma när det började närma sig kväll och tornet var till största delen upplyst.

Jonas låste upp bilen på avstånd och Markus hoppade till när låset avgav det dova lätet vid upplåsningen. När det var tio meter kvar till bilen ökade de takten för att sedan kasta sig in i bilen.

– Kör! Kör vart som helst vara vi kommer härifrån, skrek Markus i bilen. 

 

Jonas startade bilen och körde iväg. Däcken spann i rullgruset.

– Vem är det du är rädd för, frågade Jonas.

– Det är en lång historia, svarade Markus. Men den personen du träffade är en farlig person. En mycket farlig person.

– Han kom gående i trappan när jag stod och väntade, sa Jonas. Han verkar ha väntat på våningen under.

– Varför tror du det, frågade Markus.

– För när jag kom med hissen upp så var det tomt och tyst. Först efter en stund hörde jag att någon börja gå i trappen från våningen under.

Markus förstod att Lukas även lärt känna honom. Det hade bara gjort saken värre om han hade åkt till våningen under som han hade tänkt.

Det var en upptäckt att Lukas hade legat ett steg före.

– Sa han något?

– Ja, han undrade vad jag skulle göra. Jag sa att jag väntade på dig. Sedan så bad han mig ge dig telefonen eftersom han själv hade bråttom iväg.

 

Markus tittade på mobilen. Varför hade Lukas brytt sig om att lämna mobilen? Troligtvis för att skrämma honom. Han ville börja tortera Markus så fort som möjligt. Han ville inte vänta med att göra det. Att de inte var tillsammans rent fysiskt spelade inte någon roll. Lukas ville få Markus att känna sig osäker vart han än var. Det draget hade lyckats till fullo.

 

Markus slog koden för att öppna sin telefon. Inget konstigt bland meddelanden. Inga samtal var ringda som han inte själv varit delaktig i. Bilderna verkade inte heller vara skumma. Bland de senaste var flera från Manningsholm och ett spindelnät med dagg. En stor fet korsspindel satt i mitten av nätet. Det hade varit en så fin morgon. Det var samma morgon som han gav sig ut att fiska då samtalet kommit från Bison. Det samtal som startat allt. Sedan var bilderna från middagen i Stockholm och den konstiga filmen.

Den allra nyaste bilden var dock helt vit. Markus zoomade in den. Små linjära sträck antydde att det var ett kollegieblock eller liknande.

Men det var något skrivet med väldigt tunn blyerts på pappret. Markus höjde kontrasten på bilden. Den bild som började visa sig gjorde Markus väldigt illa till mods. Texten som var skriven på lappen löd:

 

”Jag lovar att lyda för alltid. Om jag inte gör de så är det okay att döda mig”

 

Det var en bild av lappen som Markus skrev under i Fjällviken om att alltid lyda Lukas. Längst ner var det tillskrivet:

 

“Det var min födelsedag”.

 

Lappen var en dödsdom. Här var den, svart på vitt. Det kunde inte bli tydligare än så. Lukas skulle inte ge honom någon nåd.

Markus förstod nu att han gjort sitt livs största misstag. Kanske även det sista. Att han hade flytt från Lukas betydde att han valt döden. Det hade varit smartare att rida ur situationen som han först hade tänkt. Att långsamt skapa ett förtroende.  Dessutom ville han inte svika Lukas på det där sättet. Lukas hade tydligen tyckt om honom och han…

Bilen stannade tvärt. Markus tittade upp. Bilen hade stannat vid fyrvägskorsningen vid Henriksdal. Det var rött.

– Vart ska du nu, frågade Markus? Kan du släppa av mig vid någon bensinstation?

– Jag bor i Strömma, så jag kan släppa av dig vid Circle K som ligger mittemot Nacka Forum.

– Det blir bra.

Markus visste att Strömma låg långt ut på Värmdölandet. Att ge sig av åt det hållet var det minst sannolika och det var ju bra.

