Benjamin Pockmann presenterar: Stjärntagen: STJÄRNTAGEN

Stjärntagen - Att döda sin leksak

Torpet andades panik.

Det var sedan länge ödelagt och låg alldeles ensamt i slutet av stigen. En stig som omslöts av trädens täta lövverk som en grön klorofylltunnel. Det var i slutet av denna tunnel, långt ute i skogen, som torpet var beläget. Precis vid kanten av ett högt berg. Fönstren var trasiga. Den röda färgen hade blekts bort redan för många somrar sedan.

Vid huset tog en sluttning vid som övergick till en ovårdad äng med högt gräs och sly. Ängen var fylld med gamla äppleträd i full blom. En gång en alldeles förtjusande liten äppleträdgård.

Från torpet och ängen kunde man känna närheten till havet. Havet låg förvisso alldeles inpå men mycket otillgängligt nedanför de branta bergsklipporna och en mur av höga granar däremellan. Man kunde inte se havet. Men man kunde höra dess brus och känna den salta doften av ett stort vatten, torkad tång och sjögräs. Så nära men på något sätt ändå så långt borta.

Ovanför torpet, bortom berget, fanns små söta åkrar med djupa diken runt om. Här fanns även en skog av syrenbuskar i full blom som spred sina lila kronblad för vinden. En gammal stenmur vittnade om de stora mängder sten som fått brytas för att kunna odla dessa små åkerlappar. Nu växte björk och al på de små åkrarna.

Tjusedal var öde men levde mer än någonsin. Naturen hade tagit över som herre.

Ändå hade mörkret hittat till Tjusedal. Granarna hade blivit högre och hade kommit närmare och kastade allt längre skuggor. Skuggor som sakta vandrade över torpet och trädgården efter så väl solens som fullmånens gång. Äppleträden hade åldrats snabbt och blev glesare och hade fått mer grovhuggna linjer. De knotiga, mörka grenarna sträckte sig aggressivt mot himlen.

Tjockt gräs och långa revor av svarthallon snärjde och kvävde allt som ville växa. Under gräset låg den stentyngda jorden mörk och sur. De omgivande branta bergskammarna tycktes högre, mörkare och dystrare en tidigare. Luften var nästan fientlig att andas. Ensamheten var tryckande.

Torpets bar tungt på sin hemlighet.

Den småländska skärgården verkade lida av svår schizofreni. Om nu någon skulle få för sig att ställa en diagnos på en skärgård. Men hur kan något försöka sig på att vara både så brutalt storslaget och överdrivet minimalistiskt på en och samma gång? Öarna är små men otroligt många medan havet breder ut sig som en enda monumental enhet som vill dominera allt i sin närhet. Men de är ändå två delar av samma intryck.

Om man sluter ögonen och i tanken låter sig göra en liten utflykt. Att man sakta glidflyger - som med ett sträck vildgäss - med början långt inifrån land med riktning ut mot skärgården. Det är en varm sommarmorgon.

Först kommer man att se inlandets storskogar breda ut sig under sig. Mörka milsvida, gröna fält av tall och gran. I luften ovanför dessa skogar samlas dofter av barr och kåda.

Runda och svarta, till synes bottenlösa, tjärnar passeras. Tätt omgivna av skog. Några utkastade byar här och där intill forsar och åar.

Längre ut mot havet börjar ett slättlandskap med stora bördiga åkrar uppodlade på det som en gång var havsbotten.

Stora slätter insprängda mellan långa, höga lodräta bergsklippor. Bergsklippor och förkastningar med mäktiga gravkummel. Jorden här har brukats länge. När man lyfter blicken syns, ännu på avstånd, det stora havets vatten blänka. Det blänker så intensivt att man inte kan se rakt in i ljuset.

När man nalkas havet går havsfjärdarna in och skär sönder landet i öar och halvöar, i uddar och näs.

Havet är så påträngande så det enda som förmår hålla sig uppe är kullar och bergsklackar. Skärgården tycktes inte heller kunna bestämma sig för om det vill vara land eller hav. Längre ut blir det glesare mellan öarna som både blir lägre och kalare men samtidigt med mer enastående blomsterprakt i skrevor och kar. Gult, lila och frodigt grönt.

Många grynnor lurar under vattenytan och framträder bara som ljusgröna partier som en kontrast mot den mörka vattenytan. När havet har tagit över helt och lagt allt land under sig glittrar det som miljarder prismor i betraktarens ögon. Här börjar den stora blåa oändligheten.

Vinden ute vid havet är frisk och full av syre. Den är kallare här, men tidvis uppblandad med varmare partier som värmts av solen. Man anar havets tång och salt i luften.

Vi vänder och seglar åter mot land. Segelbåtarna har satt sina segel och är på väg ut mot havs denna sommarmorgon. Vissa med färgglada spinnackers. De bildar ett regnbågsband ut mot den yttre farleden.

Andra åker motorbåt för att njuta av en dag på sjön och känna havsluften pressas genom håret. Känna den frihet som havet erbjuder.

Vi ser också båtar ligger stilla för att fiske eller bad.

Precis under oss ligger just en sådan stilla båt. Helt omfamnad av de underliggande stenarnas smaragdgröna skimmer. Allt dränkt av sommarsolens värmande strålar.

Gäsp. Markus slog ihop boken med en hård smäll. En demonstrativt hård smäll. Ännu en i mängden av svenska kriminalromaner med sommarmys som inte levererade vad som utlovades. Tyvärr var det inte fysiskt möjligt att gäspa och skratta på en och samma gång åt den imbecilla storyn.

En sömning miljö ute i idyllen. Någon ort som ingen har hört talas om. Vackra landskap och rofylld omgivning. Sommar såklart. Där någonstans lurar mördaren och glider in i handlingen på ett förutsägbart runt sidan nittiofem. Vem tror förlagen att de ska lura? Nej, betyget kan inte bli annat än en överkryssad arsenikbrygd.

I nästa tanke kom Markus på att han faktiskt hade köpt boken till fullpris. Han hade själv sponsrat den usla författaren och det giriga förlaget. Därmed lade han både den tanken och boken åt sidan.

Båten guppade till av ett svall från en avlägsen båt som sedan länge försvunnit bakom öarna.

Nej, han hade fått tillräckligt mycket sol idag. Det är inte lätt för en person med hudtyp A att sola. Det vita skinnet brukade bli rött redan efter några minuter. För att sedan återgå till vitt.

Men havets solspegel brukade göra gott för humöret. Han hade haft semester i en hel vecka och hade varit ute med båten nästan varje dag.

Denna dag hade han först fiskat med wobbler men sedan, när han konstaterat att det inte finns någon fisk, bytt till en mer passiv fiskeform. Mete. Mete kunde dessutom kombineras med bokläsning.

Att läsa bok i solspegeln medan flötet guppade på vattenytan var bland det mest avkopplande Markus kunde tänka sig. Men eftersom boken sög och förmiddagssolen stekte på ett alldeles för omilt sätt var det var det dags att åka tillbaka till fastlandet. Kanske inta en andra frukost och leta fram en ny bok.

Med ett kraftfullt, nästintill maskulint, ryck i utombordarens dragsnöre förväntade sig Markus att motorn skulle spinna igång. Som när man klappar en katt. Det gjorde den alltid.

Men nej. Denna dag hade ödet annat i beredskap. En hel del annat faktiskt.

Markus kände irritationen stiga mot huvudet där det började byggas upp ett tryck. Han hade aldrig fått motorstopp tidigare. Därmed var det mycket osannolikt med motorstopp. Men även det osannolika kan ju inträffa, som bekant. Efter att ha uttalat några väl valda svordomar ryckte igen i dragsnöret. Och igen. Inget hände.

Markus lutade sig tillbaka med ryggen mot relingen. Han tittade upp mot himlen och vilade för en stund ögonen på ett streck vildgäss som passerade precis ovanför honom. Han behövde en paus från den galenskap som nu pågick här nere.

Det såg irriterande rofyllt ut där de gled fram. Säkert nöjda med att bara finnas till och trygga med sina nästan programmerade instinkter och rutiner. Nöjda att vara på väg någonstans.

Till skillnad från hur förhållandena var nere vid vattenytan. Här var ingen på väg någonstans.

Han försökte på nytt få igång den motstridiga utombordsmotorn. Men det var han den ende som ville. Motorn var fortfarande inte alls med på noterna. Den frustade på sin höjd för att visa att den levde. Att den var nära att gå igång men helt enkelt inte hade någon lust att starta helt.

Fjärden sträckte ut sig ut ända till havet. Ibland krusade den sig i små områden åt gången. Vinden liksom lekte med vattenytan. Den grep tag i den och drog i den för att sedan släppa tillbaka den som den var.

Båten var gammal. En liten styrpulpetbåt. Motorn var av samma ålder. Motorn var drevs av bensin och var högst omodern men Markus hade inte ens tänkt tanken att köpa en ny båt eftersom utrustningen aldrig gjorde honom besviken. Varför byta ut något som funkar? Det var förenat med både en utgift och krångel att köpa en ny. Men trots motorns tidigare driftsäkerhet hade något uppenbarligen gått förskräckligt fel denna morgon.

Markus var på en teknisk nivå att han skulle kunna peka ut propellern men inte en tändhatt. Kunde man med hjälp av uteslutningsmetoden räkna ut vad som var fel? Var det oljan som tagit slut? Bensin fanns i vart fall i riklig mängd i tanken. Nej, olja fanns ju i riklig mängd i den separata oljetanken. Var det ett mekaniskt fel då? Det verkade inte så eftersom det i vart fall var lätt att dra runt snurran med dragsnöret. Det inte var något som satt fast inne i motorn. Inget mekaniskt fel såldes. Då återstod att utreda om det var något elektroniskt fel. Kanske fel på någon form av elektronisk box? På fördelarlådan? Elspänningsmatningen? En sladd som hoppat ur? Ett relä som gått ut i strejk?

Markus förbannade sig själv. Varför hade han inte köpt en ny båt istället för att namedroppa elektriska termer som han hört andra prata om. Om det var fel på ett satans relä…vad skulle han göra åt det där han satt ute på fjärden? Var ett relä förresten runt som biljardboll eller hade det åtta kanter. Han visste inte. Men sådana kunskaper kunde väl knappast tillhöra allmänbildningen.

Det frasade det till i vattnet bakom båten. Markus fick ställa sig upp i båten för att se varifrån ljudet kom. Det var en fiskmås som hade landat i vattnet på ett klumpigt sätt. De båda världsmedborgarna tittade nyfiket på varandra. Markus såg in i måsens gula ögon.

Plötslig genomskars denna idylliska och sömniga sommarscen av en vass ringsignal från en telefon. Fiskmåsen lyfte till havs. Som om den gjort sitt.

Rösten på andra sidan var tydligt andfådd orsakat av någon form av ansträngning.

– Det är Bison, jag behöver din hjälp här. Ett mord.

– Ett mord, frågade Markus.

– Ja i Småland, vid Lofta Utkik. Är du inte där nere vid kusten någonstans redan? Du skulle åka båt sa du?

Markus och hans strejkande båt befann sig bara några ynka mil från Lofta Utkik. Det var mycket sällsynt med mord på hemmaplan så detta var ju ett nästintill unikt tillfälle som inte kunde missas.

Trots att Markus bara hade haft semester i en vecka blev han genast upphetsad. Vad kunde det vara för slags mord tro? Lofta Utkik var ett område med få bofasta med väldigt många välbärgade sommargäster. Men det var ju just bakom de välputsade villafasaderna som det doldes mycket annat spännande som kunde leda till mord. Det här handlade ju inte om några fyllskallar som…

– Jo, jag eh... är i Småland, svarade Markus när han insåg att han redan börjat spekulerat och att detta nog hade dragit ut på tiden.

– Okay bra, för…för jag tror att du behövs i det här mordet…det är…lite speciellt, sa Bison mystiskt.

– Men du har ju semester, lirkade han.

– Min semester tog precis slut, svarade Markus. Skicka adressen. Jag åker dit.

– Adressen kommer strax, sa Bison. Det är inte så mycket av en adress förresten. Men än position. Du ser var du kan parkera. Sedan får du gå en bit. Jag är redan här. Vi ses.

Bison var alltid kort i tonen när han ringde. Det här samtalet var inte något undantag. Han kunde av vissa uppfattas som på gränsen till otrevlig men faktum var att han bara var korrekt. Markus visste att han inte kunde frigöra så mycket ytterligare information av honom per telefon. Bara det att Bison hade uttalat att något med brottet var ”speciellt” var ovanligt mycket information. Resten fick man ta på plats.

Hur Bison fått sitt namn var oklart. Men det kunde såklart ha en koppling till att han hade en så kraftig benstomme. Att springa något maraton skulle inte komma på fråga för Bisons del om man säger så. Kanske var det hans spretiga skäggväxt eller den buffliga och breda skånskan som också hade bidragit till smeknamnet. Eller så kan det varit att han var en oxe till sättet. Inte en sådan oxe som de vanliga tröttsamma poliskaraktärerna man kan se på teve.

Bison var smart och analyserande. Han såg till att få resultat. Det var därför också därför som blivit en central figur och samordnade en hel del utredningar rörande grova brott.

Markus kände sig stressad. Det fanns ingen tid att förlora. En roddstrapats skulle nog ta minst en timme tillbaka till Manningsholm, hans hem. Men alternativen på fjärden var få. Det gick ju som att se det som att det var lite nyttig och gratis träning för kroppen.

Rodd borde vara bra för armmusklerna och det var ju verkligen något som behövdes.

Han ville inte heller låta Bison vänta i onödan. Då kunde humöret snabbt försämras.

Markus bökade fram årorna som låg effektivt instoppade under båtshake och slingrande rep. Var detta alla jävulsmorgnars moder, tro?

Markus hade tagit båten tidigt på morgonen för att ta sig ut på en fisketur. Då låg fortfarande ett vitt dis tätt mot vattnet. Morgonens luft hade varit kallare än havet. Vattnet blänkte som mörkt kvicksilver och låg alldeles stilla.

Han hade tagit sig ut till Visels stenar. Favoritplatsen där han trodde sig veta att det fanns mycket fisk, och mycket lugn och ro. Stenarna som tornade upp sig från botten hade en inneboende mystik över sig som Markus gillade. Platsen låg omgiven av förhållandevis djupt vatten och man kunde bara med ögat ana de grönaktiga stora stenblocken under båten på en till tre meters djup. Stora flyttblock som samlats ihop av inlandsisens krafter och sedan blivit liggande på samma plats sedan dess. Det var en seglivad legend i bygden att många skepp försvunnit spårlöst under den tidiga historien. Visels stenar absolut en kandidat till orsaken bakom dessa historier. Det var i vart fall troligt att i vart fall något skepp gått på grund här eftersom stenarna låg mitt i en sträcka där man kunde tänka sig att ett och annat skepp tagit ut sin kurs i äldre tider.

Något sådant olycksaligt skepp hade dock aldrig hittats men det hindrade inte myten från att frodas. Myter av denna typ frodas mer på landsbygd där inte mycket dramatik utspelar sig. Kanske hade skeppet glidit ner i djupet till att för evigt gäcka sinnena hos de efterföljande generationerna.

Men Markus hade fått se solen gå upp över det öppna havet.

Solens första strålar hade först börjat skimra i de tunna dislagren över vattnet. Färgen hade varit rosa. Allt var stilla. Allt var tyst. Han såg solskivan lyfta sig ur havet. Han slogs, som alltid, av hur stor solen verkade. Rosa förvandlades till orange. När solen först hade träffat Markus ansikte så hade den råa känslan förbytts mot värme. Orange blev ljusblått. Det blev dag. Alla borde uppleva en soluppgång på havet. Ingen levande varelse hade setts till förutom några fåglar. De hade legat och guppat vid båten i väntan på att de skulle få dela fångsten.

De hade dock väntat förgäves. Östersjön var väl utfiskad eller förgiftad. Förmodligen både och. Därtill övergödd.

Fötterna gled mot durken. Den person som utformat den här båten borde avrättas utan dröjsmål, tänkte Markus. Någon rättegång var inte nödvändig. Sakernas tillstånd framgick tillräckligt tydligt som de var. När man ska ro så borde det väl ändå vara en självklarhet för alla att man måste ha stöd för fötterna för att kunna överföra kraften från benen, ryggen, armarna till årorna och ut i vattnet. Men så icke i denna båt. Att det ens fanns fästen för åror på en båt som ändå inte gick att ro var svårt att förstå. Det var med all sannolikhet en stark motström under båten vilket bidrog till den långsamma färden.

Markus tog paus ibland för att pröva några extra kast med wobblern. Men det var alldeles för djupt vatten. Wobblern flöt på ytan, på behörigt avstånd från all fisk. Pausen hade mest som funktion att det var ett tillfälle att pusta ut. Oj, vad han var svag. Nu fick han plikta för sin lathet under den senaste tiden. Visst, när man bara är dryga trettio år så ska man väl klara av detta. Men det värkte i armarna och man kunde ana förekomsten av blåsor i händerna.

Dags att fortsätta ro. Förbi nästa udde skulle han nog kunna skönja Manningsholms mäktiga gräddvita fasad.

Det var varmt. Svetten rann nedför ryggen. Under nacken var svetten varm men vid ryggslutet var den kall. Obekvämt. Det var inte en skön känsla. Varför hade han inte tagit med sig en flaska vatten? Det är inte gott att släcka törsten med fesljummet kaffe.

Den från början fridfulla morgonen med soluppgången, dimslöjorna och skärgårdens uppvaknande hade förvandlats till en mardrömsliknande irrfärd i helvetets urhålor. En stor sejdel väl kyld tysk lager skulle det bli vid framkomsten utan hänsyn till tiden på dygnet. Skumkronan skulle få vila långt uppe på läppen. Efter ett bad från bryggan. Troligtvis både före och efter.

Upptagen av de trygga drömmarna om den ädla tyska drycken anade inte Markus att en reva i tiden och rummet precis skiftade hans framtid.

Markus var helt urpumpad när han äntligen anlände till Manningsholms stora ångbåtsbrygga. Bryggan var så hög så han var tvungen att klättra upp. Men han orkade inte ro en enda meter till. Inte ens till bryggan i nästa vik. Alla krafter var till ända. Det värkte i triceps. Eller om det möjligen var biceps. Vaderna gjorde i vart fall ont. Och händerna. Och axlarna. Ryggen.

Här vid ångbåtsbryggan lade tidens passagerarbåtar till. Vackra båtar med öppna däck runt om och en bolmande skorsten. Men det var sedan länge en svunnen tid. Då var det liv och rörelse på Manningsholm. Kvinnor med vita hattar. Frasande lika vita kjolar. Små paraplyer som skydd för sommarsolen. Fina gäster och massor med tjänstefolk. Det var länge sedan bryggan hade använts för passagerartrafik.

Vid gården hade det varit ett myller av människor och djur som alla hade fullt upp med sina sysslor inom lantbruket. Nu var gården var effektiviserad och krävde bara ett fåtal anställda. Markus bodde själv i den jättelika huvudbyggnaden.

På vägen upp från sjön drog han av sig tröjan för att svalka sig. Det hjälpte inte eftersom luften dallrade. Och solen stekte ännu värre än tidigare mot den vita, oskyddade ytan. Det fanns inte finnas någon tid för att ta någon långdusch eller ens ett enkelt bad i böljan den blå. Inte heller skulle kunna en öl med mäktig skumkrona komma på fråga. Men den skulle allt komma senare. Den saken var klar.

Markus hoppade in i sin bil och körde ut genom allén. Han hade en rätt gammal Saab. Av första modellen sedan märket återuppstod. Den var röd. Rubinröd faktiskt. Med klassiska ekerfälgar som glänste i solen.

Bison hade skickat koordinater som han i strid med säkerhetsbestämmelserna matade in i GPS-navigatorn under färd.

Manningsholm låg mycket vackert vid den småländska Östersjökusten. På en av tusenåriga ekar omgärdad udde mot havet med allt som ett riktigt gods ska ha. Nere vid sjön låg en liten paviljong, ett magasin och ångbåtsbryggan.

Två flyglar, en på vardera sidan om den stora huvudbyggnaden. Dessa hyrdes av personalen som jobbade på gården. Förnärvarande två familjer. Samtliga byggnader var målade i en gräddvit färg.

En lång spikrak ekallé inneslöt grusvägen som ledde fram emellan flyglarna till huvudbyggnaden där det fanns en cirkulär gårdsplan täckt av grus med ett litet busk- och blomarrangemang i mitten.

Det hela var verkligen byggt enligt manual A i herrgårdsarkitekternas instruktionsbok. Huvudbyggnadens var byggd i total symmetri med tjugofem rum fördelade på tre våningsplan plus källare. I källaren hade fadern samlat vin i en ganska imponerande vinkällare som Markus hade ännu inte hunnit druckit ur. Men han hade i vart fall försökt.

De äldsta delarna av Manningsholm var från 1300-talet då egendomen ägdes av det förmögna riksrådet Bo Jonson Grip. Om herr Grip någon gång hade varit på gården var väl tveksamt. Sedan dess hade många förändringar skett på gården och från den tiden återstod bara källaren och de stora grovhuggna stenblocken som utgjorde grunden till huvudbyggnaden. Efter Grip hade gården under nästan fem hundra år varit i den familjen Wamps ägo och utgjorde centrum för deras makt när de tävlade med den närbelägna gården Björkösund om att vara den största och mest inflytelserikaste gården i området.

Familjen Wamp dog ut, Björkösund vann tävlingen och Markus familj kom över den stora men nedgångna gården på 1880-talet.

När gården kom i Markus familjs ägo hade den varit grunden till den förmögenhet som byggts upp.

Man hade sedan byggt och rustat byggnaderna till någon form för tiden modern empirstil så att den kom att utgöra ett exempel på tidens nya estetiska ideal.

Först levde familjen av jord och skogsbruk, sedan köptes närliggande smågårdar och en och annan storgård.

På andra sidan, mot havet, sluttade egendomen ner och förvann i vattnet. På denna sida fanns många äppleträd som hade ett ypperligt läge i vattenspegeln och mognade därför snabbt. Markus hade sett till att det planterats fler träd av de gamla anrika sorterna. Astrakan och Ingrid-Marie.

I bilen var det inte svalt. Tvärt om var den stekhet inuti. Och roddturen hade inte direkt gjort det hela svalare. Och om bilens luftkonditionering skulle jobba så fanns ju risk för att bli förkyld. Idag fanns det tydligen både stora och små krafter som motarbetade honom.

Bilen susade fram genom det småländska landskapet. Rapsen stod i blom och bildade gula vajande kvadrater i det böljande slättlandskapet.

Markus hade fötts som ensamt barn och enda arvingen in i en mycket förmögen familj där gamla pengar förvaltats. Han var efterlängtad. Markus far ville ha en son som kunde ta över familjens verksamheter och Markus mamma ville ha ett litet barn att rå om och ge kärlek till.

Han växte upp i en trygg miljö. Men han var ett väldigt ensamt barn. När han var liten var han väldigt blyg. Han hade väldigt svårt att få kontakt med andra barn. Det kom aldrig några kompisar till Manningsholm för att leka. Manningsholm låg avsides och Markus tyckte att det var pinsamt att ta dit någon eftersom det var så annorlunda allt annat. De andra barnen bodde i lägenhet. Några bodde i hus. Men ingen bodde i ett sådant hus som Markus bodde i. Markus ville inte vara annorlunda. Faktum var att han bara hade med sig klasskompis till Manningsholm en enda gång. Han hette också Markus. De hade fiskat på isen utanför Manningsholm och det hade varit en av Markus bästa dagar någonsin. De hade lovat varandra att göra det igen snart. Men det blev aldrig av. Varför visste han inte. Men det var det närmaste Markus hade kommit till att ha en bästa vän som barn.

Det gick bra i skolan förutom att han hade lite svårt att räkna. Men det gick desto bättre att skriva. Markus använde redan som barn ett avancerat språk när han pratade. Eller rättare sagt: när han talade. Lärarna var oroliga för honom att han skulle bli utstött och mobbad eftersom han vara så annorlunda. Men det hade han aldrig blivit. Han var bara osynlig för de andra barnen. Därför förblev han ensam.

Markus familjs pengar hade blivit äldre i takt med att de lämnades över till nästkommande generation tills dess Markus far började förvandla dessa till nya pengar. Och Markus far hade i sanning förvaltat familjeförmögenheten väl. Markus far ville inte riskera några pengar på börsen. Där var det alldeles för spekulativt. Nej, de hade istället investerats i fastigheter i närheten av stora städer. En av dessa fastigheter som var belägen söder om Lübeck, varpå man byggt en stor galleria, såldes av fadern till en tysk storbank för drygt fyra miljarder kronor. Det blev faderns sista stora affär.

Värdeutvecklingen för faderns fastigheter varit enorm och han hade lyckats överglänsa alla tidigare generationer i detta hänseende. De hade naturligtvis varit förmögna i och med att de ägt den stora gården. Men skillnaden blev att Markus far blev väldigt förmögen.

För att minska risken hade familjeförmögen lagts i fyra olika fonder som alla förvaltades individuellt. Gjorde en fond en felinvestering så fanns värdet i tre fonder kvar med oförminskat värde. Fondera hade fått de kanske inte så fantasifulla namnen ManCapital I, II, III och IV. Allt detta var dock samlat under ManCapital AB som var moderbolaget med professionell verkställande direktör och styrelse som hade till uppdrag att förvalta tillgångarna på bästa sätt. Som vilket investmentbolag som helst.

Alla fonder ägde fastigheter men även en hel del andra verksamheter såsom intressen i omistlig fast infrastruktur såsom kraftdistribution, telekomsystem, byggnation och drift av motorvägar, hamnar och snabbspårsjärnvägar.

Sedan en tid tillbaka fanns även en liten transportfirma – ManCargo. Till den ska vi återkomma.

Markus far var bestämd med att Markus skulle gå i samma fotspår som han själv med en gedigen ekonomisk utbildning. Fadern hade sjösatt sin plan redan tidigt så Markus redan som väldigt liten fick Markus lära sig om de ekonomiska principer som bygger ett stabilt familjeföretag. Han fostrades i metoderna noga. Man skulle satsa i saker som hade en sådan stark idé att till och med en idiot skulle kunna driva företaget utan att misslyckas. Att hellre ta långsamma trygga vinster än snabba och spekulativa.

Det hade varit studiebesök och sommarjobb. Han hade involverat Markus som springpojke vid möten och ordnat samtal med olika ledare. Något kunde väl pojken snappa upp? Att tända gistan som skulle vara försäkringen för familjeföretagens fortsatta överlevnad. Men trots faderns ansträngningar för att få upp Markus intresse för familjeföretagen men hade han inte lyckats så lysande. Han började gradvis att misströsta.

När Markus var tretton år tog så fadern (nästintill i desperation) ett nytt, djärvt oprövat och vågat grepp. Han hade fått tipset från en gammal affärsbekant som hade samma ”problem” med sin arvinge. Han hade märkt att Markus tänkte kreativt och att han inte lätt gav upp en uppgift. Det var egenskaper som fadern tyckte var mycket lovande. Egenskaperna måste ha kommit från honom själv.

Markus fick ta initiativ till att starta ett eget bolag inom koncernen. Vilken bransch som helst. Genom detta skulle sonen få lära sig av sina misstag och få utlopp för sin kreativitet och genom den vägen förstå hur ett företag drivs. Fadern utsåg några lämpliga senior advisors som skulle agera stöd i bakgrunden. Sagt och gjort.

Markus förstod uppgiften till fullo. Han började läsa på. Det var roligare att skapa något från grunden än att lära sig om saker som redan fanns.

När Markus höll på att göra research så fick han se en artikel om en lastbilstillverkares nya lastbilar. ”Lastbilar”, tänkte Markus. Han hade alltid gillat lastbilar. Ju större desto bättre. Och behovet av att transportera saker hade ju alltid funnits och skulle inte försvinna. Denna idé lanserades.

Senior advisors slet sina redan gråa hår. Det var inte någon lätt bransch som hade valts ut. Låga marginaler och hård konkurrens. Men en närmare titt på marknaden visade att det fanns en öppning för en logistikverksamhet för transporter av frysta livsmedelsprodukter. Tio lastbilar köptes in och dessutom ett litet logistikcentra med fryshall utmed motorvägen i Södertälje. ManCargo var fött.

Markus hade bestämt att lastbilarna skulle målas i någon iögonfallande färg. Han hade föreslagit neonrosa eller neongrön. Detta för att lastbilarna skulle vara väl synliga på vägarna. Texten skulle vara blå. Det skulle inte vara något tvivel om vilken lastbil man mött och detta skulle vara gratis reklam. Senior advisors var skeptiska. De intresserade sig mindre av vilken färg det var på bokstäverna. Siffrorna i kalkylbladen var av större vikt.

Vidare, proklamerade Markus, skulle varje lastbil ha motivlack med fantasifulla motiv på förarhytten. Varje förare skulle få välja sin egen motivlack så de kände ett band till sin lastbil och en lojalitet mot företaget. Det här skulle bli ett personligt och engagerat företag. Senior advisors avrådde. Chaufförer kunde man alltid hitta.

Då fick Markus nog och förklarade att han kände sig motarbetad och bestämde att allt skulle göras på det sätt han sagt. Inga undantag fick förekomma.

Fadern var förtjust över engagemanget men inte nödvändigtvis över temperamentet eller den auktoritära ledarstilen. Men uppenbarligen så hade han lyckats tända någon form av gnista till slut. Fadern kunde nöjt konstatera att hans plan hade lyckats. Uppenbarligen var Markus styrka att vara kreativ och inne i verksamheten. Men det var gott nog såhär långt. Att se helheten skulle nog komma senare med tilltagande ålder och erfarenhet.

ManCargo lämnades över till professionell drift inom koncernen men Markus skulle vara med och se och lära parallellt med skolgången.

Tiden gick, ManCargo utvecklades utan att ha någon strålande lönsamhet. Men det förblev alltjämt lönsamt år efter år. Främst tack vare att man utvidgat verksamheten till att transportera livsmedelsprodukter fisk och alger från norr.

Men hade fadern fått sin vilja fullt ut? Nej, så lätt skulle det inte gå. Besvikelserna skulle komma stötvis de kommande åren. Markus utvecklade ett speciellt intresse för väldigt ond och väldigt bråd död.

Markus hade redan i unga år dammsugit internet på alla tänkbara dokumentärer rörande lösta och olösta mordgåtor. Varje förälder skulle nog lyfta på något ögonbryn när ens barn börjar prata om Jeremey Dahmer, Mansonfamiljen, Sixstorff eller andra berömda mördare.

Markus hade även blivit mer och mer besatt i olösta mordgåtor. Till dokumentärerna på internet så hade Markus även läst all svensk och engelsk litteratur som han kunde få tag i när det gällde mordgåtor och han hade med åren skaffat sig en mycket stor teoretisk kunskap. Mord och mörker kom att bli hans främsta intresse. Inte skogen, inte Manningsholm. Inte pengarna.

Markus märkte att vägarna blev mindre och mindre. Från europaväg till landsväg och sedan till grusväg. Han passerade ett område med sommarstugor och en upplåst vägbom. GPS-navigatorn gjorde plötsligt halt. Dags att svänga vänster in på en liten skogsväg. Men skogsvägen var mera av en stig som inte gick att köra på. Markus såg en del bilar som var parkerade på en mötesplats. Han kände igen Bisons bil. Markus memorerade vad som stod på GPS-displayen. Han skulle bara följa stigen så kom han fram till rätt plats.

Stigen började med att gå rakt över en liten åker. Den brukades fortfarande. Var det vete som vajade för vinden? Det borde han väl veta som hade hundratals hektar åkermark. På andra sidan åker började en stig. Eller den var mer som en körväg som skogsmaskiner nyttjat. Det syntes på de djupa hjulspåren. Direkt på andra sidan åkern låg en gammal husgrund. Vid åkern var det ljust, varmt och hemtrevligt. Det var lätt att förstå att någon ville bo här. Han fortsatte in i skogen. Förbi en gammal källare som rasat in. Den var överväxt med mossa. Här hade det tydligen levt en hel del folk i gamla tider. Men vart var han på väg? Ingen människa syntes till och det kändes som han gick i en evighet. Trädens grenar skuggade honom och han kunde äntligen svalna av. Skogen blev allt tätare och mörkare. Så tät att det nästan kändes kyligt i luften. Mossan på marken verkade fuktig trots det varma vädret. Längre in i skogen såg Markus en fjällskivling. Var inte det lite tidigt på året för sådana. Så skinande vit, så stolt, så vacker. Så god. Den måste han plocka med sig på tillbakavägen. Fjällskivlingen försvann bakom en tall och Markus riktade åter blicken framåt.

Efter en stund uppenbarade det sig en byggnad i slutet av stigen. Det var någon form av redskapsbod. Han var framme. På vänster hand låg ett gammalt slitet ödetorp. I en röd färg som blekts för många somrar sedan.

Markus mamma dog när Markus var sjutton år. Det var inte någon dramatiskt död. Det var istället kusligt långsam. Som lungcancer han vara. Döden hade legat på lur länge och närmade henne sakta men säkert. Den snälla kvinnan som ville alla så väl och som givit Markus så mycket kärlek hade först blivit av med sitt hjärtligt klingande skratt. Sådant skratt som man inte kan undvika att bli berörd av och skratta med. Humöret blev sakta sämre och hon hade blivit dystrare.

Ett mörker hade omfamnat henne. Ett mörker som inte skulle släppa taget. Hennes hy hade blivit grå och hon hade åldrats snabbt.

Markus hade varit väldigt nära sin mamma. Det var för henne som han först hade berättat att han gillade killar.

Det finns ett tillfälle som alla killgillande killar kommer ihåg som om det var igår. Att komma ut för sina föräldrar. Alla minns den stunden exakt. Alla som någon gång gjort det kan i detalj berätta om vad som gjordes och vad som sas under just det tillfället.

Markus ville att hon skulle veta innan hon dog. Han visste att han skulle ångra sig djupt om han inte förmådde sig göra det och han hade stålsatt sig länge inför den stunden.

Mamma låg och vilade på en soffa på Manningsholm. Bredvid henne fanns en stor bukett snittblommor i blått och vitt. Det var som om hon redan var död och låg på lit de parade.

Fönstret ovanför Markus mammas huvud var öppet och spetsgardinen vid fönstret fladdrade till och lyftes av vinden in i rummet för att sedan sakta sänka sig. Rummet hade fyllts på med friskt syre. Den ljumma men ändå friska vinden kylde av Markus ansikte. Markus hade mött sin mammas frågande ögon och genast berättat. Hon lyfte sin hand mot hans kind och sa att

– Allt är okay, Markus. Du är okay.

Tillfället han hade stålsatt sig för så länge var över på ett par sekunder. Tårarna ville inte sluta strömma nerför hans kinder. Hans mor grät också.

Hans mamma dog knappt ett år senare och under detta år hade mor och son hunnit komma väldigt nära varandra. Det här skapade en sorg som Markus alltid skulle bära med sig. Markus fick en ännu djupare personlighet.

Beskedet om att den unga sonen bekände sig som homosexuell hade inte tagits emot lika väl hos alla. Detta var naturligtvis illa och ett problem som man inte kunde ta lätt på, ansåg Markus far. Hur skulle nu Manningsholm gå i arv? Skulle den månghundraåriga traditionen ta slut just här? Det här var ju en svårlöst problematik hade fadern förklarat och underströk “problematik”. Och Sverige hade ju nedrustat militären också så det skulle nog inte heller bli tal om någon karaktärsdanande utbildning inom det militära. Men det kanske var lika bra. Vem vet vilka frestelser som kan uppstå inom det militära med massor med unga grabbar på ett och samma ställe.

Men pojken var ju bara sexton och oddsen för att det där beslutet om läggningen skulle rivas upp såg fadern som mycket goda. Det gällde bara att rätt tjej kom i den unge sonens väg

Bison gick över gårdsplanen. Han tittade upp mot det gamla ödetorpet. Trots att han varit med länge så kände han alltid ett visst obehag när han besökte en brottsplats. Han var ju ingen robot.

Han lät blicken lyfta från torpets skorsten upp mot den fria himlen. Inte ett enda moln så långt ögat kunde se. Och det var verkligen en varm dag. Luften stod still.

Men det var ändå som om sommarvärmen inte kunde nå in i hans kropp denna dag. Det han hade sett under dagen verkade hindra värmen. Allt han kände var kyla.

Bison tittade på klockan. Det var nu och en timme och femtiotre minuter sedan han hade ringt till Markus. Vart var han någonstans? Han behövde dela den här upplevelsen och sina tankar med någon.

Blicken sänktes igen. Runt honom var det liv och rörelse. Tekniker och poliser. Även hundar. Men Bison behövde någon som tänkte som han själv. Vad i helskotta har föregått här?

Bison hade jobbat länge inom polisen och hade hört talas om Markus första gången efter de så kallade Kalvträskfallet.

Kalvträskfallet var Markus första egna uppdrag för polisen.

I en väldigt avsides liten stuga bodde Lars-Martin. Han var gammal och ensam. Man hade hittat så mycket blod på stugans golv så man visste att Lars-Martin inte längre levde. Problemet var att offret inte fanns kvar i huset. Han var försvunnen. Markus hade blivit mycket upprörd när han hört om den fattiga gamle mannens öde och sagt något i stil att brottet minsann skulle lösas till varje pris.

Han hade utsetts till utredningsassistent och styrde kosan till Västernorrland och en liten by vid sjön Grubbträsket för att ansluta till den lokala polisens team. Vad som sedan hände var svårt att förklara. Markus stannat till på brottsplatsen. Han hade han stannat i flera timmar innan han slutligen promenerade rakt ut på en sjö. Ja, det var ju vinter och sjön var frusen. ”allt var så gnistrande vitt så jag kunde knappt se” stod det i rapporten. Isen låg över hela sjön. Så när som på en vak på ett ställe. Det var dit Markus hade gått. Under isen låg Lars-Martins livlösa kropp. Och i kroppen ett mordvapen som ledde till mördaren.

Det var väl ändå märkligt att en utredningsassistent kunde hela fallet bara med hjälp av ett besök på platsen. Efter detta hade han sett till att Markus om till hans grupp för att bilda sig sin egen uppfattning om den blyga utredaren. Vad var det för en gök?

Men Markus och Bison hade till en början varit antagonister. De hade inte kunnat enas om någonting och antagit diametralt olika infallsvinklar. De hade diskuterat om allt. Inte förstått hur i hela friden den andra kunde ha en sådan åsikt. Bison hade börjat misstänka att han gjort ett misstag som tagit Markus till gruppen. Var han en bråkstake som bara sa emot allt som sades. Eller vad handlade det hela om? Hur i hela friden vågade Markus sätta sig upp mot honom på det där sättet?

Men i diskussionerna hade de till slut hittat ett samförstånd. De hade lärt sig varandra. Markus stod på sig mot Bison och Bison började gillad det. Ingen Deras skillnader medförde en dynamik till de ärenden de jobbade med. En dynamik som gjorde att de snabbare och enklare kunde täcka alla ärendet aspekter. De hade med tiden hittat en samarbetsform där de resonerade fram och bröt ner varje trolig detalj i fallen. De hade också funnit en vänskap. Detta trots att de var så olika. Bison hade upptäckt att Markus hade ett minst lika stort intresse av brott som han själv. Och bara det var ju som att hitta en guldklimp liggande fritt på marken.

Bison hade tidigt tagit Markus under sina vingar när han var ny och visat honom både metoder och vissa betydelsefulla personer på de olika avdelningarna. Det var extra viktigt för Markus eftersom han inte var formellt anställd hos polisen. De anställde knappt några civila utredare alls. Sådan sköttes numera av privata företag. På så sätt kunde man snabbt göra sig av med de som inte höll måttet. Därför hade Markus startat ManSecurity och var extra beroende av at någon inom polisen gillade honom och gav honom jobb. Bisons inverkan på Markus liv kunde inte överskattas. Kontakten med Bison och glädjen med sitt nya jobb hade varit en viktig vändning för honom. En vändning som han sannerligen behövde vid tiden. Det hade varit jobbigt att revoltera mot fadern och läsa kriminologi istället för ekonomi så som förväntades. Dessutom var Markus innerst inne ganska osäker på om han verkligen kunde bidra med något. Och hur skulle det fungera att jobba med andra.

Men sakta började han fatta att han faktiskt blev en del av något. Han hade fått lära känna människor som brann för samma sak som han. De var ute på fältet. De besökte platser tillsammans. De fikade och drack kaffe och hade väldigt roligt tillsammans. De åt till och med en och annan munk tillsammans.

Markus hade själv, på helt egna meriter, skaffat sig ett namn inom Polismyndigheten. Delvis av andra orsaker än de rent professionella…

Markus var, trots en vilja att vara diskret på alla sätt och vis, ganska känd inom polisen. Dels genom sitt arbete såklart. Och dels genom en annan förmåga, man ska kalla det så.

Den diskreta sidan hade liksom en tendens att gå ur så fort det kom några munnar alkohol i kroppen. Plötsligt kunde han ta plats, vara utåtriktad, excentrisk och låta tungan löpa fritt.

På en tillställning hade Bison för ett ögonblick lämnat bordet för att gå på toaletten. När han lämnade bordet var Markus lugn och nickade instämmande till ett samtal utan att själv delta på något sätt.

När Bison kom tillbaka från sitt ärende kunde han varken tro sina ögon eller sina öron. Den annars så diskrete Markus håller då hov inför alla hans kollegor om hur han brukade ha som strategi att med framgång alltid lyckas undvika att svälja sperma genom att påstå sig vara vegetarian.

Det hade blivit tyst kring bordet och Bison hade begravt sitt ansikte i sina stora, grova händer. Därefter hade ett stort öronbedövande gapskratt brutit ut vid bordet. Markus var från denna dag en legend.

Liknande scener hade senare förekommit med varierande tema. Men däremellan var det stor diskretion som gällde.

Markus förstod inte alls att han var så populär. Men det var han. Inte bara på grund av vad som uträttades yrkesmässigt eller de yviga uttalandena då men även för att han var sig själv.

Markus fanns kretsar där maskulinitet var härskande och där minoriteter oftast inte hade anledning att göra sig besvär. Men Markus dolde inte att han var homosexuell. Han gjorde inte heller någon stor sak av det. I vart fall inte i nyktert tillstånd. Han utstrålade en inre värme och trygghet. Som om han var född med ett stort självförtroende. Ingen kunde rubba honom. Ingen kunde nå honom. För detta vann han mer och mer respekt för varje dag som gick.

Markus ansåg sig bara haft tur i Kalvträskfallet. Det hade varit vinter. Det snöat rikligt och det var riktigt kallt. En sådan kyla som kunde leta sig in till innersta benet. Markus pulsade ner till sjön Grubbträsket och satte sig vid strandkanten. På andra sidan av den helt släta, vita sjön fanns ett gigantiskt kalhygge.

Det var en solig dag. Allt var så otroligt vackert. Allt var så väldigt vitt. Han fick ont i sina ögon att titta på den gnistrande snön. Det var helt vindstilla. En och annan frötall på kalhygget stod upp som stolta obelisker ur marken. De rörde sig inte. Inget rörde sig. Markus lyssnade. Han blev helt tagen av den norrländska stillheten. Han hörde – ingenting. Ingenting alls!

Det var just i denna stund som hans kärleksaffär med Norrland inleddes.

Men det var något som inte stämde i fallet. Han kunde bara inte begripa vad. Var fanns offret? Var höll mördaren hus?

Man trodde att mordet ägt rum två veckor innan man upptäckte vad som hänt i stugan. Sedan dessa hade det blåst och snöat ymnigt. Ett väder som effektivt dolt alla spår av offer och mördare.

Markus reste sig och började gå över sjön. Det fanns fasta skoterspår att gå på. På sjön fanns borrade hål som varslade om att det, trots kylan, hade varit någon på sjön och ägnat sig åt pimpelfiske.

Markus tittade ner i de borrade hålen. De hade nyss frusit igen. Han petade försiktigt i hålen. Det var bara som en tunn isyta på dem som sprack när han petade. Markus lockades av att titta ner i vattnet för att se om det fanns någon synlig botten. Han ställde sig på alla fyra och stirrade han ner i vattnet. Tur att ingen såg honom, tänkte han. I hålet var det var bara svart. Isen och snön blockerade nog ljuset för att nå botten. Kanske var sjön djup.

Markus drogs till bottens mysterier, något som man inte kan se men som ändå finns där. Precis på samma sätt brukade han stirra på de stora gröna flyttblocken under ytan vid Visels stenar.

Markus lyfte blicken från det svarta hålet. Mitt på sjön fanns ett större cirkulärt hål i isen. Några grankvistar istuckna i snön vid sidan om hålet markerade en vak.

Var gömmer man ett lik som man vill bli av med?

Han gick tillbaka till stugan och sin bil. Han hade fått med sig en kamera som han skulle dokumentera brottsplatsen med. Den var stötsäker. Men det bästa med den var att den även var vattentät!

Hjärtat började slå snabbare, när han genade över sjön mot vaken. Det fanns ingen tid att följa de snirklade skoterspåren.

Tillbaka vid vaken upptäckte han att det även här fanns en lövtunn isskorpa på vattenytan.

Markus högg bort isen och sänkte ner kameran så långt ner som han nådde med kameran och avfyrade bilder med blixt under isen. Vattnet var så kallt att fingrarna domnade. Men Markus brydde sig inte.

På bilderna såg Markus såg varför det var en vak just här. Det var inte mer en halvmeter djupt trots att det var på mitten av sjön. Ett stort stenblock låg under isen och vatten pressades förmodligen upp till ytan just här. Först kunde han inte se något spännande på bilderna. Det var mörkt. Och blixten förmådde inte lysa upp så stort område under isen. Isen var blå undertill. Stenblocket var brunt. Snett nedanför stenen lyste något vitt på botten. Vad var det för något? Markus fotograferade mer. Det som sakta framträdde på bilderna fick honom att rysa.

Tur som sagt. Lars-Martin kunde ju funnits vart som helst.

Markus såg Bison. Han stod i skuggan vid ena kortsidan av torpet. Där sågs han trampa otåligt fram och tillbaka. För att inte säga vanka. Markus hade ingen klocka. Men solen hade inte kommit långt på sin bana så han kunde inte vara sådär jättesen. Bisons vankande tolkade han istället som om det skulle bli ett intressant fall. Markus kände hur lite av adrenalinet började pumpa igen. Precis som vid telefonsamtalet på sjön tidigare. Så var det alltid när man körde igång ett nytt fall. Först se helheten - en överblick - för att sedan sätta sig in i detaljerna tills mönster och skeenden utkristalliserade sig. Det här var ju nästan på hemmaplan dessutom!

Bison fick genast syn på Markus och styrde vaggande sin lekamen i Markus riktning för ett inledande snack.

– Det gick snabbt för dig att ta dig hit idag, berömde Bison.

Markus funderade på om det kunde vara sarkasm. Det var det nog.

– Ja, det var ju inte så långt, svarade Markus utan att avslöja hur nära han egentligen var.

Till Bison hade han bara sagt att han skulle vara i ”sommarstugan vid Smålandskusten”.

– Men här är ganska otillgängligt, lade han till.

– Det är nyttigt för dig att vara ute i skog och mark, förmanade Bison. Känn den friska luften!

Bison andades in djupt som om han ville demonstrera hur den friska luften skulle andas.

– Vad gör vi här förresten? Sköter inte den lokala polisen detta, frågade Markus.

– Nja, de lämnade över det. De hade ju ett mord här en gång som de utredde i över ett års tid innan de kom på att det var en älg som hade tagit personen av daga. Så det här är nog också lite vatten över huvudet så att säga.

– Men du har väl något sommarhus här nere någonstans, fiskade Bison?

– Ja, det var därifrån jag kom. Jag var ute och fiskade när du ringde. Det var därför det tog lite tid att komma hit.

Markus hade inte berättat om sitt ursprung för Bison. Det hade han inte gjort till någon annan kollega heller. Men han hade inte heller ljugit. Att inte berätta var inte detsamma som att ljuga. Det var ju inte relevant för utförandet av jobbet hade han tyckt.

– Vad har hänt här då, frågade Markus och tittade på ödehuset.

Bytet av samtalsämne var hård men förhoppningen var att det inte skulle märkas. En dimridå hade redan lagts ut om det där med fisket. Den naturliga frågan var ju huruvida det blivit någon fisk. Men med Bison visste man aldrig. Han lät blicken svepte reflexmässigt över omgivningarna för att låta Bison förstå att han var nyfiken och ivrig att komma igång.

Ja, vad kan ha hänt här, tänkte han för sig själv. Markus kunde ibland få en känsla av vad som hänt. Ibland var det var nästan som om en viss energi dröjt sig kvar på platsen. Nu stod han invid ett på ytan idylliskt ödetorp i en avlägsen landsända i en djup och ogästvänligt skog.

Det låg något kusligt över torpet. En klibbig känsla av att fasa och äckel härskat här. En känsla av att den lilla platsen med torpet dominerats av en exempellös grymhet. Kanske hade någon torterats och…

– Hallå! Hoho? Är du där?

Det var Bison som hade uppmärksammat tankeflykten.

– Vi går in ska du få se.

De steg in över en murken rödmålad tröskel in i det lilla torpet. Det var smutsigt inne i torpet och det luktade mögel. Markus noterade cigarettpaket på det mintgröna bordet i köket och nickade till Bison. Som nickade tillbaka. Cigarettpaketen var redan i påsar men de låg kvar på sin plats tillfälligt för att man skulle dokumentera var de hittades. Cigarettpaket signalerade att det säkerligen kunde finnas cigarettfimpar vilket kunde betyda DNA. Och DNA var ju självklart en positiv sak i varje utredning oavsett vad som hade hänt. Det här började onekligen bra. Bison ledde vägen till övervåningen där det fanns något att se.

Ett ensamt trasigt litet fönster försökte med endast begränsad framgång sprida sommarens ljus i rummet. Teknikerna hade fått ställa upp två stora halogenlampor som lyste ett mycket ogästvänligt sken ner i golvet för att förstärka ljuset.

Markus möttes av en syn som fick hans blod att isa sig i hans kropp. På golvet framför honom framträdde en stor, oregelbunden mörk fläck. Till höger precis innanför dörren blottades murstocken. Vid murstocken, i träet, fanns en metallring ingängad. En sådan som brukar placeras på bryggor för förtöjning av båtar. På andra sidan rummet vid golvet snett under det lilla fönstret fanns en lika dan ring ingängad. Allt som saknades var några kättingar från ringarna så hade det hela sett ut att vara från en medeltida tortyrkammare.

Markus fick se att den mörka fläcken sträckte sig mot ringarna. Som ett stort X. Någon hade legat fastspänd i rummet, legat länge och lämnat avtrycket. Inte riktigt vad man förväntar sig i små söta ödetorp med pittoresk omgivning. Fjällskivlingar, syrenhäckar och så vidare. Men i det vackra döljer sig ofta det onda.

Markus kände ett starkt obehag i rummet. Det var en sådan kontrast. Utanför fanns sommaren. Värme, ekorrar, dofter, havsbris, äppleträd i blom, flitiga bin och sjungande fåglar. Här inne var det kvavt och mörkt. Här fanns bara ondska och död. Ondska och död som var så stark så den hade dröjts sig kvar.

Det hade varit tyst en stund. Markus bröt tystnaden.

– Det här var rätt obehaglig, konstaterade han.

– Det tycker jag också, sa Bison. Men vänta då tills vi kommer ut så. Det finns mer.

– Vänta! Någon har legat här, fortsatte Markus något trevande.

Det var uppenbart att någon gjort det men det fanns ju inte så mycket att gå på.

– Du har rätt i det också, berömde Bison.

– Hur länge då, frågade Markus.

– Var inte så otålig, vi får vänta på analysen. Vi vet ju inte hur länge än. Men visst är väl avtrycket fantastiskt?

– Ja, men brukar det verkligen bli såhär?