Markus behövde hyra bil och komma ifrån Stockholm med den hast som omständigheterna krävde. Vilket var med stor hast. Markus tittade i backspegeln för att se om de var förföljda men det fanns inte någon bil efter dem.

Strax utanför synfältet svängde en mörk Mustang ut på gatan.

 

Vid Circle K tackade Markus Jonas för all hjälp. Jonas åkte iväg. Markus var ensam. Jonas fick nog något att berätta för sin flickvän sedan, tänkte Markus. Att han träffat en nervig, stollig kund med skadad av obotlig paranoia. Homosexuell dessutom. Ja, det hade ju aldrig sagts men det kanske hade framgått ändå och kunde ju användas för att förstärka historien vid köksbordet.

 

Väl inne på Circle K blev Markus nekad att hyra en bil eftersom det krävdes ett giltigt körkort för att hyra. Något som Markus inte kunde visa upp. Han hade ju bara sitt pass som han tagit från krishyllan.

Markus stormade ut från bensinstationen mäkta vred över att blivit nekad. Men innerst inne förstod han ju logiken med att en hyrestagare av en bil skulle vara tvungen att kunna presentera ett körkort som gav rätt att framföra fordonet man tänkt hyra.

Vad skulle han göra nu? Hur skulle han komma ner till Manningsholm? Det goda rödvinet kändes väldigt avlägset.

 

En liten bit uppför backen mot Nacka fick han se en skylt:

”Volvo”

 

Kanske hade denna inrättning en biluthyrnings­service med ett flexiblare regelverk än Circle K. Markus ångade upp för backen. Alltid 360 graders övervakning runt om. Beredd på allt. 

 

Butiken höll på att stänga och han möttes av en bilförsäljare som meddelade just detta.

– Jag skulle behöva låna en bil några dagar, sa Markus.

Här gällde det att vara rakt på sak för att spara tid. Tryggheten hägrade. Det för nerverna så lugnande vinet likaså.

– Vi har inte några hyrbilar här, meddelande bilförsäljaren.

– Jag rekommenderar Circle K, fortsatte han.

Det var inte de orden Markus ville höra. I situationen skulle Markus vanligtvis blivit irriterad. Men han var för trött, rädd och stressad för detta.

Markus tittade runt i bilhallen. Närmast stod en röd Volvo. Markus läste på skylten. Volvo XC90i.

– Då vill jag köpa en bil. Den där bilen, tack.

Han pekade på den röda Volvon.

Beslutet hade kommit snabbt. Det tog emot att lägga ut den summa som stod på prislappen för att komma ner till Manningsholm men den där bilen kunde han säkert sälja för någorlunda samma belopp sedan när hans egen Saab kommit till rätta. Hur mycket var hans liv värt?  Markus kunde inte mycket om marknaden för personbilar men det skulle nog gå. Om inte Saaben stod utbränd på någon skogsstig vill säga.

Att köra en helt annan bil skulle minska upptäcktsrisken dessutom. Apropå att göra det oväntade.

 

Försäljaren blev genast mildare i tonen. Han hade inte varit ovänlig tidigare. Men väl ointresserad. Han kanske ville hem. 

– Den här ja, det är en mycket bra bil, började han.

– Ja, jag vet, sa Markus och tittade oroligt ut genom bilhallens rutor.

Utanför bilhallen hade det blivit helt mörkt. Bara någon enstaka bil som rörde sig strax utanför.

– Jag köper den. Hur betalar jag?  Vart skriver jag på?

– Vill du inte provköra, frågade försäljaren.

– Nej, tack. Det är bra. Jag har kört många XC90 i min dag, ljög Markus. 

– Låt oss gå in på mitt kontor och diskutera, föreslog försäljaren. Den här har ju vad vi kallar ”R-design” vilket innebär…

– Ja, det kan vi göra, avbröt Markus. Men det är inte så mycket att diskutera. Jag vet vad jag vill ha. R-design känner jag väl till. Skriv ut köpehandlingarna så ska jag skriva på. Hur får jag ut bilen härifrån?

 

På kontoret snabbade Markus på processen så gott han kunde och bilen kunde betalas via en banköverföring.

Fem andra bilar fick flyttas för att få ut denna bil. Markus förbannade sig över sitt osmarta agerande att inte ta en bil närmare utkörningsporten. Som kanske kunde varit billigare dessutom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så var han äntligen på väg genom Södra Länken mot Europaväg 4 och 22 som skulle ta honom nonstop till Manningsholm. Vägen låg tom och mörk framför honom. Endast upplyst av gatlyktornas orangea ljus.

 

Det var först då som insikten om vad som hade hänt började sjunka in. Det var först då som Markus blev ensam och fick tid att tänka. Från gymmet, kidnapp­ningen, tiden med Lukas, flykten, Bea och till sist de dramatiska händelserna vid Henrikdalstoppen.

 

Markus hade aldrig trott att Lukas var en dumskalle men han hade ändå underskattat honom. Markus hade underskattat Lukas så grovt att det kunde kostat honom livet. Det var verkligen amatörmässigt. Lukas hade stått och väntat på honom och det var bara slumpen som hade räddat Markus från att återigen hamna under Lukas makt.

Lukas hade ändå skickat en klar signal om att han hade kontroll över Markus. Genom om att lämna över mobilen hade han låtit Markus förstå att han ändå kunde döda honom när han ville. De hade till och med åkt hiss tillsammans. Bara de två. Lukas hade enkelt kunnat bryta hans nacke i hissen. Det trånga utrymmet hade varit till Lukas fördel och var som gjort för att ha som ett killroom. Lukas kunde ha slagit honom. Strypt honom. Sparkat ihjäl honom. Varför hade han inte gjort det?

 

Svaret på den frågan var lika självklart som fasansfullt. Lukas ville att Markus skulle förstå att han inte skulle bli dödad så snabbt och smärtfritt. Det skulle inte räcka för Lukas att döda honom. Det skulle gå till på ett speciellt sätt. Säkerligen genom en utdragen och oerhört plågsam process som Lukas använt all sin vakna tid åt att räkna ut. Det som hade hänt vid hans lägenhet var en hälsning från Lukas så att Markus visste vad som väntade honom. Markus hade fattat.

 

Kunde det varit Lukas som den där gubben på innergården hade sett? Lukas hade säkert stått några våningar upp rakt ovanför Markus och tittat ut och synts tydligt som en svart siluett i den ljusa bakgrunden. Kanske var det så, kanske inte, det spelade inte någon större roll.

Det sköna var i vart fall att Lukas för tillfället var bortkollrad tack vare en rockad av dyrt bilbyte och dessutom ett pågående byte av lokalisering. Till ett ställe med maximal skyddsklass. Hur var koden till larmet nu. Jo, 59095 var det allt. 

 

Efter Södertälje upphörde gatlysena. Det var bara han och den mörka vägen.

Markus tankar gled tillbaka i tiden. När han var Lukas fånge. Hur han först vaknat upp och varit förvånad över att Lukas varit gullig mot honom. Och kyssarna hade ju varit helt underbara faktiskt. Kyssar hade inte varit så dumt när man kom fram till Mannings…

 

Markus avbröt själv sin tankegång. Vad var meningen med att tänka såhär? Han hade några dagar tidigare besökt samma lokal som Stockholmss­yndromet hade haft sitt epicentrum. Kreditbankens gamla lokaler vid Norrmalmstorg. Men han kunde aldrig tro att han själv skulle lida av något likande syndrom. Hade behövde verk­ligen rannsaka sig själv och fundera igenom varje detalj om vad som hade hänt och vad som måste göras framåt istället för att tråna efter en oberäknelig mördare.

Hade han verkligen fått riktiga känslor och sympati för sin värsta fiende? Eller hade han bara drabbats av ett psykologiskt fenomen? Som det brottsoffer han var.