– Nej, absolut inte. Det är första gången jag ser det.

– Av gamla lik så brukar vätskor bara flyta omkring men det är ju i moderna lägenheter med täta golv, föreläste Bison.

– Här är det torrt trä och sprickor som tagit in vätskorna allteftersom de sipprat ur kroppen så det är därför man kan se vart kroppen legat så bra.

Pratet om lik med dess vätskor och de bilder som detta framkallade spädde på den obehagskänsla som redan fanns närvarande.

– Men var är kroppen då? Vad har ni hittat mer? Markus bytte ämne och tog sig för halsen. Surnande likvätskor som impregnerat trägolvet fick någon annan ägna sig åt. Och uttalanden om att dessa likvätskor ”sipprar ut” gjorde inte saken bättre.

– Det finns några fästen här. Och här.

Bison pekade på fyra ställen med hela handen. Så fången måste ha varit fastspänd här på golvet.

– Har man hittat kroppen, upprepade Markus.

– Ja, det har man gjort. Det var några barn som hittade den faktiskt. Ja, i vart fall någon del. Kom med här ska du få se.

Markus visste ju att det var många som gillade den här delen med arbetet. Att få se den mördade. En dragning mot det morbida. Men Markus tyckte inte alls att det var spännande. Det var snarare något nödvändigt ont för att inte missa något i utredningen.

De gick ut igen och ner för slänten men stannade vid en gräskant. På ängen gick en man med en hund och efter honom en kvinna med en rulle plastpåsar.

– Kroppen låg utspridd över hela den här ängen, sa Bison och pekade förstrött över ängen. Det har dragits runt av djur och det kommer vara omöjligt att hitta alla delar.

– Hur går det, ropade Bison till de båda ute på ängen.

– Bra, vi är klara nu, svarade kvinnan med plastpåsarna.

Det här var också en kontrast. På hela ängen fanns gamla äppleträd i blom. Det var på slutet av blomningen och många av kronbladen täckte ängen så att den skimrade i vitt och rosa. En idyll fullt i klass med Körsbärsdalen i Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta.

Men skenet bedrog alltså. Här låg ett lik utstrött lite varstans. Markus kunde inte minnas att så var fallet i Körsbärsdalen.

Bison och Markus betraktade scenen under en stunds tystnad.

– Är det kroppen som har legat i huset då, frågade Markus.

– Det kan man inte säga än, det får DNA-analysen ge svar på. Men det är väl troligt. Så många lik kan ju inte finnas här.

– Så någon har alltså mördats där uppe i huset. Legat och lämnat avtryck. Efter ett tag har mördaren kommit tillbaka och flyttat på kroppen, sammanfattade Markus.

– Eller mördarna, rättade Bison.

Bison och Markus brukade munhuggas. De var två utpräglade besserwissrar som båda ville överglänsa den andra i slutledningsförmåga om vad som hänt på olika brottsplatser. Eller utanför en brottsplats. Eller något som inte hade något med något brott att göra. Exempelvis hur en kaffemaskin fungerade. Eller en elvisp.

– Och vem hittade liket sa du, frågade Markus.

– Det var några barn. En förfärlig historia faktiskt. De hade bestämt att åka hit på äventyr. De hade bara hört talas om det här stället, ödetorp är ju kul för barn, förstår du.

Markus nickade. Han förstod. Han hade själv lekt i ödetorp när han var liten. Men han hade blivit hämtad av en gårdskarl efter bara en liten stund.

– Och så hade de tagit reda på vart torpet låg för att åka hit på äventyr. Barn är ju så streetsmarta idag.

– Och äventyr fick de misstänker jag?

– Det kan man lugnt säga. De hade varit i huset och tittat först. Men de hade inte sett fläcken på övervåningen. De var väl för dåligt ljus eller så var de för korta för att se den ur rätt perspektiv ovanifrån. När de kommit ut hade de sett en fågel här nere. En havsörn påstod de.

– Örnen hackade väl på något ben då, spekulerade Markus.

– Ja, förmodligen, instämde Bison. Men vänta ska du få höra, nu kommer det värsta.

Bison skrattade till men försökte maskera det som en harkling.

– Benen hittades ju av några barn. Det hade varit i torpet och röjt och sedan sprungit ner här av någon anledning. Då hade en av dem snubblat på ett lårben och ramlat. När han tittade upp så tittar han rakt in i en skalle.

– Det måste varit otäckt, sa Markus torrt. Finns det några fler fynd?

– Ja, det finns det. Vi går upp till huset igen så vi inte stör här.

På ett bord utanför torpet fanns ett antal föremål uppradade, prydligt upplagda och inplastade.

Markus såg den genast. I en plastpåse fanns en grov järnring. Den var tvådelad och kunde sättas samman med hjälp av skruv och mutter fram och bak. Den såg ut att vara tung och gammal. Det var ett halsjärn. Från den ringlade en tjock kätting.

– Var hittade man den där, frågade Markus och pekade mot föremålet.

– Jag visste väl att den där skulle fånga ditt intresse, skrockade Bison. Den låg här ute på ängen under äppleträden.

– Jag antar att fången hade varit fastlåst med denna. Eller?

– Så är det nog. Man hittade ett hål i golvsockeln där man nog hade satt fast kättingen på något sätt. Men halsjärnet hittades en bra bit från huvudet. Men som sagt, djuren hade ju hunnit böka runt en hel del här. Det sägs att det finns en hel del vildsvin här i markerna.

– Men det stöder ju teorin att personen på ängen är den som varit fånge här då, fortsatte Markus.

– Det är nog riktigt. Men man vet ju inte hur länge.

Det kunde nog varit hur länge som helst, tänkte Markus. Det här var ju en plats som låg långt från allfartsvägarna. Perfekt för en långdragen utpressningssituation eller liknande. En utpressningssituation som gått fasansfullt fel. Om detta vittnade föremålen under äppleträden med all önskvärd tydlighet.

Andra saker som hade funnits var en blå morakniv. En matskål för kattmat. Ett stort antal fimpar förpackade i provrör. En röd och vit gammaldags kökshandduk med broderi “EA”. Den var rätt murken.

– Dessa föremål har vi hittat runtomkring, säger Bison. Inte så mycket att säga om förrän vi fått analys rörande DNA och så.

Markus tittade sakerna. Det var något som inte stämde.

– Konstigt, alla fimpar är av olika fabrikat, sa han. Det borde tala för fler gärningsmän.

– Eller så är de bara hitlagda för att lura oss.

Markus nickade. Om det var så som Bison sa skulle det här inte bli lätt, tänkte Markus. Då hade man med någon att göra som var smartare än genomsnittet och hade förstått vad DNA-tekniken kunde göra. Den kunde hjälpa utredningen. Men en skicklig förbrytare skulle även med enkelhet skicka utredningen på helt fel spår genom att använda DNA till sin fördel.

Markus vände sig om och lät blicken sakta följa trädtopparna för att landa på taknocken och ner på fönstret innanför vilket man gjort denna fasansfulla upptäckt. Upp mot taket igen, över mot uthuset, och tillbaka till trädtopparna och ut i skogen. Fascinerande, trots att det var ljusan dag och mitt i sommaren så var skogen ändå mörk.

När Markus var i sin egen värld var det svårt att bryta. Tankarna svindlade ofta. De tog honom med på gratis resor och äventyr. Vad hade hänt på detta fridfulla torp? Här hade folk levt i hundratals år i frid innan det slutligen blev öde. Säkerligen hade människorna här fått kämpa för sin överlevnad. Blicken stannade vid en stenmur. Intet ont anande arbetade, levde och dog människorna här utan att känna till att deras torp skulle komma att användas till ett tillhåll för kidnappare och mördare.

Markus var van att inte ta något för givet. Sakta, disciplinerat och underkastat stor ordning uteslöts vart och ett av de alternativ som kom upp i huvudet. Flera kidnappare? Fullt möjligt? En ensam kidnappare och mördare. Detta var det mest logiska eftersom statistiken talar för att kidnappningar utförs av en (närstående) person. Hur hade personen dött? Genom trubbigt våld? Genom kvävning? Genom svält? Detta kunde man inte få något svar på förrän analysen var klar. Men man kunde naturligtvis spekulera.

– Finns det någon rapport framme om försvunna människor i trakten, frågade Markus.

– Ja, men det finns bara en enda försvunnen person rapporterad i kommunen på senare år. En Elsa Nykvist, 89, försvann för fyra år sedan. Dement och Alzheimers. Elsa gick nog till skogs för att plocka blåbär. Eller lingon eftersom hon försvann på sensommaren. Innan Elsa är det en lång lucka i tiden till nästa försvinnande på sjuttiotalet. Då försvann det några kvinnor.

– Demens är ett samlingsbegrepp, rättade Markus. Alzheimers är en av sjukdomarna som leder till demens.

– Jasså, jaja tack för informationen.

– Ja, men det var nog förmodligen lingon, återgick Markus.

– Men det är inte Elsa. Vårt offer är en man. Det kunde man se på kraniet. Och det är inte någon av de andra försvunna heller. Vårt lik är nyare.

”Vårt lik”, tänkte Markus. Ytterligare en förnedring att ägas av polisen efter sin våldsamma död.

– Vi kan väl inte göra så mycket mer här, sa Bison och föreslog en sen lunch på ett gult café han råkat se på vägen till torpet.

– Vi kan behöva en bit mat för att kunna samla intrycken av detta, lade han till.

Bison tänkte nästan jämt på mat. Helst fet dansk mat. Hårt stekt fläsk med lök- och äpplefräs. Smörrebröd med varm leverpastej med röra av inkokta rödbetor ovanpå. Andra former av fläsk, såsom fläsksida med knaperstekt perfekt saltad svål. Bison brukade ondgöra sig för över att det var svårt att finna restauranger som serverar svålen rätt. Markus tyckte att det lät osmakligt. Han hade ätit detta en gång men gillade inte tanken på alla safter som utsöndrades i hans mun när svålen tuggades. Ibland kunde man se tillstymmelse till hårsäckar i svålen. Nej, det kunde man vara för utan.

De båda följdes åt genom skogen och körde iväg, Bison tog ledningen och Markus följde efter i sin bil. Markus förbannade sig att han hade glömt plocka den fantastiska fjällskivlingen.

När de kom fram till caféet visade sig att de endast hade sallader på menyn! Sallader! Men Bison räddades ändå av att det vid en närmare undersökning även erbjöds i portionsbitar uppskuren smörgåstårta med rostbiff och fyllning av leverpastej och ättiksgurka. Några syltlökar utgjorde garnityr. Annars hade katastrofen varit ett faktum och humöret hade nog genast sviktat.

Markus beställde in en räksallad.

– Vad fick du för intryck, frågade Bison och tog en stor bit av smörgåstårtan. Den tuggades häftigt.

– Svårt att säga. Mannen hade förmodligen blivit strypt eller ihjälslagen och sedan lämnad åt sitt öde. Efter detta är det någon som sovit väldigt illa om natten på grund av det man har gjort och har ångest över att det kan finnas bevis kvar på kroppen. Vilket det nästan alltid finns. Den personen har sedan åkt tillbaka och släpat ut kroppen för att bevisen ska bli färre. Rätt kallt gjort. Mördaren kunde ju dumpat kroppen i havet.

– Kanske, fortsatte Markus, kan vara någon form av uppgörelse om droger där man velat ha antingen hämnd eller att man vill få ut några hemliga uppgifter. Om personen har varit fånge där så är har det nog varit någon form av tortyr inblandad.

– Fånge? Varför säger du att han var fånge?

Bison hade stannat mitt i en tugga och talade med mat i munnen. Markus såg en syltlök där inne.

Detta och tidigare prat om liksafter gjorde att Marks endast petade i sin räksallad men försökte i vart fall få i sig de påstått handskadade räkorna för att dessa inte skulle gå till spillo. Djuren hade ju givit sina liv för att hamna i hans sallad.

– Ja, det vore konstigt att låsa fast en redan död person i halsjärn och kättingar över golvet, började Markus. Så någon tid har man hållit personen fånge. Av det lilla jag kunde se så hade man gjort ganska stora ansträngningar med kättingsystem och dylikt så jag skulle inte bli förvånad om offret hållits i fångenskap en längre tid.

– Vad menar du med ”en längre tid”?

– Någon månad kanske. Ett par veckor?

– Stackars sate, inflikade Bison och hade börjat tugga på nytt.

Syltlöken försvann ner.

– Ja, men analyserna får visa tidslinjen, fortsatte Markus och spetsade en rödlistad räka på sin gaffel.

– Sedan gick det hela snett på något sätt. De kom i hop sig och offret slogs ihjäl. Det är bara att hoppas att det finns DNA på offret från förövaren, men det har jag svårt att tro. Men chansen är större att det finns det på övre våningen på torpet. Om det är knarkrelaterat och om vi hittar något DNA så kommer vi få träffar i DNA-registret.

– Men det kan vara en utlänning. Då kommer vi inte att få träff i registret, tillrättavisade Bison.

– Jag tror inte att det är en utlänning, svarade Markus.

– Vad baserar du det på?

– Bara en känsla. Det här är ju en avlägsen plats. Det är inte någon plats som man bara kör förbi. Det märkte du väl själv som du fick gå genom skogen? Det måste vara någon som känner till platsen från början. För alla andra är platsen fullständigt okänd.

– Känns rätt vagt.

Bison såg skeptisk ut. Men det var i och för sig inte något ovanligt.

Såhär kunde samtalen pågå i timmar. De resonerade sig fram. Den ena ifrågasatte den andres tankegångar. Slog sönder argumenten. Sökte luckor i indiciekedjorna. Händelserna och omständigheterna koktes ner tills dessa att endast det mest sannolika scenario återstod. Den som fått med mest av sina teorier efter kokningen hade vunnit. Någon segrare proklamerades aldrig utan Markus tyckte alltid att det var han som vunnit med listiga tankegångar medan Bison ansåg sig vara vinnaren med sina slagkraftiga argument som fått förbli oemotsagda.

Bison lastade in ännu bit till av smörgåstårtan i sin mun och tog samtidigt en tidning som låg på grannbordet. På förstasidan fanns en bild på en stor asteroid med ett antal streck bakom. En illustration som syftade till att få läsaren att tro att stenblocket for genom rymden i svindlande hastigheter. Det var mitt i sommaren och det var säkerligen inte de bästa förmågorna som var satta att göra illustrationerna. Det hela såg snarast ut att vara en ruta tagen ur Stålmannen. Just innan denna stålman på sina bara armar kastar det hotande stenblocket ut i evigheten.

– Jävligt otäckt detta, reflekterade Bison djupsinnigt.

– Vad?

Markus hade under den senaste veckan inte läst en enda nyhet utan varit helt isolerad på Manningsholm med sitt fiske och sina böcker. Man hade hittat honom antingen i båten eller i bersån under björken läsande någon klassiker. I år hade det varit Soldatens Svejks äventyr som stått på agendan och efter det var det Tolstojs Anna Karenina.

– Rymdstenen. Har du suttit inne eller?

– Nej, jag har haft semester. Eller i vart fall försökt ha semester. Tills nu. Vissa kan ju ta det utan att titta på sin telefon var femte minut och knarka nyheter.

Markus hade inte haft något mot att Bison ringt. Faktum var att samtalet kommit i grevens tid. Han hade fiskat allt han kunde. Det hade visat sig snabbt att havet var fullständigt dött. Och Anna Karenina var sååå tråkig. Det hade varit ensamt på Manningsholm. Att det skulle komma ett mord på hemmaplan var ju en skänk från ovan. Ett bevis på att Gud existerar om man så vill.

– Jag vill bara hålla mig uppdaterad, sa Bison och såg förnärmad ut.

Han hade precis blivit kallad nyhetsknarkare.

– Berätta då, vad är det som är så otäckt? En rymdsten på väg mot jorden? Jorden kommer att gå under och så vidare. Det känns som att man hört förut.

– Ja, men den här gången är det allvar, menade Bison. De har ju räknat ut att den ska passera oss.

– Passera? Vad då oss? Sverige?

– Den ska slå ner på jorden och passera Sverige ja men man vet inte den exakta banan än, det pratas om att den kommer att slå ner någonstans på det norra halvklotet.

– Men man vet inte var?

– Nej, som jag sa. Det vet man inte.

Samtalet började gå i stå,

– Nasa, fortsatte Bison, och tja, det finns väl också någon europeisk motsvarighet också, försöker beräkna det hela men det är tydligen svårt men den skulle flyga över atlanten in över Marocko, Spanien i en linje över Sverige, Finland och Ryssland för att förmodligen slå ner i Barents hav. Men det är ännu osäkert.

– Ja, den europeiska varianten heter ESA - European Space Agency, förkunnade Markus med illa dold stolthet.

– Dessutom tycker jag mer att det låter som någon form av komet och inte en asteroid. Om den kommer farande från ingenstans menar jag. Hur stor är den då? Kan det bli några större skador?

– Men du ser väl att det är huvudnyhet?

Bison pekade med baksidan av handen över tidningen.

– Men jag ska berätta för dig.

Nytt bränsle hade tydligen kastats på samtalet.

– Den är trettiofyra meter i diameter och den kan orsaka stora skador om den ramlar ner i ett tätbefolkat område. Det ligger stora städer på denna linje med nedslagsplatsen. Det var innan din tid men du har väl läst om den ryska stenen som slog ner vid Tjeljabinsk 2013? Den var vara sjutton meter i bred. Tryckvågen från den slog ut hundratusentals fönster. De bara blåstes ut och folk kastades in i rummen. Tolv hundra personer skadades. Vilka skador tro du inte att den här kan ge upphov till när den här är mycket större, mässade Bison vidare med oförminskad styrka.

Markus lät sig dock inte påverkas. En dryga trettio meter stor sten kunde knappast hota jordens existens. Den som slog ut dinosaurierna tror man väl var tio kilometer i diameter. Det är en stor stenbumling. Han hade inte något till övers för domedagsprofetior.

– Hur många gånger har man inte hört detta? Att jorden går under. Var det inte senast år 2000? Och sedan 2012 när man påstod att Mayakalenden tog slut. Innan man kom på att den började om.

Han föreställde luttrad.

Markus drog åt sig tidningen och ögnade vad som stod däri. ”843 Cocos” hade man döpt den till. Cocos…fanns det inte ens något namngivningssystem för sådana där rymdstenar? Han läste vidare. Lagrangpunkter. Trojanska asteroider. Tvåkroppssystem. Deep Ecliptic Survey. Absolut magnitud. Ju mer han läste desto mer intresserad blev han av ämnet. Men det räckte ju inte att läsa något i en kvällstidning. Det var alldeles för ytliga fakta. Vad var det som verkligen stod i begrepp att hända. Det krävdes andra faktakällor. Kanske Nasas egen hemsida. Men han lyckades ändå göra en samlad bedömning.

– Den där stenbumlingen kommer inte påverka någon av våra liv det minsta, konstaterade han. Den brinner upp i atmosfären.

Markus var redan mycket intresserad, för att inte säga besatt, av astronomi men desto mindre så när det gällde domedagsprofetior presenterade genom feta rubriker i kvällstidningarna.

– Äh den gör nog inte det duuu, replikerade Bison snabbt. Den är för stor för det. Som jag sa, den som small över Ryssland var bara sjutton meter.

– Vad ska vi göra nu då.

Markus blev otålig och ville genast byta samtalsämne till något mer relevant. Förslagsvis till ond, bråd död.

– Du får göra vad du vill, jag måste till kontoret eftersom jag måste jobba med annat. Vi har roterat en del cold case som jag måste titta på. Bland annat ett som jag vet att du skulle gilla. Du kanske blir inblandad i något sedan, vi får se. Det finns inte mycket mer att göra i det här fallet nu förrän vi fått mer information från rättsläkaren eller från NFC.

– Va? Ska vi inte knacka dörr, frågade Markus i rädsla för att gå miste om något moment.

– Nej, det får vi ta senare. Så fort det går. En jag måste tillbaka. Förresten så är brottet förmodligen redan flera veckor gammalt så det gör inget om dörrknackningen dröjer någon dag.

– Då åker jag tillbaka till torpet, meddelade Markus. Jag kanske kan komma på något-.

– Ja, prova någon gudomlig försyn.

Bison var ironisk men visste Markus kapacitet. Bison insåg att det faktiskt inte var helt omöjligt alls att han skulle komma på något. Precis som han hade gjort i Grubbträsket. Tidigare hade även Bison löst fall på det sättet men i takt med att de administrativa sysslorna ökat så hade han blivit sämre på detta. Det var därför som han gillade att jobba med Markus. Markus fick honom att känna sig delaktig i fallet, inte bara som en administratör. De sa “hej då” till varandra. Markus påminde Bison vad han sagt om de där cold casen.

Markus satt sig i sin Saab och körde försiktigt iväg. Det där med cold case lät ju lovande. Markus älskade cold cases. Börja läsa akten, se vad som möjligtvis hade missats. Han hade inte varit inblandad i något sådant fall än. Det fanns tillräckligt med färska, men någon gång ska väl vara den första.

Tankarna var några kilometer framför honom. De var redan tillbaka på torpet. Vad hade egentligen utspelat sig där? Visste någon ur lokalbefolkningen mer om vad som hade hänt?

Lofta Utkik låg förtrollande vackert längst ute vid Östersjön. En alldeles klotrund vik skyddade byn från havet. Byn låg nästan som på terrasser upp i en sluttning. Det var utsikt nästan överallt från byn ut mot en fri horisont bestående av inget annat än himmel och hav.

Den klotrunda viken hade skapats långt innan senaste istiden av precis en sådan rymdsten som Bison pratat om. Det var ett märkligt sammanträffade. Markus hade tidigare läst om att man funnit så kallad chockad kvarts i berggrunden på platsen vilket var ett tydligt tecken på att berget utsatts för extraordinärt tryck och värme. Chockad kvarts var ett bra bevis för att man hade att göra med ett meteoritnedslag. Markus undrade hur stor den här meteoriten hade varit som skapat den här viken. Viken var väl en och en halv kilometer bred ungefär. Nog måste väl den stenen varit långt större än trettio meter? Å andra sidan är det en väldig kraft när stenen slår ner i hög hastighet. Det här var ju annat än domedagsrubrikerna. Varför ägna sig åt fiktion när man har verkligenheten mitt framför sina ögon?

Markus stannade för ett barnvagnsekipage vid ett av byns få övergångsställen. Mamman var klädd i en mysdress i pastellfärger. Mysbyxor gjorde ofta att själva bakdelen blir proportionerligt stor, tyckte Markus. Så även i detta fall. Detta behöver inte vara fel, det finns många kretsar där det är sexigt att ha en stor röv. De båda väl tilltagna skinkorna guppade i takt med gången. Håret var otvättat och därmed stripigt.

Tänk så folk hade mage att visa sig, tänkte Markus men kom genast på att den där tanken förmodligen var alldeles för fördömande. Men det var förstås alltid en utmaning att vara fullständigt politiskt korrekt i sina egna tankar.

Visste den Pastellen mer om vad som hade hänt på torpet? Nej, hon var troligtvis helt ovetande om de fasor som förekommit i nejderna där hon vankade fram. Men hon kanske inte alls var fullt så oskyldig som hon såg ut! Alla har ju fått friden kring sina hälsenor rubbad av just denna typ av ekipage med förare. Steget till en mer brottslig bana kanske inte är så långt som man kan tro. Dessutom kunde hormonerna i rubbning efter förlossningen. Känslorna kunde mycket väl svalla över och det krävdes kanske inte så mycket för att få det hela att slå slint. Fanns det ens ett barn i barnvagnen? En urlakad mammalook borde vara ett perfekt camouflage för att komma nära någon som man vill ta av daga. Kanske exmannen eller nya pojkvännen? Kanske båda två? Eller svärmor som alltid är missnöjd. Troligtvis exmannen eller svärmor. Stackars svärmor, intet ont anande sitter hon i sin öronlappsfåtölj och läser en dramatisk kärleksnovell i Hemmets Journal. Då. Hugg. Där sitter yxan i bakhuvudet och blodet sprinklas över pastellfärgerna. Arvet tillfaller naturligtvis pastellens man. Som sedan i nästa läge mystiskt drunknar eller på annat sätt försvinner under en romantisk månskenspromenad. Ja, det tas ju i tvåstegsraketer sådant där.

Arvet passerar därmed vidare. Pastellfärgerna ersätts jordfärger från Dior och Prada. Föremålet för konspirationerna hade kommit en bra bit från övergångsstället när signalhornet ljöd från bakomvarande bil.

En svart Ford Ranger som aggressivt tornade upp sig i bakrutan. Markus lyfte handen mellan sätena till signal att han uppfattat sitt lilla misstag och trampade på gasen. Han hade väckts ur sin dagdröm. En det var nog lika bra eftersom storyn var både osannolik och aningen kvinnoförnedrande. En drömmare kan inte ofta göra två saker samtidigt. Speciellt när tankarna for till världar fulla av samvetslösa mördarmammor.

Han lät blicken glida ner mot vattnet igen och den klotrunda viken. På sluttningen låg massor med villor. Markus undrade hur det skulle vara att bo i en sådan villa. Han och Patrik hade ju funderat på hus men…

Markus blev genast nedstämd när han tänkte på Patrik….men det var så dubbelt på något sätt. Han blev alltid väldigt glad när han tänkte på honom.

Markus hade skickats till Grenna för att gå gymnasiet och hade därefter jobbat ett år inom faderns företag. Under detta år började Markus fundera på vad han ville göra med sitt liv. Var det verkligen så att hans liv var utstakat redan när han föddes. Tvivlet började gro. Eller kunde han utbilda sig och jobba med det som han trivdes med istället. Ett liv pågår ju faktiskt under en mycket lång tid. Skulle det verkligen vara en katastrof för familjeföretaget om han inte ledde det på en daglig basis? Var hans medverkan verkligen skillnaden mellan succé och fiasko. De hade han svårt att se. Och det skulle säkert vem som helst annan också att ha. Till och med hans far som trots allt var en resonabel person. Det skulle ju vara bättre att låta företagen fortsätta att ledas av en professionell styrelse och VD som vet vad de gör. Och som har intresse av affärer.

Han flyttade till Stockholm och började läsa kriminologi på universitetet. Med den utbildningen kunde man bli civil utredare inom polisen. Fadern var inte glad. Men även dessa galenskaper skulle väl gå över i sinom tid. Det kan ta tid innan en investering ger avkastning. Och fadern var en tålmodig man i sådana sammanhang.

Under tiden på universitetet hade han råkat på några killar men inte någon romans. Förutom en. En stor helt galet underbar romans.

Det fanns en väldigt speciellt kille. Patrik. Markus hade träffat honom redan på första året på utbildningen. Men han hade lagt märke till honom redan från den allra första dagen. Mörkhårig men blåögd med håret halvkort i page. Lång, stilig, tränad och med väääldigt sexiga tatueringar på precis de rätta ställena.

Precis en sådan kille som Markus alltid drömt om. Liksom lite manlig, med manliga intressen men ändå ömsint och gullig när det behövdes. Markus hade inte några förhoppningar om att kunna få honom. De där killarna är alltid straighta. Och var de inte de så ville de i vart fall inte ha en sådan tråkmåns som han själv.

Markus hade helt misstagit sig. Detta skulle visa sig på en fest med studiekamraterna i en lägenhet på Lidingö. Här inleddes en väldigt fin kärlekshistoria.

Patrik var onykter och kommit över till Markus för att diskutera politik. Något som man inte bör göra i berusat tillstånd. Markus hade väl svarat “ja det är ju förskräckligt” “justitieministern verkar inte veta vad han gör” osv.

Men där, någonstans i detta väldigt osexiga samtalsämne, ville Patrik röka. Markus följde med ut även om han inte rökte själv.

Man var tvungen att gå ner till porten. På gatan var det helt tyst förutom sorlet och musiken från lägenheten ovanför.

Markus var helt chockad när Patrik lutade sig över honom och kysste honom. Markus trodde först att Patrik snavat på fyllan och att det hela var en olyckshändelse. Markus kände först att det blev pinsamt. Men marken var plan, det fanns inte något att snava på och det fanns ingen isfläck som hade fått honom att tappa balansen. Men det var ju å andra sidan bara höst och ingen isfläck fanns i sikte.

Långt senare kom det fram att det även var en chock för Patrik. Han hade inte tänkt göra på det viset. Men det blev om det blev.

Det fanns redan från början någon magi mellan dem. Något som inte gick att ta på men det slog alltid liksom gnistor om dem närhelst de möttes. Från den dagen kunde de inte vara ifrån varandra. Markus packade en väska och flyttade in till Patriks lägenhet på Crafoords väg i Vasastan. De hade varit till IKEA och köpt inredningssaker. Gardiner. Ljuslyktor och krimskrams.

De hade fått ett väldigt mysigt hem som de spenderade all sin lediga tid i. De gick sällan ut på restaurang eller barer och åkte aldrig på långväga resor. De spenderade så mycket som möjligt i varandras sällskap. Utanför hemmet passade de på att i smyg och kyssa varandra på olika platser inom universitets område. Markus älskade Patriks klumpiga humor, hans manlighet och hans oräddhet. Vad Patrik såg hos honom kunde han inte förstå alls.

De sov alltid i varandras armar och Markus kunde ofta ligga och lyssna till Patriks andetag när de sov. Patrik brukade kolla på fotboll i sovrummet och Markus brukade somna på hans bröst med fotbollskrålet i bakgrunden. Vad som hände på skärmen hade han inte något större intresse av. Han gillade istället att känna Patriks värme när han somnade. De hade sex varje dag. Inte hårt porrigt läderbögsex utan mer känslofullt, intimt, gulligt bögar-med- mjuk-och-mysig-stickad-tröja-sex.

Men det tyngde Markus att han inte förmått sig att vara helt ärlig mot Patrik. Han hade berättat var han var uppväxt men lyckades att undvika att berätta att han hade varit ensam framtida arvtagare till en mycket stor förmögenhet. Markus var helt enkelt rädd att det perfekta de hade tillsammans skulle förändras. Han ville inte att något skulle förändras alls.

Kanske skulle Patrik se annorlunda på honom om han visste. Markus ville att Patrik skulle fortsätta se på honom precis på det sätt som han gjorde. Med gnistrande ögon och med pupiller som vidgade sig när deras ögon möttes.

Det hela slutade inte lyckligt. Faktum var att de båda killarna hade fått sina hjärtan ordentligt krossade. De hela avslutades på ett märkligt sätt när de gemensamt gått på en fest. Där hade frågan väckts hur det skulle vara om de båda varit ett par. Det var ju inte så att studiekamraterna varit idioter. De såg ju vad som pågick. Det var så som snacket hade gått.

Lösningen hade varit så fruktansvärt enkel. De kunde också ha sagt ”ja de är vi”. Men pressen från omgivningen blev för stor och viljan att förneka likaså. Förhållandet var inte alls redo att bli offentligt och under hårda ord och allt för hög promillehalt hade förhållandet avslutats snabbt och smärtfyllt just den kvällen. Det hela var över på mindre än tjugo minuter.

När utbildningen var avklarad så kom nästa tunga besked. Markus far diagnostiserades med Alzheimers sjukdom. Markus hade förstått att något var fel men han visste inte vad. Han hade sett sin far bli oförmögen att tänka klart. Markus hade hittat honom i rum i det väldiga Manningsholm som han inte visste vad han hade för ärende i. Fadern hade lätt att bli irriterad, frustrerad, besviken och hjälplös.

Det var väldigt jobbigt att se fadern bli sjukare och sjukare. Denna starka man som alltid visste bäst och var familjens självklara överhuvud blev plötsligt liten och svag.

Ur ögonen lyste rädsla.

Markus far hade en dag kallat in honom till sitt kontor. Där satt två personer. Dåvarande VD för ManCapital AB och en dyr och fin advokat.

– Markus, jag kommer snart att bli för sjuk att göra det här, började fadern. Men tiden är inne för dig att ta vid.

Sedan höll han ett klart och precist tal om hur ManCapital skulle drivas och hur han hade tillsatt en grupp som han litade på och handplockat själv till att hjälpa Markus på vägen. Sedan fördes alla tillgångar över till Markus med hjälp av en signatur på ett papper.

Markus gick ut från rummet som landets förmögnaste tjugofemåring.

Fadern blev efter det snabbt sjukare. Han fick plats på ett hem. Villa Sjögården. Ett hem med specialistpersonal för äldre med minnessvårigheter. Sjukdomsförloppet planade därefter ut. Han reagerade inte längre på tilltal när Markus var på besök. En gång hade Markus experimenterat och sagt att han skulle sälja Manningsholm och alla företag. Då hade fadern tittat upp och slagit näven hårt i bordet. Men det var allt. Han återgick därefter till att stirra rakt fram. Det är i sanning en oförlåtande sjukdom.

Allt hade varit svart efter det som hände med Patrik och beskedet om fadern. Visst fadern hade varit ganska sträng. Men han ville ju Markus väl och hade aldrig lagt in något veto mot de oortodoxa planerna. Efter uppbrottet hade Patrik hoppat av och sökt in till polishögskolan istället. Markus tappade sugen på nästan allt. Han hade många gånger innan han skulle sova legat i sin säng, tittat upp mot stjärnorna och knäppt sina händer och bett upp mot den svarta natthimlen att Patrik skulle komma tillbaka till honom. Vem Markus hade bett till var oklart även för honom själv men han hoppades av någon form av kraft skulle höra honom och ställa saker till rätta. En kraft som kunde göra att allt skulle bli bra igen. Han somnade ofta med knäppta händer. När han vaknade var händerna fortfarande knäppta. Men platsen vid sidan av honom i sängen hade alltid förblivit tom.

Vändningen kom som sagt när Markus fick jobb som utredningsassist hos polisen i Stockholm. Äntligen skulle han få jobba med sitt stora intresse. Grov brottslighet. Och dessutom få betalt! Han hade nogsamt undersökt så att det inte var just där som Patrik jobbade.

Markus körde på grusvägen tillbaka till torpet. Han vandrade åter genom skogen och noterade att fjällskivlingen stod kvar. Det kunde inte vara så många som gick på stigen eftersom den fick stå kvar på detta sätt. Den skulle han ta på tillbakavägen.

Fantastiskt nog fanns ingen kvar vid torpet, men det var ju faktiskt så att de jobbat där flera timmar innan Markus kom till platsen. De kanske var iväg och åt lunch. Smörgåstårta kanske. Men det var lika bra det. Det var en fördel att vara själv på brottsplatsen så att inget störde intrycket. Fanns det något som han missat? Till synes oviktiga detaljer kunde ha en förmåga att bli viktiga i ett senare skede och då var det alltid bra att ha noterat dessa.

En björktrast hade tillfälligt parkerat på taknocken till torpet och sjöng högt och klart. Stämman var så stolt, som om den ville förkunna att faran var över.

Det var verkligen en härlig dag och Markus tog någon minut för att bara insupa atmosfären. Vilket härligt ställe detta måste ha varit en gång i tiden. Utan sly. Utan högt gräs. Utan bestialiska mord.

Det var en trädgårdsmästare Dalström, som hade varit verksam på närliggande storgården Björköholm, som varit den förste som bodde på platsen och han reste stugan runt år 1800. Möjligtvis runt 1850. Efter detta så hade huset bebotts kontinuerligt ända till omkring 1960 då stugan ödelades. Markus hade gjort lite sökningar på internet.

I över hundra år hade alltså människor levt, fötts, lekt och dött i Tjusedal. Med lite fantasi kunde man faktiskt se att det var en trädgårdsmästare som valt platsen. Nedanför stugan var en sluttning som planade ut i vacker äng där stod en stor mängd gamla äppleträd. Sluttningen bytte därefter håll så äppelträdgården i sin tur lutade ner mot havet. Havet var numera effektivt blockerat av stora, vildvuxna granar. På trädgårdsmästarens tid var ängen slagen eller möjligtvis betad på, var fri från sly. Granarna fanns inte då och på sommardagarna var hela trädgården täckt av en solspegel från havet. Perfekt placering för äppleträd som då skulle kunna dra nytta av värmen och ljuset av det glittrande vattnet. Här hade nog mognat många jättegoda äpplen tänkte Markus. Markus hade själv planterat sina äppleträd så på Manningsholm.

Det var inte lika varmt som när han först kom till platsen. Men då hade han i och för sig haft kvar en viss överhettning från den mycket ofrivilliga roddturen. Luften kändes friskare och klarare och det kändes som om livet sakta men säkert vågat återkomma till torpet och dess omgivningar. Det var en känsla av att ondskan hade börjat lämna Tjusedal. Den lilla björktrasten på taknocken som sjöng med en sådan glädje och inlevelse var ett bevis på detta. Naturen hade tagit på sig uppgiften att återställa friden på torpet. Det var inte mer än rätt.

Ändå fick Markus en obehaglig, gnagande känsla av att allt ändå inte riktigt stod rätt till. Ondskan hade förvisso fått respass från torpet men något mystiskt låg ändå kvar. Han kunde inte ta på vad det kunde vara men han kände ändå dess närvaro.

All världens söta, trallande björktrastar eller söta ekorrar kunde inte få den känslan att försvinna.

Markus tog en lov runt huset. Gräset hade växt högt intill husgrunden. Det var torrt och varmt intill husets södersida. Gräset var gulaktigt och hade torkat. Han ställde sig på tå och tittade in genom en tom fönsterkarm. Trots att det var ljust ute så var det bara ett dämpat ljus inne i huset. Vad var meningen med att kidnappa någon och föra denne till ett sådant här hus? Vem hade gjort sig besväret med detta, tro? Markus kände att han fortfarande var långt från sanningen och den person som ställt till allt detta.

Känslan av att något var fel tilltog. Det var helt vindstilla på den här sidan huset. Björktrasten sjöng med ökad styrka från taknocken. Än mer intensivt än innan. Kanske för att fågeln var precis ovanför hans huvud. Märkligt att fåglar aldrig sjunger falskt, tänkte Markus. Det gör ju människor hela tiden.

Han gick runt till ingången och den lilla farstun. Markus drog bort den blåvita tejpen som signalerade att platsen var avspärrad och gick in. Doften var fortfarande unken. De breda, grå golvplankorna knarrade i den lilla hallen. Gamla torra löv låg inblåsta i hörnen. Köket låg till vänster och vardagsrummet till höger. Som alla gamla hus var även detta hus byggt runt murstocken och man kunde passera genom rummen runt murstocken tills man kom tillbaka till en plats där man nyss var. Markus tog vägen direkt in i vardagsrummet.

Eftermiddagssolen flödade in genom det ännu intakta vardagsrumsfönstret på gaveln men förmådde inte lysa upp hela rummet. Markus ställde sig vid det trasiga fönstret på långsidan där han nyss hade stått och tittat in. Han vände sig om och tittade åter in i rummet. Det var inte i detta rum som något som hade med fången hade utspelat sig. Ljuset var intensivt gyllengult och i ljuset dansade dammpartiklarna. Rummet gav ett sömnigt intryck.

Efter en liten stund i vardagsrummet tog han trappan upp till övervåningen. Det var ett intressantare utrymme. Markus tittade försiktigt upp i rummet. Det var en dunkel stämning där uppe eftersom rummet låg på skuggsidan med ett fönster bara åt ett håll. Någon hade varit fastkedjad i rummet. På golvet kunde man se en mörk silhuett av att något legat där. Något hade varit på god väg att bli ett med trägolvet. Vad är det som har hänt i det här rummet, frågade han sig själv. Vilken skräck hade den personen upplevt som varit fånge här? Vilka händelser hade lett till allt detta?

Solen gick i moln. Rummet blev ännu dunklare. Markus lät blicken fara genom rummet. Och lät den landa på träden utanför.

Nej, det var verkligen något som inte stod rätt till här. Varför hade dammpartiklar cirkulerat i solljuset i rummet nedanför? Huset var ju tomt och öde och inget däri kunde virvla upp damm. Det blåste inte heller. Markus stod stilla i rummet och lyssnade.

Utan att Markus märkt det hade det blivit helt tyst. Det var helt otroligt tyst. Björktrasten var borta. Något hade gjort att den hade avbrutit sin glädjefyllda sång. Markus vände sig om mot trappan ner mot undervåningen.

Han måste ut från huset! Nu!

Då såg han honom. Markus såg stjärnor och kände ett hårt slag i huvudet. Därefter blev allt svart.

Lukas hade känt hatet öka för varje mil. Han hade hittat sin mamma på badrumsgolvet. Liselott var helt utslagen och hade kräkts upp tabletterna hon svalt för att kunna avsluta sitt liv. Hon hade försökt att leva i många år nu men det hade inte gått. Hon hade helt enkelt givit upp och ville förvinna.

Lukas hade lyft upp hennes huvud och lagt det i sitt knä. Hennes hår var smutsigt och stripig. Tårarna rann ner för hans kinder. Han älskade verkligen sin mamma och det gjorde så ont i hjärtat att hon ville lämna honom ensam.

Det var där, sittandes i spyorna med sin mamma hulkande i knät, som han bestämde vad som behövde ske.

Det var arton år sedan som Lukas mammas liv tagit en dramatisk vändning. Hennes arbetsgivare hade bjudit alla anställda på till en konferensanläggning i södra Sverige. Det hade varit olika föredrag på förmiddagen och det hade visats otaliga over head-bilder om företagets strategi för det kommande året.

På kvällen var det middag. Toast Skagen till förrätt och stekt kyckling till huvudrätt. Till efterrätt serverades päronkaka med vaniljsås. Till alla rätter hade det serverats vin.

Före och efter middagen hade Melker Karlsson och några andra karlar stärkt sig med en eller åtskilliga stänkare eldvatten från de med höglänta delarna av det Förenade Kungariket. Sedan hade det blivit dans. Melker hade sett Liselott nästintill omedelbart vid dansen. Liselott hade en vackert skuren vit klänning på sig med rosa och svarta detaljer. Och såg nästan lite flickaktig ut. Det hade Melker gillat.

De hade börjat samtala på terrassen. Larmet inifrån hördes bara dovt bakom glasrutorna. Liselott var ute för att ta en nypa luft efter all god mat. Hon hade haft det väldigt trevligt vid sitt bord tillsammans med sina arbetskamrater. Det var alltför sällan de umgicks privat. Så det här hade verkligen varit trevligt och förlösande att lära känna alla lite mer. Den friska luften gjorde att hon tänkte klarare än där inne i den kvalmiga atmosfären. Det var då Liselott insåg att hon var för onykter. Hon brukade sällan dricka alkohol så det goda rödvinet hade påverkat henne snabbt.

Melker hade iakttagit detta och erbjudit, på gammaldags gentlemannamässigt sätt, eskort till stugan där Liselott bodde.

Men Melker var inte någon gentleman. På vägen mot stugan satte han sin hand för Liselotts mun och drog ut henne i skogen. Han slog hennes huvud mot en sten för att sedan våldta henne brutalt när hon låg avsvimmad. Melker njöt mycket medan han våldtog och slog.

När han hade tömt sig drog han upp sina byxor och gick därifrån. Under tiden som han knäppte sin gylf så studerade Melker Liselott där hon låg i den fuktiga mossan. Medvetslös. Hon såg nästan lite oskuldsfull ut. Men det var hon ju inte. Långt därifrån.

– Hora, muttrade Melker.

Det spelade ingen roll om slynan levde eller dog nu när hon gjort sitt jobb.

Liselott överlevde. Melker hade fått erkänna faderskapet till Lukas och avtjäna ett fängelsestraff om två år. Liselott fick även ett skadestånd om 5000 kronor för sveda och värk. Liselott hade klätt sig utmanande för Melker och hade själv varit onykter. Så onykter så hon mycket väl kunde ha vilselett Melker att tro att han fick ha sex med henne. Hon kunde ha lockat honom på något sätt utan att ens själv veta om det. Att det skulle kunna gått till så sätt kunde i vart fall inte uteslutas. Det kunde inte komma på fråga att döma till längre straff eftersom detta skulle anses vara oskäligt. Hellre fria än fälla är ju en grundprincip i rättssamhället med anor redan från den romerska rätten. Melker dömdes för misshandel av normalgraden men gick fri från våldtäktsåtalet. Det kom att dröja nästan två decennier innan domstolen började resonera annorlunda i dessa frågor.

Liselotts straff blev emellertid på livstid. Hon tänkte på händelsen varje dag. Tiden läker alla sår sägs det. Det brukar sägas av dem som saknar djupa sår. Vissa sår kan aldrig läkas fullt ut. Hennes liv hade tagit en dramatisk vändning efter den där natten. Det blev prat på bygden när Liselott plötsligt kom med stor mage. Vem var fadern?

Men hon hade aldrig för en sekund övervägt att inte föda sitt barn. Hon hade den största respekt för kvinnor som blivit våldtagna som tänker på ett annat sätt men hon tänkte inte så. Hon ville föda barnet och på något sätt var de båda var ett resultat av den hemska kvällen.

Lukas föddes en varm sommarkväll i början av juli. Kvällen höll på att övergå till natt när Lukas kom till världen.

Han hade de blåaste och ärligaste ögon som Liselott någonsin sett. Redan vid första anblicken av de ögonen så visste hon att hon älskade sin son över allt annat. Det var som om det låg ett lugnt ljus runt hans huvud. Lukas var ljuset i hennes liv, sin älskade son som hon gav namnet Lukas med betydelsen “den starke”.

Liselott fick lära sig snabbt att vara mamma. Något hon inte var beredd alls var på. Den första tiden var jobbig eftersom Lukas varit så behövande. Så fort natten kom så hade han börjat skrika och gråta. Hela natten. Han var otröstlig.

Liselott hade dessutom väldigt jobbiga mardrömmar från den otäcka kvällen då hon blev våldtagen. För att klara situationen hade hon börjat dricka. Det lugnade hennes sinnen. Det stod alltid en öppen box vin på diskbänken. Det gick åt ett antal glas vin varje dag. Ibland en halv box. Hon visste att det inte var bra. Inte för henne och inte för Lukas. Inte heller för att kunna klara hennes jobb. Men mardrömmarna blev färre.

Så snart Lukas blev tillräckligt gammal för att vara medveten om sin omgivning fick han istället ta hand om sin mamma. Lukas fick bädda ner henne när hon var onykter och trösta henne när hon vaknade upp i natten och hade sina mardrömmar. Den lilla glada, trygga och präktiga tjejen dog den där natten på konferensanläggningen. Den hon en gång var mördades av Melker. Allt det här gav Lukas en svår uppväxt utan att han var medveten om det själv. Han visste ju inte om något annat.

Så kom en kväll som Lukas aldrig någonsin skulle kunna glömma. Han var bara tio år när hans mamma började berätta hur han blev till. Det var så grymt.

Lukas mamma var så full den där kvällen. Fullare än vanligt. Hon hade varit på dåligt humör hela dagen och det hade gått åt mycket vin i snabb takt. Lukas hade stått med ett öra mot badrumsdörren och hade hört hur hans mamma hulkat och kräkts där inne. Lukas hade sedan hjälpt henne till sängen och stoppat om henne. Han hade stått vid sin mammas säng med sina små händer tryckta mot täcket. Iklädd fina, rosa mysbyxor och sin nya blåa Spindelmannentröja.

Först hade han inte hört eller förstått vad hon pratade om. Det var halvfärdiga meningar och orden var svåra att tyda.

– Vad är det du försöker säga, mamma, hade han frågat och torkat av hennes panna med mudden på sin högra tröjärm.

Hon dröjde med att svara, som om hon var tvungen att samla sig några sekunder. Hon vänt sig på sidan och tittade på Lukas. Hon tog tag i Lukas hand och därefter hade hennes mörka berättelse fortsatt.

Berättelsen var tydligare denna gång. Hon berättade med en brutal detaljrikedom hur det gick till och hur hon kände det under tiden som hon våldtogs. Hur Melker hade dunkat hennes huvud i stenen och hur han hade kallat henne för ”hora”. Ja, hon hade hört honom säga det.

Under berättelsens gång hade Lukas hand glidit ur hennes. Skräckslagen hade han backat ifrån henne genom rummet och kollapsat ett hörn av sovrummet. Tårarna strilade från hans kinder. Han förde sina händer mot öronen och höll för dem. Han ville inte höra mer. Fastän Lukas bara var ett litet barn så ville han dö.

Han visste ju att det var konstigt att han inte hade en pappa när alla andra hade det. Men verkligheten och inblicken i den oförlåtande vuxenvärlden var för mycket att ta in för lille Lukas.

Sedan hade det förblivit tyst om saken. Dödstyst. Lukas hade tänkt jättemycket på det som hans mamma sagt. Om allt hade gått rätt till så skulle inte han finnas till. Det var fel att han levde. Hans pappa var en våldtäktsman och en väldigt ond person.

Men Lukas mamma visade ju för honom att hon älskade honom. Inget av det här var ju hans fel. Sakta bearbetade han sina känslor tills de inte gjorde så ont längre.

Lukas älskade sin mor. Visst, hon hade sina brister. Hon var oberäknelig när hon var full. Talade otydligt och sa saker till honom som han visste att hon skulle be om ursäkt för senare. Men hon hade varit med om en otäck sak. Han visste att hon älskade honom. Annars skulle han inte ha funnits. Samtidigt hade han lärt sig att själv bli hård och att hata svaghet. Han skämdes för att han förknippade sin mamma med just en sådan svaghet som han lärt sig att förakta. Han var medveten om att han med sin egen närvaro påminde henne om tillfället då hans mamma blev våldtagen varje dag. Medan andra barn är resultatet av det som kallas kärlek var han själv resultatet av en stor ondska.

Sommaren var bäst under Lukas uppväxt. I många år hade Lukas och hans mamma en tradition att redan första dagen på sommarlovet ta bilen, köpa var sin glass, veva ner rutorna, lyssna på hög musik och åka till Lukas mormor. Hon bodde väldigt vackert vid havet och där man kunde bada, fiska, flyga drake, bygga kojor, vara i skogen och träffa massa roliga djur. Lukas mormor hade stöttat sin dotter redan från början och hade visat ett stort intresse för Lukas som var hennes enda barnbarn. Hon var då och då barnvakt i radhuset i Gamlevik då hon var i Sverige. Hennes man hade tragiskt avlidit samma år som Liselott föddes så hon visste mycket väl hur det var att ta hand om ett barn själv. Man behöver allt hjälp som man kan få.

Lukas mormor älskade att läsa sagor för Lukas. Sagor som ofta handlade om skillnaden mellan rätt och fel.

Men Liselott hade också tidigt förstått att Lukas var annorlunda. Samspelet med andra barn var inte naturligt. Lukas ville ofta vara för sig själv och sökte inte kontakt med någon annan. Han satt ofta själv medan en lek med andra barn pågick precis bredvid. Han tilltalade inga barn såvida han inte blev tilltalad först. Allt detta gjorde Liselott orolig till en början. Men sedan hade hon glömt sin oro. Lukas var ju ett snällt barn. Han kunde sitta i timmar med ett papper och kritor och rita utan att säga ett ord. Möjligtvis nynna lite på en sång. Ensamt men snällt. Han hade inte alls ärvt något av sin pappas våldsamma anlag.

En annan sak som var annorlunda med Lukas var hans samspel med djur. Hon hade sett hur Lukas i olika situationer kunde locka till sig fåglar, möss, hundar, igelkottar med mera. Det spelade inte någon roll om djuren normalt var vilda eller tama. De blev tama med Lukas. Många gånger hade hon sett Lukas sitta på gården utanför huset och lekt. Då hade det kommit fram djur till honom. Det var som om de sökte upp honom.

På Kolmården hade det varit en incident vid en klassresa i första klass. Läraren hade berättat med stor inlevelse.

Plötsligt hade Lukas varit borta från gruppen. Man letade överallt och fann honom efter någon timme inne hos tapirerna. De fyra tapirerna hade stått i en cirkel runt honom. Nästan som vid en ritual av något slag. De var nog nyfikna på honom förklarade läraren. Först hade läraren blivit rädd att tapirerna skulle göra Lukas illa. Men sedan förundrades hon över synen. Det var något väldigt vackert med den.