 

Markus var tvungen att koncentrera sig på att köra. Han var trött och kunde inte tänka klart. Omdömet var grumligt. Tankarna vandrade fram och tillbaka mellan att fundera på de känslor han fått för Lukas och att kritisera sig själv för hur han kunde känna som han gjorde med tanke på vad han hade utsatts för.

Han längtade hem till sin säng på Mannings­holm. Markus planerade att släcka sänglampan och bara lägga sig att fundera. Bara stirra upp i taket. Låta lösningarna komma en efter en. Inte störas av några intryck. Inte sova förrän han hade svar på alla sina frågor. Den där tekniken hade han använt sig av tidigare och den hade fungerat ganska bra.

 

Bilen gick bra, man satt högt men saknade Saabens ombonade cockpitkänsla för föraren. Att inte fler biltillverkare kunde kopiera det sättet att se på föraren. Dessutom var det var det ju alltid mysigare att köra en sedan istället för en kombibil eftersom man i den förstnämnda alltid hade tryggheten av en innesluten kupé runt om sig. Inte bara en öppen bakdörr rakt in i kupén. Det var otryggt. Någon kunde ju hoppa fram från det bakre utrymmet. Det var dessutom sju sittplatser i Volvon. Vad skulle han med det till? Men den gick tyst. Oerhört tyst. Och en liten svensk flagga på sidan av förarstolen var ju givetvis en detalj som gav ett plus i protokollet. Men flaggan var inte ny. Flaggan fanns redan i andra generationens XC90.

 

Vid Söderköping fylldes även på en korv med räksallad till magen. Alltid korv och räksallad. En vän på vägen. Han laddade bilen medan han åt.

 

Efter ytterligare en dryg timme rullade den röda Volvon in genom allén till Manningsholm. Det var sen timme. Huvudbyggnaden var upplyst med fasad­belysning och underhållsbelysning i fönstren. De skulle alltid se ut som om någon var hemma. 

 

Bengt fick låsa upp eftersom Markus inte hade någon nyckel. Bengt såg yrvaken ut. Han hade nog redan gått och lagt sig trots att han hade förnekat just detta.

Innanför dörren fanns mycket riktigt en larmdosa som avaktiverades på det sätt som Jonas sagt.

Markus låste noga ytterdörren från insidan och gick genast upp till sitt sovrum. I badrummet intill borstades tänderna, det hade han inte fått göra på länge. Det var välbehövligt eftersom det nog hade börjat osat kärringmun om honom. Stackars Bea som fått stått ut med detta.

 

I det oförlåtande ljuset i badrummet kunde han se sig själv i spegeln. Bea hade haft rätt. Han såg ut som ett vrak. Inte konstigt att han blivit skeptiskt bemött av Jonas tidigare under dagen. Det första intrycket hade inte blivit det bästa. Inte heller hos bilförsäljaren som fått se honom förvirrat stövla in i bilhallen för att sedan driva på köpet av en dyr bil på rekordtid. Med ett utseende som en erfaren heroinist. Ögonen var rödsprängda. Huden var torr och fjällig. Håret stod på ända och var fett och smutsigt.

Markus såg märkena på halsen. Områdena med rodnad hade minskat men där rodnaden var kvar var färgen mörkare och starkare än tidigare. Det gjorde ont att ta på halsen. Skulle märkena förvinna eller skulle han alltid vara märkt av Lukas? Markus stod en lång stund och tittade sig i spegeln.

 

Det hade varit ett händelserikt dygn och Markus kände tröttheten skölja över honom. Han såg i spegeln att ögonen började sluta sig halvvägs av utmattningen. Han var så dåsig. Han måste få sova ut.

 

Markus var till och med så trött så att han beslutade att det efterlängtade glaset rödvin fick vänta till dagen därpå. Men då hade han gjort sig förtjänt av två. Markus lade sig i sin säng. Den var kall. Markus släckte ljuset och drog en djup suck och somnade efter bara någon minut. I frihet och i trygghet.

 

Mörkret hade sänkt sig tätt över Manningsholm. Månens vandrade sakta över himlavalvet och dess ljus skapade ett långt intensivt glittrande band i havet utanför. Ekarna på udden stod stilla. Gamla och stolta. Vassen i strandkanten vajade försiktigt fram och tillbaka i den svaga vinden. I viken såg två vita knölsvanar och sov. De hade borrat in näbben bakåt i fjäderdräkten. I det svarta vattnet, precis under ytan, vakade gammelgäddan vid utloppet från bäcken. De gula ögonen lyste i månljuset.

Långt där ute på åkern vandrade samtidigt ett ensamt ljus. Lågt över den mörka, feta, blanka jorden.

 

 

 

 

 

 

 

 

Lukas bäddade och gjorde fint i Ugglebo innan han lämnade Fjällviken. Trots att vistelsen där hade avslutats på ett sådant sätt som det gjorde så skulle Ugglebo för alltid ha en väldigt speciell plats i hans hjärta.

Det var här som han hade älskat någon för allra första gången. Det var här som han hade varit lycklig för första gången i sitt liv. Markus hade fått honom att känna de känslor som han bara hade hört andra berätta om.

Det skulle inte lämnas något som skulle kunna vara misstänkt. Markus hade förutom sin telefon och jacka även lämnat en liten resväska med lite blandade kläder och en pytteliten storblommig necessär. De där sakerna skulle Lukas inte lämna ifrån sig. De skulle han behålla som minne sedan när Markus inte fanns mer.

 

Obduktionsprotokollet från Nimuel som Markus hade lämnat kvar var en roande läsning. Det var som ett facit över hur grym han var. Men på varje punkt skulle det bli värre för Markus. Armarna ska brytas på minst sju olika ställen. De ska få se på ”krosskador”! Om det ens kommer bli något kvar av Markus efter all tortyr.

 

Lukas körde Markus Saab till gymmet för att parkera den där och sedan byta till sin Mustang. Därefter skulle jakten på Markus börja. Lukas visste ju att Markus bodde på Henrikdalstoppen. Där hade han sitt företag registrerat. Förr eller senare skulle dyka upp där även han säkert jobbade hårt på att få honom fast. Men även en utredare behöver sova.

 

Lukas hade Markus mobil men den kom han inte in i längre eftersom den krävde kod. Där kunde han inte få mer information.

På parkeringsplatsen utanför gymmet letade han igenom Markus Saab. I mittkonsolen låg lite saker, en pollett för kundvagn, en portabel navigator, ett anteckningsblock, isskrapa en bok och några pennor. Han tog allt och lastade över allt annat som han fått med sig till sin egen bil och åkte därifrån. Markus bil lämnades olåst. Det var visserligen en fin bil men Markus skulle inte behöva någon bil länge till.

 

Under resan ner till Stockholm växte tankarna på att plåga Markus allt starkare. Att förnedra Markus. Att tortera Markus. Att se Markus lida. Att få känna Markus tyna bort långsamt och se honom dö. Verkligen känna honom dö. Tortyrrummet i Teodoras hus skulle komma väl till pass. Tänk att han för första gången hade nedlåtit sig till att säga att han älskade någon för att sedan se den personen smita och lämna honom helt ensam. Det skulle Markus få ångra djupt. Lukas kände sig otroligt sviken.

 

Det sög ju att det dykt upp en kille vid Markus dörr. Han hade fått ett sting av avgrundsdjup svartsjuka i sin kropp innan han förstod att det var en låssmed. Men inget ont finns som inte för något gott med sig. Låssmeden hade bekräftat att Markus var på väg. Lukas kunde ju gärna inte åka där ifrån när han snart skulle få se Markus med sina egna ögon. Han hade tänkt lämna mobilen i Markus postfack för att skrämma honom. Men det var effektivare att lämna den direkt till låssmeden.

 

Lukas såg Markus komma från långt håll. Uppifrån sin utkiksplats i tornet kunde han se när Markus rundade huskroppen. Lukas beställde en hiss för att åka några våningar ner.