Liselott hade ringt upp Kolmårdens djurpark för att förhöra sig om parkens säkerhet. Hur kan ett litet barn kunna komma in till stora livsfarliga djur? Då hade hon fått höra att tapirer är enstöringar och beter sig inte alls på det viset. De vill vara för sig själva. De skulle aldrig närma sig ett barn. I normala fall. Inte förrän denna gång. Något liknande hade inte hänt varken före eller efter.

Kor blev lugna i hans närhet. Hundar ville alltid vara hos honom och lydde honom alltid. Han hade haft många djur bland annat en tam kråka när han var liten som alltid kom till honom när han ropade. Men inget av det här hade någonsin varit konstigt för Lukas. Det hade alltid varit naturligt och det var ju helt normalt för honom ända sedan han föddes. Men för en utomstående betraktare så kunde detta uppfattas som allt annat än normalt.

Liselott hade alltid visat ett minst svalt intresse för varje nytt djur som kommit hem. Men hon såg att djur gjorde Lukas glad och då blev även hon glad.

Det fanns bara ett djurslag som inte gillade Lukas. Katter. Katter kom aldrig fram till honom och om han någonsin tog upp en katt så ville den genast ner. Katter brukade titta på honom från bakom ett hörn eller under en möbel. Därifrån, under möbelns skydd och mörker brukade de stirra på honom. Iaktta och bevaka honom. Registrera alla hans rörelser. Katter litade inte alls på Lukas De fick Lukas att respektera katter ännu mer än något annat djur. De hade nämligen helt rätt!

Men kärleken till katter förblev helt obesvarad.

I tidiga tonåren förändrades Lukas snabbt. Han växte och blev lång. Han fick muskler. Hans klarblåa ögon framhävdes av kontrasten till de blonda lockarna. Tänderna var vita som sockerbitar. Huden var ljus men blev snabbt fint solbränd. Han blev en väldigt vacker kille. Och populär. Då kom också vännerna. Liselotts oro för Lukas mildrades allteftersom.

De båda hade det tufft ekonomisk. De var fattiga. Liselott var arbetslös långa perioder på grund av att hon drack. Ibland fick Liselott låna pengar av sin mor när det blev kris och hon inte kunde köpa kläder till Lukas eller när han behövde något till skolan. Själv unnade hon sig inget. De fem tusen kronor hon hade fått i skadestånd av Melker hade hon stoppat undan en aktiefond. Hon ville inte befatta sig med de pengarna. De skulle Lukas få på sin artonårsdag.

Det var just den dagen som Lukas hittade sin mamma livlös på toalettgolvet. På köksbordet stod en halvfärdig tårta. Liselott hade försökt att baka trots att hon inte kunde. Han torkade av hennes ansikte och duschade bort spyorna i hennes hår och bar sin mamma till sängen för att vila sig. Där fick hon ligga. Sliten. Våt. Trött.

Han hällde upp vatten i ett glas och ställde en tillbringare med mer vatten vid på nattduksbordet. Sedan tog han sin mammas bil och körde mot Skåne.

Det skulle inte komma en lämpligare dag att bryta alla band med Melker. En mäktig symbolik och ett tillfälle som inte kunde missas. Lukas styrde nu mot Oxievägen i Eslöv. Det var där Melker hade bott redan innan han våldtog Lukas mamma. Det var där han levt sitt liv. Ända tills denna dag. Lukas var framme på Oxievägen på småtimmarna.

Det fridfulla villaområdet retade Lukas ytterligare. Här levde man alltså ett stilla familjeliv när man har förstört någons liv. Här gick man ut till postlådan för att hämta din post precis som inget har hänt. Här hälsar man på grannarna och försöker se god ut. Och man har fina gammaldags värderingar. Den typen av skenhelighet var helt oacceptabel för Lukas. Om någon var ett svin är det väl bättre att man visar det och inte försökte framstå som en god människa. Lukas sov i bilen utanför villan. Med ett öga öppet.

Redan klockan halv fem på morgonen backade en gammal Volvo ut från villans garage. Fy fan vilken ful bil, tänkte Lukas. Passande för ett svin att åka svinbil. När den fula bilen körde jämsides med Lukas så fick de båda förarna en snabb ögonkontakt. Lukas visste genast att det var rätt person som körde bilen. Det fanns inga gränser för det hat som Lukas kände mot föraren i bilen. Hans far.

Volvon satte fart ut från Eslöv och in på vägen mot Stehag. En väldigt smal väg. Volvon körde snabbt precis som om föraren anade att han var förföljd.

Precis innan byn Kärrstorp får Lukas se ett antal höga björkar torna upp sig vid vägkanten där vägen svängde kraftigt.

Lukas trampade på gaspedalen och körde på Volvon bakifrån med stor kraft. Lukas pappa hann inte reagera. Volvon fortsätter rakt fram trots att vägen svängt. Rakt in i den andra av fyra björkar. Lukas stannade sin bil utmed vägkanten och hoppade fort ur.

Vad gör jag nu, tänkte han. Planen var illa uttänkt. Det var inte menat att han skulle köra på Melkers bil och att han skulle köra i diket sådär. Men han hade kokat över av ilska och gjort det i rent hat.

Men situationen var som den var och det gällde att handla därefter. Lukas tittade i bagageutrymmet om det fanns något vapen där. Lukas fick en bild av sin mamma framför sina ögon. Vad gjorde hon just nu? Var hon i färd att göra ett andra försök att ta sitt liv utan att han var på plats och kunde stoppa henne?

Det var Melker som skulle dö. Svin som han är inte värda att leva. Vid reservhjulet fanns ett fälgkors. Lukas tog det och gick sakta mot Volvon. Inget rörde sig däri.

När han kom närmare fick han se att hans far låg utanför bilen. Han hade på något sätt öppnat sidodörren och låg på marken. Avsvimmad. Den dåren hade inte ens säkerhetsbälte på sig. Vilket arrogant svin som såg sig helt oövervinnerlig. Mer värd än omvärlden. Lukas fick en känsla i kroppen. Lukas skulle visa honom vem som var mer värd. Vem det var som var oövervinnelig. Vem som var överlägsen. Melker blödde om huvudet. Lukas hade svårt att se blod efter en händelse tidigare livet och grinade illa.

Lukas släpade sin far och lade hans huvud mot en sten. Precis som svinet gjort med hans mamma. Sedan lade han fälgkorset mot sin pappas hals och tryckte till hårt.

Lukas kände så småningom hur kotorna sakta började röra på sig och ge med sig. Hans blod pumpade snabbare. Pirret som kom smygande i hans kropp hade han upplevt tidigare. Han kände även den underliga, magiska kraften som kom från ingenstans. Lukas lade nu sin hela tyngd på fälgkorset och stötte till hårt allt vad han kunde. Inte en chans att gubbjäveln lever en enda minut till. Kotorna gav med sig och faderns hals knäcktes.

Melker kom aldrig fram till Stehag. Kanske hade han förstått vad som höll på att hända när han låg där. Kanske inte. Det spelade ingen roll eftersom han inte var värd att veta. Lukas gick tillbaka till sin bil. Stoppade tillbaka fälgkorset i bilen och åkte hem. Rättvisa var skipad.

Markus hörde dova röster. Han kunde först inte urskilja vad som sades eller vem det var som sade orden.

– Markus? Är du vaken?

Ett intensivt ljussken i pupillen.

– Hohooo?

– Han ser blek ut, stackarn. Han behöver nog vila mer, pågen.

Rösten kändes långt borta men kom förmodligen från Bison. Ingen annan han kände brukar kalla honom för påg.

Markus försökte signalera att han förstod vad som sas i rummet. Men kommandot från hjärnan att röra någon kroppsdel gick inte fram mer än till ett litet ryck i fingrarna. Det var förmodligen något som ingen skulle se.

– Han fick ju en rejäl smäll men nu har han legat i en hel dag. Bison igen.

– Vissa tar längre tid på sig än andra. En kvinnlig röst. Samma som nyss ropade “hohooo”.

– Ja, han är lite vek.

Bisons röst förflyttade sig genom rummet från höger till vänster. Han var tydligt otålig.

– Du är väl polis och inte läkare, replikerade den kvinnliga rösten.

– Patienten får ta den tid på sig som den behöver. Det går inte att skynda på sådant här.

– Du ser väl själv när någon är gjord för kontorsändamål, sa Bison.

– Inte för farliga uppdrag på fältet, la han till.

– Ja, det är möjligt, men vad är du själv byggd för ändamål?

Kvinnorösten var vassare i tonen. Nästan näbbig.

– Kanske borde du vänta utanför, fortsatte näbbiga rösten.

Markus ville ”heja på” näbben men kunde inte förmå sig göra det. Han befarade att diskussionen kunde fortsätta i samma stil. Vad det än var som hade hänt så var diskussioner om hans veka person det sista han behövde. Lämpligtvis tas sådana spekulationer utanför rummet precis som näbben föreslagit.

Sakta började oskarpa bilder framträda i rummet. Han började urskilja färger. Ögonen var torra. Markus hade uppfattat att han låg på någon form av vårdinrättning. Det var mycket ljust runtomkring.

Minnena hade flimrade förbi från ödetorpet. Minnena var klarare än intrycken av nutiden. Hur han mist medvetandet. Han hade inte några minnesluckor som han kunde komma ihåg - vilket han kom på var ett mycket märkligt cirkelresonemang. Ja, hjärnan fungerade trots allt något sånär. Men hans hjärna var ju bra på att hitta luckor i resonemang.

Markus försökte få ur sig en rossling innan diskussionen fortsatte. Det lyckades och de båda personerna i rummet fokuserade på att patienten visat tecken på ett uppvaknande.

Med stöd av Bison och den nyss så underbart näbbiga sjuksköterskan Lena kunde Markus så småningom vakna upp, dricka ett glas vatten och sätta sig upp i sängen och förstå att han befann sig på det stora sjukhuset i Västerby.

Först efter andra glaset vatten var han redo att fråga vad som hade hänt. Bison hade oavbrutet vankat fram och tillbaka i rummet medan Lena undersökte honom noggrant. Pupillerna reagerade som de skulle på ljus, och han hade känsel i fingrar och tår.

– Vad hände, frågade Markus och vände huvudet mot Bison.

Rösten var nu klar och stabil. Han hade återhämtat sig snabbt. Trots kontorsändamålet.

– Jag tänkte fråga dig samma sak, svarade Bison. Du hittades medvetslös i ödetorpet. Någon ringde 112 och sa att det du låg där. Du har legat här i ett dygn ungefär. De har varit tvungen att ha dig sövd av säkerhetsskäl för att låta eventuella svullnader läka ut i skallen.

– Du har en stor bula i skallen om du känner där.

– Markus kände på sitt huvud. Det var omlindat med bandage och det var mycket ömt på en punkt under det. Precis vid hårfästet över pannan.

– Det har det hänt något märkligt med dina händer också. De är fulla med blåsor som du kan se.

Markus tittade på händerna.

– Det har nog inte med det som hände i torpet att göra. Jag var ute på sjön och rodde tidigare idag.

Bison tittade menande på Lena. Kontorsändamålet bevisat. Killen klarade inte av att ro.

– Du menar ”igår”, rättade Bison.

– Vem var det som ringde 112, frågade Markus.

– Det vet vi inte. Men det var från din egen telefon. Vi har en inspelning från samtalet och det var en man som ringde. Men han verkar ha förställt rösten.

– Det måste varit den som anföll mig som ringde?!

– Kan vi inte börja från början, menade Bison. Vi måste ta det här stegvis. Du blev anfallen sa du?

– Ja, jag såg någon innan det blev svart.

– Hur såg personen ut då?

Bison fattade en penna och ett anteckningsblock som låg på fönsterbrädan. Redo att anteckna Markus vittnesmål.

– Nå, hur såg personen ut som anföll dig?

– Jag vet inte hur personen såg ut. Jag såg bara en överkropp, svarade Markus. Typ.

Bison sänkte sitt anteckningsblock och tittade upp samtidigt som ena ögonbrynet höjdes.

– En överkropp, säger du? Mer?

– Ja, en överkropp. Det var allt som jag såg. Jag kunde inte se mer eftersom ljuset bakom bländade mig. Han stod ju i ljuset från nedervåningen. Jag såg bara en silhuett liksom.

– En överkropp! En siluett! Jo, det var just snyggt!

Bison började vanka av och an i rummet.

– Men det var en man i alla fall? ”Han” sa du. Eller?

– Ja, jag fick det intrycket ja.

– Hade han några kläder på sig som du minns?

– Nej, jag minns ingenting.

– Det var just snyggt, upprepade han. Inget ansikte, stor eller liten näsa? Några utstående öron? Färg på ögonen?

– Jag såg inte hans ansikte. Jag blev ju nedslagen direkt. Som du kanske förstått.

Markus pekade mot sitt huvud och den ömmande bulan där inne under bandaget. Men det fanns i denna stund inte någon större mängder med sympati att hämta. När Bison väl kommit gång så var han svår att hejda. Ungefär som ett stort skånskt ånglok i brant nedförsbacke.

– Ja, men det var den del jag kunde se i motljuset, upprepade Markus men insåg hur det hela uppfattades och vart samtalet var på väg.

– Färg på huden? Bison suckade.

Det här gav inte mycket.

– Ljust skulle jag tro. Jag är osäker på huden, möjligtvis mer solbränd hud. Men det kan jag ju ha hittat på i efterhand. Jag han bara se en millisekund. Hade jag sett mer hade jag väl delat öde med den med de spridda benen i äppleträdgården!

– Okay då, suckade Bison. Något mer?

– Nej, jag vet inte något mer.

Bison visste ju att ett vittne i allmänhet ofta hade många fel i sitt vittnesmål. Vittnet säger att det är en blond person, när han är mörkhårig. Säger vittnet att personen är kort kan man ge sig fan på att förövaren är över två meter lång. Om vittnet beskriver förövarens kläder som mörka så kunde de lika gärna vara neonröda. Så vittnesmål kunde man ofta ta med en nypa salt. Och det kunde man göra speciellt med det här vittnesmålet. Det var ju inte vatten värt.

– Tror du att det var angriparen som ringde, upprepade Markus.

– Det är mycket möjligt, svarade Bison.

– Det passerar ju inte så många människor där kring ödetorpet precis. Det kunde väl förstås varit någon som varit nyfiken på all uppståndelse, fortsatte han.

– Varför hade inte den personen lämnat sitt namn i så fall, undrade Markus. Och varför ringa med förställd röst?

– Nej, du har rätt, det var förmodligen angriparen som ringde.

– …och om det inte passerar så många människor kring ödetormet…vem var det som slog ner mig…och varför? Var det mördaren?

– Ja, kanske, svarade Bison.

Det blev tyst i rummet.

– Men…men varför lever jag, utbrast Markus.

Det blev tyst i rummet igen. Bison hade inte något svar på den frågan. Var det den person som hållit en fånge i ödetorpet och som genom sina handlingar blockerat Bison från att känna sommarens värme som hade angripit Markus så var det konstigt att Markus levde. Han borde ha mördats i torpet.

– Då så, utbrast Bison slog ihop sin anteckningsbok och sträckte sig mot en blå hängmapp på fönsterbrädan.

Anteckningsboken åkte ner i mappen.

Det fanns inte mycket mer att hämta i Markus minne för tillfället.

– Vi kommer nog inte så mycket längre i det här, kanske det klarnar ytterligare när allt smärtstillande gått ur dig och dimmorna skingras. Du är väl fortfarande under påverkan av Lenas droger. Du är ju fortfarande svag och vek.

Bison log när han uttalade detta, han gillade att reta Markus. Men Markus gillade att reta tillbaka. Ofta brukade det handla om kraftig skäggväxt, ålder och fetma. I brist på andra idéer.

En skugga flimrade nu förbi i rummet. En stor vit fågel hade landat på avsatsen utanför fönstret. Den spatserade sakta fram och tillbaka på avsatsen och den gyllengula näbben blänkte i solskenet. Den var så nära att Markus kunde se den röda fläcken längst fram på näbben.

Fläcken såg ut precis som en droppe blod, tänkte Markus. Och en smal röd linje kring ögat dessutom. Det var precis som om den sökte igenom rummet för att få kontakt med någon där inne.

Så fann den till slut vad den letade efter. Det ljusgula klara ögat stirrade plötsligt rakt in på Markus. Näbben slog en gång mot rutan. Och sedan ytterligare en gång. Fågeln lyfte därefter mot himlen.

Bison hade tystnat och hade också iakttagit den märkliga scenen.

– Det kan ha varit en varning, sa Markus. Jag kommer att råka ut för något mer. Jag känner det på mig.

– Fåntratt, utbrast Bison. Det där var bara en dum mås som kom mot rutan för att han hade för lång näbb.

– Det var havstrut, rättade Markus.

– Du börjar tydligen tillfriskna, skrattade Bison. Det gläder mig mycket, min gode vän.

– Har du sett många havstrutar agera på det där viset, frågade Markus.

Frågan var ledande.

– Nej, det har jag inte, erkände Bison.

– Nej, just det. Och det beror ju på att de inte beter sig sådär. Och det är ju lite märkligt att det sker för första gången just nu.

– Det vore i så fall ännu märkligare om denna mås, förlåt havstrut, genom någon gudomlig synsk inlevelse, fått reda på att du skulle råka ut för något någon gång i livet och fick för sig att genast söka upp ditt rum här på sjukhuset och varna dig genom att hacka på rutan.

– Du vet inte historien bakom, började Markus fortfarande osäker på om han skulle fortsätta berättelsen, att jag hade en överenskommelse med min mormor om en sak, jag var alltid rädd för att hon skulle dö. Hon var en av mina bästa vänner jag var liten. Men hon sa alltid att hon skulle komma tillbaka som en fiskmås och alltid se efter mig så att jag inte råkade illa ut.

– Jaha, men det var ju en havstrut och ingen mås, skrockade Bison. Men din mormor kanske inte visste skillnaden när hon valde skepnad?

Markus och Bison tittade på varandra. Det var återigen tyst i rummet.

– Har vi fått fram något mer om fången, frågade Markus och bröt därmed tystnaden. Bison var inte rätt person att prata med ockulta ting om. Han pratade ju som han hade förstånd till.

– Ja, man har fått fram en del, svarade Bison och tog fram mappen igen.

Han läste innantill på ett papper.

– Den slutgiltiga rapporten från rättsläkaren kommer senare. Det var en man, tjugo till trettio år, man kör DNA i olika register nu för att se om man kan få en ledtråd till vem det var där. Det har inte anmälts någon försvunnen person som motsvarar denne man. Man har kommit fram till att personen var av asiatiskt ursprung. Ganska mycket skador på huvud och kropp. Det har man kommit fram till när man granskat benen lite snabbt okulärt. Men man vet inte i detalj vilka skadorna är än eller vad dödsorsaken kan vara. Kroppen var ju i ganska dåligt skick om man säger så. Man har inte hittat mer än sjuttio procent av benen.

Bison slog till pappren med baksidan av sin hand. Det var ett sätt för honom att understryka något som stod i ett dokument.

– Jaha fortsätt.

– Vidare verkade personen väldigt undernärd och uttorkad när han dog.

– Hur kunde man se det? Det var ju bara ben kvar?

– Fråga inte mig, man kanske har gjort någon kemisk analys?

– Hur länge hade han varit död då, frågade Markus.

– Det vet man inte. Två, tre veckor kanske. En månad? Två månader? Det kommer framgå av den slutgiltiga rapporten.

– Två veckor till två månader, utbrast Markus. Det var aningen oprecist.

– Ja men det är semestertider och de satt någon junior på att titta på detta och göra en preliminär bedömning. Du får ge honom en chans. Vi kommer ju få svaret inom kort.

– Och mer, frågade Markus otåligt.

Bison var ohyggligt långsam på att läsa. Varför hade han inte vara lämnat rapporten hos Markus, det hade gått mycket snabbare att läsa själv.

– Inte så mycket mer nu. Vi får avvakta helt enkelt.

– Men kan det ha varit mördaren som anföll mig, frågade Markus.

Det var här han behövde Bisons långa erfarenhet av brott. Det här handlade om hans egen säkerhet.

– Ja, det är inte uteslutet att det kunde ha varit det. Vem annars skulle ta sig in på ett avspärrat område och dessutom slå ner någon? Ringa sos anonymt?

– Men tror du att jag är i fara nu då?

– Nej, det tror jag inte. Han skulle inte låtit dig leva om du var ett hot. Han vet ju inte vem du är dessutom.

Med denna grova missbedömning avslutades samtalet. Bison önskade Markus en god hälsa och stegade ut ur rummet med sin blåa mapp. Men så fort han lämnat så stack han in huvudet igen.

– Det…det är…skönt att du klarade dig, sa han.

Det märkes att han verkligen menade orden.

Markus var trött, trots att han uppenbarligen hade legat till sängs ett dygn. Han behövde fundera igenom allt en gång till. Från börja. Det var alldeles för många lösa trådar. Markus lade sig till rätta i sången och slöt ögonen. Det var varmt och skönt i sängen. Och tyst. Bilder av det övre rummet i Tjusedal framträdde tydligt i hans inre syn. Träplankorna i golvet. Taket. Hans tanke blev segare. Fåglar. Björktrastens sång. Stjärnor. Måsar. Måsar som flyger runt, runt. runt. Markus gled in i drömmen och sov strax. Men det var en mycket orolig sömn. Det var något som inte alls stod rätt till. Hade han missat något?

Nästa dag skrevs Markus ut från sjukhuset. Bilen hade blivit bärgad Från Tjusedal till sjukhusparkeringen. Det hade varit ledsamt att se hans fina Saab vid bärgningsbilen. Men han hade ju själv haft nycklarna på sig och det var lika bra att den kom på plats så att han kunde åka direkt. Destinationen var Stockholm.

Markus hade länge tittat på det tråkiga Henriksdalsberget och tyckt att just denna plats kunde varit perfekt för ett högt hus. Han hade alltid varit besatt av utsikter och detta berg kunde erbjuda oanade möjligheter för utsikt av oanad kvalité då det svävade högt över Stockholm.

Detta kom att bli hans andra alldeles egna initiativ efter ManCargo. Det hade ju varit några år däremellan men man kunde inte räkna med ett ständigt flöde av inspiration. Ovanpå Henriksdalsberget fanns redan ett bostadsområde, Henriksdalsringen, med cirka 800 lägenheter som byggdes i början av sjuttiotalet byggt i brun färg som en ring runt en innergård där det finns förskola och tvättstuga. Trots att husen var låga hade alla lägenheter en fantastisk utsikt. Området var fint men hade ett skamfilat rykte och priserna på bostadsrätterna var låga i förhållande till omgivningen. Själva berget bestod av en ungefär en kilometer lång avsats som höjde sig över det omgivande landskapet. På berget hade det funnit boplatser i över tusen år.

Markus kom på att om man byggde ett högt hus på den stora innergården mellan de befintliga åttavåningshusen skulle man få en underbar utsikt in mot Stockholm, ut mot Lidingö med kryssningsfartygen däremellan. Mot öster skulle man kunna se skärgården och havet. Markus skred till verket. Det här var i princip det enda projektet som han engagerade sig i aktivt av alla de projekt som drevs av familjeföretaget. Allt annat fick styrelse och VD ta hand om men just detta projekt var ett litet skötebarn eftersom det var Markus andra egna idé. Han såg dessutom att det skulle vara kul att ha en egen lägenhet i huset. Helst högt upp. Kommunpolitikerna i Nacka var inte förtjusta och svarade inte alls på det brev som Markus först hade skrivit till dem med sin idé. Markus gav inte upp utan gav tre världskända arkitekter i uppdrag att skissa och ta fram förslag på det torn som han ville bygga. En tysk arkitekt ritade en glasskrapa som glittrade i olika färger beroende på hur solen bröts in i glaset. Precis som en jättelik diamant. En spansk arkitekt hade som förslag att basen på huset skulle se ut att vara ganska smal men bredare upptill nästan som Turing Torso i Malmö. Ett tredje förslag från en amerikansk arkitektfirma ville täcka delar av tornet med LED-slingor som kunde förändra tornets karaktär beroende på väder, vind och omgivningar.

Markus skickade brevet igen och lade till förslagen och en uträkning från en konsultfirma som hade räknat ut att Nacka skulle få åttio miljoner extra i skatteinkomster per år om detta blev verklighet med tanke på att ytterligare ungefär 800 personer skulle kunna bo i kommunen. Dessutom fanns det med i planerna en byggnation av en ny förskola och en stor lekplats på innergården. Och ett parkeringsgarage. Allt denna service skulle höja värdet på redan befintliga lägenheter. Till detta kom ett underlag för bättre kommunikationer.

Med hjälp av de åttio miljonerna fick politikerna fått upp ögonen för projektet och förstod att Markus inte var vilken fåntratt som helst. Markanvisning och bygglov klubbades och tornet på 56 våningar kunde börja byggas i enlighet med det tyska förslaget. Det blev ett runt torn och därav svårmöblerade lägenheter. Halva byggnaden var bostadsrätter och halva var hyresrätter. Markus hade lyckats lägga beslag på den tredje översta våningen själv och fick därmed en borg och fristad även i huvudstaden.

Men så snart projektet höll på att färdigställas så kom Markus att tänka i andra banor. Bokstavligen. Henriksdalsberget passade utmärkt för station för en kollektiv linbana. Linbanor hade visat sig vara ett mycket effektivt kollektivt färdmedel bland annat i London. Visserligen kunde en gondol bara ta runt 25 passagerare men dessa kunde gå mycket ofta, en var tredje minut vilket innebar att kapaciteten ändå var rätt bra. En linbana från Slussen som skulle gå lågt över redan befintliga spår för Saltsjöbanan till Henriksdals station för att sedan vika upp på Henriksdalsberget vidare mot Kvarnholmen och sedan upp mot Jarlaberg där ett av Markus fastighetsbolag fått byggrätter i ett nytt bostadsområde invid naturreservatet Nyckelviken. Där låg det tidigare oljecisterner. Det skulle bli en väldigt fin utsikt därifrån och även bra kommunikationer med linbanan. Markus hade ännu inte presenterat detta för de styrande men såg det som ett möjligt nytt affärsområde för ett företag inom ManCapital. ManCableCar kanske?

Ett annat projekt som han ville genomföra i Stockholm var att försköna det oerhört fula Hammarbyverket. Det stora värmeverket var en malplacerad storindustri mitt i ett nybyggt bostadsområde. Där låg det, som ett monument över en felaktig och kortsiktig stadsplanering. Verket skulle inte gå att flytta eftersom det behövdes för att förse Stockholms centrala delar med fjärrvärme så Markus hade istället föreslagit att man skulle göra det som man ändå kunde göra det bästa av situationen. Med inspiration av Centre Pompidou i Paris, ett av världens mest besökta konstmuseum, hade han föreslagit att man skulle måla rören i olika färger och med ljus och ljud se till att området förvandlades till en internationell attraktion. Men ingen hade ännu svarat på hans förslag. Så hade i och för sig den inledande reaktionen varit på hans förslag om Henriksdalsberget.

Så satt Markus där i fönstret i sin lägenhet och tittade ut över stockholmskvällen. Det hade redan blivit mörkt och lamporna från Gröna Lund och Kaknästornet lyse upp vattnet mellan Djurgården och Henriksdalsberget. När vinden låg på åt rätt håll kunde man höra skriken från Gröna Lunds attraktioner. Lägenheten hade ett stort kök med köks-ö och en stor bred fönsterbräda där man kunde sitta och titta ut och sträcka ut sig från karm till karm. Från köket kunde man vandra in till en matsal och sedan in till vardagsrummet där det stod en soffgrupp och en tv. Från vardagsrummet fanns en dörr till ett sovrum. Lägenheten hade fyra rum till som hade förblivit omöblerade. Lägenheten hade känts för stor och omysig med alla dessa rum. Markus hade en tanke sedan länge att göra ett bibliotek av ett och ett biljardrum av ett men detta hade inte blivit av. Vem skulle han spela biljard med? Markus intresse för heminredning och design var minimalt så alla de där planerna hade skjutits på framtiden gång på gång.

Markus satt och funderade. Han hade aldrig varit så nära döden förut som vid händelsen i Tjusedal. Han hade ju levt ett väldigt skyddat liv. Han visste att mannen han hade träffat den dagen i torpet var livsfarlig. Men på något sätt hade han blivit skonad från att dö samma fruktansvärda död som fången i torpet. Mannen i torpet hade tagit en stor risk att låta honom leva. Den personen kunde ju inte veta att Markus inte fått ut något bra signalement. Var det någon mening med detta? Varför hade han fått leva?

På något sätt var det ju faktiskt något ologiskt med att han fortfarande var i livet.

I bakgrunden var tv:n igång. På nyheterna talade man om den hotande rymdstenen. Cocos. Det var inget nytt som hade framkommit men man gjorde allt för att få det att låta som det för att behålla dramaturgin i situationen. Men man kunde inte säga var den skulle slå ner om en bit ändå nådde jordens yta. Och det var ju just den uppgiften som alla var intresserade av. Markus återgick att titta på sina papper. Han hade nu skapat en ny mapp om Tjusedalsmordet. En fysisk mapp, även han hade valt en svart mapp, och en mapp på sin laptop.

Markus hade fått nödsamtalet skickat till sig som fil. Han tryckte på play.

Först var det bara ett skrap, sedan en röst.

”ja, hej jag behöver en ambulans till Tjusedal utanför Lofta Utkik. Det ligger en kille här som blivit slagen i huvudet”.

Efter detta kortfattade meddelande avslutades samtalet. Det var uppenbart att det var den person som hade anfallit Markus som var personen på rösten. Varför hade han annars sagt att Markus blivit slagen.

Det var något mystiskt med rösten. Den lät ung. Och med någon konstig förställd dialekt. Vem tillhörde rösten? Den frågan dröjde sig kvar när Markus spelade meddelandet igen och igen samtidigt som han tittade ut över Stockholms skyline.

Bison var alltid vresig på morgonen innan första intag av morgonkaffet och det var ofta hans fru som råkade ut för butterheten. Varje morgon hade samma rutin. Men hon var luttrad vid det här laget och lät det hela bero. Tidningen, köksbordet, kaffet.

Bison och Margareta hade varit gifta i nästan trettio år men de höll fortfarande av varandra väldigt mycket, och visade sig ofta vara kärleksfulla mot varandra. Bison bjöd ofta sin fru på restaurang och köpte blommor. Bison var en gammaldags romantiker. Lite tvärt emot den något hårda fasaden Bison brukade visa upp på jobbet. Men han var alltså en liten softis inombords, den gode Bison. I alla fall efter att morgonkaffet slunkit ner.

Bisons hade jobbat som polis länge, han började som patrullerande polis, fortsatte som trafikpolis och sedan piket. Han hade varit med om mycket och sett mycket av samhällets avigsidor. Han var uppväxt i Landskrona men karriären började i Trelleborg och när han på en kurs råkade träffa Margareta, som bodde på Värmdö gick snart flyttlasset mot just Värmdö och Margaretas föräldrahem i Stavsnäs by.

Här kunde man njuta av havets friska vindar samtidigt som man hade den relativa närheten till Stockholm. Han hade blivit mycket förälskad den där vinterkvällen på kursen. Efter kursen hade han och några vänner gått ut på stan för att ta en öl. Och där var hon. Inte på puben utan på gatan utanför. Hans blick låste sig på den blonda något kurviga kvinna med den rosa klänningen och gula handväskan. Då och där var det inte någon tvekan om att det skulle vara de för alltid. Han sprang efter henne och lät ölglaset stå kvar halvfullt på bordet. Två år sedan gifte de sig i Gustavsbergs kyrka och kärleken var lika stark nu som då.

Denna dag var Bison på sitt allra sämsta humör. Det var tidig morgon i Västerby. Stadshotellet där Bison befann sig var först inbäddat i en ogästvänlig, spöklik dimma som plötsligt rullat in från havet. Sedan hade det börjat blåsa så det ven mellan stadens kullerstensförsedda gränder.

Morgonkaffet hade ännu inte runnit nedför strupen och Västerby fick inga höga betyg. Det var kallt dessutom. En hel dag med dörrknackningar väntade. Det mesta var skit. Bison hasade ner till frukostmatsalen. Frukostmatsalen var full och det fanns inget enskilt bord för Bison och hans kaffekopp. Det började inte bra. Han hade bara tagit åt sig en kaffekopp, det var den som var prioriterad nu.

Bison hade kallat ner Markus för att vara med på dörrknackningarna. Och han tänkte själv vara med eftersom det här fallet var delvis obruten mark för honom. Han var helt enkelt nyfiken på vad som försegott i Tjusedal och vem mördaren kunde tänkas vara. Vad var det som hade gått så fasansfullt fel uppe på torpets ovanvåning?

Bison sträckte sig efter en Västerbytidning från bordet bredvid. Den innehöll ett stort reportage om den så kallade Gamlevikstragiken då tre pojkar blev påkörda av tåget. Det var på dagen tio år sedan olyckan. Bison kom ihåg olyckan som hade blivit mycket omskriven även på riksplanet. Barnen som var i yngre tonåren hade lekt vid spåret och på något sätt. Förmodligen hade de testat varandra om vem som kunde ligga längst på spåret utan att bli rädd. Men så hade det hela gått snett på något sätt. Det hade kommit ett tåg som de inte hade räknat med. Pojkarna hade inte hunnit undan. Det lilla samhället Gamlevik förlamades i chock för lång tid framöver.

Bison slog ihop tidningen. Bison gick efter äggröran. Den var ingen succé eftersom den var tillverkad av färdig äggblandning som kommer på flaska. Det kan mycket väl fungera att man gör på det sättet men då ska äggsmeten kryddas med salt och peppar och varför inte lite persilja. Bison gillade gräddig lös äggröra som var tillverkad med kärlek och brukade till och med välja hotell efter äggrörans standard. Detta hotell skulle inte få besök på nytt.

Denna dag hade han kallat alla i teamet för att hjälpa till att knacka dörr i närområdet kring torpet. Det fanns dock inte så många dörrar att knacka på eftersom torpet låg två-tre kilometer bort från närmsta hus. Husen i området bestod av enklare sommarstugor, de flesta inte bonade för att vistas i under vinter och vår. Och detta drama hade ju fått sitt slut just under våren. Men det är ju inte omöjligt att någon hört eller sett något. I små samhällen kunde nyfikenheten vara stor och folk vet mer än vad man tror, resonerade Bison. Folk i småbyar har en tendens att skaffa sig trattöron.

Bison var sällan själva ute på fältet och gjorde dörrknackningar. De administrativa uppgifterna tyngde honom för mycket. Men denna gång hade han lyckat manövrera dörrknackningen så att han kunde vara med.

Utåt sett kunde hans närvaro motiveras av att det inte var särskilt många trådar att jobba med i caset. En avgörande detalj kunde släppas förbi såvida det inte var någon mer erfaren där för att snappa upp just den detaljen i fråga. Dessutom hade en av hans utredare blivit nedslagen av den förmodade mördaren så att denne utredare fick spendera två nätter på sjukhus. Det lyfte just detta brott till en högre prioritet.

Bison litade ju på Markus, han skulle aldrig missa något. Markus var alldeles för paranoid och besatt av detaljer för att missa saker. Men nu hade Markus en bula i huvudet och då kanske det behövdes ett par extra ögon och öron. Dessutom var Bison skeptiskt till de nya, ganska unga personerna som vanligtvis skötte denna typ av uppgifter. Visst, för att organisationen skulle fungera även framgent måste det komma in nya personer som skulle behöva läras upp men det är inte helt nödvändigt att dessa just skulle läras upp av honom. Och kanske inte just i det här ärendet. Kontrollbehovet gjorde honom misstänksam och orolig för att man kunde missa just denna nämnda viktiga detalj.

Bison satte sig i sin bil och körde de fem milen till vändplanen i skogen där bilen med de yngre förmågorna redan väntade. Det var två yngre förmågor denna dag. Miriam och Jakob. Där väntade även Markus som nu hade repat sig efter att fått vila i hemma i Stockholm i två nätter. Bandaget var borta men ett sår i pannan vittnade om vad som hade hänt.

Ovanför den lilla församlingen ven vinden i de höga tallarnas kronor. Det var en blåsig dag ute vid kusten. Ute till havs var det hög sjö och över grunden ute vid havsbandet yrde skummet över de välpolerade berghällarna som lurade någon meter under vattenytorna. Havet välvde med all kraft och hävde sig majestätiskt över klipporna.

Bison samlade alla deltagarna runt sig. På sin bils varma motorhuv försökte han breda ut en karta men den lyftes av vinden gång på gång så församlingen fick istället sätta sig på huk över den efter att den låsts fast med stenar på vartdera hörnet på marken.

– Det är de här tjugosex kåkarna vi ska knacka, inledde Bison och pekade på kartan med en pinne.

Eftersom det är lördag idag så tror jag att en hel del är hemma, fortsatte han. De flesta som bor här är sommarboende från Linköping. Han hade väntat några dagar med dörrknackningen just för att det skulle bli helg och kunna nå så många som möjligt. Ja, det var i vart fall ett av skälen. Dessutom ville han ha Markus med sig och han behövde nog någon extra dag för att ta hand om sin bula. Det var ju ändå inte några färska minnen som de skulle försöka få fram uppgifter kring.

– Du, Miriam och du Markus tar de där husen här närmast, domderade Bison.

– Jag och Jakob tar de andra upp på andra sidan så ses vi här sedan för att gå igenom vad vi fått fram. Okay? Gör iakttagelser!

Bison hade först svept med armen mot de hus som låg närmast. Mirams och Markus hus. Sedan hade han pekat lite slarvigt efter vägen. Där skulle hans och Jakobs hus ligga. Man kunde bara skymta dem bakom en ovårdad skog.

– Vi ringer varandra om det är något. Okay?

Markus och Miriam gick till vänster och Bison gick till höger.

De flesta husen var byggda i klassisk sjuttiotalsstil där man efter bästa förmåga tycks ha byggt verandor och uteplatser runt något som närmast liknade en barack. Väldigt fula således för att uttrycka det milt. Men vad värre var, husen visade sig inte heller vara av så bra kvalité. Dessa baracker blev ofta dragiga krävde ett ständigt underhåll och dränerade på så sätt effektivt sina ägares plånböcker. Men förvånansvärt nog verkade ägarna trivas i sina hus. I denna världens avkrok fick de vara i fred, påta i rabatten, grilla, träffa vänner och nyttja havet. Långtifrån stadens stress.

Markus och Miriam blev väl omhändertagen när de knackade på dörrarna även om ledtrådarna förblev få.

– Nu orkar jag inte med en enda kopp kaffe till, beklagade sig Markus efter det tolfte huset och sjunde koppen kaffe.

Miriam drack inte kaffe så detta berörde inte henne. Hon hade inte blivit bjuden på te på något av ställena. Hon gillade te men helst inte det svenska mesiga teet. Starkt kurdiskt te skulle det vara. Med mycket socker i. Men något sådan hade det inte blivit i dessa svenssontrakter.

Det bara ett hus kvar på Miriam och Markus lott.

Det sista huset var helt olikt de andra. Det var så långt ifrån en dragig barack som man kunde komma. Huset låg i änden på en slingrande, väldigt smal liten väg som hade påbörjats alldeles vid innan vägbommen på den lite större vägen som går i riktningen mot torpet Tjusedal. Där, som i en glänta, lågt det stora, höga, gula huset. Taket var av koppar och hade ärgat sig till en nästintill turkos färg. Trädgården var omgiven av björkar på samtliga sidor. En stor och kraftig gammal ek skuggade huset vid dess ena hörn på framsidan mot havet. Den välklippta och väldigt gröna gräsmattan sluttade ner mot havet. Ur huset, mot havssidan med eken, var ett torn utsprunget som höjde sig någon våning över taknocken.

Det var en förbryllande känsla som infann sig hos Markus att se huset som såg både idylliskt och förmöget ut. Dessutom fullkomligen badade huset i solkatter från havsviken.

Miriam knackade på och det tog inte en lång stund innan en äldre dam kom till dörren. Miriam förklarade hastigt ärendet och de bjöds in. Inte för att detta var absolut nödvändigt. Men det kunde vara en fördel att slå sig ner några minuter än att snabbt fråga lite på trappan. Det var inte sällan som personer började minnas saker vid en liten längre pratstund. Därför var detta många gånger väl investerad tid.

Huset välkomnade sina gäster med en stor hall. En trappa till höger ledde upp till övervåningen. Den äldre damen ledde gästerna genom ett rum till en stor glasad veranda i gammaldags grosshandlarstil med utsikt över havet. Där fanns ett ovalt bord med röda öronlappsfåtöljer runt om. Det var mycket ljust i verandan. På väggarna i huset hängde tavlor föreställande män och kvinnor. Männen bar i många fall rustning och kvinnorna dräkt. Samtliga hade strama ansikten och såg inte ut att vara lättroade. Dessa blandades med mer moderna familjebilder.

Damen som bodde i huset, Teodora Kröger, förklarade att några av tavlorna föreställde släktningar och andra hade hon köpt på auktion runt om i världen.

Det var bara en slump att hon var hemma i Sverige visade sig. Hon bodde för det mesta i Florida, Big Pine Key, eftersom hon ogillade att bo i Sverige på vintern. Hon och var bara hemma på en kort visit för att ordna med husvakt.

Det bjöds inte på kaffe i Teodoras hus. Det bjöds istället på te. Specialimporterat från The Tea Planters and Importers Company, England. Teet doftade starkt i rummet och smakade ljuvligt. Till och med Miriam verkade vara nöjd. Huset, tavlorna, tornet. Allt kändes som taget ur en film. För att inte tala om Teodora själv.

Teodora var 83 år visade sig, med långt silverfärgat hår varsamt, men stramt, uppsatt i en knut. Hon bar en lila löst stickad kofta, bege kjol och talade tydligt till Miriam och Markus med hög volym i rösten.

Teodora berättade att hon hade haft en lång karriär inom diplomatin på olika nivåer men slutade på toppen av sin karriär som konsul i Doha, Qatar.

Hon gav Miriam och Markus en lång blick för att informationen skulle sjunka in. En konstpaus kan många gånger vara effektivt, tänkte Markus. Det brukade han själv använda sig av. Markus, som brukade gå väl med äldre damer, började bli aningen förtjust i denna paranta, vältaliga och spännande gamla dam. Hon hade alltså varit konsul. Inte fru till en konsul.

Så mycket erfarenhet denna kvinna i det gula huset i obygden hade. Så många historier hon skulle kunna berätta. Och det gjorde Teodora gärna.

Samtalet tog avstamp i en jämförelse mellan de olika residensens utformning och inredning löpte vidare med dramatiska händelser på den afrikanska kontinenten där hon spenderat en hel del tid, hur det var att som kvinna vara Sveriges öga och öra dessa länder.

Markus verkligen sög i sig informationen som strömmade. Berättelserna från den stora värden. Samtalet var som ett självspelande piano, det var naturligt, det böljade liksom fram mellan frågor och svar och ingen ansträngning krävdes varken att följa med i samtalet eller att ställa relevanta frågor. Det var inte förrän samtalet kom in på den kenyanska ambassadens vaktmästares gåtfulla död (det visade sig att han trampat på en kratta vars skaft slagit honom i huvudet så han svimmat och drunknat i ett fågelbad) som Markus mötte Miriams kolsvarta blick som sa att det var hög tid att komma in på ämnet för dagen. Miriam hade till och med gjort en gest mot handleden trots att där inte satt någon klocka.

Miriam delade Markus fascination för gamla damer och deras berättelser men kanske inte på ett sådant höggradigt sätt. Nu hade hon uppenbarligen fått nog.

– Jo, det finns faktiskt en anledning för vårt besök, började Markus trevande och ovilligt.

Det kändes inte bra att störa gamla klassiga damer med ett sådan ohyggligt ärende. Även om damen i fråga hade varit med om en hel del och var uppenbart hårdhudad är det tveksamt om någon oavsett kön eller ålder kunde känna något annat än obehag av att ett ohyggligt mord begåtts inpå stugknuten. Och mördaren var dessutom lös och kunde befinna sig vart som helst, från några kilometer bort till tvåtusen mil bort. Ingen visste ju.

Markus kunde klart se i sin inre syn hur Teodora skulle ta sig mot halsen i förskräckelse över det som skett och nästan svimfärdig lutade sig tillbaka i den djupröda plyshfotöljens (med guldmålande trädetaljer runt om) inneslutande trygghet. Den gamla damen skulle efter detta kippa efter luft och man skulle vara tvungen att avbryta för att den gamla skulle få tid att få hälsan åter.

Markus fortsatte, lika trevande, berätta om sitt ärende. Tjusedal, grovt våldsbrott begånget, troligtvis någon månad sedan.

Markus iakttog noga Teodora under berättelsen. Tanten rörde inte en min. Munnen var som ett streck. Markus fortsatte därför med: mördaren fortfarande lös. Utspridda ben. Pågått under en längre tid. Teodora var fortfarande samlad.

Det var nästan frestande att gå vidare med mer av de vidriga detaljerna i ärendet för att se vad som kunde rubba henne. Att i vart fall få se munnen snörpa lite. Men något sådant skulle i så fall skada utredningen eftersom man inte kunde ge ut mer information än som vad som var nödvändigt för uppfyllande av syftet.

– Så vi undrar nu om du möjligtvis har sett eller hört något som kan vara av intresse för fallet. Det var Miriam som hade ställt frågan.

– Ja, något som avviker bara det minsta från det som är normalt, lirkade Markus. Tänk noga efter.

Teodora satt stilla i sin stol och det syntes tydligt att hon funderade.

– Här händer inte så mycket började hon. Här är inte så mycket som avviker från det normala. Vad som nu är normalt. Här är ju normalt att man tillverkar sin egen sprit eller fångar kräftor i annans vatten.

– Jag är ute och flanerar i området flera gånger per dag - det är så jag håller mig frisk förstår du - och jag har sannerligen inte sett något konstigt här.

En dam som använder ordet flanera istället för att säga att man är ”ute och går” måste det vara något speciellt med, tänkte Markus.

Samtalet återgick istället till drunkningen i fågelbadet och avrundades först när Miriam ånyo demonstrativt började titta på sin icke existerande klocka på handleden. Markus och Teodora pratade hela vägen ut i tamburen. Markus var så inne i samtalet så att han till och med tog på sig fel skor. De tackade så mycket för samtalet och gick tillbaka för att möta upp de andra.

Dörrknackarna samlades vid bilarna. Ingen hade sett något speciellt mer än en och annan passerande bil, störande mopedljud, någon ungdom med konstig frisyr, någon som eldat löv i strid med områdesbestämmelserna, en båt som körde för fort på viken och därtill en på vinteräpplen berusad älg, Den senare hade förvisso uppträtt aggressivt men hade sedan förvunnit in i de djupa skogarna. Förmodligen för att sova ruset av sig. Och säkerligen dricka mycket friskt vatten i någon bäck för att kunna fortsätta brunsten. Och säkert... här blev Markus avbruten i tankarna av att gruppen skingrades och han fick vackert ta bilen och åka därifrån.

Markus tog därefter tillfället i akt att hälsa på sin far. Fadern bodde endast några mil från Lofta Utkik. Det hade blivit glesare och glesare mellan besöken till följd av att det för det mesta var osäkert om fadern ens uppfattade att han hade besök. I takt med att besöken blivit glesare hade ångesten och det dåliga samvetet blivit värre. Vilket svin man var som inte hälsade på sin egen far. Men det var framför allt mycket jobbigt att åka dit själv.

Patrik och Markus hade hälsat på fadern tillsammans en gång när de var på road trip i Sverige. Det fanns ju ingen risk att fadern skulle försäga sig något om Markus förmögna bakgrund i och med att han inte ens kände igen honom. Det hade varit mycket lättare att vara två vid besöket. Då kunde Markus och Patrik sitta och prata med varandra men ändå vara i faderns närvaro och besöket hade på det sättet blivit längre.

Fadern hade en gammaldags pendelklocka som tickade i rummet. När Markus satt vid det runda bordet hos fadern så brukade kan känna att tickandet ökade i ljudvolym för varje sekund så att det till slut var öronbedövande högt alldeles inne i hans hjärna. Tiden hade en tendens att gå mycket långsamt vid dessa besök. Varje tickande gick långsammare, långsammare och långsammare.

Vid de senaste besöken hade Markus dock börjat ta med sig en bok att läsa så att besökstiden kunde förlängas till en acceptabel längd.

Villa Sjögården låg vid en havsvik. Markus hade tillsammans med sin far valt det här stället som bostad. Markus far hade växt upp på Manningsholm och hade alltid haft havet nära sig. Han ville fortsätta se en obruten horisont.

Markus far satt i skuggan på innergården långt från utsikten över den fria horisonten. Han satt där alldeles ensam. Väldigt mager. Det var nog så det var att ha Alzheimers, tänkte Markus. Alldeles ensamt. Det är inte någon som man kan dela sina tankar med. Kanske förstår man inte ens sina egna tankar. Ingen förstår hur man känner. Från att de första symtomen börjar visa sig att man glömmer saker och man blir arg och besviken på sig själv och andra. Till detta. Innesluten i en bubbla med endast sig själv inuti. En känsla inte ens anblicken av en fri horisont kunde trösta.

Men det där var såklart ren spekulation. Ingen visste ju hur fadern kände det. Det var därför det här mest ansågs vara en sjukdom som drabbade de anhöriga. Markus hade samtidigt försökt sett det positiva i det hela. Han hade förvisso fått en gedigen uppfostran som syftade att göra honom till en bra människa. Markus hade ju ändå insett att när han fick ta över familjeimperiet så fanns det ju naturligtvis en risk att det hela skulle resultera i att han blev en skitstövel med makt, relativ ungdom och mer pengar än vad han någonsin skulle behöva. Han hade blivit en bra människa tack vara sina föräldrar. Detta var den största gåva de hade givit honom. För detta skulle Markus vara den evigt tacksam.

Faderns sjukdom hade påmint honom om livets skörhet och förgänglighet. Där satt han nu, den mäktiga, starka och förmögna fadern. Ensam, mager, sjuk och grå. Vad hade han nu för nytta av den enorma förmögenhet som han byggt upp? Markus hade fått ett annat perspektiv på pengars värde.

Fadern tittade upp när Markus närmade sig.

– Hej, far, utropade han även om han visste vad reaktionen skulle bli.

Fadern tittade på honom men svarade inte utan tittade strax ner igen. Det här var inte en av de gånger han skulle känna igen sin son.

Markus satte sig bredvid sin far och läste i sin bok. Solen var varm. Det var också känslan av att göra sin far sällskap. Om än för en liten stund.

Lukas hade varit fruktansvärt uttråkad! Det hade varit så en tid och det hade byggts upp ett tryck inom honom. Han kände det i hela kroppen. Det var som om han var redo att explodera snart om inget hände. Jönköping sög verkligen. Åhh vad de sööööög!! De senaste åren hade han bott i Gamlevik och efter gymnasiet i Hede, Göteborg, Landskrona, Berlin och nu Jönköping.

Värst av alla städer var Landskrona. Jävla skithåla. Han hatade skåningar. De trodde alltid att de var sååå smarta och visste allt när de egentligen inte var bra på något. I Jönköping hade han fått jobb som fiskeguide efter Vätterröding.

Friluftsliv hade alltid varit ett av Lukas stora intressen. Att vara nära djur och natur gav ett lugn i hans själ. Han behövde det verkligen. Han brukade redan som ung gå och fiska nere vid kajen i Gamlevik. Där stod en stor silo och i skuggan av den brukade det lura både gäddor och abborre nere i det mörka vattnet. Han uppskattade även ensamheten som det gav. Komma ifrån mammas ständiga tjat om all världens elände några timmar.

Och Lukas hade alltid en längtan ut till det spegelblanka oändliga havet. Där ute var det maximal frihet. Lukas ville känna sig fri. Inte i behov av någon och absolut inte vara behövd av någon.