Allt det här var ju dåraktigt, det visste han, och ingick inte alls i hans plan. Väldigt riskabelt dessutom. Det verkade inte som han hade någon egen vilja utan mera styrd av en annan okänd kraft. Att Lukas utsatte sig för sådana här faror var Markus fel. Allt det här var Markus fel.

 

Lukas steg in i hissen när den kom till hans våning. Där var Markus! Längst in i hissen. I en asful, vidrig jacka. Lukas sneglade på honom snabbt och blodet började genast pumpa snabbare i hans kropp. Men det var en annan kille i hissen. 

Det var tyst i hissen när tystnaden genomskars av ett skratt. Det kom från Markus. Hur hade vider-nörden mage att skratta?

Hissen stannade till och en kille gick av. De båda fienderna var till sist ensamma i hissen. Lukas hade bara sekunder på sig om han skulle göra något. Blodet kokade i Lukas. Men han var för snabbt framme vid den våning han beställt.

Han hade lätt kunnat döda Markus men han hade avstått. Att bara döda honom räckte inte. Det skulle bli alldeles för lite dödsångest och lidande. Lukas tog nästa hiss ner och bestämde sig för att vänta ute.

 

Markus såg stel ut när han steg ut från byggnaden tillsammans med låssmeden. Han såg rädd ut.

Hahaha!! Tricket med mobiltelefonen hade tydligen gått bra. Även om han inte var nära Markus så kunde han ändå ha makt över honom och få honom att känna saker. En rädd och ledsen Markus var bättre än en glad och lycklig Markus. Låssmeden och Markus satte sig båda i en bil och körde därifrån. Lukas kom på efterkälken eftersom Mustangen var parkerad längre bort.

 

Lukas körde snabbt på Stadsgårdsleden mot Stockholm där han beräknade komma ifatt vid ett rött ljus.

Men vid det röda ljuset syntes de inte till. Efter att ha irrat runt en stund och letat gav Lukas upp. Han hade tappat spåret. Lukas slog knytnävarna i ratten. Det här var ytterligare något som Markus skulle få betala för. Det här skulle kosta Markus ytterligare en hel natts misshandel i källaren. Kanske skendränka honom med vatten och en handduk ett par gånger. Tills han skriker rakt ut att han vill dö. Tills han skriker vem som är bäst.

Lukas körde tillbaka Stadsgårdsleden och parkerade vid terminalen för de vita färjorna till Finland.

 

Han började titta igenom Markus saker. Fanns det någon ledtråd bland sakerna? Vart hade den lilla idioten tagit vägen? Han hade inte åkt hem till låssmeden. Det verkade otroligt. Låssmeden hade skjutsat honom någonstans. Vart?

Lukas hade inte hittat Markus plånbok, det var ju synd eftersom den säkert skulle kunna ge mer information. Det jävla efternamnet tillexempel. Då skulle allt vara lättare. Varför hade han inte tvingat Markus att säga det? Det hade han helt glömt bort.

 

Navigatorn hade slut på batteri. Lukas satte den i laddningsuttaget och den vaknade till liv. Hans ansikte lystes upp av skärmen där han satt i sin mörka bil. GPS-navigatorn visade positionen korrekt vid terminalen. Det glimrade till i Lukas ögon när han fick se att det fanns historik kvar. En resa hade gått till Lofta Utkik och genom skogen in till Tjusedal. Men den senaste hade gått till Funäsdalen. Startpunkten för de båda resorna hade varit densamma. Lukas zoomade in på kartan.

– Manningsholm, sa Lukas högt för sig själv.

 

 

 

 

 

 

 

Lukas hade svårt att förstå vart han var på väg. Det här var verkligen en obyggd. Han var ju uppväxt på landet i Gamlevik som också var obyggd. Men det här var ju total obyggd. Väldigt glest mellan husen och inga gatlysen eller ljus överhuvudtaget. Var han på väg rakt ut i skogen? På båda sidorna av vägen hade han bara ett stort oändligt mörker. Till vänster djup skog. Till höger en öppen slätt. Längst borta över slätten kunde Lukas urskilja ett ensamt, svagt ljus.