Att vara guide på Vättern innebar oftast att ta med sig tyskar ut på sjön. Även att han kunde prata perfekt tyska så pratade de inte mycket med honom utan konversionen bestod oftast i kortare meningar om att “här ett bra ställe, “nu blir det snart napp, “fin fisk, vilken storfiskare”. Det gällde att hålla kunderna nöjda och bygga deras självförtroende. Denna stil uppskattades mycket av tyskarna och han fick ofta en del dricks när båten anlände till kaj. Markus hade med hjälp av båtens ekolod hittat branter i djupet där rödingen stod på lur och kunde hitta dit varje gång med GPS.

Räddningen från tristessen hade kommit från oväntat håll. En dag hade hans mormor ringt upp honom. Hon var i Sverige men tänkte resa så fort som möjligt. Eller ”asap” som hon hade uttryckt det. Det innebar att det behövdes någon för att se om huset.

Det var mycket folk i området på sommaren och hon hade ju värdefulla saker i huset som stod fritt att stjäla såvida inte någon var där. Någon måste klippa gräset, måla och vakta, ett behov som egentligen mest fanns under sommaren men om Lukas hade lust så kunde han ju komma redan på vårkanten. Desto snabbare kunde hon resa. Hon hade varit mycket bestämd om att det här var ett bra tillfälle för Lukas och han skulle få en slant varje månad så länge han bodde i huset.

Det var lockande att få lön för att bo och utföra några enkla, snabba sysslor. Lukas hade varit mycket hos sin mormor när han var mindre och visste att det var väldigt fint i Lofta Utkik på sommaren. Han älskade ju hennes stora gula hus. Kanske kunde han även vara fiskeguide där. Det skulle ju innebära två löner vilket ju var ett plus. Plus massor av frihet och bara softa hela sommaren. Dessutom låg mormoderns hus vid havet vilket var en fördel jämfört med Vättern. Lukas sa upp sitt jobb och sin lägenhet i Jönköping.

Trots att Lukas mormor, Teodora Kröger, var urgammal så kunde de prata om många saker. En gammal människa sitter inne med mycket kunskaper. Av hennes historier från gamla tider kunde man lära sig om framtiden. Lukas brukade ofta be Teodora om råd i olika situationer. Det var smart att göra det. Han och hans mamma hade också spenderat många somrar hos Teodora. På något sätt hade de skaffat sig ett speciellt band som hade fortsätt även om sommartraditionen till slut dog ut är Lukas blev äldre. Det kändes som om de förstod varandra. Teodora hörde ofta av sig till Lukas för att höra hur det var med honom.

Senast hade Teodora låtit honom använda hennes adress som postadress efter att Lukas blivit stalkad av en tjej som blivit besatt av honom när han bodde i rövhålet Landskrona. Hon hade väntat utanför hans port. Ringt honom. Skickat brev. Ja, faktiskt skickat vanliga brev! En dag hade hon till och med kommit till Lukas jobb och presenterat sig som hans fru. Han hade inte någon fru! Speciellt inte henne.

Lukas högt älskade personliga frihet hade kraftigt begränsats på ett sätt som var fullständigt oacceptabelt och något var tvunget att göras. Bara för att hon blev knullad en gång så behöver det inte betyda att de någonsin ska ses igen. Hon var inte ens skön.

Lukas funderade på att se till att hon försvann men det skulle bara göra att han blev av med ett problem, inte få någon njutning av det.

Lukas flyttade till Berlin. Det skulle nog gå runt i hennes vidriga lilla dumma huvud när hon inte kunde fatta vart han tagit vägen. I Berlin jobbade han på en bar. Han hade ju läst tyska i skolan men efter Berlinvistelsen så kunde han prata perfekt tyska. När han flyttade skrev han sig hos Teodora för att vidret inte skulle få reda på vart han var. Teodora förstod och hon lovade att skicka vidare den post som kom adresserad till honom. Staklern hade inte hörts av så hon hade nog äntligen tröttnat.

Denna sommar löste sig allt till det bästa verkade det som. Teodoras telefonsamtal var mycket positivt. Lukas såg verkligen fram mot att spendera tid i Lofta Utkik. Nära till att hälsa på mamma också. Lukas och Teodora bestämde att Lukas skulle höra av sig inom några dagar när han var redo att komma och se till huset.

En plan hade dessutom formerats om att skaffa sig en extra hobby. En hobby som passade bra i ödemarken.

Natten när Lukas hade blivit kontaktad av Nimuel var han på ett uselt humör. Han hade jobbat sista dagen som fiskeguide men inte fått någon dricks. Men gästerna hade inte heller fått någon fisk. Dessutom hade det regnat hela tiden. Riktigt ruskigt aprilväder. Han var kall och blöt när han kom hem. Han svepte två shots värmande Fireball och satte sig framför datorn och surfade. Några Fireball och timmar senare skrev Nimuel sitt ödesdigra meddelande.

Han hade haft en profil på datingsidan i nästan ett år bara för att kolla läget lite. Han gillade hur tjejer och killar försökte ställa sig för honom. Hur de försökte att manipulera honom till att få träffa honom.

Lukas hade ingen bild på sin profil men han hade en kaxig text om hur han var som person och vad han gillade. Texten var det alltid en och annan som lockades av.

Lukas var ointresserad och intresset från den som tillskrev honom blev då genom någon naturlag ännu större. Många av de som skrev skulle kunna låta honom göra vad han ville med dem. Sa de i alla fall, men i verkligheten skulle de nog inte gå med på så mycket mer än något töntigt de sett i någon porrfilm och som de trodde var stenhårt. När det i själva verket var mesigt. Men fanns det verkligen någon där ute som skulle göra allt för honom? Allt?

En idé hade börjat gro inom honom. En idé som fick honom att installera en programvara för att vara anonym på sin dator. I förebyggande syfte bara.

Nimuel skrev till honom en natt vid halv tretiden när han låg i sängen och kollade på Youtubeklipp men var samtidigt inloggad på datingsidan.

Nimuel hade något visst över sig, han var så väldigt oskuldsfull. Han hade just kommit till Göteborg från Manilla på Filippinerna för att plugga och kände ingen i Sverige och kände sig ensam.

Lukas hade skickat en bild till Nimuel som var tre år gammal när han hade tuppkam med rosa toppar och Nimuel hade tyckt att han var så het och snygg. Det tyckte alla som han skickade bilden till. Nimuel lovade att ”göra allt” för Lukas när de sågs. Men det lovade nästan alla.

Men det var något speciellt över Nimuel. Han var så ensam. Och så verkade han vara god inne i det oskuldsfulla. Lukas var mycket sugen på att känna hur det ondas möte med det goda skulle kännas. Precis som i verkligheten skulle det onda vinna. Det var Lukas helt säker på. Kanske var Nimuel ”the one”.

De bestämde att de skulle träffas i Göteborg om två dagar då det var lördag.

När Lukas stängde av datorn den natten för att sova kom det en speciell känsla till honom. Det var en känsla som kan mycket väl kände igen. Han hade ju känt så här några gånger tidigare i sitt liv.

Han älskade känslan av att låta den mörka sidan väckas till liv inom honom. Först känna hur idén eller fantasin föds. Känna det första pirret i ryggraden när idén bearbetas och utvecklas. Men det blev mer konkret och verkligt när han hade en person att genomföra den med. Det onda i honom var redan väckt ur sin dvala och gick inte att stoppa.

Ju mer idén utvecklas desto snabbare skulle hjärtat slå. Det kunde få hans blod att rusa genom alla delar av hans kropp som ett mörkrött vattenfall av flytande, kokande livselixir. Det var känslan av det mörka inom honom som gjorde livet värt att leva. Så formades ramarna för en plan för Nimuel. Han skulle göra något som han aldrig gjort tidigare. Ta allt ett steg längre.

Lukas hade varit med så många tjejer så han inte ens kunde räkna dem. Men det här med tjejer hade varit en utförslöpa. Han kunde tänka på annat när han knullade dem. Ibland roade han sig med att titta på hur sina egna muskler spelade när han gjorde det. Han visste ju vad de ville ha och alla var likadana. I alla fall de som han träffat. Slynor som alla reagerar på samma sätt. Ingen variation. Nu hade han inte haft sex på länge av den anledningen att han helt enkelt inte hade haft lust.

Han hade istället fantiserat att göra något alldeles speciellt. Och det skulle göras med en kille. Det kanske skulle kunna bli en utmaning.

Någon kille hade han inte varit med men det var bara slumpen som hade gjort att det inte blivit av. Lukas såg inte någon skillnad på att vara med en tjej eller kille. Sex som sex och kärlek som kärlek. Det var märkligt att människan tillverkade massa med lagar och regler som inte fanns täckning för i naturen. Det finns ju massor med hetero- bi- och homosexualitet i naturen och det funkar hur bra som helst. Mycket bättre än människornas värld där allt verkar gå ut på att säga emot varandra, kriga, trycka ner varandra och förstöra och utrota allt levande på planeten. Låt folk göra vad de vill. Ju friare folk är desto bättre mår de.

Han hade i flera månader byggt upp en längtan efter att utveckla sin dominanta sida. Att äga någon, ha honom som fånge. Se till att fången åtrådde honom. Vara tillgiven honom. Att den personen fattade att det var Lukas som ägde honom och kunde göra vad han ville med honom. Få fången att bli en del av honom.

Lukas hade provat att vara dominant med tjejer. De hade varit kul och de älskade att bli dominerade. Men tjejerna var ju undergivna av naturen. Men att dominera en annan kille vore en mycket större utmaning.

Lukas ville kuva och trycka ner fången maximalt så som ingen har blivit nedtryckt tidigare i hela världens historia. Det var Lukas idé. Och till slut hade han hittat ett lämpligt offer.

Han hade en plan hur han skulle lyckas med att bryta ner Nimuel men det skulle ta minst en månad. I en månad skulle han få njuta av en ständig känsla att vara överlägsen. En månad lång njutning. Han skulle bli den första någonsin att få uppleva det. På ett sätt var det ju en ära för Nimuel att få vara med om det här så det skulle bli en spännande upplevelse för de båda. Det var en fantastisk resa som de skulle göra tillsammans.

Problemet var bara att han skulle försöka få Nimuel att gå med på hans förslag. Han skulle göra sig så sexig och het så att Nimuel inte kunde motstå honom.

Han var inte uttråkad länge, långt därifrån. Känslan som hade tagit över hos honom var bättre än allt sex och alla droger tillsammans. En ny dimension skulle läggas till. Det onda mot det goda. Lukas kunde inte sova den natten.

Denna oerhörda slump, att Nimuel skrev sitt meddelande till Lukas skulle han senare djupt ångra. Nimuel skulle utsättas för en grymhet utan motstycke i svensk kriminalhistoria.

Lukas skulle passa på att klippa sig och färga håret i Göteborg. Han ville se bra ut. Det var viktigt att Nimuel skulle tycka att han var snygg och het. Han bestämde sig att klippa sig och färga sig precis som på bilden han hade skickat till Nimuel. Nimuel hade ju älskat den bilden. Älskade Nimuel hans utseende skulle bli lättare då att få som han ville. Fula människor får sällan som de vill utan de måste hela tiden anpassa sig till andra.

Utseendet hade räddat många situationer och hade alltid varit en fördel för honom. Man har alltid en bättre chans att få som man vill om man är snygg trots allt skitsnack om att alla är lika mycket värda. Det är ju bara att se hur värden ser ut för att konstatera att det inte är sant.

Lukas hade med sina djupblåa ögon, fylliga läppar, naturligt vita tänder, långa ögonfransar, sitt halvlånga hår och sin mycket tränade kropp fått ett mycket bra självförtroende som medförde en självsäkerhet som han använde i alla situationer detta behövdes. Han hade alltid fått uppskattning för sitt utseende och hade alltid varit populär hos tjejer. Och killar såklart.

I Göteborg hade han hade hittat en av de bättre och finare salongerna. Klippningen och färgningen skulle kosta 1950 kronor. Lukas satte sig i sin bil, en Ford Mustang sportcoupé av lite äldre årsmodell som han köpt efter att han fyllt arton. Då han fått lite pengar av sin mamma som kom från hans pappa. De pengarna hade han inte ens vetat om. Dessutom hade han ärvt lite av sin far. Det dumma aset hade inte skrivit ett testamente! Teodora hade också hjälpt till att skjuta till lite pengar till bilen. Bilen hade varit hans ögonsten sedan dess.

Lukas och Nimuel hade bestämts att träffas på Kafé Vanilj på Kyrkogatan i Göteborg. Det var Lukas som hade valt stället eftersom man kunde sitta och prata relativt ostört. Träffen skulle ske mellan lunch och middag så det skulle inte vara fullt på kafét. Men Lukas planer innebar allt annat än vanilj för Nimuel.

Att åka från Jönköping till Göteborg kunde gå snabbt om man hade en Mustang även om den inte råkar vara av nyaste årsmodell. Motorn morrade i den långa uppförsbacken från Jönköping.

Klippning och färg på den fina salongen i centrala Göteborg tog två timmar. Lukas hade visat upp ett tre år gammalt kort för frisören och sett hur hans gamla utseende växte fram undan för undan där i frisörstolen.

Men det hade hänt mycket på tre år. Då var han liten och inte särskilt lik sitt nuvarande jag. Han hade fått mer utpräglade linjer i ansiktet. Intensivare ögon. Ibland hade han färgade linser på sig för att få en vackrare kontrast mot hårfärgen. Plus mer att han hade blivit mer vältränad. Mycket mer vältränad. Men det är ju vad som händer när man är på gymmet varje dag. Det är jobb bakom. Men det är ju svårt för alla fetton att förstå med sina ständiga bantningskurer. Visst hade han rutor på magen redan för tre år sedan men nu var det stenhårda.

Med den här frisyren skulle Nimuel garanterat gilla honom och låta honom få som han ville.

Han kom fram till Kyrkogatan fem minuter innan klockan tre då han skulle träffa Nimuel. Han fick genast se Nimuel vänta utanför. Liten och mycket smal. Kort. Halvlångt mörkt hår.

Lukas gillade inte helt vad han såg. Killen var otroligt fjollig. Men han skulle ändå inte bli tillsammans med honom. Långt därifrån. Men det skulle ju varit lite mer utmanande med någon som inte var så fjollig och underlägsen. Men nu hade det här ändå gått så långt att det inte gick att stoppa. Nimuel kunde duga som första experiment. Ett provexemplar. Nästa gång skulle det bli en annan typ av kille för att se vilket som var bäst.

Lukas iakttog Nimuel en stund genom vindrutan. Lukas trodde sig veta ganska väl vad den typen som Nimuel ville ha. Han gjorde en sista check av sig själv i vindrutans backspegel. Håret låg rätt. Huden var slät och hade rätt färg. Läpparna var fylliga och fuktiga. Tänderna var vita och perfekta. Lukas gillade vad han såg, det skulle inte bli några problem att få med Nimuel på sin plan. Inga problem alls.

Lukas steg ur bilen precis rätt ögonblick så att Nimuel skulle se honom. Bilen, solglasögonen, frisyren. Lukas skulle fånga honom redan vid första sekunden.

Mycket riktigt, Nimuel sken upp när han fick syn på Lukas. Spelet var redan var förlorat för lilla Nimuel. De kramades snabbt som hälsning och gick in på cafét. Det skulle ju trots allt föreställa en dejt det här. Nimuel ville äta en äpplekaka med vaniljsås och Lukas tog bara en kopp svart kaffe. Lukas betalade. De satte sig ner vid ett avskilt bord på uteserveringen på innergården.

– Har du varit här förut, frågade Lukas. Samtalet företogs på engelska. Nimuel kunde ju inte svenska än. Nu började den här delen som Likas föraktade. Men det förhatliga kallpratet skulle leda till det som han ville.

– Nä, svarade Nimuel, jag bor en bit härifrån.

– Jasså var?

– Mölndal. Vid Mölndals centrum ungefär.

Lukas visste ju var det var någonstans. Det var inte så länge sedan han bodde i Göteborg. Han gillade staden lite. Speciellt den här årstiden. Göteborg var för honom en perfekt vår och sommarstad med allt vatten. Och trevlig atmosfär. Och inte så mycket dryga skåningar.

– Där är trevligt. Bor du ensam?

– Ja, det är en studentlägenhet. En väldigt liten lägenhet.

– Bra, sa Lukas kort.

Han ville väcka Nimuels förhoppning om att de skulle åka dit och ha sex.

– Bor du själv, frågade Nimuel

– Ja jag bor i en lägenhet i Jönköping som jag hyr i andra hand, svarade Lukas.

– Lukas hällde i socker i sitt kaffe.

Nimuel tittade på honom med sina mörka ögon

– Du har mycket socker i kaffet, kommenterade han.

– Ja, jag gillar söta saker, svarade Lukas.

De båda killarna tittade på varandra och log. Fällan hade slagit igen.

Samtalet böljade lite fram och tillbaka mellan vad man skulle göra i sommar och till vad man ville ha för pojkvänner, hur det var i Filipinerna, varför man var här och pluggade och så vidare. Lukas kunde inte vara mer ointresserad av svaren på frågorna. Det hela skulle verka seriöst, det var därför han frågade. Till slut stod han inte ut längre.

– Kan vi inte åka hem till dig, frågade Lukas. Det var dags för nästa steg.

Nimuel tyckte att det var en bra idé. Han hade nog sett fram mot den här mysiga stunden.

Lukas varvade motorn i bilen och Nimuel lät sig imponeras.

Lägenheten i Mölndal låg på Hökegårdsgatan och var belägen i mitten av ett långt gult hus. Lägenheten var liten och hade ett rum med en säng vid sidan av ett fönster. Det fanns även ett litet kök i lägenheten. Kanske mer som en kokvrå. Sängen var bäddad, troligtvis eftersom man kanske förväntade sig detta besök.

Lukas frågade om han kunde få något att dricka. Nimuel trippade över till kylskåpet och kom tillbaka med två Smirnoff Breazer vattenmelon. Han hade tolkat det som om Lukas ville ha alkohol. Det ville han inte men drycken dög för syftet.

Lukas ställde sig mitt i rummet och bad Nimuel att komma till honom. Nimuel var ungefär tjugo centimeter kortare än honom. Han lyfte upp Nimuels haka och kysste honom.

– Jag måste gå på toa, sa Lukas. Jag kommer snart. På toa preparerade han sin Breazer med Zolpidem 10 mg. Tabletter som Lukas malt till ett pulver. Nu är det snart bed time för lilla Nimuel. Men små pojkar ska ju sova tidigt.

När han kom ut från toa så satte han sig på sängen och kommenderade Nimuel att komma dit. Nimuel fick sitta gränsle över hans ben och de kysstes igen.

Det var inte bra kyssar. Alldeles för rakt på. Lukas gillade softare kyssar med känsla. Bakom Nimuels rygg bytte Lukas ut sin Breazer mot Nimuels och tog därefter initiativet till en skål. De skålade. Och drack. Nimuel drack ganska mycket. Vilket var bra. Alkoläsken smakade ganska äckligt redan från början men den smakade inte bättre med Zolpidem. Lukas tyckte att det var konstigt att Nimuel drack så mycket. Men han kanske var nervös.

– Flytta bort dig, sa Lukas.

Nimuel gled av Lukas ben och ställde sig framför Lukas. Lukas drog ner sina byxor. Kalsongerna fick bara kvar. Han såg hur det gnistrade i Nimuels ögon. Han visste väg vad som väntade. Det var väl det här som han har väntat på hela tiden, tänkte Lukas. Den lilla slynan.

– Skål, utbrast Lukas. Han vände flaskan upp och ner lät innehållet forsa ner för hans hals. Nimuel tittade och tog sedan några stora klunkar tills kolsyran kom upp genom näsan och han fick fnysa till.

– Sug av mig nu, sa Lukas och tog ett hårt tag om Nimuels handled och drog honom mot sig och neråt.

Nimuel ställde sig på knä mellan Lukas ben och började suga honom.

Inte bara att han kysser dåligt. Han suger också helt värdelöst, tänkte Lukas. Nimuel var helt värdelös på allt verkade det som. Lukas trodde att killar var bra på att suga eftersom de borde vara det. Men den teorin kom genast på skam. Det skulle inte pågå så länge som tur var.

– Men sug hårdare då, sa Lukas.

Han hade inte lust att bli avsugen på ett dåligt sätt nu när han för en gångs skull lät sig bli det. Nimuel löd men det blev inte bättre. Nimuel var bara sämst. Lukas lade båda händerna på hans huvud. Nice att ha kontrollen, dock.

Efter en stund blev sugningen sämre igen. Nimuel började domna bort, Han sluddrade att han mådde dåligt.

– Kom så går vi, sa Lukas och sköt Nimuel ifrån sig och drog upp sina byxor.

Skönt sömnmedlet verkade så snabbt. Det är nervöst att bli avsugen av någon som inte vet vad den håller på med. Rätt som det är kan det ju komma tänder där är det inte ska vara några.

Lukas tittade snabbt ut genom fönstret. Det fanns ingen människa utanför. Lukas hällde ut resterna av alkoläsken i toaletten och spolade. Flaskorna stoppade han på sig. Lukas tog Nimuels hand och ledde bestämt ut honom ur lägenheten. På vägen ut torkade han av allt han rört i lägenheten. Ingen får för sig att han varit i Nimuels lägenhet.

- Vänta, ropade Nimuel när de kom ut från huset. Han stannade upp men Lukas knuffade honom mot bilen och tvingade in honom i den. Sedan körde han därifrån.

Det hela var över på bara några sekunder. Lukas var säker på att ingen hade sett det hela.

Nimuel somnade direkt i bilen. Det var bra. Lukas behövde lugn och ro för att fundera.

Vid rastplatsen Rångedala utanför Borås började Nimuel röra på sig. Han öppnade inte ögonen men han sluddrade och ålade sig i sätet. Lukas var tvungen att stanna. I baksätet hade han en sportbag med lite saker som han hade köpt i omgångar för att kunna genomföra sin plan. Bland annat ett tunt snöre. Han tog Nimuels händer och band snöret runt dem. Hårt. Det ingen chans att Nimuel skulle bli fri från honom. Aldrig. Lukas tryckte ner en sömntablett till i Nimuels hals. Han skulle sova ända tills han kom till sitt nya hem. Lukas steg ur bilen för att sträcka på benen. Nu skulle ju den tråkiga vägen börja.

På vägen ringde han till Teodora. Hon var och handlade på affären i Lofta Utkik. Lukas undrade om han kunde påbörja sitt jobb redan dagen därpå. Teodora sa genast ja. De bestämde att Lukas skulle komma under morgondagen till lunch.

Under färden kunde Lukas planera ytterligare. Planen för det som hade skett och skulle ske var i grova drag redan fastlagd långt tidigare, det var bara lite olyckligt att tillfället uppenbarade sig så snabbt. Snabba beslut kunde medföra onödiga risker.

En idé hade väckts när Lukas hade läst om ödehuset i Halmstad med egen tortyrkällare där en 47-årig man bestämde träff med kvinnor. Lukas hade gillat historien och han kom genast att tänka på ödehuset vid Lofta Utkik där han lekte när han var liten. Fördelen med det ödehuset var ju att det låg helt isolerat. Ingen, absolut ingen, skulle ha vägarna förbi där. Möjligtvis när det var älgjakt i november men annars inte. Och det var långt till november. Det ödehuset hade inte någon källare men väl en övervåning där en fånge kunde hållas. En tortyrvind funkar lika bra som en tortyrkällare ju.

Lukas hade redan för ett år sedan då å då börjat köpa in lite saker som skulle vara bra att ha. På en sterbhusauktion hade han hittat kätting och halsjärn och vid A6 köpcenter hade han köpt en verktygslåda med blandade verktyg. Skruvar, en syl, trassel och en stor ficklampa. Ikea fick bistå med filtar och tyg. Allt detta hade han sparat i sportbagen som han hade packat ner i bilen innan avfärd till Göteborg.

I Jönköping körde han in i carportlängan som tillhörde lägenheten han hyrde. Han kunde pusta ut tillfälligt. Han visste att han var hemma med själva kidnappningsdelen. Succé! Han fällde sätet och försökte sova. Det var omöjligt. Han var alldeles för upphetsad för att kunna få en endaste blund. Han var nära sitt mål nu, Lukas. Han fick nöja sig med att försöka vila.

I bilen hörde han de djupa andetagen från den sovande Nimuel. Lukas kände att sin kraft över Nimuel ökade för varje sådant andetag. Och han längtade över att börja härska över honom på allvar.

Det gick inte ens att vila. Det var lika bra att bege sig vidare på färden. Lukas backade ut från carporten och fortsatte ut på väg 40. Lukas tyckte att det var en ljuvlig bilfärd. Inte en enda bilist ute på vägarna, Klockan var förvisso bara fyra på morgonen så det var inte så konstigt. Han höll laglig hastighet på vägen, han ville inte bli stoppad av någon polis eller bli fotograferad av någon alla de hastighetskameror som fanns placerade utmed vägen med jämna mellanrum. Det gäller att vara diskret om man ska vara en framgångsrik kidnappare. Flyga under radarn.

Ljuset från den uppstigande solen började visa sig på himlavalvet. Diset låg över tätt över de små ängarna. Han såg tranor, hare, rådjur och älg.

Vid Västerby svängde han norröver på E22 som var en betydligt snabbare väg. Därefter till höger ut mot kusten och Lofta Utkik.

Tanken gick till det ödehuset där han skulle föra Nimuel. Det var där han skulle äga Nimuel. Han hade lekt där jättemycket när han var liten. Han brukade gå dit själv någon gång ibland när han var hos Teodora på somrarna. Det var förmodligen där som han törst efter äventyr först hade visat sig. Han hade upptäckt nya saker i torpet varje gång. En gång hade han frågat Teodora om han fick övernatta i torpet. Men det hade han inte fått göra. ”Inte under några som helst omständigheter” hade Teodora sagt.

Det tog ungefär en timme att gå dit från Teodoras hus. Det var något mystiskt med det stället helt enkelt. Att tänka sig att folk hade bott där länge mitt ute i ingenstans. Varför hade man bestämt sig för att lämna platsen? Var den hemsökt?

Lukas mindes att han hade en favoritleksak, en lite tufsig nallebjörn som han kallade Toj. Han hade haft Toj i ödehuset när han var liten och leksaken hade alltid väntat på honom när han kom för att leka på ute vid huset. Varje gång satt Toj på en av bjälkarna på övre våningen på torpet som en trogen vän. Toj vaktade torpet. Ibland hade han fått vakta hela vintern innan Lukas kom på våren och hälsade på honom. Då brukade alltid den lilla nallen vara kall och fuktig så att Lukas fick ta med honom till Teodoras hus och värma upp honom. Det var många år sedan Lukas hade tänkt på Toj men han märkte hur ett brett leende hade spridit sig i hans ansikte när han kom att tänka på sin nalle. Lukas undrade vart Toj blev av.

Innan Lofta Utkik svängde Lukas vänster där det var grusväg i sex kilometer innan man kom till Teodoras hos.

Nimuel hade börjat vakna igen och han hade sluddrat och frågade vart han var. Lukas blev genast irriterad och var tvungen att stanna en gång på grusvägen vid ett pyttelitet rosa hus för att ge honom en tablett till. Nimuel hade inte velat svälja så Lukas hade tvingat ner den. Han började bli bra på det. Bara att peta ner den längst ner i svalget och sedan hälla vatten i käften. Då hade Nimuel svalt.

Vid Teodoras hus brukade det finnas en stängd bom. Här kunde den jobbiga biten börja för då skulle Lukas få bära Nimuel och sin bag den sista biten ut i skogen till torpet. Men bommen var öppen! Gudarna är visst med på mitt spel, tänkte Lukas. Nu slapp han bära så långt. Han körde ytterligare tre kilometer. Efter bommen slutade all bebyggelse. Skog och åkrar tog vid. Han parkerade bilen utmed vägkanten när han var vid det närmaste stället i förhållande till torpet. Här var det ingen återvändo. Det fanns förvisso en liten körväg till torpet men en var mer för skogsmaskin än en Mustang.

Den sista kilometern skulle han få bära Nimuel. Han hängde Nimuel över sin rygg med hans hopbundna händer runt hans hals. Tur att fångsten var så lätt annars hade det inte gått.

Han tog bagen och började gå. Det var inte så lätt som han trott. Lukas fick stanna många gånger och hämta andan. Halvvägs blev han så utmattad att han fick lägga sig på rygg med Nimuel under sig. Han tittare upp mot trädtopparna. Det blåste. Lukas mindes att det ofta blåste när han besökte Teodora. Så även idag. Det var så länge sedan han gått på stigen till ödetorpet. Men det var starka känslor att göra det igen efter d många års uppehåll. Men fanns torpet ens kvar?

Han kände Nimuel andas under honom. Det blev varmt bakom hans öra. De var dags att gå igen. Han ville inte bli upptäckt den sista biten. Han var så nära.

Bakom träden skymtade så snickarbon rakt fram. Till vänster vid berget fanns ödetorpet Tjusedal. Underbara Tjusedal fanns visst kvar. Den långa resan började gå mot sitt slut. Lukas tittade in i huset. Det var precis som han mindes det. Först en liten hall. Kök till vänster, sedan ett stort vardagsrum där det fanns en trappa upp till övervåningen. Det var här han skulle hålla Nimuel fången.

Lukas släppte sportbagen på golvet i vardagsrummet och använde sina sista krafter att bära upp Nimuel dit. Men Lukas kände inte längre någon trötthet. Han kände tvärtom jättemycket energi. Utan att vila eller att ens hämta andan en endaste sekund rotade han i bagen fram det stora halsjärnet och låste fast Nimuels hals i det. Det passade precis lagom. Det var inte för hårt. Nimuel kunde fortfarande andas. Samtidigt var det helt omöjligt att ta sig ur.

Det var en väldigt skön känsla att låsa fast Nimuels hals. Lukas gillade det som han såg. Nimuel hade varit hans fånge i några timmar men det var först nu som han verkligen såg ut som hans fånge. Det hela började gå mot en succé trots att offret var ganska menlöst och värdelöst. En kätting gick från halsjärnet och skruvades fast i väggen med fyra stadiga rostfria skruvar. Lukas lösgjorde händerna och sträckte armarna åt var sitt håll, band händerna igen och fäste repet i väggen med ingängade ringar. Till sist bands benen ihop och bands sedan hårt fast med ett rep som sträcktes mot andra sidan väggen. När Nimuel skulle vakna så skulle han inte kunna banka och föra väsen för att bli funnen.

Planen var att bryta ner Nimuel snabbt så att han fattade att det inte fanns någon återvändo. Lukas rev av remsor från ett tygstycke och band de hårt för Nimuels mun. Han tog ett steg tillbaka mot trappan och beskådade scenen lite på avstånd. Det såg bra ut. Nimuel såg verkligen ägd ut. Superhett jue.

En sak som inte var bra var ett utslaget fönster på gaveln. Han ville inte att Nimuel skulle se ljus. Ljus kunde ge honom hopp, att det fanns en värld där ute som väntade på honom. Men det fanns det ju inte! Så ljus var onödigt i det här fallet. Lukas gick ner i undervåningen. I hörnet drog han loss en gammal kökslucka och satte för det lilla fönstret med skruv. Han vågade inte spika eftersom det skulle höras lång väg. Till slut sipprade bara lite dagsljus in från fönstret och det var även bättre ljudisolerat än tidigare.

Så kom Lukas på en sak! Lukas tände sin ficklampa och lyste upp i taket i det nu mörka rummet. Han sökte med ficklampans sken efter något.

Där, längst uppe på en tvärgående takbjälke blänkte två kolsvarta ögon rakt emot honom. Där satt en väldigt ensam, kall och tufsig nalle. Toj hade sett allt.

Lukas tog ner Toj och höll honom framför sig. Toj hade väntat på honom i alla dessa år. Som den trognaste vännen som någonsin funnits. Det blev en så stark stund för Lukas att tårar började leta sig ner för Lukas kinder.

Han kramade Toj där han stod mitt i rummet med sin fånge vid sidan av sina fötter.

Så kände Lukas hur tröttheten sköljde över honom. Han kramade Toj en lång stund. Det hade varit en lång så dag och det var länge sedan han hade fått sova. Det hade tagit på psyket. Lukas drog med sin tumme över Tojs kinder precis som att torka bort tårar även från honom. Han ställde kärleksfullt tillbaka nallen och riktade nallens ansikte mot Nimuel.

Nimuel skulle vakna inom några timmar. Men då skulle han inte kunna göra något åt saken. Han var där han var. Han kunde bara hoppas på att bli hittad innan det var för sent.

Lukas satte sig gränsle över Nimuels mage.

– Du är min nu, sa han högt.

Han måttade ett slag med öppen handflata och slog Nimuel hårt i ansiktet. Nimuel ryckte till och kved till lite men öppnade inte ögonen. Lukas slog honom igen från andra hållet.

Lukas förstod varför han gjort det här. Därför att det var så fucking skönt att äga någon och att slå någon! Han kände sig levande. Fortfarande med tårar på kunderna tog han tag på båda sidor om Nimuels huvud och dunkade det i golvet några gånger. Bra sätt att avreagera sig och bli av med tårarna. Lukas älskade verkligen det här. Han älskade att slå Nimuel. Det här var början på någon väldigt bra.

På väg tillbaka på stigen som ledde fram till den större vägen och bilen så fick Lukas höra ett fasligt liv ute på en litet gärde. En liten åkerlapp. Det var fyra skator som hade hittat något att äta på. De hackade våldsamt på något. Lukas sneddade ut på gärdet för att se vad det var. Skatorna flög iväg. De hade hittat ett enkelt offer. En liten ekorrunge. Lukas satte sig på huk över den. Ekorrungen tittade upp på honom med stora svarta ögon.

Den långa vackra svansen var inrullad mellan benen. Ekorrens svans var skadad och han hade ett stort sår på ena bakbenet. Lukas hjärta smälte.

Han som alltid hade alltid älskat djur. Mycket mer än han gillade människor. Människor finns det så många och allt de gör är bara att sabba hela planeten med skräp, krig, skövlingar och gifter. Men inte djuren. De har ju inte gjort något. De är bara svarslösa inför människan.

Men vad skulle han göra med Timmy? Ekorren hade redan fått ett namn. Ekorrar har, precis som katter, ett enastående läkkött. Det visste Lukas. Han måste rädda honom såklart. Att bara lämna den söta lilla ekorren med de kolsvarta ögonen var inte ett alternativ. Det rätta var ju att se till att han blev frisk och sedan låta honom försvinna ut till skogen till ett lyckligt ekorreliv i frihet.

Teodora blev förvånad att Lukas kom så tidigt på dagen. Att han hade fått med sig ett djur förvånade dock inte. Varenda sommar hade det varit ett nytt djur. Den här ekorren var säkerligen full med alla skogens ohyror såsom loppor och löss. Tänk att inte Lukas intresse för djur hade försvunnit med i takt med den stigande åldern. Teodora gjorde äggröra och te till Lukas och gjorde iordning hans rum som bredvid hennes på övre planet i huset.

Lukas ursäktade sig direkt efter maten. Han hade rest långt och var trött och det här med stalkerkvinnan hade tagit honom hårt. Teodora klappade honom på handen vid bordet. Hon förstod, kanske kunde hon hjälpa honom på något sätt. Hon var ju trots allt inte vilken gammal tant som helst.

Med Teodoras stök från köket på nedervåning i öronen somnade Lukas med ett leende på sina läppar. Det var alltid tryggt hos Teodora. Han var utmattad och somnade i sin bekväma säng.

I torpet vaknade Nimuel långsamt. Han tänkte så grumligt. Han kunde inte röra sig. Halsen var torr och han kunde inte skrika. Hans mun var täppt med något. Det var mörkt. Han hade ont i sitt huvud. Nimuel kom i fullständig panik.

Det tog lite mer än ett dygn innan Lukas kom tillbaka till torpet. Dessförinnan ville Teodora ville höra allt om hur han hade det och de hade ätit en väldigt god middag på kvällen. Teodora hade gjort en god stek med hasselbackspotatis. Lukas hade ätit mycket. Sedan hade han fått klippa gräset på den stora tomten. Det hade tagit en stund. Speciellt eftersom Teodora hade en gammal gräsklippare som fick dras fram med hjälp av handkraft.

När Lukas återvände till torpet hade han med sig vatten och en smörgås. Det skulle vara mycket roligt att veta om Nimuel hade fattat vad som hänt. Lukas smög in i huset. Han ville överraska sin fånge. Men det är inte lätt att smyga i gamla hus.

När Lukas, ståendes i trappan, försökte kika upp på övervåningen stirrade Nimuels stora, svarta och rädda ögon direkt mot honom. Han hade tydligen fattat vad som hänt. Trots att det var förmiddag och ljust ute var det bara ytterst lite ljus som kunde leta sig in. Det mesta kom från undervåningen och lite från det tillstängda fönstret.

– Hur har du det, frågade Lukas. Medveten om att Nimuel inte kunde svara.

– Är du törstig?

Nimuel nickade.

Lukas satte sig gränsle över Nimuels mage och öppnade vattenflaskan och drack själv stora djupa klunkar av den. Han såg hur förvånad Nimuel blev. Lukas var ju inte ens törstig. Kanske trodde Nimuel att han också skulle få dricka. Lukas drack upp allt vatten i flaskan. Sedan började han äta på smörgåsen hade med sig, trots att han var mätt efter frukosten. Den var inte stor så den var snart borta.

– Är du mycket törstig? frågade han,

Nimuel nickade på nytt. Kanske trodde han att Lukas hade ytterligare en vattenflaska med sig. Eller att han snart skulle släppas fri och få dricka så mycket vatten han ville då?

Nej, så lätt skulle det absolut inte gå. Lukas hade räknat med att det här skulle pågå en månad ungefär. Lukas tog tag i kedjan som ledde fram till Nimuels halsjärn. Nimuels huvud trycktes mot golvet. Lukas ville se in i Nimuels ögon. Se skräcken i dom. Känna skräcken.

– Du ska få dricka, sa han. Jag kommer ta bort det du har i munnen så att du kan dricka. Men om du skriker så kommer jag att döda dig. Förstår du. Du dör då. Jag menar allvar.

Lukas väste fram det sista för att få Nimuel att förstå. Lukas ville ju inte att han skulle skrika så att han var tvungen att döda Nimuel redan nu. Det roliga skulle ju få ett så snabbt slut och det vore tråkigt med tanke på allt jobb som det har varit med det här. Lukas tog fram en kniv, visade den för Nimuel och skar loss tyget som var bundet runt huvudet. Nimuels läppar var spruckna och munnen var röd.

– Vad gör jag här, frågade Nimuel.

– Tyst! Du får inte säga något.

– Öppna munnen nu. Du ska dricka, kommenderade Lukas.

Nimuel löd.

Lukas drog ner sina jeans. Och kalsongerna.

Han flyttade sig framåt och lät sig glida ner i Nimuels mun och tog samtidigt stryptag med båda händerna om Nimuels hals. Med händerna kände han att Nimuel drack.

Efteråt band han åter munkavlen på Nimuel och när den var fast åtdragen så misshandlade han Nimuel med några slag mot ansiktet. Bara med händerna. Men det var hårda slag. Lukas gillade även att dra i Nimuels hår. Nu började nedbrytningen. Det var inte någon idé att vänta.

Innan han lämnade torpet för den här stunden så vände han sig om i trappan och sa:

– Imorgon kommer du att inte bara va törstig. Du kommer att vara hungrig också.

Det skulle inte finnas någon människa kvar i Nimuel kropp när Lukas var klar med honom.

Nimuel magrade snabbt och blev svag och sjuk. De kommande veckorna använde Lukas all sin vakna tid att fundera ut nya sätt att misshandla och förnedra Nimuel. Lukas hade kommit på att han gillade särskilt att stampa på Nimuels huvud. Inte så att han blödde. Men det viktigaste var att Nimuel fick ont och det kunde man ju såklart ordna utan att det kom blod. Men väl så att han såg att det gjorde ont.

Bäst var att stampa på pannan där den var platt. Lukas vanliga Converse dög inte till detta så han hade köpt grova, svarta kängor med stålhätta i Lofta Utkik i samband med att det köptes en ny gräsklippare. Kontrasten med den stora kängan mot Nimuels huvud var så cool. Och det grova mönstret gjorde bättre avtryck i ansiktet.

Lukas avslutade alltid med att stå länge på pannan för att se om avtrycken var kvar nästa dag. Men det var de aldrig. Även kul att stå över Nimuel på hans båda händer så att han inte kunde göra annat än att titta upp på honom utan att kunna röra sig. Lukas hade också hittat en fyrkantig regel som han la över Nimuels bröst eller huvud och som Lukas ställde sig på. Det var mycket plattare och bekvämare än att stå direkt på Nimuel.

Misshandeln accelererade så småningom och Lukas spenderade allt mer tid på torpet. Till Teodora hade han sagt att han var på fisketur. Men spö och draglåda låg vid dörröppningen i torpet. Lukas hade hittat en mycket roligare hobby. Lukas hade också köpt en fotogenlykta som spred ett fint ljus i rummet. Lukas tyckte om att ta en kvällspromenad till torpet och misshandla Nimuel i lampans sken. Det var mysigt. Och så blev man trött lagom till att man skulle sova.

Timmy läkte snabbt. Han älskade verkligen sina hasselnötter. Och han älskade Lukas. När Lukas skulle låta honom återgå till livet i skogen hade Timmy vägrat. Lukas hade schasat iväg honom. Men när Lukas var på väg in var Timmy före. Lukas blev glad. Han ville ju inte att Timmy skulle försvinna. De gick alltid tillsammans och hälsade på Nimuel.

I och med att Nimuel blev mer och mer avtrubbad mot våldet så krävdes mer och mer våld för att få den reaktionen hos Nimuel och i sig själv som Lukas var ute efter. För att i början bara slå honom fem, fem sex gånger så var det redan efter två veckor uppe i femtio slag och stamp per besök.

Han hade låtit Nimuel göra toalettbesök under övervakning. Mest eftersom det var avtändande om det inte var rent på platsen. Lukas borstade också tänderna på Nimuel och tvättade honom med en fuktig svamp. Det var rätt äckligt men var tvunget att göras. Nimuel hade brutits ner snabbare än Lukas hade räknat med. Ögonen hade blivit tomma och hoppet hade övergett Nimuel redan efter de första veckorna.

En kväll hade Lukas sagt till Nimuel att han skulle bli fri, tagit bort tyget från munnen och dragit sin hand genom hans hår. Lukas hade inte fått någon särskild reaktion på det. Därför hade Lukas fortsatt att tröstat och kramat Nimuel och lösgjort honom från halsjärnet. Tills han såg att hoppet återvände i Nimuels ögon. De gnistrade till liksom. Kanske tänkte han att han skulle få träffa sina vänner? Sin mamma? Eller kanske sina syskon? Om han hade några.

Då hade Lukas lagt sina händer runt han hals och medan han ströp Nimuel till medvetslöshet berättat att han aldrig, aldrig skulle bli fri. Det hade varit en väldigt skön känsla.

– Få aldrig något hopp igen, hade han viskat i Nimuels öra.

Innan Nimuel förlorade medvetandet hade Lukas misshandlat honom hårdare än någonsin tidigare. Han lämnade därefter sin fånge att läka.

När ytterligare två veckor gått på torpet, kände Lukas för första gången att han började tröttna på Nimuel. Nimuel hade nu varit fånge i en månad och det var ungefär den tiden som Lukas hade tänkt ha sin slav. Visst, han njöt fortfarande att slå Nimuel och att göra honom till en del av sig själv. Han blev upphetsad av det och hade ångest för att inte få känna den känslan mer. Men Nimuel hade inte någon livskraft kvar nu och det krävdes väldigt mycket våld för att få någon effekt och ibland fick inte Lukas något gensvar alls. Han hade kollat om Nimuel fortfarande levde men han andades alltid.

Det var vid den här tiden så började Lukas själv känna sig som en fånge. Lukas började längta ut på riktiga fisketurer. Han hade också lovat Teodora att måla huset. Men Nimuel tog för mycket tid för det. Han hade började därför planera för hur Nimuel skulle dö. Han hade bestämt sig för att det var dags att döda Nimuel.

Nästa dag Lukas besökte torpet så var det för att berätta den goda nyheten för sin fånge. Det var en fantastisk vårförmiddag. På vägen mot torpet, fanns flera gamla husgrunder där människor bott i generationer. Där växte syrenbuskar och påskliljorna blommade. Lukas var på jättebra humör. Teodora hade stannat kvar i Sverige lite längre än vad det var tänkt för att umgås lite extra med Lukas. Liselott hade också varit och hälsat på och stannat över en natt. Lukas var så glad att hans mamma såg riktigt frisk ut. Hon hade till och med lite rosor på kinderna. De hade ätit en god middag inomhus under eken och skålat i vin. Lukas fick intrycket att livet nog inte var så dumt i alla fall.

Teodora hade pysslat om honom så väldigt bra den senaste tiden med massor med god mat. Och någon vanlig träning hade det inte blivit så Lukas hade gått upp i vikt.

Lukas fick sin träning av att slå Nimuel. Speciellt de dagar då han var tvungen att misshandla mycket hårt för att få någon respons. Lukas tyckte att hans armmuskler, speciellt triceps, faktiskt hade växt på grund av det så Nimuel skulle på ett sätt vara även en del av honom och inte bara tvärt om. De skulle för alltid vara sammanlänkade på det sättet. Magmusklerna var fortfarande bra definierade men de syntes lite mindre nu på grund av all mat. Teodoras gräddsåser var svåra att motstå. Men det skulle han träna bort så snart det här var klart.

Dessutom var det bra att han var tyngre just nu då skulle det bli värre för Nimuel som skulle få känna på hans tyngd.

Lukas hade ändrat sitt utseende redan några dagar efter att Nimuel kidnappats. Den rosa tuppkammen hade gjort sitt och ersatts med blont hår numera gick ner nästan till axlarna. Färgen var så nära originalet som man kunde komma.

Lukas hade aldrig sett en enda människa på vägen till torpet. Det här var verkligen en mycket bra plats för att ha en fånge. Allt hade varit otrolig lyckat, tänkte Lukas. Han hade fått prova att vara för första gången vara riktigt evil mot någon som var god.

Ja, det var dödsskönt att slå Nimuel! Men det var inte perfekt. Det kändes lite som att det saknades något jämfört med vad han hade upplevt vid tidigare händelser i sitt liv. Det var en psykologisk dimension som fattades liksom. Idén med att slå en helt igenom god person kändes lite lame liksom. Det gav inte den där hundraprocentiga kicken. Nimuel var i och för sig värdelös men han hade givit Lukas denna fina erfarenhet. Han skulle inte göra om samma sak igen.

Nästa gång han skulle göra det så var det med någon annan typ av kille. Kanske höja ribban och hitta någon som var hans fiende. Det skulle bli skönare att misshandla en person som förtjänade det på något sätt. Men då skulle det bli längre och mycket brutalare än Nimuel. Lukas såg redan nu fram mot det. Det skulle bli så otroligt tufft. Det skulle bli episkt.

Lukas passerade ett gärde på vänster sida. Det var samma gärde där han hade hittat Timmy Ekorre. Det var när han stannade upp och såg ut över gärdet som känslan kom. En krypande känsla att vara iakttagen. De säger att människan bara har fem sinnen. Men man behöver inte tro på spöken för att konstatera att det finns fler än så. När Lukas exempelvis suttit på bussen och fått just den här känslan av att vara iakttagen och tittat sig runt så har det alltid varit någon som tittat exakt i hans riktning. Eller att man tänker på någon - i samma stund som den personen ringer. Det fanns helt klart i vart fall ett sjätte sinne som inte kunde förklaras. Där han stod på kanten av gärdet var känslan av att vara iakttagen där och han kände den starkt.

Han tittade runt omkring. Inne i den mörka skogen. Inget. Lägre bort på vägen. Inget. Bakom honom. Inget.

Lukas hade sina Nimuel-kängor på sig och det hade regnat kraftigt hela natten. Ända tills på morgonen. Han hade legat vaken och haft det riktigt mysigt i sin säng och lyssnat på regnet när det slog mot rutan. Han hade varit glad och verkligen sett fram mot att lämna beskedet som han var på väg till Nimuel med.

Han började gå igen. Framför honom hade en skogsmaskin kört upp vägen en gång i tiden och lämnat spår som utgjorde stora sår i den omgivande tätbevuxna skogen. Längre bort till vänster intill gärdeskanten fanns ett högt berg. Var det där uppifrån som någon tittade ner på honom? Lukas spanade upp mot berget. Han kunde inte se något annat än berg och låga tallar som klamrade fast sig på bergskanten. Han fortsatte att gå men känslan vägrade släppa taget. På ett ställe hade skogsmaskinen kört djupt ner i marker. Efter regnet hade allt vatten samlats en djup vattenpöl.

På sidan av vattenpölen fick Lukas syn på något. Det var ett avtryck från en hundtass. Och längre bort ännu ett avtryck.

Men vänta nu, tänkte Lukas. De var så stora. De var nästan lika stora som hans handflata. Och längst fram i avtrycket var tydliga märken av långa vassa klor.

Lukas tittade upp. Det var spår av varg! Han kände till historier om att det ibland kan leta sig ner en varg hit. Och de skulle säkert trivas här där det var kilometervis med skog och mycket vilt. Därtill en och annan människa. Att döda en människa är inte några problem alls för en vargflock. Det gör de enkelt. De är födda för att döda och arbetar smart och systematiskt tillsammans för att uppnå det målet. På några sekunder skulle det vara över.

Ironiskt om han själv blev dödad av en vargflock när han trodde sig vara den dominanta här i skogen. Lukas fylldes med ödmjukhet inför detta faktum.

Så kom han att tänka på Nimuel. Tänk om de varit och dödat Nimuel! Det vore verkligen en tragisk twist på den här historien efter allt arbete som Lukas lagt ner för att bygga upp spänningen inför just denna dag. Lukas ville absolut döda Nimuel själv.

Han skyndande sig till torpet. På gårdsplanen fanns inte några spår vad han kunde se men det var så högt gräs där så att det var svårt att avgöra. Lukas rusade upp till Nimuel.

Nimuel var kvar oskadd. I vart fall oskadd av varg.

Lukas började alltid sina besök på samma sätt. Med att känna på Nimuel och se honom i ögonen för att se om han fortfarande var med. Nimuel var med. Nu skulle det bli roligt att se reaktionen när han får beskedet om att han ska dö. Det minsta man kan begära är ju lite tacksamhet för det, tyckte Lukas.

Lukas tog tag i Nimuels hals precis ovanför halsjärnet. Samtidigt som han tittade honom i ögonen så sa han högt.

– Du ska dö imorgon.

Ingen reaktion. Lukas slog Nimuel över munnen med handflatan.

– Hörde du? Du ska dö imorron. Jag ska döda dig då.

Fortfarande inte någon reaktion. Lukas började bli ursinnig. Vad var detta? Han kunde väl i vart fall reagera på det som Lukas sa? Han var ju tvungen att åtminstone verka levande när han skulle dödas. Annars var det ju inte någon mening till det hela.

Lukas rese sig och stod över Nimuel. Lukas stampade några gånger på Nimuels ansikte.

– Hörde du var jag sa, upprepade han högt. Vill du dö?

Nimuel reagerade fortfarande inte.

– Hallå? Vill du dö? Gör ett tecken om du vill dö.

Lukas ställde sig på Nimuels händer och tittade ner på Nimuel.

– Nicka om du vill dö, sa Lukas.

Nu rörde Nimuel på sitt huvud. Han nickade. Han ville dö. Han ville verkligen dö.

– Bra!

Lukas fick det svar som han ville ha. Han skulle hinna före vargarna. Nu fortsatte han rutinen, Det här var ju näst sista gången han kunde få misshandla Nimuel och behövde ju inte vara mesig för det. Han fortsatte att slå Nimuel i ansiktet, stampa på hans bröstkorg och på hans händer. Han tog av sig barfota för att riktigt kunna känna träffarna mot Nimuels kropp. Han tvingade upp Nimuels mun för se till att han åt och drick mycket en sista gång. Den lilla värdelösa saken skulle behöva mycket energi tills nästa dag så att han kunde ge mycket reaktioner tillbaka då. Lukas hade räknat ut på vilket sätt Nimuel skulle dö.

Planen för dödandet var mycket bra och Lukas blev upphetsad av att tänka på den. Han hade inte kunnat göra det som han hade planerat tidigare eftersom det fanns risk för att Nimuel skulle dö för tidigt då eller få skador så att det inte var någon mening med att ha honom kvar.

Nimuel var helt borta när Lukas lämnade torpet för dagen. Lukas tänkte på morgondagen, han skulle nog vara hård hela tiden ända tills det var dags. En sååå cool och häftig känsla. Han måste börja planera för att hitta någon ny efter Nimuel. Han skulle aldrig kunna leva utan den här upphetsningen när han väl fått smak för det goda den medförde. Varje cell i Lukas kropp älskade det här.

När Lukas kom hem var huset tomt. Teodora var förmodligen och handlade lite god mat som hon skulle laga till kvällen. Lukas satte sig i sitt rum och skrev ner på en lapp vad han skulle göra med Nimuel. Det var viktigt att det kom i rätt ordning så att Nimuel var vid liv så länge som möjligt. Misshandeln måste börja lugnt och sedan bli hårdare och hårdare tills det att Nimuel helt säkert var död.

Så hörde han ytterdörren slå igen. Teodora var hemma från affären. Lukas gick ner för att hjälpa henne med kassarna.

Teodora hade inte några kassar. Hon hade stannat innanför dörren och hade på sig en grön regnrock. På fötterna gummistövlar med blöt jord på. Hon var blek i ansiktet trots att hon tydligen varit ute och gått i friska luften.

Det gick en kall kår genom Lukas kropp när han förstod vad som hade hänt. Det var inte en varg som hade iakttagit honom! Det var Teodora. Lukas var avslöjad! Vad skulle han göra nu?

Han tog ett steg mot Teodora. Teodora tog tag om handtaget till dörren och lyfte sin hand avvärjande mot Lukas.

– Stanna, sa hon lugnt.

Lukas stannade.

– Nu kommer det gå till såhär, fortsatte Teodora lika lugnt. Du ska gå upp på ditt rum och stanna där. Jag kommer inte att kontakta någon. Jag ska gå och göra mig en kopp te och samla mig. När jag säger till ska du komma ner. Och då ska vi prata. Uppfattat?

Lukas gick skamset uppför trappan. Han var häpen. Kärringen var ju stenhård! Som direkt tagen som en karaktär ur filmerna om Sin City. Hade hon inte sett vad han var kapabel till? Om hon snokat på torpet så kunde hon ju inte tvivla på detta! Blev hon inte skrämd av hans ondska?

Så mindes han att han hört ett ljud när han väntat på att Nimuel skulle återhämta sig lite inför nästa pass. Visst var det något som hade skrapat på undervåningen?

Kanske hade Teodora till och med sett honom nyttja Nimuel. Det var verkligen inget för gamla tanters ögon.

Lukas fick ångest. Vad skulle han göra nu? Han hade inte kontroll på situationen. Och vad värre var – han skulle inte få döda Nimuel som han tänkt. Att gå miste om den njutningen skulle ju vara en total katastrof efter allt jobb han lagt ner på förberedelserna. Då skulle han istället vara en tickande bomb som bara väntade på att explodera. Som att köpa biljetter till SummerLive ett år i förväg men sedan inte kunna gå när det väl är dags.

En tanke slog Lukas. Skulle han se till att Teodora försvann så hon aldrig skulle kunna avslöja hans hemlighet? Han slog genast bort tanken som helt orimlig. Han skulle aldrig kunna döda Teodora. Hon var ju familj. Det måste finnas något annat sätt att få henne att hålla tyst.

– Lukas, du kan komma ner nu!

Det var Teodoras röst.

Lukas vandrade sakta ner för trappen. Väldigt frågande om vad som väntade härnäst. Skeendet var inte i hans händer länge.

I verandan satt Teodora och tog lugnt en klunk ur en gammaldags kaffekopp.

– Sitt, kommenderande hon.

Lukas kände sig som en skolpojke som kallats till rektorn. Och han var ju inte heller mer än en skolpojke i jämförelse till Teodora. Men han förstod varifrån hans extremt dominanta gen kommit.

– Det blev inte något te för mig. Jag fick ta en kaffekask istället eftersom det här kräver något starkare, började hon.

– Här, ta ditt kaffe, hon gjorde en svepande gest mot en kaffekopp på bordet.

– Nu ska jag berätta en historia för dig, Lukas.

Lukas nickade.

– Som du vet har jag varit utomlands i många år. Jag har varit i många delar av världen. Bland annat har jag varit många år i länder där det har varit krig.

Lukas nickade och tog en mun kaffe. Han tittade på Teodora under luggen samtidigt som han drack.

– När jag var ung reste och ville rädda världen så tog jag mig till Algeriet. Där det var ett brutalt krig inte någon i västvärlden kommer ihåg lägre. Västsahariska befrielsekriget. Jag var där för att kvinnor hade en förhållandevis bra ställning. Även kvinnor fick träning i vapenteknik. I vart fall som de kunde använda i självförsvar. Jag arbetade med dessa kvinnor för en lokal hjälporganisation. Jag fick många mycket goda vänner. Vi kvinnor blev som en stor familj faktiskt.

Lukas drack sitt kaffe. Han kunde inte annat än att imponeras av Teodoras erfarenheter men var fortfarande osäker på vart denna utvikning genom historien skulle leda. Han började skämmas lite över vad han hade gjort.

– Det var väldigt mycket död där. Jag har sett tusentals döda människor i min dag. Det var sådana otroliga övergrepp där. Halshuggningar. Våldtäkter. Hela familjer förintades. Även barn dödades. Lemlästades. Släpades på gatan. Folk brändes levande. Till slut reagerade jag inte på döden längre utan bara noterade den. Inget bekom mig längre, förstår du.

– Efter några månader blev jag uppvaktad av en hög militär. Jag såg inte ut som alla andra där med mitt svenska utseende. Detta trots att jag hade mörkt hår på den tiden. Jag svarade inte på uppvaktningen. Zahir som han hette, var betydligt äldre än mig och jag var inte i den fasen i livet så att jag ville ha en relation. Jag var ju där för att göra en humanitär insats som sagt. Inte att träffa en man. Men han gav sig inte. En dag när jag skulle sätta mig och äta kom han och satte sig jämte mig och tog handen på mitt lår.

Lukas grinade illa av avsmak. Han ville inte tänka sig att någon tog på Teodoras lår och vad det var tänkt att leda till. Kunde hon inte utesluta de allra vidrigaste berättelserna ur berättelsen?

– Jag tog vänligt men samtidigt mycket bestämt bort hans hand från min kropp.

– Då viskade han i mitt öra att han skulle ta mig. Att han kunde ta mig när han ville. Att jag bara var en europeisk hora. Att jag inte underskatta hans position. Det var bara frågan om när han skulle ta mig. Han berättade hur han skulle ta mig. Han sa att…

Lukas lyfte upp sin hand i panik till en avvärjande gest.

Teodoras förstod och fortsatte till berättelsens väsentligheter.

– Efter den dagen blev han alldeles outhärdlig. Jag fick aldrig vara i fred för honom. Han var helt enkelt besatt av mig på ett sjukligt sätt. Jag berättade detta för mina kvinnor. De var först frågande till om det var sant, men med tiden förstod de att det var helt sant. Vi började tillsammans diskutera vad som kunde göras. Mina kvinnor var helt på min sida. Vi beslöt att detta inte kunde fortsätta.

– Låt mig säga såhär, Lukas. Officeren försvann och har inte hittats än. Jag har inte heller dåligt samvete för detta. Om det där hade fortsatt så hade han tagit mig förr eller senare och man vet inte om jag suttit här då. Det här sammansvetsade mig med mina kvinnor, en vänskap som lever kvar än idag eftersom några av dem fortfarande i livet. Men sedan dess har våldet alltid varit min följeslagare. Efter detta så var det en lång tid då jag alltid sökte mig till oroshärdar. Jag lovar dig, Lukas. Jag har sett allt som finns att se. Jag är inte guds bästa barn.

Så spände Teodora ögonen i Lukas.

– Men det är inte du heller. Jag vet vad som hänt. Jag märkte att du var borta länge. Och aldrig kom du hem med någon fisk. Så usel fiskare tror jag inte någon är som är iväg och fiskar flera timmar per dag. Jag var tvungen att se vad du höll på med. Vem är det i Tjusedal? Var det din stalker? Hittade hon dig här?

Nu blev Lukas förvånad. Den annars så skarpa kvinnan hade misstagit sig! Hon hade förmodligen inte tittat så noga på Nimuel. Det hade ju varit mörkt i rummet och gamla människor får ju grumlig syn med åren. Kanske hade hon haft svårt att gå upp för den branta trappan och bara nöjt sig med att titta upp. Hon hade dessutom sagt “var”. Hon trodde Nimuel var död. Oavsett vad så hade saker och ting helt plötsligt och oväntat vänts till hans fördel. Han var på god väg mot ännu en vinst. Lukas tog sig dessutom åt äran att beröva Nimuel ännu en sak. Hans könsidentitet. Han fanns inte mer.

– Ja, det var min stalker. Jag såg henne smyga här utanför en morgon. Hon gömde sig bakom buskarna i trädgården. Jag var tvungen att göra det, jag kände mig inte fri.

Lukas berättade en tårdrypande historia om hur trängd han hade känt sig. Hur ensam han varit i sina beslut. Hur oroad han hade känt sig på natten. Hur han inte kunnat sova. Hur rädd han var att stalkern skulle anfalla Teodora. Eller hans älskade mamma.

Lukas riktade de stora, blå, ärliga ögonen mot Teodora.

– Jag kunde antingen försöka bli av med henne eller ta livet av mig. Jag såg inte någon annan lösning.

Så kom tårarna. Vältajmat.

Han fick inte någon kram. Eller tröst heller för den delen

– Det här är ett krisläge som du förstår, fortsatte Teodora strängt. Halsen stramade när hon talade så det märktes att hon var upprörd.

– Du måste reda upp den här situationen. Jag hade ju tänkt åka till Florida om ett par dagar men nu måste jag först se till den här situationen så att du inte försätter dig eller Liselott i några situationer som ni båda inte kan hantera.

– Ja, det ska jag göra, instämde Lukas. Här gällde det att tassa fram försiktigt.

– Röj undan bevis. Det är A och O, förmanade tant Teodora och tog en stärkande klunk av sin bryggd.

Teodora hade förblivit sträng hela den kvällen och understrukit igen att hon förväntade sig saken löst, uppröjd och avklarad inom en mycket snar framtid och det skulle inte lämnas några spår som kunde leda till Lukas innan hon åkte. Och framför allt inte till henne. Hon hade till och med spelat ut kortet om att ”jag är ju en gammal kvinna och…”. Men offerhatten försvann snabbt när hon i meningen därpå berättade att hon inte hade något till övers för stalkers och den som tänkte förfölja någon måste noga tänka över de risker som en sådan verksamhet innebär.

”Det är, och ska vara, riskfyllt att förfölja någon”, hade slagit fast med bestämdhet.

Lukas fylldes av respekt och beundran för Teodora. Kanske kunde han berätta någon av andra sina hemligheter för henne vid något tillfälle. Hon hade verkligen tagit detta iskallt. Kanske lite för kallt. Hade hon verkligen berättat allt?

På natten låg Lukas i sin säng och funderade. Vad var det som hade hänt? Hade Teodora verkligen varit med om de där sakerna som hon berättade om? Historien verkade väldigt konstig. Att ett gäng kvinnor skulle ha konspirerat mot ett högre befäl.

Att hon skulle ha jobbat inom sjukvården var också nytt. Lukas mindes tillbaka en sommar då han brutit foten på gräsmattan nedanför huset. Då hade Teodoras sjukvård bestått av att tejpa fast ett Bamseplåster nere vid fotleden. Om det var så att hon hade hittat på alltihop så var hon ändå värd cred. Det var ju i så fall ett genidrag.

Hon hade ju i så fall blixtsnabbt förstått att Lukas var farlig och att han var farlig för alla - till och med för henne. Inte ens hon kunde inte känna sig absolut säker på att hon var trygg tillsammans med Lukas.

Så vad gör tanten i det pressade läget? Hon hittar på en historia som har som syfte att göra Lukas trygg med situationen. Att hon inte skulle ange honom och att hon själv har ett och annat i bagaget. Visserligen från äldre tider men ändå. Det märktes ju att hon hade blivit lite skadad från det hon varit med om. En normal person hade ju sprungit till polisen direkt.

Lukas beundrade Teodora för hennes mod och hennes kyla. Om någon förtjänade att bli kallad Stålmormor så var det hon. Hon hade ju insett att det kunde vara farligt att agera nervöst och göra Lukas osäker och hon hade istället återställt en maktbalans i sitt hus i ett enda drag.

Lukas kunde inte sova så mycket den natten. Anspänningen var för stor. Dels över vad som hade hänt men inte minst över det som skulle hända. Eftersom Teodora trodde att Nimuel redan var död så skulle han kunna döda honom i lugn och ro. Han släkte lampan.

Några meter från Lukas, i grannrummet mot skogen, låg Teodora och tittade upp i taket i mörkret. Även där riskerade nattsömnen att bli orolig. Att denna dag skulle komma, det hade hon misstänkt. Men hon hade gjort allt i sin makt för att undvika det.

Teodora hade redan från att Lukas föddes haft ett noggrant vakande öga placerat på honom. Med den genuppsättningen som Lukas hade så fanns det all anledning till detta. En händelse tidigt i Lukas uppväxt hade gjort henne misstänksam.

En varm sommardag kom två små flickor på besök till Teodoras hus. Teodora hade hastat till dörren, som stod öppen på grund av värmen. Flickorna var tvillingar och bodde i ett av grannhusen. De hade håret vackert uppsatt i flätor och hade vita klänningar på sig med ett rött sidenband runt midjan. De var som två små änglar där de stod i dörröppningen. De hade med sig en stor vit, långhårig katt som den ena flickan bar i famnen. Katten tittade bedjande på Teodora och den spann när flickan klappade den över dess yviga päls. De undrade om att detta var Teodoras katt. Teodora skulle precis till att svara att hon inte haft någon katt sedan…

Just när Teodora uttalat dessa ord flög katten upp som helt förvildad och galen. Den skrek till och fräste. Det var som om den hade hamnat i panik. Katten rev den flickan som burit den i ansiktet och försvann ut i skogen. Blodet började sippra ut flickans ansikte och hon skrek gällt. Flickorna blev rädda och sprang hem.

Kvar stod Teodora i dörröppningen. När hon sakta vänder sig om står Lukas i längre in i huset. Han syntes bara som en mörk siluett med sommarens strålar som liksom strilade in genom de stora verandafönstren bakom honom. I famnen hade han sin nya nalle. Han hade blivit nyfiken vilka som hade kommit på besök. Den sommaren fyllde Lukas fem år. Katten syntes aldrig till mer.

Teodora stod kvar en stund och reflekterade över vad hon precis upplevt. Helt oförmögen att röra sig. Hon var inte vidskeplig på något sätt – om hon hade varit det så hade hon ens kunnat snudda vid tanken att sätta sin fot i det hus där hon bodde. Med tanke på allt som hänt där.

Men scenen som precis utspelades sig framför hennes ögon hade hon sett förut. Då hade en mäktig ondska funnits i hennes omedelbara närhet. Hon fick åter starka minnesbilder från en svunnen tid. Från en tid som hon hade gjort allt för att lägga bakom sig.

Lukas kom fram och kramade henne. Det värme hennes hjärta men hennes oro förstärktes från just den där stunden.

Sedan gick åren. Lukas utvecklade som vilken pojke som helst. Man hade inte sett några som helst konstigheter eller tendenser till varken det ena eller det andra. Lukas hade inte några nära vänner. Han var blyg. Det hade lyft hennes somrar när Liselott och Lukas kommit och hälsat på henne. Att se den lilla pojken med de blå ögonen stråla ut energi och livsglädje trots att han och Liselott hade haft det tufft. Teodora blev med åren mer och mer säker på att hennes oro var obefogad. Mycket talade för att det helt enkelt utfärdats ett falskt alarm.

Men så hade något märkligt hänt. Och det hade kommit som en blixt från klar himmel. Den lilla pojken förvandlades nästan över en natt! Andra kläder. Nytt utseende. En tatuering hade tillkommit. Vem som hade gjort den vägrade han säga. Han hade inte ändrat att attityd mot henne men det märkes att något hade rubbat Lukas personlighet.

Den plötsliga omdaningen gjorde henne mycket orolig. Hon hade frågat Liselott vad det var som pågick men hon sa sig inte hade sett något speciellt.

– Det är nog bara en rebell-fas, hade Liselott sagt.

Men det trodde inte Teodora. Förmågan att snabbt anta en annan personlighet hade hon sett förut med personer som stod henne nära. Så upprepades historien. En andra upprepning kunde sägas vara ett mönster. Ett mönster som skrämde Teodora ända in till benet.

Teodora blev dock fast besluten att låta liknelserna stanna där. Därför gjorde hon vad hon kunde för att få Lukas att känna sig trygg. Stödja honom ekonomiskt. Se till att vara där mer aktivt för hans mamma. Bevaka. Finnas där. Hjälpa. Bry sig.

Åtgärderna verkade fungera. Lukas ändrade stil då och då. Långt hår. Nitar. Någon form av punkar-stil. Liselott hade nog rätt om att det var en fas.

Så låg Teodora där i mörkret. Oförmögen att sova. Fullt medveten om att hon hade haft fel. Fruktansvärt fel. Igen. Hon hade inlemmats i en falsk säkerhet ju längre tiden hade gått. Det gick upp för henne när hon tänkte igenom allt som hänt genom åren, alla somrar, att Lukas alltid hade haft ondskan i sig. Precis som hans morfar. Arvet från honom tillsammans med arvet från Lukas pappa, våldtäktsmannen, skapade en genetisk häxbrygd av sällan skådat slag. Det var detta Teodora insett tidigt.

Det gällde att hålla huvudet kallt. Liselott skulle inte kunna hantera detta om problemet dumpades i hennes knä. Det skulle vara slutet för henne och hon skulle inte låta sin dotter gå under. Hon hade haft det jobbigt ändå. Det var en mammas uppgift att skydda sin dotter och det skulle hon göra också. Det kanske var den sista stora presenten som Teodora kunde ge henne i livet. Informationen om Lukas skulle följa Teodora ner i gravens mull.

Åhh! Hon kände sig alldeles för gammal för det här! Men det hjälpte ju inte att ligga och ömka sig i sin säng. Här krävdes åtgärder av ovanligt slag. Och det var hon som måste ta tag i saken. Det var bara hon som hade erfarenhet hur det hela skulle tyglas. Hon hade gjort det förr.

Beviset på att det var hon som var rätt person för jobbet hade hon visat under dagen. Visst hade hon på stående fot fantiserat ihop en historia om Västsahariska befrielsekriget. Där hade hon aldrig varit. Men det hade neutraliserat en potentiellt besvärligt situation. Ett sätt att neutralisera ondskan är att göra personen medveten om att det är fler som vet vad som försiggår. Det mildrar det roliga för dem. Får dem att känna sig osäkra på om de har kontroll. Därefter måste man se till att det finns ett förtroende och sedan styra i rätt riktning. Men det var bara ett tillfälligt botemedel. Nästa drag var tvunget att komma tätt inpå det förra. Viktigt att alltid ligga steget före. Viktigast av allt - att aldrig visa någon osäkerhet. Men Teodora konstaterade för sig själv att hon kunde alla regler i boken så i den delen kände hon sig helt trygg.

Det skulle inte bli tal om någon avfärd till Floridas sol förrän allt det här var hanterat och utrett.

Teodoras tankar förflyttades därefter mycket ofrivilligt bakåt i tiden igen. Till Lukas morfar. Hon såg plötsligt Sterners ansikte framför sig och slogs av väldigt blandade känslor. Det var en stilig karl, absolut. Det var ju detta som hade varit det första intrycket. Det som hon hade fallit för.

Teodora vände på sig i sin bädd. Lukas sov nog redan. Teodora tittade ut. Det var inte helt mörkt ute och hon kunde se grantopparna röra sig sakta fram och tillbaka i brisen.

Den stiliga mannen bar på mörka hemligheter. Sterner vill inte vara ond men han brottades med olika mycket starka inneboende krafter som var så vilda till slut inte kunde tyglas.

– De stackars kvinnorna, viskade Teodora tyst för sig själv i mörkret.

Sterner var död och begraven sedan länge. Bara Teodora visste vad som hade pågått. Även dessa kunskaper var planerade att följa Teodora ner i gravens mörker.

Med Lukas morfar hade hon till slut misslyckats men hon hade ägnat mycket tankeverksamhet åt saken och dragit många lärdomar av det.

Lukas gick som på moln på stigen. Vargspåren hade nu regnat bort och han kom på att han inte hade ägnat vargspåren den minsta tanke sedan sist. Lukas sprang sista biten. Han flög upp för trappen för att få börja slå Nimuel.

– Jag är här nu, sa han högt. Nimuel ryckte till. Det här skulle bli perfekt. Nimuel var redan med på noterna. Full av upphetsning och testosteron tog Lukas bort halsringen från Nimuel. Nimuel var alldeles för svag gör att kunna resa huvudet. Lukas band bort repen från fötterna och händerna. Nimuel var fri att försöka rymma. Men det kunde han inte. En månad hade tagit ur honom allt han hade. Munkaveln fick vara kvar, Lukas ville inte att den här stunden skulle störas av något ynkligt pipande eller liknande. Han hade nu full kontroll över Nimuel. Han tog sin fot och föste Nimuel till mitten av rummet.

– Du ska dö nu. Jag ska befria dig, sa Lukas. Bra va?

Nu skulle det börja som han hade väntat på så länge. Han tände fotogenlampan. I det gula ljuset syntes Lukas ansikte. Det halvlånga blonda håret glittrade som om av guld. Han kunde inte sluta le. Dödandet skulle ske i rätt ljus.

Lukas tog sats från trappan mot Nimuel och hoppade jämfota på hans huvud. Nimuel kved till. Lukas var nu bakom Nimuel och gjorde samma sak igen. Han hade längtat till att få försöka krossa Nimuels huvud med hjälp sin tyngd. Men han misstänkte att det inte skulle gå. Men det skulle i vart fall inte vara fel att försöka. Om huvudet verkligen krossades så skulle han kunna lägga filten över det så han kunde fortsätta att krossa det lite till utan att behöva se massa äckligt blod.

Lukas kände att han fylldes av energi. Upphetsningen tilltog mer och mer. Tänka att de flesta missar den här känslan i sina liv. Nu skulle han slå Nimuel som han aldrig gjort förut. Han skulle misshandla Nimuel så hårt så att ingen annan i världshistorien hade blivit misshandlad förut. Det spelade inte någon roll av vilket slag han dog. Han ställde sig på Nimuels kropp. Nimuel var nog avsvimmad nu. De skulle nog bli svårt att få kontakt igen. Lukas fortsatte att slå, trampa, stampa, krossa och mosa Nimuel under sig i ytterligare två timmar tills han nådde en punkt att där han mådde illa av upphetsning.

Nimuel var nog redan död, konstigt vore det annars, men Lukas var tvungen att se till att det verkligen var så. Toj hade haft mordredskapet i sitt knä hela tiden. En syl. Han siktade drog med sylen över Nimuels hjärta och tryckte in den maximalt in i Nimuels kropp. Nimuel ryckte till. Han var tydligen inte död än.

Lukas höll för hans mun för att ta ifrån honom hans sista andetag. Det var viktigt att döden skulle bli så plågsam som möjligt.

Så var Nimuel var död. Lukas levde mer än någonsin.

Dagen till ära hade Markus klätt sig i en kostym. Det var en svart kostym och vit skjorta och han tyckte själv att han såg rätt stilig ut när han synade sig själv i hallspegeln. Som om han jobbade som managementkonsult på McKinsey & Company eller advokat på Mannheimer Swartling. Minus slips då förstås. Men en liten näsduk i en kontrastfärg var med.

Det var inte ofta Markus klädde upp sig på detta sätt. Han var av den åsikten att den hårda kragen på en skjorta ofta var väldig obekväm och skavde mot nacken, tyget andades sällan och manschetten låste fast händerna så att han endast i panik kunde få av sig plagget när man kom hem.

För att inte tala om slips, detta mycket otidsenliga plagg utan någon som helst praktisk funktion. Vem vill frivilligt ha på sig en strypsnara? När skulle kravatt bli populärt igen förresten? Det var ju snyggt och bekvämt. Till skillnad från strypsnaran.

Dagen var inne för att bege sig till den årliga bolagsstämman, eller mer juridiskt korrekt ”årsstämma”, för ManCapital AB. Den var på faderns tid en mycket mer högtidlig tillställning än vad den var nu. Förr samlades en betydligt vidare krets för att se när de viktigaste besluten togs för att känna delaktighet inför det kommande året. Markus var den enda ägaren och dessa bolagsstämmor hade fått en mer formalistisk utformning där styrelsen lägger fram sedan länge färdigberedda frågor till beslut som Markus i praktiken redan tagit beslut om. Men i aktiebolagslagen fanns som man hade att följa. Vissa beslut måste tas på stämma.

Försäljning eller köp av någon minoritetspost inom koncernen i enlighet med LEO-reglerna, ändring av bolagsordningen, val av revisor och beslut om ansvarsfrihet för styrelsen samt utdelning till aktieägarna. Eller i det här fallet aktieägaren.

Förra året hade det gått bra och styrelsen föreslagit en utdelning av tre kronor och femtio öre för varje av bolagets fyrtio miljoner aktier.

Allt detta skulle kunna göras snabbt på ett kontor eller på var sitt håll “per capsulam” eftersom Markus var den ende aktieägaren. Men styrelsen i bolaget ville annorlunda och Markus ville inte stöta sig med dessa och ibland var det med lite nya chefer som ändå var bra att lära känna. En bolagsstämma där man träffades var ju även som sagt i linje med faderns traditioner. Han hade velat att det skulle fortsätta precis som det var. Bolagsstämman brukade gå till på samma sätt varje gång. Dokumenten återanvändes till stor del. En sak som alltid brukade dyka upp förr eller senare var att styrelsen ansåg att man skulle sälja ManCargo. Företaget var inte olönsamt, men det drog ner koncernens genomsnittliga marginal. Markus hade vägrat varje gång. Han hade inte några företagsekonomiska skäl till sin vägran. Det var helt och hållet baserat på irrationella nostalgiska känslor.

Denna dag skulle man ha bolagstämman vid Norrmalmstorg i en hyrd lokal. Markus hade själv sett till att hyra just den lokalen eftersom det var i just detta hus som Norrmalmstorgsdramat utspelade i en gång i tiden. Och därmed även tillkomsten av Stockholmssyndromet - det speciella förhållandet som uppkommer mellan en gisslantagare och gisslan där gisslan till slut blir övertygad om att det är alla utanför lokalen som vill dem ont och inte gisslantagarna.

Att baka in lite kriminalhistoria i den annars väldigt tråkiga och formalistiska bolagstämman kunde inte vara fel. Nytta kunde faktiskt förenas med nöje.

Markus brukade ofta tänka på det telefonsamtal som en av gisslan företog direkt till statsministern från Kreditbankens kassavalv. Statsministern svarade sömndrucket. Han hade varit uppe hela natten och följt ärendet och hade just lagt sig bekvämt till rätta på en soffa för att ta en powernap. Gisslan krävde fri lejd för gisslantagarna och att de dessutom skulle beväpnas. När statsministern undrade vad de skulle ha vapnen till så blev gisslan än mer förgrymmad på statsministern. I sanning en märklig händelse. Men gisslan var ju under en enorm press och det var ju detta som framkallat en överlevnadsstrategi hos dem.

Taxin stannade utanför entrén, och där stod ManCapitals verkställande direktör, Jörgen Sandness och tog emot. En lång och stilig karl trots att han var norrman. Men även en riktig torrboll. Fastän han var norrman. Noggrann som få men även en känsla för på vilken nivå som arbetet behöver utföras på. Bakterierädd och hade alltid handsprit med sig och tuggade vitlök och ingefära när någon bredvid visade det minsta symptom för förkylning. Tänkte alltid på miljön i alla beslut. Och genomärlig. Jörgen sa alltid sanningen även om denna sanning skulle sätta honom själv i en ofördelaktig dager. En perfekt personlighet för att förvalta ManCapital. Markus kände att han behövde någon han verkligen kunde lita på eftersom han inte klarade av allt det här själv.

Styrelsen bestod av ytterligare sex personer Beatrice Rolf, en ruter dam som inte var rätt att säga sin åsikt. Axel Adelskiöld var en gammal industriman som var kvar från faderns tid. Lisa Lejon var ung, förhållandevis ung i vart fall med sina trettioett år. Men hon hade oerhört lätt att skapa kontakter, var hungrig på att visa vad hon kunde och hade en strid ström med visioner för hur de olika bolagen inom koncernen skulle kunna utvecklas. Och en person med ett sådant fantastiskt namn kunde man ju inte neka, hade Markus tänkt.

Lennart Danielson var advokat och hade varit delägare på en av de stora advokatbyråerna i stan som sedan länge anlitades av ManCapital. Lennart stod för den tunga juridiska kunskapen vid t.ex. bolagsförvärv. Gunnar Stolt och Karin Müller var arbetstagarrepresentanter i styrelsen.

Bolagstämman inletts i tid men hade tagit längre tid än beräknat. En evighet plus lite till, tyckte Markus. Han kände sig mosig i huvudet. Men det kunde vem som helst bli efter en överdos av bolagsformalia. Effektivare och billigare än narkos.

”…är det stämmans mening att…” och

”…som följer av artikel 43 i bolagsordningen så…” och

”…att stämman överlåter till styrelsen att…” och

”…nyligen införda bestämmelsen i aktiebolagslagen…”

”…valberedningen har därefter gjort följande överväganden…”

ZzzZz

När alla beslut var klubbade och stämman äntligen hade avslutats följde mer informella diskussioner. Dessa tog också tid.

Till slut kom diskussionen till liv om att sälja ManCargo. Det var tydligt att styrelsen konspirerat om att ta upp denna fråga på nytt. Det var inte första gången man gjort det men Markus hade vägrat att ta till sig några argument. De hade försökt med ekonomiska argument. De hade försökt med logik. Men systematik. Med pedagogik. De hade till och med försökt med ren och skär manipulation.

Men Markus vilja var benhård. Han lät sig inte manipuleras till att sälja ManCargo. Lite hade han väl ändå att säga till om som ägare av koncernen och även som ordförande i styrelsen.

ManCargo hade en speciell plats i hans hjärta. Det var första gången han lyckats med någon som gjort hans far stolt över honom. Mycket annat som han tagit sig för hade varit besvikelser. Men han hade sett sin far le åt att han lyckades i företagsekonomiska sammanhang. Mot alla odds hade han faktiskt gjort det. Dagen kanske skulle komma när ManCargo skulle avyttras eller läggas ner men den dagen var absolut inte kommen ännu.

Det var Lennart Danielsson som hade fått ta på sig den otacksamma uppgiften att ta upp ärendet denna gång. Kanske hade de dragit stickor om vem som skulle inleda. Eller möjligtvis sten-sax-påse. Markus roades av tanken att Beatrice och Axel hade ägnat sig åt det senare.

– Och så har vi ju en verksamhet som vi måste diskutera, började han trevande.

Markus som genast förstod vad saken gällde svarade.

– Jaha, vad kan det vara som du har på hjärtat då?

– Nja, det är inte vara jag utan det är mera vi. Vi runt detta bord. Lennart förde handflatan i en svepande gest över bordet.

Tydligen var det viktigt för honom att sprida ansvaret.

– Och vad är det frågan om då. Vad är det ni har att säga?

– Ja, det handlar om transportsektorn. Den är ju tuff som du vet. Och marginalen är låg.

– Jag anade att det skulle komma dit, avbröt Markus.

– Ja, men det positiva är ju att det finns en riksvilja hos aktörer där ute. Det är ett gott klimat för transaktioner. Bra läge för den som vill konsolidera eller avyttra och…

– Jag är medveten om detta. Markus gjorde ett nytt försök att avbryta.

–Jag uppskattar att ni har koll på läget i transportsektorn. Det gör jag verkligen, försäkrade Markus. Men ManCargo ska inte säljas. Den verksamheten ska vara som den är eller möjligtvis utvecklas. Det går ju med vinst och det räcker för mig. Jag ser framför mig att behovet ökar framgent av järnvägstransporter eller andra specialtransporter. Så det kanske man kan titta på?

Markus hade inte någon större lust att berätta vilka de egentliga skälen var bakom att han inte ville sälja ManCargo. Den typen av sentimentala skäl skulle inte öka hans respekt hos de personer han just hade framför sig. I det här sällskapet gällde att visa upp en hård linje och en vilja av stål för att inte bli överkörd. Markus såg sig tvungen att hålla upp en fasad av stål eftersom han tyckte sig själv vara en softis. Och förutom det så, tja, han hade helt enkelt inte just någon lust att berätta.

Lennart tittade runt bordet och sökte ögonkontakt med övriga deltagare i konspirationen. Ingen sa något eller gjorde något annat försök att komma till undsättning. De tittade i taket, i golvet och på bordet.

Lennart gav upp och ryckte därefter på axlarna och proklamerade istället att han hade passat på att boka ett bord på en restaurang som fanns i samma byggnad.

Markus såg det som en ren kidnappning och kokade inombords. Han hade haft det stressigt den senaste tiden med en avbruten semester och bula i skallen. Han hade svävat i livsfara i våldet av en livsfarlig mördare och ville hem. Bulan i pannan betydde att vila var ordinerad. Inte sena middagsbjudningar. Att koka inombords underlättade inte heller eftersom det hade börjat pulsera i bulan.

Markus hade i flera år planerat att se Sopranos men det hade ännu inte blivit av trots att DVD-skivorna sedan många månader låg DVD-spelaren. Ja, det var DVD-skivor så det visar ju hur länge han hade haft dem liggande.

Men i ikväll skulle det ske. Så hade han i alla fall planerat. Det fanns även en paket Ben & Jerrys peanut butter cup förvärvad för detta mycket speciella event. En våt och svalkande handduk skulle läggas på huvudet och sedan skulle Sopranos börja rulla.

Men Lennart hade planerat annorlunda. Utan att ha en tanke på Tony Sopranos äventyrliga liv hade han satt en kniv i ryggen på Markus ensamma kvällsplaner. Markus hade förvisso fått en inbjudan till denna middag men den hade han inte svarat på i förhoppningen att det hela skulle glömmas bort eller på något magiskt sätt försvinna ut i universums mörker. Oönskade inbjudningar försvann dock sällan på det viset utan de måste hanteras förr eller senare.

Men han visste att han inte kunde brisera i det här sällskapet, här gällde att visa god min och försöka njuta av maten, nicka och se glad ut men tugga så snabbt som möjligt för att sedan ursäkta sig och fara hem till Sopranos vid första möjliga tillfälle. En förtidig hemgång skulle vara en otrevlig gest så det skulle ju inte gå för sig. Han var ju trots allt beroende av de här personerna och det gällde att hålla god min.

Lennart tyckte om att smörja kråset på de finare restaurangerna i staden och maten hade utan tvekan lagt sig kring buken och drycken på näsan. Med ett bullrigt skratt och högljutt dalmål hade han dock mer än en gång räddat koncernen ur diverse juridiska knipor genom att ömsom skrämma och ömsom charma motståndare.

Markus iakttog sin rundlagde advokat som höll hov från andra sidan bordet. Lennart lastade in maten, sköljde ner med vinet likt en vikingahövding på något byatabberas. Fast då hade det förstås varit mjöd i glaset. Markus antog, som han alltid ansåg att han antog, en mycket tillbakadragen och diskret roll i större sällskap.

Middagen fortlöpte på sitt lilla småtrevliga sätt. Pilgrimsmussla till förrätt. Den var inte alls dum. Det var någon god sås nere i skalet och på toppen låg väldigt vackra kulor av forellrom. Huvudrätten bestod av grillad biff med potatisgratäng med tryffel. Tryffeln var nästan beroendeframkallande god.

Så skulle äntligen efterrätt beställas. Markus tänkte på sin underbara glass därhemma. Varför betala 150 kronor för en efterrätt när den perfekta efterrätten redan fanns i hans ägo?

Snart kunde denna TV-kväll inledas! Kanske börja med ett varmt bad i skum belysning, soft musik och tända doftljus. Själv. En taxi skulle beställas så att den stod framme och redo för expresstransporten till Henriksdal och hemmets trygga vrå.

Så vad på menyn går snabbast att äta? Osttallrik? Det brukar bara vara tre bitar, snabbt i med dessa i strupen och sedan ursäkta sig och gå. I det läget skulle det inte bli en för tidig exit. Alla skulle vara nöjda och allt har flutit på enligt protokollet.

Ostbrickan visade sig dock vara väsentligt mer omfattande än vad som Markus hade hoppats på. Inte mindre än sex bitar svårsvalda ostar av varierande ursprung med tillhörande marmelader. Markus tog in några glas gott sött vitt vin till. Det hade smakat ljuvligt. Den salta osten i kontrast mot det söta vinet. Lennart propsade därefter på kaffe och avec. Markus tog en päroncognac. Och visst, en kaffe går ju alltid ner. Päronkonjaken blev två. Och tre.

Lukas kunde knappt tro sina ögon. Inte mindre än sex bilar i en karavan där det annars inte brukar åka några bilar alls. Men han visste ju vad saken gällde. De hade förstås hittat Nimuel. Tur att han hunnit gömma sig bakom ett träd innan någon fick syn på honom. Han hade väntat så länge på just denna dag. Och det kändes skönt att den äntligen var här. Lukas hade inte trott att det skulle ta så lång tid för någon att hitta Nimuel. Men för varje dag som gick så blev spåren till honom färre. Varje dag var en vinst.

Nimuel låg ensam kvar på torpet ett tag. Precis där han dog. Lukas äcklades av Nimuel. Inte kul att handskas med döda och ju längre tiden gick desto äckligare blev det. Kunde han inte bara försvinna?

En morgon hade Lukas vaknat tidigt. Han ville ta en fisketur på morgonen. Solen var just på väg upp och skapade ett fantastiskt rosa skimmer i hans sovrum. När han hade tittat ut låg viken spegelblank. Han hade kommit ner till verandabordet, där morgonkaffet brukade intas och där hade det legat en tidning uppslagen. Det var det senaste numret av Allt om Vetenskap. Det hade slumpat sig så att det uppslag som var uppe handlade om hur man jobbade på Nationellt Forensiskt Center i Linköping och vad man helst ville få in från en brottsplats. Man hade också intervjuat kriminaltekniker om hur deras arbete gick till. Kriminalteknikerna, stod det, kommer till en brottsplats och lägger ut plast som de går på. De kollar av ytor där det kan finnas fotavtryck och fingeravtryck. Sedan kollar de fibrer, hår och annat som kunde lämna DNA, cigarettfimpar osv. Man dammsuger golvet och tittar i påsen vad som finns, berättades det.

Det gick genast upp för Lukas att han tagit en stor risk med att låta Nimuel ligga kvar. Det fanns ju säkert en hel del DNA från honom där. Att hans DNA fanns på och i Nimuel skulle vara svårt att förklara. Han måste röja undan. Fisketuren var inställd.

Lukas hörde långsamma men bestämda steg i trappan. Teodora hade vaknat. Trots att hon var gammal föredrog hon sena morgnar än tidiga. Gumman dök som förväntat upp bakom ett hörn. Ögonen var pigga. Det gråa håret var utsläppt.

– Finns det kaffe, frågade hon.

– Nej, jag har inte hunnit brygga det än.

– Jag gör det då.

– Ja, gör det, svarade Lukas.

Teodora noterade att Lukas var fullt upptagen i en tidning och fortsatte ut i köket.

Några minuter senare var hon tillbaka med två kaffemuggar. Själv föredrog hon te men inte på morgonen.

– Hittat något intressant, frågade hon där och kastade ett förstrött öga på tidningen.

– Jadå. Kul tidning, svarade Lukas.

– Ja, jag har prenumererat på den i flera år.

De drack kaffet och pratade om annat ett tag. Men Lukas var otålig. Han ville till torpet och röja, trots att det var äckligt.

– Jag ska åka till Lofta Utkik idag och handla och göra lite ärenden, sa Teodora.

– Okay, ja det går bra, svarade Lukas.

– Kan inte du städa hallen, frågade Teodora. Jag har ju lite ont i kroppen idag.

– Visst.

– Bra, där är sakerna som du ska använda. Teodora pekade ut i hallen.

Det hela var tydligen redan uttänkt och förberett, tänkte Lukas. Listig gumma.

– Ja. Du börjar med att dammsuga, sa Teodora.

– Jag ska nog klara av det, svarade Lukas trött.

– Sedan tömmer du dammsugaren och tar ut påsen, fortsatte hon.

Vad var det med gumman, tänkte Lukas. Påsen i dammsugaren slängs väl först när den är full?

– Du ska bränna påsen. Sedan har du soda i den gula hinken där, sa Teodora och pekade igen.

Lukas tittade upp. Han mötte genast Teodoras skarpa blick.

– Är du med, frågade hon och nickade mot Lukas

Lukas var med. Teodora pratade inte om att städa någon hall. Hon pratade om att röja undan bevis. Det var inte någon slump att tidningen låg uppslagen på det där sättet. Tanten var ju långt slugare än någon annan han kände.

– Jag är med, svarade Lukas sakta och eftertänksamt.

– Bra, glöm inte hörnen.

– Nej det ska jag inte…

– Knäskura, då kommer man närmare smutsen och ser var det behöver tas.

– Okay.

– Vilken fantastisk morgon. Ser du färgerna? Teodora nickade ut mot fjärden.

Det var tydligt att samtalsämnet hade bytts ut.

Efter att Teodora farit iväg på sin cykel för att uträtta sina ärenden promenerade Lukas till Tjusedal. Med sig hade han några sopsäckar. När han kom upp på torpets övervåning tog han några rejäla klunka ur en flaska vodka som han hittat hos Teodora. Det var äkta svensk Absolut vodka så det var fina grejor. En klunk till. Han var nära och spy flera gånger när han la i Nimuel med huvudet först i den tredubbla säcken. Men han höll sig. Att spy skulle innebära att lämna spår. Även om golvet skulle knäskuras efteråt.

Tur att han hade handskar så han slapp ta i kroppen. Han förbannade sig själv att han väntat så länge på att göra det här. Han måste fundera på förbättringar till nästa gång. Han släpade ut Nimuel på andra sidan ängen med äppleträd. Nedåt havet. Där fanns ett ställe med ett gäng granar som var lite undanskymt där djuren kunde få festa på Nimuel. Vildsvin, räv, örn. Och inte minst - varg. Först efter att Lukas var klar med bytet kunde vargen äta. Det stod klart vem det var som var den största predatorn häromkring.

Det bästa var att lämna en kropp helt öppet trots att det innebar en kortsiktig risk för upptäckt. Men bara efter några dagar skulle Nimuel vara uppäten och benen spridda över ett stort område. Bevisen skulle utplånats i samma takt. Det hade han sett på tv. Han såg framför sig när vildsvinen var ute nattetid och bökade runt i Nimuel och tuggade sönder han ben för att komma åt märgen. Lukas tyckte att det var rätt åt Nimuel eftersom han lät honom gå igenom all den här skiten.

Men så hände det. Halvvägs gick sopsäckarna söder och Nimuels kropp rasade ur dem.

Som att slänga sopor, tänkte Lukas. Och Nimuel var ju en riktig jävla sopa dessutom. Han hade inte några fler sopsäckar så det blev som det blev. Nimuel fick ligga där på ängen vid äppleträden. Kanske kunde skogens djur göra sitt jobb bättre och snabbare om det låg lite mer öppet. Det var rätt högt gräs och man var tvungen att komma nära för att kunna se att det låg något där. Risken för att någon skulle upptäcka Nimuel innan djurens måltid var liten.

Lukas trampade på Nimuels huvud en sista gång innan han gav sig av. Det var sista gången han såg Nimuel.

Lukas hade efter detta varit i Tjusedal fyra gånger och dammsugit med Teodoras sladdlösa pensionärsdammsugare, svabbat av golvet ordentligt med soda, rengöringsmedel och klorin.

Det mörka området som uppstått där Nimuel hade legat hade inte gått bort. Den hade bara blivit värre ju mer han försökt. Typiskt att den lilla idioten skulle förstöra så det inte blev perfekt.

Enklast hade väl varit att bränna ner huset till grunden. Men Lukas ville absolut undvika det. Det innehöll så mycket minnen. Speciellt efter det senaste som hänt där. Han ville besöka platsen igen och återuppliva minnen av det som hänt där. Dessutom skulle det vara mycket misstänkt hur det plötsligt kunde börja brinna i ett fuktigt ödetorp. Det skulle väcka misstankar i förtid.

Lukas hade planerat att köpa lite färg som han kunde smeta på för att ta bort det sista spåret efter sin fånge. Efter det skulle Nimuel vara helt utraderad. Efter sista svabbningen hade han strött ut hår som han hittat lite varstans och lämnat cigarettfimpar som han tagit från en askkopp utanför en pizzeria i Lofta Utkik. Det skulle nog förvirra poliserna. De skulle få svårt att hitta något DNA från honom där och även om de hittade något så kunde det förklaras med att han varit där och lekt där som liten.

När Lukas såg bilarna passera så störde det honom att han inte demonterat det fina halsjärnet från Nimuels hals. Det skulle ju kunna gå att återanvända eftersom det funkat så bra. Men då hade han varit tvungen att vara nära Nimuel för att skruva loss det. Det skulle bli för äckligt. Men Lukas kunde glädjas åt att han faktiskt hade köpt två av samma modell!

När Lukas stod gömd i skogen och såg poliserna arbeta för en tanke genom hans huvud. Han hade glömt något! Han hade ju glömt Toj!

Han hade ju kramat Toj och hållit i honom. Den lilla luggslitna nallen hade massor av DNA från honom. Det skulle ju också gå att förklara att han var där som liten. Ingen leker med nallar i när man är tjugofyra år. Men tänk om det också fanns DNA från Nimuel på nallen? Då skulle det bli problem. Bäst var ju att inte ha något att förklara alls. Att vara helt osynlig för polisen. Han hade ju tänkt ta med sig Toj efter att han strött ut hår och fimpar. Men han hade helt glömt att göra det! Han hade dammsugit, svabbat och varit så noggrann och glömt det viktigaste.

Lukas fasade för tanken att han riskerade att bli förrådd av någon som hade varit hans bästa vän när han var ett litet barn.

Poliserna hade jobbat där hela dagen. Lukas spanade på dem genom en kikare inifrån skogens mörker. Han hade sett hur de samlat olika föremål i påsar. Men ingen nalle.

Till en början var det mest landsortspoliser där och sedan en hel del tekniker. Dagen därpå var inte landsortspoliserna kvar, men då kom det istället andra personer. Först en skäggig man som pekade med hela handen och domderade. Han kunde höra rösten genom skogen. Skånska. Fy fan! Det var uppenbart att han ville någon typ av chef.

Sedan kom en medelålders kille med brunt hår. Han kom gående själv genom skogen. Killen betedde sig konstigt, han tittade upp på träden och himlen och verkade helt förvirrad. Han såg inte ut att vara polistypen. Mera som en nörd liksom. En väldigt annorlunda stil och uppsyn.

Vid ett tillfälle hade killen tittat rakt in i skogen mot Lukas. Det var som om han hade sett honom. Lukas gled in bakom en trädstam. Skägget och nörden hade varit försvunna i huset ett tag men det hade inte dröjt länge innan de kom gåendes genom skogen mot bilarna.

Lukas gick hem och åt. Dillkött. Teodora kunde verkligen laga dillkött. Men det skulle det strax vara slut på den välgjorda gammelmaten. En av Teodoras blåhåriga bekanta hade dött så hon hade beställt biljett till Florida. Hon var bara tvungen att åka hade hon sagt.

Lukas hjärna gick på högvarv när han fick se karavanen med bilar. Han hade inte känt såhär på länge. Borta var ångesten, tomrummet och tristessen som hade kommit smygande efter att Nimuel givit sitt liv till honom. Lukas kände att krafterna fylldes på snabbt.

Lukas hade berättat för Teodora att det hade vimlat av poliser. Hon hade inte rört en min.

Efter dillköttet var Lukas var åter ute i skogen och bevakade på avstånd. Poliserna hade givit sig av. Allt som vittnade om att de hade varit där var en blåvit polistejp för ingången till huset.

Tjusedal var åter öde. Han måste in för att se om de hittat Toj.

Lukas närmade sig gårdsplanen. Men det var fortfarande väldigt tyst omkring torpet. Bara en liten fågel på taket som kvittrade. Han tittade in genom ytterdörren och farstun. Det kändes faktiskt fel att någon varit där och inkräktat. Han hade ju haft det här stället för själv nu ganska länge så det kändes helt klart som hans ställe. Nu har det istället trampat runt massa äckliga poliser här. Det här var hans revir.

Lukas gick in i köket. De hade tagit cigarettfimparna. Bra. Han fortsatte upp på upp till övervåningen och tittade runt i rummet. Poliserna hade tagit med sig det mesta som tidigare funnits i rummet. Hjärtat hoppade till. Han kunde inte se Toj. De hade tagit med sig honom!

Lukas ställde sig på tå och kände med handen ovanför bjälken som gick över rummet. Plötsligt kände han tyg! Nallen for ner på golvet. Toj hade lagt sig på rygg på bjälken så han förblivit osynlig för poliserna. De var som om han hade gömt sig! Lukas pustade ut.

Det var då han hörde det. Det var något om frasade utanför huset. Det var någon som var på väg mot huset från stigen. Genom det höga gräset. Lukas tittade försiktigt ut.

Det var den förvirrade mörkhåriga nördkillen som hade kommit tillbaka! Lukas var som förstelnad. Vad skulle han göra nu? Vad gjorde killen här själv? Hade han glömt något? Det här var något som Lukas inte hade räknat med. Poliserna hade ju tagit med sig allt som fanns av värde. De var ju klara. Så varför skulle någon behöva komma tillbaka?

Lukas tittade försiktigt ut genom fönstret igen.

Killen ställde sig på gårdsplanen och tittade sig omkring precis som han hade gjort förra gången. Precis som han sökte en förnimmelse av vad det var som hänt här. Det såg lustigt ut. Han hade jackan bunden vid midjan. Lukas hade sett att man gjorde så senast på åttiotalet.

Lukas backade från fönstret och råkade snubbla på en kort tvåtumstvå-regel som låg diagonalt över golvet, Regeln avgav ett skrapande ljud när den gled över det grova golvet. Den hade han använt för att stå och balansera på Nimuels panna med men den hade polisen missat eftersom de inte tagit den med sig. Det fanns å andra sidan inget märke på den så inget talade ju för att regeln var inblandad på något sätt. Men det var den! Verkligen! De hade nog missat en hel del hehe.

Lukas tog med sig regeln och skyndade ner från övervåningen så gott han kunde utan att huset skulle föra mycket oväsen av hans framfart. Kanske kunde han smita ut på något sätt.

Inifrån vardagsrummet såg Lukas genom köksfönstret att nördkillen var på väg runt huset. Lukas lade snabbt sig platt på golvet under ett fönster för att inte synas utifrån.

Lukas kunde verkligen känna hur inkräktaren tittade in i vardagsrummet genom fönsterkarmarna ovanför honom. Han kunde höra killens andetag bara några decimeter från honom.

Inkräktaren fortsatte runt huset och gjorde sig tydligen beredd på att gå in. Lukas gömde sig på andra sidan murstocken och följde noga inkräktarens rörelser. Lukas hörde hur det knarrade i trappan på väg upp till övervåningen. Inkräktaren gick sakta upp till rummet där Nimuel hade hållits fången. Rummet där Nimuel dött.