 

Navigatorn rekommenderade honom att svänga höger, ut på fältet, och det var otroligt nog bara en kilometer kvar till målet.

Lukas blev mer och mer övertygad om att Markus hade lurat honom. Igen. Markus hade dumpat navigatorn där för att få honom på villospår. Medan han var utlurad och förvirrad mörkret ute i obygden alldeles ensam roade sig Markus just nu med någon random kille i sin säng i Stockholm. De skrattade och myste tillsammans. Kramades och kysstes.

 

Lukas blev själv förvånad över den svartsjuka som på nytt grep tag om honom. Markus var nog mycket nöjd med sig själv att han lyckats att lura honom en gång till.

Lukas kände att han var tvungen att vända om mot Stockholm genast. Men först skulle han komma fram till sin destination för att se den förmodade skogsvändplanen dit Markus lurat honom.

Det var ett smart svin den när Markus trots allt. Han ska få för att han kysser andra killar. Oj, va han ska få. Lukas tog i ilskan ett fastare grepp om ratten.

 

Mustangens helljus svepte över stammarna på en lång rad raka träd. Han körde i en allé. Långt där borta var det ljuset som han hade sett tidigare i mörkret.

När han kom närmare fick han se att ljuset som han sett flödade ut från ett stort vitt hus. Det var ett väldigt hus. Ett slott! Lukas kände genast igen det. Det var samma slott som han hade sett många bilder på i Markus telefon.

Markus hade alltså inte lurat honom. Markus hade någon anknytning till det här stället! Lukas bestämde sig för att vända om och gömma sin bil någonstans för att återkomma till fots för att undersöka det hela närmare. I skydd av mörkret.

 

Någon kilometer längre bort på den lite större vägen fanns en avtagsväg in i skogen. Där parkerade Lukas sin bil men var snart tillbaka under de mäktiga ekarna som bildade allén till Manningsholm.

 

Det prasslade om ekarnas blad. De stora knotiga grenarna sträckte sig över vägen för att möta motsvarande gren från andra sidan allén. Lukas kände sig liten under de mäktiga ekarna.

Precis när han kommit halvvägs genom allén kom en stark vind mot honom. Den hade fått fart över det vidsträckta landskapet. Lukas var tvungen att stanna upp. Det kändes som han inte var välkommen här. Det var som om något ville mota bort honom. Något inneboende väsen i grusvägen, i slätten, i ekarna och i hela landskapet var emot hans närvaro. Men han fortsatte gå. Ingenting skulle kunna stoppa honom nu. Inget skulle stoppa hans hämnd på Markus.

 

Det var två flyglar på var sida om slottet. Kanske hyrde Markus kontor här.

Plötsligt tändes en utebelysning och en man kom ut genom ytterdörren på den ena flygeln. Lukas gömde sig bakom en trädstam. Han kunde tydligt se hur en orange glöd blossade upp då och då. Mannen stod och rökte en cigarett. Mannen stod och tittade sig om men släckte sedan cigaretten under skon, gick in och det blev på nytt tyst. Utebelysningen släcktes och kvar blev bara en väldigt dov belysning inne i flygeln bakom en rullgardin. 

 

Den andra flygeln var nedsläckt. Lukas började gå men det frasade om skorna i rullgruset när han gick så han vek av från gruset och smög istället tätt intill den nedsläckta flygeln. Där var det gräs på marken. Tätt intill dörren låg ett paket daterat för tre dagar sedan. Kewchiangwang stod det på dörren. Det var uppenbart att denna flygel var tom.

 

Lukas gick tillbaka för att titta in på baksidan istället. Han satte händerna mot rutan och tittade in. Det gick inte att se särskilt mycket men det verkade vara ett kök för en helt vanlig lägenhet. Det är inte helt lätt att bryta sig in någonstans man inte har de rätta verktygen eller kunskapen. Men det kan underlätta om någon glömt att stänga och haspla ett fönster. Eller med vilje låtit fönstret stå med en liten glipa för vädring. Så brukade Teodora göra med ett fönster på ovanvåningen i hennes hus. Detta hade även någon i familjen Kan Jang gjort. Lukas kunde lätt kliva in i det lilla huset.

 

Här kunde han ha ett gömställe och det skulle samtidigt gå snabbt att fly om någon kom. Han satte en glasflaska på dörrhandtaget till ytterdörren för att den skulle falla ner om någon kom. Det var det enklaste och billigaste inbrottslarmet.

 

Lukas smet ut genom fönstret igen och tog en lång lov i runt slottet. Vad var det här för ställe? Framsidan mot sjön var ännu mäktigare att se. Huset var högre där med stora gråa stenbumlingar som grund. Han kunde inte gå alltför nära eftersom hela huset var upplyst av en fasadbelysning. Lukas kunde inte låta bli att bli lite förtjust i det stora huset. Det var nog inte billigt att hyra kontor i ett sådant slott.

 

När Lukas kommit tillbaka till det öppna fönstret på baksidan av flygeln kände han att det var något som puffade försiktigt på hans fot. Det var en igelkott! Det var inte ovanligt att även vilda djur kom fram till Lukas. Varför visste han inte. Det visste ingen.

Lukas böjde sig ner på huk och drog med sin hand över taggarna. Igelkotten var väldigt söt. Den lilla svarta nosen rörde sig när igelkotten försökte lära känna sin nya vän.  Öronen var runda. Den svarta teckningen under ögonen gjorde att igelkotten såg väldigt frågande ut. Lukas hjärta tinade upp för en stund. För en stund glömde han bort sitt hatfyllda uppdrag. Kotte var det sötaste han sett på länge. Lukas ville gärna inte rangordna djur men igelkottar var nog hans favoritdjur. Efter tapirer. Han klappade Kotte över taggarna igen och lät honom gå.

 

Just då fick Lukas se ett stark ljus komma farandes genom ekallén. Som en åskboll rörde sig ljuset fram mellan de gråa stammarna. Det vrålade av en motor. Det var en bil som var på väg med hög fart genom allén - rakt mot slottet. Lukas fick ta ett steg tillbaka in i skuggorna där han inte skulle synas.

 

Men då fick Lukas se att Kotte var på väg rakt ut på grusplanen. I linje med den vrålande bilens färdväg. Dåren i bilen skulle köra över Kotte!

Lukas gjorde några övervägningar på bråkdelen av en sekund. Riskerna med att rädda Kotte var stora men bilen var fortfarande en bit bort och lyktorna hade ännu inte börjat träffa gruset framför slottet.

Lukas slängde sig fram och tog tag i den lilla igelkotten och flöt sedan in i skuggorna igen. Han lade ner igelkotten på marken. Den hade rullat ihop sig. Det stack lite i fingrarna. Taggarna var verkligen vassa.

 

Det kanske var flygelns hyresgäster som kommit hem? Då skulle han få söka sig efter ett annat gömställe. Han hörde bilen flyga förbi flygeln ända fram till stora huset.  På huk tittade Lukas försiktigt fram runt husknuten.

 

Så möttes Lukas av en syn som fick en okontrollerbar känslostorm att utlösas inom honom. Glädje, längtan, kärlek, förvåning och ett helt obegränsat raseri i en och samma sekund. Det var nog mer av en tornado än en storm.

 

Det han såg var att en illröd Volvo hade parkerat mitt på grusplanen. Det ångade om bilen. Den hade körts hårt. Ur den röda bilen kliver Markus ut. Fortfarande iklädd den töntigaste neonröda jackan.  Markus sneddade över gårdsplanen och skrämde upp den man som nyss stod ute och rökt.

 – Kaching, viskade Lukas för sig själv.

Fan, vilken tur!

Mannen i flygeln och Markus sneddade över grusplanen och låste upp den stora porten på slottet. Dörren gick igen med en dov smäll bakom Markus.

 
Sagan fortsätter här.