Det isade plötsligt till i Lukas ryggrad. Han hade glömt att Toj låg kvar där uppe. Igen!! Han hade bara lagt den lilla nallen på fönsterbrädan när han sett att nörden kom tillbaka. Hans tankar hade blivit upptagna av annat.

Inkräktaren skulle genast se Toj och ta med sig honom för prover och analys. Lukas tänkte snabbt. Det fanns ingen annan utväg. Lukas följde efter sakta efter inkräktaren upp till övervåningen.

Där såg han inkräktarens siluett. Inkräktaren stod och tittade på fönstret. Han hade redan upptäckt Toj. Inkräktaren började sakta vända sig om. Lukas slog till direkt. Han lyfte sin träregel och gav inkräktaren en ordentlig smäll i huvudet. Han använde mer kraft än vad som behövdes och Lukas blev själv förvånad hur hårt han slog. Men bättre att slå för hårt än för mesigt. Så hade han tänkt med Nimuel också. Träregeln fick tjäna honom på nytt.

Den gjorde sitt jobb bra. Bytet var fällt inom några sekunder.

Lukas satte sig gränsle med sina knän på båda sidor om Markus hals. Nörden hade fått ett rejält slagprecis vid hårfästet.

Haha rätt åt honom!

Lukas var nästan helt säker på att nördkillen inte hade uppfattat vad som hade hänt ens.

Han lutade sig tillbaka och kände i bytets jackficka. Där låg mobiltelefon och plånbok. Nörden hette tydligen Markus. Ett visitkort.

“Markus, utredare. ManSecurity.”

Lukas studerade sitt offer. Vad skulle han göra med denne Markus?

Det enklaste var ju att döda honom.

Han kunde lätt göra det genom att bara vrida runt halsen på honom.

Lukas tog ett grepp runt Markus hals en hand på hakan och en på bakhuvudet. Ja, det skulle inte vara svårt att sakta vrida av honom huvudet. Vrida om det hundra åttio grader skulle nog räcka. Kanske lite till för att vara säker. Alltid lite extra.

Lukas la handen på Markus panna. Den var varm. En rejäl bula var på väg att växa fram. Han kände försiktigt med fingertopparna på bulan. Det pulserade långsamt i den. Lukas lutade sig fram och lyssnade om Markus andades. Han hade väl inte dött av det där slaget? Det var ju hårt men inte så hårt. Markus andades.

Lukas satte sig på sitt offers bröst och betraktade honom lite mer från avstånd. Utan att släppa Markus ansikte med blicken rotade han mer i plånboken. I den låg några kvitton och två tusenlappar. Märkligt. Vem går omkring med den valören på sig nu för tiden? Inga andra sedlar och inga mynt alls.

Ett av kvittona var från en gaypub vid Mariatorget på Södermalm. Där hade Markus varit en kväll när han känt sig ensam. Han gick lika ensam därifrån eftersom han snabbt kom på att det var pinsamt att vara där själv och han hade varit alldeles för blyg för att prata med någon.

– Haha, gillar du killar Markus, utbrast Lukas och sken upp över sin upptäckt.

Vilken konstig figur det var han fångat. Det var ju helt klart en tönt och en nörd. Och en mes. Det kunde man ju se. Han var ju inte polis i vart fall. ”Utredare” stod det på visitkortet men det kunde ju betyda vad som helst. Kanske assistent till det skånska aset med skägg som domderade här förut.

Och bög var han dessutom.

En fågel började kvittra utanför fönstret. Lukas tittade upp. Toj låg på fönsterkarmen. Hans bruna päls var delvis täckt med sol. Polisen hade tagit bort skivan som hade hindrat Nimuel från att se solens strålar. De var verkligen varmt ute och ännu varmare inne i torpet. En humla surrade precis utanför fönstret. Den sökte någonstans att ha ett bo.

Lukas kände med händerna över Markus ansikte. Så len hy. Så fin mun. Det låg ett sådant lugn över ansiktet. Lukas drog med sina fingrar över Markus läppar. Han lät två fingrar glida in på Markus tunga in i munnen. Det var varmt där inne. Inte konstigt, han verkade ju fått feber eller nått efter slaget.

Skulle han verkligen kunna döda den här Markus? Var det verkligen rätt att göra det? Lukas blev förbryllad över hur han tänkte. Varifrån kom den här tveksamheten? Började han gilla den här värdelösa nörden? Det gick ju bara inte.

Lukas gav han Markus en hård örfil för att återställa ordningen. Han kunde inte tycka om en meningslös tönt. Ingen kunde göra det. Självklart var han tvungen att döda honom. Någon som är så värdelös har inte någon rätt att leva. Allt annat var ju idiotiskt och utsatte honom själv för en helt onödig risk.

Men så överraskades Lukas av hur superskönt det kändes att slå Markus. Mycket bättre än att slå Nimuel! Han hade gjort ett misstag med Nimuel. Nimuel var ju oskyldig. Så oskyldig var ju inte Markus alls. Markus ville fånga honom och straffa honom. Sätta honom i fängelse för alltid.

Se vem som straffar vem, tänkte Lukas och slog igen med öppen handflata. Markus hud blev röd av slagen.

Lukas drog genom Markus hår. Det var så tjockt och fint hår som var härligt att lirka i. Lukas smekte Markus haka. Inte ett enda skäggstrå. Helt slät som en babyrumpa.

Lukas kände hur Markus hade fyllt honom med energi. Det var en märklig känsla. Han betraktade Markus en stund. Lukas kände sig mäktig. Han hade makt över Markus. Han hade förvisso varit härskare över Nimuel men det här kändes mycket bättre. Det är bättre att vara härskare över något mer värdefullt. Och något som gör motstånd. Någon som är fiende.

Det var då tveksamheten om att döda smög sig på igen. Markus såg så lugn ut där han låg. Så rofylld och så trygg.

Fan, va nice det var att slå honom, tänkte Lukas. Men det var så blandat liksom. Nörden såg så snäll ut. Ganska fin.

Lukas böjde sig fram och kysste Markus hårt och slarvigt på munnen samtidigt som han smekte ner båda sina händer i Markus bruna, tjocka, halvlånga hår. Lukas blev förvånad av känslan att kyssa Markus. Det var en mycket bra känsla. Den var nästan lika bra som att slå honom fast på helt annat sätt.

Lukas klev upp och ställde sig på Markus bröst och tittade ut genom fönstret. Så hade han gjort med Nimuel många gånger. Men den här gången så Lukas kände sig förvirrad. Allt det här var väldigt konstigt. Varför hade han blivit så mesig plötsligt? Nörden under honom påverkade honom på något sätt. Markus hade givit Lukas starkare känslor än han hade haft på väldigt länge. Den härliga känslan av att slå. Den underbara känslan att kyssas. Förvirringen.

Lukas tyckte om att få starka känslor. Det var det som han hade försökt att få med Nimuel. Men det märktes ju hur misslyckat det var när den avsvimmade nörden kunde få honom att känna mer.

Ändå hade nörden bara känt hans första slag.

Lukas funderade på vad den lille nörden skulle kunna göra för honom om han var vaken. Säkert väldigt bra saker. Kyssa honom tillbaka till exempel. Och känna av kraften av slagen mer. Göra motstånd mot Lukas så Lukas var tvungen att använda mer våld för att trycka ner honom. Se Markus känna slagen.

Lukas tänkte att han kanske borde ringa på hjälp till den här Markus. Markus fick inte dö. Lukas visste att det skulle ta lång tid till ambulansen var på plats. Minst en timme till denna obyggd. Närmaste ambulansen fanns ju i Gamlevik.

Han böjde sig ner, fortfarande stående på Markus bröst och tog Markus mobiltelefon och ringde 112. Han förställde rösten. Ambulansen var på väg.

– Jag sparar dej, Markus. Jag vill träffa dig igen, viskade Lukas in i Markus öra.

– Jag måste få slå dig igen.

Lukas steg av Markus och böjde sig över honom och kysste honom på pannan. Och sedan kysste han honom försiktigt på munnen ovanifrån. Nu med mer känsla. Det kändes ännu bättre.

Han kände för att göra det längre. Men det var för riskabelt. Det kunde ju när som helst komma någon mer polis. Den äckliga skåningen tillexempel. Lukas torkade av mobiltelefonen och plånboken som han stoppade tillbaka i Markus ficka och lämnade huset.

Lukas hade sett ambulansen komma. De hade naturligtvis kört fel. Dessutom var ambulansmännen tvungna att gå genom skogen eftersom det inte fanns någon körväg. Han sa inget till Teodora om vad som hade hänt. Han kände på sig att hon inte skulle kunna ta emot informationen särskilt väl.

Senare satt Lukas i sitt rum och sökte på internet efter Markus på sin telefon. Han hade tagit med sig några saker som han hittade i Markus plånbok.

Bland annat ett visitkort. ManSecuritys hemsida beskrev lite vilka uppdrag som togs. Väldigt kortfattat. Inga bilder alls.

Måste vara en av världens sämsta hemsidor, tänkte Lukas. Verkar vara tillverkad någon gång då det knappt fanns internet. Och vem delar ut visitkort där det inte ens står några kontaktuppgifter. Ingen adress, inget telefonnummer. Inte ens efternamnet var utskrivet! Allt var tydligen väldigt hemligt med Markus och ManSecurity.

Lukas blev frustrerad. Vem var det han hade slagit ner i Tjusedal. Vem var det han hade kysst?

Kanske kunde han få fram mer genom Markus jobb på ManSecurity? Enligt nätet så var företaget registrerat på en adress, Henrikdalstoppen i Nacka.

Lukas började få lite idéer för vad han ville ha Markus till. En ny Nimuel var såklart den uppenbara idén, men att ta det några steg längre. Det vill säga värre.

Men å fort han tänkte i de banorna så bubblade upp andra känslor. Kunde han verkligen slå den där nördkillen sönder och samman? Lukas förstod inte helt sina känslor än. Men det skulle nog visa sig vartefter. Markus var smart och han var inte fjollig på samma sätt som Nimuel. Han hade aldrig kysst Nimuel under hans fångenskap men han hade fått ett infall att kyssa Markus redan efter några sekunder. Och han ville ha mera. Väldigt mycket mera.

Att ha någon som man både kunde kyssa och slå vore ju det optimala. Markus skulle nog känna allt som Lukas gjorde med honom och inte domna bort redan efter en liten stund som Nimuel hade gjort. Men skulle det visa sig att Markus var på jakt efter honom och att han inte släppte taget så skulle Markus få ett öde som skulle likna Nimuel sista veckor att likna en paradisupplevelse i jämförelse.

Nåja, det får visa sig, suckade Lukas. Hur det än blev så var han vinnaren och skulle få sin njutning. Han gick ner till köket igen för att bre några smörgåsar. Leverpastej med ättiksgurka.

I köket började det formeras en plan för hur han ska få ut maximal njutning av Markus. Extrem njutning.

Planen var redan innan smörgåsen var uppäten nere på detaljnivå och innehöll saker som hur Lukas skulle kunna ta kontrollen över Markus. Ta total kontroll. Han skulle få Markus att komma till honom. Till en plats där ingen skulle kunna höra eller se. Markus skulle lockas annat med hjälp av en enkel Post-IT lapp.

Markus ramlade in från bolagsstämman flera timmar senare än vad han tänkt. Uret hade hunnit bli halv tre. Han sneddade över hallen, snubblade på en mattkant och brottades med att få av sig skjortan som hade klibbat fast. Han for in på toan och borstade tänderna i en halv minut, gurglade med gurglesvätska och gick sedan med bestämda, nästan stampande, steg mot TV och DVD. In med Sopranos Disc 1.

Nu jävlar skulle här ses högkvalitativ och intelligent TV. Bara en jordbävning skulle kunna stoppa den här efterlängtade Sopranosstunden.

Innan menyn för språkval hade Markus somnat.

Det var en djup sömn. I djupsömnen drömde Markus om att man upptäckt att skator i allt tider förstått allt som människor sa och kunde även härma människors röster. Det hade för med sig massor med problem.

Men någonstans i detta svårlösta skatproblem hade något annat rörts sig. Något med ont uppsåt. Något som hade varit svårt att definiera och ta på. Något som hade iakttagit honom i drömmen. Först från en viss distans. Men det okända hade sedan kommit närmare. Sedan närmare för att till slut vara alldeles inpå honom. Helt tätt mot hans bara skinn. Markus hade blivit varm och kall på samma gång och hade börjat svettats.

Just i detta ögonblick hade det kommit en annan skugga. Blixtsnabbt, rakt uppifrån och direkt ur solen. Fågelns hela vingbredd uppenbarade sig, näbben var öppen och den skrek sitt gällaste skri. Markus hade vaknat med ett ryck.

Lägenheten var varm och ljus. Luften kändes tung och det tog mycket kraft bara att andas. Det var kvalmigt. Huvudvärken var där. Definitivt. Den saken var fullständigt klar. Tröttheten och de onda lemmarna lika så. Det var i sanning en rejäl baksmälla. Tanken var trög. Sååååå tröööög.

Vilka märkliga talande skator han hade mött. Det var nog inte någon större idé att ens försöka tyda den där drömmen. Speciellt inte i det tillståndet han befann sig. Och fågeln. Det var samma havstrut som hade hälsat på honom på sjukhuset. Samma ljusgula ögon. Samma fjäderdräkt.

Markus svepte glaset med vatten som stod på soffbordet. Det underbart kalla vattnet var friskt och rann ner för strupen med all sin välgörande verkan. Vatten är livets dryck, helt klart.

Han kastade sig på rygg tillbaka i soffan och stirrade i taket. Det kändes som om jordens gravitationskraft var extra stark denna dag. Markus upplevde att han trycktes långt ner i soffan. Att gå upp skulle krävas mycket krafter och kunde inte komma på fråga på länge.

Han ångrade djupt gårdagen. Det är inte roligt att få en hel dag förstörd genom att vara bakfull. Att bära järnkepsen var verkligen ett enastående bra uttryck som mer än väl beskrev situationen. Markus mindes hur han stormat in i lägenheten som ett hotellfyllo. Han mindes speciellt när han nästan föll pladask på grund av att han snubblade på mattkanten. Nej någon alkohol skulle det inte bli igen.

Men på den positiva sidan hade ju varit att han faktiskt haft det trevligt. Och det hade inte heller varit fel att socialisera med styrelsen som ändå var satta att förvalta hans arv. Han behövde ju lära känna de människorna mer och vad var bättre än att göra det i just detta sammanhang. Det kunde nog trots allt vara en väl investerad tid en gång om året sådär.

Markus fortsatte med att fundera genom kvällen för att se om han kunde komma på något som han sagt och gjort som han inte skulle ha gjort vanligtvis.

Det hade ju varit några incidenter genom åren då det slunkit ut både det ena och andra olämpliga uttalandet i kombination med olämplig person att kommunicera detta till. Han funderade. Förrätt. Skål. Varmrätt. Skål. Tacktal. Ostarna. Vinet. Mer vin. Kaffe. Päroncognac.

Men nej, när Markus hade tänkte igenom hela kvällen hade han komma fram till att han inte gjort bort sig denna gång. Fri från ansvar löd domen.

Därmed kunde han med gott samvete tillåta sig att sluta ögonen och somna om. Kanske skulle drömmen om skatorna få sin fortsättning. Gärna med en förklaring till vad det var som pågick. Markus hade bara hittills upplevt talande skator i mänsklig form.

Skator... mumlade han, suckade djupt och gjorde sig redo för att lugnt och skönt glida in tillbaka i drömmen. Kudden var varm och han vände den kalla sidan upp. Mycket viktigt.

Sakta skulle sömnen återkomma. Det var så tyst, så lugnt och så skönt. Inget trafikbuller såhär högt. Härligt att ha en hel dag att göra vad man vill på. Bli ett med soffan. Han tog ett djupt andetag och inväntade den mjuka övergången till sömn. Det blev mörkare och mörkare.

Markus slog upp ögonen. Pupillerna var kolsvarta. En iskall kår gick plötsligt genom Markus ryggrad. Det var något var fel. Fasansfullt fel.

Varför hade det stått ett glas med kallt vatten på soffbordet? Markus hade inte något minne av att han varit ute i köket och hällt upp vatten dagen innan. Han hade ju borstat tänderna och efter det hade han ju lagt sig till rätta i soffan för sin Sopranos-stund. Om han mot förmodan hade gjort det, och under påverkan av gårdagens fylleångor glömt bort, det så borde det vara rumstempererat vid det här laget. Det hade ju stått framme flera timmar i så fall.

Markus satte sig i soffan. Tankarna började snurra. Huvudet var fortfarande tungt. Han tittade sig om i rummet. Tv:n var avstängd. Men den stänger av sig själv efter en viss tids inaktivitet. Inget konstigt där.

Markus reste sig motvilligt ur soffan. Vardagsrummet som denna natt varit ett tillfälligt sovrum låg mitt i lägenheten i anslutning till hallen, sovrummet, badrummet och matsalen. Vardagsrummet var ett stort och ganska mörkt rum utan egna fönster med en låtsaskamin. Lämpligt för mysiga stunder framför Tv:n. Badrummet och det riktiga sovrummet fanns innanför var sin dörr vid en korridor eller hall som ledde ut mot ytterdörren.

Markus gick sakta över golvet in i middagsmatsalen med de stora panoramafönstren med utsikt mot Stockholms inlopp och sedan vidare in i köket. Här såg inget ut att vara onormalt. Diskbänken var ren. Diskmaskinen var tom. Här härskade ordning och reda. I skåpen staplade Markus alltid glasen tre och tre. I en stapel fattades ett glas. Det var bara två glas i en stapel medan det var tre i de andra. Ett glas stod på soffbordet.

Lägenheten hade städats dagen innan och då skulle alla glas vara diskade och uppställda i sin ordning. Så löd städinstruktionen till städfirman. Markus kände med handen i diskhon. Här späddes misstankarna på om att något var fel. Diskhon var fuktig. Det var väl sex-sju timmar Markus kom hem. Det var i så fall då som vattenglaset borde ha hällts upp. Då borde diskhon varit torr för länge sedan. Såvida inte kranen droppat. Markus undersökte kranen okulärt efter bästa (låga) förmåga. Den droppade inte.

– Någon har varit här, sa Markus högt till sig själv.

I samma ögonblick så kom tanken att denne person kanske fortfarande var kvar. Inne i lägenheten. Bara några meter från honom. Markus tog tag i en tom Champagneflaska som stod på fönsterbrädan. Detta tillhygge går lätt sönder på film men i verkligheten är det istället mottagarens skallben som spricker. Problemet nu var istället att flaskan inte var särskilt greppvänlig och dessutom för tung att manövrera snabbt i ett pressat läge. Det var inte ett perfekt vapen. I ett kök finns ofta betydligt bättre vapen men den tanken slog honom aldrig.

Markus tittade försiktigt ut i matsalen och vidare in i vardagsrummet. Solens strålar strilade ner genom fönstren för att slå mot ekparketten och reflekteras vidare in i lägenheten.

Det var så tyst.

Markus gick vidare och passerade sakta matsalsbordet vidare in till vardagsrummet. Det tomma vattenglaset stod kvar som en påminnelse om vart misstankarna hade börjat. Avtrycken från Markus kropp i soffan syntes tydligt. Dörren till sovrummet var halvöppen. Var det möjligen någon som gömde sig bakom dörren? Dörrspringan mellan dörr och vägg var mörk. Utrymmet bakom dörren var tillräckligt stort för att någon kunde gömma sig där. Markus tog ett fastare grepp om Champagneflaskan.

Han lade försiktigt handflatan på dörrens innerkant och tryckte försiktigt till. Hela tiden med ögonen fastlåsta på den mörka springan. Om det visade sig några ögonvitor i mörkret så skulle han vara beredd att slå till. Dörren gick sakta upp och in mot väggen. Det var ingen bakom dörren.

Markus tittade runt i sovrummet. Det fanns ingenstans att gömma sig. Möjligtvis en plats. Under sängen. Markus blev genast trött på sig själv så fort han tänkt den tanken. Hur långt skulle den här infallet av paranoia få gå? Det här började snarast likna en vuxenversion av den rädsla som ett barn upplever när de fantiserar om troll och monster under sängen. Trollen hade i vuxen ålder istället blivit inkräktare. Inkräktare som häller upp kallt vatten till sina fiender för att dessa ska kunna dämpa bakfyllan. Nej, Markus tänkte inte nedlåta sig till att titta under sängen.

Han återvände ut till vardagsrummet och gick till vänster in i badrummet. Lamporna var tända trots att ljuset strilade in från det stora fönstret men detta vari inget ovanligt efter sena kvällar ute.

Badrummet var ganska stort men inte heller där fanns någon naturlig plats för en inkräktare att trycka.

Markus gick ut i hallen igen. Ytan var nu avsökt och faran kunde blåsas över. Resten av lägenheten kunde man nå genom en dörr i vardagsrummet men den dörren var låst eftersom det var omysigt att ha en så stor lägenhet som inte användes. Markus kände på ytterdörren Den var öppen! Men Markus brukade glömma att låsa efter sig vid sina sena hemkomster. Någon gång hade han till och med lämnat nyckeln i låset så att en vänlig granne fick ringa på och lämna den åter.

Han låste dörren och rotade fram sin mobiltelefon ur jackan som hängde på en rockhängare innanför dörren och gick därefter in i köket för att ta ett glas vatten till. Jakt på inkräktare tröttar ut och huvudvärken som tillfälligt pressats undan av adrenalinet hade nu återkommit med full kraft.

I köket kontrollerades mejl och sociala medier. Inget hade hänt av värde. Någon rapporterade från Miami Beach och en annan hade varit på restaurang dagen innan och dokumenterat rätten på tallriken i dåligt ljus. Det såg inte så gott ut. Ingen av de ett hundra trettio sex ytligt bekanta hade postat något av värde.

Åter in i den mer för dagen passande skumma belysningen i vardagsrummet. Det var alldeles för ljust i köket när solen låg på. Dagen skulle nog flyta på med hjälp av soffan, välpuffade kuddar, vatten och TV- serier. Dock inte Sopranos. En sådan aktad kvalitets-TV-serie skulle inte få slösas bort under efterdyningarna av ett fyllerus. En sådan intelligent serie måste ses med viss värdighet. Inte med trög tanke.

Men först skulle kameragalleriet i mobilen granskas. Här hade Markus många gånger hittat godbitar från kvällen före som glömts bort påföljande dag. Och mycket riktigt. Här var bilder från gårdagens middag. Lennarts näsa hade blivit större och rödare allt eftersom kvällen gått. Det hade tydligen varit högljutt vid bordet då man kunde se att övriga gäster då och då samordnat tittade mot bordet där Markus satt. Men de skrattade och det var tydligt att det var någon som vid Markus bord som varit aktiv i rummet. Säkert Lennart med näsan.

Sist i kameragalleriet låg en två minuter och sexton sekunder lång film. Markus klickade och videon började spela upp. Filmen var först mörk men sedan kunde Markus identifiera sin egen hall ur ett snett perspektiv. Han kände igen hallmattan. Markus kunde inte påminna sig att han spelat in någon sådan video men det är inte heller svårt att råka ta bilder och videor av misstag i telefonen.

Men vad som videon visade härnäst fick blodet att isa sig i Markus kropp.

Alla muskler stelnade och håret började mycket långsamt att resa sig i nacken. Kameran rörde sig genom hallen en långsam, beslutsam och stadig kameraåkning in i vardagsrummet.

Det var där Markus först såg sig själv i filmen. Liggande på rygg djupt i soffan med huvudet nedsjunket i kuddarna. Markus tittade på sina kläder. Samma som i filmen. Kameran närmade sig Markus ytterligare till att stanna några centimeter från Markus huvud. Så nära så att kamerans autofokus hade problem att få en skarp bild. Här stannade kameran och rörde sig sakta över olika delar av Markus ansikte. Halsen, öronen, håret, kinderna, läpparna, näsan och sedan länge på de slutna ögonlocken. Markus satt förstenad i soffan. Han såg en hand sträckas ut för att rätta till ett hårstrå som stack ut över ansiktet för att sedan smeka ovanför hans ansikte utan att beröra huden.

Där tog videoklippet slut.

Markus lutade sig tillbaka i soffan. Han var helt tom. Skräcken började byggas upp inom honom. Någon hade varit här.

Han tittade på sin telefon igen och gick in på detaljerna för den filmen. Här gäller det att hålla huvudet kallt. Filmen var inspelad 10.40. Klockan var nu 10.52. Videon var inspelad för bara tolv minuter sedan!

Bison brummade. Han brukade göra så i lägen då intrycken var många. Inte hade han vetat att hans unge kollega hade varit så välbeställd. Men den här lägenheten på Henrikdalstoppen talade för sig själv.

Trots att Markus och Bison hade jobbat så nära varandra under flera års tid hade de bara berört respektive privatliv på ytan. Markus hade dolt sitt ursprung mycket väl. Nästan som en psykopat som lever sig in i en roll av att vara någon annan en den som hen är. Oerhört skickligt ta mig fan, tänkte Bison och brummade på nytt. Han hade vankat fram och tillbaka i lägenheten med händerna på ryggen.

Han hade stått vid panoramafönstret en lång stund och bara beundrat utsikten.

Efter att ha spenderat eftermiddagen på stan stod Markus åter i dörröppningen. När han hade upptäckt att videon var inspelad nyss så ville han inte vara kvar i lägenheten. Markus hade rest sig, gått snabbt med bestämda steg över golvet mot hallen, tagit sin jacka, låst lägenhet och försvunnit ut.

I lägenheten fanns nu förutom Bison två kriminaltekniker. När Markus hade ringt till Bison och berättat vad han hade upplevt hade Bison först blivit förvånad och lite därtill faktiskt lite upprymd. Men det dröjde inte länge innan hans sinne mörknat. Nu var det faktiskt så att hans vän hade blivit överfallen två gånger på relativt kort tid. Ja, ett överfall och en våldgästning om man ska vara noga. Det var därför pådraget blev större än vad det annars skulle vara.

En upprepad attack på det svenska rättssamhället. Detta skulle nog kunna motivera insatsen.

Men den egentliga anledningen var att Bison var orolig för Markus. I normala fall brukade man sällan ödsla av polisens resurser på ett inbrott i en lägenhet men det här var ett specialfall.

Han hade en dålig känsla i magen av hela saken. All hans erfarenhet sa att han att det var något som var väldigt fel. Han ville inte oroa Markus mer än vad han redan var så han bestämde sig för att inte diskutera sin oro med honom. Dessutom var Bison säker på att Markus redan hade analyserat situationen och den senaste tidens händelser fram och tillbaka redan och var väl medveten om vad som stod på spel.

Bison låste blicken vid Gröna Lunds Fritt Fall. Kamerorna blixtrade till i toppen av tornet och de åkande for skrikande ner till marken.

Bison började se ett mönster att det fanns en person någonstans där ute som var skoningslöst aggressiv och saknade den vanliga människans spärrar och förmåga att förstå vad som var rätt och fel. Många brottslingar kunde passa in på den beskrivningen men Bison kände ändå att det här var annorlunda. Han hade inte haft en sådan här känsla någonsin tidigare. Det var som att han var ute på okänd mark. Den här okända personen ville något med hans utredare. Vad handlade det hela om?

Trots all erfarenhet som han bar med sig så kände han sig osäker. Bison drog sig över skägget och gick och mötte Markus.

– Vi kommer att behöva låna din telefon en stund, sa Bison barskt.

– Så de kan dra kopia på de fingeravtryck som finns på den alltså.

Här var det inte tal om att trösta eller krama om. Inte när det fanns frågor som måste besvaras.

– Ja det går bra, ta vad ni vill, svarade Markus. Har ni hittat några fingeravtryck? Handavtryck? Skor? Hår?

– Ja, teknikerna har hittat lite smått och gott men det återstår att se om det är något att ha. Men de har ju jobbat här sedan du ringde. De flesta fingeravtryck här lär ju vara dina.

Markus tittade sig om i lägenheten.

– Störst chans är det att hitta något på telefonen. Eller vattenglaset. Eller kranen i köket.

– Ja vi får se, svarade Bison snabbt. Vi låter teknikerna göra sitt. Du vet hur de blir om vi lägger oss i.

Bison kände inte för att spekulera.

– Fin lägenhet du har. Nu var det Bison som tittade sig om kring. För att sedan titta mot Markus som bara mötte blicken kort.

Markus tittade bort, först över lägenheten och sedan ner i golvet.

– Ja den får väl duga. Jag trivs. Jag har alltid velat ha en utsikt. De tittade menande på varandra och nämnde inte saken igen.

– Nu förstår jag fågeln i min dröm, utbrast Markus. Det var en varning till mig just när jag blev filmad.

– Ehh vad?

Bisons ansikte påminde om en fågelholk. En lite äldre modell som det växt lav på.

– Äh det var inget.

Markus viftade bort det hela. Bison skulle inte förstå. Och Markus förstod inte heller fullt ut. Varför hade skatorna pratat?

Nu kom det ut en tekniker ur sovrummet med en liten plastpåse. I plastpåsen låg två kolsvarta hårstrån.

– Är det dina, frågade teknikern Markus

Var hittade du dem, frågade Markus?

– Under sängen.

Markus fick en plötslig obehagskänsla. Lägenheten hade städats mycket noggrant sedan sist han hade en person med mörkt hår i sovrummet. Senaste städningen var utförd alldeles nyss. Så några svarta hårstrån skulle inte kunna finnas under sängen. Och det rummet var förresten inte på något sätt välbesökt av någon annan än Markus. Som ju hade brunt hår.

– Du har en skada under sängen där det står ut en träflisa. De här håren hade kilat fast sig där.

@outlook.com

Markus vände sig till Bison.

– Var lägenheten låst när ni kom hit?

– Nej det var den inte, svarade Bison.

– Den jäveln, utbrast Markus rakt ut.

Markus hade undersökt hela lägenheten här han vaknat. Utom på ett enda ställe. Det är ju mycket möjligt att inkräktaren hade legat under sängen just i det ögonblicket för att sedan smita ut när Markus upptäckt filmen och lämnat lägenheten.

När Markus hade känt sig löjlig och resonerat med sig själv om troll under sängen så hade ju inkräktaren legat där och tryckt. Bara någon meter från hans fötter.

Inkräktaren hade märkt att Markus vaknat och hade inte hunnit ut. Att dörren varit olåst var det ultimata beviset. Markus hade varit väldigt kall när han gick ut ur lägenheten. Han hade låst dörren just för att få reda på om det var någon kvar där inne. Nu var dörren olåst när Bison kom. Det betydde ju att någon som inte hade egen nyckel att låsa dörren med hade smitit ut.

Markus berättade om sina tankar för Bison. Vad hade hänt om han i nyfikenhet hade tittat efter troll under sängen? Han hade kanske inte levt nu.

Bison som höll med. Markus hade förmodligen blivit mördad i sitt eget hem.

Markus konstaterade också att det verkar som om personen inte heller fick med sig några saker i brådskan. Inget såg ut att saknas i lägenheten.

Det där sista uttalandet oroade Bison. Trodde verkligen Markus att det här var frågan om ett vanligt inbrott? Trodde Markus att någon ville ta hans saker? Hade inte Markus förstått att det kunde finnas ett samband mellan det som hände i Tjusedal och det här? Det var ganska osannolikt att någon blir attackerad två gånger på kort tid på det här sättet. Och förresten hade det funnits gått om tid för inkräktaren att sno med sig både det ena och det andra. Men det hade den personen inte gjort. Det var mycket misstänkt, tyckte Bison. Den inspelade filmen var ett mycket tydligt tecken på att det här inte var ett vanligt inbrott. Vad filmen hade för mening var oklart för Bison. Men den i sig var beviset på att något mycket obehagligt pågick runt Markus.

Kanske var Markus så stressad över den senaste tidens händelser så att hans tanke har fördimmats.

Bison höll fortfarande sin egen oro för sin vän och kollega för sig själv. De skildes och bestämde tid för att träffas dagen därpå med en uppföljning av dagens händelser och hur statusen var för mordet i Tjusedal.

Bison misstänkte att Markus inte kunde ha jobbat särskilt mycket med det fallet. Men det spelade inte någon roll. På det kommande mötet skulle han försöka få Markus att känna sig trygg och bekväm. Han skulle inte pressa Markus så hårt med den här utredningen. Det fick ta den tid det tog helt enkelt. Och polisens egna team skulle kunna sköta mer under hans ledning. Vad Markus behövde var lugn och ro och så att han kunde fundera på - och förstå - vad det var som pågick. Det var hög tid för Markus att fatta sambanden här. Det skulle vara det viktigaste.

Markus bävade för det kommande samtalet med Bison. Han hade ju inte kommit någonstans med Tjusedalsmordet. Faktum var att det fallet bara dykt upp i hans tankevärld då och då. Mest i form av utflytande likvätskor och i samband med måltid. Teamet på polisen jobbade förvisso med att sammanställa bevisläget men han skulle ju vara med. Det hade han inte varit så bra på. För att uttrycka det milt.

Det blev snabbt kväll och Markus hade inte så mycket planerat för kvällen. Han tyckte om att vara ensam och vara mysa för sig själv. Han inbillade sig det i alla fall. Markus brukade väldigt ofta drömma sig tillbaka till vad han brukade känna i sitt förhållande med Patrik. Till den trygghet och värme som han hade känt då. Förhållandet hade bara varat i ett och ett halvt år, men Markus brukade alltid avrunda det till två så att det skulle kännas längre.

Livet var fattigare på pengar då, de levde bara på det studiebidraget och studielånet gav, de levde på små medel, men var trots det mycket rikare då. Markus levde än genom den känslan. Den känslan var fortfarande ganska lätt att framkalla eftersom den låg långt fram i minnet. Det var på detta sätt som han kunde klara av alla de ensamma kvällarna.

Han hade inte träffat Patrik sedan de båda pluggade. Patrik hade ju hoppat av juristlinjen en tid efter uppbrottet och hade därefter kommit in på Polishögskolan. Varför han hade agerat så hade inte Markus förstått. Det var ju som att slösa bort ett och ett halvt års utbildningstid. Men att vara polis skulle ju säkert bli spännande. Och var han var nu var oklart. Markus var alltid lite rädd för att möta honom ute eller på gatan. Hur skulle han reagera? Hur skulle Patrik reagera? Tänk om han kom hand i hand med en annan kille. Markus var rädd för den dagen. Men den skulle väl komma någon dag.

Första delen av denna kväll skulle dock inte bli ensam. Markus hade, då han var ute på stan i väntan på att Bison skulle komma till lägenheten, beställt ett komplett säkerhetssystem till sin lägenhet på Henrikstoppen. Inbrottslarm för dörrar och fönster och därtill total kameraövervakning i alla rum. Leverantören hade undrat om det var nödvändigt med larm för fönstret med tanke på att lägenheten låg på över hundra meters höjd över markytan. Det måste till en väldig viljestyrka hos den tjuven som vill klättra femtiosex våningar för att stjäla. Säkerligen fanns det enklare objekt att bryta sig in i.

Men Markus hade förklarat att detta ändå var nödvändigt och insisterade att installationen skulle göras på det sätt som han tänkt från början. Dessutom skulle takkameror med inspiration från Las Vegas installeras i varje rum. Allt skulle dessutom spelas in på ett säkert sätt. Inte så att det raderades efter fem dagar. Allt skulle spelas in och allt skulle sparas för alltid.

Markus hade även beställt ett liknande system till Manningsholm för installation senare under veckan. Men där var man tvungen att göra installationerna på lite annat sätt med tanke på kulturvärdet på byggnaden. Markus hade förklarat för säkerhetsfirman att de skulle använda trådlös teknik i större utsträckning där och hade inte tagit notis om firmans invändningar om att utvecklingen inte riktigt var där än. Men säkerheten var tvunget att prioriteras för en tid framöver.

Kommande vecka skulle även den obebodda delen av lägenheten tas i bruk och utrustas till att kunna utgöra ett “safe room” att ta tillflykt till närhelst detta behövdes. Men då måste vissa saker ändras. Markus hade redan planerat hur detta skulle gå till. Han var lite besviken att denna lösning inte redan fanns på Manningsholm men nu hade han chansen. Och den skulle han ta när den gavs.

I gammal stil skulle en bokhylla uppföras innehållande en massa böcker. Men en bok skulle vara alldeles speciell. När man tog ur den ur bokhyllan så skulle bokhyllan vika åt sidan och där skulle man komma in i det nyinredda utrymmet. Det var ju en genial idé som inte bara borde finnas i fantasin. Hantverkarna skulle komma redan på måndag och Markus skulle denna kväll förbereda ett NDA (Non Disclosure Agreement - ett sekretessavtal) som de skulle få skriva på innan de blev djupare involverade i planerna. I äldre tider avrättade man hantverkare för att de inte skulle avslöja hemligheter kring byggnadsverk men nu fanns mer moderna förfaranden med stränga klausuler i avtal istället.

När installatörerna för säkerhetssystemet hade anlänt tog Markus in på ett hotell för natten. Dels visste han inte hur lång tid installationen skulle ta och dels så kändes det väldigt otryggt i lägenheten.

Alla som någon gång varit med om ett inbrott vet vilken känsla som sakta smyger sig på. Bara vetskapen att någon obehörig varit inne i det heligaste, ens hem, och i värsta fall rotat runt bland sakerna, kan räcka för att skapa ett stort obehag. Och den frid som normalt ska vara lyst över ett hem var mycket viktigt för Markus.

Morgonen därpå var Markus uppe mycket tidigt. Han hade sovit förvånansvärt gott. Han hade inte drömt om några skator. Däremot hade han drömt att han var inne i en stor pyramid. Det måste väl ha varit i Egypten? Längst inne i pyramiden ekade det när han gick. Det hade varit kallt och mörkt där inne. Han hade sett något som glimrade där inne. Ett stort tecken var utsirat i väggen. Det förgyllt av det renaste guld.

Hotellet i centrala Stockholm hade en mycket fin utsikt över Saltsjön och Stockholms inlopp och hade en takterrass där man kunde dricka sitt morgonkaffe. Det var betydligt kyligare än dagen innan. Han såg båtarna till Djurgården. Han såg den vackra smäckra smaragdgröna hängbron som utgjorde den synliga delen av österlänken mellan Nacka och Lidingö. Bron hade blivit ett av Stockholms signum.

Vid Katarinaparken hade en flock gäss slagit sig till ro. Staden Stockholm var i denna stund obeskrivligt vacker. ”En skönhet på urbergets stränder”, sa en folkkär poet en gång. Det var så sant som det skaldats.

Markus stod och blundade med solen i ansiktet och njöt i fulla drag av morgonen. Det var varmt både av den direkta solstrålningen och av strålningen som reflekterats av vattenspegeln.

Plötsligt försvann solen. Det blev genast kallare. När han öppnade ögonen så upptäckte han att det var spiran på hans egen bostadstorn på Henriksdalsberget som kommit i vägen för solskivan.

Markus såg detta som ett tecken på att bege sig dit upp för att de hur installationerna fortlöpt och om han möjligtvis mot förmodan kunde lära sig att styra tekniken.

I taxin till lägenheten kom han att tänka på Tjusedalsmordet. Det var hög tid att ägna lite tankekraft åt det ärendet. Anledningen till det var bland annat att han senare samma dag skulle han ha möte med Bison på polisstationen om det. Han måste komma upp med något innan Bison blir otålig. Hela situationen var stressande. Det hade i och för sig inte gått någon längre tid men Bison var van att få kontinuerliga leveranser. Det här skulle kunna bli första gången som Markus kom helt tomhänt till ett möte. Om han skyndade sig på Henrikdalstoppen och hade tur skulle han hinna förbi de övriga i teamet för att se om de hade hittat något som han kunde dra nytta av.

Det hade även bildats någon konstig praxis att polisen numera piskade på de civila utredarna något alldeles oerhört för att utredningarna skulle gå snabbare. Vad detta berodde på var svårt att säga, men många inom polisen var ju motståndare till reformen med civila utredare och det här var väl ett försök att försöka göra livet surt för dessa.

Bison var inte en av dessa men även Bison hade ju en chef att rapportera till. Det var långtifrån säkert att den skäggiga skåningen skulle ha någon förståelse för att de senaste händelserna hade påverkat hans kapacitet för utredningen.

Det rimliga hade ju varit att han hade frånsagt sig uppdraget och lämnat det åter om det var så att han inte kunde hantera det. Men det borde han ha gjort med en gång i så fall. Det var det som det var och goda råd var därmed dyra.

Markus började tvångsmässigt tänka på mordet. Sådant brukade sällan ge önskat resultat. Allt detta brukade annars gå med automatik eftersom han helt frivilligt ville tänka på hur olika mordscener hade utspelat sig. Att försöka nysta upp trådarna och bringa ordning i något som var i oreda.

Tanken färdades tillbaka till den groteska scenen i torpet. Kättingen, halsjärnet. Sönderbökade ben och en skalle med en pinne i. De tomma ögonhålorna. Han hade inte fått se några ben eller andra delar men det behövdes knappast heller för utredningen. Att DNA-analysen skulle dröja var naturligtvis en väg ut för att förklara den bristfälliga leveransen. Ett mordärende var ju lättare att utreda när man visste vem personen som dött var. Då hade man ju en tråd att nysta i. Speciellt när de gäller ett sådant här mord där liket och gärningen inte var färskt. Eller sönderbökat. Bisons besvikelse över de uteblivna resultaten i utredningen skulle kanske kunna gå att rikta om till laboratoriet i Linköping. Kanske skulle det inte ens bli någon träff vad gäller DNA och då skulle man få titta på tandkorten och detta skulle ta ännu längre tid.

Vad visste man mer? Förövaren hade förmodligen inte bott i torpet, det var ingenting som tydde på det. Det fanns inte några personliga ägodelar alls kvarlämnade. Bara någon som rökt och lämnat cigarettfimpar. Tänk att någon kan vara så dum att göra detta i dagens läge, tänkte Markus. Det måste väl vara känt vid det här laget att det är lätt att utvinna riktigt bra DNA ur saliv. Men det kunde ju samtidigt vara så som Bison sagt vid Tjusedal - att någon lagt tid falska spår för att förvirra polisen. Men folk som mördar är ofta dummare än de borde för sitt eget bästa. Hade mördaren t.ex. bott i tält utanför huset? När det hela hade utspelat sig på tidig vår hade det varit för kallt och ingen skulle frivilligt campa på det sättet och hade man gjort det så hade man lämnat mer spår.

Men personen hade vistats där en hel del med sin fånge. För att få ut så mycket som möjligt av det hela så länge det varade. Leka med fången som troligtvis hade hållits varm med filtar. Om de nu var så att fången varit där en längre tid. Mycket talade väl för det. Annars hade man ju inte ordnat med så avancerade system med kättingar över hela rummet.

Dessutom verkade det ju som om mördaren låtit kroppen ligga ett tag innan den flyttades. Varför? Allt det här betydde ju att mördaren förmodligen hade bott i närheten i bekvämligheten av sitt eget hem medan fången led dag och natt fjättrad i ödetorpet i mörker och kyla. Om det hela hade ett sexuellt motiv så skulle nog bara orättvisorna ha förstärkt förövarens glädje och njutning över att ha fången så, spekulerade Markus.

Här var taxin framme uppe på Henriksdalsberget och resonemanget om mordet avbröts tillfälligt. Uppe lägenheten var det full fart på installationerna och den välordnade lägenheten såg ut som ett bombnedslag. Massor av utrustning hade anlänt och åtta olika personer var på plats från säkerhetsfirman för att montera upp larm, detektorer, kablar och kameror.

Markus stannade upp i hallen och frågade vem som var förman. ”Förman”, fanns det inte någon, den termen hade inte använts på många år, men det fanns en arbetsledare som för tillfället fanns i matsalen. Markus gick dit.

– Hur går arbetet, är ni klara under dagens lopp, frågade Markus arbetsledaren.

Denne skakade på huvudet och meddelade att det skulle ta ytterligare två hela dagar. Det här var ett avancerat system som skulle kopplas in. Efter detta skulle samma installatörer åka ner till Småland för att sköta installationerna på Manningsholm.

Det lät ju bra då är de är väl inövade för uppdraget. Det var nog illa som det var nu med massor med främmande människor i hemmet utan att det för den skull behövdes ytterligare en omgång personer för installationen söderut. Dessutom fanns det massa värdefulla saker där nere som säkerligen kunde locka någon klåfingrig.

I dörröppningen tornade nu byggaren för projekt “safe rum” upp. En mycket stabil bit med rödlätt skägg och sotarmössa trots att temperaturen nu var hög. Under den rutiga flanellskjortan fanns ett par överarmar som i storlek var fullt jämförbara med Markus lår. Som hämtad direkt från någon motorcykelklubb och placerad i Markus hall. Markus tog initiativet till ett kraftfullt handslag. Markus hade den filosofin att man med ett hårt handlag kunde sätta sig i respekt hos vem som helst på detta sätt få ett övertag som man sedan kunde förvalta.

Detta hårda handslag hade han dock inte något för denna gång. Huden på den andres hand var fet och glansig. Och köttet gav inte vika som det skulle för kraften i handslaget.

Det var en fuskhand! Av artificiell modell. Tankarna gick genast i spinn om vad som hade hänt. Hade han fått armen avhuggen i strid med en yxmördare? Hade den blivit avbiten av ett mäktigt djur såsom en noshörning på Afrikas savann. Eller fått den avsågad av en bandsåg när han sagt att han skulle lämna gänget? Eller någon form av krosskada? Eller hade någon elakartad mikrob letat sig in i handen och ätit upp den inifrån?

Mannen hette Micke, eller kallades i vart fall för det, och tittade skeptiskt på Markus när Markus förevisade sekretessavtalet som nu skulle skrivas på. Micke hade läst igenom avtalet som och för sig inte innehöll något oskäligt utan det stod i princip bara på ren svenska att man ska hålla käft. Och gör man inte det så skulle det resultera i vissa ekonomiska konsekvenser för den som glappat med sin mun. Avtalet skrevs på och Markus förevisade runt vad han hade tänkt sig. Bokhyllan, ytterligare väggar för att skärma av. Helst i ett stabilt material som inte låter sig forceras. Stål, frågade sig Markus högt utan att invänta sig något svar.

Micke hade lyssnat, noterat i ett anteckningsblock ställt kompletterande frågor och meddelat att han behöver respit för att meddela ett budgetpris för entreprenaden då det hela var lite mer komplext än vad han trodde från första början då det endast talats om att en vägg skulle resas. Vidare var det knappast en bygghiss att frakta saker i men Markus menade att det knappast kan vara något problem då man kunde hyra en kranbil och ta materialet genom fönstret. Markus var bra på att finna lösningar så länge han inte behövde exekvera dem själv. Att hitta en femtiovåningars kran var ju enklare sagt än gjort. Respit gavs tills morgonen därpå då även byggnationen skulle påbörjas. En bonus om hundra tusen kronor skulle också utbetalats om det var så att byggnationen tog mindre än en kalendervecka från det att det påbörjats till att byggnationen kunde genomgå slutbesiktning med godkänt resultat.

När entreprenören Micke hade försvunnit ut var det så dags för att åka till polisstationen för att träffa Bison. Domens tid var därmed inne och det skulle avgöras om Markus kunde komma undan med sitt undermåliga arbete i ärendet Tjusedalsmordet. Stressen över detta hade hunnit byggas upp ännu mer. Alla vill ju göra ett bra jobb. Annars skulle de ju inte bli några fler. Så var villkoren inom den nya konkurrensutsatta polismyndigheten. Han kände sig inte alls tillfredsställd med att komma helt tomhänt när han förväntades leverera.

Markus bestämde sig för att nu ta bilen in till stan för att sedan ha friheten att åka ner till Manningsholm direkt efter mötet med Bison för att kunna vara där och möta hantverkarna. Markus tyckte om att köra bil trots den tråkiga vägen ner till Småland och han älskade i synnerhet sin Saab. Den var en fröjd att köra och var dessutom väldigt ovanlig på vägarna. Stolarna var supersköna och reglagen var riktade mot föraren. Tänk att ingen annan biltillverkare tänkt på det. Det är det värsta som finns när någon passagerare ska hålla på och ändra reglage. Det fanns till och med biltillverkare som satte panelen för hastighetsmätare i mitten av bilen. Markus tyckte att det var idiotiskt. Har alla passagerare en rättighet att se förarens instrument? I vilket syfte? Så de kan övervaka och lägga sig i körningen? Nej, någon sådan rättighet fanns knappast. Så skulle aldrig Saab göra. Markus bil hade var nästintill unik faktiskt. Han hade tur som fick tag på ett sådant exemplar som dessutom hade den ovanliga röda färgen.

Nästa bil skulle dock bara ha ren eldrift.

Markus beställde upp hissen. Det gjordes genom att trycka in vilken våning man skulle till. Det var det senaste. Då kunde en dator räkna ut vilken hiss den skulle skicka för att det skulle bli optimalt med de andra som skulle åka samtidigt. Problemet var att man inte kunde ångra sitt val när man väl var i hissen. Där fanns det inga knappar.

Hissen var snabbt nere i källaren, och därifrån gick man i en gångtunnel till parkeringsgaraget. Detta på grund av att berget sedan länge var urholkat av en spårväg och en reningsanläggning och inte tålde att det även sprängdes in ett parkeringsgarage direkt under det höga huset. Därtill hade försvaret haft invändningar mot bygget. Grannarna hade först protesterat men protesterna hade tystnat när de blev varse om hur värdet på deras bostadsrätter skulle påverkas. Men parkeringshuset fick det läggas vid sidan av.

Där stod den, den röda faran, ganska avsides parkerad i det gigantiska halvtomma parkeringsgaraget. Markus körde upp för rampen som ledde upp från parkeringsgaraget och upp i solljuset.

Vad var det nu han skulle säga till Bison? Jo, just det, “vart är identitetsanalyserna?” “Labbet är tröga och segar ner vår utredning!”, ”Dörrknackningen gav ingenting men vad ska man göra?” Något i den stilen.

Och vad var det andra nu. Jo, just det, att kidnapparen och mördaren hade bott i närheten för att regelbundet kunna hälsa på sitt offer och njuta av scenen. Det var ju inte nytt för Bison men det måste sägas högt och diskuteras. Kanske kan han komma på någon vinkel under diskussionen som kunde lanseras. Förutom detta kände sig Markus helt tom. Hade de senaste händelserna påverkat honom mer än han vågade erkänna?

Mördaren måste ha företagit besök hos fången minst en gång om dagen. Fången måste ju få mat och dryck för att överleva.

Det är ju väldigt konstigt att ingen granne har sett något underligt. Det var ju en kidnappning och fångenskap som hade hållit hus i området så någon liten avvikelse borde ju snappats upp av någon av de boende. En okänd bil som kör fram och tillbaka som inte hör hemma i området. Någon som plötsligt börjar bete sig annorlunda. För att ta två exempel.

Markus kom att tänka på den gamla damen Teodora. haha, han skrattade högt för sig själv. Vilken underbar dam. Så parant. Och bar sina kläder i en så god stil. Vältalig och välartikulerad som få. Och vilken karriär sedan. Tänk att ha varit konsul i Doha. Det kan ju inte vara lätt med den kvinnosynen som finns där. Och tänkt att…

Markus ställde dig plötsligt på bromsen. Alla lösa saker i bilen for framåt av retardationskraften. Från bromsarna kom ett rökmoln av friktionsvärmen. Som tur var fanns inte någon bil bakom där på Stadsgårdsleden men väl en buss längre bort som nu fick köra runt Markus bil. Busschauffören hängde på hornet men Markus hörde det inte.

Varför i hela friden skulle det finnas en konsul i Doha? Doha är ju huvudstaden i Qatar. I huvudstäder finns det ambassader. Inte konsulat. Det är aldrig både ett konsulat och en ambassad i samma stad. Det var osannolikt att Teodora sagt konsulat men menat ambassad. Man gör inte sådana fel om man är insatt. Hon hade helt enkelt inte någon koll. Hon hade aldrig varit där.

– Jävla kärring, utbrast Markus eftertänksamt för sig själv i sin stillastående bil. Det här var en sådan situation där pusselbitarna ordnades från det fullständiga kaoset till att falla på plats precis där de hörde hemma så en betraktare att kunna skönja i vart fall en del av hela bilden. En bild som exempelvis skulle kunna visa att en person så snabbt kunde gå från en ”underbar dam” till ”jävla kärring” om det ville sig riktigt illa.

Markus famlade fram sin telefon. Mycket riktigt. I Doha har Sverige haft en ambassad sedan 1977. Och den första kvinna som tillträdde med titeln ambassadör gjorde detta så sent som 2014.

Med denna information stod det alltså klart att Teodora hade ljugit Markus och Miriam rakt upp i ansiktet! Hon hade blåst Markus helt och hållet. Vad kunde förklaringen tänkas vara till detta psykopatbeteende? Psykopater kunde ju ljuga så att de nästan tror sig själva och det här var minsann precis just så. I vart fall inte långt ifrån. Vad mer var det i Teodoras story som inte stämde? Hur detta hade med Tjusedalsmordet att göra kunde lämnas där hän för tillfället. Det här var en irregularitet i utredningen som han visste att Bison skulle gilla. När någon blir påkommen att ljuga i en utredning så ses det alltid som positivt.

Markus kom då att tänka på att vittnen sett “någon ungdom med konstig frisyr” vid tiden för mordet i Tjusedal. Det var tre olika utsagor om detta vid dörrknackningen. Det är märkligt, tyckte Markus efterklokt, att man på ett ställe där det finns ett trettiotal hus och där alla känner alla plötsligt visar sig en person som de inte känner igen. Vart kommer denna person ifrån tro? Detta kunde inte vara en slump.

Med inledande däckskrik, motorvrål och gummirök fortsatte färden nu på Stadsgårdsleden via Gamla Stan in mot Kungsholmen och polishuset. Nu hade Markus äntligen något att komma med när han träffade Bison. ”Saved by the bell” som det heter.

Färden till Kungsholmen gick snabbt och bilen var snart parkerad utanför polishuset. Civila utredare i privata bolag hade inte tillgång till polishusets eget garage så man fick uppsöka sin egen parkering bäst man ville vilket denna gång tursamt återfanns på gatan precis utanför. Däremot hade de civila utredarna skrivbord inom huset. Inte egna så först till kvarn fick avgöra. Markus hade ett favoritskrivbord vid kaffeautomaterna där han hade nära till allt och alla.

Väl på rätt våningsplan möttes han av en inte helt ovanlig syn. Bison vid kaffemaskinen hållandes i en kaffekopp. Nyfylld med hett ångande innehåll.

Därefter följde en betydligt mer ovanlig scen. Bison sken upp när han fick se Markus! Det brukade han aldrig göra annars. Bison var för det första inte de stora uttryckens man. För det andra hade de båda hade alltid haft en ömsesidig respekt för varandra men den hade aldrig varit så kärvänlig så att den förtjänade sådana här breda leenden. Bara professionell. Kollegor emellan. Och förhållandevis strikt. Aldrig hade de exempelvis snuddat tanken att ta en öl tillsammans efter jobbet, bara de två, eller någon gång haft ett djupare samtal om privata saker. Förutom den informationen som Bison mer eller mindre tvingats ta del av när Markus i berusat tillstånd mer än gärna berättat det ena och det andra som normalt borde tillhöra den privata sfärens information.

Men det var väl en kombination av Markus snedsteg när han låtit sin tunga löpa amok till sedan inom polishuset nästintill bevingade citat och graden av intresse och snabbhet för ärendena som gjorde att Bison gillade att jobba med Markus. Markus var en profil, helt klart. Det ska vara underhållande att jobba. Inte tråkigt. Men man kunde ha ett underhållande jobb utan att det var tramsigt och flamsigt. Det passade inte för yrket som utredare. Detta i kombination med att resultat produceras så kunde det inte bli fel.

Bison hade flera gånger kunnat presentera resultat till din chef som fick honom själv att se bra ut. Markus stod för många av de resultaten.

Men denna strikta professionalism till trots sken Bison som en sol där bakom det gråa skägget.

Bison kom mot Markus som förvånat kände en klapp på ryggen. Markus var till och med tvungen att vrida huvudet för att titta på den klappande armen för att förstå vad som hände. Markus föstes förbi sitt favoritskrivbord och in i ett ledigt mötesrum. De båda slog sig ner på var sin stol. Markus vid kortsidan och Bison på långsidan, men väldigt nära Markus kortsida, av ett konferensbord. Bison hällde upp ett glas vatten ur en tillbringare och ställde detta glas framför Markus. Markus stirrade förvånat på glaset.

– Hur är det med dig, frågade Bison och lutade sig fram mot Markus.

Ansiktet, som hade kommit väldigt nära Markus, var fortfarande lika strålande och gav nästintill ett fånigt intryck. Skägget stod rakt ut.

Markus förde vattenglaset till munnen och tog en långsam klunk samtidigt som han betraktade figuren som var lutad mot honom. Han lutade sig tillbaka medan han drack för att öka avståndet till behaglig längd.

Markus hade blivit misstänksam redan vid första ryggdunket. Vad hade han gjort för att förtjäna en alla dessa omhuldande gester? Skulle han få sparken från uppdraget? Skulle hans kontrakt helt termineras? Var det någon annan olycka som var nära förestående när detta försök att invagga i falsk trygghet var över. Vad var det för bomb som strax skulle brisera? Här var det snarare frågan om att försöka minimera skadorna.

Markus ställde tillbaka vattenglaset på bordet. Han visste ju att han trots allt hade bra kort på handen efter att plockat upp upptäckterna med Teodora. Markus visste att Bison skulle tända på alla cylindrar när han fick höra om detta.

– Jo, det är bra. Det har var varit lite hektiskt det senaste dygnet.

– Ja, de kan jag förstå, sa Bison.

– Men du har väl vilat och tagit det lugnt nu, inte tänkt på jobbet och så, fortsatte han?

Markus blev nu helt säker på att Bison gillrat en fälla för honom. Locka honom att säga att han inte har jobbat med sitt uppdrag. Det hade han förvisso inte heller gjort, förutom några minuters tankeverksamhet alldeles nyss. Men den tanke verksamheten hade i och för sig givit en extraordinär utdelning. Men den som gillrar en fälla kan själv snabbt själv gå däri. Och den lärdomen skulle någon i rummet snart bli varse.

– Nja, jag jobbade lite idag på förmiddagen, svarade Markus

Han ljög inte. Kanske skulle ordet ”lite” betonats mer.

– Men det hade du inte behövt göra med tanke vad du har varit med om.

Det var uppenbart att Bison ville spela detta lömska spel lite längre. Nåväl.

– Nej, det är ingen fara alls, det har gått bra, svarade Markus.

– Gått bra?

– Ja, väldigt bra faktiskt.

Bison lutade sig tillbaka i sin stol. Det var väl nu som fällan skulle slå igen och fånga honom. Levande.

Istället kom ett mycket oväntat byte av samtal. Ett försök till fint?

– Vi har skickat in spåren från din lägenhet till analys, sa Bison.

– Håren och fingeravtrycken har gått till Linköping.

– Jasså, jag har ett eget labb för sådant, svarade Markus.

– Ja, men då hade vi missat tid, nu gick proverna iväg idag, så jag tog det den här vägen, sa Bison.

Markus hade inget mot detta. Använde man NFC i Linköping så fick Polismyndigheten betala. För att inte tala om att de skulle vara tvungna att hantera administrationen och eventuellt krångel som beställningen kunde medföra med debitering, ordernummer och så vidare.

– Vem tror du att du hade på besök då?

Bison misstänkte starkt att det var personen från Tjusedal som hade varit på ”besök”. Men frågan var en kontroll för att se om Markus fått samma insikter som han själv.

– Jag vet inte vem det är, svarade Markus. Men jag kan vara se att det inte var något som var stulet från min lägenhet. Så det var inte frågan om någon stöld eller liknande. Ganska sjuk person som ger sig på en sovande person på det där sättet.

Men responsen från Markus var nedslående. Hade han inte förstått sambanden? Bison övervägde för sig själv, medan han tog en mun av det varma kaffet, om han skulle delge sina misstankar. Eller om han helt enkelt skulle hålla käft för att inte oroa. Det fick bli det senare. Något som kunde beskrivas med “helt enkelt” bör sällan motstås. Grabben är ju fortfarande förhållandevis färsk inom det här. Och trots att han visat fantastiska färdigheter inom sitt område så är det här kanske ett sådant tillfälle där intuition genom erfarenhet trots allt spelar en viss roll. Det är vid just ett sådant här tillfälle som agnarna sållas från vetet. Att yppa sina misstankar till Markus var inte görbart. Risken fanns ju dessutom att han då skulle kräva att få personskydd och det kunde man inte få på så lösa grunder som bara en gnagande känsla hos en gammal polisstöt. Faktum var att det inte fanns några bevis åt något håll.

Markus hade visst sina aningar om vad som kan ha hänt.

Han led ju av paranoia så det vore väl konstigt om han inte hade tänkt på saken. Men det han kommit fram till kunde han inte grunda det på några fakta. Givetvis hade han funderat över hur det kunde komma sig att han blivit överfallen två gånger på kort tid men aldrig tidigare i sitt liv. Han utsatte sig absolut inte för större risker nu än vad han gjort tidigare. Det kunde inte varit en slump.

Han var helt klart tvungen att vara på sin vakt framgent men han tänkte inte säga ett dyft till Bison om hur han tänkte eftersom han då riskerade att bli fråntagen sina arbetsuppgifter. Eller än värre - att det placeras en poliskonstapel i dörren vid hans bostad som skulle notera vem som kommer in och ut ur hemmets vrå. Detta skulle inskränka den personliga integriteten. Nej, detta skulle han klara av själv och han kunde skaffa sig sitt eget personskydd den dagen detta, gud förbjude, skulle komma att behövas. Men då skulle han skaffa sig några som höll sig på avstånd och respekterade integriteten fullt ut. Och som signerade sekretessavtal.

Bison höll med om att det var en sjuk person som de hade med att göra.

– Men jag vill ge dig status på Tjusedalsmordet! Markus förde över fokus på något annat innan Bison skaffade sig några idéer.

– Du kanske har läst protokollen från dörrknackningarna, frågade Markus.

– Ja, det har jag gjort, svarade Bison

– Inget särskilt där som du reagerar över, förhörde Markus.

Tystnad. Bison bläddrade igenom dokumenten i sitt minne. Det var ju inte svårt att förstå varför Markus frågade så. Han hade hittat något med relevans i protokollen och det kunde bli en penibel situation av det hela om han missat något. Precis efter att han kallat sig den erfarne i sin interna tankegång.

– Jag menar att jag håller på att titta igenom protokollen, ljög Bison. Vad är det du har hittat?

Markus berättade om att han funnit en mytoman i skepnaden av en gammal dam.

Bison grymtade. Men på ett gillande sätt. Det var alltid tillfredställande att upptäcka att någon ljög, konstaterade Bison. Anledningen de har för att ljuga kunde många gånger vara intressant för utredningen. Han kunde även notera att uttalandet från Teodora inte fanns med i protokollen eftersom hennes utläggning inte var ett svar på en fråga ställd av polismakten. Han hade således inte missat något.

– Är det inte vidare sannolikt, fortsatte Markus, att den person som hade en fånge i Tjusedal bott i närheten av platsen där fången fanns? Den enda bebyggda plats i närheten var just det bostadsområde som vi knackade dörr i. Tre kilometer från Tjusedal.

– Jo, det är väldigt sannolikt, svarade han själv på sin egen fråga.

Markus reste dig nu upp och gick runt i rummet som en amerikansk advokat i sin slutplädering. En modern Perry Mason. I rummet var det förresten Bison som var mest lik Perry Mason.

Markus var inne i ett stim och det var bara för Bison att ta till sig av det som sas. Många gånger kunde man komma undan med att visa ett gott självförtroende då materialet i övrigt är tunt.

– Man måste i det här läget fråga sig några saker, fortsatte han. Nu hade också gester tillkommit. Markus pekade upp i luften. Det är den universella gesten för när man måste fråga sig saker.

– Har det hänt något i detta bostadsområde under denna tid? Har det varit någon anomalitet? Exempel på en sådan sak kan vara att det plötsligen dykt upp någon utomsocknes person vid tiden för mordet. En person som därefter inte synts till. Om man kan hitta en sådan person så har vi nog kommit en bra bit på väg.

Markus spände ögonen i Bison men han behövde inte någon respons från honom just nu. Han såg att Bison var med på noterna. Utläggningen kunde fortsätta på inslagen väg. Markus kände vinden i seglen och han skulle nog komma undan med den här bristfälliga utredningen. I vart fall denna gång.

– Och om vi då för ett ögonblick, fortsatte han, ägnar oss åt protokollen. Är det inte just en sådan utomsocknes person som figurerar däri?

– Ungdomen med håret, triumferade Markus. Som flera sett men som ingen känner till vem det är! Det är ju märkligt att ingen gör det eftersom alla uppges känna alla i området.

Han bad Bison även notera att det låg nära till hands att misstänka att denna främmande ungdom, det vill säga ”ungdom med konstig frisyr”, måste ha bott i något av dessa hus inom sagda isolerade område eftersom denne visat sig ett antal gånger.

– Vilket hus ligger då allra närmast Tjusedal? Från vilket hus kan man gå praktiskt taget osedd till för att hälsa på sin fånge i torpet? Jo, Teodoras hus! Det kanske inte behöver betyda något men jag bara konstaterar att det är så.

– Kan det också vara så, frågade Markus, att det inte fullt ut är en slump att Teodora ljuger för polisen och uppger sig inte ha sett något som helt avvikande i området trots att damen går ut och flanerar i precis samma område som den avvikande ungdomen synts till.

– Är det så att hon i själva verket faktiskt sett något? Vet hon något som inte vi vet?

Markus visste att allt det här hade sina brister. Stora brister. Hur denne ungdom skulle kopplas till Teodora var långtifrån klart. Bara för att hon ljugit för polisen och föreföll vara mytoman gjorde ju inte att hon hade något som helst med det som försegott ute i skogen tre kilometer från hennes hem att göra. Och ungdomen kunde ju mycket väl varit en avlägsen kusin till någon som var på besök för att sedan åka tillbaka till stadens sus och dus och andas lite havsluft.

Men Markus kände på sig att det fanns något i berättelsen. Något som var värt att nysta i. Det var något med hela den här historien som kändes olustig. Något gjorde att han kände sig obekväm. Markus kunde inte fixera exakt vad det kunde vara men det skulle säkerligen visa sig när den har oredan lösts upp. Givetvis skulle Markus redan kollat det hela mer, ringt upp vittnena och frågat ut den om den där ungdomen. Vad det var för konstigt med frisyren exakt? Vem var ungdomen? Kanske kunde denne person avföras. Men det hade ju inte funnits tid för detta.

Bison var tyst. Det behövde man inte tolka på annat sätt att han tänkte intensivt. Plötsligt försvann han ut ur rummet och kom tillbaka med en bärbar dator.

– Vad hette damen sa du, frågade han?

– Teodora Kröger, svarade Markus. Det var i vart fall vad hon påstod.

Pekfingret valsade över tangentbordet. Ack så sakta men ändå taktfast.

– Det finns också en annan person skriven på hennes adress. Han heter Lukas Kröger.

Direkt efter mötet med Bison hade Markus åkt ner till Manningsholm för att förbereda och övervaka installationen av säkerhetssystemet. Det var på Manningsholm som han kände sig trygg. Varje gång han körde den långa allén på väg fram till huvudbyggnaden så kände han att han kom hem.

Bison skulle fara efter söderut dagen därpå så att de båda kunde hälsa på den gamla damen Teodora. De skulle även hälsa på de vittnena som sagt att de sett en ungdom med konstig frisyr. Men främst skulle Teodora få förklara sitt beteende någon vecka tidigare. Markus såg fram mot att pressa henne på sanningen. De övriga besöken var dock bokade och kunde väl tas via telefon, men nu när de ändå var nere så kunde de ta dessa intervjuer live vilket var bättre eftersom man hade en chans att få ut mer och dessutom i bästa fall se vem som ljög och vem som talade sanning.

Besöket hos Teodora var inte bokat. Hon skulle överrumplas och överraskas för bästa effekt. Denna gång skulle inte Markus låta sig imponeras av några förvirrande skrönor från den fina diplomatiska världen. Tanten ljög ju inte ens bra. Ville hon bara spela polisen ett spratt för att se hur dumma dom var? Markus förbannade sig själv att han satt där i öronlappsfåtöljen med tindrande ögon och sugit i sig informationen som en lättlurad, lallande dåre. Men vem kunde å andra sidan föreställa sig att den paranta damen skulle vara en så djävulsk lögnerska. Eller var det möjligen så att allt var ett missförstånd. Hade hon, i ett tillstånd av stress av att ha Polismakten på besök, sagt Qatar men menat något annat. Markus hoppades lite att det var så men allt tydde på att den gamla damen visste precis vad hon gjorde. Men varför honom ljugit så uppenbart återstod att se. Teodora Lögnerska verkade ju vara långt smartare än så.

Det var underbart skönt att vakna upp på Manningsholm. Det här var hemma för Markus och det finns inte någon skönare känsla än att vakna upp hemma. I sin egna bekväma säng. Han var precis som vanligt helt ensam i den mäktiga huvudbyggnaden.

De två flyglarna var uthyrda till två familjer som jobbade med jord- och skogsbruket på ägorna.

Markus hade sitt sovrum längst upp i huvudbyggnaden mot den norra gaveln och hade blivit väckt av en ivrig hackspett som försökte sig på att penetrera en av ekarna utanför Markus fönster. Hackspetten gav aldrig upp liksom. Hade han tänkt sig att borra hål på hel eken? Det var ju knappa två meter i diameter så det skulle i så fall vara ett stort projekt. Men han verkade verkligen försöka.

”rrrrrrrrrrrr”.

Men åhhh…gick han på extacy eller??

Markus la kudden över huvudet och funderade en kort stund på om han skulle hämta farfars gamla älgstudsare, den så kallade ”muskedundermadame” och ge hackspetten en läxa som den sent skulle glömma. Han hade ju licens men det var oklart om detta ändå var i enlighet med lagens bokstav. Men en muskedundermadame var nog inte det optimala vapnet för hackspettar. Men en hagelsvärm skulle ha gjort underverk.

Ljudet av hackspetten hade ju längre morgonen lidit drunknat i ett annat ljud. Det hade nämligen börja blåsa så det gamla husets fönster börjat skallra. Detta överröstade Hacke Hackspett.

Manningsholm låg ju vid en havsvik där vinden kunde få ordentlig fart innan den slog mot herrgårdens stenväggar. Markus halvöppna sovrumsfönster hade blåst igen med en smäll så Markus hade hoppat högt av överraskning. Han hade tagit det som en signal att gå upp. Han brukade ha sitt fönster halvöppet för att kunna höra naturens ljud där ute i natten. Men med Hacke och blåsten hade det blivit för mycket av den varan.

Markus gick ner för trappan och in i köket där han hade laddat kaffebryggaren och anslutit en timer så att kaffet skulle vara klart just i denna stund. Och det var det.

Allt var i sin ordning denna morgon. Inga smygande eller gömda inkräktare. Kaffet redo. Markus hällde upp en stor kopp nybryggt kaffe och tog därefter en djup klunk och svalde.

Kaffet smakade gift! Någon form av mögel!

Markus fick genast spotta ut det som var kvar i munnen i panik. Men munnen kändes fortfarande kontaminerad. Smaken dröjde sig kvar. Vid den påföljande kontrollen av bäst-före-datumet uppvisade att detta passerats redan i april för två år sedan. Han måste fått tag på ett paket som stått längst in och gömt sig.

Markus vandrade ut på trappan. Fortfarande i sin röda morgonrock. Morgonrocken hade han döpt Hefner eftersom han sett på tv att den gamle Playboymiljardären alltid hade något liknande på sig. Rocken tillsammans med miljarderna utgjorde likheterna, men där slutade de. Markus var inte någon Playboy.

Solen hade börjat värma men den kraftiga vinden var kylig. Markus fick använda all kraft för att inte den tunga ekporten till Manningsholms huvudbyggnad skulle flyga upp i den kraftiga vinden. Han gick med snabba steg till den ena flygeln för att se om där fanns något kaffe att få låna. Där var inte någon hemma. Hela den högra flygeln var nedsläckt och såg ut att vara öde. Markus tittade in genom fönstret genom att skugga ansiktet med händerna mot fönsterrutan. Fullständigt öde.

I den andra flygeln öppnade en man. En ganska alldaglig, medellång man med tunt grått hår. Bengt James hade varit föreståndare på gården så länge Markus kunde minnas. Det var han som skötte den dagliga driften av ägorna. Det var Bengt som såg till att djuren sköttes, att skogen avverkades som den skulle. Det var han som bytte trasiga lampor och lagade strejkande båtmotorer. Eller han omhändertog i alla fall problemet även om han inte gjorde allt själv. Denna dag var tanken att han skulle hjälpa till med ett mycket ömmande problem.

Markus förklarade sitt ärende att han gärna skulle behöva låna lite kaffe. Bengt hämtade ett helt paket kaffe som han lämnade över till Markus.

– Vart är familjen Kewchiangwang någonstans, frågade Markus.

Familjen Kewchiangwang bodde i den ödelagda flygeln.

– Är de ute och reser?.

– Ja, svarade Bengt. De är och hälsar på släkten i Thailand. De reste igår och ska vara borta en månad.

– En månad, utbrast Markus.

Han hade inte ens varit i Asien.

– Det passar rätt bra, det är lite lugnare just nu. Och jag har tillräcklig hjälp med djuren ändå. Vi lånar lite folk från Björkösund om med behövs.

De diskuterade några ärenden på gården innan Markus fick ursäkta sig och trava tillbaka till huset igen på grund av tilltagande nedkylning och kaffetörst. Det hade blåst kyligt kring benen och under hela samtalet. Den kyliga luften hade även virvlat upp under Hefner.

Jaha tänkte Markus, här har man i alla år haft fler heltidsanställda än vad som tydligen behövdes. Men så kom han på sig själv att vara för snål. Det är alltid bra med någon extra hand på gården och det kanske underlättade för djuren. Och klart att de skulle få hälsa på sin familj.

Bengt var verkligen en klippa. Men han var 63 år och skulle snart gå i pension. Hur skulle han kunna hitta en lika trofast förvaltare till gården? Detta problem skulle nog växa sig större, förutspådde Markus. Själv kunde han bara teorin bakom gårdsskötsel. Men det hjälpte inte långt. Djuren skulle inte bli mätta på teori.

Allt jordbruk på Manningsholm ställdes om till ekologiskt efter ett beslut som Markus tagit strax efter att han fått överta kontrollen över gården. Markus far hade först motsatt sig detta men hade sedan givit med sig.

Markus tyckte att det var mycket obehagligt att gå i ladugården för att se de djur som han ägde i ögonen och sedan skicka iväg dem till slakt. Kor, kalvar och tjurar var ju väldigt söta djur så det minsta han kunde göra var att se till så att de skulle ha ett så bra liv som det bara gick. Visserligen gick djuren ute mycket redan under faderns tid men det berodde mera på att de skulle hålla ängsmarkerna öppna. Sedan dessa har gården växt, antalet djur blivit fler trots omställningen men de fick leva helt enligt det ekologiska regelverket. Kalvarna föddes i avskildhet och fick dia längre och djuren fick vara ute ännu längre. Dessutom fick de ett annat foder än vad de fått tidigare.

Omställningen hade blivit en succé. Priserna på ekologiska varor hade förvisso sjunkit med tiden men marginalen var fortfarande högre och omsättningen hade ökat i takt med att gården blivit större.

Markus hade för en tid sedan beställt en utredning om man också kunde producera ekologiska ägg vilket det var brist på. Eftersom gården redan producerade potatis, morötter och palsternackor och regelverket för ekologiska ägg bland annat föreskriver att hönorna ska få ”picka på rotsaker” så kunde man använda de egenproducerade rotsakerna. Men frågan som kvarstod nu var hur man skulle kunna kombinera eventuell storskalighet med ekologi. Man behövde väl ha minst tiotusen hönor om det skulle vara någon idé. Detta var fortfarande under utredning och Markus hade inte hört hur det gått och glömde fråga Bengt vid kaffelånet. Hönorna fick avvakta till förmån för något mycket viktigare. Det heliga morgonkaffet.

Väl uppe i köket upptäcker Markus att det var gammaldags kokkaffe han fått. Det var i och för sig rimligt att det var så, Bengt var ju något till åren och uppskattade förmodligen det traditionella sättet att tillreda sitt kaffe. Han drack säkert på fat dessutom. Sugandes på en sockerbit. Men någon kaffekittel syntes inte till i detta numera moderna kök.

Markus fick vackert springa ut igen till husets gavel där Markus farmor, och generationer före henne, inrett ett gårdsmuseum med gamla saker från förr. Det var inte något stort museum utan bakom den grova dörren som låstes upp med en stor rostbrun nyckel fanns ett enda rum med främst köksföremål.

Och där på en hylla stod en illröd kaffekanna från Kockums. Markus tog ned den från sin hylla, dammade av den, låste utrymmet och återvände för tredje gången till köket. Med hjälp av Google sammanställdes informationen om hur det gick till att koka kaffe på detta uråldriga sätt.

Så. Till slut var kaffet kokat, för säkerhets skull även silat, sedan upphällt. Med dagens tidning och denna kopp slog han sig så ner i köket för att avnjuta denna heliga stund.

I tidningen stod det inte så mycket nytt. Den annalkande rymdstenen hade förutom svarta, feta domedagsrubriker fått en mer noggrann beräknad bana och faran hade tonats ner. Precis som Markus hade misstänkt. Det skulle inte bli någon direktträff med hela stenen, stenen hade en för hög hastighet för detta utan den skulle passera jorden för att inte återkomma på sjuttio åtta tusen år. Faktum var att den aldrig hade varit i solsystemet tidigare utan kom utifrån någonstans men den skulle den få en omloppsbana med hjälp av närkontakten med jordens och dessförinnan Jupiters gravitation som tvingade den ändra bana. Om sjuttio åtta tusen år var oddsen sämre för jorden. Då hade man beräknat en direktträff. Men det var ju knappast något att oroa sig för i denna stund.

Däremot fanns det, redan vid den förestående passagen, en risk att stenen skulle komma att brytas sönder och så få fall kunde det bli väldigt oberäkneliga följder. Hur stora dessa fragment skulle bli var omöjligt att säga men det skulle potentiellt bli tal om stora skador om fragmenten som lossnade var av större modell.

I Finland låg ett nybyggt kärnkraftverk i linje med stenens färdväg och man diskuterade nu vad ett eventuellt nedslag skulle innebära. De flesta experter uttryckte sig finländskt försiktigt att det skulle nog inte vara så bra om kärnkraftverket träffades. Inte ens om kraftverkets hade stängts ner i förväg. Det skulle bli frågan om stora mängder radioaktivt stoft som skulle spridas i atmosfären, Ett stort område skulle be obeboeligt för några tusen år framöver. Även grannländerna skulle drabbas.

Tidningen verkade älska att vända och vrida på alla delar av detta möjliga strålande scenario. Det lät onekligen dramatiskt. Ett sådant scenario var dock ytterst osannolikt. Men även en tryckvåg skapad av en endast förbipasserande rymdsten skulle potentiellt kunna orsaka direkta skador på verket så som diverse elektroniska fel. Det hade man ju sett tidigare. Kärnkraftverkets ägare försäkrade att man hade reservkraft. Men tidningen konstaterade att det trodde man sig ha i Fukushima också. Ända till det att reservsystemen översvämmades.

Som om det inte var nog med rymdstenen så hotades även södra Sverige få besök av stormen Sigrid under dagen. Sigrid skulle komma in så smått under den tidiga morgonen för att visa sin fulla kraft redan under eftermiddagen med sina trettio sex sekundmeter i byarna. Det var nog Sigrid som introducerat sig genom att skallra i hans sovrumsfönster och tysta Hacke.

I övrigt var det inte något speciellt som hade hänt. Någon fylltratt som tydligen var kändis talade ut. En annan hade problem med hår.

Markus skulle möta upp Bison vid semesterhusområdet vid Tjusedal. Den avtalade tiden närmade sig.

Han ville absolut inte att Bison skulle se Manningsholm eftersom han då skulle få en felaktig bild. Att Markus hade undanhållit information. Att en sådan bild dock var den korrekta men den lilla detaljen valde Markus att bortse ifrån. Men han förstod att Bison var honom på spåren. Bison hade ju olyckligtvis fått se Markus lägenhet. Och det var inte en lägenhet som vem som helst skulle kunna köpa.

Han hade kommit ut som homosexuell. Det fick räcka som information. Det var värre att komma ut som snuskigt rik.

Bilen stod redan framme på sidan av huvudbyggnaden och han for iväg. Det var bara en dryg timmes bilfärd på mycket roliga, snirkliga, vägar så tiden gick snabbt. Den hårda vinden tog då och då tag i bilden som om den ville tvinga den av vägen. Men Saaben parerade lätt. Den var vindstyv.

Väl förbi det lilla söta rosa huset så började en lång backe som grusvägen vindlade upp för.

Där upptäckte Markus Bisons bil med varningsblinkers på. Ena passagerardörren var öppen. Något måste ha hänt. Men ingen Bison sågs till.

Så såg Markus vad som hade hänt. Framför bilen låg en lång tall och blockerade vägen. Kunde detta möjligen varit Sigrids första offer? Tallen hade stått grunt i en sumpmark och hade inte lyckats få tillräckligt grepp för att stå emot de allt kraftigare vindarna.

– Den har nog blåst ner precis nyligen.

Bison hade kommit upp precis bakom honom. Det var enkelt att smyga när stormen susade i öronen. Han hade varit ute i skogen och tagit en teknisk paus.

– Vi får parkera här då, konstaterade Markus. Det är väl bara typ två hundra meter till första huset?

Bison såg inte så glad ut att behöva gå en sådan lång sträcka. Men alternativen var ju få. Man kunde i och för sig åka runt åt andra hållet men det var ju flera mil.

De parkerade bilarna vid vägkanten klev runt tallen och började trava.

Bison hade redan identifierat de tre hus som de skulle besöka genom att ringa in den på en karta. Det var i dessa hus som man pratat om den där ”ungdomen”. Penna och block var redo.

Familjen Bengtsson bodde på en liten tvärgata från huvudvägen och hade ett mycket fult panelbeklätt hus inne på en ovårdad tomt. Mannen i huset, Birger, hälsade välkommen och de sig ner på den inglasade uteplatsen. Markus fåtölj var tillverkad av grovhuggna trästycken men den var bekväm tack vare den tjocka grönvitrandiga dynan. Frun i huset, Vera, kom med kaffet i små mycket gamla kärringkoppar. Vera var späd, tystlåten och timid. Kopparna var omöjliga att dricka ur på ett värdigt sätt.

Bengtssons hade redan träffat Bison förra gången så Markus fick presentera sig ytterligare och besvara de sedvanliga frågorna om han var privatdeckare.

Markus brukade svara vänligt att det var han inte, även om det naturligtvis fanns inslag av det yrket i detta men att de arbetade med moderna metoder som var fullt sanktionerade av det allmänna vilka även betalade för tjänsterna enligt särskild föreskriven ordning. Frasen var väl inövad vid det här laget.

Bison frågade lite inledningsvis om de har gjort några iakttagelser sedan sist. Men det hade de inte gjort. Området hade ju sitt stillsamma liv. Det var ju högsäsong och stugorna var bebodda. Så de enda irritationsmomenten var en och annan lövbrasa och långvarigt surr från gräsklippare.

Lövbrasa, såhär års, tänkte Markus. Det lät konstigt. Personen som eldat hade nog bara eldat diverse skräp. Markus kunde inte förstå varför man i hela friden eldade löv. De var väl bara att samla ihop antingen i en kompost eller lägga på en enslig del av trädgården med lite ris över. Vips skulle ju löven vara borta till året därpå. Så var ju naturens gång. Maskar och mikrober kunde lösa detta helt utan bolmande illaluktande lövbrasor.

Men då missar man givetvis det primitiva behovet av att göra upp och vakta en eld. Markus konstaterade att människor har, trots evolutionens gång, förvånansvärt många primitiva behov kvar som de måste få utlopp för.

– När ni fick besök från polisen förra gången så nämnde ni något som var udda här… nu hade Markus tagit över. Han ville få detta överstökat för att kunna hälsa på Teodora som även hade berövat honom delar av hans nattsömn. Teodora och Hacke hade jobbat i skift för det syftet.

– Det var riktigt otäckt faktiskt, började Vera och tittade på sin man som om hon sökte tröst i en svår stund.

– Berätta, sa Markus.

– Jag var i skogen och plockade kottar när han kom.

Nu var det Bison och Markus som kollade på varandra.

– ”han kom…”, frågade Bison

– ”kottar”, frågade Markus

De hade frågat samtidigt och i mun på varandra. Men det var uppenbart att frågorna kommit från två olika utgångspunkter.

– Jag brukar plocka kottar att elda med, förklarade Vera.

Markus var nöjd med att hans fråga besvarats först även om Bisons fråga möjligtvis varit mer arbetsrelaterad. Men det var ändå svårt att förstå att någon kunde vara så snål så att samlade brännbart i skog och mark.

– ”han kom..”, upprepade Bison.

– Jag hörde bara att det rasslade till bakom mig.

Vera sa inte att det rasslade till. Hon sa att det ”wassle te” Det var en märklig dialekt de hade i trakterna.

– Sedan, Vera sänkte rösten något för dramaturgins skull, kom han över skogen med full fart mot mig. Jag blev jätterädd.

– Men du gömde sig bakom ett träd, fyllde Birger i.

Birger log.

– Ja, han hade ju svårt att komma nära mig då. Han var ju ganska stor och klumpig.

– Vad hände sedan?

Markus hade återgått till det arbetsrelaterade.

– Vi stod bara och tittade på varann ett tag. Sedan vinglade han iväg.

– Men hur såg han ut? Vinglade? Markus hade börjat ana oråd. Det var något som inte stämde här.

– Ja, han var stor.

– Hur stor?

– Jättestor och full och klövarna…

– Klövarna?

Bison såg mycket skeptisk ut. Där bakom skägget.

Det var bara en millisekund ifrån att Markus hade frågat ”full?” Men han hejade sig när han plötsligt förstod vad det handlade om.

– Vera pratar om en full älg, bröt Markus in. Visst gör du det, Vera?

– Ja, bekräftade Vera. Sedan hörde jag honom lite senare och…

– Stopp, det räcker.

Bison hade fått nog.

– Har ni sett något mer konstigt i området, frågade Bison. Något annorlunda.

– Ja, det var ju en kille som jag inte sett här förut, berättade Birger. Men det kan ju vara någon grabb som bor här så klart. Men jag kände inte igen honom med en sådan frisör.

– Frisyr? Markus var otålig.

Det här var annat än fylleälgar. Nu började det brännas.

En mörk och illavarslande blick från Bison fick honom att varva ner. Och om det var så att den här personen hade något med mordet att göra så var det ju av viss vikt att få ett bra signalement. Sådant kunde inte kunna stressas fram.

– Håret stod liksom rakt upp. Nu var det Vera som pratade igen och visade med händerna ovanför huvudet format som ett upp och nedvänt V.

– Jaha, en mohawk, sa Markus och noterade i sitt block.

Han mötte därefter Bisons blick igen som denna gång lyste ögonen förvåning istället för ett varnande mörker.

Förmodligen över Markus plötsliga och oväntade kunskaper i ämnet dagens frisyrer. Att det fanns fler typer av hawk-frisyrer såsom deathhawk, crosshawk och trihawk fick läggas därhän för tillfället. Dessa detaljer fick man återkomma till om det behövdes.

Som tur var skulle Bison aldrig få veta vad som var källan till kunskaperna. Markus hade nämligen fått den från vad som kan närmast kan beskrivas som en kärleksfilm av det lite grövre slaget. Där inte manusförfattandet precis fått en framträdande roll, om man säger så.

Inte heller titeln hade givits någon större konstnärligt handlag. ”The Mohawk Revenge” var en vid det här laget en rätt gammal film som handlade om två punkkillar. En av dessa hade just en sådan frisyr och hade tagit hand om en annan kille på ett sätt som han enligt uppgift förtjänade väldigt mycket. De hade ”kramats hårt” om någon nu mot förmodan skulle komma på tanken att göra en fin omskrivning av det hela. Och sedan dess hade Markus haft en viss dragning till just personer med en sådan frisyr. Han tyckte helt enkelt att det var väldigt sexigt även om det inte gick att förklara varför. Sin dragning hade han inte så mycket för eftersom det var synnerligen sällsynt att någon hade en sådan frisyr i dessa moderna tidevarv.

Men med denna detalj till utredningen tilltog plötsligt Markus intresse för intervjun. Något som han skämdes för, men det var ju inget att göra åt.

– Ni är säkra på att det var en grabb?

Bison var känd för att sköta förhör och intervjuer mycket metodiskt med öppna frågor och frågor som uteslöt varje annat alternativ. Så som denna.

– Ja, absolut, han hade ärmlös tröja på sig och hade nog varit mycket på ett sånt där ... gym., svarade Birger med nästan en avsmak för ordet “gym”.

Som om han svalt en bittermandel. Gym var tydligen inte Birgers melodi. Muskler ska framträda med hjälp av hederligt kroppsarbete.

– Håret var rosa i toppen, inflikat Vera. Och ljust nertill. Blont.

– Rosa? Blont?

Markus utbrast detta häpet och dessvärre även med illa dold förtjusning. Obygderna vid Lofta Utkik överraskade!

– Var såg ni personen, frågade han?

Vad var det där för kille tro, tänkte han.

– Nere på vägen ve bommen, svarade Birger som nu verkade ha spottat ut i Bittermandeln och sköljt ur och rensat käften så att det var möjligt att prata utan att få en min av avsmak.

– Åt vilket håll?

– Från Utkika.

Markus visste att Utkika var ett smeknamn på Lofta Utkik. Han visste också att den väg Birger pekat ut var den vägen som gick till Tjusedal. Bommen låg vid den lilla vägen som gick ner till Teodoras hus. Var detta möjligen ytterligare en pusselbit som föll plats? Markus tyckte att det fortfarande var för tidigt att säga.

Samtalet på pågick ytterligare en stund och signalement gav ledtrådar om kläder längd, gångstil med mera.

Men Markus visste att dessa uppgifter inte skulle vara så mycket värt eftersom folk glömmer bort sådana detaljer snabbt. Möjligtvis kunde hårfärgen stämma eftersom Vera redan vid tiden reagerat på färgen. Men det var först senare hon fick anledning att tänka på färger på kläderna eller längden på killen gjorde att de uppgifterna var osäkrare. Paret uppskattade åldern till 15-30 år. Det var ju ett mycket stor spann men de hade bara sett personen på långt avstånd.

Några femtonåriga mördare skulle knappast gå lösa här i trakterna, dessa var lätträknade i den svenska kriminalhistorien, men däremot en bit över tjugo så ökar frekvensen av mördare, tänkte Markus.

De fortsatte till de andra två husen och de gav samstämmiga uppgifter på ett övergripande plan även om vittnesmålen skilde sig något åt från varandra i detaljerna. Bison kunde snäva in åldersspannet till mellan 20 och 30. Och håret hade definitivt haft inslag i rosa nyanser av mohawkmodell. Först kanske man kan tycka att det är vansinne att man, om man håller någon fånge och därigenom kommer att vara på flykt från lagen, färgar håret på ett sådant uppseendeväckande sätt.

Men efter intervjuerna föreföll det snarare som ett genidrag. Ingen kunde ge en enda detalj på hur ansiktet såg ut. De hade bara sett ett konstigt hår.

Markus tyckte att det här spåret givetvis måste undersökas mycket ingående och noggrant.

Var fanns Mohawk nu och vem var han exakt? Detta måste tas reda på. Skälen till det var naturligtvis flera än ett.

Så var tiden inne för Teodora. Eller tiden var ute, som Markus hellre ville formulera det.

Det var dags att se vad som stod på i det stora huset vid vägens slut. Varför hade Teodora ljugit? Och varför hade hon ljugit så klantigt för Markus och Miriam. Damen verkade ju smart i övrigt. Talade helt utan fel och uppförde sig belevat. Det var en gåta som skulle få sin definitiva lösning.

Markus och Bison gick på den större vägen ner mot vägbommen som Birger pekat ut. Det var förlängningen av den grusväg som blockerats av tallen längre ner. De fick tala med förhållandevis höga röster för att höra varandra i blåsten trots att gick precis bredvid varandra. En mindre gren av en tall blåste av och lade sig på vägen framför dem.

Strax innan bommen, som nu var låst med ett kombinationshänglås, fanns Teodoras avtagsväg ner till huset och vattnet.

Markus kände hur spänningen ökade för varje steg. Snart skulle de skymta det stora vackra gula huset. Markus såg framför sig hur en spetsgardin diskret skulle dras undan av en knotig, skinntorr, vit kärringhand för att upptäcka de mycket ovälkomna gästerna.

Skulle tanten blåneka? Skulle hon vägra att öppna? Snart skulle han veta.

Så skymtade det kraftigt lutandet grönfärgade ärgade taket på huset och snart uppenbarade huset sig i sin helhet fram för Markus och Bison. Vilket kråkslott, tänkte Markus.

Men det var det finaste, fräschaste, och mest spännande och fantastiska kråkslott han någonsin sett. Markus kastade ett öga på Bison och han kunde se att även Bison beundrade huset. Och inte en kråka någonstans. Möjligtvis en skata gömd därinne. En talande sådan dessutom.

Markus och Bison såg genast att huset var mörklagt. Fönstren var täckta av ljusa rullgardiner.

Helvete, tänkte Markus. Det finns ju ingen här! Teodora hade flytt fältet.

Han som hade sett fram mot att pressa Teodora med sina frågor och skapa en olustig situation för henne och se om den skinntorra tanten hade förmåga att svettas.

Den gamla eken vid huset susade ödesmättat i vindbyarna. Varje liten kvist vek sig följsamt för vinden. Men så hade den gjort genom flera sekel. De här byarna var inte något nytt för eken.

Markus och Bison tog var sitt håll runt huset. Markus till höger och Bison till vänster. När Markus fick runt husknuten möttes han av en vindby som fick honom att stanna i steget

Han såg havsviken. Det var en väldigt stor havsvik som skar in flera mil in i landskapet, mycket större än den vid Manningsholm, och vinden fick bra fart över fjärden. Här var det en bra bit ut till det öppna havet eftersom en hel skärgård låg emellan. På avstånd såg han även Björkösundsbron.

Över gräsmattan ilade en liten ekorre.

På gaveln fanns ett fönster som inte riktigt var täckt av rullgardinen. Fönstret satt högt och han fick stå på tå för att nå upp för att kika in. Markus kupade sina händer framför ögonen och tittade in i husets innanmäte.

Det var förhållandevis ljust där inne då de ljusa rullgardinerna inte hade förmått att mörklägga husets innanmäte. Mitt i rummet fanns ett runt bord. På bordet stod en vas med nedvissnade snittblommor. Vasen och blommorna var täckta av en glaskupa. Hade huset utrymts i en sådan hast så man inte hunnit ta ut blommorna och kompostera dessa? Å andra sidan hade ju någon tagit sig tid att dra ner gardinerna. Det hela var motsägelsefullt.

Markus tyckte sig plötsligt se en skugga röra sig längre in i huset inne i ett intilliggande rum. Var det någon där inne som lurade i mörkret? Han fokuserade noga på den punkt till höger inne i ett inre rum där han trodde sig sett skuggan. Nej, det var nog inbillning.

Huset var ju otvetydigt tomt. Eller?

Det var jobbigt att stå på tå så han fortsatte sin promenad runt huset. Fortfarande med blicken mot fönstret och skuggan så snubblade han på ett rör som stod upp ur marken. Det såg nästan ut som ett periskop. Periskopet var rostfärgat och tillverkat i tjockt järn och stod upp någon meter över markytan. Förmodligen någon ventil. Han kände på utloppet. Därifrån strömmade en iskall luft ut.

Markus fortsatte förbi en till bredden fylld blå regntunna som stod under en stupränna. Kanterna på den blåa tunnan hade fått en grönaktig färg av alger som tonade bort i djupet. Vattnet i tunnan var kolsvart och han kunde inte se någon botten i tunnans mörka djup Vad doldes i botten av den här tunnan?

Markus ögon justerade plötsligt fokus. Istället för mörkt vatten såg sig själv med en blå himmel i bakgrunden. Markus betraktade sitt ansikte i vattnet. Han började se gammal ut. Men han hade hållit sig fräsch länge. Orättvist länge faktiskt. Men den tiden började vara förbi. Inga krämer i välden skulle snart hjälpa mot förfallet. En vindby krusade vattenytan i tunnan och bilden av hans ansikte löstes upp.

Markus var framme på framsidan mot vattnet. En stor kortklippt slät gräsplan sluttade ner i vattnet framför huset. Där fanns även en brygga med ett litet, litet gult hus på. Säkert en bastu. Han kunde föreställa sig att huset, en vacker dag, låg mitt i av en helt fantastisk glittrande solspegel när det var väder för detta. Han fick använda en ganska mycket fantasi för att framkalla den bilden. För denna stund var vattnet hotfullt svart och Sigrid rev aggressivt upp gäss på vågorna. Snart skulle hon nog börja slita av toppen på gässen och havet skulle börja skumma.

Vilket otroligt läge på ett hus, tänkte Markus. Och avskilt dessutom. Det var här på framsidan, inne i verandan, som Teodora Lögnerska suttit och vävt sin väv av osanningar. Men hon hade vävt färdigt.

Här var gardinerna neddragna helt och det var omöjligt att se in. Tänk att han hade gått på allt som hon sagt. Han hade varit så uppe i Teodoras historier så att han till och med tagit på sig fel skor i tamburen.

Hon hade säkert skrattat gott åt de dumma poliserna sedan när hon blev lämnad ensam igen.

Men vart var Bison? Han syntes inte till trots att detta var halvvägs. De borde mötts.

Markus gick ner lite mot vattnet för att få ett perspektiv på huset som han blev mer och mer förtjust i. Han gick ner ett tjugotal meter på den välansade grässlänten. Perspektivet var inte tillräckligt bra. Han fortsatte ner till vattnet och ut på bryggan och ställde sig i skydd bakom det lilla huset. Det var nästan att han hade blåst av bryggan på vägen ut. Vatten hade stänkt upp på bryggan så det var hal dessutom.

Från bryggan kunde han se huset i sin helhet framifrån. Här såg han något som han inte sett från baksidan. Hela huset var byggt liksom på en upphöjning. Några meter utanför husgrunden höjde sig marken och sluttade upp för att sedan bli en platå där huset var placerat i mitten.

Varför hade man byggt så, undrade Markus som hade obefintliga byggnadstekniska kunskaper. Men det hela såg onekligen lite underligt ut. Som om huset byggts på en gammal, större, grund.

Markus tittade mot andra gaveln där han inte varit än. Bison syntes fortfarande inte till. Han kanske hade fastnat nyfiket vid något fönster där han sett något av intresse, eller bytt håll för att leta efter honom.

Markus gick sakta tillbaka till huset med blicken fastlåst på huset. Som om han väntade sig att något skulle hända. Var det möjligen i denna stund som en gardin plötsligt skulle dras åt sidan? Skuggor? Något annat som tyder på någon form av liv inne eller omkring huset?

Men vänta nu! Markus stannade upp i steget. Vad var det egentligen som hade hänt i tamburen vid förra besöket? Han hade tagit på sig fel skor. Visst hade han gjort det. Men det var ju inte precis några damskor som han fått på sig av misstag. Han hade ju fått på sig några likande skor som han själv hade på sig när han kom till huset! Samma färg fast ett annat märke. Det var inte Teodoras skor.

Markus hade hela tiden känt på sig att han missat något i utredningen. Var det detta som hade spökat i hans undermedvetna? Skorna hade ju passat honom. Storlek 43. Skorna stod framme. Någon mer hade varit på besök i huset när han och Miriam var där!

Markus letade i sitt minne. Skorna var ju av en modern modell, typ kängor, som bärs yngre. Var det möjligen den där Lukas skor? Var Mohawk och Lukas samma person?

Denne Lukas som skriver sig hos Teodora innan händelserna i Tjusedal tros ha ägt rum. Ja, de var förvisso släkt på något sätt eftersom de båda hette Kröger men hur vanligt är det att man skriver sig hos äldre släktingar? Är alla de här omständigheterna bara en ett uttryck för slumpen? Markus kunde inte tro det.

Han hade fått en stark oförklarlig känsla så fort Bison hade läst upp namnet Lukas Kröger inne på kontoret. Markus hade blivit kall och sedan hade han blivit varm vilket sedan övergick i ett illamående. Vattnet som Bison hade försett honom med hade han behövt svepa.

Bison hade uppmärksammat att Markus tappade all färg i ansiktet och till slut frågat honom om han mådde bra och om han sett ett spöke. Reaktionen gick inte att förklara.

Det började bli uppenbart att det låg något mer dolt i de där omständigheterna. Markus letade djupare i sitt minne. Vinden skvätte upp vatten på hans skor där han stod på bryggan.

Var det därför Teodora hade ljugit så uppenbart? Var hon under hot av någon som var i hennes hem och ville sända en signal till polisen om detta? Var det därför hon inte hade inte nämnt sin i skuggorna gömda gäst med ett enda ord? Det stod mer och mer klart för Markus hur de låg till. Mohawk och Lukas måste varit samma person. Lukas hade varit vid Teodoras hus vid tiden för mordet i Tjusedal.

Var fanns Teodora? Markus tittade på den blå vattentunnan i vars vatten han nyss hade speglat sig i. Och den ännu mer akuta frågan - vart fanns Lukas?

Lukas kunde vara vart som helst. Det isade till i Markus kropp. Lukas kunde mycket väl vara på plats vid huset. Vart var Bison? Det var något som var fasansfullt fel här.

Markus fortsatte gå runt huset för att komma till gaveln. Det var på motsvarande gavel på andra sidan huset som han nyss stått och kikat in i. Även här var det en liten glipa vid gardinen och Markus kikade in på nytt ställd på tå.

Han kände genast igen sig. Rummet innanför fönstret hade han varit i. Markus hade passerat genom det på väg ut från tamburen till verandan med dess öronlappsfåtöljer, testund och väv av lögner. Mitt emot fanns en mycket stor spegel i gammal stil med delat spegelglas och förgylld ram med lite krimskrams runt om. Han kunde se sig själv i spegeln nyfiket tittandes in genom fönstret.

Men inga livstecken. Inget som stack ut på något sätt. En chiffonjé till höger var belamrad med fotografier och prydnadsföremål. Ovanför chiffonjén hängde en pendelklocka. Pendelklockan hade han noterat när han var inne i huset sist. Det fanns nämligen en nästan lika dan på Manningsholm. Vid förra besöket hade klockan varit igång och slagit sina slag med fin resonans.

Nu var den avstannad och visarna pekade på fem över halv sju. En sådan klocka klarar max ett par dagar utan att dras upp.

Markus tog ett steg från fönstret. Det var då han upptäckte att han hade något kladdigt på sina fingrar. Det tog bara en millisekund att se vad det var. Det var blod!

Markus tog reflexmässigt ytterligare ett steg bakåt från fönsterbrädan.

En mycket obehaglig känsla började röra sig i hans kropp. Varför var det blod på fönsterbrädan? Markus gick efter en kort stund fram till fönsterbrädan igen och såg flera stora droppar blod på den. Vissa var utsmetade men detta kunde Markus själv ha åstadkommit när han hade tittat in genom fönstret. Han tittade på sina egna händer. Nej, det var inte han själv som blödde.

Blodet hade börjat stelna på ytterkanterna av dropparna men var klarrött och flytande i mitten. Det betydde att de bara hade varit där några minuter. Obehagskänslan i kroppen förstärktes och Markus frös till.

Vad i helvete har hänt här? Han tänkte genast på Bison. Lukas kunde ha sett Markus och Bison gå runt från hus till hus och konstaterat att de utgjorde ett hot som var tvunget att elimineras.

Det hade varit en enkel sak att skugga dem och sedan ha lurat någonstans på tomten vid huset för att sedan ta dem. En efter en.

De hade hjälpt Lukas genom att splittra upp sig och han hade haft möjlighet att välja vilken han skulle döda först. Han hade börjat med den stora och otympliga som hade svårt att försvara sig från ett ungt vilddjur.

Markus tittade sig omkring. Vart som helst lurade döden. På tomten? I huset? Han hade ju sett en skugga röra sig där inne i huset. Tankarna gick i spinn. Han kunde inte ens komma sig för att ropa efter Bison.

Markus sprang runt till det ställe där Bison och Markus splittrades. Ingen Bison någonstans. Markus tog fram sin mobiltelefon och började leta på senaste samtal. Där fanns Bisons nummer. Samtalet kopplades upp men telefonsvararen gick på direkt. Telefonen stängts av. Eller slagits sönder.

Markus tittade sig omkring. Han stod nu helt tyst och lyssnade. Vinden greppade tag i de omgivande träden och det var en känsla av att det blåste ännu mer än när de kom till platsen. Vid det här laget så skummade sig nog havet på andra sidan huset. Vinden hade ju tilltagit ju närmare de kom Teodoras hus. Som om naturens makter med alla medel ville förhindra deras besök. Det var helt klart stormstyrka i vindbyarna. Men det var en konstig vind. Vid huset var det ibland påfallande svag vind för att i nästa sekund friska i med full kraft så det var svårt att hålla balansen ens på plan mark. Sigrid var lynnig. Grantopparna vek sig som smekta av en osynlig handflata. De var fulla med kottar som krampaktigt klängde sig kvar mot sina grenar.

Markus hörde inget annat än vindens sus i träden. Markus tog av sig sin keps och lade håret förbi öronen så att det inte skulle störa hörselintrycken. Han lyssnade igen och tittade upp mot vägen.

Barhuvad stod han då där. Helt oskyddad. Redo att bli attackerad och bli nästa offer. Vinden blåste genom Markus bruna hår. Det drog tag i lockarna. Letade sig in mellan dem. Ner i hårbotten. Trasslade sig ur håret igen och iväg vidare till evigheten.

Så hörde Markus en dov duns på avstånd. Ljudet kom från en plats någonstans bakom honom. Det kom inifrån huset!

Var det skuggan som han hade sett som hade börjat röra på sig därinne igen. Medan Markus stod på framsidan och beundrade huset så hade ju en smart mördare tagit Bison av daga eller i vart fall slagit honom medvetslös och sedan gömt honom i huset för att sedan flytta sin hunger att mörda till nästa offer. Eller han kunde hotat Bison med vapenhot att följa med. Markus stod på tur.

Han gick fram till dörren. På den cementerade farstubron stod ett par svarta blekta foppatofflor och en gammal röd lerkruka med en växt i. Markus tryckte ner dörrens handtag. Dörren var olåst! Känslan av att Bison kunde vara inne i huset förstärktes. Varför hade huset lämnats helt olåst?

Markus gick in i hallen och tog av sig sina skor för att kunna smyga tystare i strumplästen.

Markus brukade bli irriterad när han såg filmer där poliser åker iväg ensamma på uppdrag utan att vänta på förstärkning. Man ska aldrig vara ensam på uppdrag. Aldrig någonsin. Givetvis hade det gått illa för den ensamme nästintill varje gång och räddningen hade ofta kommit några minuter för sent. Så gjorde han själv samma misstag. En gömd mördare i huset hade naturligtvis ett stort övertag eftersom denne redan har hunnit bekanta sig med huset och hade i och med det full kontroll över Markus och hans rörelser i huset.

Men kanske hade mördaren inte trott att Markus skulle gå in och följa efter. Kanske höll mördaren på att mörda Bison. Markus skulle inte kunna leva med sig själv om han inte ändå försökte hjälpa. Men punkten för när fullt rationellt tänkande var möjligt hade redan passerats.

De skor som Markus misstagit som sina vid sitt förra besök i huset var borta från skostället i tamburen. Någon hade tagit på sig dem och försvunnit iväg. Lukas?

Markus upptäckte snart att strumplästen inte hade gjort någon skillnad. Golvet i det gamla huset knarrade för varje steg. De gamla plankorna trycktes ner av tyngden och protesterade ljudligt mot den ovälkomna gästens hantering. Det gjorde uppdraget ännu farligare.

Det låg som ett dis över husets innanmäte. Det var ett kompakt dunkel där inne. Som om huset i sig sög åt sig allt ljus utifrån och lät det försvinna ner i sprickor och skrymslen.

Huset kämpade ståndaktigt emot varje försök från vinden att ta tag och dominera ner det till underkastelse. Det gamla trähuset vred sig i takt med vindbyarna som det hade gjort så många gånger förut och tänkte inte ge upp denna gång heller.

Markus hade passerat hallen och var inne i rummet med pendelklockan. På chiffonjén till vänster fanns en hel del bilder. Markus hade inte tid att studera dessa noggrant om nu Bison var i fara. Men han såg Teodora på flera av bilderna. På en bild var hon tillsammans med en liten pojke. De satt i en stor korgstol under eken på framsidan av huset. Pojken satt i Teodoras knä. Var det Lukas på bilden? Var detta första gången han såg ansiktet på den mördare han jagade?

Tanken avbröts av att vinden tog tag i huset på nytt. Denna gång ännu hårdare än tidigare. Denna gång angreps fönstren som skallrade som om de protesterade mot tilltaget. För varje steg fick Markus ett nytt perspektiv av huset. En vägg skymde inte längre, en ny vy uppdagade sig och han kunde se längre in i de innersta rummen samtidigt som utrymmen bakom honom återgick till dunkel.

I verandan hade Markus suttit och njutit av te och historier. Här hade Teodora ljugit. Hade hon ljugit för att få Markus uppmärksamhet? Den hade hon fått. Men var det försent?

Så var han åter tillbaka i samma veranda. Markus svepte med blicken över rummet. Mattorna låg i sin ordning och inget var obstruerat i rummet. Mördaren hade inte tagit med Bison hit.

Markus gick vidare ut från verandan och in i rummet som han först tittade in igenom fönstret. Snittblommorna bestod av röda rosor som hade torkat på bordet. De stod i en gammaldags glasvas och blommorna skyddades av en glaskupa. Det hela var som en scen ur Skönheten och Odjuret. Kronbladen hade fallit ner på den vita bordsduken innanför kupan. Hade Lukas varit gömd i det här rummet sist och lyssnat på samtalet som försiggick i verandan? Hade mördaren tryckt bara meter ifrån honom den gången? Var det lika dant denna gång? Var mördaren möjligen endast meter ifrån honom?

Nästa rum var mörkare. Markus tog det försiktigare än mer försiktigt. Han såg inte så bra i det dunka rummet. Han hade ju dåligt mörkerseende redan från början.

Det var i detta rum han hade sett skuggan. En stor tavla med ett porträtt på en gammal dam med uppsatt hår hängde på väggen. Damen tycktes långsamt följa honom med blicken. Här gick trappan upp till övervåningen. I hörnet direkt till vänster stod en bäddad smal säng. Rummet var kyligt och ogästvänligt och beläget på husets skuggsida.

Så plötsligt, en dov duns igen! Ljudet kom uppifrån övre våningen. Markus tog instinktivt ett första steg i trappan som knarrade nästintill öronbedövande högt. Han hade avgivit en tydlig signal att han var på väg upp. Mördaren kunde göra sig redo för honom.

Markus vände om. Han måste ju ha ett vapen. Han gick tillbaka till rummet med rosorna, lyfte på kupan och la de frasiga blommorna på bordsduken. Vasen hade en smal hals men en klotformad del nedantill vilket skulle passa utmärkt för att slå mördaren med. Han återvände till trappan på nytt som återigen knarrade när han satte foten på första trappsteget.

Mördaren hade fått god tid på sig att tänka över situationen. Mördaren som även hade fördelen av att kunna attackera uppifrån.

Trappan var mörk, lång och var målad i brun bets. Väggarna på båda sidor var täckta med träpanel i samma färg. En ledstång följde väggen, mörk brunt och snidat av trä så att den såg vriden ut i en lång spiral. Som om en jätte tagit ett fast grepp om den och vridit den med all sin kraft som en husmor vrider ur disktrasa. Väggen ovanför träpanelen var ljusmålad. Där satt en lång rad lampor med små, söta röda lampskärmar med jämna mellanrum. Från taket hängde en stor kristallkrona. De resterande trappstegen upp mot övervåningen knarrade inte lika högt som det första hade gjort och Markus var strax uppe vid toppen av trappan. Det var vid toppen som han kunde förvänta sig en attack uppifrån.

Han tog ett krampaktigt tag kring sitt vapen och stannade upp en liten stund för att lyssna. Fanns det något som tydde på att någon var här uppe? Bisons andetag? Mördaren höll säkert också andan i denna stund. Förmodligen var de nu bara någon meter från varandra. Redo med var sitt vapen.

Sakta. Mycket sakta tittade Markus upp från trappan. Från den här positionen fick han bra överblick över golvet i det första rummet ovanför honom. Han såg möbelben och mattor samt ett golv som var täckt med ett fint tunt täcke damm. Men ingen medvetslös Bison. Inte några fötter av någon mördare. Han stod böjd och reste sig sakta för att få en större överblick i rummet. Han tittade sig omkring. Det här var ett nästan identiskt rum som verandan rakt under. Det var inte konstigt eftersom detta rum utgjorde en vertikal förlängning av den.

Var fanns Bison? Varför skulle mördaren släpat den tunga Bison uppför trappan. Nu började ett tvivel gro inom Markus. Det hade varit mycket enklare att släpa honom nedåt. Det här var inte rätt. Huset hade uppenbarligen en mycket stor källare. Det hade han sett från sin position på bryggan. Eller var det trots allt så att Bison blivit slagen utomhus och bara blivit förd åt sidan till det höga gräset vid tomtgränsen? I så fall skulle Markus kunna se honom med hjälp av utsikten från tornet.

Markus gick med snabba steg upp för trappan till höger upp till tornet. Tornet var möblerat med ett stort runt mörkt ekbord med tunga skinnfåtöljer runt om. Markus tittade ut genom alla fönster runt om men kunde inte se något ovanligt. Tornrummet hade en fantastisk utsikt över viken. Vattnet glittrade och speglade sig in i rummet och det gick höga vågor med vita gäss på viken. Mycket riktigt. Sigrid hade börjat slita sönder vågtopparna. Små vita frahattar av skum flög över viken.

Den gamla eken stod på litet avstånd ifrån tornrummet. De knotiga grenarna var så nära att de nästan kom intill och rispade huset som gamla, knotiga fingrar som i panik försöker få tag på något att gripa tag och hålla fast i. Markus inbillade sig att eken stod någon meter närmare huset nu än alldeles nyss när han tittade. Som taget ur en skräckfilm. Men till skillnad från i skräckfilmen var det i denna stund ljusan dag. Men fortfarande lika obehagligt.

Han gick tillbaka ner från tornrummet, tillbaka till verandans övervåning och fann det till sin lättnad precis på samma sätt som han hade lämnat det. På båda sidor om trappan fanns två mörklagda rum.

Markus gick sakta in i det mörka rummet till vänster om trappan. Det känns alltid bäst att gå medsols.

Rummet verkade vara någon form av gästrum och verkade inte ha rörts på länge. På sängen, lutad mot väggen, satt en gammal sliten nalle och tittade rakt på honom. Markus fylldes alltid med obehag av nallar och dockor med sina tomma uttryckslösa ögon. Samma min och samma uttryck oavsett situation. Nallen i rummet var inget undantag. Markus släppte med viss svårighet nallen med blicken.

Rummet hade till skillnad från husets i övrigt något unkna doft en riktigt god, förförande, söt doft. På väggen ovanför sängen fanns en bild. Den föreställde en pojke. Kanske femton-sexton år. Det var samma pojke på som på bilden i undervåningen. Pojken stod och höll upp en mycket stor gädda. Glädjen och stoltheten gick inte att ta miste på.

På högra armen fanns en tatuering. Markus lutade sig fram mot bilden. Det gick inte att se vad det var för något som tatueringen föreställde men det var ett mönster som gick runt armen. En tribal.

Det måste vara Lukas igen, tänkte Markus. Det måste vara ovanligt att tatuera sig när man är så späd. Pojken på bilden såg så valpig och oskuldsfull ut. Och ur ögonen lyste av en sådan obeskrivlig lycka.

Vid fönstret fanns ett väldigt litet bord med en papperskorg under. På bordet stod en lampa. På skrivbordet fanns endast en enda Post-IT lapp fastklistrad. ”84” stod det på lappen. Inget mer. Markus dröjde sig kvar lite längre i det här rummet än i de andra rummen. Varför visste han inte, kanske var det den goda doften. På väg ut ur rummet vänder han sig om. Nallen satt kvar och stirrade tomt ut genom rummet.

Nästa rum var ett större sovrum. En bred säng dominerade rummet. Den var prydligt bäddad och vid fotändan låg en hopvikt nattsärk. Det måste vara Teodoras sovrum. Vid ett litet bord på sidan fanns ett halvdrucket glas nattvatten. Vid sängen låg en bok om vandringsleder. Det kunde inte vara vanligt att 83-åriga tanter tar på sig vandringskängorna och ger sig upp till fjälls. Man de kunde ju alltid läsa om det. Uppenbarligen.

Sista rummet innan han var tillbaka till ovanvåningen till verandan var också mörkt och dystert och var ett gästrum även det. Ett långsmalt rum, mer som en korridor utan några fönster. Eget handfat i ett hörn. Härifrån ledde en enkel trätrappa brant upp till en lucka i taket. Det fanns tydligen även en vind ovanför. Längre in blev rummet ljusare eftersom det läckte in ljus från verandaovanvången. Rummet fyllt med flyttkartonger. En flyttkartong var öppen och Markus tittade ner i den. Julsaker. Ljusslingor.

Just då gjorde vinden ännu ett av sina försöka att komma åt huset. Då kom dunsen igen. Hårt, alldeles nära och rakt framifrån!

Markus stod stilla någon sekund innan han tog ett steg ut i ljuset. Tillbaka till verandaövervåningen.

Ett fönster stod på glänt och slog mot sin karm. Det var ett fönster som man hade missat att stänga när huset lämnats. Fönstret hade farit igen av blåsten.

Markus andades ut lite. Det här var ju ett crescendo som han inte hade räknat med alls.

Men så dök det upp en ny tanke i hans medvetande. Kan det varit någon som medvetet hade öppnat fönstret för att locka upp honom just till denna plats. Han hade ju sett huset från framsidan och hade inte lagt märke till något öppet fönster då. I så fall hade mördaren fått honom precis dit han velat och han befann sig just nu i fara.

Men Bison var inte här. Han hade gått igenom alla rum på två våningar. Men kanske fanns det en källare till huset? Mycket tydde ju på det. Det är ju lättare, och går fortare, att släpa någon nedåt än uppåt.

Markus gick sakta ner för den knarrande trappen. Var fanns källaren? Först pendelklockrummet, verandan, rummet med rosorna. Kronbladen från de torra rosorna hade nu åkt ner på golvet men det var inte ovanligt med drag i ett gammalt hus som detta. Markus tänkte inte mer på detta.

Han tyckte att husets proportioner inte riktigt stämde. Det fattades liksom ett rum mitt i huset. Det fanns förvisso en murstock men ändå. Nu var han tillbaka vid foten av trappan och sängen i hörnet. Tillbaka ut i hallen med tambur.

Han tyckte att han hörde något utanför och stack ut huvudet ur dörren. Inget. Det var nog bara vinden som återigen spelade ett spratt. Samtidigt som han stängde dörren slog fönstret igen på ovanvåningen med en smäll på grund av det avbrutna korsdraget.

Det var här Markus paranoia började lirka sig in i hans medvetande. Förgifta sig ner i hans hjärna för att göra honom rädd. Han hade inte varit så väldigt rädd hittills även om han hade haft hög puls. Adrenalinet från känslan att rädda Bison hade tagit överhanden och tryckt bort andra onödiga känslor. Adrenalinet hade sluta pumpa eftersom han hade tappat spåret. Istället började rädslan komma krypande ner för väggarna i detta ogästvänliga hus. Snart var han omringad.

Det kändes som att han varit i huset i timmar. Tiden hade stått stilla. Med ytterdörren i ryggen kunde Markus se rakt in i pendelklockrummet med den stora spegeln och till höger fanns rummet med sängen. Och trappan till övervåningen. Snett till höger i hallen var en fristående vägg och bakom den, något till höger, ett utrymme för ytterkläder såsom rockar på båda sidor som en “walk in closet” som löpte hela vägen vid sidan av trappan till övervåningen.

Där kunde han se Teodoras kappor hänga. Markus gick fram till en och tittade på fodret. En kappa från Dior. Tanten var visst inte vem som helst. En sådan kappa kostar nog minst tjugo tusen kronor. Nu var den vintage. Från tiden. Och allt detta lämnar man vind för våg i ett olåst hus. Längre in i garderoben var det mörkt. Han kunde inte se längst in. Markus tog upp sin mobiltelefon och lyste med dess lampa. Vad skulle han in där att göra, undrade han för sig själv. Men han liksom drogs in förbi kapporna. Garderoben tog slut vid en plan vägg. Vad hade han förväntat sig? Granris?

Men direkt till höger var det något som inte riktigt stämde. Där var det plötsligt andra typer av kläder på galgarna. Här var det istället en kolsvart bomberjacka och två collagejackor som väckte uppmärksamhet. Och några tröjor. På en hylla låg kepsar av modernt snitt. På hyllan låg även ett par kängor. Det var ett par stora kängor. Markus såg deras grova mönster underifrån. Det var inte de skorna som han hade fått på sig av misstag när Teodora förvirrat honom med sina lögner. Men kängorna tillhörde inte Teodora, den saken var klar.

Då hade han alltså haft rätt, tydligen fanns det andra än äldre damer i huset i ibland. Lukas hade verkligen bott här!

Men det var mer. Markus drog undan kläderna. Det var en liten spricka i väggen. Markus kände med handen över sprickan. Den var iskall. Där blåste kall och unken luft ut från ett utrymme bakom väggen. Hade han hittat det felande utrymmet som huset dolt för honom?

Han drog tag i stången som galgarna hängde på. Inget hände. Han drog igen och denna gång med större kraft. Då gled väggen upp och ett mörkt utrymme uppenbarande sig framför Markus.

Direkt framför honom stupade en trappa brant ner. Det var så mörkt där nere så han kunde inte se slutet på trappan. Den bara försvann rakt ner och förintades i ett ondskefullt mörker.

Väggarna och trappan var målat i svart. Var det denna väg Bison hade släpats? I så fall gällde det liv eller död. Om han verkligen fortfarande hade chansen att rädda Bison så måste han ta den chansen.

Markus lyssnade. Inte ett ljud hördes. Det slog honom igen att han verkligen var ute på en livsfarlig expedition. Han stod där paralyserad av rädsla. Vasen var förvisso fortfarande med. Den höll han krampaktigt om så att knogarna hade vitnat. Men vad skulle det hjälpa? Om Bison hade släpats ner här var det inte vem som helst som gjort det. Det var någon som kände huset väl och Markus var nu på dennes hemmaplan. Riskerna och insatserna hade ökat dramatiskt.

Han tog det första steget ner i trappan. Trappsteget avgav ett gällt, skrikande, gnisslande läte när den belastades med benets tyngd. Det omedelbara gälla gnisslandet övergick till ett dovare när hela tyngden belastade trappsteget. Markus lyste med sin mobillampa. Han kunde se slutet av trappan. Där nere fanns ett litet rum. Allt var svartmålat här nere.

Längst ner fanns en stängd svart dörr till höger. Han hade köpt sig lite respit. Han kunde inte bli attackerad så länge han gick i trappan. Vad som väntade bakom dörren var en annan sak. Men möjligtvis kunde han överraska mördaren genom att rycka upp dörren. Det skulle ge honom en halv sekunds försprång. Den halva sekunden kunde vara helt avgörande. Trappan blev fastare, tystare och säkrare ju längre ner i den Markus kom och han var strax nere vid botten.

Det enda ljus som fanns var från Markus mobiltelefon och det lilla ljus som kom från klädkammaren ovanför. Markus la örat mot dörren och lyssnade. Inget. Gjorde mördaren möjligen detsamma på andra sidan dörren?

Dörren var kall och örat kändes avkylt efter närkontakten. Var de båda bara någon centimeter från varandra? Han bytte grepp om vasen.

Markus gjorde sig nu redo att rycka upp dörren. Mördaren skulle få mobillampan i ansiktet. Det var tyst. Markus tog tag i handtaget. Nu skulle det ske. Handtaget var iskallt. Varför var det så kallt här?

När Markus var helt fokuserad på dörren hörde han ett högljutt gällt ljud av ett trappsteg som protesterade. Markus kände väl till ljudet. Det var det sista ljud i hela världen som han ville höra. Ljudet kom från samma trappsteg som han själv gått på för bara några sekunder sedan. När han varit i toppen av trappen. Han märkte att ljuset blivit sämre. Något, eller någon, blockerade ljuset uppe i hallen.

Han var fast. Det var en fälla. Markus vände sig mycket långsamt om. Ovanför honom såg han en svart siluett av någon som stod längst uppe i trappen.

Det var alldeles tyst i vad som verkade som en hel evighet. Den svarta siluetten tog först några långsamma steg ner på trappan.

Sedan rusade ner för den rakt mot Markus. Markus höjde telefonen för att blända angriparen och var redo med vasen. Men han visste ju att det var ute med honom.

Markus blev förvånad när han hörde Bisons röst.

– Vad håller du på med, hade han frågat barskt.

Den gråskäggige skåningen kisade och grinade illa av ljuset från mobiltelefonen som nu var riktad mot hans ansikte.

– Vad gör du här? Var har du varit, frågade Markus.

Bison svarade inte på frågan utan ställde istället en motfråga.

– Vad gör du här? Vi får inte vara här inne. I varje fall inte jag. Vi har inte någon husrannsakan att gå in här. Sluta lys mig i ansiktet. Kan vi gå upp härifrån?

Markus kunde pusta ut. Bison var i livet och tydligen vid god vigör.

– Vi måste kolla vad som finns bakom den här dörren först, framhärdade Markus som om det var en universell sanning som han gjorde uttryck för.

– Nej, det ska vi inte. Så fan att vi ska. Nu gör vi detta enligt boken. Hon är inte här och jag vet inte vad du gör här inne.

Bison började gå upp för trappan.

Markus dröjde sig kvar. Han hade skaffat sig en egen agenda. Bison stannade upp och vände sig tillbaka för att se vad som dröjde.

Markus slet upp dörren panorerade med handen innanför och lät mobilkameran avfyra en serie bilder med blixt och slängde sedan igen dörren.

– Nu kan jag komma, sa han nöjt med ett brett leende.

Bison suckade och stegade upp för trappan.

Väl uppe i dagsljuset vände utbrast Markus:

– Var har du varit någonstans? Jag trodde att du blivit överfallen. Jag såg blodet.

– Kom med här så ska du få lära dig något.

De gick runt på gaveln där blodet hade funnits på fönsterbrädan.

– Ser du bloddropparna?

Markus tittade ner på dropparna som en tolvårig elev på klassexkursion.

– Ser du, de är helt cirkulära. Blir det så när någon har blivit överfallen och slagen, frågade Bison retoriskt.

Markus visste mycket väl svaret. Nej, de blir avlånga. Han förblev tyst. Han visste att den här föreläsningen förmodligen skulle hålla på ett tag.

– Och ser du här då?

Bison pekade på en spik. Titta noga här på den här spiken som står rakt upp från fönsterbrädan. Vad den här fyller för syfte vet inte jag men den är farlig och idiotisk.

Spiken var röd på toppen. Blod. På spiken fanns dessutom en liten tråd. Bison mässade på att det kunde man klart och tydligt se att det var samma färg som han hade på sina ärmmuddar på jackan.

Därefter visades det omplåstrade handleden upp för besiktning. Han hade varit till bilen och hämtat plåster medan Markus företog sin illegala husesyn.

De gick nu sakta från Teodoras hus och lämnade fastigheten. Markus vände sig om i steget och betraktade huset en sista gång. Han tittade in i de fördragna fönstren, lät blicken svepa över den gamla 1000-åriga ekens krona och ner mot vattnet. Därefter kom huset att döljas av förgrundens täta granar. Markus såg inte huset mer. Skulle han någonsin få återse huset, frågade han sig.

Vid bilarna höll en skogshuggare på att hugga upp tallen som blåst ner. Bison och Markus bytte några avslutande ord och åkte från platsen i var sin bil.

De överenskom att prata mer om de senaste händelserna under morgondagens eftermiddag då även Markus skulle sammanfatta var de låg till i utredningen. Markus gjorde en anteckning i minnet till sitt framtida jag att titta på bilderna från källaren. Man ska inte fingra på telefonen när man kör bil. Detta visste han genom erfarenhet.

Bison var inte helt nöjd med att Markus hade gått in i huset. Något stöd för detta fanns ju inte i Sveriges rikes lag. Och om det skulle komma fram så skulle han själv komma i dåligt dager. Som tur var skulle det inte komma fram. Men samtidigt var det ju bra att se att det fanns initiativförmåga när läget uppfattades som pressat.

Markus hade ju trott att det var ett nödläge så man kunde ju argumentera för att det var med någon form av nödvärnsrätt som han hade tagit sig in i huset.

En sak som oroade Bison mer än det olaga intrånget var dock att Markus helt bortsett från att det faktiskt var Markus själv som var under attack i det här ärendet - inte Bison. Bison hade inte blivit nedslagen. Bison hade inte fått sin hemfrid skändad. Allt pekade på att hotet snarare var riktad mot Markus. Varför hade inte Markus ännu uppfattat faran som ruvade?

Här hade han gått rakt in i lejonets kula utan att tänka på sin egen säkerhet. Tänk om personen som attackerat honom varit här? Då hade förmodligen dagen utvecklats på ett betydligt mer dramatiskt och slutligen sorgligt sätt.

Bison insåg att han måste ge Markus ännu mer slack i utredningen. Se till att fler arbetsuppgifter utfördes av det övriga teamet. De hade ju fått fram intressanta spår trots att ärendet inte varit hos polisen särskilt länge. För tillfället kunde man ju ändå inte göra så mycket eftersom man inväntade svaren från rättsläkaren och laboratoriet.

Markus återvände till Manningsholm för att övervaka installationerna av säkerhetssystemet. Eftersom installationen alltjämt pågick i lägenheten i Stockholm var bara arbetsledaren densamma från Stockholm. Han hade tagit med sig ett nytt team som skulle jobba parallellt. Det var inte i linje av vad som hade avtalats och den typen av oförutsedda besked var aldrig välkomna. Men vad kunde göras? Det övergripande syftet fick inte hotas. Det vill säga att höja säkerheten så att nattliga besök kunde undvikas. I vart fall oinbjudna sådana.

I väntan på att säkerhetsteamet skulle anlända så hade Markus äntligen lite tid för sig för att göra lite research. Var hade Teodora tagit vägen? Hade hon farit tillbaka till staterna? Det kunde Bison se i sina register som inte Markus hade tillgång till.

Teodora Linsey Kröger. 83 år. Fyller 84 i maj nästa år. Ostraffad. Ett barn. Liselott Kröger. Änka. Det var ungefär så långt man kunde se i registren.

Vem var då Lukas Kröger? Det var nästan intressantare att se. Markus knappade in namnet i son dator. L U K A S…

Tjugofyra år. Men tjugofem om bara några dagar. Tidigare ostraffad han också. Uppväxt Gamlevik med en ensamstående mor. Liselott Kröger.

– Aha!

Markus hade utbrustit detta ord högt för sig själv.

Så Teodora är alltså Lukas mormor!

Fadern till Lukas var Melker Karlsson men utifrån folkbokföringsregistret hade denne Melker bott i Skåne i hela sitt liv. I Hässleholm och i Eslöv. Oxievägen i Eslöv närmare bestämt. Det blev hans sista adress eftersom han avled för nästan exakt sju år sedan.

Det kanske var en het sommarförälskelse som resulterade i Lukas, spekulerade Markus. Kanske hade det varit logdans där nere i Skåne eller så. Med Hasse Kvinnaböske Andersson.

Nu började en bild av Lukas liv målas upp. Liselott hade alltså ett enda barn. Lukas hade växt upp i Gamlevik där han även gått i högstadiet. Gymnasiet gick han i Västerby. Det var samma gymnasium som även hade varit aktuellt för Markus om han inte skickats till Grenna.

Lukas hade bott i Göteborg och korta stunder i en del småorter tills han skrevs på samma adress som Teodora för en tid sedan. Varför hade han gjort det?

Markus övergick nu till att kasta ett öga fastighetsregistret. Ägde Teodora det gula huset? Han skrev ut alla papper och samlade dessa i en svart mapp. Alla ärenden fick var sin svart mapp där de viktigaste pappren samlades så att dessa lätt kunde vara tillgängliga. Bison gjorde detsamma. Men hans mappar var blå. Allt annat samlas i pärmar. Man måste ha ordning här man håller på med mördarjakt.

Teodora ägde huset och tomten runt omkring, visade sig; Västerby Bogevik 2:16 om 2980 kvadratmeter. Taxeringsvärdet, då det fortfarande fanns taxeringsvärde, låg på drygt fyra miljoner kronor. Det var väldigt mycket pengar för att vara i obygden. Men det fantastiska läget var ju svårt att komma ifrån. Och det var nog en och annan som kunde tänka sig att betala lite extra för det avskilda läget.

Men vänta, det fanns en annan fastighet registrerad på Teodora. Hede Lossvålen 2:6. Markus visste att Hede låg i Härjedalen. Han hade studerat fjällens geografi mycket noga när han kommit hem från sitt norrlandsmord. Han hade tittat efter en stuga men kommit fram till att avvakta eftersom det kunde innebära för mycket jobb. Men fjällvärlden var ju mycket vacker även på sommaren. Var det därför Teodora läst om vandringsleder i fjällen?

Markus jämförde Lukas bostadsorter. Det verkar som om han hade bott nästan ett år i Teodoras stuga i fjällen. Hade han möjligtvis på nytt tagit sin tillflykt dit. Till obygdens trygghet?

Markus zoomade in en satellitbild som visade en suddig bild över vad som verkade vara en väldigt liten stuga mellan Funäsdalen och Hede strax söder om den ganska stora sjön Lossen.

Stugan låg enskilt på en plats som verkade vara mitt i en skog. En väg fick till stugan men fortsatte förbi stugan till en grusad vändplan cirka 200 meter längre bort.

Svårt att se på en satellitbild men det var väl möjligt att stugan låg på en sluttning med fin utsikt över omgivande berg och dalar. Utan lutningen och utsikten tyckte Markus mer att det såg ut som att närheten till sumpmarker verkade garantera ett paradis för stickinsekter och andra skadedjur.

Markus hade verkligen lärt sig att gilla Norrland efter sin vistelse i Kalvträsk. Faktum var att ”gilla” var en underdrift. I själva verket så älskade han fjällområdena. Ödsligheten gav honom ett annat perspektiv och han hade verkligen förundrats över den fantastiska naturen. Den orörda gnistrande snön som nästan bländade honom. De vindlande fjällforsarna med sina polerade isskulpturer. Lättillgängliga alldeles intill landsvägen. De majestätiska och lätt skrämmande gråa fjälltopparna långt i fjärran. För att inte tala om utsikterna.

För den som inte redan noterat det hade Markus, förutom brott och kriminalitet av varierande slag, ett stort intresse av utsikter. Nästan en besatthet. Utsikter från lägenheter. Utsikter från taket på höga hus. Utsikter från torn. Utsikt från kullar. Utsikter från berg. Utsikter från fjälltoppar. Bäst av allt var att slå sig ner på en fjälltopp och bara drömma sig bort. Och pusta ut efter den mödosamma promenaden upp till platsen. Detta hade han upptäckt att Norrland var fullt av och det hade bidragit till hans oväntade dragning dit.

Markus drog sig plötsligt till minnes en sak som han hade sett. Vad hade det stått på Post-IT lappen i Teodoras hus? Jo, 84. Det är namnet på vägen som man måste åka för att ta sig till Teodoras hus. Det var väl ändå en märkligt sammanträffande som inte bara kunde ignoreras.

Markus återgick från fastigheten i Hede till att granska Lukas. Denne Lukas var mycket mer intressant för Tjusedalsmordet än Teodora. Drygt åttiåriga damer mördar sällan. Inte i de formerna som var aktuella i torpet. Teodora hade inte nämnt något om någon Lukas vilket gjorde det hela misstänkt. Speciellt eftersom Lukas hade kläder hos henne. Hon var ute och flanerade, hon brukade göra si och så. Aldrig med någon annan person. Vad var det mer som hon hade dolt för honom? Att hon härbärgerade en tjugofyraårig mohawkmördare? Det kanske inte är något man nämner för polisens utredare i första taget.

Var fanns Teodora nu? Var hon fortfarande i livet? Att befinna sig i den innersta cirkeln runt en ung lustmördare kan ha sina risker. Markus tänkte på den stora blå vattentunnan vid Teodoras hus. Vad dolde det mörka vattnet?

Gick det att få fram någon bild på Lukas då? Nej, sociala medier var inte till någon hjälp. Markus gick in i körkortsregistret. Det hade han tillgång till. Han kanske hade ett körkort ändå den lilla lymmeln. Träff! Ja, det fanns ett körkort där minsann. Bilden laddade sakta. En rad i taget ungefär som på den tiden man var uppkopplad med modem. Det kändes i vart fall så.

När bilden framträdde reste sig nackhåren. Ett efter ett reste de sig i fullständig panik. Det första som framträdde var hår. Sedan ännu mera hår. Först därefter kom sedan ett ansikte. På den svartvita bilden fanns en ung och mycket vacker kille. Killen hade mycket kort hår, nästan rakad, på sidorna och med en hög frisyr med en annan färgnyans på topparna. Ansiktet var perfekt symmetriskt. Näsan lite oskuldsfullt och med en bullig näsa. Ansiktet pryddes av ett fantastiskt helt naturligt och ärligt leende dekorerat med vita tänder. Bildens detaljer gav mer information än bilden i sin helhet.

De svarta ögonen tittade rakt på Markus inifrån skärmen. De tittade rakt in i hans själ. Markus förmådde sig inte röra sig på en lång stund. Han var som förtrollad. Som om bilden drog honom till sig. Markus blev mer och mer säker på att det inte fanns något oskuldsfullt hos Lukas. Han hade reagerat redan när han först hade hört Lukas namn uttalas på polisstationen. Nu kom andra vågen. Undrar vad Bison kommer att säga när han ser den här bilden?

Slutligen klickade han ner bilden i hopp om att känslan av obehag skulle försvinna. Det gjorde den inte. Nackhåren vägrade att lägga sig till rätta på en lång stund.

Så var säkerhetsfolket var på plats utanför. De hade med sig en husbil och en bil med husvagn att sova i. Installationen skulle ta flera dagar. Det hade Markus helt glömt bort och han hade inte anvisat uppställningsplats för dessa ekipage. De fick helt enkelt stå vid kortsidan av den norra flygeln. På gruset mellan själva flygeln och huvudbyggnaden.

Familjen Kewchiangwang var ju utrikes och behövde inte ha någon utsikt från sitt köksfönster som vette mot huvudbyggnaden. Där ställdes de två tillfälliga boendena. Ett eluttag fanns (tydligen) på utsidan av flygeln och husbilen och husvagn kunde anslutas med en skarvsladd som man hade haft med sig.

Markus gick runt och påvisade det som han bedömde erfordrade påvisning. Det fick inte finnas några döda vinklar någonstans samtidigt som det var viktigt att kamerorna placerades effektivt och att den mest moderna tekniken utnyttjades för att minska inverkan på huset.

Tydligen förevisades det hela på en aning för bestämt och snipigt sätt eftersom två installatörer mimade ordet ”demolera” bakom Markus rygg efter att Markus närmast föreläst om att han föredrog nyttjandet av trådlös teknik framför att ”demolera huset med grova, förfulande, kablar”. Arbetsledaren som hade sett det hela gav mimarna en sträng blick så att hånet upphörde.

Markus lämnade sedan herrarna ifred så de kunde gå runt och projektera anläggningen i fred. Det hela skulle sedan läggas fram till Markus och genomgå ett acceptansförfarande, sedan justeras och därefter slutligen godkännas. Markus hade kommit på sig själv att låta precis som sin far när han redogjorde för procedurerna. Det var ju trots allt ett kulturarv detta som man inte bör våldföra sig på bara för att man plötsligt blivit feg.

Väl tillbaka i arbetsrummet fortsatte Markus sin undersökning om Lukas och Teodora. Han satte sig med sin dator för att läsa igenom allt en gång till och skriva ut det material som han hade fått fram. Allt ska finnas i akten. Skrivaren krånglade nästan genast och tjostade om papperstrassel. Flera sidor kom inte ut. Det var droppen. Markus slog i hop sin laptop. Han var tvungen att ta en paus. En nypa frisk luft kunde nog göra gott, tänkte han.

Det hade redan börjat skymma över Manningsholm. Sigrid hade dragit vidare och Markus gick ut mellan flyglarna och besiktigade byggnaderna. Kanske hade Bengt missat någon skada orsakad av blåsten. De var fullt upplyst i alla rum. Klockan, längst uppe vid taket ovanför ingången lyste mjukt gult inifrån urtavlan. Han fortsatte en bit ut i allén som ledde fram till Manningsholm och in på vägen som går till ladugården. Härifrån var det en fin vinkel att se hela den spikraka allén och husen. Bakom ladugården bredde ett stor slättlandskap ut sig.

Markus kände sig plötsligt deppig och nere. Han kände sig ensam. Det var inte någon ovan känsla för honom. Han hade varit ensam nästan i hela sitt liv. När han var liten så var det sällan några kompisar som kom till gården för att leka eftersom den låg så avsides. Sedan hade han flyttat till Grenna. Då hade han inte någon kontakt kvar med någon. Sedan gick flyttlasset till Stockholm. När han sedan flyttade tillbaka till Manningsholm så fanns ingen kvar. Inte ens hans pappa.

Markus brukade sakna Patriks kramar trots att det var flera år sedan han sista gången hade fått njuta hans kramar, närhet och värme. Känna hans varma kropp mot sin. Det hade ingenting med sex att göra, men varje människa behöver någon gång ha mänsklig kontakt. Markus hade alltid haft ett underskott av det. Han ville ju ha kroppskontakt. Han ville att någon skulle ta honom. Bara få känna närhet för några ynkas minuter. När han någon gång kom nära en kille så ryste han så fort en kille tog på honom. Ryste av längtan efter mer. Han blev alltid orolig och nervös eftersom situationen alltid kändes ovan.

Han hade ofta funderat på hur det skulle bli när han var äldre. Han hade tidigt kommit på att den tjej han skulle gifta sig med redan fanns där ute någonstans. Men så kom homosexualiteten i vägen. Tjejen i fantasin byttes ut mot en kille.

Var höll han hus någonstans? Den han skulle gifta sig och leva resten av sitt liv med fanns ju redan där ute och det var ju slöseri med tid att de inte redan var tillsammans. Så mötte han ju Patrik och var helt säker på att det var just den kille han skulle bli gammal med. Det syntes så tydligt i Patriks ögon att han verkligen älskade honom. Tänk om de inte hade gått på den där festen. Markus förbannade att man gjorde det. Han mindes att han istället ville vara hemma och se på film. Då kanske deras kärlek kunde få mogna i lugn och ro tills den var redo att visas upp publikt.

Markus tittade upp mot den klara himlen och stjärnorna. Han kunde redan se Karlavagnen och Polstjärnan. Men inte sin egen stjärna.

När Markus var väldigt ung så hade han stått med sin far och tittat på stjärnorna. Fadern hade bett honom välja ut en stjärna till sin egen. Markus hade nästan genast sett en stjärna som blinkade till honom. Det var Seginus. Seginus kunde han därefter alltid hitta genom att fortsätta bågen på Karlavagnen skaklar. Nästa stjärna man passerade som befann sig något ovanför den tänkta bågen var Seginus. Eller Gamma Boötis som den också hette. Där var hans stjärna. Den var också lite ensam. Och syntes inte så mycket. Stjärnan var bara den 184 ljusstarkaste på himlavalvet. Att den blinkade berodde på att den var en variabel stjärna vars synliga och osynliga ljus pulserade ut i universum.

84 ljusår från stjärnan var det just denna kväll en väldigt ensam kille som spanade efter just dess ljus på himlavalvet.

84 var verkligen dagens nummer, tänkte Markus. Var det verkligen ett vägnummer på lappen hos Teodora? Varför hade man lämnat en sådan lapp om man var på flykt? Borde man inte bränna alla spår? Och varför skriva upp ett vägnummer som man rimligen borde känna om man bott vid sidan om den vägen i ett år. Nu kunde det ju förstås varit något annat som åsyftades med lappen. Vilken sida man befann sig på i en bok eller hur mycket pengar man hade kvar på lönekontot. Eller en minnesnotering över hur många år man fyller nästa gång.

Det var fortfarande för ljust för att se Seginus. Det var tystnaden och stjärnorna som han saknade mest när han var i stan. Men i stan var det lättare att undvika att vara ensam.

Han fortsatte in i ladugården. Det var en gammal ladugård som hade byggt ut i omgångar så att den från ovan liknade ett stort T. Korna var inte fastfjättrade vid sina bås utan fick gå fritt i ladugården men hade till syntes ändå sina fasta platser och hierarkier. Detta var kornas naturliga beteende. När en ko kände att den ville bli mjölkad så ställde den sig bara i kö till en av mjölkrobotarna.

Det var åtta hundra kor i ladugården så det behövdes tio mjölkrobotar som var i drift dygnet runt. Och frigången i ladugården gjorde att det krävdes mer personal än om korna var fastlåsta.

När Markus steg in genom dörren blev han genast uppmärksammad. Kor är väldigt sociala och nyfikna varelser. Om man någon gång kliver in i en kohage så kommer man märka att det inte är sällan som korna kommer sättande mot besökaren. Det kan många gånger vara en skrämmande upplevelse att få en flock om vardera sex hundra kilo nötkreatur efter sig. Men de stannar alltid upp. Om man inte råkat få en tjur efter sig förstås. Då kan det vara lätt att hålla sig för skratt.

Markus gick vidare in och klappade några kor som låg på sin bädd av halm. Längre in i ladugården fanns kor med kalvar. En av kalvarna reste sig för att titta vem det var som kom på besök. Han var ullig i pälsen och hade rödlätta lockar på huvudet. Mulen var våt och smutsig. De stora vackra ögonen tittade nyfiket och frågande upp på Markus. Mamma ko idisslande och bevakade händelseutvecklingen i bakgrunden men gjorde inte något stor sak av det hela. Markus kom att tänka på Tjuren Ferdinand på julafton. Den här lilla kalven var, trots att den hade en helt annan färg och saknade hornstumpar, väldigt lik den tecknade varianten. Nästan så att Markus förväntade sig höra den pipiga rösten säga ”jag trivs bättre häär”.

Markus satte sig på huk och kramade den lilla kalven. Det fanns i vart fall någon som skulle få en kram denna dag.

Morgonen därpå vaknade Markus hårt av hammarslag och dunsar. Det var uppenbart att installationen av säkerhetssystemet hade börjat tidigt. Det var bra, så det gick inte att vara förargad. Desto snabbare skulle det hela vara klart. Men det vore väl bra om de inte rev hela kåken.

För att slippa åka till Stockholm enbart för att träffa Bison hade de överenskommit att istället ha ett videomöte.

På mötet skulle han be Bison att få tillstånd att spåra Lukas och Teodoras mobiltelefoner. Det skulle aldrig Bison gå med på. Men för det behövdes en misstanke om brott. Det som han hade samlat ihop hittills var mycket tunt. Det skulle ju inte på långa vägar räcka till att få till någon mobilspårning. Men en framställd förfrågan kunde visa på framåtanda.

Han skulle använda mötet i eftermiddag att kasta upp några frågeställningar som de kunde de båda kunde diskutera. Han visste ju att Bison mer än gärna deltog i diskussioner och Markus brukade ofta utmana genom att påstå något som han själv inte trodde på för att trigga det hela. Det var alltid kul att göra så. Men det var många gånger som nya idéer kunde födas ur allt detta samtidigt som teorier av olika slag som inte riktigt höll måttet kunde avföras.

Markus vandrade ner till köket för att sätta igång ett kok kaffe. Denna gång utan morgonrock men med kläder eftersom han tänkte fråga installatörerna om de ville ha. De ville de gärna vilket innebar att den röda Kockumspannan fick jobba som den inte gjort på decennier. Kaffet intogs på stora trappan utanför huset. Det var vindstilla.

Markus frågade om man hade sovit bra i sina mobila sovplatser, om det inte hade varit för kallt och så. Eller för varmt? Ett sådant kallprat utmynnar alltid i att nattsömnen varit god och att inga problem funnits. Sedan brukar det vara bra med det.

Men den här gången var svaret var att de inte hade sovit så bra. Inte bra alls faktiskt. Men detta hade inte berott på varken överdriven kyla eller värme. Alla upplevde att de hade sovit oroligt och inte blivit utsövda alls.

De hade vaknat vid olika tillfällen och hört märkliga ljud. Det var som att det hade legat någon oro över gården. Markus var skeptisk, men behöll det för sig själv. Vad är det här för prat från stora starka karlar?

Peter hade hört knastrande ljud ute på gårdsplanen som om det var någon som smög runt ekipagen. Jacob bodde i husvagnen som var ställd närmast flygeln och hade sett ljus genom fönstret långt därinne i den tomställda bostaden. Omar hade också sovit oroligt och hade vaknat av något först smällt till i taket på husbilen. Sedan hade det skrapat om taket. Han hade hoppat till av smällen och förblivit klarvaken tills han lyckades somna om någon timme på morgonen. Det kunde inte heller varit en gren från eken ovanför som orsakat ljudet. Det fanns inte någon gren att finna vid kontroll tidigt på morgonen.

De hade inte upplevt att någon annan hade varit vaken samtidigt i husvagnen respektive husbilen utan de hade alla vaknat i omgångar vid olika tider.

Markus förklarade att det oftast var frågan om naturliga orsaker. Kanske hade ett djur bökat i gruset nattetid. Här fanns ju gott om grävlingar, rådjur och dessvärre även vildsvin. Grenen hade väl studsat undan, ljuset i fönstret var troligtvis en reflektion från något annat ljus. Oklart vilket. Månen?

– Men, betonande Markus och fortsatte sin oavbrutna utläggning, det här var frågan om mycket gamla hus byggt på en plats där det ligger nära till hands att anta att människor bott långt innan just dessa hus uppfördes. Mäktiga gravkummel på de höga omgivande bergen ut mot havet tydde ju på det.

På femtiotalet hade man även funnit ett fint utsirat armband av guld som nu för tiden återfanns någonstans på Historiska Museet i Stockholm. Att en sådan plats kunde ha en länk till det okända var väl helt i sin ordning och det är bara att acceptera att vissa saker inte kan förklaras av enkla biologiska och fysikaliska principer.

Här på Manningsholm kunde både det ena och det andra ske - främst nattetid. Det är som det är och det är ingen mening att fundera vidare på saken.

Säkerhetsfolket blev inte mer lättade av det som hade sagts.

Men det som Markus sagt var alldeles sant. Markus hade från barnsben vant sig vid många olika märkliga händelser i och runt Manningsholm som inte gick att förklara. Han hade fått öppna sitt sinne tidigt för att så var fallet och hade många gånger varit med om saker som kan tillhöra det oförklarliga. Han var inte rädd för gamla hus. Det vanliga på Manningsholm hade alltid varit dörrar som öppnats och därefter stängts igen, fotsteg i korridorerna, skuggor i speglar och de otaliga gånger som saker flyttats från den plats där de lagts. Det sista kunde ju i och för sig vara slarv.

Ibland, nåja det var numera sällan, kunde man se en svart dam i ett rum som man passerade. När man gick tillbaka var damen borta. Den Svarta damen var en ständig besökare på Manningsholm och fanns dokumenterad sedan 1605 i gårdsböckerna. Då var det friherrinnan Desiree Wamp som hade sett henne. Markus hade bara sett henne någon enstaka gång så det var inte något att bry sig om.

Markus hade dock flertalet gånger sett ett ljussken som på nattetid långt ute över åkern bortanför ladugården. Som om någon gick över åkern med en lykta. Markus farfar hade visat Markus fenomenet när Markus var i mycket unga år. Ljuset svävade över marken och några minuter innan det plötsligt försvann spårlöst. Lyktgubben gick outtröttligt över ägorna.

Men farfadern hade inte sagt hela sanningen för den unge sonsonen. Han hade noterat, och även hört från sin far, att fenomenet framträdde när det stod i begrepp hända någon olycka på gården. Lyktan var inte bara ett underligt, lite roligt fenomen. Lyktan var en varning.

Men farfadern hade bedömt att lille Markus ännu var för liten för att förstå. Lyktgubben hade visat sig innan ladugården brann ner till grunden, innan en dräng blivit galen och dränkt sig i badviken, innan ångbåten till Stockholm for i bryggan med full kraft så att damerna föll i vattnet varav en drunknade och dagen innan en dräng blev sparkad av en häst i huvudet så att han aldrig kunde tala mer. Fler exempel fanns.

I gårdsböckerna fanns den hemskaste händelsen antecknad. Sex medlemmar av familjen Wamp spårlöst försvann. De hade aldrig hittats och var början till den mäktiga familjens nedgång och fall. Men lyktgubben hade visat sig natten innan. Gammelgubben, Edward Wamp, vars barn, barnbarn och svärson försvann den dagen var skrev i gårdsböckerna där han satt ensam på sin kammare att han var övertygad att Manningsholm och hans släkt fått en ondska mot sig som inte gick att förklara.

Lyktgubben hade också visat sig på natten innan Markus mamma dog. Markus hade inte lagt märke till sambandet. Sambandet stod förvisso svart på vitt i gårdsböckerna men dessa hade han inte läst på sådan detaljnivå.

Men Markus hade inte vid något tillfälle varit rädd för det okända. Markus hade lärt sig att leva tillsammans med det okända. Vad än det var som rumsterade på Manningsholm så fanns det inte någon ondska i det. Om det exempelvis var några släktningar som inte kommit över till ”andra sidan”, sett ljuset och allt det där som brukar sägas, varför skulle dessa släktingar i så fall vara ondsinta mot Markus? Någon sådan anledning kunde han inte se, han tog hand om gården och familjeföretaget efter bästa förmåga och handlade inte oetiskt på något sätt. Så att han hade anledning att få erfara döda släktingars missnöje. Tvärt om så försökte han att vara en god människa.

För den som kom inom Manningsholms domäner med ont uppsåt kunde det dock vara annorlunda. Det skulle komma att behövas.

En mycket ond kraft skulle snart vända sina blickar mot Manningsholm.

Hej!! Nu bryter jag (författaren) in här. Det gick inte att göra längre inlägg än så här. Men läs vidare via denna länk.

Har du märkt att det är ganska otäckt vissa stunder? Jag kan inte lova att det blir bättre...Hur ska det gå för Markus och Lukas. Den som läser vidare får se hehe. Kram /BP

STJÄRNTAGEN - Att döda sin leksak

Stjärntagen - Att döda sin leksak